Honungsbullen

Tiden går och jag försöker fylla dagarna så gott det går. Vissa dagar blir jag kvar i soffan hela dagen. Fröken Latmask bruka vara på besök de dagarna. Andra dagar lunchar jag med någon vän, plockar hemma och irriterar mig på mig själv för att jag egentligen orkar dammsuga men vet att jag värker ihjäl mig efteråt om jag gör det.

 

Peter frågade om prognos... Jag kan säga såhär: Det blir inte bättre. Tvärtom. Det finns ingen medicin mot detta. Jag löper ökad risk för för tidig hjärtdöd. Medelåldern för kvinnor med den här sjukdomen är ca. 57 år. Och allt annat det medför gör det inte lättare. Men om jag hela tiden ska tänka på att jag snart kanske dör och på allt jag inte kan göra, så kan jag lika gärna gå och hänga mig direkt. Jag kan egentligen göra allt, fast på ett annat sätt. Lära nytt och lära om. Och Peter har dessutom rätt i att jag starkt ogillar "stackars dig pluttinutt". Det är inget sånt jag är ute efter när jag skriver här. Det är för att få utlopp för alla tankar och för att få tiden att gå.

 

I morgon kommer sötaste Sångfågeln hit och vi ska till en båt och quizza lite. Sen ska hon sova här och vi får mysa ihop tills hon åker till jobbet på torsdag. Det är så underbart att kunna ta hem folk! Förut kunde man inte ens erbjuda en vettig sittplats när folk kom och hälsade på. Nu finns en bäddsoffa och allt. Kittlar dödsskönt. Det är dessutom lättare att hålla ordning här. Inte för att jag blivit pedant på gamla dagar - bara lite. Det blir lätt så när man går hemma och tvingas se dammråttorna dag ut och dag in.

 

Jag pysslar mycket också. Jag gör små kort. Det är egentligen scrapbooking, men jag gör alltså kort. Det går ganska bra för att vara en amatör utan finmotorik. Någon dag kanske jag publicerar någon liten bild. Den dagen är inte idag. Jag har givit bort fem stycken. Det har visat sig att glitterhårspray kan bli rätt snyggt om man gillar bling. Snart ska jag sätta igång med att göra smycken också. Jag är inte riktigt mogen för det ännu. Behöver värpa ett tag. Jag har material till det.... Så...Any week now.

 

I alla fall så har jag inte hittat någon annan med den här sjukdomen ännu. Jag känner mig fortfarande rätt ensam. Och en dag dör jag av leda. Men tills den dagen kommer så fortsätter jag väl att skriva lite. Och facebooka och pyssla och dammsuga fast jag får värk av det.

 

Skalman föreslog att jag skulle börja med modellera för att träna fingrarna. Snart börjar jag med det också. Ja. jag umgås fortfarande med Skalman. En sån människa vill man ha i sitt liv. Som kommer med smä Skalmanismer och predikningar och fattar ens humor. Man behöver inte vara tillsammans med honom för det. Jag har Glufsen nu och han lämnar i alla fall inte landet halva tiden. Och vi skrattar mycket. Han är kvick som en vessla och får mig att skratta närsomhelst, utan förvarning och alla dagar.

 

Livet är överlag och trots allt rätt bra. De blir vad man gör det till, eller hur?

 

Puss&Kram små raringar!

 

/Honung