Honungsbullen

Honungs horoskop enligt aftonbladet:

"Du känner dig inte på topp under torsdagen men kvällen blir härlig och får dig på mycket bättre humör"

Jajjamensan! Då är det så. Kanske är jag lite loj i morgon. Har tvättstuga och måste dammsuga och sånt. Trist är vad det är... Men kvällen!

På kvällen ska Honung göra entré genom dörren till syndens näste. Denna lokal av lust och ångande andedräkter... Eller inte. Jag ska på sexparty minsann! Om inte sånt är härligt och får en på bättre humör, så vet jag inte vad! Såklart. Ska in i en leksaksaffär av sällan skådat slag och där ska jag fröjdas som ett barn i en godisaffär.

Det är min darlingbästis som bjudit mig ut på såna farligheter and I love it! Jomen det är roligt ju. Tänk er själva.... Och tänka mig är precis vad jag också måste göra.

Var på ett sexparty för flera år sedan. Där satt vi 18 tjejer med vin och massor av roliga leksaker. Det blev många skratt och en del fnitter. Alla handlade. Jag handlade en favorit som mitt ex sen glömde i Grekland (jag visste inte ens att han hade tagit med den). Jag har aldrig hittat en likadan efter det. Jävlar i min låda - den var rolig. Jag hoppas att städerskan på hotellet fick lite kul. I alla fall när hon hittade den.

Nåja, jag har aldrig varit på sånt där party i en butik. Det är en butik jag knappt vågar gå in i på dagtid. Tänk om någon av mina tanter som handlar hos mig skulle se mig? Och den ligger mittemot en skräddare som en gång förklarade för mig att han ville ha en älskarinna och sen blinkade han. Om han skulle se  mig gå in i sexbutiken, så vet jag inte vad han skulle tro.

Det var någon som sa att jag till mig konstigt folk. Uteliggare på stan, Jehovas Vittnen och Hare Krishna och allehanda vilsna själar. De berättar saker för mig. Sina hemligheter och ibland saker som jag inte vill veta. Som skräddaren t.ex. Varför berättade han för mig att han behöver/vill ha en älskarinna? Han la till att han helst ville ha en i sin egen ålder, alltså 50+. Han har fem barn och en fru. Sen frågade han om jag ville fika.

Jehovas Vittnen tror varje gång att det finns hopp om att jag ska bli frälst och ge dem mna pengar och min själ. Nej, men jag pratar gärna med dem. Det är så roligt att ifrågasätta Bibeln. Som för övrigt är skriven av män och för män. Läst av män som tolkar den som män. Till kvinnors nackdel helst. Sån bullshit tror jag inte på.

Men som den kloka grekiska mamman i filmen "Mitt stora feta grekiska bröllop" sa: Om mannen är familjens överhuvud, så är kvinnan halsen som kan vrida huvudet precis dit hon vill."

Hur kan det komma sig att man går från nattsvartaste nattsvarta till att plötsligt bli.... Glad? Det händer så mycket roliga saker i mitt liv. Och det gör det för att jag har bestämt mig för det. Bästisen sa häromdagen att jag strålar. Och, ja, jag gör nog det. Jag bestämde mig, enligt Gudinnebokens råd, för att här ska has roligt. Och roligt har jag. Varenda dag.

Jag ser mycket fram emot bloggkryssningen! Åååååh, vad härligt det ska bli! Vi ska äta och dricka och dansa in i dimman och sen äta oss ur den. Frukost skall förtäras innan sänggående. Sådeså!

Och snart, vänner och läsare, är det vår.

Nu går jag!

/Honung

 

Måste dela med  mig till mina underbara läsare.

De tio bästa hårdrocksballaderna genom alla tider. Idag är det denna lista. I morgon kan det vara en annan. Jag har utelämnat vissa självklara låtar. Alla hårdrockare med hjärtat på rätta stället vet vilka jag inte tagit med. Men nu idag, för mig, är det alltså....

1. What Love Can Be - Kingdom Come
2. Ain't No Love (in the heart of the city) - Whitesnake
3. I Remember You - Skid Row
4. Every Rose Has Its Thorn - Poison
5. Nothing Else Matters - Metallica
6. Catch The Rainbow - Rainbow
7. More Than Words - Extreme
8. Without You - Mötley Crüe
9. I'll See You In My Dreams - Giant
10. Love Song - Tesla

Bonuslänk: I Just Want You - Ozzy Osbourne

För övrigt dansar mina hormoner rumba i mitt blod. Jag skulle väldigt gärna vilja ligga... Men får klara mig tills nästa gång jag kysser en prins och han visar sig verkligen vara en prins på riktigt.

/Honung - I desperat behov av lite porr i vardagen. Ge mig Jon Bon Jovi....

Att vara generös betyder att ge. Man ger pengar, saker, mat, kärlek, tid...

Den största generositeten är att ge av sig själv och sin tid utan att förvänta sig något tillbaka. Det är generositet som heter duga! Jag tycker att någon som ger mig av sig själv och kanske lite mat och värme och kärlek och kaffe är generös. Ja, det tycker jag. Den största gåvan man kan få....

Mina vänner är generösa. De ger mig god energi. Och de har den senaste tiden kuskat hela Uppland runt för min skull. De har gett mig mat och värme och kärlek och öppnat sina hem och sina hjärtan för mig. Sådan generositet har jag aldrig tidigare upplevt och aldrig i livet ens förväntat mig.

Gästvänlighet är också generositet. Om jag besöker släktingar i Grekland så kan jag inte ta dem alla (de är inte så många) på en och samma dag. Om jag inte vill äta ihjäl mig vill säga. Vem du än besöker i Grekland, släkting eller ej, så tvingar de dig att äta. Och de ger dig sin sista ostkant om det skulle vara så. Är du gäst, så är du gäst. Äta ska du. Basta!

Hade en intenetbuddy från England en gång. Fick ett mail en dag där han berättade  att han skulle komma till Sverige den och den dagen och kunde jag möta honom vid stationen den och den tiden? Jodå, sagt och gjort. När jag väl träffat honom och vi käkat lite ringde jag hem till min boyfriend och sa att jag inte visste vad jag skulle göra med denne stackars smått förvirrade engelsman och frågade om det gick bra att ta med honom hem? Jodå, med hem kom han. Han hade aldrig träffat mer generösa människor i hela sitt liv sa han... Som bjuder hem en total främling och ger honom mat och en skön soffa att sova i. Vi blev vänner för livet.

Skalman är generös. Han ger en sin tid, ett öra och goda råd. Han gav mig en massa saker också. För att han kunde. För att han ville. Har sällan eller aldrig varit mer bortskämd rent materiellt. Han hjälpte mig med hyran, han köpte mat och han fixade och donade. Jo, han är generös. Han var generös med kramar också. När han var hemma.

Jag själv försöker vara generös. Jag ger när jag kan. Min tid kan jag ge till den som förtjänar den. Ett öra, en axel att gråta ut mot, mitt hjärta och god energi. Pengar har jag inte mycket, men jag ger om jag kan. Det är inte alltid lätt att vara generös. Men att försöka räcker ganska långt tror jag.

Tack för mig för nu. Återkommer när jag åter har tid. Jag är ledig i helgen!!!! Kan ni fatta vilken gudomlig lycka det är? Lyx. Gimme more!!

Puss & Kram!

/Honung

Många frågar var namnet Honungsbullen kommer ifrån... När jag i tidernas begynnelse skulle välja nick så hade jag denna på hjärnan och på repeat dessutom. *pekar neråt*

Stackars Askungen... Bara jobb o jobb... Känner att jag behöver vila. Tur att jag är ledig i helgen.

Ikväll dejt med söta väninnan. Mysigt!

Nu måste jag gå.

Puss & Kram! /Honung


 

(Jag längtar verkligen tills jag kommer till synderna... Det är ju sånt man faktiskt sysslar med: Fåfänge, frosseri o.s.v.)

Ok enkelhet.

Att uppskatta enkla saker i livet är en gåva. Ett enkelt leende, en fika på stan, en varmkorv med en god vän, att ta en promenad. Enkla saker som kan förgylla tillvaron avsevärt.

Att vara en enkel männsika tror jag är att vara anspråkslös. Man har inte så stora krav på livet och komplicerar inte saker i onödan. Man lever enkelt. Man behöver inte heller alla prylar som alla tror att man behöver och man behöver inga stora planer eller stora drömmar. Man låter livet gå sin gilla gång och är näjd med det enkla.

Jag skulle vilja ha ett enkelt liv. Men faktum är att jag inte är särskilt anspråkslös. Jag vill ha allt. Och lite till. Hela sagan med prins och allt. Och jag vill verkligen vinna ett par miljoner på lotto och jag vill ha ett hus vid havet i Grekland. Allt säger jag ju.

Faktum är också  att jag  är anspråkslös på ett annat sätt. Jag uppskattar enkelheten i kärleken t.ex. Alltså: Jag älskar dig. Du älskar mig. Då kör vi! Sen att det med tiden kan bli ganska komplicerat är en helt annan historia... Men kärleken är egentligen för enkel för att analyseras sönder och stötas och blötas. Bara leva i det i all enkelhet räcker gott.

Enkelheten i att kunna sitta tyst tillsammans med någon är något underbart och något man ska uppskatta till dess fulla värde.

En enkel gest från någon som visar att han eller hon bryr sig... Det behöver inte vara svårt - inga storslagna gester eller stora ord behövs.

Små saker i tillvaron. En kopp kaffe, en bra film, våfflor, varma tofflor och en glad hund. Enkelhet. Småsaker.

Jag har stora drömmar. Jag har planer för hur mitt liv ska se ut... Om jag bara lär mig att hålla det enkelt, så kommer det att gå bra. Så bra.

Keep it simple.

Enkelhet kan vara en massa olika saker. Olika för olika människor. Olika saker beroende på i vilket sammanhang man tänker på det. Ikväll skrev jag det första som föll mig in bara. Och vad som menas med att det är en dygd är nog... Eh... att man ska leva enkelt helt enkelt. Sluta jaga efter pengar, berömmelse eller status.

Men jag vill fortfarande ha allt. I all enkelhet.

"Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen!"

Nu går jag för jag är trött. Men glad. Ja.

/Honung

Har träffat Skalman ikväll och käkat lite och snackat mycket. Kändes bra.

Vi kommer inte att bli tillsammans igen. Men vi vill gärna kunna umgås på en schysst nivå. Och då är det så.

Jag ska fortfarande ha roligt i mitt liv. Med eller utan (Skal)man. :)

Men det känns riktigt bra. Ett steg i en positiv riktning. Ja.

Nu, bingen.

Puss & Kram!

/Honung

Åååååh, Ulf Lundell kommer ut med en ny DVD snart. Från Hovet 2002! Där var jag i fem timmar och skrålade! :) Den måste jag ha. Oj, vad jag ska köpa den. Måste ut på CDon typ nu och boka den.

Strax in i en dusch. Och sen är det kläder på. Och sen är det bara jobb och jobb. Hela långa dagen. Tråkigt , men nödvändigt. Ge mig ett hus vid havet i Karibien!

Puss & Kram!

Här är videon jag tänkte lägga in igår.

/Honung

Sitter hos min väninna och intar morgonkaffe. Hennes soffa är synnerligen sövande. Jag somnade i den igårkväll och det utan minsta droppe alkohol.

Jag tänker gå hem och ta en lång dusch och sen ska jag städa lite och sen ska jag åka till Världens Ände och hämta min dammsugare. Supernajs. Sen är jag klar med byhåla för alltid och evigt. Så jäkla skönt!!!! So värry good!

Well, well, det har inte blivit så mycket bloggande de senaste dagarna... Jag har ägnat min tid till annat. Att försöka skaffa mig ett liv t.ex. Det går sådär. Men jag har inte tid att sitta och vänta på bättre tider. Har inte lust att vänta på att Skalman ska fatta vad han går miste om (att han någonsin ska fatta är osannolikt). Har inte tid med bullshit! Dags att ha roligt säger jag. Och det går också sådär. Saknaden efter Skalman är stor, men vad fan... Han vill inte ha mig och då är det så. Det finns kanske någon annan där ute som jag duger åt? Det kommer att ta lite tid - men I'm done crying. Jag orkar inte gråta endaste tår till över en som inte tycker att jag duger att älska. Varför ska jag göra det?

Nåväl... Livet är alltför kort. Och vad jag vet, så kan man dö i morgon. Jag tänker inte dö olycklig.

Jag återkommer ikväll med fortsatta tankar om dygder. Tänkte ta mig an ödmjukhet... Men det blir inte så. Jag är inte ödmjuk. Jag vill ha allt. Och jag är allt.

Puss & Kram!

/Honung - här och nu.

Lägger till den tänkta videon senare, eftersom de inte kan spela upp youtubeklipp på den här datorn. Hur kan man leva utan youtube?.

Skalman  kom förbi jobbet idag. Det var nödvändigt, men helvete... Det fick mig inte att vilja ha honom mindre - tvärtom. Han har orsakat mig så mycket smärta, så mycket längtan och utsatt mig för sitt tvivel och sin tvekan under så lång tid... Och ändå vill jag ha honom tillbaka. Han kommer inte tillbaka. När ska jag inse det? När kommer mitt hjärta fatta det min hjärna redan vet?

Jag läser böcker. Böcker, böcker, böcker för att ta mig igenom. De hjälper föga. Litegrann ibland, men vissa dagar... Nej, de hjälper inte alls. Han verkar så jävla glad och uppåt... Han får gärna vara det. Ingen mening med att två ska lida. Men det verkar så lätt för honom alltihopa.

Jag är trött på att vara ensam. Jag hade ju honom under sommaren och hösten, men ändå inte. Det var en ständig saknad. Sen när han äntligen kom hem och det visade sig att han skulle förbli hemma så trodde jag att vi äntligen skulle kunna bygga upp någonting. Då lämnade han mig. Två timmar innan han gjorde slut satt jag i telefon och förklarade för min bästis hur obegripligt skönt det var att ha honom hemma - och han hörde alltihop. Så jävla förnedrande var det. Som att vara en myra och bli krossad av en klack.

Snart är det alla hjärtans fuckin' dag också. Jag kommer att vara ensam. Jag fyller år i maj och jag kommer att vara ensam. Sen blir det semester - och jag kommer att vara ensam. Jag hade så mycket hopp att jag skulle få planera såna saker tillsammans med Skalman, men nu är han borta och fri från mig. Jag är en fånge i min ensamhet och sorg och smärta. Och jag har inget slutdatum som andra fångar. Jag har inget datum jag kan se fram emot och säga mig själv att då - den dagen - blir jag fri.

Han tyckte det kändes bra att se mig. Och han säger att jag kommer att förstå varför när jag har "blivit bättre". Fuck it säger jag om det. Jag kommer aldrig att förstå. Och jag fattar inte heller varför han använder mitt smeknamn - det som han använde när vi var tillsammans - fortfarande. Varför jag kallar honom Skalman är för att jag inte vill lämna ut hans namn i bloggen.

Men, vad fan, en dag reser jag mig. Jag är djupt ledsen att den dagen inte är idag. Den kommer inte att inträffa den här veckan eller månaden heller. Inte ens på den här sidan om året. Det kommer att ta en jävla tid. Det är tid jag känner att jag inte har.

Det är om natten när jag blir ensam som jag ramlar ihop. Varenda kväll rasar mitt korthus, som jag försiktigt får bygga upp igen. Sen rasar det igen och igen och igen... Jag orkar snart inte mer. Inte mycket mer.

Allt jag ville ha var lite kärlek och värme. Det var allt. Men det är nog för mycket. Jag gav allt... Nu står jag ensam i vinden, med ett raserat korthus vid mina fötter.

I don't give a shit.

/H

Enligt Wikipedia:
"Att ha Civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen."

Civilkurage är något alla vill ha. Det är en dygd och får en människa att känna sig ridderlig. Men hur många vågar egentligen? Jag skulle själv gärna ha mer civilkurage och det kanske jag har, men utan att vara medveten om det. Det beror på att jag ofta säger mitt hjärtas mening och precis vad jag tycker och tänker utan att tänka efter före. Men det är inget medvetet val och det försätter mig ibland i obehagliga situationer. En del kallar mig modig, men eftersom jag själv inte väljer, så skulle jag snarare kalla det en aning dumt.

De flesta förknippar civilkurage med att ingripa om man t.ex. ser en misshandel ute på gatan, eller ett försök till våldtäkt eller dylikt. Men hur många vågar göra det egentligen? Risken finns ju att man själv blir utsatt för våld. Vad skulle du själv göra om du såg något ute? Skulle du ingripa?

Civilkurage förknippas med mod. Mod att stå emot orättvisor.

Hur många klagar på sitt jobb, på sin chef och missförhållanden på jobbet? Jag känner få som inte gör det. Men sen när det blir personalmöte så säger ingen någonting. En enda kanske har mod att säga det alla pratar om och klagar på, men resten säger ingenting. Det är total brist på civilkurage. Sköt di själv och skit i andra - det är alltför mycket sånt i vårt samhälle.

I Sverige utdelas priser för visat civilkurage. Läs mer om det här.

Vad mer kan jag skriva om det? Jag beundrar verkligen människor som vågar säga sin mening, ingripa vid orättvisor, våld, rasism, mobbing och annat hemskt som händer. Utan att tänka på eventuella konsekvenser.

Som jag sa, jag skulle själv vilja ha mer. Mer mod, mer godhet och mer glöd.

Med detta lämnar jag nu in.

/Honung

George Clooney och Brad Pitt i samma film samtidigt. Hade nästan glömt hur ljuvligt det kan vara. Ögongodis!

Klurar lite till på nästa dygd.

/Honung

Dagens dygd är trohet. Trohet är en självklarhet i min värld. Då menar jag trohet mot min partner. Jag tror varje gång jag älskar någon att han är den sista jag kommer att ligga med någonsin och jag är nöjd med det. Att vara otrogen finns överhuvudtaget inte på kartan för mig.

Men trohet är inte bara trohet mot en partner. Trohet är något som man även visar sina vänner. Vem som helst, som är min vän, kan räkna med att jag finns där om de skulle behöva mig. Och speciellt efter den senaste tidens turbulens i mitt liv, då mina vänner visat mig en oerhörd trohet och de har funnits där i vått och torrt - hela tiden.

Vad som däremot inte är lika självklart för alla är att vara sig själv trogen. Att vara trogen sitt hjärta, sina ideal, sina egna värderingar... Att följa linjen i sin hand. Inte heller jag har följt vad min magkänsla sagt. Jag har inte alltid gått dit mitt hjärta sagt mig att jag ska gå. Och att inte vara trogen sig själv är det värsta brott man kan begå.

Om man är sig själv trogen behöver man inte ångra sig. För då har man gjort det som varit rätt vid just den tidpunkten i livet. Själv brukar jag försöka göra det som känns rätt och lyssna på mig själv, men det är inte det lättaste. Att vara sig själv trogen kan ofta innebära att offra trygghet och bekvämlighet eller att såra någon och därmed kanske även sig själv. Det kan innebära obekväma förändringar och att slå in på en väg man varken har karta eller kompass till. Att lyssna inåt och att vara trogen sig själv är en smärtsam, lång och ensam resa. Men behöver det vara så?

Nej, det behöver det inte.

Personligen är jag trogen min kärlek, min familj, mina vänner och min blogg.

Det är nu dags för mig att vara trogen mig själv, men jag vill inte göra den resan ensam. Jag behöver uppmuntran, stöd och glada tillrop. Jag behöver massor av kärlek.

Mitt hjärta säger mig nu att jag ska söka njutning. Kroppslig, gastronomisk, musikalisk och själslig njutning. Om jag gör det så är jag mig själv trogen.

Jag började redan ikväll med att ta ett bad och få mina ögonbryn och mitt hår fixat. Kroppslig njutning och själslig dessutom. Min roomie vet precis vad en kvinna behöver. För min kroppsliga njutning saknas bara en läcker (Skal)man. Jag lider stor brist på den sortens njutning.  Men vad ska man göra? Det är bara att lida ut det och se på Brad Pitt så mycket det går i brist på annan pitt inom räckhåll.

Var dig själv trogen. Var även dina vänner trogen. De växer inte på trän.

Vad tänker du på när du hör ordet trohet? Själv tycker jag att det är ett vackert ord.

Bye för nu! Puss & Kram!

/Honung

Suverän låt! *pekar neråt*

 

Ok, då börjar jag med temabloggande dåra. Jag ska skriva om dygder (och synder). Den franske universitetsprofessorn och filosofen André Comte-Sponville har tagit fram en lista på dygder, som är typ 18 stycken.

Den första är artighet.

Artighet är indeed en dygd. Men är man artig av naturen eller är det ett tecken på god uppfostran? Och vem har bestämt vad som är artigt? Artighet för mig är vanlig omtanke. Man håller upp dörren för folk, man reser sig upp för äldre damer på bussen och man hjälper folk i största allmänhet. Det är också att ta i hand på folk man träffar första gången och ha ögonkontakt. Och om någon håller upp en dörr för mig, så är det artigt att säga tack.

På jobbet är jag artig hela dagarna. Jag tar inte i hand på kunderna, men jag hjälper dem på och av med kläder, tillhandahåller skohorn och håller upp dörrar.

Vad kan man egentligen säga om artighet, mer än att de flesta människor är det? De som inte är det anser man vara ohyfsade, ouppfostrade och otrevliga i största allmänhet.

Artighet är ett tecken på respekt för andra människor i sin omgivning. Sen finns det de som är artiga på ett gammaldags vis. Om man går på restaurang med en man så kanske han håller ut stolen åt en och öppnar bildörrar och sånt. Om man inte känner mannen i fråga, så blir man nästan misstänksam av sånt. Personligen tycker jag att det är rätt trevligt att bli behandlad som en dam... Speciellt som jag har ganska god kontakt med min inre bitch och vet att jag kan klara mig alldeles utmärkt utan att folk håller ut stolar åt mig.

Eftersom jag är kvinna, så kan jag bara skriva ur mitt kvinnliga perspektiv. En del kvinnor tycker inte om att bli behandlade som damer, för de anser att det är ett tecken på att ses som svaga. Ingen behöver hålla upp dörren för en stark kvinna, eller öppna bildörrar, hålla ut stolar eller hjälpa dem av eller på med kappor och dylikt. Själv vet jag att jag är stark, men jag behöver inte visa det i alla situationer här i livet. Jag tycker ändå att det är trevligt att slippa få en dörr i ansiktet. Och att bli behandlad som den Gudinna jag faktiskt är. Yes.

Nu måste jag gå till jobbet och jag återkommer en annan dag när jag har tid.

Igår lyckades jag somna ganska tidigt av ren utmattning. Var nära att somna i soffan där hunden låg tryckt emot mig. Sen gick jag och borstade tänderna och grejade. Varpå jag blev pigg och var vaken ytterligare en timme eller så. Men det är stor skillnad på att sova fyra timmar jämfört med sex timmar. Ja. Så idag är jag piggare. Skönt.

Bye för nu!

/Honung - Håller upp dörrar i Tillvaron

Detta publicerar jag i kategorin *Gamla alster* för att J berättade om en dröm han hade en natt.

Btw, "Visselkungen" är mitt ex.

Here we go:

När Honung var med i Robinson.

Jodå, jag talar sanning. I lördags morse var jag och Visselkungen med i Robinson. Och det är den läskigaste dröm jag har haft på länge. För det första att sitta fast på en öde-fucking-ö med ett gäng psykopater är skrämmande i sig. Att sedan ligga bredvid sin själs älskade och sola i sanden är väl trevligt i och för sig, men när det susar och riktigt VÄSER i vinden är det inte lika kul längre... Jag kan ta det från början om ni vill och orkar med mig.

Om ni inte vill eller orkar med mig har ni förmodligen redan slutat läsa den här smörjan.

Min dröm alltså: Jag och Visselkungen ligger båda två på mage och solar, så att vi ska bli riktigt snygga innan vi åker ut från Robinson i ett nafs. Så där ligger vi alltså när jag säger till Visselkungen: ”Älskling, tycker du inte att det susar och väser i vinden?” Något mer hinner jag inte säga innan jag ser ormen. Den ormen. Han passerar mitt ansikte med huvudet. Sedan slingrar han sig upp på min kropp och jag känner hur han ringlar ner längs ryggraden, över ena skinkan, nerför mitt högra ben för att slutligen ta ett stort tag och bita mig i hälen. Så där ligger jag blick stilla, precis som jag har lärt mig i scouterna och ormjäveln vägrar släppa min häl.

Visselkungen försvinner och där ligger jag med en hel orm på mig som har min häl i sitt gap. Jag ropar och ropar och ingen lyssnar. Visselkungen syns inte till någonstans och de andra fullständigt ignorerar mig.

Sedan kommer Anders Lundin med nygräddade kanelbullar och ska mata ormen så att han släpper min fot. Han ska försöka bända in bullen i gapet på ormen. Det jag tänkte på i drömmen var att de i TV-teamet minsann kunde offra kanelbullar på ormar, medan vi andra gick ner femton kilo var och levde på kokos.

Jag vaknade efter att Anders Lundin kom. Han var en skrämmande syn i sig själv, förutom att jag var kallsvettig vid tanken på en orm. Det första jag tänkte var att jag måste ha serum! Jag kröp närmare Visselkungen, som givetvis vaknade och undrade vad som stod på. Jag skakade och flämtade fram att han måste trösta mig och att jag måste ha serum. Han hade verkligen ingen lust att trösta mig klockan sju en lördagsmorgon och det kan man väl inte klandra honom för. Jag gick upp. Jag skulle ju ändå jobba.

Det var en bedrövlig dröm. Jag är lite (vädigt) rädd för ormar. Och visar de ormar på TV, så åker fötterna automatiskt upp i soffan. Definitivt. Visselkungen tog med mig till den s.k. ”kärleksstigen” här i bygden när vi precis hade blivit tillsammans. Där prasslade det onödigt mycket i gräset kan jag säga utan att ljuga. Och så kläcker han ur sig att det finns snokar där. Hallå, liksom. Han fick nästan bära mig ut därifrån. Han tog aldrig mer med mig dit.

Jag har överhuvudtaget drömt märkliga drömmar på sista tiden. En natt drömde jag att Visselkungen hade blivit galen och trodde att han hade blivit ett rovdjur. Han bet i mina axlar och började äta på dem. Blodet sprutade och han var alldeles vild. Mitt enda bekymmer i drömmen var att jag måste få in honom på Ulleråker* och hur jag i så fall skulle bära mig åt. Jag tänkte överhuvudtaget inte på att JAG måste till akuten för att jag inte hade några axlar kvar. Man är väl en konstig människa antar jag.

En annan dröm jag hade kommer jag inte ihåg så mycket av. Jag var djurskötare i alla fall. Jag är väl Farmen-skadad kan jag tänka mig. Och Robinson-skadad.

I måndags såg jag på The Osbournes. Det var länge sedan jag skrattade så mycket åt något så tragiskt. Det var ändå komiskt. Ozzy är som vilken annan farsa som helst. Han kunde inte få igång den satans TV: n ju. Det skulle inte min farsa heller klara med den fjärrkontrollen. Jag skrattade gott åt hela den familjen måste jag säga. Som ett slags Familjen Adams i modern tappning. Ändå är Ozzy en av mina idoler. Det är roligt nästan jämt.

Jag undrar vad drömmarna betyder. Någon drömtydare i närheten? Jag hoppas att ormar betyder att min man kommer att bli rik på trav. :) Förmodligen inte, men hoppas kan man ju.

Jag öppnar butiken i morgon. Så bless me för helvete! Måste gå och lägga mig.

P&K: Er Bitna Honing i tillvaron /M

Dagens Hunk: Målvakten i Handbollslandslaget.

* Ulleråker är ett mentalsjukhus i Uppsala

 

 

 

Såna drömmar har jag fortfarande då och då. Men det är få jag minns i detalj.

 

/Hunny

Tänk att få vakna en morgon och vara riktigt glad. Att kunna se möjligheterna med en ny dag och känna sig trygg. Trygg i att vara älskad och sedd och att få älska och se. Vara tryggt förankrad i tillvaron, så att man vågar flyga. Trygg i att det finns någon som hjälper en att reda ut trasslet som blir av att ens drake fastnar i ett träd. Att en gång i livet få vakna och veta att man är älskad bara för sin egen skull. För att man är som man är. Att vara älskad på riktigt. Tänk att få ha den känslan i sitt hjärta och leva i den förvissningen. Vilken dröm.

Ja, vilken dröm. Jag vill ha det till min verklighet. Jag är inte skapad för att leva ensam. Jag har redan gjort det och jag hatade varenda minut. När jag äntligen kunde älska igen, så blev det ju en katastrof. I den katastrofen lever jag nu. Och jag önskar ingenting annat än att få tillbaka det jag hade. Någonting som jag trodde var kärlek. Jag trodde mig vara älskad. Jag trodde mig vara sedd och accepterad precis som jag var... Det visade sig vara fel. Jag vill ha det på riktigt.

Hur kommer man till rätta med sådana känslor? Hur lär man sig att älska sig själv? Man är ju inte värd någon annans (Skalmans) kärlek, så hur lär man sig att sätta värde på sig själv? Ni som vet - tell me! För jag har fanimej ingen jävla aning. Jag känner mig fullständigt värdelös faktiskt. Och den här sömnlösheten som vrider ur mig som en trasa vereviga natt gör inte saken bättre. Jag läser Gudinneboken. Jag försöker se positivt på tillvaron. Men det är så svårt nu... När fokus låg på flytt och att lösa praktiska saker var det lättare. Nu har jag alltför mycket tid att tänka. Och att tänka är ett helvete. Mina tankar rider mig som en mara och jag gråter titt som tätt.

Jag pratade med honom ikväll. Och jag vet inte varför. Det gör ont. Men det är ännu värre att inte prata med honom. Och han är snäll. Alldeles jävla genomsnäll. Och att han är det utan att jag kan hoppas på något... Ja det är som ett tveeggat svärd. En svår balansgång.

Jag vill nu förflytta tiden en aning framåt. Jag vill att det ska gå över någon jävla gång. Så att jag kan få vila. Jag behöver vila. Jag behöver förmåga att ha roligt. Jag behöver så mycket. Jag vet vad jag behöver mest och det är något jag inte kan få, så jag måste finna andra vägar. Var finns de? Jag befinner mig i en djungel och ser ingen väg ut... Ja, jag vill förflytta mig i tiden. Kanske sex månader eller så. Då kanske det har gått över en aning? Jag är inte känd för att vara den mest tålmodiga personen på planeten. Envis är jag, men tålmodig? Jag vet inte längre.

Tålamod är en dygd har jag hört. Och apropå det, så ska jag starta en ny kategori här i bloggen. Det finns typ 40 dygder enligt Bibeln, tror jag och det finns sju dödssynder. Jag tänker skriva om det. Ja, jag sätter fokus på det. Jag har dem alla uppskrivna. Det var Skalman som kläckte idén, men det är bara jag som kan skriva om det. Mina tankar är mina. Om ni vill kan ni följa mig och skriva ner lite egna tankar om varje dygd - och synd. Personligen tror jag att tankarna om synderna kan bli roligare.

Tarzan? En lian hitåt tack.

/Honung

 

Men gör det ändå. Depparmåndag.

Pusselbit för pusselbit hinner mitt förflutna ikapp mig. Mitt förflutna förföljer mig tamejfan.

Det kom in en kund på jobbet idag. Och jag kände igen henne så väl, men kunde inte för hela mitt liv placera henne någonstans. Jag sa till henne att jag kände igen henne och frågade om hon brukar vara på TV eller så. Då sa hon att hon kände igen mig också. Och nej, hon hade aldrig varit med på TV. Vi fortsatte att rota tillsammans... Och då visade det sig att hon jobbat på ungdomsgården som var mitt andra hem på 80-talet. Världen är bra liten hörni. Det var riktigt roligt att snacka med henne. Hon sa att hon kom ihåg mig som en sprallig och lite busig tjej som alltid var glad. Och det stämmer nog... Att det var sådan jag var. Jag undrar vart den tjejen tog vägen... Hon bor inte i mig längre. Någonstans kanske hon finns. Och kanske hittar jag henne igen. Jag önskar innerligt det. För jag gillade det. Att vara glad och bekymmersfri och busig och sprallig och spontan.

Jag måste försöka bli lite glad. Jag är så trött på denna berg-och-dal-bana som livet är just nu. En dag är bra och nästa är dålig. Som jag sa till Darlingbästisen idag: Vissa dagar står jag bara upp till midjan i skit och andra dagar är det ända upp till öronen. Och jag kvävs. Idag har det för övrigt varit en sån dag. Jag vill bara gömma mig under mitt täcke och gråta ögonen ur mig och sörja tills hjärtat inte känner något mer. Men jag har ett jobb och måste bita ihop. Igen och igen måste jag bita ihop. Och fortsätta att streta. Ensam. Jag känner mig så jävla ensam. Fast att jag inte alls är det. Ska det vara såhär? Och när går det över? Jag veeeeet, det har inte alls gått en lång tid. Men det känns som en evighet. Och ibland som det var igår. Och det känns som jag aldrig kommer att hämta mig.

Jag vill bara ha lite roligt. En månad till bloggkryssningen. En månad till bara. Jag ser fram emot den så himla mycket. Fast att det just i detta ögonblick känns som jag inte alls borde följa med, (för hur rolig är jag på en skala?). Tur att jag aldrig börjar gråta av alkohol. Jag fnittrar.

Och radion spelar "Goodbye my lover". Hur plågsamt och outhärdligt kan det bli?

Jag går och lägger mig.

En sak till på önskelistan:

Semester. En lång. Långt borta. Där solen skiner och människor är vänliga. Där världen inte är hård och kall. Där ingen i hela världen kan göra en illa. Är det för mycket begärt?

/H

Jag ska snart sluta gnälla. Den här bloggen är min ventil.

Ludde - han kan han. Helvete...

Idag har jag jobbat. Det känns rätt så drygt att jobba på en söndag, speciellt som folk i Uppsala inte fattar att det är öppet. Efter tre år. De kommer in i butiken och utbrister häpet: "Va? Är det öppet?" Det finns många saker man skulle vilja säge dem i sådana ögonblick. Typ "Nej, vi är här för att vi tycker att det är roligt" eller "Vi bor här, men glömde låsa dörren igår kväll". I stället hör man sig själv säga: "Jajjamensan! Vi har öppet vi och det är väl bra?" Man låter käck dessutom. Vem vill vara käck? Ingen jag känner vill vara det. I alla fall inte om alternativet eventuellt skulle kunna vara "Underskön, outstanding sexgudinna som dessutom är rolig" En del har sagt mig att jag är käck och menat det som en komplimang. Då får man svälja tills man blir blå och le lite krampaktigt. Och sen måste man meditera lite för att rena sin hjärna från onda tankar, alternativt gå och bikta sig om man skulle råka vara katolik.

Jag försöker nu bli en Gudinna. Boken säger att man blir det på sju veckor om man följer instruktionerna och gör övningarna. Den första övningen är att man ska skriva en önskelista. Önskningarna får vara hur vilda som helst - man ska inte vara ödmjuk. (Gudinnor är inte ödmjuka, men generösa om det tar hand om sig själva i första hand.) Om man dessutom sätter upp listan där männsikor kan se den, så är det troligare att man får det man önskar sig. Att få ett slott i Frankrike är väl ganska osannolikt att man får iofs, men man kanske får en sommarstuga på Västkusten. Men om man skulle vilja ha ett slott i Frankrike, så ska man skriva det på önskelistan.

Boken säger att man ska sätta upp listan på typ kylskåpsdörren, så att fler kan se den. Men här är det bara min roomie och hunden som kollar på kylskåpsdörren (speciellt hunden). Så, eftersom jag de senaste tre veckorna eller så fläkt ut hela min själ, mitt brustna hjärta och mitt känsloliv för kreti och pleti, så kan jag lika gärna dela med mig av min vilda önskelista till er också.

Så håll i er:

Skalman.

Tillräckligt med pengar på banken för att aldrig mer behöva oroa mig för pengar och för att kunna skaffa mig allt jag behöver och vill ha.

Skriva en bestseller.

Ett hembiträde.

En butler.

En dejt med Jon Bon Jovi.

En väldigt lång dejt med Jude Law.

En ännu längre dejt med... Se överst på listan.

Ett barn.

Fem kilo till på min kropp. Och de ska hamna på låren, skinkorna och i kuporna. Tack så mycket.

Ett gymkort.

Ett körkort.

En bil.

Fri tillgång till sex.

Fri tillgång till skräddare, sömmerskor och stylister.

Finare hår.

En lägenhet i Stockholm, Paris, London och New York.

Ett hus där det är varmt, utan ormar och andra läbbiga djur. Gärna vid ett hav som är hajfritt.

Lära mig spela munspel.

Kunna matte som flytande vatten.

Färstå de där krumelurerna som de har i IQ-test.

Kunna säga annat än ost på franska. (Och andra meningslösa ord.) Jag kan fortfarande inte beställa en apelsinjuice på franska, som var mitt första delmål från början.

Inreda ett hem med fria händer och obegränsat med resurser (pengar).

Starta en hjälporganisation där alla pengar garanterat går till de behövande.

Åka till Dominikanska Republiken.

Et par mackor med ägg och majonnäsgegga.
....

Det finns säkert mer jag skulle kunna lägga till på listan. Ja.

Andra övningen går ut på att hitta något att njuta av varje dag. Det kan vara något litet... Men jag har blivit ganska bra på det. Jag kan njuta av att jag kan le. Idag njöt jag av ett varmt bad. Och jag njöt av att göra hunden glad för att han fick god ost. (Han satte sig så fint.)

Kursen går vidare. Sju veckor ska det ta!!

Yes!

/Honung

Hon är en Gudinna - I'm telling you!

Aretha Franklin *pekar neråt*

...brinner små ljus.



Fem ljus står för trygghet.



Ljusprydnaden jag fick av min bror så jag skulle slippa vara så deppig på vintern.

Ljus i tillvaron är bra för själen.

Bye!

/Honung

Idag är det svårare igen. Den jag förr sökte tröst hos var Skalman. Livet efter Skalman har jag tröstats av underbara vänner. Men ibland känns det som Skalman är den enda som duger. Det är för jävla sorgligt.

Det är så konstigt när jag går hem från jobbet. Jag går hem - men går åt helt fel håll. I motsatt riktning. Det är inte rätt. Nej, det är inte alls som det ska. Det känns inte alls rätt. Ändå - när jag kommer hem, så är det givetvis skönt att vara hemma. Men det är ändå inte hemma. Hemma är där hjärtat är och mitt hjärta är... Ja, alla vet var det är. Still.

Jag har slutat hoppas, men det blir egentligen inte bättre av det. Inte sämre heller. Det är som det är bara. Vissa dagar är lättare och andra är svåra. Idag känner jag mig fruktansvärt ensam. Det ska inte vara såhär en lördagkväll. Det ska vara jag och Skalman och lite god mat och TV-tittande och mys i soffan. Min hjärna fattar att det inte är så och aldrig mer kommer att vara så - men mitt hjärta hänger inte med. Mitt hjärta säger mig helt andra saker.

En kollega sa mig idag att jag måste börja dejta igen. Dejta? Hänga ut mig på spraydate? Och dejta? Nej, jag VILL inte ut i den svängen. Och jag orkar inte ens tänka på att träffa någon annan. Det är WAY för tidigt. Och att någon annan än Skalman skulle så mycket som peta på mig? Och att jag skulle peta på någon annan? Med tång ens? Tack, men nej tack. Bara tanken ger mig rysningar av obehag.

De säger mig att världen är full av andra män. Förvisso är det alldeles sant, men jag ser dem inte. Jag tittar inte heller. Jag har sagt det förut: Jag behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel. Men jag behövde den mannen som var min. Han gjorde mig till en bättre människa. Han tog fram det bästa i mig och sen slappnade jag av och vips, så var han borta.

Nu slappnar jag inte av. Igår gjorde jag det hos min darlingbästis - för vi kan slappna av med varandra. Speciellt efter att jag bott på hennes soffa i närmare 14 dagar innan jag hittade lyan. Annars slappnar jag sällan av. Jag somnar av utmattning och ligger i koma tills min klocka ringer. Jag snoozar den tre gånger och sen går jag upp. Den lyxen som finns här och som fanns hos Skalman är att kaffet brukar vara färdigt på morgonen. Min hyresvärdinna dricker muchos kaffe. Ibland tror jag att vi båda har kaffe i våra årdror och inte blod. Hon går alltid upp tidigt för hundens skull (och sin egen) och kaffet står klart när jag har snoozat klart. Gott kaffe kokar hon också. En konst som Skalman också behärskade till fulländning, fast han inte ens dricker kaffe. I hans ådror flyter Coca Cola.

Ja, jag känner mig ensam. Otroligt ensam. Vad hände med The Power of The Holy Macaroni? Vad hände med mössan med älghorn och mina hårdrockscitat? Vad hände med skrattet och glädjen och kärleken oss emellan? Vad i Helvete hände? Faaaa-aaaaan, säger jag om det!

Nåja, nu ska jag gå och tvätta ansiktet och borsta tänderna och sen ska jag läsa lite mer i min bok om hur man blir en Gudinna. Vet inte om jag kan - men jag ska bannemej göra ett ärligt försök.

Bye för nu!

/Honung.