Inte en Nolla för ett tag.
Jomenvisst. Jag överlevde November. Igen. Jag trodde att det var omöjligt, men det gick. Jag tror varenda år att det är omöjligt, men på något sätt så tar jag mig igenom. De allra flesta av oss gör ju det, trots allt. Nu ska jag bara ta mig igenom den jävla julen också, men sen kan jag andas ut. Sen är det ett helt år tills nästa gång då jag måste överleva November och Julen. Jag hatar båda. Julen, för att den är så... Ja, jag vet inte. Julen är inte till för singlar som inte har tid att åka och hälsa på föräldrar och kreti och jävla pleti. Den är inte till för folk som jobbar inom Handels och lever ensamma helt enkelt. Vi jobbar ihjäl oss innan jul. Och vi jobbar ihjäl oss efter jul. När det äntligen blir ledigt så vill vi äta för mycket, somna framför Kalle Anka, bli lite småprutt på glögg och äta lite till. Men man vill inte göra det ensam. Så himla tråkigt. Tragiskt, sorgligt, patetiskt. Men jag ska överleva genom att ignorera den.
Jag lyckades. Äntligen. Jag har har gått upp i vikt! Kan ni fatta? Sju eller åtta kilo har jag lyckats gå upp. Och jag har vuxit ur mina kläder. Aldrig trodde jag att lår och volanger (läs valkar) runt midjan kunde göra en kvinna så lycklig. Men det har så äntligen hänt. Jag gick iväg och spenderade mycket pengar på nya jeans för att jag inte hade något att ta på mig... Kan ni nu gissa vad som hänt? Jag blev magsjuk och har inte kunnat äta på tre dagar. Thankyou. Är jag glad? Nej. Kan jag ha mina gamla kläder? Ja, en del av dem. Så det är bara för mig att sätta igång igen och äta mer än jag behöver. En vecka eller två för att nå matchvikt. Jag hoppas att det går fort. Jag som har arbetat hårt i flera år för dessa kilon som jag äntligen fick - jag uppnådde ett mål. Lagen om alltings jävlighet när den är som bäst, eller hur? Jag var en nolla. Jag var inte en nolla längre. Och nu är jag påväg att bli en nolla igen. Size fuckin' Zero.
Ni tycker att jag gnäller? Ja, det gör jag. Jag vet. Men jag kommer att ta mig samman. Igen. Och jag kommer att göra det av egen kraft. Igen. Och jag kommer att bli glad. Igen. Och jag kommer att vara ensam. Fortfarande.
Det finns gott om tillfälliga förbindelser om man vill. Men det är jag inte ute efter. Jag vill ha någon i mitt liv som stannar kvar. Jag vill ha någon som törs ta mig som jag är. Jag vill ha något som består. I åratal - helst livet ut, men det kanske är för mycket begärt. Tillfälliga förbindelser firar inte jul med en. De är inte där när man är ledsen eller sjuk. Det finns så mycket folk omkring en när man är stark och glad. Men när man är nere finns det ingen. Jag vill ha någonstans att vila när livet är jävligt. Det är så det är. Och det är sån kärleken är. I nöd och lust. Det är i nöd man behöver den och det är då den tenderar att försvinna. Kärleken. Inte kärlek till mänskligheten eller till sina vänner eller till sina föräldrar, syskon, undulater eller whatever. Tvåsamhet. Det är det jag vill ha. Och jag är beredd att vänta på den.
Nu måste jag gå. Min sömnfé står och viftar framför mig så det är antagligen dags för mig att lägga mig. Så, då gör jag det. Och det kommer att kännas bättre i morgon.
Puss&Kram!
/Honung - som trots allt har en kakelugn.
Ta dig gärna tid att lyssna på den här låten. Den är riktigt bra. Till och med har det erkänts av någon som inte är ett fan av Lundell.
http://open.spotify.com/track/nästan_ditt_namn
Jag lyckades. Äntligen. Jag har har gått upp i vikt! Kan ni fatta? Sju eller åtta kilo har jag lyckats gå upp. Och jag har vuxit ur mina kläder. Aldrig trodde jag att lår och volanger (läs valkar) runt midjan kunde göra en kvinna så lycklig. Men det har så äntligen hänt. Jag gick iväg och spenderade mycket pengar på nya jeans för att jag inte hade något att ta på mig... Kan ni nu gissa vad som hänt? Jag blev magsjuk och har inte kunnat äta på tre dagar. Thankyou. Är jag glad? Nej. Kan jag ha mina gamla kläder? Ja, en del av dem. Så det är bara för mig att sätta igång igen och äta mer än jag behöver. En vecka eller två för att nå matchvikt. Jag hoppas att det går fort. Jag som har arbetat hårt i flera år för dessa kilon som jag äntligen fick - jag uppnådde ett mål. Lagen om alltings jävlighet när den är som bäst, eller hur? Jag var en nolla. Jag var inte en nolla längre. Och nu är jag påväg att bli en nolla igen. Size fuckin' Zero.
Ni tycker att jag gnäller? Ja, det gör jag. Jag vet. Men jag kommer att ta mig samman. Igen. Och jag kommer att göra det av egen kraft. Igen. Och jag kommer att bli glad. Igen. Och jag kommer att vara ensam. Fortfarande.
Det finns gott om tillfälliga förbindelser om man vill. Men det är jag inte ute efter. Jag vill ha någon i mitt liv som stannar kvar. Jag vill ha någon som törs ta mig som jag är. Jag vill ha något som består. I åratal - helst livet ut, men det kanske är för mycket begärt. Tillfälliga förbindelser firar inte jul med en. De är inte där när man är ledsen eller sjuk. Det finns så mycket folk omkring en när man är stark och glad. Men när man är nere finns det ingen. Jag vill ha någonstans att vila när livet är jävligt. Det är så det är. Och det är sån kärleken är. I nöd och lust. Det är i nöd man behöver den och det är då den tenderar att försvinna. Kärleken. Inte kärlek till mänskligheten eller till sina vänner eller till sina föräldrar, syskon, undulater eller whatever. Tvåsamhet. Det är det jag vill ha. Och jag är beredd att vänta på den.
Nu måste jag gå. Min sömnfé står och viftar framför mig så det är antagligen dags för mig att lägga mig. Så, då gör jag det. Och det kommer att kännas bättre i morgon.
Puss&Kram!
/Honung - som trots allt har en kakelugn.
Ta dig gärna tid att lyssna på den här låten. Den är riktigt bra. Till och med har det erkänts av någon som inte är ett fan av Lundell.
http://open.spotify.com/track/nästan_ditt_namn
14 år och gravid?
Jag började följa en blogg för någon vecka sedan som är skiiven av en 14-åring som är gravid. Hon fyller 15 om några dagar och har ungefär två veckor kvar till förlossning. Jag har läst hennes inlägg om detta och följer hennes blogg med spänning.
Jag har också läst kommentarerna till hennes inlägg. Många är uppmuntrande och peppande, men förvånansvärt många är otroligt fördömande, elaka och taskiga. Människor som inte känner henne kallar henne allt möjligt som jag inte ens vill nämna i min blogg.
På Flashback finna det också en tråd där detta debatteras ivrigt. Och fördömande. Det talas om byxmyndighetslagar som de tycker borde höjas och det talas om att det borde införas tvångsaborter. Tvinga någon till abort? Hur kan man ens tänka tanken? Ska vi börja stena folk till döds också?
Tjejen var dessutom i 20:e veckan när hon fick reda på att hon var gravid. Är det verkligen läge att göra en abort då? Det tycker jag inte och särskilt inte när hon får stöd av sina föräldrar och andra vuxna. Hon bestämde sig för att föda sitt barn och har som det verkar mognat genom graviditeten, gradvis.
Att folk kallar henne saker och betecknar henns som White Thrash och skriker och gapar om att hon har förstört sitt liv och att de tycker synd om barnet och tycker att hon är äcklig. Samma människor som dömer henne i olika forum hade dömt henne ännu hårdare om hon gjort abort. Det är människor som inte har något eget liv och söker människor att hacka på.
Vem bestämmer vad som är White Thrash? Vem har rätt att hacka på en fjortonåring som önskar sig böcker i födelsedagspresent som handlar om barnuppfostran och hur man lagar egen barnmat? Vem har rätt att hacka på henne? Om du är vuxen så stötta henne i stället.
Jag tycker att det är en väldigt låg ålder att skaffa barn när man är 14 och det är nog inget som många drömmer om, men i hennes fall är det som det är. Hon är höggravid och det är ingen annans business. Hon håller modet uppe och bloggar om det för hon vet att hon inte är ensam. Och vad jag tycker är helt irrelevant. Jag känner henne inte och har ingen rätt att tycka något alls.
En av de fräckaste och mest underbara kvinnor jag fått äran att lära känna fick barn när hon var 16. När hon blev gravid så var det inte en enda människa som gratulerade henne. Ingen. Det tisslades och tasslades och pekades finger. Hon är en av de bästa mammor jag känner. Hon är engagerad, empatisk och alldeles fantastisk med sin son som har vuxit upp till en glad och kanske något förpubertal grabb som älskar fotboll. Han är lyckligare än många andra barn. Många.
Det är inte min sak att döma någon alls. Jag tänker fortsätta att följa tjejens blogg och i mitt stilla sinne önska henne lycka till och hoppas att hennes barn föds friskt. Man får hoppas att allt går bra och att hon klarar det, för det är tufft att bli förälder. I vilken ålder man än blir det.
Förresten vet jag ingenting om det, eftersom jag inte har barn själv. Jag lever en 27-årings liv i en gammal kropp. Men just nu känns det ok.
Nu går jag. Jag ska äta rostat bröd.
Puss & Kram!
/Honung
Jag ger er Cornelis.
"Så länge det finns ungar så finns det hopp."
Jag har också läst kommentarerna till hennes inlägg. Många är uppmuntrande och peppande, men förvånansvärt många är otroligt fördömande, elaka och taskiga. Människor som inte känner henne kallar henne allt möjligt som jag inte ens vill nämna i min blogg.
På Flashback finna det också en tråd där detta debatteras ivrigt. Och fördömande. Det talas om byxmyndighetslagar som de tycker borde höjas och det talas om att det borde införas tvångsaborter. Tvinga någon till abort? Hur kan man ens tänka tanken? Ska vi börja stena folk till döds också?
Tjejen var dessutom i 20:e veckan när hon fick reda på att hon var gravid. Är det verkligen läge att göra en abort då? Det tycker jag inte och särskilt inte när hon får stöd av sina föräldrar och andra vuxna. Hon bestämde sig för att föda sitt barn och har som det verkar mognat genom graviditeten, gradvis.
Att folk kallar henne saker och betecknar henns som White Thrash och skriker och gapar om att hon har förstört sitt liv och att de tycker synd om barnet och tycker att hon är äcklig. Samma människor som dömer henne i olika forum hade dömt henne ännu hårdare om hon gjort abort. Det är människor som inte har något eget liv och söker människor att hacka på.
Vem bestämmer vad som är White Thrash? Vem har rätt att hacka på en fjortonåring som önskar sig böcker i födelsedagspresent som handlar om barnuppfostran och hur man lagar egen barnmat? Vem har rätt att hacka på henne? Om du är vuxen så stötta henne i stället.
Jag tycker att det är en väldigt låg ålder att skaffa barn när man är 14 och det är nog inget som många drömmer om, men i hennes fall är det som det är. Hon är höggravid och det är ingen annans business. Hon håller modet uppe och bloggar om det för hon vet att hon inte är ensam. Och vad jag tycker är helt irrelevant. Jag känner henne inte och har ingen rätt att tycka något alls.
En av de fräckaste och mest underbara kvinnor jag fått äran att lära känna fick barn när hon var 16. När hon blev gravid så var det inte en enda människa som gratulerade henne. Ingen. Det tisslades och tasslades och pekades finger. Hon är en av de bästa mammor jag känner. Hon är engagerad, empatisk och alldeles fantastisk med sin son som har vuxit upp till en glad och kanske något förpubertal grabb som älskar fotboll. Han är lyckligare än många andra barn. Många.
Det är inte min sak att döma någon alls. Jag tänker fortsätta att följa tjejens blogg och i mitt stilla sinne önska henne lycka till och hoppas att hennes barn föds friskt. Man får hoppas att allt går bra och att hon klarar det, för det är tufft att bli förälder. I vilken ålder man än blir det.
Förresten vet jag ingenting om det, eftersom jag inte har barn själv. Jag lever en 27-årings liv i en gammal kropp. Men just nu känns det ok.
Nu går jag. Jag ska äta rostat bröd.
Puss & Kram!
/Honung
Jag ger er Cornelis.
"Så länge det finns ungar så finns det hopp."
She loves you Jay, Jay, Jay...
*Skrålar denna gamla Beatlesdänga av hjärtans lust*
Alltså... Jag är slav under Idol. Jag erkänner. Jag måste se det och så är det bara. Just nu är de tre jag tippade på och hejade på ända från audition fortfarande kvar. Därför kan jag i nuläget säga att jag hellre äter ansjovis sju dagar på raken än missar Idol en endaste gång. Jag är inte jätteförtjust i ansjovis.
Dessutom är jag precis som många andra. Jag faller handlöst för Jay Smith varenda fredag. Jag blir upp över öronen galen i honom. Han kan sjunga för bövelen. Och för er som inte begriper er på rock'n'roll eller är inne på en helt annan musikinriktning så kan jag tala om att den killen har en rockröst som inte går av för hackor. Hans rock-whisky-raspande röst får dollartecken att lysa som neonljus i Andreas Carlssons ögon. Andreas Carlsson är låtskrivare i USA och jurymedlem. Och redan rik som ett troll.
Jay Smith alltså. Han är inte snygg. Eller rättare sagt - han är inte tvålfager. Well, tvålfager har aldrig intresserat mig. Tycker mer om en lite sliten snubbe som har levt (och att det syns) än någon som inte vet hur det är att vara trasig som människa. Lite kantstött sådär. Jay har utstrålning och kan sjunga. Han kan dessutom sjunga annat än rock. Jag hoppas att han inte vinner Idol, för då försvinner han, som de andra vinnarna. Han kan få komma tvåa, för då får han spela musik och kanske få göra det han vill och är bäst på. Rå rock'n'roll. Jay gör mig glad i November.
Jag försöker tänka positivt nu. I November ser jag det mesta i svart - men nu gäller lite positivt tänkande.... Låt mig se, vad mer än Jay Smith gör mig glad i November?
Ah! En ljusprydnad som jag fått av min bror. Just det! Jag tänder två ljus i den varenda vinter och speciellt i November. Eftersom han speciellt sa det när jag fick den att den var till för November. Det min bror eller hans barn säger åt en att göra gör man. Men det finns gränser. När hans ena dotter talar om för mig att jag borde lämna landet så behöver jag lite betänketid. Kalla mig tråkig men lite eftertanke kan vara på sin plats ibland.
Ytterligare ett glädjeämne i tillvaron är mina underbara vänner som hela tiden stoppar i mig mat. Kulinariska läckerheter på rad. Mat och umgänge är alltid av godo. Speciellt mitt i vintern då jag nästan fryser ihjäl.
Ved gör mig lycklig.
Och jag har en fest att se fram emot snart.
Jag har en grej som jag ska skicka till min mamma också, som jag tror kan göra henne lite glad. Om så är fallet, så blir jag otroligt glad. Jag ska bara se till att få iväg det. Jag hinner ju aldrig någonting. Mycket tack vare mina vänner som stoppar i mig mat och för att jag jobbar och så lånar jag folks badkar relativt ofta. Dels för att jag fryser och så gott som alltid har ont i min stackars rygg. Jag tror att det är kroniskt numera. Varma bad lindrar i alla fall för stunden. Nåja, detta betyder att jag sällan är hemma, trots att jag älskar min lya. Men jag har inget badkar och här får jag själv stoppa i mig mat och det är tråkigt att äta ensam.
Ser ni, jag kan tänka positivt.
Nej jag hinner aldrig någonting. Därför bloggar jag nu mitt i natten, när jag ändå inte kan sova. Bättre att utnyttja tiden än att ligga och vrida och vända på sig i två timmar. Trots detta tänker jag nu lugnt och stilla avlägsna mig. Jag måste jobba i morgon. Bless me!
Puss & Kram!
/Honung - Härdar ut.
Jag ger er Jay:
Alltså... Jag är slav under Idol. Jag erkänner. Jag måste se det och så är det bara. Just nu är de tre jag tippade på och hejade på ända från audition fortfarande kvar. Därför kan jag i nuläget säga att jag hellre äter ansjovis sju dagar på raken än missar Idol en endaste gång. Jag är inte jätteförtjust i ansjovis.
Dessutom är jag precis som många andra. Jag faller handlöst för Jay Smith varenda fredag. Jag blir upp över öronen galen i honom. Han kan sjunga för bövelen. Och för er som inte begriper er på rock'n'roll eller är inne på en helt annan musikinriktning så kan jag tala om att den killen har en rockröst som inte går av för hackor. Hans rock-whisky-raspande röst får dollartecken att lysa som neonljus i Andreas Carlssons ögon. Andreas Carlsson är låtskrivare i USA och jurymedlem. Och redan rik som ett troll.
Jay Smith alltså. Han är inte snygg. Eller rättare sagt - han är inte tvålfager. Well, tvålfager har aldrig intresserat mig. Tycker mer om en lite sliten snubbe som har levt (och att det syns) än någon som inte vet hur det är att vara trasig som människa. Lite kantstött sådär. Jay har utstrålning och kan sjunga. Han kan dessutom sjunga annat än rock. Jag hoppas att han inte vinner Idol, för då försvinner han, som de andra vinnarna. Han kan få komma tvåa, för då får han spela musik och kanske få göra det han vill och är bäst på. Rå rock'n'roll. Jay gör mig glad i November.
Jag försöker tänka positivt nu. I November ser jag det mesta i svart - men nu gäller lite positivt tänkande.... Låt mig se, vad mer än Jay Smith gör mig glad i November?
Ah! En ljusprydnad som jag fått av min bror. Just det! Jag tänder två ljus i den varenda vinter och speciellt i November. Eftersom han speciellt sa det när jag fick den att den var till för November. Det min bror eller hans barn säger åt en att göra gör man. Men det finns gränser. När hans ena dotter talar om för mig att jag borde lämna landet så behöver jag lite betänketid. Kalla mig tråkig men lite eftertanke kan vara på sin plats ibland.
Ytterligare ett glädjeämne i tillvaron är mina underbara vänner som hela tiden stoppar i mig mat. Kulinariska läckerheter på rad. Mat och umgänge är alltid av godo. Speciellt mitt i vintern då jag nästan fryser ihjäl.
Ved gör mig lycklig.
Och jag har en fest att se fram emot snart.
Jag har en grej som jag ska skicka till min mamma också, som jag tror kan göra henne lite glad. Om så är fallet, så blir jag otroligt glad. Jag ska bara se till att få iväg det. Jag hinner ju aldrig någonting. Mycket tack vare mina vänner som stoppar i mig mat och för att jag jobbar och så lånar jag folks badkar relativt ofta. Dels för att jag fryser och så gott som alltid har ont i min stackars rygg. Jag tror att det är kroniskt numera. Varma bad lindrar i alla fall för stunden. Nåja, detta betyder att jag sällan är hemma, trots att jag älskar min lya. Men jag har inget badkar och här får jag själv stoppa i mig mat och det är tråkigt att äta ensam.
Ser ni, jag kan tänka positivt.
Nej jag hinner aldrig någonting. Därför bloggar jag nu mitt i natten, när jag ändå inte kan sova. Bättre att utnyttja tiden än att ligga och vrida och vända på sig i två timmar. Trots detta tänker jag nu lugnt och stilla avlägsna mig. Jag måste jobba i morgon. Bless me!
Puss & Kram!
/Honung - Härdar ut.
Jag ger er Jay:
November
Om du inte orkar med gnäll så rekommenderar jag dig att sluta läsa nu.
Jag har inte haft något vettigt att säga och därför har jag varit frånvarande. Jag har ingenting vettigt att säga nu heller, men tänkte ge ett livstecken ifrån mig.
Jag ska erkänna att mitt allmäntillstånd är rätt lågt just nu. Själva själen har liksom gått i ide och jag har inte mycket energi till någonting alls. Det är hösten och jag är omotiverat nedstämd. Deppig... Och när man är deppig utan anledning är det svårt att veta vad man ska göra. Förra hösten var jag också deppig, men då hade jag riktiga problem . Det är lättare att vara deppig om man kan göra något åt det, något konkret som man kan fokusera på för att lösa sina problem och därmed bli gladare. Nu är jag deppig och beige helt utan anledning, för jag har inga problem egentligen... Så jag tänder några ljus och härdar ut. Och försöker skaffa mig saker att se fram emot, så att jag tar mig i kragen och inte bara blir sittande i något slags dvala. För jag känner mig själv och vet att det är precis vad som händer om jag inte tvingar mig ut. Det brukar vara roligt också. Det är att ta sig ut och iväg någonstans till att börja med som är det svåra.
Jag är trött på det mesta. Jag är trött på att vara singel. Jag blir allt tröttare på det ju närmare julen nalkas. Helvete, jag vill ha någon som jag kan vara tillsammans med i åratal, så att man hinner skaffa sig några traditioner någon jävla gång. Någon som står ut med mig. Jag har ibland en badass-attityd och kan vara en riktig bitch. Men för det mesta är jag riktigt snäll. Och lojal. Och glad. Och förbannat passionerad. Vad är det för fel med det? Jag tänker gå i ide i jul och inte träffa en enda människa. Jag kan inte ens laga skinka så som jag är van vid i ugnen, så jag ger nog fan i hela julen. Jo, så får det bli. Jag ger nog fan i nyår också vid närmare eftertanke. Jag trodde inte att jag var så traditionsbunden innan jag plötsligt stod ensam, utan både man och traditioner. Mannen i fråga klarar jag mig utan, men familjen och traditioner... Vill jag ha. Jag har en egen familj men de är spridda på olika ställen och jag är ledig i två dagar. Hinner inte träffa dem. Jag var hos min bror förra julen och då hade han barnen. Han har inte barnen den här julen. Så han sätter sig säkert under en palm och häckar. Om han inte sätter sig under en gran och häckar. Beror på hur mycket han gillar att frysa.
Det här med singellivet är annars ganska skönt. Men... Ändå inte. Det skulle vara skönt att ha någon att laga mat till. Någon som lagar mat till mig. En och annan skjorta att stryka. Inte för att man måste utan för att man kanske vill. Såna där vardagssaker. En vanlig vardag, men med en guldkant som stavas glädje och kärlek. Eller så vill jag ha hela sagan: Prinsen och halva kungariket och allt det där.... Ta mig som jag är bara. Love me or lose me forever. Jag vill nog ha lite av allt faktiskt. Ingen är perfekt, men någonstans finns det någon som är perfekt för mig, som jag är perfekt för. Någon att dyrka lite till vardags sådär. Hur kan det vara fel?
Jag är trött på folk också. Framför allt föräldrar som släpper sina ungar vind för våg på offentliga platser. De har noll koll och de har ungar som springer runt, runt och skriker, river ner varorna och är allmänt jävla odrägliga. Kan man inte hålla någon ordning på sina barn så ska man inte ta med dem ut. Om jag hade velat vara barnvakt, så hade jag jobbat på dagis. Jag ska inte behöva säga åt andras ungar på skarpen för att de (barnen) inte har någon som helst hyfs och stora fel på öronen. Man kan faktiskt uppfostra barn så att de kan bete sig. Jag har inget emot barn. Jag har mycket emot föräldrar som skiter i att uppfostra sina barn. Och sen bara släpper dem. Finns det såna ungar på en resturang t.ex. så vänder jag i dörren. Många av våra kunder går ut utan att handla när vilda ungar springer omkring och vrålar. Vad är det för fel på folk?
Nu känner jag att jag har varit negativ i hela det här inlägget. Det är jävla November och det blir bättre snart. De av mina vänner som vill träffa mig eller höra ifrån mig... Well, jag ber om ursäkt om jag drar mig undan lite. Jag är inte trevlig nu och jag är ända in i själen trött.
Well, jag ser att det kanske finns en ljusning på jobbfronten i alla fall. Den gode jobbguden kanske står mig bi snart.
Ja, det var nog allt. Nu känns det mycket bättre när jag fått gnälla lite. Verkligen. Allt löser sig... Det brukar göra det-
Puss&Kram!
/Honung
Och den Gode Jim hade rätt. Folk är konstiga.
People are Strange - The Doors
Jag har inte haft något vettigt att säga och därför har jag varit frånvarande. Jag har ingenting vettigt att säga nu heller, men tänkte ge ett livstecken ifrån mig.
Jag ska erkänna att mitt allmäntillstånd är rätt lågt just nu. Själva själen har liksom gått i ide och jag har inte mycket energi till någonting alls. Det är hösten och jag är omotiverat nedstämd. Deppig... Och när man är deppig utan anledning är det svårt att veta vad man ska göra. Förra hösten var jag också deppig, men då hade jag riktiga problem . Det är lättare att vara deppig om man kan göra något åt det, något konkret som man kan fokusera på för att lösa sina problem och därmed bli gladare. Nu är jag deppig och beige helt utan anledning, för jag har inga problem egentligen... Så jag tänder några ljus och härdar ut. Och försöker skaffa mig saker att se fram emot, så att jag tar mig i kragen och inte bara blir sittande i något slags dvala. För jag känner mig själv och vet att det är precis vad som händer om jag inte tvingar mig ut. Det brukar vara roligt också. Det är att ta sig ut och iväg någonstans till att börja med som är det svåra.
Jag är trött på det mesta. Jag är trött på att vara singel. Jag blir allt tröttare på det ju närmare julen nalkas. Helvete, jag vill ha någon som jag kan vara tillsammans med i åratal, så att man hinner skaffa sig några traditioner någon jävla gång. Någon som står ut med mig. Jag har ibland en badass-attityd och kan vara en riktig bitch. Men för det mesta är jag riktigt snäll. Och lojal. Och glad. Och förbannat passionerad. Vad är det för fel med det? Jag tänker gå i ide i jul och inte träffa en enda människa. Jag kan inte ens laga skinka så som jag är van vid i ugnen, så jag ger nog fan i hela julen. Jo, så får det bli. Jag ger nog fan i nyår också vid närmare eftertanke. Jag trodde inte att jag var så traditionsbunden innan jag plötsligt stod ensam, utan både man och traditioner. Mannen i fråga klarar jag mig utan, men familjen och traditioner... Vill jag ha. Jag har en egen familj men de är spridda på olika ställen och jag är ledig i två dagar. Hinner inte träffa dem. Jag var hos min bror förra julen och då hade han barnen. Han har inte barnen den här julen. Så han sätter sig säkert under en palm och häckar. Om han inte sätter sig under en gran och häckar. Beror på hur mycket han gillar att frysa.
Det här med singellivet är annars ganska skönt. Men... Ändå inte. Det skulle vara skönt att ha någon att laga mat till. Någon som lagar mat till mig. En och annan skjorta att stryka. Inte för att man måste utan för att man kanske vill. Såna där vardagssaker. En vanlig vardag, men med en guldkant som stavas glädje och kärlek. Eller så vill jag ha hela sagan: Prinsen och halva kungariket och allt det där.... Ta mig som jag är bara. Love me or lose me forever. Jag vill nog ha lite av allt faktiskt. Ingen är perfekt, men någonstans finns det någon som är perfekt för mig, som jag är perfekt för. Någon att dyrka lite till vardags sådär. Hur kan det vara fel?
Jag är trött på folk också. Framför allt föräldrar som släpper sina ungar vind för våg på offentliga platser. De har noll koll och de har ungar som springer runt, runt och skriker, river ner varorna och är allmänt jävla odrägliga. Kan man inte hålla någon ordning på sina barn så ska man inte ta med dem ut. Om jag hade velat vara barnvakt, så hade jag jobbat på dagis. Jag ska inte behöva säga åt andras ungar på skarpen för att de (barnen) inte har någon som helst hyfs och stora fel på öronen. Man kan faktiskt uppfostra barn så att de kan bete sig. Jag har inget emot barn. Jag har mycket emot föräldrar som skiter i att uppfostra sina barn. Och sen bara släpper dem. Finns det såna ungar på en resturang t.ex. så vänder jag i dörren. Många av våra kunder går ut utan att handla när vilda ungar springer omkring och vrålar. Vad är det för fel på folk?
Nu känner jag att jag har varit negativ i hela det här inlägget. Det är jävla November och det blir bättre snart. De av mina vänner som vill träffa mig eller höra ifrån mig... Well, jag ber om ursäkt om jag drar mig undan lite. Jag är inte trevlig nu och jag är ända in i själen trött.
Well, jag ser att det kanske finns en ljusning på jobbfronten i alla fall. Den gode jobbguden kanske står mig bi snart.
Ja, det var nog allt. Nu känns det mycket bättre när jag fått gnälla lite. Verkligen. Allt löser sig... Det brukar göra det-
Puss&Kram!
/Honung
Och den Gode Jim hade rätt. Folk är konstiga.
People are Strange - The Doors
