Honungsbullen

Jag har tappat bort mina ord. Nu låter jag dem komma bara. De som jag hittar får jag försöka sätta ihop till några begripliga meningar. Jag vet inte hur, men jag ska försöka.

Allt jag skrivit i den här bloggen har hela tiden handlat om mig. Mitt liv, mna känslor, mina tankar. Det är en egotripp och ett sätt att ventilera. Som terapi. De som läst och läser får naturligtvis tycka och tänka vad de vill, men jag kan inte utgå ifrån någon annan än mig själv. eller hur?

Jag har inte ord att beskriva vad jag känner. Det händer att jag brister ut i gråt helt oväntat och utan förvarning. Bara sådär kommer tårarna och det känns som jag ska kvävas. Det har hänt att de inte bara runnit - de har sprutat. På riktigt. Rakt ut. Jag brukar kunna kontrollera dem annars, men inte nu. Så länge jag är på jobbet och träffar folk, så går det lättare. Men sen, när jag är ledig och ensam kommer tankarna. Och tårarna. Inte hela tiden längre, men det kan räcka med en sång, ett ord eller någon obetydlig bagatell...

Ingenting har lämnats osagt. Allt reddes ut medan tid var. Luften var klar och man var trygg med det.

Hon brukade läsa den här bloggen. Läste vartenda ord och hon förstod även det som stod mellan raderna. Hon fattade alltid allting. Hur jag kände och hur jag tänkte. Begrep utan att jag behövde förklara allt hela tiden. Gav råd om man frågade efter det. Gav fan i att ge dem om man inte frågade. Inte för att hon var rädd för att säga vad hon tyckte... Hon hade starka åsikter och var envis som en åsna på gott och ont.

Min mor gick bort den 30:e December.

Jag tänkte ringa henne idag och så slog det mig att jag inte kan det. Jag var på väg. Satt med telefonen och tänkte ringa för att jag hade tid idag och skulle verkligen behöva prata med henne. Har lite saker jag skulle vilja säga henne och undrar över. Lite vilse i tillvaron för närvarande och smått förvirrad och hade behövt hennes råd, för hon kände mig utan och innan. Och jag kan inte längre. Tanken är svindlande. Skrämmande. Hon försvann ut i evigheten och här sitter jag och önskar inget annat än att bara få växla några ord. Bara några ord som kan guida mig i någon riktning. För jag fattar ingenting av det här livet.

Hon gick bort i sömnen. Hon var förvirrad de sista dagarna. Hon trodde att hennes föräldrar var där, så hon hade ingen ångest. Hon var inte rädd och hon kände sig inte ensam. Lugnt och stilla drog hon sitt sista andetag och hjärtat slutade slå. Och så var hon borta. Från det ena ögonblicket till det andra.

Jag träffade henne de sista dagarna hon levde. Hon hann fylla 66 år. Två dagar senare dog hon.

Ingenting har lämnats osagt. Den sista gången jag pratade med henne i telefon sa jag till henne att jag älskade henne. Jag sa det inte så ofta, men jag är glad att jag sa det den gången. Jag visste inte att det var den sista gången, men kanske anade jag det någonstans djupt inom mig. Jag vet inte varför, men det kändes viktigt just då att få det sagt.

Jag är trots allt glad att vi hann prata igenom saker och ting. Saker som hänt, hur det har varit. En mor och dotter-relation är aldrig enkel. Men det blev enkelt när vi väl hade pratat om allt.

Nu får man lära sig leva med sorgen och saknaden. Har inte ord att beskriva hur det känns. Men jag håller nog ihop. Om jag någon gång brister, så finns det människor runt omkring mig som hjälper mig att limma ihop mig. Men smärtan är konstant coh saknaden oändlig. Nästan outhärdlig.

De som visat stöd och deltagande är oerhört många. De har ringt skrivit och kramat och funnits där. Till dem har jag bara ett ord och det är inte nog. Men ordet är: Tack.

Säg till dina nära att du älskar dem. Vem vet vad som händer i morgon?


/Honung


If Tomorrow Never Comes - Ronan Keating 

Mina Sluta-Röka-Attiraljer stirrar anklagande på mig. Jag tänkte ju försöka sluta... När man mår så jävla dåligt så kunde man ju sluta tänkte jag, för det kunde inte gärna bli värre. Men det kunde det. Ett helvete blev till ett jävla inferno, den ena minuten värre än den andra. Så det blev inget av med det. En dag... Så gör jag det bara. Lägger ner cigaretter och slutar upp med att förgifta min kropp.

I övermorgon är det så självaste Kulafton. Jag har tre alternativ till julfirande men väljer ett fjärde. Efter kyrkoverksamheten så åker jag helt enkelt hem. Tar en lång skön dusch, kryper in i julpyjamasen (den är väldigt röd), kurar ihop mig i soffan, mumsar After Eight och läser en bok. Rekreation och mys med mig själv. Finns ingen trevligare att umgås med än jag och därför gör jag det.

På juldagen ska jag iväg till en vän och smaka en helt, enligt rykten, gudomlig hemmagjord leverpastej. Mycket trevligt. Ser verkligen fram emot det. Umgänge med vänner är altid av godo.

Igår var vi så alla på Pipes och deltog i deras musikqiúiz igen och vi var värdelösa. Själv bidrog jag med Tommy Körberg. Folk gissade på Peter Jöback, men de spelar inte ens i samma division om man frågar mig. När Tommy Körberg sjunger så stannar klockorna.

Jag vill tacka alla. Vet inte hur jag ska gottgöra alla dessa människor som stöttar mig igenom allt det här. Men what goes around comes around. Min dörr är öppen för vem som helst av er som behöver mig. Alla tider, alla dagar om jag inte jobbar. Behöver ni pengar får ni ringa någon annan. Men om ni behöver en axel att gråta ut mot, armar som kramar er, någon som lyssnar och förstår och ibland ger er en spark i baken så kom hit vettja. Jag är aldrig längre bort än närmsta telefon.

Nu ska jag satsa på en god natts sömn. Har inte sovit mer än fyra timmar per natt sedan Han dumpade mig. Inte en enda natt. (Jävlar, såg precis att klockan är halv ett redan!) Har gått ner tre kilo. Fanfanfan... Jag som kämpade så för att gå upp. Men c'est la vie.

Puss&Kram!

/Honung

Två underbara versioner. Lyssna på er favorit.

O Helga Natt - Tommy Körberg





O Helga Natt - Jussi Björling

I lördags fick jag nästan en hjärtattack när jag fick ett sms från Honom. Han bjöd in mig på julmiddag. Jag blev glad, men lite förvirrad. Och tänkte att han kanske har ångrat sig? Men ändå, nej. Jag tackade ja i alla fall och kände att saker kanske kan ordna sig. Kanske finns det en liten chans för oss.

På söndagen fick jag ytterligare ett sms. Där stod det att badkaret ver ledigt om jag ville värma mig. Då började jag verkligen hoppas. Och var ännu mer förvirrad.

Jag hade äntligen börjat komma över, leva och hade bestämt mig för att det är dags att ha roligt och leva mitt liv så gott det går. Han slösade bort min tid och jag tänkte inte låta tankar på honom slösa bort ännu mer tid. Jag hade bestämt mig. Hans sms drog mig tillbaka. Tillbaka i tanken, i känslorna och jag hoppades.

I måndags fick jag mer eller mindre kastat i ansiktet att han bjöd mig på julmiddag för att han trodde att jag inte hade någonstans att gå eller någon att umgås med. Han tycker alltså synd om mig. Han bjöd dit mig av medlidande och missriktad omtanke. Så han tyckte att jag skulle sitta där på julafton och älska honom så att hjärtat brister medan han tycker synd om mig och får känna sig barmhärtig? Jag känner mig rätt förnedrad...

Han strödde salt i mina sår. Varför kände han ett behov av att såra mig? Hade han inte sårat mig tillräckligt?

Vad det där med badkaret betydde vet jag fortfarande inte. Jag har fan ingen aning, men jag gick i alla fall inte dit och tog det där satans badet. Även om min kropp skulle behöva ett riktigt ångande bad. Jag är glad att jag inte gick.

Jag behöver inte sån här skit i mitt liv. Jag har haft tillräckligt med dagar av tårar. Jag har ont i hjärtat. Och ont överallt.

Han förstår inte vad han gjorde för fel. Han kan inte förstå hur jag kunde känna hopp efter de där meddelandena. Han har inte en aning. Och det ser jag som att Han helt enkelt är osedvanligt korkad. Faktiskt. Jag har försökt att inte vara bitter. Har försökt att vara rättvis och förlåtande. Jag har vänt ut och in på mig själv för att se saker som de är och ur hans perspektiv. Jag har varit schysst. Så mycket jag bara kunnat eller förmått.

Nu tycker han att det faktiskt är honom det är synd om. "Vad jag än säger så blir det fel" säger han. Inte allt han säger eller gör är fel, långt ifrån... Men de där sms:en i helgen var så jävla fel. De skickades av fel anledning. Jag har redan vänner med julmat och badkar Jag behöver inte en till. Jag ville ha en man, inte ytterligare en vän.

Nu ska han vara tyst säger han. Fine, det är det han är bäst på att vara. Tyst. En ursäkt hade kanske suttit fint. Men om en människa inte förstår att han har sårat en annan och tycker att han bara varit snäll, så får jag antagligen vänta. Så jag slutar upp med det.

Han sa tack och adjö, så jag antar att han är förbannad på mig. Då är det så. Men jag tar fan inte skit från någon och jag umgås bara med människor som vill umgås med mig och kanske saknar mig när jag inte är där. De som vill ha mig i sina liv på lika villkor.

Jag vill vara ifred från honom och få en chans att komma över honom. Då klarar jag inte sms som ger mig hopp. Jag klarar nog inte kontakt innan jag har kommit ut på andra sidan som en hel människa. Jag är inte förälskad i mina vänner, så dem vill jag umgås med så mycket som möjligt. Men jag klarar inte av en enda smiley till från hans håll innan jag känner mig stark nog att skicka en tillbaka. Hur lång tid det kan ta vet jag inte. Jag tänker ha roligt under tiden. Tills jag vaknar en dag och inte tänker på honom. Då det går en dag utan att jag saknar honom. Den dagen kanske jag skickar en smiley, om jag överhuvudtaget tänker på honom alls.

Osedvanligt korkat att inte förstå. Strö salt i såren och få mig att behöva börja om på fucking noll igen. Tack så jävla mycket.

Han lovade att inte låta mig falla. Han lovade att han skulla stanna kvar. Han sa att man måste våga chansa... Sen stod han och såg på när jag föll. Han lämnade mig. Och det kommer att dröja länge innan jag vågar chansa fullt ut igen. Vad har jag gjort för ont för att hamna här? Igen.

Nu går jag.

/Honung

Som jag hade dig förut - Melissa Horn och Lars Winnerbäck

Självömkan är en känsla värd att förakta. Ändå är det väl det jag egentligen ägnar mig åt. Och jag avskyr mig själv när jag är sån här. Verkligen avskyr... Men det får vara så för nu. Det går nog över. Jag försöker istället göra saker som får mig att känna mig så jävla bra. Lite i taget. Dag för dag, ibland timme för timme, ibland minut för minut. Men jag gör mina tappra försök att resa mig stark igen.

Får alltid höra att jag är så jävla stark. Jomenvisst - men jag orkar inte vara stark. Det är det man har en partner till. Någon som är stark när man själv inte orkar mer. Nu sitter jag här i stället i min ensamhet och är stark. Ge mig ett berg och jag ska flytta på det!

När jag vaknade idag och insåg att det är fredag och sedan insåg att jag inte längre är välkommen hos Honom, kidsen och den sövande soffan och fredagsmys, så öppnades kranarna igen. Helvete, när ska tårarna ta slut? När ska smärtan gå över?

De som känner mig vet att innerst inne tar det åratal för mig att komma över någon jag älskar djupt och innerligt. Åratal. Jag är så rädd. Jag är/var rädd för att älska och nu är jag rädd för att inte kunna eller våga. Hur i helvete ska jag komma igenom på andra sidan som en hel människa med ett hjärta som är intakt? Om någon har en universallösning så ge hit den.

Någon sa mig att jag i alla fall vet nu. Jag behöver inte sväva i ovisshet och känna mig osäker på någonting, för allt är ute i ljuset. Och när sanningen kom fram så var den inte så jävla vacker vid närmare granskning. Det är förvisso sant att jag vet, men det gör det inte mindre smärtsamt. Det var inte den sanning jag ville höra, men det var den sanning som Han kunde leverera. Jag får leva med det. Inte för att jag vill men jag måste ju, eller hur?

Jag skulle vilja kämpa för honom, men jag kan ju inte tvinga honom att känna för mig om Han inte gör det. Jag skulle kunna stalka honom, campa utanför hans ytterdörr, vara överallt där Han är. Dyka upp i diverse innebandyhallar, ställa mig vid hans bil när Han ska till jobbet och maila ihjäl honom, skicka blommor, brev och små presenter... Men det gör jag inte. Jag mailar inte. Sms:ar inte. Campar inte utanför hans ytterdörr. Och jag ställer mig inte vid hans bil kl. 6 på morgonen när Han ska till jobbet. Om jag inte har något annat kvar i livet, så vill jag i alla fall ha en viss värdighet. Självrespekt.

Jag vet inte om det är dumt att ha stolthet. Det kanske det är men jag har svalt en del av den genom att skriva här. Annars är stolthet något jag har i blodet. Nedärvt från min mors sida skulle jag tro. Det är därför jag inte förföljer folk som inte vill veta av mig.

Det är något jag inte gör.

/Honung

I would do anything for love (but I won't do that) - Metaloaf (Mamma: Låttitelns översättning: "Jag skulle göra vad som helst för kärleken men jag gör inte det")

Här sitter jag med min sorg, mina tårar och min saknad. Det är mina känslor, ingen annans. Jag är inte rättvis. Inte alls rättvis. Farmfär allt inte mot Kärleken, eller ska jag döpa om honom till "Han" som han själv väljer att kalla sig. Han har kommenterat mitt föregående inlägg. Jag citerar direkt:


Postat av: Han

"Japp det är något fel hos han. Han har aldrig brytt sig. Fixat kaffe,mat,flyttat,städat,hämtat,tvätta,ställt upp i vått och torrt. Han är en konstig kille som inte hittade rätt i hjärtat."

 

Jomenvisst, det är sant. Klart att det är. Och jag njöt av allt i fulla drag. Och trodde att han gjorde det av äkta kärlek. Man inbillar sig så mycket, eller hur?

 

Det faktum att han aldrig sa något, varken det ena eller det andra gör att han egentligen har ryggen fri. Han har aldrig ljugit, inte bedragit mig (tror jag i alla fall) eller på något annat sätt förlett mig att tro att jag var älskad och sedd. Det är bara mina egna tankar och min inbillning som har lurat mig att tro, eller hur?

 

Jag skulle aldrig i livet göra allt detta för en människa jag inte älskar. Inte allt det. Ett och annat gör man för att vara snäll, men inte allt. Jag har gjort sånt för min mor för att jag älskar henne. Jag har gjort sånt för män jag levt med för att jag älskat dem.

 

Jag skulle göra allt detta för mina vänner för att jag älskar dem. Eftersom det verkar som det oftast är jag som behöver hjälp, så är jag noga med att tala om för dem att jag älskar dem, för att jag känner det i hjärtat och tvekar inte att berätta vad jag känner. Men det var inte en vän jag ville ha när jag fann honom. Jag har redan vänner (som ställer upp i vått och torrt). Jag ville ha en man att dela mitt liv med. Någon som hjälper mig att ro när jag sitter i Atlanten i motvind. Någon att dela mna bördor och mina glädjeämnen med. Någon som älskar mig så hjärtat brister. Någon som orkar, som kämpar, som inte ger upp. I fucking nör och lust.

 

Jag begärde nog för mycket. För jag ville ha allt. Allt han sa eller gjorde - allt han var. Alla har fel och brister och jag tvekade inte att leva med hans.

 

Jag är inte den vackraste kvinnan på den här planeten. Jag är inte heller den smartaste. Inte den roligaste eller trevligaste heller. Men jag gör mitt bästa för att vara människa och kvinna och leva mitt liv utan att störa andras.

 

Jag gick All In och förlorade. Igen. Det verkar som att jag är för mycket helt enkelt. Ingen man kan bli kär i mig när jag är mig själv och jag kan inte vara någon annan. Jag får leva med det.

 

Helvete, det blir Jul. Helvete, det blir nyår. Fan i helvete.

 

Jag ska fika med M från nu strax. Och sen ska jag delta i en musiktävling på Pipes lite senare, tack Florre. Har saker att göra, folk att träffa...

 

I min sörja av tårar så får mina vänner mig att hålla ihop. Angående bloggen så måste jag skriva vad jag känner. Detta är min sida av myntet och det är bara den jag kan beskriva. Han får gärna komma till tals om han vill. Välkommen att gästblogga om man känner att man vill försvara sig eller förklara sig.

 

Han hittade inte rätt i hjärtat och då är det så. Jag kan inte rå för att jag vill ha honom och inte kan sluta älska honom. Just för att han inte ljuger eller är en Skistövel. Folk får säga vad de vill men han är inte en Skitstövel, hur mycket man än vill tänka och känna så. Jag älskar inte Skitstövlar, för jag ät The Queen of Fucking Everything. Undrar vad jag gjorde fel eftersom jag inte fick bli Queen of hans fucking Everything.

 

Nu har jag varit så rättvis jag kan för nu. Och så är det med det.

 

Kommer väl senare - om mitt lag med gemensamma krafter mot förmodan vinner kvällens quiz.

 

Jag kan passa på att tacka min bror som efter lång tid ändå hörde av sig till Lillasyster när hon har det svårt.

 

Puss & Kram till de som förtjänar det.

 

/Honung

 

Tearing out my heart- Rainbow

 

 

Har värpt ett tag men jag låter det väl bara komma som vanligt.

Levde nio månader i ett rus. Nu vaknade jag till en kall och hård verklighet med baksmälla. Och vilken jävla baksmälla sen...

Kärleken visade sig inte ha någon Kärlek att ge. Inte till mig i alla fall. Han har inte de "rätta" känslorna säger han. Så nu är jag utraderad ur hans liv. Nycklar har åter utväxlats och kassar packade med varenda liten pinal jag någonsin haft hos honom. Varenda liten grej... Om jag så haft en knappnål där, så är jag säker på att den ligger i någon av kassarna som jag ännu inte orkat eller förmått packa upp.

Jag är så jävla ledsen att det är rent obeskrivligt. Jag har inte ord att beskriva saknaden, sorgen och smärtan. Det gör så ont. Att ha så mycket kärlek i hjärtat som man inte får ge och som man inte får besvarad är... Bara för jävligt.

Jag trodde jag gjorde allt rätt den här gången. Alla misstag som jag gjort i tidigare relationer har jag försökt ta lärdom av och inte göra om. Relationer har tagit slut för att jag varit för PÅ, för att jag varit för AV, för att jag älskat för mycket, för att jag älskat för lite... You name it. De har också tagit slut för att jag är en konflikträdd mes som inte vågat prata om hur jag känner och tänker, vad jag vill och inte vill. De har gått åt helvete för att jag inte kunnat snacka. Den här gången snackade jag och det gick också åt helvete. Var finns rättvisan i det? Någon lämnar en för att man inte pratar och Kärleken lämnar mig för att jag vågade prata.

Jag har vissa önskemål som jag framförde... Det var bara det. Det skulle kanske varit roligt att få en komplimang någon gång ibland. Inte en enda gång på nio månader fick jag höra att jag var fin, bra, rolig, intelligent eller vad som helst. Skulle varit trevligt att få höra något uppskattande ord någon gång. Jag väntade och väntade på ord som aldrig kom. Försökte ge honom tid och utrymme.

Det skulle också varit trevligt att få höra att man var älskad. Någon gång ibland. Inte en enda gång sa han det. Jag väntade och väntade på ord som aldrig kom. Och gav honom tid.

Han sa det inte för att han inte tycker att jag är fin, bra, rolig, intelligent eller vad som helst.
Och det andra sa han inte för att han inte känner kärlek till mig. Han känner det inte och då säger han det inte. Jag måste uppskatta hans uppriktighet, trots att den var en mur av tystnad. Hans uppriktighet var tystnad.

Jag hade kunnat gå vidare, hållt käften och stuckit huvudet i sanden i en evighet. Visst, då skulle han varit kvar idag. Han var glad och nöjd med det som var. Och visst, att vara överjordiskt älskad utan att behöva ge något tillbaka och att få komplimanger utan att ge några är bekvämt naturligtvis. Men hur länge hade han tänkt låta mig vänta för att sedan säga att han inte älskar mig?

Vad är det för fel på män? Jag kan fan inte låta bli att undra... Så länge man bara följer strömmen och ignorerar sina egna behov så är allt hur bra som helst. Sen kanske man ställer dem mot väggen lite och kanske ställer ettt eller annat krav så tar de den lättaste vägen ut. De avgör blixtsnabbt att man är jobbig eller att man har PMS och lägger benen på ryggen och springer för livet.

Sen när man följer med strömmen och aldrig ställer ett enda krav så avgör de blixtsnabbt att man är ett våp som inte vill någonting. Och så lägger de benen på ryggen och springer för livet. Jag fattar inte.

Men... Can't live with'em, can't shoot'em. (Mamma: Män. Man kan inte leva med dem och man kan inte skjuta dem.)

Jag grät i ett dygn. Har somnat och vaknat med tårar. Jag gråter nu också. Trots detta tog jag mig samman, satte på mig ett ansikte och gick till jobbet i morse. Jobbade dessutom äver en timme. Det har gått bra. Jag har inte pratat ett dugg om uppbrottet, för om jag hade gjort det så hade jag börjat gråta igen och inte kunnat sluta. Dessutom är mitt privatliv privat på jobbet. De vet ingenting om mig och mitt liv där. Det är bäst så.

Jag hade drömmar som jag någonstans trodde att han delade, Jag hade en plan för framtiden som jag trodde att han ville dela med mig. Jag trodde att jag hade någon att dela resten av mina dagar med i kärlek och ömsesidig respekt... Men det visade sig att jag hade fel igen. Sånt är livet antar jag.

Mitt liv har inte rasat samman. Jag har ett hem och jag har ett liv. Jag har inte byggt upp hela min tillvaro runt honom, som också är ett misstag jag gjort tidigare som jag undvikit att göra om den här gången. Jag har lärt mig att ha en viss självbevarelsedrift. Jag har kärlek till mig själv och självrespekt. Jag förtjänar att bli älskad för den jag är. Jag förtjänar respekt. Jag förtjänar ömhet, romantik och fanimej rosor! Jag förtjänar också en skön vardag med skratt och gråt, bus och sex, vin på en tisdag och en lördag utan. Jag förtjänar det och nöjer mig inte med mindre. Varför skulle jag? I'm fuckin' worth it!

Ingen ska vara förbannad på Kärleken. Han rår inte för hur han känner. Ingen kan tvinga fram känslor som inte vill kännas. Han är ingen idiot. Han är inte elak. Han är ingen dålig människa. Han är en av de bästa människor jag någonsin träffat, Jag skulle inte älskat honom om det inte vore så. Jag älskar honom fortfarande för vad det kan vara värt. Så att det gör ont.

Nu ska jag laga mitt hjärta. Jag vill be mina vänner om en tjänst... Snälla, ta med mig ut på roligheter. Tvinga mig. Jag har inte kraft att själv ta mig någonstans eller ens tänka mig att jag kan ha roligt... Inte just nu när själen är full av sår och min tro är klen. Hjälp mig!

Det finns en som älskar mig i alla fall och det är tydligen Jesus. M från nu, bästa bruden, tog med mig till Storken idag för en fika. Där kom en människa och talade om för mig att Jesus finns och att han älskar mig. Då sa jag att jag behöver fysisk kärlek, varpå jag fick en kram. Sen kom det fem stycken till och körde bort M och mig från vår sköna tillvaro utspillda i Storkens soffor. Well, vi skulle ändå gå... Sen berättade de att en av dem skulle åka till Sydafrika och tyckte att jag skulle gå med en kollekthov runt hela Storken till resan. Jorå, varje måndag och två gånger på tisdagar! De frågade om jag var troende varpå jag svarade nej. Jag är människa, sa jag. Det räcker. Jag har ett hjärta. Visserligen lite trasigt för närvarande, men det bultar ännu.

Jag vill avsluta med att tacka. Jag tackar M från nu, Skalman, Goaste Yster, Petri (som ringde och sjöng för mig), Min moster Arja och framför allt min Mor som alltid stöttar mig i vått och torrt. Dessutom tackar jag mina underbara vänner som mailat, kommenterat och gett mig mer stöd än jag någonsin trodde var möjligt. Ni är alldeles för många (fler än jag trodde) för att jag ska kunna rada upp er här. Men ni vet vilka ni är... Vacker, Gourmetmannen, Peter Pan och alla ni andra: Tack från djupet av min själ.

Nu går jag.

"If you don't love me, Lie to me"

Lie to me - Bon Jovi




Kommer ni ihåg hur rädd jag var i början? Det kan man läsa om här.

Peter Pan är en skolkamrat till mig, Honungsbullen. När jag hittade detta bland hans antecknngar på facebook så frågade jag om jag fick publicera det här som ett gästinlägg. Han gav sitt ok, så då gör jag det. Peter Pan är en man som fått kämpa mycket i sitt liv med utbrändhet och depression bl.a. Han kämpar på tappert och biter ihop och orkar ändå engagera sig i sådant som är viktigt att ta upp till debatt. Han är stark och det kommer att gå bra för honom till slut. Det är min övertygelse.

 

Så. Läs bara och kommentera gärna.

 

/Honung

 

av Peter Pan

 

Då sitter man här igen då.

Har inget speciellt att skriva om egentligen, förutom att jag inte gått ner någonting i vikt på 2 månader, å andra sidan har jag inte gått upp någonting heller vilket är bra.

När jag satte mig här kände jag att det var massor jag hade som jag ville få ur mig, få ur kroppen, ur systemet och aldrig behöva tänka på igen. Nu verkar det som det inte var så mycket ändå.

 

Det behövs så lite varje dag för att jag ska känna att jag har ett värde, även om jag inte är värd ett skit för någon annan än mina barn så känns det skönt att känna att man är värd någonting i sina egna ögon, för det är egentligen det som räknas... försöker jag intala mig. Men det är inte varje dag jag klarar av att utföra eller göra någonting jag tycker är värt att klappa mig själv på axeln för. Jag vägrar sjunka så lågt att jag klappar mig på axeln för att jag går upp ur sängen, väcker barnen eller borstar tänderna, vilket egentligen är allt jag orkar med vissa dagar.

 

Jag vill passa på att tacka, jag är inte lika modig som många andra som kan uttrycka sig positivt om andra offentligt, utan att känna sig dumma. Jag vill tacka de som på olika sätt uppmuntrar mig, och får mig att känna att jag kanske inte är så jäkla värdelös, trots att det är så jag känner mig.

 

Jag läste en artikel idag, jag vet inte hur jag snubblade över den, förmodligen var det någon som gillat den här på facebook men nu hittar jag inte vem det var, det spelar mindre roll. Jag länkar till den här om någon vill läsa. http://elingrelsson.se/2011/11/17/saret-som-inte-laker-2/

Den fick mig att må illa, känna ett fantastiskt hat mot personer som tycker de har rätt att behandla kvinnor som om de inte vore värda någonting.

Det gjorde mig sjukt ledsen att läsa att någon sagt att hennes kön var "ett sår som inte ville läka". Det måste innebära att någon skadat/sårat henne mer än jag kan föreställa mig.

Jag har otaliga gånger gått hem efter sena kvällar och hamnat bakom en kvinna och känt, helvete nu blir hon säkert livrädd. Jag har efter många om och men kommit fram till att det bästa är att långsamt sakta farten tills hon kommit ur syn och hörhåll. Att tvärstanna gör att kvinnan får hjärtattack verkar det som, att "förföljaren" helt plötsligt försvinner kan inte vara så kul. Att öka takten och försöka gå förbi är INTE att rekommendera, det kom jag fram till efter första försöket... jag var inte helt nykter när jag kom på det alternativet ska jag erkänna. Att byta sida på gatan funkar ibland, då kan hon hålla koll på en i ögonvrån och det verkar ha en lugnande effekt. Men många gånger har det hänt att man börjat byta sida, för att se att hon framför också börjat byta sida... INTE bra!

Men vafan ska det vara så för. Varför ska jag behöva känna mig som en potentiell förövare för att några idioter till män, osäkra, små, löjliga varelser ska kunna få sina kickar av att förnedra kvinnor på ett eller annat sätt. Varför ska kvinnor behöva bära överfallslarm för? Varför inte operera in en GPS i alla mäns pung så det alltid går att se vart fan vi är nånstans. Jag skulle inte ha någonting emot det. Visst… integritet hit och dit... men kvinnorna då? När ska dom få känna sig säkra? Det skulle inte hjälpa till 100% men det skulle gå fort att få fast förövaren/förövarna om inte annat.

Kanske är det egoistiskt av mig att tänka så, för jag tycker det är jobbigt att vara en potentiell förövare så fort jag hamnar på en gata eller en promenadväg ensam med en kvinna. Jag skulle vilja känna att hon inte såg mig som ett hot bara för att jag är man... det kan i.o.f.s. ha att göra med att jag inte är det vackraste exemplaret av man, jag skulle fan bli rädd för mig själv om jag stötte på mig själv nån kväll.... :)

Men hur ska vi lösa problemet då? Det är ju inte OK att halva befolkningen känner sig osäkra när de går ut.

Tänk alla som har det problemet hemma också, att deras löjliga missfoster till män ser det nödvändigt att slå eller psykiskt misshandla sina kvinnor för att känna att de har makt? Eller vad handlar det om? Jag har ingen aning, jag brukar kunna föreställa mig hur andra tänker i olika situationer, men har hittat några återvändsgränder. Jag kan omöjligt tänka mig in i hur kvinnomisshandlare, våldtäktsmän eller pedofiler tänker. Det finns säkert fler personligheter jag inte kan "spegla" mig i men det hör inte hit just nu. Kan någon normalt fungerande person tänka sig in i hur de fungerar? Om inte kanske vi måste vända oss till dessa förövare för att hitta svaret på hur vi ska få dem att sluta?

Oj, det här blev ju sjukt långt om någonting jag inte ens hade tänkt ta upp när jag satte mig här.

Det behövde väl komma ut, men på riktigt, går det att göra någonting åt det här? För så länge halva befolkningen känner sig osäkra kommer män kunna skaffa sig fördelar gentemot kvinnor, det är inte okej.

Läste någonting om en kille som skrivit om våldet mot kvinnor och han fick en jäkla massa hatmail och hot och allt vad det var... BRING IT ON! (Haha ungefär som nån läser det här) men hör av er på riktigt med telefonnummer och mötesplats så kan vi se om ni är så kaxiga när det inte är er fru eller flickvän som ni har framför er!

Ja ja, jag förstår att det inte går att sätta GPS i pungen på oss, det skulle skramla när vi sprang och när vi hade sex!

Åter till verkligheten, jag tror inte för en sekund att jag kan påverka kvinnors situation i det stora hela, men om jag kan få en enda idiot att tänka till så ... har jag gjort någonting jag kan klappa mig på axeln för idag.

Skönt det var att kunna skriva ohejdat :) Det var länge sen det också! Kontroll-läsa vad jag skrivit kanske? Nah, jag står för vad jag skrivit och har jag skrivit fel nånstans får jag väl stå för det också. Missuppfattas det av någon får jag väl förklara bättre helt enkelt.

 

Over and out.

 

Luka - Suzanne Vega

 

Varför vaknar jag klockan sju på morgonen när jag är ledig? Det är ett av livets mysterier som för evigt förblir olöst. Jag behöver ju inte ens vakna sju när jag jobbar, så varför jag gör det när jag är ledig är... Ja, en av livets jävligheter antar jag. Men jag vaknade och hade sovit klart även om jag försökte somna om. Sen gick Kärleken upp och fixade kaffe. Alltså, jag lever ett liv i lyx och flärd. Han är allt man kan önska sig och lite till. Kaffe på morgonen! Åh! En sån man håller man i. Hårt.

Vi övar oss på Svenssonliv. Om man inte klarar av att leva Svenssonliv i lite lagom takt och lite smågrått, så klarar man inte av att ha ett förhållande. Det ska vara lite småtråkigt, med ljusglimtar då och då i tillvaron. (Som kaffe på morgonen till komakvinnan.) Det är livet. Det är så det är för de allra flesta av oss. Småtråkigt, lite grått och lunkar fram genom dagar, veckor, månader, år... Kanske inte månader och år. Man fixar sina ljuspunkter när man behöver dem. När allt är för tråkigt så får man se till att något händer.

Nu är det November och jag ligger risigt till humörmässigt. Men jag är inte deppig! Novemberdemonen kanske skonar mig i år. Var deppig i förra veckan, men det var PMS och jag shoppade lite och var glad i en kvart. Sen kom blodet och jag var glad som en sparv igen, längre tid än blott en kvart. Hormoner är ett sattyg, I'm tellin' ya!

Det blir Jul. Igen. Och apropå det så ringde de från kyrkan idag och frågade om jag har lust att hjälpa till som förra året. Jag har stor lust att hjälpa till, för det är välgörande för själen och en, för mig, meningsfull sysselsättning på självaste kulafton. Den dagen är inte lika kul för alla, så... De tyckte att jag var bra förra året och ville ha mig igen och det är smickrande. Verkligen.

Men mitt liv har ju förändrats. Jag behöver inte vara själv på julafton. Kärleken har kidsen den här julen och... Ja, inte vet jag. Men det finns plats för att både hjälpa till i kyrkan och fira jul med dem hoppas jag. Dagen är lång och om jag ägnar några timmar åt välgörande ändamål så är väl inte det hela världen. Där var fullt av hemlösa, hungriga och trasiga människor förra året och jag vill vara med och sprida lite glädje och servera julmat. Egentligen känner jag mig ännu mer angelägen i år, för jag har det så bra.

Jag var sjuk i åtta veckor. Åtta väldigt långa veckor. Hostan från helvetet som aldrig tog slut visade sig vara en ovanlig form av lunginflammation, som gav en hosta som nästan bröt revbenen av mig, men ingen feber. Jag skulle vila, så jag vilade. Men helvete vad tråkigt jag har haft. Såpass att jag började med ett meningslöst spel på Nylleboken igen som jag nu har svårt att komma ur. Att jag inte dog av leda under tre sjukskrivningar är ett jävla mirakel. Jag har alltid sagt att det antagligen är mer troligt att jag dör av leda än av stress. Men än har jag inga planer på att dö. Och då är det så.

Tillbaka på jobbet och frisk. Underbart är vad det är.

Har inget mer att säga.

Så jag går och diskar och hänger lite tvätt i stället. Because he's worth it.

Puss!

November Rain - Guns N' Roses

Lyssna och njut.


 

Har inte varit 100% frisk på sju jävla veckor och nu är jag TRÖTT! Det började med en förkylning och feber varpå jag sjukskrev mig. Gick sedermera till jobbet och var där i två dagar. Och sen vaknade jag upp med en böld i ansiktet. En böld alltså... Stor som Kroatien typ som satt innanför huden och jag ringde sjukvårdsupplysningen för att fråga om jag behövde oroa mig. Det behövde jag. De sa att en böld i ansiktet kan sprida sig till hjärnan och då är man i ett muchos allvarligt tillstånd och kan dö. Detta berättade jag inte för mina närstående eftersom de då skulle oroa ihjäl sig. Och jag fick hjälp med bölden på den eminenta Närakuten och var sjukskriven igen eftersom jag såg för jävlig ut, hade ont och hade svårt att prata. 

Sen blev jag förkyld igen gott folk... Och nu sitter jag med en hosta från Helvetet som jag har haft i tre veckor eller så. Jag är så TRÖTT. Min kropp är trasig och sargad, jag får inte sova. Och jag vill verkligen sova, Jag vill sova, Kärleken vill sova och alla vill sova. Jag jobbar ändå. Utan feber så jobbar jag. Cocillana och Bisolvon. Nu är Cocillanan slut och jag också. Och jag undrar varför hostan aldrig går över. Så nu ska jag besöka en vårdcentral nära mig. En ny vårdcentral och en ny läkare och nytt alltihopa. Jag hoppas i mitt hjärta att den läkaren jag ska träffa är bra och lyssnar på vad jag säger. De lyssnar mer på en nuförtiden när man är medelålders än de gjorde när man var 19. För övrigt besöker jag vårdcentraler ungefär var tredje år. Jag blir sällan sjuk nämligen, men när jag blir det så är det ett helvete. På riktigt.

Vad mer har hänt i livet då? Ja, vad kan man säga? I två veckor när jag var hyfsat frisk så hade jag en väninna boende hos mig. Hon bodde hos mig och vi blev så tajta så hon nu är som en syster. Hon skickade en släktförfrågan till mig på Nylleboken och jag la till henne som syster. Hon känns som en syster. Behöver inte ha blodsband för den känslan. Vi snackar dagligen och delar bekymmer och glädjeämnen och gör varandra glada. Vad har man annars systrar eller väninnor till? Hon är blott en centimeter längre än jag. Hon väger det jag vägde när jag var en fläck på golvet, så jag gav bort mina blöt-fläck-på-golvet-kläder tilll henne. Bättre att de komer till nytta och kan glädja någon. Jag fick inte på mig mina jeans över låren ens. De sitter sjukt snyggt på henne.

Har haft en dejt med min ena brorsdotter också. Så himla roligt... Jag träffar henne så sällan, så när jag gör det är det event värt att nämna. Jag tycker mycket, mycket om mina släktingar och vill egentligen träffa dem hela tiden. Mina bröder, deras barn... Och min mor, som jag längtat efter så jäkla mycket under hela den här sjukperioden. Ingen kan ge en sympati som en mamma. Och ingen kan ta hand om en som en mamma. Hur gammal jag än blir, så kommer jag längta efter min mor när jag inte mår bra. Känner alla så eller är det bara jag?

Min gamla vanliga Oktoberkänsla har inte infunnit sig dock. Brukar deppa ihop på hösten och November är värst. Det brukar börja i Oktober, men i år... Nej, deppigheten har inte intagit mig. Har varit upptagen med att vara sjuk och Kärleken med kids skänker mig glädje, värme och kärlek. Skänker en tacksam tanke till vilken kraft det kan vara som skickade dem i min riktning. Tacksamhet är ordet.

Så, vad var det jag ville säga egentligen? Well, jag gnäller för att jag är sjuk - men - det finns hjälp att få om man behöver. Jag betalar skatt och tar hjäp när jag är i behov av den. Jag har en familj som jag älskar. Jag har Kärleken och två bonuskids. Jag har vänner som finns där och som jag finns för. Jag har ett hem jag älskar och ett bonushem där det finns en soffa som är så sövande att det är alldeles underbart. Jag har mat. Jag har ett jobb. Och snart har jag förmodligen hostmedicin. Vad mer kan en kvinna i Uppland behöva i livet? Man kan inte begära mer, men visst skulle det sitta fint med ett par miljoner på banken. Det är inget man behöver. Det man behöver är tillräckligt med pengar för att klara en vardag och kanske en extra slant för att kunna ha roligt lite då och då. Jag är tacksam för det jag har, för det räcker och blir över. 

Nu ska jag duscha för att så småningom ta mig till vårdcentralen. Ikväll ska jag gå på min brorsdotters kabaré om jag inte hostat ihjäl mig innan dess.

Puss&Kram!

Lägger ut en låt som jag gillar.

Crystal Eyes - La Guns

Ni anar inte. Sedan jag flyttade till nya lyan har jag varit så jäkla disträ. Jag har visserligen varit disträ och rentav vimsig sedan tidig barndom, men detta överstiger alla tidgare vimsigheter med all önskvärd tydlighet.

För någon vecka sedan var det värre än vanligt. Det första som hände den dagen var att jag glömde min eminenta matlåda hemma. Så, på jobbet har jag ett reservförråd med snabbnudlar och fick äta dem istället. Så jag tar fram den underbara skålen, häller i de söndersmulade nudlarna däruti samt innehållet i kryddpåsen och ställer in den i micron. Jodå. Och för att vinna lite tid så spatserade jag ut och tog ett bloss medan mina nudlar värmdes. När jag återvänder så väntar ett kaos utan like. Det luktar bränt och hela vårt lunchrum är rökfyllt... Jag hade glömt att ha vatten i skålen med nudlarna. Var nära att bränna ner stället. Allså, en del har sagt mig genom åren att min vimsighet är charmig - men det är mindre charmigt när man är allmänfarlig. Jag borde inte ens gått upp ur sängen den dagen, det säger jag er.

En annan morgon så var jag ledig, men vaknade i hyfsad tid ändå och gick upp och satte på kaffe. Utan kaffe kan man lika gärna dö, så det är såklart något jag gör varje morgon. Varenda morgon sedan jag som 18-åring flyttade hemifrån om jag inte haft någon raring vid min sida som gjort det åt mig. Medan kaffet skulle puttra klart så gick jag iväg och gjorde något annat, vad det nu var (ok då, jag satte mig och gjorde nr 2). Jag hör konstiga ljud från köket medan jag i godan ro sitter på muggen. Så jag var naturligtvis tvungen att skyna mig och gå och kolla vad det var. Hela jävla köket var fullt av kaffe. Skåpluckor, bänk, micro, golv, väggar... Jag hade glömt att sätta på locket på perkolatorn. Tack så jävla mycket! Mitt morgonkaffe är heligt. Det är så jävla heligt att det är religion för mig. Så nu fick jag börja morgonen med att städa kök. Det blev rent. Sedan satte jag på nytt kaffe och var tvungen att prata högt hela tiden. Typ: Nu häller jag i vatten. Nu måttar jag upp kaffe. Nu sätter jag på innerlockat. Nu sätter jag på överlocket. Nu stoppar jag i kontakten. Snart får jag kaffe.

En av mina kollegor sa att hon inte kunde förstå hur man kan göra såna saker. En annan kollega sa att hon visst kunde förstå hur man kan göra såna saker, för hon har gjort liknande saker själv. Som att glömma att ha i vatten i kaffebryggaren och dylikt. Jag är inte ensam alltså. Men jag är trött på det. Det gör mitt liv mycket svårare än vad det annars skulle ha varit. Och lägg till att jag snubblar en del och kan glömma vad jag skulle säga mitt i en mening och dylikt. Jag tror att det nu mest beror på trötthet. Jag fick igenom mitt önskemål om semseter nästa vecka. Jag ska vila.

Mitt hem börjar alltmer likna ett hem. Har en matta i hallen och en TV-hylla (som Kärleken skruvade ihop när han var här en söndag i sin ensamhet). En massa ljus och ett överkast och såna saker. Riktigt mysigt. Har inte hittat några tavlor jag gillar, så jag har bestämt mig för att göra mina egna tavlor. En av dem ska vara fullt av fotografier på människor jag tycker om. Mina brudar, min familj och Kärleken och kidsen. Den ska jag ha i hallen. Jag ska försöka photoshoppa alla foton svartvita och ha en röd bakgrund. Och en svart eller vit ram. Matchar det övriga i min hall. Blir nog bra.

Den senaste veckan har jag drabbats av förkylning med en påföljande hosta från Helvetet. Jag var tvungen att dra till närakuten och skaffa medicin. Cocillana Etyfin is the shit mot hosta på riktigt. Med en biverkning som yttrar sig i att jag svävar fram, hög som ett hus, lycklig och hostfri. Inne i dimman. Fnittrar gör jag och babblar osammanhängande. Men så länge jag är hostfri så gör det inget. Själva förkylningen har gett med sig, men hostan är kvar. Tror jag.

Igår skulle jag klämma en pormask som hade satt sig vid mungipan. Gick fan inte. I morse vaknade jag med en bula som går från läppen och en bit ut i kinden. Jag ser inte klok ut. Det ser ut som en fläskläpp. Herregud alltså... Jag undrar vad det är i den där bulan? Det känns som en gigantisk finne och det gör ont. Vet någon vad det kan vara? Jag tror jag ringer sjukvårdsrådgivningen. Bulan är stor som ett körsbär ungefär... Helvete, jag kan inte visa mig ute såhär. Jag vill veta om den är ett resultat av mitt klämmande eller om jag behöver oroa mig. Det känns ju som en jävla knöl.

Jag har för övrigt lagt vantarna på en skrivare för en billig peng. Klåparen på PC City ville sälja en svindyr till mig, men det gick inget bra för honom. Vad han också glömde var att upplysa mig om att usb-sladden som man behöver för att koppla skrivaren till datorn inte fanns med i kartongen. Om han hade kunnat sitt jobb, så hade han sagt det till mig, varpå jag nöjd och glad hade köpt en sån och han hade kunnat notera merförsäljning i sin kalender den dagen. När jag skulle installera skrivaren så följde det med en installations-CD som ville att jag skulle koppla in usb-sladden som inte fanns Jag drog till Kjell & Co och införskaffade den nämnda sladden. Pratade med en sötnos som hette Sebastian och han lyckades sälja en extra bläckpatron till mig också. Och fotopapper. Inte en dag äldre än 22 och kunde sitt jobb. Merförsäljning.

Nu ska jag sväva ut i köket och dyka ner i en diskbalja. Sedan ska jag fortsätta med det som jag skulle ha skrivaren till från början... Jag skriver ut alla mina blogginlägg från November -07 till nu. Jag samlar prydligt upp dem i pärmar. Vet inte om det är en tvångstanke, men jag vill ha det så. Har nu hunnit till Augusti -09. Två år kvar alltså. Tur att mitt bloggande blivit alltmer oregelbundet... Det är väldigt många inlägg i alla fall.

Ok, jag svävar nu vidare i mitt rus. Hostfri, lycklig och antagligen inte mindre vimsig.

/Honung


Tycker att den här låten är grym!

Längesen - Petter feat. Veronica Maggio och en Smurf?

Jösses... Semestern tog slut för över en vecka sedan och när den var slut så var jag också det. Sista helgen av semestern flyttade jag ut ur min gamla och in i min nya lya och det var en sån jävla pärs. Hur mycket onödigt skit kan man samla på sig i en etta på ett och ett halvt år? Och när blev jag en sån hamster? Dessutom tror jag jämt att jag ska klara allt själv och att jag aldrig behöver hjälp med någonting. Kärleken frågade mig flera gånger om jag behövde hjälp varpå jag försäkrade att jag klarade mig utmärkt, så nej tack. Tills han fattade helt på egen hand att jag visst behövde hjälp och kom till mig mitt i natten med cheeseburgare och kaffe och såg att jag fastnat i mina cirklar och tog tag i hela situationen och hjälpte mig. Jag hade inte varit därifrån än idag om han inte vore sån att han alltid fattar allt. Jag själv kan inte fatta att jag haft sån tur som hittade honom mitt i djungeln. Och nu borde alla göra Vågen för Kärleken.

Så nu håller jag på och boar in mig och försöker hitta plats för saker som jag inte slängde i flytten. Det tar lite tid innan saker hittar sin rätta plats i tillvaron. Nu behöver jag ett par mattor, några tavlor och lite krukväxter, helst odödliga men levande och ett kaffemått. Skulle vara bra med en golvlist till duschen i mitt underbara och helt egna badrum också. Annars är lyan perfekt. Lite sliten kanske, men med myspotential och jag känner att jag trivs. Jag t.o.m. stortrivs. Jag hör fågelkvitter på morgonen och det, mina vänner var ett tag sedan.


Det här med badrummet... Alltså, jag delade badrum förut. Nu... Tar jag onödigt långa duschar. Och jag torkar mig och sedan går jag ut ur badrummet helt näck. Bara för att jag kan! Ja, jag kan, jag vill och jag gör precis som jag vill. Och det är underbart. Jag fattade aldrig hur mycket jag saknade ett eget badrum förrän jag äntligen fick det igen. Kittlar dödsskönt.

Jag har bärjat jobba. Alltså - jag är helt jävla slut. Igen. Så nu har jag ansökt om semester för vecka 37 och jag hoppas att jag får det. Då ska jag se till att mitt hem är perfekt nystädat, att tvättstugan inte behöver bokas och sen ska jag ligga. Jag ska läsa böcker. Ta promenader om det är väder. Skita i att ta promenader om det är oväder. Och bara vara och inte ha ett enda bekymmer i hela världen. Jag ska bunkra käk. Och inte bry mig om någonting. En vecka då jag inte måste någonting. Den semestern som var njöt jag av i två veckor. Sedan blev det en jävla stress bara och energin som det var meningen att man skulle samla försvann ner i flyttkartonger, skräp och en sjuhelvetes flyttstädning.

Men min tvättstuga har mangel. Nu manglar jag mina lakan igen vilket är underbart. På min gård finns ett solarium och - håll i er nu - en tortyrkammare. Alltså ett gym. Det är litet, men funkar. Det saknar tortyrbänk för korsryggen och det saknar benmaskiner (bak- och framsida av låren), men jag har frågat min träningsguru hur man gör utan dem och han har förklarat detta utförligt för mig. Väldigt bra. Jag skrev benmaskiner för att jag vet att min mor läser den här bloggen och jag är inte säker på att hon är säker på vad en bencurl är. Man måste skriva så att alla förstår tycker jag.

Jag är jätteglad i lyan och jag myser när jag pysslar runt där. Jag har varit och tränat i gymmet en gång också och tänkte gå dit i morgon igen. Det är tio meter från min port. *ler brett*  Jag snackade med universum om träning. Jag ville ha ett gym där jag får vara ifred och där det är billigt. Nu fick jag ett som är gratis och där jag var ensam förra gången. Det kan löna sig att önska sig saker riktigt hett då och då. Det kommer till en om man förtjänar det. Det kan ta tid men det kommer. Karma.

Well... Nu ska jag gå. Det är tydligen fotboll på TV och jag ska umgås lite med Kärleken medan han är i fotbollstrans.

Ha det underbart!

Puss&Kram!

/Honung - har utsikt mot en skog.

Avslutar med en riktigt skön sliskig kärleksballad.

Whitney Houston - All the man that I need

Norge. Vad säger man om händelserna i Norge? Man är ju fullständigt mållös. Plötsligt finns inga ord som räcker till för att beskriva vad man känner, hur starkt man känner. Med folket, med de drabbade. Vanmakt, en oförmåga att ta in omfattningen av skadorna. När hela grundvalen för det man trodde på brutalt tagits ifrån en. När trygghet och glädje försvunnit från en genom våld, död och förintelse. Vilka ord räcker? Hur tröstar man ett helt folk som bott i en idyll och naivt trott att ingenting ont kan hända. Någonsin.

Med vilken rätt?

Det är bara för jävligt. Och det är ändå för lite sagt, Det finns helt enkelt inte ord.

Jag har gråtit en del de här dagarna. För orättvisan och för att mänskligheten verkar att fullständigt ha tappat greppet om vad som är viktigt.

Lev och låt leva - vad hände? Respekt för människoliv... Vart har det tagit vägen? Medmänsklighet.

Jag har inga ord.

Nästa gång jag bloggar kommer jag att återgå till mitt vanliga babbel om meningslösheter. För jag har inte längre ord. Så många liv till spillo. Så jävla onödigt.

Jävla värld.

/Honung


Enigma - Return to Innocence
 

Så... Kärleken tog Kidsen och drog till Kreta där de dör av värmeslag vid ett underbart medelhav. Själv är jag i Skåne och njuter av en moders ömma kärlek och tittar på grisar, ankor, höns, gäss, får, getter och kossor. En och anna fjäril och en jävla massa flugor har jag också sett. Min mor är för övrigt proffs på att smälla flugor så att de dör. Själv hinner jag aldrig. De flyger iväg innan jag ens kommit i närheten med en flugsmälla.

När jag kollade efter resor för att kunna ta mig hit från Uppsala så fann jag att det var absolut billigast att flyga. Hur kan det komma sig när man överallt hör om miljön? Varför är tåget i såfall mer än dubbelt så dyrt? Och speciellt när de aldrig kommer i tid och det tar hundra år att komma fram? Jag fattar det inte.

Jag med min skrala plånbok bestämde mig i alla fall för att flyga. När jag kom till Arlanda så köpte jag en Ramlösa på Seven Eleven. Drack upp ungefär hälften och la sen flaskan i min väska. När jag sedermera checkade in så spände snubben vid säkerhetskontrollen ögonen i mig och sa: "Du har en flaska där!" Det var Ramlösan. Jag förklarade att jag inte tänkte kapa planet med den, men det var tydligen irrelevant. Sen råkade jag ha en flaska i handväskan också. Det var min morotsolja från Kreta som jag hade tänkt att använda om solen eventuellt hade behagat skina, för att försöka bli snygg (läs brun). Snubben vid säkerhetskontrollen sa att man bara får ha 100 ml med sig. Flaskan var på 150 ml. Jag förklarade att jag inte hade tänkt att kapa planet med den heller och att jag dessutom hade använt en del så att det bara var 100 ml i flaskan. Men det spelade ju ingen som helst roll för behållaren var på 150 ml. Spelar storleken verkligen någon roll? Tydligen eftersom det var så jävla viktigt... Jag kan få lösa ut den på terminal 5 för en femtiolapp när jag kommer hem. Kanske bättre att be Kärleken köpa en ny till mig när han ändå är på plats.

Nästa vecka är det flyttdags. Jag måste fixa med adressändring, ändra hyresinbetalningarna och andra saker som är av nöd tvunget. Sen flyttar jag från min lya. Känns som jag är klar med den, fast det har varit absolut underbart. Helt enkelt bara så bra. Jag har mått bra där. Riktigt bra. Och stortrivts för att den är så mysig. Den nya lägenheten är inte lika mysig. Ingen lägenhet utan fungerande kakelugn kan någonsin bli lika mysig som min lya. Jag har höjt min standard och mina kriterier vad gäller mysfaktor. Men det kommer att bli ett hem av den nya lägenheten också. Jag kommer att bo närmre Kärleken också. Det är bra, för då har man nära hem när man inte orkar se varandra - om det skulle hända. I vilket fall så slipper jag ha halva bohaget hemma hos honom och dubbel uppsättning av nödvändiga saker. Shampoo, balsam, deodorant, tvål som jag tål och annat som en kvinna behöver i sitt liv.

Jag kommer att ha ett alldeles eget badrum! Det nuvarande har jag delat med mina grannar, vilket resulterat i att jag duschat hos kompisar för det mesta. Kompisar med badkar, för jag tycker det är så skönt att ta ett bad när musklerna och resten av kroppen ömmar efter en lång dag på jobbet. Finns inget bättre sätt att känna sig som en gudinna. Lite musik, kanske lite vin och ett skumbad. Kittlar dödsskönt. Jag kommer inte att ha ett badkar i den blivande lyan, men jag ser ändå fram emot ändlösa dagar av benvaxning, öronrengöring och att få stå i duschen i två timmar om jag vill. Det vill jag sällan men jag gillar möjligheten. Jag har borstat tänder, rengjort äron och annat i mitt nuvarande kök. Ska bli skönt att göra det i ett eget badrum. Mina grannar, alltså Snygga Familjen, har aldrig hindrat mig från något av detta... Men jag är väldigt rädd om mitt privatliv. Det ska vara privat. Jag vet inte när jag blev så integritetsmedveten, men det har blivit mer och mer så. Jag vill inte ens ha folk hemma hos mig. Inte någon längre. Jag kanske blir mer öppen nu. Jag vet verkligen inte.

Men nu ska jag röra på mig. Vädret är skit men det är ju fruntimmersveckan så det var väntat. Jag ska ägna min mage lite uppmärksamhet. Den kurrar,

Skänker en tanke eller tre till Kärleken nere på Kreta. Jag vet att de har det bra, Sol och bad och god mat... Nästa år sticker jag! Jajjamensan, om det så blir det sista jag gör.

Jag har det otroligt bra här i Skåne, inte tu tal om saken, men mitt semesterväder kunde varit bättre. Ja det kan alla hoppa och slå sina piffiga små skinkhalvor på att det kunnat. Men man kan inte få allt, eller hur? Jag är på landet och stortrivs ändå.

Nu går jag och mitt ändlösa babblande är nu till ända.

Puss&Kram!

/Honung.

Den här låten är solsken för mig.

Billy Paul - your song

Jag ska berätta. Ville bara ha honom för mig själv ett tag och egentligen vill jag fortfarande ha honom för mig själv och inte hänga ut honom här till allmän beskådan. Men när jag sedan ändrade relationsstatus på nylleboken har kraven ökat. Och jag måste berätta om vem han är, hur han är och stjärntecken och hela jävla balunsen. Han är inte där. Han vägrar konsekvent. Han kommer antagligen att vägra tills den dagen han dör, men man vet ju aldrig. 

De flesta når en dag en punkt då motståndet är försvagat och man ger vika för det allmänna trycket. Det är nästan så numera att man knappt bryr sig om att lära känna folk... Man friendar varandra på facebook och så lär man känna dem där. Är de inte aktiva så blir man nästan lite sur och lämnad med en känsla av otillfredsställd nyfikenhet.

Men det ska inte handla om facebook nu. Det ska ju handla om Honom. Har haft en tids bryderier med vad jag ska ge honom för alias, eller smeknamn, välj själv. Har fortfarande inte något som är klockrent. Inget namn som med ett ord kan beskriva vem han är. (Å andra sidan beskriver inte mitt eget alias heller vem jag är. Det är ett ord ur en engelsk låt som är direkt översatt till svenska. Inte särskilt genomtänkt utan snarare ett ögonblicks ingivelse och det har nu varit jag i över tio år.)

Mina relationer har alltid haft namn. I tidernas begynnelse var det "Visselkungen". De var så självklart då, eftersom karln ständigt visslade. Sedan blev det "Skalman", vilket också föll sig helt naturligt. Han blev verkligt och heligt förbannad (eller i alla fall ett riktigt surkart) om något hindrade honom eller om någon störde honom när han sovklocka ringde. Sedan blev det "Poeten". Han skrev dikter, så det säger sig väl självt. Sedan blev det "Tiger". Det bara var så och då fick det bli så. Sedan blev det ingen mer.

Nu... Har det blivit.

Han ger en inte rosor. Så om man är otroligt romantiskt lagd, så är han inte rätt kille. Han är helt rätt för mig, eftersom jag tycker om praktiska män. Och praktisk är vad han är. Nej, man får inga rosor. I stället får man ett busskort i gåva. I mina ögon är det minst sjutton gånger mer romantiskt än alla rosor i världen. För med ett busskort kan man åka och hälsa på hur mycket och hur ofta man vill och det var nog det som var syftet. Visst är blommor trevligt, men busskort är trevligare.

Sedan har jag fått en nyckel. Det smäller så högt att min bästis sa "Grattis" till mig. Att få en nyckel till en mans hem betyder att man är välkommen. Man är välkommen att dela det som är hans. Hans hem, hans borg och hans liv. Sånt får mig att börja gråta av rörelse. För det är bannemej romantiskt.

Han är pappa till två fina grabbar.

Den ena är mindre och originell. Han går sina egna vägar, helt klart. Han är killen som inte vill spela gitarr på Kommunala Musikskolan, som alla andra. Nej, han spelar i stället saxofon. Han vill inte ha beiga chinos som alla andra... Chinos ska det förvisso vara för det är modernt, men de ska vara lila. Han är redan vid 11 års ålder en riktig brudmagnet.

Den andra är 16... Han är liksom bara... Tonåring. Säger inte så mycket om man inte ställer en direkt fråga. Han är för övrigt klok som en uggla. Om man verkligen lyssnar så hör man hur hans hjärna spinner i 200 och när han sedan tar till orda så klappar jag händerna inombords i ren och skär förtjusning. Jag myser som om jag hade gjort han själv liksom. Någon annan har gjort grovjobbet åt mig och jag är ett fragment i kidsens liv. Men jag nöjer mig med det. Jag är ett lyckligt fragment och kan jag bara ge dem lite positivt tänkande och lite glädje och kräva att de diskar, så är det bra så.

Nu var det Han. Det skulle handla om Honom. Kidsen är en del av honom och de måste nämnas naturligtvis. Men Han är..

Han är en man som planterar Lavendel på balkongen. Med andra blommor som är icke namngivna. Till Valborg ska de vara planterade. Om de inte är planterade då, så tror jag att hans cirklar är rubbade för evigt. Jag vet inte, men han säger att de måste vara planterade till Valborg, för så har det alltid varit. Han har för övrigt gröna fingrar.

Han lagar mat. God mat. Fast han är rädd för salt.

Han är väldigt omtänksam. Han är otroligt mån om att jag ska ha det bra, må bra och njuta av livet. Jag känner att jag kan säga mitt hjärtas mening till honom dessutom. Jag säger vad jag känner och vill att han ska förstå, vilket han jämt gör. Och det, mina vänner, är ett jävla mirakel. Det händer att han vet precis vad jag behöver och vill säga utan att jag sagt något. Det är en ordlös kommunikation som man sällan finner. Vi tänker ofta på samma saker. Likadant. Och jag blir lika häpen varenda gång han säger något och jag precis tänkt samma sak. Jag fattar det inte.

Men jag blir långrandig känner jag.. Han är vattuman. Jag som själv är tvilling känner mig lättad. 

Jag ska gå nu... Men jag tror att jag funnit det rätta namnet. Det är inte speciellt originellt, det är många som kalla de sina för det. Det kanske är banalt, men det är helt enkelt bara så det är... Han är Kärleken. Och då får det bli så.

Lägger ut en låt som betyder mycket för honom.

Puss&Kram!

/Honung - glad som en sparv.



Varsågod Älskling.

Who wants to live forever - Queen

Ojojoj... Fredagen som var Fredagen med stort F. Fredagen som knappt blev av, blev ändå av.

Jag skulle bege mig till min hood och träffa mina homies. Vi skulle ha skolfest i skolans matsal, där jag inte satt min fot på 23 år. Alltså tjogotre jävla år! Högstadiefest. Efter 23 år.

Så när jag gjort ett par tappra försök att stryka klänningen som jag skulle ha på mig (den blir aldrig vad den har varit), tagit på mig flortunna strumpbyxor, sminkat mig som jag alltid borde och grabbat de högklackade så begav jag mig så av till Människobyn. När jag anlänt gav jag mig ner i underjorden. Längst ner går den tunnelbana som skulle ta mig hem till förorten. Till ursprunget. Det som gjorde mig till det jag är. Själva rötterna finns i asfalten där ute, där den blå linjen slutar.

Där satt jag alltså i en tunnelbanevagn iförd en klänning som krympt och som egentligen känns alldeles för kort, sminkad till tänderna med ett hår som var en katastrof p.g.a. att jag gått i regn. Ingen hårspray i hela världen hjäper mot hår förstört av regn. Well, jag oroade mig inte speciellt för det. De jag skulle träffa hade ju för sjutton sett mig alla mina skolårs måndagsmorgnar, tisdagsmorgnar, uttråkad på fysiklektioner, gråtande i uppehållsrum och i diverse andra prekära situationer. Nej, jag oroade mig inte.

Jag satt istället och kollade på stationerna jag passerade. De var fruktansvärt svarta och tråkiga. Därför kollade jag istället på människorna. Där satt en man i min pappas ålder som precis verkade ha lärt sig att ringa med sin mobil. Han ringde flera samtal och vrålade i den på för mig främmande språk. Mittemot honom satt en kvinna och blängde surt och allt surare för varje samtal. Hon försökte sova nämligen. Hon kanske slumrade de sekunder det tog för honom att slå ett nytt nummer. Det var många trötta människor i den där tunnelbanevagnen. Fredag eftermiddag. Folk är trötta och vlll bara hem tilll sina soffor och svimma.

Inte jag. Jag skulle på fest och spänningen steg för varje station jag passerade. Fest med människor som var så bekanta men ändå främlingar.

Samla så kreti och pleti från plugget... Träffa dem du mött i korridorer, de du egentligen aldrig såg, de du verkligen såg, de du umgicks med. Det var så roligt! Där fanns lekskoleförälskelsen som nu blivit en lång man med fyra barn. Där fanns bruden man tjuvrökte tillsammans med. Där fanns klasskamraten som man sällan pratade med och busfröet som alla såg och hörde. Där fanns några riktigt stiliga karlar som man inte ens såg på då. Som från att ha varit gängliga och i många fall finniga tonåringar nu vuxit upp till självsäkra män. Tjejerna ska vi bara inte tala om. Vilka snygga tjejer det gick i mitt plugg. Vissa som man avundades redan då och som fortfarande är värda att avundas. Jösses alltså.

I alla fall så åts det och dracks och det dansades till vår musik. Den som vi dansade till då. En riktig nostalgitripp. Det berättades historier om vad folk hade gjort, sagt och saker som hade hänt. Man pratade gamla minnen. Och man fick reda på vad folk egentligen tänkt eller tyckt om en. Ju mer det dracks desto mer fick man reda på. Riktigt kul - som att få ta del av riktigt snaskigt skvaller nästan.

Jag tror att bara en av festdeltagarna bor kvar i vår hood. Alla andra har flyttat därifrån. Men jag tror att vi alla kände att vi kommit hem och rest i tiden. Över 20 år tillbaka. Vi var kids igen. Kids från förorten som samlats för att ha en riktigt kul kväll. Denna gång utan tonårshormoner och ångest hängande i luften. Utan blygsel dansade alla med alla och det var kärlek i väggarna där. Många skratt och många glas vin senare tog natten slut och jag lämnade förorten ytterligare en gång.

Vi har alla våra rötter där och alla var rörande överens om att ingen av oss skulle känna sig hemma på Söder. Absolut inte. Vi håller oss alla på "rätt" sida stan. Jag lite längre norrut än de flesta, men ändå rätt sida. En har flyttat till Florida (och råkade vara i Sverige just när festen begav sig) och någon annan har flyttat till Gotland. Det får man nog betrakta som olycksfall i arbetet.

Alla man hade velat träffa var inte där, men de flesta. Och en del man inte hade förväntat sig att man skulle få se. Det var i alla fall en sjujäkla fest.

Vi har alla endast en människa att tacka för detta. Han förtjänar en hyllning, ett hyllningstaltal, flera medaljer och ett stort diplom. Och en puss i påsk. Jag tänker lämna ut hans namn nu: Magnus Askenbom - du är fanimej fenomenal!

Jag kan inte med ord sammanfatta vad jag kände, hur roligt jag hade, vilka känslor detta väckte i mig. Men det var något varmt, något bra och något som är väldigt likt glädje. Jo, glädje att jag fick träffa alla fantastiska människor som delat hela min uppväxt.

Sen att jag blev hämtad av någon jag tycker om för att tryggt få komma hem var pricken över ett stort I. I med en prick: i.

Dagen efter var helvetet på jorden men det var det värt.

Jag tänker avsluta nu och krypa ner i en säng nära mig. 

Stockholm i mitt hjärta - Petter: