Så här är det..
Jag har en ny blogg. Om man vill följa mig kan man gå till poppiskort.blogg.se
Hoppas vi ses. Välkommen.
Livet
Vad gör man en lördagskväll när Glufsen är fullt upptagen med att leka med någon kompis i köket och man har tröttnat på TV? Själv sitter jag framför datorn och sviker min inre partypingle-demon. Jodå, jag var en gång en partypingla av rang. Det var på den tiden då jag fortfarande var någorlunda graciös och kunde dansa på diverse bardiskar i högklackat och med en Vodka Redbull i vardera benet. En och annan i armarna också, nästan helt säkert.
De dagarna är förbi och det är nog bara bra. När jag var yngre så fanns inte internet och alla dumheter man gjorde hamnade inte ute till allmän beskådan med taggar och sånt. Tack gode teknikguden för det. Det krävs dock en viss talang för att snubbla baklänges på plana ytor så att blodvite uppstår. Detta har framgått med all önskad klarhet den här sommaren. Bless me.
Jag har fått en "adoptivdotter" vid min barm. Hon är blott 24 och med tanke på vad jag sysslade med när hon föddes så skulle hon mycket väl kunna vara min unge. Hon kommer hit och äter ibland och ibland sover hon hos oss. Jättegullig är hon. Hon påstår att jag och Glufsen är mer föräldrar än hennes egna föräldrar någonsin varit. Med tanke på att det inte blev några barn för min del, så är det rätt trevligt. Hon är ju vuxen trots allt och jag slapp göra jobbet. Jag slapp morgonillamående och födslovärkar och hemorrojder.
Min värk har blivit bättre förresten. Jag fick några piller av den lustige neurologen som jag gått till nu i över ett år. Förra sommaren ringde han efter sin semester för att "kolla läget". Jag har aldrig varit med om maken till engagerad läkare. Han har också talat om för mig att jag är väldigt odöd och begåvad. En gång har han flirtat med mig via telefon. Jag fattade inte att han gjorde det förrän han talade om det för mig (jag fattar aldrig sånt). Sen gifte jag mig och då gick det åt helvete med våra dejtingplaner. Inte för att vi hade några, men ändå... Han är förbannat rolig. Han remitterade mig till smärtmottagningen med tanke på min kroniska värk, som nu blivit lite bättre. Jag tror att det var kombinationen dunderpiller och varmt väder. Nu tror jag att det bara är dunderpillrena, för det varma vädret var knappt närvarande och nu har den upphört. Ända till April i alla fall.
Innan jag kom iväg till smärtmottagningen så skickade de ett frågeformulär. Det var frågor om min smärta och vilka läkemedel jag äter och om jag har ärftliga sjukdomar i familjen. Alltså, den sjukdom jag har är ärftlig, annars skulle jag inte haft den. Det hade ritat en gubbe där och jag skulle "skugga" de områden jag har ont i. Jag fick skugga hela gubben. Sen fanns där en fråga som löd "hur ont har du på en skala från ett till tio"? Min motfråga blir omedelbart såklart hur ont i förhållande till vad? I förhållande till tandvärk eller öroninflammation eller att föda barn? Det är en fråga som är omöjlig att besvara korrekt. Men med tanke på att den aldrig går över så är det än jäkligt smärtig smärta. Den ligger på åtta någonstans. Men just nu ligger den på rumt fem och hamnar på en tia om jag gör något ansträngande. Som att dansa på bardiskar.
Nu har vi haft vär hund a.k.a. Lillgrodan i drygt ett år. Jag kan tala om att det är en helt annan hund än det var för ett år sedan. Då kunde hon ingenting. Inte ett enda kommando... Nu kan hon jättemycket och hon kan också ignorera kommandon när hon tycker att något annat är roligare. Hon har slutat jaga fåglar och hon kommer ganska bra överens med katter (hon ignorerar dem efter bästa förmåga) och hon skäller inte när hon möter andra hundar. Om inte de muckar först. Om de är stöddiga och skäller på henne så skäller hon tillbaka. Hon var rädd för alla karlar när hon kom till oss, inklusive Glufsen. Nu blir hon kär i alla och speciellt om de har ost till henne. Så är det.
Lillgrodan. den mest bortskämda hunden i hela Uppland.
En sån grace, en sån stil. Äkta doggystyle.
Jag ska nog avsluta nu för min rygg pallar inte att jag sitter här för länge.
Ja, jag vet att barn drunknar i Medelhavet och att folk sitter fast vid Ungerska gränsen och lider i det jävligaste jävliga helvete man kan tänka sig. Men jag orkar inte... Jag börjar gråta bara av tanken och jag blir galen när folk är idioter och inte tycker att vi ska hjälpa till. Idiotier, okunnighet och dumhet är så inihelvete frustrerande.Själv försöker jag hjälpa till med det jag kan och mer kan jag inte göra.
Kommer någon ihåg Bob Geldof och solidarieten längre? Ingen vet. Bob Geldof sa det själv på TV igår att han inte kan göra något. Inte mer än att låta en flyktingfamilj bo i hans hus. Kudos till honom.
Lämnar er nu med en gammal slagdänga från ett av mina älskade hårband. David C.has been a gypsy for a thousand years. Skalman fattar.
Var hälsade kära två läsare av bloggen!
/Honung
Håll tllgodo,
Whitesnake 1979 med Lie Down
Till Er Som Kanske Är Iintresserade
Jag hade kunnat blogga om min mammas begravning.
Jag hade kunnat blogga om min pappas fantastiska lammgryta.
Jag hade kunnat blogga om min pappas bortgång.
Jag hade kunnat blogga om min pappas begravning.
Jag hade kunnat blogga om min hund.
Jag hade också kunnat blogga om Glufsens pappas bortgång och begravning.
Min värk. Mitt bröllop, Mitt liv.
Inget av det har blivit av. För att jag har värk. För att jag inte har något liv. På grund av att jag har värk.
Fok säger till mig att jag ser så "pigg och fräsch" ut. Det beror på att jag inte går ut de dagarna det är som värst, vilket är nästan varenda dag. De dagarna går jag ut med hunden och det håller mig väl igång, men jag träffar inte folk.Och jag börjar bli pretty jävla trött på det nu. Riktigt duktigt trött på att aldrig vara fri från värk. Aldrig någonsin. Jag är jävligt trött på att aldrig kunna göra något utan att jag värker sönder efteråt. Varken något jag tycker är tråkigt (som att dammsuga) eller något jag tycker är roligt (som att dansa). Ingenting. Och dagarna bara går och jag försöker härda ut och de flesta dagar väntar jag på kvällen. Då tar jag en sömntablett och somnar ifrån alltihop. Ibland önskar jag att jag inte ska behöva vakna igen. Inte till detta.
Jag har i alla fall ett par glädejämnen som faktiskt håller mig uppe.
Jag gifte mig i April. Det var fantastiskt. Efter noga övervägande bestämde jag mig för att dansa på mitt bröllop. Jag visste att jag skulle få värken från Helvetet, absolut, men bestämde också att det fick vara värt det. Dammsugning är aldrig värt det.
Jag har världens sötaste hund. Det är helt sjukt hur mycket jag älskar min lilla skrutthund. Och hon har lärt sig så mycket och utvecklats alldeles kolossalt. Hon var ju vuxen när hon kom till oss och kunde verkligen ingenting. Nu kan hon massor, men ignorerar oss ibland om det finns något i närheten som är roligare än vi. Det är väldigt många saker som är roligare än vi. Ekorrar t.ex.
Jag ska väl hitta någonstans att arbetsträna på också så småningom. Något som jag kan göra utan att behöva ta Morfin och sova två dygn efteråt. Jag är ju så "socialt kompetent" och så "livsbejakande" och "begåvad" enligt de som tycker att jag kan jobba. Då kan ju de hitta ett jobb till mig där jag kan sitta still hela dagarna och vara "begåvad". Men på riktigt så skulle det vara skönt att få någonstans att gå på dagarna, Någonstans där de saknar en när man är borta och träffa lite folk, få struktur på tillvaron . Jag har aldrig känt mig så värdelös som nu faktiskt. Och det är en jäkligt jobbig känsla.
Tror jag ska gå nu faktiskt. Kanske får ni höra mer från mig. Kanske inte. Det är aldrig något jag vet i förväg.
P&K: Honung
Fröken Fladderöra - kapitel 1 av (antagligen) 873.
Nu har det faktiskt hänt. Jag skickade en intresseanmälan till Hundar Utan Hem att jag gärna vill adoptera en hund. Skrev också vilken typ av hund jag var intresserad av. På hemsidan fanns några sötnosar som jag kunde tänka mig. I lördags kväll ringde en människa därifrån till mig, det var ok eftersom jag inte har något liv... Well. Det fanns en hund i Människobyn som var i akut behov av ett hem. I söndags kom hon. Fröken Fladderöra. Tuva Grodan Skrutthund Fladderöra.
Enligt veterinär är hon ca. 4 år. Hon kom från ett rescueshelter på Kanarieöarna i Maj. sedan dess har hon bott i ett Jourhem i väntan på ett permanent hem. Hon kan absolut ingenting. Inte ett enda kommando, förutom Nej och det lyssnar hon på varannan gång typ. Hon kan inte heller leka. Hon vet ingenting om vad man gör med en boll. Eller en pipleksak. Jag tror inte att någon har lärt henne någonting under uppväxten. Ingen her lekt med henne och visat hur roligt det kan vara med hundleksaker.
Tur att hon är rumsren. Det blir ändå hårt arbete för både oss och hunden när vi tränar. Vi har börjat med kommandot "stanna". Efter bara några dagar så funkar det hyfsat. Vi övar. Man får leverpastej eller korv när man gör rätt. Och man blir ignorerad när man gör fel. Hon fattar någorlunda. Det tar längre tid med en vuxen hund, men det är inte omöjligt. Eftersom hon inte lärt sig något alls så blir det lättare. Hon får lära sig nya saker och behöver inte lära om. När det är 100% bestämt att hon ska bo här och hon är betald och klar så ska vi gå en lydnadskurs. Tills dess så tränar vi på egen hand. Jag har läst på massor och frågar vana människor om råd. Och vet en del själv också sedan tidigare. Det är bara det att de hundar jag har haft har redan varit färdiga. Så goda råd är alltså bra. Och att läsa på.
Hon får massor av kärlek. Hon har bestämda regler. Vi är konsekventa med henne. Idag har hon lärt sig att man inte får någon godbit innan man ätit upp torrfodret. Hon struntar i det nämligen om hon tror att det vankas något godare. Idag har hon förstått att det inte blir något godare innan det är uppätet. Det är som med små barn. Man får ingen glass om man inte äter upp sin broccoli. Typ.
Vi tror att en man eller flera män någon gång har behandlat henne väldigt illa. Efter att Glufsen hade tillrättavisat henne i måndags så var hon livrädd för honom. Hela hunden skakade. Hon var reserverad mot män redan tidgare och lite rädd. Han blev tvungen att bygga upp hennes förtroende igen. Han droppar godis. Mutar. Ger henne maten och när han är ledig får de gå ut bara hon och han och träna eller göra vad de vill. Det lättade på bara en dag, men hon är inte helt på det klara med att hon kan lita på honom. Han skulle aldrig göra henne illa. Det är viktigt att hon kopplar honom till roliga saker. Det är inte rätt att jag är centrum av hennes universum. Jag måste kunna lämna henne med Glufsen. Annars kan jag inte gå någonstans. Ever.
I alla fall är hon en korsning av lite allt möjligt som ingen vet. Hon är Cuteness Overload. Hon är generös med pussar och närhet. Hon ser ut att vara en ganska lycklig hund. Hon var supestressad när hon kom och det är inte konstigt. En flytt är jobbig. Komma till okända människor och helt nya omgivningar. Det verkar börja släppa nu för symptomen på stress har minskat och de minskar mer för varje dag. Det kan ta några veckor innan de är borta, men det tar sig.
Hon väger blott fyra kilo. Hon är lugn och fin. Ignorerar andra hundar och är lite blyg för dem. Väldigt försiktig. Hon visar tydligt när hon är lekfull och tycker det är roligt när man brottas lite.
Med den här sjukdomen jag har är det viktigt att hunden är liten så att jag har kraft att kontrollera henne. Hon ska veta att hon är en hund och att det är jag som bestämmer. Jag skulle aldrig klara en stor hund. Om den blir ivrig och börjar dra i kopplet så flyger jag som en vante. Funkar inte. Fröken Fladderöra är perfekt. Jag är kär!
Och då är det så.
Äntligen
Ja, äntligen kan jag se ett ljus i den här förbannade tunneln, Det kan vara ett tåg, men det är inte troligt.
Alltså... Jag drogs med en ändlös, avgrundsdjup trötthet som inte var av denna världen. Den här tröttheten har funnits hos mig sedan tidig tonår coh inte har jag blivit piggare med åren. Nejnej... Trött, trött och trött på att vara trött. Nu, magiska under, har det kommit till en förändring.
De har försökt skriva ut olika piller som skulle få mig att piggna till. Ingenting hjälpte. Jag sov lika mycket för det. (Hela tiden och i tid och otid.) Så, drastiska åtgärder måste till och nu har jag fått Amfetamin. Det står amfetamin på burken. Ett litet piller på morgonen och sen... Vips! Som genom ett trollslag har jag hamnat på normala människors energinivå. Och jag orkar t.o.m. göra saker på dagarna. För någon som inte har den här sjukdomen eller något liknande kan det vara svårt att förstå hur underbart det är. Det är bannemej fantastiskt.
Jag hoppas på att få hem en underbar hund i morgon eller på fredag. En pytteliten dammvippa som bor hos min kusin, där ingen har tid med honom. Det roliga är att jag aldrig har träffat min kusin. Så det blir spännande på fler än ett sätt. I alla fall, så har jag all tid i världen för en hund. Varken Glufsen eller jag kommer någonsin att jobba mer än halvtid, ever. Och jag är sjukskriven till den 15:e Januari och troligtvis ännu längre, Med en hund får jag något att ägna mig åt på dagarna. Typ 15 år framåt i tiden. Jag vill ha en hund, jag behöver en hund och jag älskar nästan alla hundar villkorslöst och djupt. Nu har jag all den tid som behövs när man har en jycke. Ljuvliga liv. Det var nog framförallt min läkare som tyckte att jag skulle ha en. Det sa han till mig sist jag träffade honom. Och tanken har funnits i många år. men jag har jobbat för mycket. Nu gör jag inte det.
Sedan jag blev sjukskriven har en känsla smugit sig på mig. Ingen behöver mig, ingen saknar mig om jag försvinner. Jag är inte behövd. Jag är ersättlig. Jag är varken unik eller oumbärlig. När man får såna känslor och umgås med såna tankar så blir man deppig. Så jag har varit lite smådeppig en längre tid. Nu kommer någon som behöver mig och som jag behöver för att må bra. Det här jag märkt när Glufsen och jag varit hundvakter. Nu sist i 14 dagar och jag mår mycket bättre. Det är en klar skillnad.
Well. jag ska på musikquiz ikväll. Nu orkar jag göra roliga saker utan att behöva oroa mig för att bli skittrött mitt i alltihopa.
Over and Out!
Puss&Kram små raringar!
/Honung
Det rör ju PÅ sig...
Jahaja... Saker händer i livet som jag är så fullständigt ovan vid. Som långtidssjukskrivning t.ex. Man har fått fylla i blanketter i all oändlighet. Och sen får man pengar. Jag har blivit sjukskriven i ytterligare tre månader. från och med måndag. Och mina dagar går.
Jag har skaffat en liten hobby. Försöker fika på stan minst en gång i veckan, gärna fler. Annars går en del tid åt till att glo på TV. Och det är så otroligt fördummande. Och irriterande. För på TV och framförallt i reklamen, ser och hör man de mest makalösa saker. Är det bara jag, eller reagerar ALLA på när de säger "pogrammet presenteras av..." Po-fuckin-grammet?! Är det inte narkomaner och gulhandlare som är angelägna om att det ska vara på grammet? Det heter för helvete programmet. Pro-gram.
Och reklam. Vilka grejor de uppfinner. Pepsodent White Now - för män. Jag frågar mig då, smakar den öl och snus eller? Har män annorlunda tänder än kvinnor? Jag kan fatta om man uppfinner en speciell tandkräm för vampyrer, men olka för män och kvinnor? Nästa gång jag ska köpa tankräm så tänker jag definitivt köpa Pepsodent White Now, den manliga versionen, för att jag är rebell och måste naturligtvis utföra ett hammagjort vetenskapligt test för att utröna skillnaden och vari den i såfall består. Det kanske är som med rakblad. Rakblad för män är mycket effektivare än Venus Gilette som är för brudar.
Sen har vi den automatiska tvålpumpen. Undvik spridning av bakterier i ditt hem. Du behöver inte röra tvålpumpen! Det är ju inte så att man tvättar händerna direkt efter att man rört vid tvålpumpen? Jag blir så trött... Det finns en rad andra saker som jag också irriterar mig på men det här är det vanligaste jag brukar muttra om i min ensamhet framför TV:n. Det kan också vara så att jag egentligen inte har några riktiga problem eftersom jag har tid och energi att gnälla om bagateller.
Nu har jag fått en ny medicin som ska bota tröttheten, som följer med den här sjukdomen jag har. Eftersom medellivslängden är så kort så vill jag inte sova bort mitt liv. Och även om jag lever tills jag blir 120 så vill jag fortfarande inte sova bort mitt liv. Got places to go, people to see and shit to do,. En av biverkningarna man kan drabbas av är trötthet. Fattar någon hur det går ihop? Det är så otroligt komiskt i min värld. Det var likadant när jag en gång fick en salva mot utslag och klåda.... På bipacksedeln så stod det att en biverkning kunde vara utslag och klåda.
I alla fall så kan ytterligare en biverkning vara aggressivt beteende, humörsvängningar och vallningar. Klimakteriet - here I come! Om man läser bipacksedlar alltför noga så blir man dödssjuk. Och om det är jättemånga och allvarliga biverkningar så kan man räkna med att medicinen är good shit. Det är Glufsen som läser dem ingående så att han ska veta när det är dags att köra mig till sjukan om det blir aktuellt. På bipacksedeln till de antideppessiva tabletterna så står det att man kan bli deprimerad. Yes, det är kört för mig. Nu tar jag livet av mig. Inte. Min galhumoristiska och ibland, enligt vissa kollegor, morbida humor tar mig igenom det mesta. Tro det eller ej.
Jag har ju så träkigt på dagarna så folk förbarmar sig över mig och kommer hit och hälsar på. Först kom Sångfågeln hit och sov över och sen en ascool brud (tänker kalla henne Awesome) med humor och värme över dagen för några veckor sedan och vi tankade rosé och åt frukt och garvade en hel dag på min balkong. Ljuvligt. Sen kom syrran hit förra helgen och stannade i några dagar. MYYYYYS! I nästa vecka kommer min moster med bihang från Finland och hälsar på. Jag hoppas att hon tar med sig korv. För övrigt träffar jag M från nu och Skalman en del. I eftermiddag ska jag fika med Vacker, så livet rör sig lite. Rätt bra är det överlag.Joråsattee...
Det är i alla fall så landet ligger nuförtiden.
Och nu måste jag dra. Faktiskt. Håll nu tummarna för att jag blir pigg någon dag.
Puss&Kram små raringar.
/Honung
En för detta inlägg passande video följer nedan.
Bon Jovi - Bad Medicine
I got life
Tiden går och jag försöker fylla dagarna så gott det går. Vissa dagar blir jag kvar i soffan hela dagen. Fröken Latmask bruka vara på besök de dagarna. Andra dagar lunchar jag med någon vän, plockar hemma och irriterar mig på mig själv för att jag egentligen orkar dammsuga men vet att jag värker ihjäl mig efteråt om jag gör det.
Peter frågade om prognos... Jag kan säga såhär: Det blir inte bättre. Tvärtom. Det finns ingen medicin mot detta. Jag löper ökad risk för för tidig hjärtdöd. Medelåldern för kvinnor med den här sjukdomen är ca. 57 år. Och allt annat det medför gör det inte lättare. Men om jag hela tiden ska tänka på att jag snart kanske dör och på allt jag inte kan göra, så kan jag lika gärna gå och hänga mig direkt. Jag kan egentligen göra allt, fast på ett annat sätt. Lära nytt och lära om. Och Peter har dessutom rätt i att jag starkt ogillar "stackars dig pluttinutt". Det är inget sånt jag är ute efter när jag skriver här. Det är för att få utlopp för alla tankar och för att få tiden att gå.
I morgon kommer sötaste Sångfågeln hit och vi ska till en båt och quizza lite. Sen ska hon sova här och vi får mysa ihop tills hon åker till jobbet på torsdag. Det är så underbart att kunna ta hem folk! Förut kunde man inte ens erbjuda en vettig sittplats när folk kom och hälsade på. Nu finns en bäddsoffa och allt. Kittlar dödsskönt. Det är dessutom lättare att hålla ordning här. Inte för att jag blivit pedant på gamla dagar - bara lite. Det blir lätt så när man går hemma och tvingas se dammråttorna dag ut och dag in.
Jag pysslar mycket också. Jag gör små kort. Det är egentligen scrapbooking, men jag gör alltså kort. Det går ganska bra för att vara en amatör utan finmotorik. Någon dag kanske jag publicerar någon liten bild. Den dagen är inte idag. Jag har givit bort fem stycken. Det har visat sig att glitterhårspray kan bli rätt snyggt om man gillar bling. Snart ska jag sätta igång med att göra smycken också. Jag är inte riktigt mogen för det ännu. Behöver värpa ett tag. Jag har material till det.... Så...Any week now.
I alla fall så har jag inte hittat någon annan med den här sjukdomen ännu. Jag känner mig fortfarande rätt ensam. Och en dag dör jag av leda. Men tills den dagen kommer så fortsätter jag väl att skriva lite. Och facebooka och pyssla och dammsuga fast jag får värk av det.
Skalman föreslog att jag skulle börja med modellera för att träna fingrarna. Snart börjar jag med det också. Ja. jag umgås fortfarande med Skalman. En sån människa vill man ha i sitt liv. Som kommer med smä Skalmanismer och predikningar och fattar ens humor. Man behöver inte vara tillsammans med honom för det. Jag har Glufsen nu och han lämnar i alla fall inte landet halva tiden. Och vi skrattar mycket. Han är kvick som en vessla och får mig att skratta närsomhelst, utan förvarning och alla dagar.
Livet är överlag och trots allt rätt bra. De blir vad man gör det till, eller hur?
Puss&Kram små raringar!
/Honung
Dystrofia-fuckin'-Myotonica
Jahaja.... Och här sitter jag nu. Med Dystrofia-fuckin'-Myotonica Det är en neuromuskulär sjukdom och den hindrar mig i min vardag. Enligt sjukgymnaster, arbetsteraputer, kuratorer och läkare har jag jobbat mig till ständig värk och annat skit.Så de har gymnastiserat med mig, givit mig träningsprogram och sjukskrivit mig i tre jävla månader. Jag har skittråkigt. Fast, det är klart, just nu sitter Glufsen bredvid mig och berättar roliga historier för mig. På engelska.
Började med att mina fingrar krampade 1997. Då gick jag på sedvanligt Honungsvis till en vårdcentral nära mig och sa åt dem att något är fel och att de måste ta reda på vad det är. Så de skickade mig till en lustig neurolog som sa åt mig att lägga hakan på nacken och att jag inte behövde komma dit något mer om jag kunde det. Alltså lägga hakan på nacken. Han är från Norge, så han har lite problem med språket ibland. I synnerhet om han varit hemma i Norge i sex veckor. Jag har gått dit varenda år sedan -97 och han har kollat mina muskler och sen har jag inte tänkt mer på det. Det var när jag började få ont överallt som jag faktiskt började tänka.
Den här sjukdomen innebär att jag är svag i handleder, fotleder, fingrar, tår och nacke. Min bisceps är det inget fel på, men för att orka bära saker behöver jag vara starkare handlederna också. Jag har svårt att gå i högklackade skor. Jag kan inte under några som helst omständigheter åka skridskor. Det har jag inte kunnat sedan jag var 13. Tänk dig att du vaknar en morgon och inte klarar att åka skridskor, när du tidigare nästan bott vid en skridskobana varenda vinter.
Det innebär också att jag har svårt att koncentrera mig, Mitt minne blir påverkat. Har lite svårt med balansen dessutom. Jag har en begynnande grå starr som är kopplat till detta (tur att det inte är grön i alla fall). Och jag har kronisk värk för att jag har burit saker i 20 år. Klätt på och av människor och burit galgar med kläder på i all oändlighet. Och gått åtta timmar om dagen. Jag snubblar en del och det är ett under att jag inte brutit vartenda ben i min stackars kropp. Finmotoriken är sådär...
Så jag har i tre veckor varit på dagrehabilitering. Jag har fått bada i varmvattenbassänger, blivit tillsagd att inte gå i onödan, fått ett program för att öva upp fingrar och finmotorik. Fätt förklarat för mig varför jag jämt är trött. Fått antideppressiv medicin för att jag var helt jävla knäckt när jag kom dit. Av värken, av jobbet, av att inte orka ha något liv efter jobbet, för att man är så jävla slut och måste samla kraft för att orka ta sig dit ytterligare en dag. Och nästa dag och nästa dag....
Naturligtvis har jag blivit en skittråkig människa för att jag saknar lust och energi och ork. Jag har också blivit anklagad för att inte vara en "komisk person", vilket i min värld är rätt komiskt. Varför jag inte är en komisk person har väl kanske ett par förklaringar. Min mamma dog och jag var tvungen att leva igenom det första året och när jag hade gjort det så dog min pappa och då var jag tvungen att leva igenom det året också. Och jag har haft den här värken i flera år, men ignorerat den. Vant mig vid den tills jag inte längre tänkt på den. Den har blivit ett naturligt tillstånd, ett naturligt inslag i mitt liv. Tills den blev värre och jag knappt kunde gå.
Arbetsterapeuten, den underbara lilla människan visade mig en massa saker som gör livet lättare. Potatisskalare, osthyvlar, diskborstar, burköppnare, burklocksploppare, lökhackare och andra fantastiska uppfinningar. Det var uppenbarelser. Som att möta Gud! Magiska under! Jag sa åt henne att hon inte fick visa flera saker, för då kan ju Glufsen flytta, Jag skulle klara mig alldeles utmärkt utan honom, för jag skulle klara att öppna burkar helt själv. Jag tycker det är rätt trevligt att ha honom här. Han kan öppna burkar och han är fenomenal på att hacka lök. Han är rolig också, men jag tror nog att han ska låta bli att sjunga.
Han, förresten, kom in i mitt liv med inköpande av sill och en flaska vin med Kissetikett på. Alltså gruppen Kiss. Sedan kom han och hälsade på och gick aldrig hem igen. Så vi har flyttat till en större lägenhet. Mainly för att vi ska slippa gå PÅ varandra och få sova ostörda en hel natt. Han snarkar och jag babblar i sömnen, Så det var bäst för oss och hela mänskligheten att vi flyttade. Risken för ett tredje världskrig var överhängande.
Så nu vet folk hur landet ligger... Och att jag har skittråkigt, så jag kommer antagligen att skriva mer. Eller inte. Den som lever får se. Jag ska surfa in på neuroförbundet och kolla om det finns fler männsiskor med den här sjukdomen i Sverige. Jag känner mig rätt ensam... Det är typ 12 st av 100.000 som lider av den här åkomman.
Då är det så.
Puss & Kram små raringar. Var inte rädda för att ringa. Ni stör inte och jag har tråkigt, så jag blir bara glad.
Tänker Inte Äta Keso
Ledig dag och underbar egentid. Jag skriver inte ofta längre. Och det är inte bra. Men det känns som den här bloggen har gjort sitt nu. Jag behöver något nytt. En ny start. Då är det så.
Förut skrev jag för min mor. När hon inte längre fanns så blev ja smått förlamad. Men jag behöver skriva för att må bra och jag vet att hon hade velat att jag fortsätter.
Mycket har hänt. Mni far gick bort i Januari. Nu har jag inget "tak" längre. Nästa gång är det min tur. Jag hoppas att det dröjer många långa år men man vet ju aldrig. Såvitt jag vet kan jag dö i morgon. Så jag tacklar det med att försöka leva varje dag som om det var den sista. Fast det är klart, ibland går jag till tvättstugan och ibland dammsuger jag och sånt... Det är inte vad jag vill göra om det vore min sista dag i detta jordeliv. Men rena kläder och ett dammfritt golv vill jag ha. Jomenivsst. I alla fall så försöker jag ha roligt när jag kan och övrig tid jobbar jag.
Jag bestämde för länge sedan att inte fästa så himla stor vikt på bagateller och idiotier. Och då lägger jag ingen energi på sånt, för jag har inte tid.
Jag har tagit tag i träningen igen efter hundra år av latmask. Jag har en Iranier som säger åt mig vad jag ska göra och sedan har jag ont i ALLA muskler från halsen ner till fotknölarna. Jag är ju gammal som gatan, så jag har vissa svårigheter att ta mig upp ur sängen degarna efter träningsdagar. Men det går eftersom jag måste försörja mig och ta mig till jobbet. Har blivit lite starkare, det har jag märkt. Nu ska jag bara bli snygg också.
Ni som följt den här bloggen sedan Hedenhös någon gång minns hur jag har kämpat för att gå upp i vikt... Jag skulle gå upp sju kilo. Det hade varit perfekt känner jag. Nu har jag gått upp 12 (!) kg. TOLV! Det är för mycket, så nu måste jag bli av med fem. Eller omvandla dem till något som inte är fett.
Iraniern berättar för mig vad jag ska äta. Jag får inte äta nästan någonting jag är galen i. Typ Chili Cheese Tops och sånt. Och helst inga kolhydrater. Han vill att jag ska äta Keso. Alltså, jag tycker inte om Keso. Keso är mat man får i Helvetet i min värld. Jag har inte hamnat där ännu, så jag gör det inte. Han har inte förbjudit mig att dricka kaffe för jag förbjöd honom att förbjuda det. Jag lyder inte alltid. Jag tycker om pasta och potatis. Och då och då slinker det ner en och annan liten Chili Cheee. Men jag kommer inte att nå resultat om jag inte gör som han säger... Och då är det så. Beach 2017 - here I coooome!
Jag sitter här med Spotify i hörlurar och nu är det glapp i dem och jag har bara musik i ena örat. Riktigt irriterande är det. Jag tror att jag vid något tillfälle suttit mig på dem, så det är bannemej inte undra på. Där, dagens I-landsproblem på ett silverfat. En bagatell som jag fäster mig vid!
Jag tror jag lägger ner det här nu. Jag tror dessutom att jag kanske ska starta en ny blogg nägon gång inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag kommer att meddela mina tre läsare detta när så har skett. Och det gör jag här, för den här kommer jag låta ligga kvar. Här är min historia sedan typ sex år tillbaka, så det får vara som det är.
På återssende någon annan dag. Kanske någon annanstans. Kanske fortsätter jag här. Kanske jag aldrig mer skriver. Eller så kommer jag igång med något nytt.
Den som lever får se och de som inte längre lever tänker jag på varenda dag.
Ses dåra!
/Honung
Finns en människa som fattar varför jag lägger ut den här låten och han vet vem han är.
Gambler - Whitesnake
Jag Är Tillbaka Litegrann
Länge sen jag skrev. Har liksom stannat upp och nu vet jag inte om jag kan längre. Men det vet jag ju inte om jag aldrig prövar. Så nu får de få stackars själar som tittar in här stå ut en stund med mitt svammel.
Så här sitter jag nu och lyssnar på julmusik och ska försöka stå ut. Med juljobb, själva julen och allt som hör till. Det enda jag egentligen vill ha är sylta och en ny soffa. Eftersom vi oftast är två i det här huset numera så är en ny soffa egentligen en absolut nödvändighet. Jag är en liten liten gumma i en liten liten lägenhet med en liten liten soffa, Jag har minsann mätt och räknat ut att en tresitssoffa får plats alldeles utomordentligt. Så, då får det bli så. Måste bara flytta på lite saker så blir det bra.
Vad har hänt sedan April då? Jaaaa, vi begravde mamma i havet och sen blev det stilla. Bara så jävla... tomt liksom. Efter begravningen fanns inget mer att göra. Så tid har ägnats åt att läka ihop. Nu närmar det sig årsdagen och jag saknar henne så otroligt mycket. Jag behöver snacka med henne! Så hon får allt ta och komma hit och spöka lite.
Jag hade en Major Llife Crisis under hela våren. Mammas bortgång, efterföljande begravning och så skulle jag ju fylla 40 dessutom. Helvete, jag var tvungen att bli "vuxen" ju.
Jag åkte till Danmark när jag fyllde. Übermysigt. På morgonen när jag fyllde så stod en dansk flagga stoltserande på köksbänken tillsammans med en antik kaffekopp som var min present. Nåja, antik kanske den inte var... Den var från 1972, som jag. *här skule en smiley passa men av princip så skriver jag inte ut smileys i bloggen* När jag kom hem från Danmark var det två grader varmt på Arlanda. Jag kom hem, packade om min väska och drog direkt till Finland. Dit vill jag åka oftare (inte för att det var mycket varmare där), för så bortskämd med mat, bastu och öl har jag sällan blivit. Lovely att få träffa alla släktingar också.
Apropå släktingar har jag nu återförenats med min lillasyster Katte. Hade inte sett henne på minst 25 år när vi bestämde oss för att träffas. Så det gjorde vi och ses ofta nuförtiden. Tänk så mycket som händer på ett år...Stora, livsavgörande saker. Sedan förra nyåret så har mitt liv förändrats och på det stora hela till det bättre. Synd att jag inte kan dela det med mamma. Men eftersom jag är lite hokuspokusaktig av mig så kan jag nästan tro att hon har ett finger med i spelet. Hon skickade en man som skämmer bort mig, hon skickade syrran och hennes syrror och deras underbara mamma. Och jag känner att jag fått bättre kontakt med övrig släkt också. I alla fall litegrann. Jag träffar nästan aldrig min bror nuförtiden, men vet att han finns där alltid om det skulle behövas. Jag hoppas att han känner detsamma.
Jag är ringrostig i mitt skrivande... Fy farskon, jag måste öva oftare. Inte för att det jag skriver är intressant eller spännande utan för att jag behöver en ventil.
Stack till Kreta i September och det var underbart! Jag var där solo och bodde på ett litet familjeägt hotell med pool. Hotellvärdinnan fixade kaffe till mig varenda morgon trots att det absolut inte ingick. Tänk, sån tur jag har. Kaffe är ju religion och själva orsaken till att jag överhuvudtaget orkar vakna och bli människa varenda morgon. De som känner mig vet det och de som inte känner mig verkar ha det på känn. Jag åt middag med en tysk tjej från Norge nästan varenda kväll. Jag vet exakt hur man uttalar "Herregud, vilken man!" på norska med tysk brytning. Hon syftade på en servitör som satt vid vårt bord och berättade sitt livs historia den kvällen vi var där tillsammans. Hon hade varit där själv kvällen innan och var såklart tvungen att visa upp denne Adonis för mig. Jösses, så snygg var han inte. Han var bara grek och ogift. Gifta greker blir gubbar på en gång. I alla fall de i Grekland blir det.
Kreta i September gjorde November i Uppsala mycket lättare kan jag säga.
För övrigt så är det onsdag och sen är det onsdag igen. Onsdagar betyder quiz på Pipes med underbara människor, underbart husband och underbar stämning. När man jobbar helger så är fredagen inte alls betydelsefull och ofta är inte lördagen det heller, så onsdagar är roligast. Har varit med på nästan varenda quiz sedan förra året vid den här tiden. en gång var jag sjuk och nästan döende, en gång var jag i Danmark och en annan gång var jag på Kreta. Annars har jag nog varit där varenda gång med mitt lag. Trevligt är det. En liten hobby man har skaffat sig liksom.
Allt är inte bara rosenrött såklart. Min pappa har fått Cancer och det ser inte jättebra ut... Får se hur det går för honom. Just nu mår han efter omständigheterna ganska bra, fast han är jättetrött. Jag oroar mig en del för honom, men han har människor runtomkring sig som tar hand om honom och hjälper till med det han inte orkar längre. Jag åker dit så ofta jag kan och hälsar på. Såklart. Vi har inte haft jättebra kontakt genom åren, men kärlek har ändå alltid funnits där. Jag har ingen annan pappa, så jag försöker ta vara på den tid jag har kvar med den jag har. Jag är en stor flicka, men det känns lite jobbigt att kanske bli helt föräldralös inom en inte alltför lång tidsrymd. Han har cancer på svåra ställen i kroppen... Inte helt lätt att åtgärda. Så, man får se.
Tänker gå nu.
Lämnar er med en underbar video.
Bed of Roses - the Swedish in Italian way. Med ena halvan av husbandet Hans Günters på Pipes.
Håll tillgodo.
.
Tough Shit
I morgon, fredagen den 13:e April ska vi lägga vår mamma till sin sista vila. Anledningen till att det dröjt så länge är för att hon ska vila i Östersjön. Och vi ville att det skulle vara fredagen den 13:e för att det var hennes turdag. Man kan inte åka i en liten båt och lägga en urna med sin mor i Östersjön om det är fredagen den 13:e... I Januari. Så vi fick vänta.
This is tough shit, I'm tellin' ya! Fy faaaaaaan.... Jag har levt med en käsnla av overklighet sedan hon gick bort. Nu är det final. Verklgheten kom rusande och skrek "HA! IN YOUR FACE!"
Men det blir att avslut. Ett avsked. Kanske det svåraste avsked jag gjort hittills. Men sen kanske man kan ta itu med livet på riktigt. Jag vet inte, men den senaste tiden har varit tung, så jävla tung. Jag tror och hoppas att det blir lättare efter "sjösättningen".
En sak som jag blivit bättre på under den här tiden är att inte fästa så stor uppmärksamhet på bullshit eller bagateller. Jag har inte tid med varken det ena eller det andra. Livet är kort och såvitt jag vet så kan vi alla dö i morgon och varför ska jag ägna mig åt småsaker? Jag gör det inte. Jag vägrar.
Jag tänker ägna mig åt att känna solens strålar i mitt ansikte, känna vinden i mitt hår, höra fåglarna kvittra och försöka njuta så mycket jag kan av livet. Som en hyllning till min döda mamma ska jag leva. Verkligen leva.
Jag kan känna glädje, jag kan känna kärlek, jag kan känna värme. Visserligen kan jag även känna smärta, sorg och ilska - men det är alltihop att vara mänsklig. Och det är det man måste vara - mänsklig. Man får inte låta sig tryckas ner och känna bitterhet. Då sviker man sig själv.
Jag tänker inte gräva ner mig, även om jag är förbannad över orättvisan som livets nycker bjuder på ibland.
I morgon säger jag farväl och slänger en ros i havet, En lång, röd för hon älskade röda rosor. Och varje gång jag vill gå någonstans och tänka på henne, om jag behöver en speciell plats så går jag till Östersjöns strand någonstans och slänger rosor i havet... Det är så det får bli.
Och då är det så.
Jag hoppas att jag slipper bryta ihop i morgon.
Tough shit.
/Honung
Fick höra av min kollega igår att jag har en morbid humor. Visst är jag ibland morbid och har ibland en galghumoristisk syn på livet.
Jag bjuder på den här videon som en bekräftelse på detta påstående...
"It took a funeral to make me feel alive"
Life is Beautiful - Sixx AM
This is tough shit, I'm tellin' ya! Fy faaaaaaan.... Jag har levt med en käsnla av overklighet sedan hon gick bort. Nu är det final. Verklgheten kom rusande och skrek "HA! IN YOUR FACE!"
Men det blir att avslut. Ett avsked. Kanske det svåraste avsked jag gjort hittills. Men sen kanske man kan ta itu med livet på riktigt. Jag vet inte, men den senaste tiden har varit tung, så jävla tung. Jag tror och hoppas att det blir lättare efter "sjösättningen".
En sak som jag blivit bättre på under den här tiden är att inte fästa så stor uppmärksamhet på bullshit eller bagateller. Jag har inte tid med varken det ena eller det andra. Livet är kort och såvitt jag vet så kan vi alla dö i morgon och varför ska jag ägna mig åt småsaker? Jag gör det inte. Jag vägrar.
Jag tänker ägna mig åt att känna solens strålar i mitt ansikte, känna vinden i mitt hår, höra fåglarna kvittra och försöka njuta så mycket jag kan av livet. Som en hyllning till min döda mamma ska jag leva. Verkligen leva.
Jag kan känna glädje, jag kan känna kärlek, jag kan känna värme. Visserligen kan jag även känna smärta, sorg och ilska - men det är alltihop att vara mänsklig. Och det är det man måste vara - mänsklig. Man får inte låta sig tryckas ner och känna bitterhet. Då sviker man sig själv.
Jag tänker inte gräva ner mig, även om jag är förbannad över orättvisan som livets nycker bjuder på ibland.
I morgon säger jag farväl och slänger en ros i havet, En lång, röd för hon älskade röda rosor. Och varje gång jag vill gå någonstans och tänka på henne, om jag behöver en speciell plats så går jag till Östersjöns strand någonstans och slänger rosor i havet... Det är så det får bli.
Och då är det så.
Jag hoppas att jag slipper bryta ihop i morgon.
Tough shit.
/Honung
Fick höra av min kollega igår att jag har en morbid humor. Visst är jag ibland morbid och har ibland en galghumoristisk syn på livet.
Jag bjuder på den här videon som en bekräftelse på detta påstående...
"It took a funeral to make me feel alive"
Life is Beautiful - Sixx AM
If Tomorrow Never Comes
Jag har tappat bort mina ord. Nu låter jag dem komma bara. De som jag hittar får jag försöka sätta ihop till några begripliga meningar. Jag vet inte hur, men jag ska försöka.
Allt jag skrivit i den här bloggen har hela tiden handlat om mig. Mitt liv, mna känslor, mina tankar. Det är en egotripp och ett sätt att ventilera. Som terapi. De som läst och läser får naturligtvis tycka och tänka vad de vill, men jag kan inte utgå ifrån någon annan än mig själv. eller hur?
Jag har inte ord att beskriva vad jag känner. Det händer att jag brister ut i gråt helt oväntat och utan förvarning. Bara sådär kommer tårarna och det känns som jag ska kvävas. Det har hänt att de inte bara runnit - de har sprutat. På riktigt. Rakt ut. Jag brukar kunna kontrollera dem annars, men inte nu. Så länge jag är på jobbet och träffar folk, så går det lättare. Men sen, när jag är ledig och ensam kommer tankarna. Och tårarna. Inte hela tiden längre, men det kan räcka med en sång, ett ord eller någon obetydlig bagatell...
Ingenting har lämnats osagt. Allt reddes ut medan tid var. Luften var klar och man var trygg med det.
Hon brukade läsa den här bloggen. Läste vartenda ord och hon förstod även det som stod mellan raderna. Hon fattade alltid allting. Hur jag kände och hur jag tänkte. Begrep utan att jag behövde förklara allt hela tiden. Gav råd om man frågade efter det. Gav fan i att ge dem om man inte frågade. Inte för att hon var rädd för att säga vad hon tyckte... Hon hade starka åsikter och var envis som en åsna på gott och ont.
Min mor gick bort den 30:e December.
Jag tänkte ringa henne idag och så slog det mig att jag inte kan det. Jag var på väg. Satt med telefonen och tänkte ringa för att jag hade tid idag och skulle verkligen behöva prata med henne. Har lite saker jag skulle vilja säga henne och undrar över. Lite vilse i tillvaron för närvarande och smått förvirrad och hade behövt hennes råd, för hon kände mig utan och innan. Och jag kan inte längre. Tanken är svindlande. Skrämmande. Hon försvann ut i evigheten och här sitter jag och önskar inget annat än att bara få växla några ord. Bara några ord som kan guida mig i någon riktning. För jag fattar ingenting av det här livet.
Hon gick bort i sömnen. Hon var förvirrad de sista dagarna. Hon trodde att hennes föräldrar var där, så hon hade ingen ångest. Hon var inte rädd och hon kände sig inte ensam. Lugnt och stilla drog hon sitt sista andetag och hjärtat slutade slå. Och så var hon borta. Från det ena ögonblicket till det andra.
Jag träffade henne de sista dagarna hon levde. Hon hann fylla 66 år. Två dagar senare dog hon.
Ingenting har lämnats osagt. Den sista gången jag pratade med henne i telefon sa jag till henne att jag älskade henne. Jag sa det inte så ofta, men jag är glad att jag sa det den gången. Jag visste inte att det var den sista gången, men kanske anade jag det någonstans djupt inom mig. Jag vet inte varför, men det kändes viktigt just då att få det sagt.
Jag är trots allt glad att vi hann prata igenom saker och ting. Saker som hänt, hur det har varit. En mor och dotter-relation är aldrig enkel. Men det blev enkelt när vi väl hade pratat om allt.
Nu får man lära sig leva med sorgen och saknaden. Har inte ord att beskriva hur det känns. Men jag håller nog ihop. Om jag någon gång brister, så finns det människor runt omkring mig som hjälper mig att limma ihop mig. Men smärtan är konstant coh saknaden oändlig. Nästan outhärdlig.
De som visat stöd och deltagande är oerhört många. De har ringt skrivit och kramat och funnits där. Till dem har jag bara ett ord och det är inte nog. Men ordet är: Tack.
Säg till dina nära att du älskar dem. Vem vet vad som händer i morgon?
/Honung
If Tomorrow Never Comes - Ronan Keating
Allt jag skrivit i den här bloggen har hela tiden handlat om mig. Mitt liv, mna känslor, mina tankar. Det är en egotripp och ett sätt att ventilera. Som terapi. De som läst och läser får naturligtvis tycka och tänka vad de vill, men jag kan inte utgå ifrån någon annan än mig själv. eller hur?
Jag har inte ord att beskriva vad jag känner. Det händer att jag brister ut i gråt helt oväntat och utan förvarning. Bara sådär kommer tårarna och det känns som jag ska kvävas. Det har hänt att de inte bara runnit - de har sprutat. På riktigt. Rakt ut. Jag brukar kunna kontrollera dem annars, men inte nu. Så länge jag är på jobbet och träffar folk, så går det lättare. Men sen, när jag är ledig och ensam kommer tankarna. Och tårarna. Inte hela tiden längre, men det kan räcka med en sång, ett ord eller någon obetydlig bagatell...
Ingenting har lämnats osagt. Allt reddes ut medan tid var. Luften var klar och man var trygg med det.
Hon brukade läsa den här bloggen. Läste vartenda ord och hon förstod även det som stod mellan raderna. Hon fattade alltid allting. Hur jag kände och hur jag tänkte. Begrep utan att jag behövde förklara allt hela tiden. Gav råd om man frågade efter det. Gav fan i att ge dem om man inte frågade. Inte för att hon var rädd för att säga vad hon tyckte... Hon hade starka åsikter och var envis som en åsna på gott och ont.
Min mor gick bort den 30:e December.
Jag tänkte ringa henne idag och så slog det mig att jag inte kan det. Jag var på väg. Satt med telefonen och tänkte ringa för att jag hade tid idag och skulle verkligen behöva prata med henne. Har lite saker jag skulle vilja säga henne och undrar över. Lite vilse i tillvaron för närvarande och smått förvirrad och hade behövt hennes råd, för hon kände mig utan och innan. Och jag kan inte längre. Tanken är svindlande. Skrämmande. Hon försvann ut i evigheten och här sitter jag och önskar inget annat än att bara få växla några ord. Bara några ord som kan guida mig i någon riktning. För jag fattar ingenting av det här livet.
Hon gick bort i sömnen. Hon var förvirrad de sista dagarna. Hon trodde att hennes föräldrar var där, så hon hade ingen ångest. Hon var inte rädd och hon kände sig inte ensam. Lugnt och stilla drog hon sitt sista andetag och hjärtat slutade slå. Och så var hon borta. Från det ena ögonblicket till det andra.
Jag träffade henne de sista dagarna hon levde. Hon hann fylla 66 år. Två dagar senare dog hon.
Ingenting har lämnats osagt. Den sista gången jag pratade med henne i telefon sa jag till henne att jag älskade henne. Jag sa det inte så ofta, men jag är glad att jag sa det den gången. Jag visste inte att det var den sista gången, men kanske anade jag det någonstans djupt inom mig. Jag vet inte varför, men det kändes viktigt just då att få det sagt.
Jag är trots allt glad att vi hann prata igenom saker och ting. Saker som hänt, hur det har varit. En mor och dotter-relation är aldrig enkel. Men det blev enkelt när vi väl hade pratat om allt.
Nu får man lära sig leva med sorgen och saknaden. Har inte ord att beskriva hur det känns. Men jag håller nog ihop. Om jag någon gång brister, så finns det människor runt omkring mig som hjälper mig att limma ihop mig. Men smärtan är konstant coh saknaden oändlig. Nästan outhärdlig.
De som visat stöd och deltagande är oerhört många. De har ringt skrivit och kramat och funnits där. Till dem har jag bara ett ord och det är inte nog. Men ordet är: Tack.
Säg till dina nära att du älskar dem. Vem vet vad som händer i morgon?
/Honung
If Tomorrow Never Comes - Ronan Keating
Kulafton
Mina Sluta-Röka-Attiraljer stirrar anklagande på mig. Jag tänkte ju försöka sluta... När man mår så jävla dåligt så kunde man ju sluta tänkte jag, för det kunde inte gärna bli värre. Men det kunde det. Ett helvete blev till ett jävla inferno, den ena minuten värre än den andra. Så det blev inget av med det. En dag... Så gör jag det bara. Lägger ner cigaretter och slutar upp med att förgifta min kropp.
I övermorgon är det så självaste Kulafton. Jag har tre alternativ till julfirande men väljer ett fjärde. Efter kyrkoverksamheten så åker jag helt enkelt hem. Tar en lång skön dusch, kryper in i julpyjamasen (den är väldigt röd), kurar ihop mig i soffan, mumsar After Eight och läser en bok. Rekreation och mys med mig själv. Finns ingen trevligare att umgås med än jag och därför gör jag det.
På juldagen ska jag iväg till en vän och smaka en helt, enligt rykten, gudomlig hemmagjord leverpastej. Mycket trevligt. Ser verkligen fram emot det. Umgänge med vänner är altid av godo.
Igår var vi så alla på Pipes och deltog i deras musikqiúiz igen och vi var värdelösa. Själv bidrog jag med Tommy Körberg. Folk gissade på Peter Jöback, men de spelar inte ens i samma division om man frågar mig. När Tommy Körberg sjunger så stannar klockorna.
Jag vill tacka alla. Vet inte hur jag ska gottgöra alla dessa människor som stöttar mig igenom allt det här. Men what goes around comes around. Min dörr är öppen för vem som helst av er som behöver mig. Alla tider, alla dagar om jag inte jobbar. Behöver ni pengar får ni ringa någon annan. Men om ni behöver en axel att gråta ut mot, armar som kramar er, någon som lyssnar och förstår och ibland ger er en spark i baken så kom hit vettja. Jag är aldrig längre bort än närmsta telefon.
Nu ska jag satsa på en god natts sömn. Har inte sovit mer än fyra timmar per natt sedan Han dumpade mig. Inte en enda natt. (Jävlar, såg precis att klockan är halv ett redan!) Har gått ner tre kilo. Fanfanfan... Jag som kämpade så för att gå upp. Men c'est la vie.
Puss&Kram!
/Honung
Två underbara versioner. Lyssna på er favorit.
O Helga Natt - Tommy Körberg
O Helga Natt - Jussi Björling
I övermorgon är det så självaste Kulafton. Jag har tre alternativ till julfirande men väljer ett fjärde. Efter kyrkoverksamheten så åker jag helt enkelt hem. Tar en lång skön dusch, kryper in i julpyjamasen (den är väldigt röd), kurar ihop mig i soffan, mumsar After Eight och läser en bok. Rekreation och mys med mig själv. Finns ingen trevligare att umgås med än jag och därför gör jag det.
På juldagen ska jag iväg till en vän och smaka en helt, enligt rykten, gudomlig hemmagjord leverpastej. Mycket trevligt. Ser verkligen fram emot det. Umgänge med vänner är altid av godo.
Igår var vi så alla på Pipes och deltog i deras musikqiúiz igen och vi var värdelösa. Själv bidrog jag med Tommy Körberg. Folk gissade på Peter Jöback, men de spelar inte ens i samma division om man frågar mig. När Tommy Körberg sjunger så stannar klockorna.
Jag vill tacka alla. Vet inte hur jag ska gottgöra alla dessa människor som stöttar mig igenom allt det här. Men what goes around comes around. Min dörr är öppen för vem som helst av er som behöver mig. Alla tider, alla dagar om jag inte jobbar. Behöver ni pengar får ni ringa någon annan. Men om ni behöver en axel att gråta ut mot, armar som kramar er, någon som lyssnar och förstår och ibland ger er en spark i baken så kom hit vettja. Jag är aldrig längre bort än närmsta telefon.
Nu ska jag satsa på en god natts sömn. Har inte sovit mer än fyra timmar per natt sedan Han dumpade mig. Inte en enda natt. (Jävlar, såg precis att klockan är halv ett redan!) Har gått ner tre kilo. Fanfanfan... Jag som kämpade så för att gå upp. Men c'est la vie.
Puss&Kram!
/Honung
Två underbara versioner. Lyssna på er favorit.
O Helga Natt - Tommy Körberg
O Helga Natt - Jussi Björling
Salt i såren
I lördags fick jag nästan en hjärtattack när jag fick ett sms från Honom. Han bjöd in mig på julmiddag. Jag blev glad, men lite förvirrad. Och tänkte att han kanske har ångrat sig? Men ändå, nej. Jag tackade ja i alla fall och kände att saker kanske kan ordna sig. Kanske finns det en liten chans för oss.
På söndagen fick jag ytterligare ett sms. Där stod det att badkaret ver ledigt om jag ville värma mig. Då började jag verkligen hoppas. Och var ännu mer förvirrad.
Jag hade äntligen börjat komma över, leva och hade bestämt mig för att det är dags att ha roligt och leva mitt liv så gott det går. Han slösade bort min tid och jag tänkte inte låta tankar på honom slösa bort ännu mer tid. Jag hade bestämt mig. Hans sms drog mig tillbaka. Tillbaka i tanken, i känslorna och jag hoppades.
I måndags fick jag mer eller mindre kastat i ansiktet att han bjöd mig på julmiddag för att han trodde att jag inte hade någonstans att gå eller någon att umgås med. Han tycker alltså synd om mig. Han bjöd dit mig av medlidande och missriktad omtanke. Så han tyckte att jag skulle sitta där på julafton och älska honom så att hjärtat brister medan han tycker synd om mig och får känna sig barmhärtig? Jag känner mig rätt förnedrad...
Han strödde salt i mina sår. Varför kände han ett behov av att såra mig? Hade han inte sårat mig tillräckligt?
Vad det där med badkaret betydde vet jag fortfarande inte. Jag har fan ingen aning, men jag gick i alla fall inte dit och tog det där satans badet. Även om min kropp skulle behöva ett riktigt ångande bad. Jag är glad att jag inte gick.
Jag behöver inte sån här skit i mitt liv. Jag har haft tillräckligt med dagar av tårar. Jag har ont i hjärtat. Och ont överallt.
Han förstår inte vad han gjorde för fel. Han kan inte förstå hur jag kunde känna hopp efter de där meddelandena. Han har inte en aning. Och det ser jag som att Han helt enkelt är osedvanligt korkad. Faktiskt. Jag har försökt att inte vara bitter. Har försökt att vara rättvis och förlåtande. Jag har vänt ut och in på mig själv för att se saker som de är och ur hans perspektiv. Jag har varit schysst. Så mycket jag bara kunnat eller förmått.
Nu tycker han att det faktiskt är honom det är synd om. "Vad jag än säger så blir det fel" säger han. Inte allt han säger eller gör är fel, långt ifrån... Men de där sms:en i helgen var så jävla fel. De skickades av fel anledning. Jag har redan vänner med julmat och badkar Jag behöver inte en till. Jag ville ha en man, inte ytterligare en vän.
Nu ska han vara tyst säger han. Fine, det är det han är bäst på att vara. Tyst. En ursäkt hade kanske suttit fint. Men om en människa inte förstår att han har sårat en annan och tycker att han bara varit snäll, så får jag antagligen vänta. Så jag slutar upp med det.
Han sa tack och adjö, så jag antar att han är förbannad på mig. Då är det så. Men jag tar fan inte skit från någon och jag umgås bara med människor som vill umgås med mig och kanske saknar mig när jag inte är där. De som vill ha mig i sina liv på lika villkor.
Jag vill vara ifred från honom och få en chans att komma över honom. Då klarar jag inte sms som ger mig hopp. Jag klarar nog inte kontakt innan jag har kommit ut på andra sidan som en hel människa. Jag är inte förälskad i mina vänner, så dem vill jag umgås med så mycket som möjligt. Men jag klarar inte av en enda smiley till från hans håll innan jag känner mig stark nog att skicka en tillbaka. Hur lång tid det kan ta vet jag inte. Jag tänker ha roligt under tiden. Tills jag vaknar en dag och inte tänker på honom. Då det går en dag utan att jag saknar honom. Den dagen kanske jag skickar en smiley, om jag överhuvudtaget tänker på honom alls.
Osedvanligt korkat att inte förstå. Strö salt i såren och få mig att behöva börja om på fucking noll igen. Tack så jävla mycket.
Han lovade att inte låta mig falla. Han lovade att han skulla stanna kvar. Han sa att man måste våga chansa... Sen stod han och såg på när jag föll. Han lämnade mig. Och det kommer att dröja länge innan jag vågar chansa fullt ut igen. Vad har jag gjort för ont för att hamna här? Igen.
Nu går jag.
/Honung
Som jag hade dig förut - Melissa Horn och Lars Winnerbäck
På söndagen fick jag ytterligare ett sms. Där stod det att badkaret ver ledigt om jag ville värma mig. Då började jag verkligen hoppas. Och var ännu mer förvirrad.
Jag hade äntligen börjat komma över, leva och hade bestämt mig för att det är dags att ha roligt och leva mitt liv så gott det går. Han slösade bort min tid och jag tänkte inte låta tankar på honom slösa bort ännu mer tid. Jag hade bestämt mig. Hans sms drog mig tillbaka. Tillbaka i tanken, i känslorna och jag hoppades.
I måndags fick jag mer eller mindre kastat i ansiktet att han bjöd mig på julmiddag för att han trodde att jag inte hade någonstans att gå eller någon att umgås med. Han tycker alltså synd om mig. Han bjöd dit mig av medlidande och missriktad omtanke. Så han tyckte att jag skulle sitta där på julafton och älska honom så att hjärtat brister medan han tycker synd om mig och får känna sig barmhärtig? Jag känner mig rätt förnedrad...
Han strödde salt i mina sår. Varför kände han ett behov av att såra mig? Hade han inte sårat mig tillräckligt?
Vad det där med badkaret betydde vet jag fortfarande inte. Jag har fan ingen aning, men jag gick i alla fall inte dit och tog det där satans badet. Även om min kropp skulle behöva ett riktigt ångande bad. Jag är glad att jag inte gick.
Jag behöver inte sån här skit i mitt liv. Jag har haft tillräckligt med dagar av tårar. Jag har ont i hjärtat. Och ont överallt.
Han förstår inte vad han gjorde för fel. Han kan inte förstå hur jag kunde känna hopp efter de där meddelandena. Han har inte en aning. Och det ser jag som att Han helt enkelt är osedvanligt korkad. Faktiskt. Jag har försökt att inte vara bitter. Har försökt att vara rättvis och förlåtande. Jag har vänt ut och in på mig själv för att se saker som de är och ur hans perspektiv. Jag har varit schysst. Så mycket jag bara kunnat eller förmått.
Nu tycker han att det faktiskt är honom det är synd om. "Vad jag än säger så blir det fel" säger han. Inte allt han säger eller gör är fel, långt ifrån... Men de där sms:en i helgen var så jävla fel. De skickades av fel anledning. Jag har redan vänner med julmat och badkar Jag behöver inte en till. Jag ville ha en man, inte ytterligare en vän.
Nu ska han vara tyst säger han. Fine, det är det han är bäst på att vara. Tyst. En ursäkt hade kanske suttit fint. Men om en människa inte förstår att han har sårat en annan och tycker att han bara varit snäll, så får jag antagligen vänta. Så jag slutar upp med det.
Han sa tack och adjö, så jag antar att han är förbannad på mig. Då är det så. Men jag tar fan inte skit från någon och jag umgås bara med människor som vill umgås med mig och kanske saknar mig när jag inte är där. De som vill ha mig i sina liv på lika villkor.
Jag vill vara ifred från honom och få en chans att komma över honom. Då klarar jag inte sms som ger mig hopp. Jag klarar nog inte kontakt innan jag har kommit ut på andra sidan som en hel människa. Jag är inte förälskad i mina vänner, så dem vill jag umgås med så mycket som möjligt. Men jag klarar inte av en enda smiley till från hans håll innan jag känner mig stark nog att skicka en tillbaka. Hur lång tid det kan ta vet jag inte. Jag tänker ha roligt under tiden. Tills jag vaknar en dag och inte tänker på honom. Då det går en dag utan att jag saknar honom. Den dagen kanske jag skickar en smiley, om jag överhuvudtaget tänker på honom alls.
Osedvanligt korkat att inte förstå. Strö salt i såren och få mig att behöva börja om på fucking noll igen. Tack så jävla mycket.
Han lovade att inte låta mig falla. Han lovade att han skulla stanna kvar. Han sa att man måste våga chansa... Sen stod han och såg på när jag föll. Han lämnade mig. Och det kommer att dröja länge innan jag vågar chansa fullt ut igen. Vad har jag gjort för ont för att hamna här? Igen.
Nu går jag.
/Honung
Som jag hade dig förut - Melissa Horn och Lars Winnerbäck
Fucking Fredag
Självömkan är en känsla värd att förakta. Ändå är det väl det jag egentligen ägnar mig åt. Och jag avskyr mig själv när jag är sån här. Verkligen avskyr... Men det får vara så för nu. Det går nog över. Jag försöker istället göra saker som får mig att känna mig så jävla bra. Lite i taget. Dag för dag, ibland timme för timme, ibland minut för minut. Men jag gör mina tappra försök att resa mig stark igen.
Får alltid höra att jag är så jävla stark. Jomenvisst - men jag orkar inte vara stark. Det är det man har en partner till. Någon som är stark när man själv inte orkar mer. Nu sitter jag här i stället i min ensamhet och är stark. Ge mig ett berg och jag ska flytta på det!
När jag vaknade idag och insåg att det är fredag och sedan insåg att jag inte längre är välkommen hos Honom, kidsen och den sövande soffan och fredagsmys, så öppnades kranarna igen. Helvete, när ska tårarna ta slut? När ska smärtan gå över?
De som känner mig vet att innerst inne tar det åratal för mig att komma över någon jag älskar djupt och innerligt. Åratal. Jag är så rädd. Jag är/var rädd för att älska och nu är jag rädd för att inte kunna eller våga. Hur i helvete ska jag komma igenom på andra sidan som en hel människa med ett hjärta som är intakt? Om någon har en universallösning så ge hit den.
Någon sa mig att jag i alla fall vet nu. Jag behöver inte sväva i ovisshet och känna mig osäker på någonting, för allt är ute i ljuset. Och när sanningen kom fram så var den inte så jävla vacker vid närmare granskning. Det är förvisso sant att jag vet, men det gör det inte mindre smärtsamt. Det var inte den sanning jag ville höra, men det var den sanning som Han kunde leverera. Jag får leva med det. Inte för att jag vill men jag måste ju, eller hur?
Jag skulle vilja kämpa för honom, men jag kan ju inte tvinga honom att känna för mig om Han inte gör det. Jag skulle kunna stalka honom, campa utanför hans ytterdörr, vara överallt där Han är. Dyka upp i diverse innebandyhallar, ställa mig vid hans bil när Han ska till jobbet och maila ihjäl honom, skicka blommor, brev och små presenter... Men det gör jag inte. Jag mailar inte. Sms:ar inte. Campar inte utanför hans ytterdörr. Och jag ställer mig inte vid hans bil kl. 6 på morgonen när Han ska till jobbet. Om jag inte har något annat kvar i livet, så vill jag i alla fall ha en viss värdighet. Självrespekt.
Jag vet inte om det är dumt att ha stolthet. Det kanske det är men jag har svalt en del av den genom att skriva här. Annars är stolthet något jag har i blodet. Nedärvt från min mors sida skulle jag tro. Det är därför jag inte förföljer folk som inte vill veta av mig.
Det är något jag inte gör.
/Honung
I would do anything for love (but I won't do that) - Metaloaf (Mamma: Låttitelns översättning: "Jag skulle göra vad som helst för kärleken men jag gör inte det")
Får alltid höra att jag är så jävla stark. Jomenvisst - men jag orkar inte vara stark. Det är det man har en partner till. Någon som är stark när man själv inte orkar mer. Nu sitter jag här i stället i min ensamhet och är stark. Ge mig ett berg och jag ska flytta på det!
När jag vaknade idag och insåg att det är fredag och sedan insåg att jag inte längre är välkommen hos Honom, kidsen och den sövande soffan och fredagsmys, så öppnades kranarna igen. Helvete, när ska tårarna ta slut? När ska smärtan gå över?
De som känner mig vet att innerst inne tar det åratal för mig att komma över någon jag älskar djupt och innerligt. Åratal. Jag är så rädd. Jag är/var rädd för att älska och nu är jag rädd för att inte kunna eller våga. Hur i helvete ska jag komma igenom på andra sidan som en hel människa med ett hjärta som är intakt? Om någon har en universallösning så ge hit den.
Någon sa mig att jag i alla fall vet nu. Jag behöver inte sväva i ovisshet och känna mig osäker på någonting, för allt är ute i ljuset. Och när sanningen kom fram så var den inte så jävla vacker vid närmare granskning. Det är förvisso sant att jag vet, men det gör det inte mindre smärtsamt. Det var inte den sanning jag ville höra, men det var den sanning som Han kunde leverera. Jag får leva med det. Inte för att jag vill men jag måste ju, eller hur?
Jag skulle vilja kämpa för honom, men jag kan ju inte tvinga honom att känna för mig om Han inte gör det. Jag skulle kunna stalka honom, campa utanför hans ytterdörr, vara överallt där Han är. Dyka upp i diverse innebandyhallar, ställa mig vid hans bil när Han ska till jobbet och maila ihjäl honom, skicka blommor, brev och små presenter... Men det gör jag inte. Jag mailar inte. Sms:ar inte. Campar inte utanför hans ytterdörr. Och jag ställer mig inte vid hans bil kl. 6 på morgonen när Han ska till jobbet. Om jag inte har något annat kvar i livet, så vill jag i alla fall ha en viss värdighet. Självrespekt.
Jag vet inte om det är dumt att ha stolthet. Det kanske det är men jag har svalt en del av den genom att skriva här. Annars är stolthet något jag har i blodet. Nedärvt från min mors sida skulle jag tro. Det är därför jag inte förföljer folk som inte vill veta av mig.
Det är något jag inte gör.
/Honung
I would do anything for love (but I won't do that) - Metaloaf (Mamma: Låttitelns översättning: "Jag skulle göra vad som helst för kärleken men jag gör inte det")
