Kulafton
Mina Sluta-Röka-Attiraljer stirrar anklagande på mig. Jag tänkte ju försöka sluta... När man mår så jävla dåligt så kunde man ju sluta tänkte jag, för det kunde inte gärna bli värre. Men det kunde det. Ett helvete blev till ett jävla inferno, den ena minuten värre än den andra. Så det blev inget av med det. En dag... Så gör jag det bara. Lägger ner cigaretter och slutar upp med att förgifta min kropp.
I övermorgon är det så självaste Kulafton. Jag har tre alternativ till julfirande men väljer ett fjärde. Efter kyrkoverksamheten så åker jag helt enkelt hem. Tar en lång skön dusch, kryper in i julpyjamasen (den är väldigt röd), kurar ihop mig i soffan, mumsar After Eight och läser en bok. Rekreation och mys med mig själv. Finns ingen trevligare att umgås med än jag och därför gör jag det.
På juldagen ska jag iväg till en vän och smaka en helt, enligt rykten, gudomlig hemmagjord leverpastej. Mycket trevligt. Ser verkligen fram emot det. Umgänge med vänner är altid av godo.
Igår var vi så alla på Pipes och deltog i deras musikqiúiz igen och vi var värdelösa. Själv bidrog jag med Tommy Körberg. Folk gissade på Peter Jöback, men de spelar inte ens i samma division om man frågar mig. När Tommy Körberg sjunger så stannar klockorna.
Jag vill tacka alla. Vet inte hur jag ska gottgöra alla dessa människor som stöttar mig igenom allt det här. Men what goes around comes around. Min dörr är öppen för vem som helst av er som behöver mig. Alla tider, alla dagar om jag inte jobbar. Behöver ni pengar får ni ringa någon annan. Men om ni behöver en axel att gråta ut mot, armar som kramar er, någon som lyssnar och förstår och ibland ger er en spark i baken så kom hit vettja. Jag är aldrig längre bort än närmsta telefon.
Nu ska jag satsa på en god natts sömn. Har inte sovit mer än fyra timmar per natt sedan Han dumpade mig. Inte en enda natt. (Jävlar, såg precis att klockan är halv ett redan!) Har gått ner tre kilo. Fanfanfan... Jag som kämpade så för att gå upp. Men c'est la vie.
Puss&Kram!
/Honung
Två underbara versioner. Lyssna på er favorit.
O Helga Natt - Tommy Körberg
O Helga Natt - Jussi Björling
I övermorgon är det så självaste Kulafton. Jag har tre alternativ till julfirande men väljer ett fjärde. Efter kyrkoverksamheten så åker jag helt enkelt hem. Tar en lång skön dusch, kryper in i julpyjamasen (den är väldigt röd), kurar ihop mig i soffan, mumsar After Eight och läser en bok. Rekreation och mys med mig själv. Finns ingen trevligare att umgås med än jag och därför gör jag det.
På juldagen ska jag iväg till en vän och smaka en helt, enligt rykten, gudomlig hemmagjord leverpastej. Mycket trevligt. Ser verkligen fram emot det. Umgänge med vänner är altid av godo.
Igår var vi så alla på Pipes och deltog i deras musikqiúiz igen och vi var värdelösa. Själv bidrog jag med Tommy Körberg. Folk gissade på Peter Jöback, men de spelar inte ens i samma division om man frågar mig. När Tommy Körberg sjunger så stannar klockorna.
Jag vill tacka alla. Vet inte hur jag ska gottgöra alla dessa människor som stöttar mig igenom allt det här. Men what goes around comes around. Min dörr är öppen för vem som helst av er som behöver mig. Alla tider, alla dagar om jag inte jobbar. Behöver ni pengar får ni ringa någon annan. Men om ni behöver en axel att gråta ut mot, armar som kramar er, någon som lyssnar och förstår och ibland ger er en spark i baken så kom hit vettja. Jag är aldrig längre bort än närmsta telefon.
Nu ska jag satsa på en god natts sömn. Har inte sovit mer än fyra timmar per natt sedan Han dumpade mig. Inte en enda natt. (Jävlar, såg precis att klockan är halv ett redan!) Har gått ner tre kilo. Fanfanfan... Jag som kämpade så för att gå upp. Men c'est la vie.
Puss&Kram!
/Honung
Två underbara versioner. Lyssna på er favorit.
O Helga Natt - Tommy Körberg
O Helga Natt - Jussi Björling
Salt i såren
I lördags fick jag nästan en hjärtattack när jag fick ett sms från Honom. Han bjöd in mig på julmiddag. Jag blev glad, men lite förvirrad. Och tänkte att han kanske har ångrat sig? Men ändå, nej. Jag tackade ja i alla fall och kände att saker kanske kan ordna sig. Kanske finns det en liten chans för oss.
På söndagen fick jag ytterligare ett sms. Där stod det att badkaret ver ledigt om jag ville värma mig. Då började jag verkligen hoppas. Och var ännu mer förvirrad.
Jag hade äntligen börjat komma över, leva och hade bestämt mig för att det är dags att ha roligt och leva mitt liv så gott det går. Han slösade bort min tid och jag tänkte inte låta tankar på honom slösa bort ännu mer tid. Jag hade bestämt mig. Hans sms drog mig tillbaka. Tillbaka i tanken, i känslorna och jag hoppades.
I måndags fick jag mer eller mindre kastat i ansiktet att han bjöd mig på julmiddag för att han trodde att jag inte hade någonstans att gå eller någon att umgås med. Han tycker alltså synd om mig. Han bjöd dit mig av medlidande och missriktad omtanke. Så han tyckte att jag skulle sitta där på julafton och älska honom så att hjärtat brister medan han tycker synd om mig och får känna sig barmhärtig? Jag känner mig rätt förnedrad...
Han strödde salt i mina sår. Varför kände han ett behov av att såra mig? Hade han inte sårat mig tillräckligt?
Vad det där med badkaret betydde vet jag fortfarande inte. Jag har fan ingen aning, men jag gick i alla fall inte dit och tog det där satans badet. Även om min kropp skulle behöva ett riktigt ångande bad. Jag är glad att jag inte gick.
Jag behöver inte sån här skit i mitt liv. Jag har haft tillräckligt med dagar av tårar. Jag har ont i hjärtat. Och ont överallt.
Han förstår inte vad han gjorde för fel. Han kan inte förstå hur jag kunde känna hopp efter de där meddelandena. Han har inte en aning. Och det ser jag som att Han helt enkelt är osedvanligt korkad. Faktiskt. Jag har försökt att inte vara bitter. Har försökt att vara rättvis och förlåtande. Jag har vänt ut och in på mig själv för att se saker som de är och ur hans perspektiv. Jag har varit schysst. Så mycket jag bara kunnat eller förmått.
Nu tycker han att det faktiskt är honom det är synd om. "Vad jag än säger så blir det fel" säger han. Inte allt han säger eller gör är fel, långt ifrån... Men de där sms:en i helgen var så jävla fel. De skickades av fel anledning. Jag har redan vänner med julmat och badkar Jag behöver inte en till. Jag ville ha en man, inte ytterligare en vän.
Nu ska han vara tyst säger han. Fine, det är det han är bäst på att vara. Tyst. En ursäkt hade kanske suttit fint. Men om en människa inte förstår att han har sårat en annan och tycker att han bara varit snäll, så får jag antagligen vänta. Så jag slutar upp med det.
Han sa tack och adjö, så jag antar att han är förbannad på mig. Då är det så. Men jag tar fan inte skit från någon och jag umgås bara med människor som vill umgås med mig och kanske saknar mig när jag inte är där. De som vill ha mig i sina liv på lika villkor.
Jag vill vara ifred från honom och få en chans att komma över honom. Då klarar jag inte sms som ger mig hopp. Jag klarar nog inte kontakt innan jag har kommit ut på andra sidan som en hel människa. Jag är inte förälskad i mina vänner, så dem vill jag umgås med så mycket som möjligt. Men jag klarar inte av en enda smiley till från hans håll innan jag känner mig stark nog att skicka en tillbaka. Hur lång tid det kan ta vet jag inte. Jag tänker ha roligt under tiden. Tills jag vaknar en dag och inte tänker på honom. Då det går en dag utan att jag saknar honom. Den dagen kanske jag skickar en smiley, om jag överhuvudtaget tänker på honom alls.
Osedvanligt korkat att inte förstå. Strö salt i såren och få mig att behöva börja om på fucking noll igen. Tack så jävla mycket.
Han lovade att inte låta mig falla. Han lovade att han skulla stanna kvar. Han sa att man måste våga chansa... Sen stod han och såg på när jag föll. Han lämnade mig. Och det kommer att dröja länge innan jag vågar chansa fullt ut igen. Vad har jag gjort för ont för att hamna här? Igen.
Nu går jag.
/Honung
Som jag hade dig förut - Melissa Horn och Lars Winnerbäck
På söndagen fick jag ytterligare ett sms. Där stod det att badkaret ver ledigt om jag ville värma mig. Då började jag verkligen hoppas. Och var ännu mer förvirrad.
Jag hade äntligen börjat komma över, leva och hade bestämt mig för att det är dags att ha roligt och leva mitt liv så gott det går. Han slösade bort min tid och jag tänkte inte låta tankar på honom slösa bort ännu mer tid. Jag hade bestämt mig. Hans sms drog mig tillbaka. Tillbaka i tanken, i känslorna och jag hoppades.
I måndags fick jag mer eller mindre kastat i ansiktet att han bjöd mig på julmiddag för att han trodde att jag inte hade någonstans att gå eller någon att umgås med. Han tycker alltså synd om mig. Han bjöd dit mig av medlidande och missriktad omtanke. Så han tyckte att jag skulle sitta där på julafton och älska honom så att hjärtat brister medan han tycker synd om mig och får känna sig barmhärtig? Jag känner mig rätt förnedrad...
Han strödde salt i mina sår. Varför kände han ett behov av att såra mig? Hade han inte sårat mig tillräckligt?
Vad det där med badkaret betydde vet jag fortfarande inte. Jag har fan ingen aning, men jag gick i alla fall inte dit och tog det där satans badet. Även om min kropp skulle behöva ett riktigt ångande bad. Jag är glad att jag inte gick.
Jag behöver inte sån här skit i mitt liv. Jag har haft tillräckligt med dagar av tårar. Jag har ont i hjärtat. Och ont överallt.
Han förstår inte vad han gjorde för fel. Han kan inte förstå hur jag kunde känna hopp efter de där meddelandena. Han har inte en aning. Och det ser jag som att Han helt enkelt är osedvanligt korkad. Faktiskt. Jag har försökt att inte vara bitter. Har försökt att vara rättvis och förlåtande. Jag har vänt ut och in på mig själv för att se saker som de är och ur hans perspektiv. Jag har varit schysst. Så mycket jag bara kunnat eller förmått.
Nu tycker han att det faktiskt är honom det är synd om. "Vad jag än säger så blir det fel" säger han. Inte allt han säger eller gör är fel, långt ifrån... Men de där sms:en i helgen var så jävla fel. De skickades av fel anledning. Jag har redan vänner med julmat och badkar Jag behöver inte en till. Jag ville ha en man, inte ytterligare en vän.
Nu ska han vara tyst säger han. Fine, det är det han är bäst på att vara. Tyst. En ursäkt hade kanske suttit fint. Men om en människa inte förstår att han har sårat en annan och tycker att han bara varit snäll, så får jag antagligen vänta. Så jag slutar upp med det.
Han sa tack och adjö, så jag antar att han är förbannad på mig. Då är det så. Men jag tar fan inte skit från någon och jag umgås bara med människor som vill umgås med mig och kanske saknar mig när jag inte är där. De som vill ha mig i sina liv på lika villkor.
Jag vill vara ifred från honom och få en chans att komma över honom. Då klarar jag inte sms som ger mig hopp. Jag klarar nog inte kontakt innan jag har kommit ut på andra sidan som en hel människa. Jag är inte förälskad i mina vänner, så dem vill jag umgås med så mycket som möjligt. Men jag klarar inte av en enda smiley till från hans håll innan jag känner mig stark nog att skicka en tillbaka. Hur lång tid det kan ta vet jag inte. Jag tänker ha roligt under tiden. Tills jag vaknar en dag och inte tänker på honom. Då det går en dag utan att jag saknar honom. Den dagen kanske jag skickar en smiley, om jag överhuvudtaget tänker på honom alls.
Osedvanligt korkat att inte förstå. Strö salt i såren och få mig att behöva börja om på fucking noll igen. Tack så jävla mycket.
Han lovade att inte låta mig falla. Han lovade att han skulla stanna kvar. Han sa att man måste våga chansa... Sen stod han och såg på när jag föll. Han lämnade mig. Och det kommer att dröja länge innan jag vågar chansa fullt ut igen. Vad har jag gjort för ont för att hamna här? Igen.
Nu går jag.
/Honung
Som jag hade dig förut - Melissa Horn och Lars Winnerbäck
Fucking Fredag
Självömkan är en känsla värd att förakta. Ändå är det väl det jag egentligen ägnar mig åt. Och jag avskyr mig själv när jag är sån här. Verkligen avskyr... Men det får vara så för nu. Det går nog över. Jag försöker istället göra saker som får mig att känna mig så jävla bra. Lite i taget. Dag för dag, ibland timme för timme, ibland minut för minut. Men jag gör mina tappra försök att resa mig stark igen.
Får alltid höra att jag är så jävla stark. Jomenvisst - men jag orkar inte vara stark. Det är det man har en partner till. Någon som är stark när man själv inte orkar mer. Nu sitter jag här i stället i min ensamhet och är stark. Ge mig ett berg och jag ska flytta på det!
När jag vaknade idag och insåg att det är fredag och sedan insåg att jag inte längre är välkommen hos Honom, kidsen och den sövande soffan och fredagsmys, så öppnades kranarna igen. Helvete, när ska tårarna ta slut? När ska smärtan gå över?
De som känner mig vet att innerst inne tar det åratal för mig att komma över någon jag älskar djupt och innerligt. Åratal. Jag är så rädd. Jag är/var rädd för att älska och nu är jag rädd för att inte kunna eller våga. Hur i helvete ska jag komma igenom på andra sidan som en hel människa med ett hjärta som är intakt? Om någon har en universallösning så ge hit den.
Någon sa mig att jag i alla fall vet nu. Jag behöver inte sväva i ovisshet och känna mig osäker på någonting, för allt är ute i ljuset. Och när sanningen kom fram så var den inte så jävla vacker vid närmare granskning. Det är förvisso sant att jag vet, men det gör det inte mindre smärtsamt. Det var inte den sanning jag ville höra, men det var den sanning som Han kunde leverera. Jag får leva med det. Inte för att jag vill men jag måste ju, eller hur?
Jag skulle vilja kämpa för honom, men jag kan ju inte tvinga honom att känna för mig om Han inte gör det. Jag skulle kunna stalka honom, campa utanför hans ytterdörr, vara överallt där Han är. Dyka upp i diverse innebandyhallar, ställa mig vid hans bil när Han ska till jobbet och maila ihjäl honom, skicka blommor, brev och små presenter... Men det gör jag inte. Jag mailar inte. Sms:ar inte. Campar inte utanför hans ytterdörr. Och jag ställer mig inte vid hans bil kl. 6 på morgonen när Han ska till jobbet. Om jag inte har något annat kvar i livet, så vill jag i alla fall ha en viss värdighet. Självrespekt.
Jag vet inte om det är dumt att ha stolthet. Det kanske det är men jag har svalt en del av den genom att skriva här. Annars är stolthet något jag har i blodet. Nedärvt från min mors sida skulle jag tro. Det är därför jag inte förföljer folk som inte vill veta av mig.
Det är något jag inte gör.
/Honung
I would do anything for love (but I won't do that) - Metaloaf (Mamma: Låttitelns översättning: "Jag skulle göra vad som helst för kärleken men jag gör inte det")
Får alltid höra att jag är så jävla stark. Jomenvisst - men jag orkar inte vara stark. Det är det man har en partner till. Någon som är stark när man själv inte orkar mer. Nu sitter jag här i stället i min ensamhet och är stark. Ge mig ett berg och jag ska flytta på det!
När jag vaknade idag och insåg att det är fredag och sedan insåg att jag inte längre är välkommen hos Honom, kidsen och den sövande soffan och fredagsmys, så öppnades kranarna igen. Helvete, när ska tårarna ta slut? När ska smärtan gå över?
De som känner mig vet att innerst inne tar det åratal för mig att komma över någon jag älskar djupt och innerligt. Åratal. Jag är så rädd. Jag är/var rädd för att älska och nu är jag rädd för att inte kunna eller våga. Hur i helvete ska jag komma igenom på andra sidan som en hel människa med ett hjärta som är intakt? Om någon har en universallösning så ge hit den.
Någon sa mig att jag i alla fall vet nu. Jag behöver inte sväva i ovisshet och känna mig osäker på någonting, för allt är ute i ljuset. Och när sanningen kom fram så var den inte så jävla vacker vid närmare granskning. Det är förvisso sant att jag vet, men det gör det inte mindre smärtsamt. Det var inte den sanning jag ville höra, men det var den sanning som Han kunde leverera. Jag får leva med det. Inte för att jag vill men jag måste ju, eller hur?
Jag skulle vilja kämpa för honom, men jag kan ju inte tvinga honom att känna för mig om Han inte gör det. Jag skulle kunna stalka honom, campa utanför hans ytterdörr, vara överallt där Han är. Dyka upp i diverse innebandyhallar, ställa mig vid hans bil när Han ska till jobbet och maila ihjäl honom, skicka blommor, brev och små presenter... Men det gör jag inte. Jag mailar inte. Sms:ar inte. Campar inte utanför hans ytterdörr. Och jag ställer mig inte vid hans bil kl. 6 på morgonen när Han ska till jobbet. Om jag inte har något annat kvar i livet, så vill jag i alla fall ha en viss värdighet. Självrespekt.
Jag vet inte om det är dumt att ha stolthet. Det kanske det är men jag har svalt en del av den genom att skriva här. Annars är stolthet något jag har i blodet. Nedärvt från min mors sida skulle jag tro. Det är därför jag inte förföljer folk som inte vill veta av mig.
Det är något jag inte gör.
/Honung
I would do anything for love (but I won't do that) - Metaloaf (Mamma: Låttitelns översättning: "Jag skulle göra vad som helst för kärleken men jag gör inte det")
Rättvisa?
Här sitter jag med min sorg, mina tårar och min saknad. Det är mina känslor, ingen annans. Jag är inte rättvis. Inte alls rättvis. Farmfär allt inte mot Kärleken, eller ska jag döpa om honom till "Han" som han själv väljer att kalla sig. Han har kommenterat mitt föregående inlägg. Jag citerar direkt:
Postat av: Han
Postat av: Han
"Japp det är något fel hos han. Han har aldrig brytt sig. Fixat kaffe,mat,flyttat,städat,hämtat,tvätta,ställt upp i vått och torrt. Han är en konstig kille som inte hittade rätt i hjärtat."
Jomenvisst, det är sant. Klart att det är. Och jag njöt av allt i fulla drag. Och trodde att han gjorde det av äkta kärlek. Man inbillar sig så mycket, eller hur?
Det faktum att han aldrig sa något, varken det ena eller det andra gör att han egentligen har ryggen fri. Han har aldrig ljugit, inte bedragit mig (tror jag i alla fall) eller på något annat sätt förlett mig att tro att jag var älskad och sedd. Det är bara mina egna tankar och min inbillning som har lurat mig att tro, eller hur?
Jag skulle aldrig i livet göra allt detta för en människa jag inte älskar. Inte allt det. Ett och annat gör man för att vara snäll, men inte allt. Jag har gjort sånt för min mor för att jag älskar henne. Jag har gjort sånt för män jag levt med för att jag älskat dem.
Jag skulle göra allt detta för mina vänner för att jag älskar dem. Eftersom det verkar som det oftast är jag som behöver hjälp, så är jag noga med att tala om för dem att jag älskar dem, för att jag känner det i hjärtat och tvekar inte att berätta vad jag känner. Men det var inte en vän jag ville ha när jag fann honom. Jag har redan vänner (som ställer upp i vått och torrt). Jag ville ha en man att dela mitt liv med. Någon som hjälper mig att ro när jag sitter i Atlanten i motvind. Någon att dela mna bördor och mina glädjeämnen med. Någon som älskar mig så hjärtat brister. Någon som orkar, som kämpar, som inte ger upp. I fucking nör och lust.
Jag begärde nog för mycket. För jag ville ha allt. Allt han sa eller gjorde - allt han var. Alla har fel och brister och jag tvekade inte att leva med hans.
Jag är inte den vackraste kvinnan på den här planeten. Jag är inte heller den smartaste. Inte den roligaste eller trevligaste heller. Men jag gör mitt bästa för att vara människa och kvinna och leva mitt liv utan att störa andras.
Jag gick All In och förlorade. Igen. Det verkar som att jag är för mycket helt enkelt. Ingen man kan bli kär i mig när jag är mig själv och jag kan inte vara någon annan. Jag får leva med det.
Helvete, det blir Jul. Helvete, det blir nyår. Fan i helvete.
Jag ska fika med M från nu strax. Och sen ska jag delta i en musiktävling på Pipes lite senare, tack Florre. Har saker att göra, folk att träffa...
I min sörja av tårar så får mina vänner mig att hålla ihop. Angående bloggen så måste jag skriva vad jag känner. Detta är min sida av myntet och det är bara den jag kan beskriva. Han får gärna komma till tals om han vill. Välkommen att gästblogga om man känner att man vill försvara sig eller förklara sig.
Han hittade inte rätt i hjärtat och då är det så. Jag kan inte rå för att jag vill ha honom och inte kan sluta älska honom. Just för att han inte ljuger eller är en Skistövel. Folk får säga vad de vill men han är inte en Skitstövel, hur mycket man än vill tänka och känna så. Jag älskar inte Skitstövlar, för jag ät The Queen of Fucking Everything. Undrar vad jag gjorde fel eftersom jag inte fick bli Queen of hans fucking Everything.
Nu har jag varit så rättvis jag kan för nu. Och så är det med det.
Kommer väl senare - om mitt lag med gemensamma krafter mot förmodan vinner kvällens quiz.
Jag kan passa på att tacka min bror som efter lång tid ändå hörde av sig till Lillasyster när hon har det svårt.
Puss & Kram till de som förtjänar det.
/Honung
Tearing out my heart- Rainbow
Loveless. Love less, Less.
Har värpt ett tag men jag låter det väl bara komma som vanligt.
Levde nio månader i ett rus. Nu vaknade jag till en kall och hård verklighet med baksmälla. Och vilken jävla baksmälla sen...
Kärleken visade sig inte ha någon Kärlek att ge. Inte till mig i alla fall. Han har inte de "rätta" känslorna säger han. Så nu är jag utraderad ur hans liv. Nycklar har åter utväxlats och kassar packade med varenda liten pinal jag någonsin haft hos honom. Varenda liten grej... Om jag så haft en knappnål där, så är jag säker på att den ligger i någon av kassarna som jag ännu inte orkat eller förmått packa upp.
Jag är så jävla ledsen att det är rent obeskrivligt. Jag har inte ord att beskriva saknaden, sorgen och smärtan. Det gör så ont. Att ha så mycket kärlek i hjärtat som man inte får ge och som man inte får besvarad är... Bara för jävligt.
Jag trodde jag gjorde allt rätt den här gången. Alla misstag som jag gjort i tidigare relationer har jag försökt ta lärdom av och inte göra om. Relationer har tagit slut för att jag varit för PÅ, för att jag varit för AV, för att jag älskat för mycket, för att jag älskat för lite... You name it. De har också tagit slut för att jag är en konflikträdd mes som inte vågat prata om hur jag känner och tänker, vad jag vill och inte vill. De har gått åt helvete för att jag inte kunnat snacka. Den här gången snackade jag och det gick också åt helvete. Var finns rättvisan i det? Någon lämnar en för att man inte pratar och Kärleken lämnar mig för att jag vågade prata.
Jag har vissa önskemål som jag framförde... Det var bara det. Det skulle kanske varit roligt att få en komplimang någon gång ibland. Inte en enda gång på nio månader fick jag höra att jag var fin, bra, rolig, intelligent eller vad som helst. Skulle varit trevligt att få höra något uppskattande ord någon gång. Jag väntade och väntade på ord som aldrig kom. Försökte ge honom tid och utrymme.
Det skulle också varit trevligt att få höra att man var älskad. Någon gång ibland. Inte en enda gång sa han det. Jag väntade och väntade på ord som aldrig kom. Och gav honom tid.
Han sa det inte för att han inte tycker att jag är fin, bra, rolig, intelligent eller vad som helst.
Och det andra sa han inte för att han inte känner kärlek till mig. Han känner det inte och då säger han det inte. Jag måste uppskatta hans uppriktighet, trots att den var en mur av tystnad. Hans uppriktighet var tystnad.
Jag hade kunnat gå vidare, hållt käften och stuckit huvudet i sanden i en evighet. Visst, då skulle han varit kvar idag. Han var glad och nöjd med det som var. Och visst, att vara överjordiskt älskad utan att behöva ge något tillbaka och att få komplimanger utan att ge några är bekvämt naturligtvis. Men hur länge hade han tänkt låta mig vänta för att sedan säga att han inte älskar mig?
Vad är det för fel på män? Jag kan fan inte låta bli att undra... Så länge man bara följer strömmen och ignorerar sina egna behov så är allt hur bra som helst. Sen kanske man ställer dem mot väggen lite och kanske ställer ettt eller annat krav så tar de den lättaste vägen ut. De avgör blixtsnabbt att man är jobbig eller att man har PMS och lägger benen på ryggen och springer för livet.
Sen när man följer med strömmen och aldrig ställer ett enda krav så avgör de blixtsnabbt att man är ett våp som inte vill någonting. Och så lägger de benen på ryggen och springer för livet. Jag fattar inte.
Men... Can't live with'em, can't shoot'em. (Mamma: Män. Man kan inte leva med dem och man kan inte skjuta dem.)
Jag grät i ett dygn. Har somnat och vaknat med tårar. Jag gråter nu också. Trots detta tog jag mig samman, satte på mig ett ansikte och gick till jobbet i morse. Jobbade dessutom äver en timme. Det har gått bra. Jag har inte pratat ett dugg om uppbrottet, för om jag hade gjort det så hade jag börjat gråta igen och inte kunnat sluta. Dessutom är mitt privatliv privat på jobbet. De vet ingenting om mig och mitt liv där. Det är bäst så.
Jag hade drömmar som jag någonstans trodde att han delade, Jag hade en plan för framtiden som jag trodde att han ville dela med mig. Jag trodde att jag hade någon att dela resten av mina dagar med i kärlek och ömsesidig respekt... Men det visade sig att jag hade fel igen. Sånt är livet antar jag.
Mitt liv har inte rasat samman. Jag har ett hem och jag har ett liv. Jag har inte byggt upp hela min tillvaro runt honom, som också är ett misstag jag gjort tidigare som jag undvikit att göra om den här gången. Jag har lärt mig att ha en viss självbevarelsedrift. Jag har kärlek till mig själv och självrespekt. Jag förtjänar att bli älskad för den jag är. Jag förtjänar respekt. Jag förtjänar ömhet, romantik och fanimej rosor! Jag förtjänar också en skön vardag med skratt och gråt, bus och sex, vin på en tisdag och en lördag utan. Jag förtjänar det och nöjer mig inte med mindre. Varför skulle jag? I'm fuckin' worth it!
Ingen ska vara förbannad på Kärleken. Han rår inte för hur han känner. Ingen kan tvinga fram känslor som inte vill kännas. Han är ingen idiot. Han är inte elak. Han är ingen dålig människa. Han är en av de bästa människor jag någonsin träffat, Jag skulle inte älskat honom om det inte vore så. Jag älskar honom fortfarande för vad det kan vara värt. Så att det gör ont.
Nu ska jag laga mitt hjärta. Jag vill be mina vänner om en tjänst... Snälla, ta med mig ut på roligheter. Tvinga mig. Jag har inte kraft att själv ta mig någonstans eller ens tänka mig att jag kan ha roligt... Inte just nu när själen är full av sår och min tro är klen. Hjälp mig!
Det finns en som älskar mig i alla fall och det är tydligen Jesus. M från nu, bästa bruden, tog med mig till Storken idag för en fika. Där kom en människa och talade om för mig att Jesus finns och att han älskar mig. Då sa jag att jag behöver fysisk kärlek, varpå jag fick en kram. Sen kom det fem stycken till och körde bort M och mig från vår sköna tillvaro utspillda i Storkens soffor. Well, vi skulle ändå gå... Sen berättade de att en av dem skulle åka till Sydafrika och tyckte att jag skulle gå med en kollekthov runt hela Storken till resan. Jorå, varje måndag och två gånger på tisdagar! De frågade om jag var troende varpå jag svarade nej. Jag är människa, sa jag. Det räcker. Jag har ett hjärta. Visserligen lite trasigt för närvarande, men det bultar ännu.
Jag vill avsluta med att tacka. Jag tackar M från nu, Skalman, Goaste Yster, Petri (som ringde och sjöng för mig), Min moster Arja och framför allt min Mor som alltid stöttar mig i vått och torrt. Dessutom tackar jag mina underbara vänner som mailat, kommenterat och gett mig mer stöd än jag någonsin trodde var möjligt. Ni är alldeles för många (fler än jag trodde) för att jag ska kunna rada upp er här. Men ni vet vilka ni är... Vacker, Gourmetmannen, Peter Pan och alla ni andra: Tack från djupet av min själ.
Nu går jag.
"If you don't love me, Lie to me"
Lie to me - Bon Jovi
Kommer ni ihåg hur rädd jag var i början? Det kan man läsa om här.
Levde nio månader i ett rus. Nu vaknade jag till en kall och hård verklighet med baksmälla. Och vilken jävla baksmälla sen...
Kärleken visade sig inte ha någon Kärlek att ge. Inte till mig i alla fall. Han har inte de "rätta" känslorna säger han. Så nu är jag utraderad ur hans liv. Nycklar har åter utväxlats och kassar packade med varenda liten pinal jag någonsin haft hos honom. Varenda liten grej... Om jag så haft en knappnål där, så är jag säker på att den ligger i någon av kassarna som jag ännu inte orkat eller förmått packa upp.
Jag är så jävla ledsen att det är rent obeskrivligt. Jag har inte ord att beskriva saknaden, sorgen och smärtan. Det gör så ont. Att ha så mycket kärlek i hjärtat som man inte får ge och som man inte får besvarad är... Bara för jävligt.
Jag trodde jag gjorde allt rätt den här gången. Alla misstag som jag gjort i tidigare relationer har jag försökt ta lärdom av och inte göra om. Relationer har tagit slut för att jag varit för PÅ, för att jag varit för AV, för att jag älskat för mycket, för att jag älskat för lite... You name it. De har också tagit slut för att jag är en konflikträdd mes som inte vågat prata om hur jag känner och tänker, vad jag vill och inte vill. De har gått åt helvete för att jag inte kunnat snacka. Den här gången snackade jag och det gick också åt helvete. Var finns rättvisan i det? Någon lämnar en för att man inte pratar och Kärleken lämnar mig för att jag vågade prata.
Jag har vissa önskemål som jag framförde... Det var bara det. Det skulle kanske varit roligt att få en komplimang någon gång ibland. Inte en enda gång på nio månader fick jag höra att jag var fin, bra, rolig, intelligent eller vad som helst. Skulle varit trevligt att få höra något uppskattande ord någon gång. Jag väntade och väntade på ord som aldrig kom. Försökte ge honom tid och utrymme.
Det skulle också varit trevligt att få höra att man var älskad. Någon gång ibland. Inte en enda gång sa han det. Jag väntade och väntade på ord som aldrig kom. Och gav honom tid.
Han sa det inte för att han inte tycker att jag är fin, bra, rolig, intelligent eller vad som helst.
Och det andra sa han inte för att han inte känner kärlek till mig. Han känner det inte och då säger han det inte. Jag måste uppskatta hans uppriktighet, trots att den var en mur av tystnad. Hans uppriktighet var tystnad.
Jag hade kunnat gå vidare, hållt käften och stuckit huvudet i sanden i en evighet. Visst, då skulle han varit kvar idag. Han var glad och nöjd med det som var. Och visst, att vara överjordiskt älskad utan att behöva ge något tillbaka och att få komplimanger utan att ge några är bekvämt naturligtvis. Men hur länge hade han tänkt låta mig vänta för att sedan säga att han inte älskar mig?
Vad är det för fel på män? Jag kan fan inte låta bli att undra... Så länge man bara följer strömmen och ignorerar sina egna behov så är allt hur bra som helst. Sen kanske man ställer dem mot väggen lite och kanske ställer ettt eller annat krav så tar de den lättaste vägen ut. De avgör blixtsnabbt att man är jobbig eller att man har PMS och lägger benen på ryggen och springer för livet.
Sen när man följer med strömmen och aldrig ställer ett enda krav så avgör de blixtsnabbt att man är ett våp som inte vill någonting. Och så lägger de benen på ryggen och springer för livet. Jag fattar inte.
Men... Can't live with'em, can't shoot'em. (Mamma: Män. Man kan inte leva med dem och man kan inte skjuta dem.)
Jag grät i ett dygn. Har somnat och vaknat med tårar. Jag gråter nu också. Trots detta tog jag mig samman, satte på mig ett ansikte och gick till jobbet i morse. Jobbade dessutom äver en timme. Det har gått bra. Jag har inte pratat ett dugg om uppbrottet, för om jag hade gjort det så hade jag börjat gråta igen och inte kunnat sluta. Dessutom är mitt privatliv privat på jobbet. De vet ingenting om mig och mitt liv där. Det är bäst så.
Jag hade drömmar som jag någonstans trodde att han delade, Jag hade en plan för framtiden som jag trodde att han ville dela med mig. Jag trodde att jag hade någon att dela resten av mina dagar med i kärlek och ömsesidig respekt... Men det visade sig att jag hade fel igen. Sånt är livet antar jag.
Mitt liv har inte rasat samman. Jag har ett hem och jag har ett liv. Jag har inte byggt upp hela min tillvaro runt honom, som också är ett misstag jag gjort tidigare som jag undvikit att göra om den här gången. Jag har lärt mig att ha en viss självbevarelsedrift. Jag har kärlek till mig själv och självrespekt. Jag förtjänar att bli älskad för den jag är. Jag förtjänar respekt. Jag förtjänar ömhet, romantik och fanimej rosor! Jag förtjänar också en skön vardag med skratt och gråt, bus och sex, vin på en tisdag och en lördag utan. Jag förtjänar det och nöjer mig inte med mindre. Varför skulle jag? I'm fuckin' worth it!
Ingen ska vara förbannad på Kärleken. Han rår inte för hur han känner. Ingen kan tvinga fram känslor som inte vill kännas. Han är ingen idiot. Han är inte elak. Han är ingen dålig människa. Han är en av de bästa människor jag någonsin träffat, Jag skulle inte älskat honom om det inte vore så. Jag älskar honom fortfarande för vad det kan vara värt. Så att det gör ont.
Nu ska jag laga mitt hjärta. Jag vill be mina vänner om en tjänst... Snälla, ta med mig ut på roligheter. Tvinga mig. Jag har inte kraft att själv ta mig någonstans eller ens tänka mig att jag kan ha roligt... Inte just nu när själen är full av sår och min tro är klen. Hjälp mig!
Det finns en som älskar mig i alla fall och det är tydligen Jesus. M från nu, bästa bruden, tog med mig till Storken idag för en fika. Där kom en människa och talade om för mig att Jesus finns och att han älskar mig. Då sa jag att jag behöver fysisk kärlek, varpå jag fick en kram. Sen kom det fem stycken till och körde bort M och mig från vår sköna tillvaro utspillda i Storkens soffor. Well, vi skulle ändå gå... Sen berättade de att en av dem skulle åka till Sydafrika och tyckte att jag skulle gå med en kollekthov runt hela Storken till resan. Jorå, varje måndag och två gånger på tisdagar! De frågade om jag var troende varpå jag svarade nej. Jag är människa, sa jag. Det räcker. Jag har ett hjärta. Visserligen lite trasigt för närvarande, men det bultar ännu.
Jag vill avsluta med att tacka. Jag tackar M från nu, Skalman, Goaste Yster, Petri (som ringde och sjöng för mig), Min moster Arja och framför allt min Mor som alltid stöttar mig i vått och torrt. Dessutom tackar jag mina underbara vänner som mailat, kommenterat och gett mig mer stöd än jag någonsin trodde var möjligt. Ni är alldeles för många (fler än jag trodde) för att jag ska kunna rada upp er här. Men ni vet vilka ni är... Vacker, Gourmetmannen, Peter Pan och alla ni andra: Tack från djupet av min själ.
Nu går jag.
"If you don't love me, Lie to me"
Lie to me - Bon Jovi
Kommer ni ihåg hur rädd jag var i början? Det kan man läsa om här.
