The Return of The Allmighty Ninja Turtle
Peter har inatt skrivit ett inlägg om musik. Och om sin värstinganläggning som han har i sin bil. Han skriver att musik ska spelas ofta och gärna riktigt högt.
Jag lyssnar på musik ständigt och jämt. Vad jag än gör så är det musik på i någon form. Speciellt när jag diskar eller dylikt... Då ska det vara hårdrock eller gammal disco och högt, så att jag kan sjunga med utan att man hör hur jävligt det låter.
Idag när jag kom hem från jobbet så däckade jag. Biiiig mistake säger jag. Nu sitter jag här pigg som en lärka och kommer att se ut som en som precis lämnat sin grav, efter att ha blivit begraven, i morgon. Man får leva med det och sitta här och skriva lite då, när man ändå är vaken.
Just nu ägnar jag mig åt att vänta. Jag väntar på måndag. Men först väntar jag på söndag... Är ledig då. Jag ska göra en äppelpaj. Och laga någon liten maträtt som kan sparas till måndagen. Inte för att måndagar är roliga, what so ever, men den här måndagen kommer att vara synnerligen rolig. Skalman kommer äntligen hem!!! Kan ni förstå hur underbart det känns? Underbart och fantastiskt. Och alldeles jättebra alltihop. Han har jobbat dygnet runt den senaste veckan för att hinna klart det jobb han varit i Luxemburg för att göra. Trösta Skalman den som kan. Äppelpaj har han beställt och jag ska försöka göra en som blir lika god som rabarberpajen jag gjorde tidigare. Den som blev så übergod att det knappt fanns... Det Skalman vill att man ska göra, det gör man. I alla fall ibland.
För övrigt så har jag nästan bara jobbat känns det som. Jag vet att jag var ledig hela helgen och i måndags också, men jag slet ju nästan ihjäl mig i helgen med att rensa min lägenhet. Rensa och slänga och rensa lite till. Så himla mycket onödiga saker... Och känns som jag har en del kvar. Fattar inte det. Det är ju bara en jäkla etta! Gode Gud, när ska jag få flytta ifrån Byhåla? Det skulle vara så skönt att få lämna, nu när det mesta ändå är utrensat. Innan jag har hunnit samla på mig en massa igen. Och byhåla är ett jävla ställe. Fy farskon säger jag om det. Skvaller, intriger och inavel. Tur att man kom utifrån från början. Man är inte inavlad i alla fall. Tur ja, för stället är redan så fullt av byfånar så det räcker och blir över. Behövs inte en till.
Det ser verkligen idylliskt ut när man kommer dit. I alla fall vissa områden där. Det är det man visar för vänner och bekanta som kommer dit på besök. Det andra, byfånarna och skvallerkärringarna och det som ligger under ytan och bubblar nämner man inte. Man döljer det helst. När jag nu åker dit, eller "hem" och träffar på folk på byn, så säger samtliga att de trodde att jag flyttat därifrån. I wish, säger jag.
Har fått en ny lillebror. En kurd jag känt sen Hedenhös. Skitmysig kille faktiskt. Vi kom överens om att det kändes som vi var syskon och bestämde att vi skulle vara det. Hux flux bara. Har känt honom sen han var liten. Nu har han blivit vuxen, men är fortfarande en snorunge i mina ögon. Han säger ständigt åt mig att jag måste bort från Byhåla. Jag vet. Han också. Det är för litet både för honom och mig. Min riktiga storebror vill att jag ska flytta utomlands. Han är övertygad om att familjen kommer att träffa mig oftare om jag bor utomlands. Och, det är klart, så mycket som de reser överallt, så skulle jag inte bli förvånad. Han tycker att jag passar bättre utanför Sveriges gränser. Och egentligen - varför inte? Det är därför jag ska lära mig franska. Engelska kan jag så jag klarar mig. Och lite finska, men Finland känns inte som ett alternativ.
Nåja... Jag lär knoppa in nu. Två dagar till på jobbet denna veckan. Och sen paj. Och sen, the return of The Allmighty Ninja Turtle, Skalman, The Ruler of my Universe! Ja, jag har ett eget universum, med en egen måne och allt. :) Jag tror han blir glad åt att hans blommor överlevt mina svarta fingrar. Jag är bara glad att han kommer hem, jag. Med eller utan blommor.
Puss & Kram små Darlingar.
På återseende en annan dag när jag har tid.
Er Egen Insomnia-Honung i Tillvaron /M
Dagens på hjärnan:
"When ever your hope is gone
I'll give you strength to carry on
In the darkness of the night
I will be your light
I'll give you something to hold on to
When you can't find your way
Like a fire burning bright
I will be your light
Sometimes life can come
to build a wall between us
Don't let it get you down
Who ever said love was an easy thing?"
/Celine Dion - Your Light
Jag lyssnar på musik ständigt och jämt. Vad jag än gör så är det musik på i någon form. Speciellt när jag diskar eller dylikt... Då ska det vara hårdrock eller gammal disco och högt, så att jag kan sjunga med utan att man hör hur jävligt det låter.
Idag när jag kom hem från jobbet så däckade jag. Biiiig mistake säger jag. Nu sitter jag här pigg som en lärka och kommer att se ut som en som precis lämnat sin grav, efter att ha blivit begraven, i morgon. Man får leva med det och sitta här och skriva lite då, när man ändå är vaken.
Just nu ägnar jag mig åt att vänta. Jag väntar på måndag. Men först väntar jag på söndag... Är ledig då. Jag ska göra en äppelpaj. Och laga någon liten maträtt som kan sparas till måndagen. Inte för att måndagar är roliga, what so ever, men den här måndagen kommer att vara synnerligen rolig. Skalman kommer äntligen hem!!! Kan ni förstå hur underbart det känns? Underbart och fantastiskt. Och alldeles jättebra alltihop. Han har jobbat dygnet runt den senaste veckan för att hinna klart det jobb han varit i Luxemburg för att göra. Trösta Skalman den som kan. Äppelpaj har han beställt och jag ska försöka göra en som blir lika god som rabarberpajen jag gjorde tidigare. Den som blev så übergod att det knappt fanns... Det Skalman vill att man ska göra, det gör man. I alla fall ibland.
För övrigt så har jag nästan bara jobbat känns det som. Jag vet att jag var ledig hela helgen och i måndags också, men jag slet ju nästan ihjäl mig i helgen med att rensa min lägenhet. Rensa och slänga och rensa lite till. Så himla mycket onödiga saker... Och känns som jag har en del kvar. Fattar inte det. Det är ju bara en jäkla etta! Gode Gud, när ska jag få flytta ifrån Byhåla? Det skulle vara så skönt att få lämna, nu när det mesta ändå är utrensat. Innan jag har hunnit samla på mig en massa igen. Och byhåla är ett jävla ställe. Fy farskon säger jag om det. Skvaller, intriger och inavel. Tur att man kom utifrån från början. Man är inte inavlad i alla fall. Tur ja, för stället är redan så fullt av byfånar så det räcker och blir över. Behövs inte en till.
Det ser verkligen idylliskt ut när man kommer dit. I alla fall vissa områden där. Det är det man visar för vänner och bekanta som kommer dit på besök. Det andra, byfånarna och skvallerkärringarna och det som ligger under ytan och bubblar nämner man inte. Man döljer det helst. När jag nu åker dit, eller "hem" och träffar på folk på byn, så säger samtliga att de trodde att jag flyttat därifrån. I wish, säger jag.
Har fått en ny lillebror. En kurd jag känt sen Hedenhös. Skitmysig kille faktiskt. Vi kom överens om att det kändes som vi var syskon och bestämde att vi skulle vara det. Hux flux bara. Har känt honom sen han var liten. Nu har han blivit vuxen, men är fortfarande en snorunge i mina ögon. Han säger ständigt åt mig att jag måste bort från Byhåla. Jag vet. Han också. Det är för litet både för honom och mig. Min riktiga storebror vill att jag ska flytta utomlands. Han är övertygad om att familjen kommer att träffa mig oftare om jag bor utomlands. Och, det är klart, så mycket som de reser överallt, så skulle jag inte bli förvånad. Han tycker att jag passar bättre utanför Sveriges gränser. Och egentligen - varför inte? Det är därför jag ska lära mig franska. Engelska kan jag så jag klarar mig. Och lite finska, men Finland känns inte som ett alternativ.
Nåja... Jag lär knoppa in nu. Två dagar till på jobbet denna veckan. Och sen paj. Och sen, the return of The Allmighty Ninja Turtle, Skalman, The Ruler of my Universe! Ja, jag har ett eget universum, med en egen måne och allt. :) Jag tror han blir glad åt att hans blommor överlevt mina svarta fingrar. Jag är bara glad att han kommer hem, jag. Med eller utan blommor.
Puss & Kram små Darlingar.
På återseende en annan dag när jag har tid.
Er Egen Insomnia-Honung i Tillvaron /M
Dagens på hjärnan:
"When ever your hope is gone
I'll give you strength to carry on
In the darkness of the night
I will be your light
I'll give you something to hold on to
When you can't find your way
Like a fire burning bright
I will be your light
Sometimes life can come
to build a wall between us
Don't let it get you down
Who ever said love was an easy thing?"
/Celine Dion - Your Light
Att Finna Styrka
Att känna hopp är svårt. När man är djupt nere i det svartaste svarta så känns det som det inte finns något hopp alls i hela världen och man är ensam och rädd och vet inte om man orkar ta sig upp ur det svarta hål man hamnat i. De flesta som varit med om det vet hur det känns. När det ena jävliga efter det andra kommer som på löpande band och man inte hinner hämta andan en enda gång. När livet är som att ro över Atlanten... I motvind. Och tills slut orkar man inte längre och tappar årorna och driver fritt i stormen. Över ett helt hav av det jävligaste jävliga.
Men man tar sig över det. Man tar sig upp. Man står på benen till slut på fast mark. Man tror det inte mitt i det för man orkar inte. Man tror att man ska drunkna, att livet är slut. Men någonstans finns en stjärna som vakar över en. Någonstans finns en kraft man inte tror att man har som tar en över havet, upp ur hålet. Den finns där.
Men innan man finner kraften behöver man gråta. Man behöver skälla och rya. Kanske skriva elaka texter när man är som mest förtvivlad eller bara skrika rakt ut. Vi kvinnor ältar bort våra problem. Det är vårt sätt att plocka isär dem, analysera dem och sätta ihop dem igen, så att det kanske blir något bättre. Vi ältar och ältar och ältar. Våra medsystrar förstår oss och har öron, näsdukar och rödvin till hands när man behöver. De har kramar också. Ja, vi ältar. Därur finner vi styrka. Männen begriper det inte, men de behöver inte heller begripa. Det är vår värld. Vårt sätt.
Så, när man skällt och sparkat på dörrlister, gråtit och ältat och skrikit - då tar man sig samman. Ingen vet hur lång tid det tar - men styrkan finns där och visar sig när tiden är mogen. Vi tror inte att vi har styrka, men det är för att den visar sig bara när vi behöver den som allra mest. Det är den styrkan och den lilla stjärnan som vakar över oss som hjälper oss när vi sitter mitt i Atlanten utan åror. Det är det som får oss att kämpa på och inte bara hoppa i havet och ge upp.
Människor kommer in i ens liv av en anledning. De är där för att lära en något. De kanske är där för att bli lärda av dig. De kommer in i ditt liv när det behövs helt enkelt. De visar dig att annat sätt kanske. De kanske hjälper dig att plocka fram den där styrkan du har inom dig. Hjälper dig upp och över. Ingen är din livlina, men de kan kasta ut en livlina åt dig att hålla fast vid. De kan ge dig hopp och mod. Det är egentligen bara att lyssna. Ta in det man behöver ta in. En del av dem är där för att ta med dig ut på fest, när du behöver det. En del är där för att du ska få gråta ut. En del är där för att lyssna. Andra är där för att visa dig någonting, ge dig verktyg att ta dig vidare. En del är där bara för att älska dig som du är. Och vissa har du att skratta med.
Själen är kanske full av sår och blöder. Men det finns hopp, för någon eller något kommer att spatsera in och hjälpa dig att lägga förband om den. Till slut läker den och bara något enstaka märke finns som påminner dig om hur det en gång var. Det tar tid, men ärren kommer bara att bli mindre och mindre tills de nästan inte syns alls. Det är då du vet att du klarar allt.
Jag har varit där, Till slut såg jag stjärnan. Och livlinan. Och jag tog mig upp. Det tog en jäkla tid för själen att läka ihop, men den gjorde det till slut. Nu har jag hopp och tillit. Inte bara tillit till andra männsikor. Jag har tillit till mig själv och till själva livet. Kanske hamnar jag en dag i Atlanten igen, men jag vet att jag klarar det. Hjälp finns att få. För människor kommer in i ens liv när man behöver dem. En del kommer och går. En del är där för att stanna ett tag.
Man måste våga tro.
Hoppfulla Honung I Tillvaron. /M
Detta inlägg är inspirerat av en av de coolaste brudarna på jordens yta. A.J. det är till dig. Om jag hade varit det minsta religiös skulle jag be för dig, men detta är mitt sätt.
Dagens:
"Dom mörka molnen skingras
Se hur solen bryter fram igen
Jag vill hämta dig från sorgen
Från ett liv som har kört fast
Dagar läggs till dagar
Du vaknar, glider genom dom
Som i en dvala vind för våg
Och du står surrad vid din mast"
/Ludde - Levande Igen
Dagens Hunk: En Våg i Småland som tar med kvinnor ut på bryggor för att titta på stjärnorna? Har aldrig sett honom, men jag tror kvinnan i fråga på hennes ord. :)
Men man tar sig över det. Man tar sig upp. Man står på benen till slut på fast mark. Man tror det inte mitt i det för man orkar inte. Man tror att man ska drunkna, att livet är slut. Men någonstans finns en stjärna som vakar över en. Någonstans finns en kraft man inte tror att man har som tar en över havet, upp ur hålet. Den finns där.
Men innan man finner kraften behöver man gråta. Man behöver skälla och rya. Kanske skriva elaka texter när man är som mest förtvivlad eller bara skrika rakt ut. Vi kvinnor ältar bort våra problem. Det är vårt sätt att plocka isär dem, analysera dem och sätta ihop dem igen, så att det kanske blir något bättre. Vi ältar och ältar och ältar. Våra medsystrar förstår oss och har öron, näsdukar och rödvin till hands när man behöver. De har kramar också. Ja, vi ältar. Därur finner vi styrka. Männen begriper det inte, men de behöver inte heller begripa. Det är vår värld. Vårt sätt.
Så, när man skällt och sparkat på dörrlister, gråtit och ältat och skrikit - då tar man sig samman. Ingen vet hur lång tid det tar - men styrkan finns där och visar sig när tiden är mogen. Vi tror inte att vi har styrka, men det är för att den visar sig bara när vi behöver den som allra mest. Det är den styrkan och den lilla stjärnan som vakar över oss som hjälper oss när vi sitter mitt i Atlanten utan åror. Det är det som får oss att kämpa på och inte bara hoppa i havet och ge upp.
Människor kommer in i ens liv av en anledning. De är där för att lära en något. De kanske är där för att bli lärda av dig. De kommer in i ditt liv när det behövs helt enkelt. De visar dig att annat sätt kanske. De kanske hjälper dig att plocka fram den där styrkan du har inom dig. Hjälper dig upp och över. Ingen är din livlina, men de kan kasta ut en livlina åt dig att hålla fast vid. De kan ge dig hopp och mod. Det är egentligen bara att lyssna. Ta in det man behöver ta in. En del av dem är där för att ta med dig ut på fest, när du behöver det. En del är där för att du ska få gråta ut. En del är där för att lyssna. Andra är där för att visa dig någonting, ge dig verktyg att ta dig vidare. En del är där bara för att älska dig som du är. Och vissa har du att skratta med.
Själen är kanske full av sår och blöder. Men det finns hopp, för någon eller något kommer att spatsera in och hjälpa dig att lägga förband om den. Till slut läker den och bara något enstaka märke finns som påminner dig om hur det en gång var. Det tar tid, men ärren kommer bara att bli mindre och mindre tills de nästan inte syns alls. Det är då du vet att du klarar allt.
Jag har varit där, Till slut såg jag stjärnan. Och livlinan. Och jag tog mig upp. Det tog en jäkla tid för själen att läka ihop, men den gjorde det till slut. Nu har jag hopp och tillit. Inte bara tillit till andra männsikor. Jag har tillit till mig själv och till själva livet. Kanske hamnar jag en dag i Atlanten igen, men jag vet att jag klarar det. Hjälp finns att få. För människor kommer in i ens liv när man behöver dem. En del kommer och går. En del är där för att stanna ett tag.
Man måste våga tro.
Hoppfulla Honung I Tillvaron. /M
Detta inlägg är inspirerat av en av de coolaste brudarna på jordens yta. A.J. det är till dig. Om jag hade varit det minsta religiös skulle jag be för dig, men detta är mitt sätt.
Dagens:
"Dom mörka molnen skingras
Se hur solen bryter fram igen
Jag vill hämta dig från sorgen
Från ett liv som har kört fast
Dagar läggs till dagar
Du vaknar, glider genom dom
Som i en dvala vind för våg
Och du står surrad vid din mast"
/Ludde - Levande Igen
Dagens Hunk: En Våg i Småland som tar med kvinnor ut på bryggor för att titta på stjärnorna? Har aldrig sett honom, men jag tror kvinnan i fråga på hennes ord. :)
Kan Vara Bra Att Ha
Tar en liten paus i tillvaron och andas ut ett ögonblick. Jag håller på och rensar ytterligare en gång i min lägenhet. Jag har så mycket saker att jag drunknar. Jag försöker verkligen kasta bort allt onödigt, men det är svårt när man är en sån där "kan-vara-bra-att-ha" - människa. Och av erfarenhet vet jag att när man slänger något som "kan vara bra att ha" så dröjer det inte mer än två veckor innan man behöver det. Innan dess har man inte saknat det på två år. Minst. Det är ironi.
Jag förstår inte hur man kan samla på sig så himla mycket. Jag bor i en etta och jag fattar inte hur saker får plats. Men det är klart... Det ligger i generna. Min mormor var likadan. Hon bodde också i en etta och när hon dog så hittade min moster och min mamma julklappspapper från 1974 i ett av skåpen. Kunde ju vara "bra att ha". MIn mamma är likadan, men inte lika extrem. Jag sparar inte heller på julklappspapper från föregående år för att återanvända. Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Och jag har aldrig behövt uppleva krig eller hur det känns att behöva gå hungrig utan att ha mat inom räckhåll. Dessutom finns det folk som lever på att tillverka julklappspapper och de behöver också mat och tak över huvudet.
Min mamma har berättat om en gång när hon var sju år eller så. Hon bodde i Finland och där fanns det knappt mat i affärerna efter kriget. Mormor skulle grädda pannkakor och skickade iväg mamma till affären för att köpa smör. Mamma köpte smöret och på hemvägen var hon så hungrig så hon åt upp alltihop. Det blev inga pannkakor. Min mor har än idag svårt för att äta smör. Jag tror att de hade ransoneringskuponger och smöret som man fick köpa den veckan låg i mammas mage. Finland betalade av sina krigsskulder och alla som bodde där var hungriga. Även om man hade pengar, så fanns det ingenting att köpa. Hon är född -45.
Men nu måste jag fortsätta att släpa och bära saker till soprummet. Om jag en dag flyttar, så behöver jag inte ägna hundra år åt att rensa i alla fall. Bättre att göra det lite då och då bara ändå. Och låtsas att man ska flytta, för då blir det enklare att kasta och göra sig av med saker. Skillnaden är inte obetydlig. Men man hittar ju så mycket roliga saker. Gamla brev och foton. Gamla dagböcker. Allt möjligt som man hade glömt att man har. Men om man inte har saknat det, så kan man slänga det. Fast gamla brev, foton och dagböcker sparar man till framtiden. En dag när man är gammal kan man läsa sina gamla dagböcker och minnas yngre och vackrare dagar. Och om jorden går under innan man hunnit bli gammal.. Ja, so be it då.
Allt mitt släpande kompenserar att gymmet inte är öppet på helgerna under sommaren. Gymmet blir nog normalt igen efter den 29:e Augusti. Längre öppettider och helgöppet. Då kör jag tre ggr i veckan hade jag tänkt. Yes.
Sköt om er nu och ha det så bra tills jag återkommer någon annan dag, när jag har tid.
Puss & Kram!
Er Bra-Att-Ha-Honung i Tillvaron /M.
Dagens:
"Hush little baby
Don't say a word
Never mind that noise you heard
It's just the beast under your bed
In your closet, in your head"
/Honung goes Metallica
Dagens Hunk: Ronan Keating
Jag förstår inte hur man kan samla på sig så himla mycket. Jag bor i en etta och jag fattar inte hur saker får plats. Men det är klart... Det ligger i generna. Min mormor var likadan. Hon bodde också i en etta och när hon dog så hittade min moster och min mamma julklappspapper från 1974 i ett av skåpen. Kunde ju vara "bra att ha". MIn mamma är likadan, men inte lika extrem. Jag sparar inte heller på julklappspapper från föregående år för att återanvända. Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Och jag har aldrig behövt uppleva krig eller hur det känns att behöva gå hungrig utan att ha mat inom räckhåll. Dessutom finns det folk som lever på att tillverka julklappspapper och de behöver också mat och tak över huvudet.
Min mamma har berättat om en gång när hon var sju år eller så. Hon bodde i Finland och där fanns det knappt mat i affärerna efter kriget. Mormor skulle grädda pannkakor och skickade iväg mamma till affären för att köpa smör. Mamma köpte smöret och på hemvägen var hon så hungrig så hon åt upp alltihop. Det blev inga pannkakor. Min mor har än idag svårt för att äta smör. Jag tror att de hade ransoneringskuponger och smöret som man fick köpa den veckan låg i mammas mage. Finland betalade av sina krigsskulder och alla som bodde där var hungriga. Även om man hade pengar, så fanns det ingenting att köpa. Hon är född -45.
Men nu måste jag fortsätta att släpa och bära saker till soprummet. Om jag en dag flyttar, så behöver jag inte ägna hundra år åt att rensa i alla fall. Bättre att göra det lite då och då bara ändå. Och låtsas att man ska flytta, för då blir det enklare att kasta och göra sig av med saker. Skillnaden är inte obetydlig. Men man hittar ju så mycket roliga saker. Gamla brev och foton. Gamla dagböcker. Allt möjligt som man hade glömt att man har. Men om man inte har saknat det, så kan man slänga det. Fast gamla brev, foton och dagböcker sparar man till framtiden. En dag när man är gammal kan man läsa sina gamla dagböcker och minnas yngre och vackrare dagar. Och om jorden går under innan man hunnit bli gammal.. Ja, so be it då.
Allt mitt släpande kompenserar att gymmet inte är öppet på helgerna under sommaren. Gymmet blir nog normalt igen efter den 29:e Augusti. Längre öppettider och helgöppet. Då kör jag tre ggr i veckan hade jag tänkt. Yes.
Sköt om er nu och ha det så bra tills jag återkommer någon annan dag, när jag har tid.
Puss & Kram!
Er Bra-Att-Ha-Honung i Tillvaron /M.
Dagens:
"Hush little baby
Don't say a word
Never mind that noise you heard
It's just the beast under your bed
In your closet, in your head"
/Honung goes Metallica
Dagens Hunk: Ronan Keating
Äntligen...
...fredag!
Som butiksanställd är man inte van vid att jobba från måndag till fredag i ett sträck. Så när fredagen äntligen kommer är man helt slut. På kvällen när man kommer hem vill man helst bara hem, lägga upp fötterna på ett lämpligt bord och hinka rödvin. Sen somnar man på soffan emedan man ser fram emot tre underbara dagar av ledighet. Yes! Att vara ledig när alla andra är det är nice. Supernice.
Men nu...En dag av arbete. Klockan 19 ikväll - tid för njutning. Yes. Har dock massor att göra i helgen, så det blir till att hugga i. I morgon.
Ha en skön dag små Darlingar, tills vi hörs igen.
Er Honung i Tillvaron! /M
Dagens:
"Jag behöver ett vittne!
Måste ha ett vittne!
Är det någon som hör mej?
Hör mej ropa på hjälp!
Hjälp! Hjälp! Hjälp!
Jag har jobbat för hårt."
/Uffe Lundell
Skalman riingde nyss bara för att säga hej! :) Förgyllde min dag!
Som butiksanställd är man inte van vid att jobba från måndag till fredag i ett sträck. Så när fredagen äntligen kommer är man helt slut. På kvällen när man kommer hem vill man helst bara hem, lägga upp fötterna på ett lämpligt bord och hinka rödvin. Sen somnar man på soffan emedan man ser fram emot tre underbara dagar av ledighet. Yes! Att vara ledig när alla andra är det är nice. Supernice.
Men nu...En dag av arbete. Klockan 19 ikväll - tid för njutning. Yes. Har dock massor att göra i helgen, så det blir till att hugga i. I morgon.
Ha en skön dag små Darlingar, tills vi hörs igen.
Er Honung i Tillvaron! /M
Dagens:
"Jag behöver ett vittne!
Måste ha ett vittne!
Är det någon som hör mej?
Hör mej ropa på hjälp!
Hjälp! Hjälp! Hjälp!
Jag har jobbat för hårt."
/Uffe Lundell
Skalman riingde nyss bara för att säga hej! :) Förgyllde min dag!
Själen
Utan Skalman skulle min själ trasas sönder bit för bit och världen skulle rasa samman och mitt korthus rasa ihop och fladdra bort i en hård och farlig vind. I stället har jag en klippa att luta mig mot och som ger mig lä när det blåser hårt. Och han ger mig närhet, värme, kärlek och stöd.
Att finna en människa på den här planeten som lyssnar på mig, pratar med mig och som delar min glädje och mina bördor på ett sätt som får allt att se ljusare ut är en ynnest som jag saknar ord att beskriva.
Jag vågar larva mig och göra bort mig. Jag vågar visa vad jag känner i all min ynklighet. Jag vågar berätta allt för honom. Mina rädslor, svagheter, drömmar och hemligheter. Jag vågar visa min sårbarhet. Lägger min glada mask åt sidan och vågar vara genuin rakt igenom.
Det är ett privilegium att ha honom i mitt liv. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det, men det måste varit en bedrift.
Jag vågar känna tillit. Igen. Något som det tog en hel livstid att bygga upp och som en gång raserades på en sekund. Nu har jag funnit det igen. Tillit. Det måste vara det vackraste ordet av dem alla som väver meningar, stycken, kapitel och hela böcker. Tillit.
Jag behöver inte längre vandra ensam genom livet. Har Skalman vid min sida som har en styrka som jag beundrar och respekterar. Skalman som är klok som en uggla. Skalman som har en sanslös humor, ett skratt som är som musik och uppfinningar och lösningar i sitt skal. Han håller min hand och kommer med kramar när det behövs. Han bryr sig om hur min dag har varit och berättar om sin. Han har ett leende som lyser upp ett helt rum.
Ingen är perfekt. Inte heller Skalman. Men han är bra nära. Han är bara en man som har underbara egenskaper. Men inte heller han är glad jämt. Han visar mig sig själv och jag älskar honom för att han vågar. Han är modig.
Innan jag fann Skalman visste jag inte vad jag saknat. Kanske stannar han för alltid. Kanske inte. Men jag är glad och tacksam att fått lära känna en så enastående människa. Många människor i mitt liv är synnerligen fantastiska. Jag väljer noga vilka jag omger mig med. Mycket noga. Och de vänner jag har i mitt liv är underbara. Allihopa. Men Skalman är jag kär i, så det är skillnad. Kärlek kan man känna på många olika sätt och den kan ta sig många uttryck. Att våga älska är ännu en ynnest i livet.
Mycket handlar om att bara våga ta sina steg och följa linjen i sin hand. Allt är en chanstagning. Varje gång man släpper in en människa i sitt liv, så tar man en risk. Men man har ett val. Man kan se det som en risk eller som en unik chans. Att hoppa och lita på att fallskärmen utvecklas... Då utvecklas man som människa.
Den 1:a September kommer han hem.
Att våga känna tillit och att våga visa sig sårbar är att växa sig stark.
Det var allt jag hade att säga denna afton.
I Tillvaron Hälsar Honung!
Dagens:
"Somliga män blir aldrig hjältar
Somliga hjältar blir aldrig män"
/Ulf Lundell
Dagens och alla dagars Hjälte och Man: Skalman
Att finna en människa på den här planeten som lyssnar på mig, pratar med mig och som delar min glädje och mina bördor på ett sätt som får allt att se ljusare ut är en ynnest som jag saknar ord att beskriva.
Jag vågar larva mig och göra bort mig. Jag vågar visa vad jag känner i all min ynklighet. Jag vågar berätta allt för honom. Mina rädslor, svagheter, drömmar och hemligheter. Jag vågar visa min sårbarhet. Lägger min glada mask åt sidan och vågar vara genuin rakt igenom.
Det är ett privilegium att ha honom i mitt liv. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det, men det måste varit en bedrift.
Jag vågar känna tillit. Igen. Något som det tog en hel livstid att bygga upp och som en gång raserades på en sekund. Nu har jag funnit det igen. Tillit. Det måste vara det vackraste ordet av dem alla som väver meningar, stycken, kapitel och hela böcker. Tillit.
Jag behöver inte längre vandra ensam genom livet. Har Skalman vid min sida som har en styrka som jag beundrar och respekterar. Skalman som är klok som en uggla. Skalman som har en sanslös humor, ett skratt som är som musik och uppfinningar och lösningar i sitt skal. Han håller min hand och kommer med kramar när det behövs. Han bryr sig om hur min dag har varit och berättar om sin. Han har ett leende som lyser upp ett helt rum.
Ingen är perfekt. Inte heller Skalman. Men han är bra nära. Han är bara en man som har underbara egenskaper. Men inte heller han är glad jämt. Han visar mig sig själv och jag älskar honom för att han vågar. Han är modig.
Innan jag fann Skalman visste jag inte vad jag saknat. Kanske stannar han för alltid. Kanske inte. Men jag är glad och tacksam att fått lära känna en så enastående människa. Många människor i mitt liv är synnerligen fantastiska. Jag väljer noga vilka jag omger mig med. Mycket noga. Och de vänner jag har i mitt liv är underbara. Allihopa. Men Skalman är jag kär i, så det är skillnad. Kärlek kan man känna på många olika sätt och den kan ta sig många uttryck. Att våga älska är ännu en ynnest i livet.
Mycket handlar om att bara våga ta sina steg och följa linjen i sin hand. Allt är en chanstagning. Varje gång man släpper in en människa i sitt liv, så tar man en risk. Men man har ett val. Man kan se det som en risk eller som en unik chans. Att hoppa och lita på att fallskärmen utvecklas... Då utvecklas man som människa.
Den 1:a September kommer han hem.
Att våga känna tillit och att våga visa sig sårbar är att växa sig stark.
Det var allt jag hade att säga denna afton.
I Tillvaron Hälsar Honung!
Dagens:
"Somliga män blir aldrig hjältar
Somliga hjältar blir aldrig män"
/Ulf Lundell
Dagens och alla dagars Hjälte och Man: Skalman
Mina Stackars Baklår
Läget är som följer...
Gymmet
Meeen Guuud så klen jag är i benen, gossar och töser. Jag hatar fortfarande den där jävla lårcurlen av hela mitt hjärta och lite till. Men alla andra maskiner gillar jag. Jag får ta i och jobba och svettas, men inte tills jag dreglar och tuggar fradga. Och jag hatar det inte. Jag plågar mig med den där lårmaskinen i alla fall. Jag tänker köra tills jag gillar den och så är det bara. Jag vet att det går, för jag har gjort det förr. Märker att jag blivit en aning starkare i alla fall och det är positivt. Jag ökar vikterna en liten aning, med följden att det är lika jobbigt varje gång jag går dit.
Jobbet
Jag vill inte gå dit, men jag gör det i alla fall. Kunderna är bra och glada. De skrattar t.o.m. när de ska betala för att det är så billigt på superrean. Då skrattar jag också. Men mina kollegor suger rätt präktigt. Inte alla och inte hela tiden, men det är ett jävla gnällande hela dagarna. Och ja, jag vet att jag nu gnäller, men när ska jag annars gnälla och inför vem? Idag blev det tjafs om vad det egentligen var för färg på en klänning. Man ledsnar, eller hur? Jag lackade ur och sa bara att om man inte har värre problem att tjafsa om så ska man hålla käften. det finns folk som svälter ihjäl i världen och de har fanimej anledning att tjafsa om de orkar. De svälter, så de orkar förmodligen inte. Jag orkar i alla fall inte lyssna på gnäll dag ut och dag in, så jag försöker stänga av mina stackars öron.
Hemmet
Jag vet inte längre var jag bor. Jag bor mest hos Skalman just nu, men det är för att det tar tio minuter till mitt jobb. Och det tar fem minuter till min närmaste väninna. Det tar 40 minuter till min bror. Och det tar en timme med buss till min Darlingväninna i Bålsta. Allt är mycket kortare bit från Skalman. Snart lär jag krypa in i min håla i Världens Ände igen tills Skalman har fattat att han inte kan leva utan mig. Sju dagar i veckan alltså. Han är rätt trög, men så rolig och rar att man omöjligt kan avstå honom.
Fritiden
Plugga franska, gymma, laga mat, läsa, blogga, träffa mina vänner och min familj och snart umgås med Skalman. Det är vad jag håller på med när jag inte sover eller jobbar.
Bloggen
Varenda gång jag ställer en fråga i min blogg så får jag väldigt få kommentarer. Ingen orkar tänka tillräckligt för att orka svara som det verkar. Den enda som alltid kommenterar (och jag blir lika glad varenda gång) är Darling Malin. Hon svarar alltid på frågor och kommer med glada tillrop och berättar om sitt liv. Känns som jag känner henne. Och alla ni andra: Jag tycker om er fast ni inte har svar på mina frågor. Men det käns som att det måste hända något snart. Jag vill tänka mer och visa er mer av mig. Spånar på en idé som Skalman kom med i våras. Påminner lite om ett blogginferno... Man får ett givet ämne och sen skriver man om det. Men den här gången gäller det inte ett inlägg i timmen en hel natt utan ett inlägg om dagen. Hade tänkt att avhandla dygder och synder. Om någon vill vara med på det, så kan ni väl höra av er?.
För att inte vara sämre och faktiskt svara på en bloggares fråga så har jag lagt till länkar till mina tre favoritlåtar med Madonna. Och det verkar inte funka något vidare, så ni får väl kopiera dem och klistra in dem i adressfönstret. Mattias som idag blivit pappaledig med sonen Max ställde den frågan till sina läsare. Han vet hur man lägger till riktiga länkar på sin sida, så att man kan kolla dem direkt på sidan, men det vet inte jag hur man gör... I alla fall så är det Swim, Borderline och Express Yourself. Videon till Express Yourself rekommenderar jag främst till tjejer. Wow, liksom.
http://www.youtube.com/watch?v=dhD7LhXCfMg
http://www.youtube.com/watch?v=yAGNoPy2d8k
http://www.youtube.com/watch?v=YMt53HYkfY8&feature=related
Nu ska jag gå. Måste fixa en matlåda till jobbet i morgon. Honung, hon som lagar mat mitt i natten, det är jag det!
Puss & Kram små Darlingar och sköt om er. Ät morötter - det är bra för kroppen.
Hej dåååå! *vinkar*
Er Egen Pumapde Honung i Tillvaron /M
Dagens Tonårsminne:
"Something in your eyes is making such a fool of me
When you hold me in your arms you love till I just can't see
But then you let me down
When I look around
Baby you just can't be found
Stop driving me away
I just wanna stay
There's something I just got to say"
Boderline - Madonna
Dagens Hunk: Jude Law
Gymmet
Meeen Guuud så klen jag är i benen, gossar och töser. Jag hatar fortfarande den där jävla lårcurlen av hela mitt hjärta och lite till. Men alla andra maskiner gillar jag. Jag får ta i och jobba och svettas, men inte tills jag dreglar och tuggar fradga. Och jag hatar det inte. Jag plågar mig med den där lårmaskinen i alla fall. Jag tänker köra tills jag gillar den och så är det bara. Jag vet att det går, för jag har gjort det förr. Märker att jag blivit en aning starkare i alla fall och det är positivt. Jag ökar vikterna en liten aning, med följden att det är lika jobbigt varje gång jag går dit.
Jobbet
Jag vill inte gå dit, men jag gör det i alla fall. Kunderna är bra och glada. De skrattar t.o.m. när de ska betala för att det är så billigt på superrean. Då skrattar jag också. Men mina kollegor suger rätt präktigt. Inte alla och inte hela tiden, men det är ett jävla gnällande hela dagarna. Och ja, jag vet att jag nu gnäller, men när ska jag annars gnälla och inför vem? Idag blev det tjafs om vad det egentligen var för färg på en klänning. Man ledsnar, eller hur? Jag lackade ur och sa bara att om man inte har värre problem att tjafsa om så ska man hålla käften. det finns folk som svälter ihjäl i världen och de har fanimej anledning att tjafsa om de orkar. De svälter, så de orkar förmodligen inte. Jag orkar i alla fall inte lyssna på gnäll dag ut och dag in, så jag försöker stänga av mina stackars öron.
Hemmet
Jag vet inte längre var jag bor. Jag bor mest hos Skalman just nu, men det är för att det tar tio minuter till mitt jobb. Och det tar fem minuter till min närmaste väninna. Det tar 40 minuter till min bror. Och det tar en timme med buss till min Darlingväninna i Bålsta. Allt är mycket kortare bit från Skalman. Snart lär jag krypa in i min håla i Världens Ände igen tills Skalman har fattat att han inte kan leva utan mig. Sju dagar i veckan alltså. Han är rätt trög, men så rolig och rar att man omöjligt kan avstå honom.
Fritiden
Plugga franska, gymma, laga mat, läsa, blogga, träffa mina vänner och min familj och snart umgås med Skalman. Det är vad jag håller på med när jag inte sover eller jobbar.
Bloggen
Varenda gång jag ställer en fråga i min blogg så får jag väldigt få kommentarer. Ingen orkar tänka tillräckligt för att orka svara som det verkar. Den enda som alltid kommenterar (och jag blir lika glad varenda gång) är Darling Malin. Hon svarar alltid på frågor och kommer med glada tillrop och berättar om sitt liv. Känns som jag känner henne. Och alla ni andra: Jag tycker om er fast ni inte har svar på mina frågor. Men det käns som att det måste hända något snart. Jag vill tänka mer och visa er mer av mig. Spånar på en idé som Skalman kom med i våras. Påminner lite om ett blogginferno... Man får ett givet ämne och sen skriver man om det. Men den här gången gäller det inte ett inlägg i timmen en hel natt utan ett inlägg om dagen. Hade tänkt att avhandla dygder och synder. Om någon vill vara med på det, så kan ni väl höra av er?.
För att inte vara sämre och faktiskt svara på en bloggares fråga så har jag lagt till länkar till mina tre favoritlåtar med Madonna. Och det verkar inte funka något vidare, så ni får väl kopiera dem och klistra in dem i adressfönstret. Mattias som idag blivit pappaledig med sonen Max ställde den frågan till sina läsare. Han vet hur man lägger till riktiga länkar på sin sida, så att man kan kolla dem direkt på sidan, men det vet inte jag hur man gör... I alla fall så är det Swim, Borderline och Express Yourself. Videon till Express Yourself rekommenderar jag främst till tjejer. Wow, liksom.
http://www.youtube.com/watch?v=dhD7LhXCfMg
http://www.youtube.com/watch?v=yAGNoPy2d8k
http://www.youtube.com/watch?v=YMt53HYkfY8&feature=related
Nu ska jag gå. Måste fixa en matlåda till jobbet i morgon. Honung, hon som lagar mat mitt i natten, det är jag det!
Puss & Kram små Darlingar och sköt om er. Ät morötter - det är bra för kroppen.
Hej dåååå! *vinkar*
Er Egen Pumapde Honung i Tillvaron /M
Dagens Tonårsminne:
"Something in your eyes is making such a fool of me
When you hold me in your arms you love till I just can't see
But then you let me down
When I look around
Baby you just can't be found
Stop driving me away
I just wanna stay
There's something I just got to say"
Boderline - Madonna
Dagens Hunk: Jude Law
Världens Ände
Nu är det två veckor kvar. Sen får Hunny kramar på rad. Och får givetvis leverera detsamma. Då är det bannemej slut på Luxemburgska fasoner! Om det överhuvudtaget blir TAL om att åka någonstans så åks det inte under några som helst omständigheter utan Hunny. Då får - måste - en-och-nitti-mannen ta mig med, för sånt här orkar ingen människa med. Att se Hjärtat fem dagar på en hel sommar är inte tillräckligt. Jag är övertygad om att alla håller med mig. Och bara för att hämnas lite så har jag ätit upp hans enda chokladfemöreskola. HA!
Igår kollade jag på TV!!! För första gången sen den 29:e Juni eller nåt sånt. Och det var ganska trevligt, så jag gjorde om det idag. Igår kollade jag på Madonna. Bruden fyllde ju i alla fall 50 och hon är en fascinerande människa. Så jag kollade på "In bed with Madonna". Vilken jävla bitch hon är! Men helt säkert en otroligt lojal vän. Krävande men lojal. Det är mitt intryck. Och hon är förbannat duktig på det hon gör.
Har tänkt på en sak. En del är "brudar" eller "tjejer" hela livet, medan andra kan vara "tanter" redan när de föds. Hur kommer det sig? Är det fråga om karaktär eller personlighet? Eller är det uppfostran? Eller bara en fråga om vad man har för attityd till livet? Det är lika på männens sida. En del är "gubbar" vid 20 och andra är "killar" vid 50. Det är ett märkligt fenomen... Hörde en kund prata med en annan kund häromdagen. Hon sa "min genaration blir inte tanter". Hon var i min ålder. Kanske är det en generationsfråga? Jag vet inte, men jag har sett "tanter" som är yngre än jag och "tjejer" som är betydligt äldre än jag. Jag träffar ju så otroligt mycket folk hela dagarna, så jag har sett mer än jag kanske vill se och annat som jag vill se mer av. Själv tror jag att jag är en typisk "tjej" av generation Smurf. Men jag kan spela tantrollen alldeles utmärkt om det krävs av mig. Men innerst inne bryr jag mig inte så himla mycket om det eftersom jag är som jag är. Take it or leave it. Madonna är en "tjej".
Jag tragglar på med min franska. Det är otroligt svårt, men det kanske blir enklare när Skalman kommer hem och kan hjälpa mig. Jag kan i alla fall lite mer än för två eller tre veckor sedan. Jag kan berätta vad jag heter och var jag kommer ifrån och säga att det är trevligt att träffas till främmande människor. Jag kan inte snacka med polare, eftersom jag hittills bara lärt mig att nia folk. Tur att jag inte har polare som snackar franska då. (Jag kanske får några en dag i livet, när jag vet hur jag ska snacka med de potentiella polarna.)
Har varit vid Världens Ände - den beryktade byhålan - idag och vänt. Jag åkte dit, kikade och åkte därifrån igen. Jag förstår inte hur jag ska bete mig för att någonsin trivas där igen. Jag kommer aldrig mer att göra det. Det var mitt hem, men det är inte hemma längre. Allt jag hade där som kändes som hemma gick förlorat och med det också charmen med hela stället. Skulle kunna tänka mig att kanske besöka det ibland, men jag vill inte längre bo där. Jag får känslor som liknar riktig ångest ju närmare jag kommer. När jag passserar korsningen som man måste över för att komma in, får jag nästan panik faktiskt. Det är på riktigt vänner. Vidrigt hur ett ställe, en jävla ort, kan få det att krypa i en.
Men det var rätt kul när Skalman besökte Världens Ände för första gången. Med Skalmans egna ord hände detta: "Jag satt på bussen. Och då stannade den mitt i skogen och så klev SKOGSMULLE på!" Stackars Skalman fick en chock. Jag visste omedelbart vem han talade om. En av våra byfånar som ser ut som en korsning mellan en 80-talsikon, indian och Skogsmulle och har vissa problem med sin könstillhörighet. Man måste skratta. Och Skalman muttrar fortfarande om Skogsmulle då och då... Livet på landet, gott folk. Man får stå ut med en hel del. Man lär sig att leva med det tills man inte längre reagerar.
Nu är det bara jobb som gäller. Jobb och jobb och jobb. Nästa helg är jag ledig hela helgen och måndagen också. Ska bli gudomligt. Jag ska då till byhåla och radera en massa saker. Jag har för mycket saker som jag inte behöver. När jag befinner mig hos Skalman större delen av tiden, så märker jag alltmer hur lite jag saknar från min lägenhet. Det finns saker jag tänker behålla dock. Mina älskade skivor. Mina sällskapsspel. Mina gamla familjefoton. Kanske ett och annat brev som minne och några böcker. Men något mer behöver jag inte. Jag behåller givetvis mina köksattiraljer, mina möbler och mina kläder. Men det andra... Ut med det bara. Jag ska kasta allt gammalt skit. Alla onödiga prylar, som ingen människa behöver. En del gamla saker har affektionsvärde och det finns saker som jag aldrig kastar under några som helst omständigheter, men jag vet precis vad det är och det är inte mycket. Kanske rensar jag även själen från gammalt skräp som ligger där och dammar. Jag tror det.
Nu ska jag lägga mig, så jag orkar jobba i morgon. Ska kanske läsa lite innan jag somnar. Jag har sovmorgon hela veckan ju. Ljuv musik i Hunnys öron. Sovmorgon... Smaka på ordet... Ljuvligt.
Ha det underbart små Darlingar, tills jag en dag återkommer.
Puss & Kram!
Er Egen Honung - en Byfåne i Tillvaron. /M
Dagens:
"I want you to come back and carry me home
Away from these long lonely nights
I'm reaching for you, are you feeling it too
Does the feeling seem oh so right
And what would you say if I called on you now
And said that I can't hold on
There's no easy way, it gets harder each day
Please love me or I'll be gone
I'll be gone"
All Out Of Love - Air Supply
Degens Hunk: Vem som helst av Madonnas dansare från filmen igår trots att de flesta var homosexuella. Vilken ironi.
Igår kollade jag på TV!!! För första gången sen den 29:e Juni eller nåt sånt. Och det var ganska trevligt, så jag gjorde om det idag. Igår kollade jag på Madonna. Bruden fyllde ju i alla fall 50 och hon är en fascinerande människa. Så jag kollade på "In bed with Madonna". Vilken jävla bitch hon är! Men helt säkert en otroligt lojal vän. Krävande men lojal. Det är mitt intryck. Och hon är förbannat duktig på det hon gör.
Har tänkt på en sak. En del är "brudar" eller "tjejer" hela livet, medan andra kan vara "tanter" redan när de föds. Hur kommer det sig? Är det fråga om karaktär eller personlighet? Eller är det uppfostran? Eller bara en fråga om vad man har för attityd till livet? Det är lika på männens sida. En del är "gubbar" vid 20 och andra är "killar" vid 50. Det är ett märkligt fenomen... Hörde en kund prata med en annan kund häromdagen. Hon sa "min genaration blir inte tanter". Hon var i min ålder. Kanske är det en generationsfråga? Jag vet inte, men jag har sett "tanter" som är yngre än jag och "tjejer" som är betydligt äldre än jag. Jag träffar ju så otroligt mycket folk hela dagarna, så jag har sett mer än jag kanske vill se och annat som jag vill se mer av. Själv tror jag att jag är en typisk "tjej" av generation Smurf. Men jag kan spela tantrollen alldeles utmärkt om det krävs av mig. Men innerst inne bryr jag mig inte så himla mycket om det eftersom jag är som jag är. Take it or leave it. Madonna är en "tjej".
Jag tragglar på med min franska. Det är otroligt svårt, men det kanske blir enklare när Skalman kommer hem och kan hjälpa mig. Jag kan i alla fall lite mer än för två eller tre veckor sedan. Jag kan berätta vad jag heter och var jag kommer ifrån och säga att det är trevligt att träffas till främmande människor. Jag kan inte snacka med polare, eftersom jag hittills bara lärt mig att nia folk. Tur att jag inte har polare som snackar franska då. (Jag kanske får några en dag i livet, när jag vet hur jag ska snacka med de potentiella polarna.)
Har varit vid Världens Ände - den beryktade byhålan - idag och vänt. Jag åkte dit, kikade och åkte därifrån igen. Jag förstår inte hur jag ska bete mig för att någonsin trivas där igen. Jag kommer aldrig mer att göra det. Det var mitt hem, men det är inte hemma längre. Allt jag hade där som kändes som hemma gick förlorat och med det också charmen med hela stället. Skulle kunna tänka mig att kanske besöka det ibland, men jag vill inte längre bo där. Jag får känslor som liknar riktig ångest ju närmare jag kommer. När jag passserar korsningen som man måste över för att komma in, får jag nästan panik faktiskt. Det är på riktigt vänner. Vidrigt hur ett ställe, en jävla ort, kan få det att krypa i en.
Men det var rätt kul när Skalman besökte Världens Ände för första gången. Med Skalmans egna ord hände detta: "Jag satt på bussen. Och då stannade den mitt i skogen och så klev SKOGSMULLE på!" Stackars Skalman fick en chock. Jag visste omedelbart vem han talade om. En av våra byfånar som ser ut som en korsning mellan en 80-talsikon, indian och Skogsmulle och har vissa problem med sin könstillhörighet. Man måste skratta. Och Skalman muttrar fortfarande om Skogsmulle då och då... Livet på landet, gott folk. Man får stå ut med en hel del. Man lär sig att leva med det tills man inte längre reagerar.
Nu är det bara jobb som gäller. Jobb och jobb och jobb. Nästa helg är jag ledig hela helgen och måndagen också. Ska bli gudomligt. Jag ska då till byhåla och radera en massa saker. Jag har för mycket saker som jag inte behöver. När jag befinner mig hos Skalman större delen av tiden, så märker jag alltmer hur lite jag saknar från min lägenhet. Det finns saker jag tänker behålla dock. Mina älskade skivor. Mina sällskapsspel. Mina gamla familjefoton. Kanske ett och annat brev som minne och några böcker. Men något mer behöver jag inte. Jag behåller givetvis mina köksattiraljer, mina möbler och mina kläder. Men det andra... Ut med det bara. Jag ska kasta allt gammalt skit. Alla onödiga prylar, som ingen människa behöver. En del gamla saker har affektionsvärde och det finns saker som jag aldrig kastar under några som helst omständigheter, men jag vet precis vad det är och det är inte mycket. Kanske rensar jag även själen från gammalt skräp som ligger där och dammar. Jag tror det.
Nu ska jag lägga mig, så jag orkar jobba i morgon. Ska kanske läsa lite innan jag somnar. Jag har sovmorgon hela veckan ju. Ljuv musik i Hunnys öron. Sovmorgon... Smaka på ordet... Ljuvligt.
Ha det underbart små Darlingar, tills jag en dag återkommer.
Puss & Kram!
Er Egen Honung - en Byfåne i Tillvaron. /M
Dagens:
"I want you to come back and carry me home
Away from these long lonely nights
I'm reaching for you, are you feeling it too
Does the feeling seem oh so right
And what would you say if I called on you now
And said that I can't hold on
There's no easy way, it gets harder each day
Please love me or I'll be gone
I'll be gone"
All Out Of Love - Air Supply
Degens Hunk: Vem som helst av Madonnas dansare från filmen igår trots att de flesta var homosexuella. Vilken ironi.
Hans Andetag
Tänkte ta en kort tupplur idag, men den blev alldeles för lång, Skalman ringde och väckte mig... Jag blev pigg som en sparv och nu sitter jag här. Han väckte mig och gick sedan och la sig! Är det schysst tycker ni? Men å andra sidan hade han suttit online jättelänge och väntat på att jag skulle komma någon jävla gång, medan jag sussade i godan ro.
Alltså, jag har blivit hittad! Av en long gone boyfriend som jag hade någon gång när Falun brann. Han bodde i Norrköping och våra mammor var nära att slå ihjäl oss för att telefonräkningarna blev så dyra, för att vi låg nätterna igenom och lyssnade på varandras andetag. Min ömma moder frågade mig en gång vad vi pratade om i sex timmar.... Eh... Vad svarar man på det? När man bara... Andas? Ljuva tonårstid säger jag.
Nåväl, det var i alla fall skitkul att få kontakt igen. Sista gången jag såg honom var -88 och sen... Inte ett knäpp. Han har en kvinna och jag har en man, men igår pratade vi i telefon igen i flera timmar. Kommer lika bra överens som två termiter i en totempåle. Men den här gången pratade vi om saker. Och det är mycket billigare att ringa nuförtiden.
Så vad pratar man om då? Livet, politik, vad som hänt på tjugo år och sånt. Det tar tid att avhandla. Han har en tålmodig flickvän må jag säga. Skalman är inte hemma, så han lider inte av det. Och det är verkligen roligt att få en vän, utan att intressera sig för vedebörandes kropp. Jag intresserar mig för hans knopp, för han är intelligent och rolig och går att snacka med. Såna växer inte på trän. Och han kände mig när jag var mycket ung, mycket naiv och kanske en bättre människa än jag är idag. Eller inte. Jag är i alla fall glad. Jätteglad!
Jag saknar Skalman! Jag saknar att lyssna på hans andetag numera. Jag saknar ljuset i hans ögon. Jag saknar hans armar som brukar krama mig. Jag saknar t.o.m. nätterna då jag ligger i soffan för att han snarkar då och då. Och jag vill väldigt gärna hångla... Ja, det vill jag. Skalman - kom hem!
Nåväl, i morgon är det jobb igen. Men denna veckan är en sån där slapparvecka, då jag är ledig både tisdag och torsdag. Jag tänker gå och lägga mig och försöka sova. Jag har inget vettigt att säga ikväll. fördriver mest bara lite tid.
Ni får ha det så himla bra små darlingar!
Er Egen Upphittade Honung i Tillvaron /M
Nattens:
Midnight Blues
Dagens Hunk: Lino såklart!
Alltså, jag har blivit hittad! Av en long gone boyfriend som jag hade någon gång när Falun brann. Han bodde i Norrköping och våra mammor var nära att slå ihjäl oss för att telefonräkningarna blev så dyra, för att vi låg nätterna igenom och lyssnade på varandras andetag. Min ömma moder frågade mig en gång vad vi pratade om i sex timmar.... Eh... Vad svarar man på det? När man bara... Andas? Ljuva tonårstid säger jag.
Nåväl, det var i alla fall skitkul att få kontakt igen. Sista gången jag såg honom var -88 och sen... Inte ett knäpp. Han har en kvinna och jag har en man, men igår pratade vi i telefon igen i flera timmar. Kommer lika bra överens som två termiter i en totempåle. Men den här gången pratade vi om saker. Och det är mycket billigare att ringa nuförtiden.
Så vad pratar man om då? Livet, politik, vad som hänt på tjugo år och sånt. Det tar tid att avhandla. Han har en tålmodig flickvän må jag säga. Skalman är inte hemma, så han lider inte av det. Och det är verkligen roligt att få en vän, utan att intressera sig för vedebörandes kropp. Jag intresserar mig för hans knopp, för han är intelligent och rolig och går att snacka med. Såna växer inte på trän. Och han kände mig när jag var mycket ung, mycket naiv och kanske en bättre människa än jag är idag. Eller inte. Jag är i alla fall glad. Jätteglad!
Jag saknar Skalman! Jag saknar att lyssna på hans andetag numera. Jag saknar ljuset i hans ögon. Jag saknar hans armar som brukar krama mig. Jag saknar t.o.m. nätterna då jag ligger i soffan för att han snarkar då och då. Och jag vill väldigt gärna hångla... Ja, det vill jag. Skalman - kom hem!
Nåväl, i morgon är det jobb igen. Men denna veckan är en sån där slapparvecka, då jag är ledig både tisdag och torsdag. Jag tänker gå och lägga mig och försöka sova. Jag har inget vettigt att säga ikväll. fördriver mest bara lite tid.
Ni får ha det så himla bra små darlingar!
Er Egen Upphittade Honung i Tillvaron /M
Nattens:
Midnight Blues
Dagens Hunk: Lino såklart!
Underskattade Glädjeämnen I Tillvaron
Skalman presenterade sin drömsemester för mig tidigare ikväll. Scenario med Skalmans egna ord lyder som följer:
"Vi kanske ska åka till Grekland? Vi kan gå hand i hand. Sen dricker vi oss småprutt på Retsina. Och så har vi sex i 15 sekunder. Och sen somnar jag på dig."
Jag ska nu ta ställning om jag vill åka på semester med Skalman till Grekland, gå hand i hand och dricka Retsina, ha sex i femton sekunder och sedan kvävas. Han är en-och-fuckin'-nitti! Jag är en och femtitre. Hoppas han väntar med sovandet på mig till jag har blivit lite snygg (läs: brun) i alla fall.
Annars låter det himla bra faktiskt. Jag älskar Grekland. Jag tycker om att gå hand i hand. Jag gillar Retsina och om man inte gillar det,, så finns det andra alternativ. Dessutom har jag alltid ansett att snabbisar är underskattade glädjeämnen i tillvaron. Men jag tycker nog att det verkar mer praktiskt om jag somnar på honom istället. Då slipper Skalman ha lik i garderoben och alla är glada och lyckliga.
Han längtar desperat efter semester, stackars Skalman. Han har jobbat som ett djur sedan förra sommaren . Nu är han i Luxemburg och jobbar häcken av sig. Visserligen tycker han att det är roligt, utmanande och stimulerande, men jobb är jobb och kropp och själ behöver återhämta sig. Vad kan då vara bättre än Grekland, Retsina och snabbisar? Inte mycket här i världen. Och kanske finns det tid till en och annan ruin också. Paraplydrinkar hitåt tack så mycket! Och om vi åker till Grekland, det är ännu osäkert, så är paraplyerna i drinkarna de enda paraplyer jag vill se. Vore skönt.
Den nya Honung - som tänker positivt - säger att vädret under semestern var halvfint. När alla var i Rullsand och allehanda vattendrag och badade, tittade jag på pittoreska hus i Luxemburg. Det var underbart, men man blev inte det minsta snygg (läs: brun). Den gamla Honung - som inte tänkte posititvt - hade sagt att vädret sög. För att det inte var gassande sol och 32 grader i skuggan. Det är sånt man har Grekland till. Förr om åren brukade jag tillbringa 14 dagar på Kreta i månadsskiftet September-Oktober. Fullständigt underbart. Man fick sommar så man klarade sig till Jul. Minst.
Hittade en gammal väninna på Facebook. Vi träffades på kollo i Grekland -88 och var som ler och långhalm. Bästisar forever, typ. Umgicks även efter att vi kommit hem. Sen tappade vi kontakten - som så ofta händer. Och så hittade jag henne av en slump där. Facebook är så himla bra - man hittar alla där om man bara kommer ihåg vad de heter. Det är sällan jag minns vad folk heter. Jag minns i vilka kretsar jag umgicks när jag var tonåring, men inte vad folk hette. Pinsamt är vad det är. Den här väninnan kommer jag ihåg i alla fall. Vissa har lämnat ett outplånligt avtryck i ens liv som aldrig försvinner. Det är så roligt!!! *glaaaaaaaaaaaaaad*
På jobbet är det hysteriskt. Vi har 70% rabatt på alla reavaror och folk är heltokiga. Det är riktigt roligt, men de stökar till så att man kan bli galen. Varför gör folk så? Ibland kan man undra hur det ser ut i deras hem, när de stökar till sådär på offentliga platser... På fredagkvällarna kan man undra om de har några hem över huvud taget, för de verkar aldrig vilja gå dit. Som personal är det det enda man vill på en fredag. Gå hem.
Jag har inte tittat på TV sedan Juni någongång. Inte en enda minut, förutom några minuter med brorssonen i Kungsängen. Det räknas nästan inte. Där var TV:n på och man tittar dit för att det rör sig. Jag har inte slagit på den ens. Har knappt reflekterat över att det ens finns en TV. Så, vad har jag gjort då? Tja.. Vad säger man? Jag har träffat folk, läst böcker, tränat och pluggat franska. Franska har jag bara pluggat en liten stund, men annars... Jag läser oerhört mycket nu. Har hamnat i nån sorts bokmalsflow. Jag rider på vågen och hoppas på att bli lite intellektuell på kuppen. Just nu håller jag på med en bok om trälar. Sjukt bra faktiskt. Böcker is the shit!
Nu tänker jag gå och lägga mig. Ni får ha det så himla bra tills jag orkar skriva om mitt oerhört intressanta - inte så mycket - liv igen!
Puss&Kram små Darlingar och håll en tumme eller två för att Honung får gå hand i hand med Skalman i Grekland i September. Utan att behöva kvävas för njutnings skull.
Addi!
Dagens:
En låt med Marit Berg oxh Titiiyo hittar ni hos Yver
- det är en kille med smak!
Dagens Hunk: Jon Bon Jovi
P.S. För övrigt lider jag ganska svårt av Gräsänkeblues. D.S.
"Vi kanske ska åka till Grekland? Vi kan gå hand i hand. Sen dricker vi oss småprutt på Retsina. Och så har vi sex i 15 sekunder. Och sen somnar jag på dig."
Jag ska nu ta ställning om jag vill åka på semester med Skalman till Grekland, gå hand i hand och dricka Retsina, ha sex i femton sekunder och sedan kvävas. Han är en-och-fuckin'-nitti! Jag är en och femtitre. Hoppas han väntar med sovandet på mig till jag har blivit lite snygg (läs: brun) i alla fall.
Annars låter det himla bra faktiskt. Jag älskar Grekland. Jag tycker om att gå hand i hand. Jag gillar Retsina och om man inte gillar det,, så finns det andra alternativ. Dessutom har jag alltid ansett att snabbisar är underskattade glädjeämnen i tillvaron. Men jag tycker nog att det verkar mer praktiskt om jag somnar på honom istället. Då slipper Skalman ha lik i garderoben och alla är glada och lyckliga.
Han längtar desperat efter semester, stackars Skalman. Han har jobbat som ett djur sedan förra sommaren . Nu är han i Luxemburg och jobbar häcken av sig. Visserligen tycker han att det är roligt, utmanande och stimulerande, men jobb är jobb och kropp och själ behöver återhämta sig. Vad kan då vara bättre än Grekland, Retsina och snabbisar? Inte mycket här i världen. Och kanske finns det tid till en och annan ruin också. Paraplydrinkar hitåt tack så mycket! Och om vi åker till Grekland, det är ännu osäkert, så är paraplyerna i drinkarna de enda paraplyer jag vill se. Vore skönt.
Den nya Honung - som tänker positivt - säger att vädret under semestern var halvfint. När alla var i Rullsand och allehanda vattendrag och badade, tittade jag på pittoreska hus i Luxemburg. Det var underbart, men man blev inte det minsta snygg (läs: brun). Den gamla Honung - som inte tänkte posititvt - hade sagt att vädret sög. För att det inte var gassande sol och 32 grader i skuggan. Det är sånt man har Grekland till. Förr om åren brukade jag tillbringa 14 dagar på Kreta i månadsskiftet September-Oktober. Fullständigt underbart. Man fick sommar så man klarade sig till Jul. Minst.
Hittade en gammal väninna på Facebook. Vi träffades på kollo i Grekland -88 och var som ler och långhalm. Bästisar forever, typ. Umgicks även efter att vi kommit hem. Sen tappade vi kontakten - som så ofta händer. Och så hittade jag henne av en slump där. Facebook är så himla bra - man hittar alla där om man bara kommer ihåg vad de heter. Det är sällan jag minns vad folk heter. Jag minns i vilka kretsar jag umgicks när jag var tonåring, men inte vad folk hette. Pinsamt är vad det är. Den här väninnan kommer jag ihåg i alla fall. Vissa har lämnat ett outplånligt avtryck i ens liv som aldrig försvinner. Det är så roligt!!! *glaaaaaaaaaaaaaad*
På jobbet är det hysteriskt. Vi har 70% rabatt på alla reavaror och folk är heltokiga. Det är riktigt roligt, men de stökar till så att man kan bli galen. Varför gör folk så? Ibland kan man undra hur det ser ut i deras hem, när de stökar till sådär på offentliga platser... På fredagkvällarna kan man undra om de har några hem över huvud taget, för de verkar aldrig vilja gå dit. Som personal är det det enda man vill på en fredag. Gå hem.
Jag har inte tittat på TV sedan Juni någongång. Inte en enda minut, förutom några minuter med brorssonen i Kungsängen. Det räknas nästan inte. Där var TV:n på och man tittar dit för att det rör sig. Jag har inte slagit på den ens. Har knappt reflekterat över att det ens finns en TV. Så, vad har jag gjort då? Tja.. Vad säger man? Jag har träffat folk, läst böcker, tränat och pluggat franska. Franska har jag bara pluggat en liten stund, men annars... Jag läser oerhört mycket nu. Har hamnat i nån sorts bokmalsflow. Jag rider på vågen och hoppas på att bli lite intellektuell på kuppen. Just nu håller jag på med en bok om trälar. Sjukt bra faktiskt. Böcker is the shit!
Nu tänker jag gå och lägga mig. Ni får ha det så himla bra tills jag orkar skriva om mitt oerhört intressanta - inte så mycket - liv igen!
Puss&Kram små Darlingar och håll en tumme eller två för att Honung får gå hand i hand med Skalman i Grekland i September. Utan att behöva kvävas för njutnings skull.
Addi!
Dagens:
En låt med Marit Berg oxh Titiiyo hittar ni hos Yver
- det är en kille med smak!
Dagens Hunk: Jon Bon Jovi
P.S. För övrigt lider jag ganska svårt av Gräsänkeblues. D.S.
Jag kommer från dö Suäd!
Igår började jag alltså jobba igen. Det gjorde jag varpå jag efter jobbet hade ont överallt och speciellt i mina stackars fötter. Gick och la mig och sov i tolv timmar. Helt slut... Och idag är jag ledig igen. Mjukstart kallas det. :)
Hade stora funderingar att köpa ett par jeans på Gina Tricot innan semestern, men sket i det för jag ville ha pengar för att fira semester. De kostade femhundra buckareller då. Igår gick jag in på Gina igen för att kolla deras superrea... Och såg jeansen igen. Och provade dem igen. De passade fortfarande... Så jag köpte dem. För 99 buckaroos!!! WOW! Förstår ni hur förbannad jag hade blivit om jag hade köpt dem då när jag ville? För fem hundra... Och nu, en hundring. Ibland har man tur. Och om man inte hade tur ibland, så skulle man inte orka med jordelivet. Det är jag helt övertygad om. Rea is the Shit liksom.
Min franska går framåt tror jag. Jag kan uttala salt helt felfritt på franska. Det är ett framsteg. Jag kan också uttala "Jag kommer från USA" perfekt. Skalman bara skrattade. Och sen lärde han mig hur man säger "Jag kommer från Sverige" och "Jag är Svenska" över msn. Det kan vara bra att veta, eftersom jag faktiskt gör det. Kommer från Sverige alltså. Och jag har aldrig satt min fot i USA. Och varför tycker mangolanguages.com (där jag hänger rätt ofta nuförtiden) att det är viktigt för mig att kunna säga "Je m'appelle Pierre" (jag heter Pierre)? Och dessutom så måste jag lära mig att uttala Pierre perfekt på franska. Det är skitsvårt. Och jag heter inte Pierre. Jag hoppas innerligt att det sägs likadant när jag ska säga mitt eget namn, med undantag för Pierre då... De däringa apostroferna är också svåra att hålla reda på. Måste finnas någon regel för dem... Åt vilket håll de ska vara. Jag har en lååååång väg att gå. Men det är roligt och jag ägnar en timme varenda dag åt det. Minst.
Snart ska jag träna. Skönt. Faktum är att det känns helt underbart. I alla fall efteråt. Jag hatar den där jävla maskinen för baksidan av låren. Jag hatar den med varenda stackars fiber i min kropp. Eftersom jag hatar den så mycket, så betyder det att den måste vara effektiv. Jag hoppas det i alla fall. Min darlingväninna hatar den också. Hon vill helst undvika den... Men jag har antagligen en liten masochist inom mig eftersom jag kör den varenda gång jag tränar. Rygg, lår, mage och axlar är obligatoriskt för mig. I min egen värld. Det är tur att man har sin egen värld. I rule. Period.
Jag tvättade idag. Hittade två tjugor i torktumlaren när jag var klar. Både tvättade och torkade m.a.o. Rena och fina. :)
Nu måste jag gå om det ska bli något gjort. Jag kanske återkommer efter träning och franska. Den som lever får se.
Puss på er små Darlingar!
*vinkar*
Er Egen SjälvplågarHonung i Tillvaron /M.
Dagens:
"If everyone cared
Nobody cried
If everyone loved
Nobody lied
If everyone shared
And swallowed their pride
Then we'd see the day
When nobody died"
/Nickelback - If everyone Cared
Degens Hunk: Stephen G
Hade stora funderingar att köpa ett par jeans på Gina Tricot innan semestern, men sket i det för jag ville ha pengar för att fira semester. De kostade femhundra buckareller då. Igår gick jag in på Gina igen för att kolla deras superrea... Och såg jeansen igen. Och provade dem igen. De passade fortfarande... Så jag köpte dem. För 99 buckaroos!!! WOW! Förstår ni hur förbannad jag hade blivit om jag hade köpt dem då när jag ville? För fem hundra... Och nu, en hundring. Ibland har man tur. Och om man inte hade tur ibland, så skulle man inte orka med jordelivet. Det är jag helt övertygad om. Rea is the Shit liksom.
Min franska går framåt tror jag. Jag kan uttala salt helt felfritt på franska. Det är ett framsteg. Jag kan också uttala "Jag kommer från USA" perfekt. Skalman bara skrattade. Och sen lärde han mig hur man säger "Jag kommer från Sverige" och "Jag är Svenska" över msn. Det kan vara bra att veta, eftersom jag faktiskt gör det. Kommer från Sverige alltså. Och jag har aldrig satt min fot i USA. Och varför tycker mangolanguages.com (där jag hänger rätt ofta nuförtiden) att det är viktigt för mig att kunna säga "Je m'appelle Pierre" (jag heter Pierre)? Och dessutom så måste jag lära mig att uttala Pierre perfekt på franska. Det är skitsvårt. Och jag heter inte Pierre. Jag hoppas innerligt att det sägs likadant när jag ska säga mitt eget namn, med undantag för Pierre då... De däringa apostroferna är också svåra att hålla reda på. Måste finnas någon regel för dem... Åt vilket håll de ska vara. Jag har en lååååång väg att gå. Men det är roligt och jag ägnar en timme varenda dag åt det. Minst.
Snart ska jag träna. Skönt. Faktum är att det känns helt underbart. I alla fall efteråt. Jag hatar den där jävla maskinen för baksidan av låren. Jag hatar den med varenda stackars fiber i min kropp. Eftersom jag hatar den så mycket, så betyder det att den måste vara effektiv. Jag hoppas det i alla fall. Min darlingväninna hatar den också. Hon vill helst undvika den... Men jag har antagligen en liten masochist inom mig eftersom jag kör den varenda gång jag tränar. Rygg, lår, mage och axlar är obligatoriskt för mig. I min egen värld. Det är tur att man har sin egen värld. I rule. Period.
Jag tvättade idag. Hittade två tjugor i torktumlaren när jag var klar. Både tvättade och torkade m.a.o. Rena och fina. :)
Nu måste jag gå om det ska bli något gjort. Jag kanske återkommer efter träning och franska. Den som lever får se.
Puss på er små Darlingar!
*vinkar*
Er Egen SjälvplågarHonung i Tillvaron /M.
Dagens:
"If everyone cared
Nobody cried
If everyone loved
Nobody lied
If everyone shared
And swallowed their pride
Then we'd see the day
When nobody died"
/Nickelback - If everyone Cared
Degens Hunk: Stephen G
Parlez-vous francais 2
Glömde bindestrecket mellan parlez och vous igår. Ville bara säga det. :)
Nu ska jag börja jobba igen efter tre veckors ljuv semester. Det har börjat regna också och likna liiiite höst, så det passar mig, Om det hade varit trettio grader varmt och strålande sol hade jag varit lite sur tror jag.
På återseende! Eller Au revoir!
Er Egen Hunny i Tillaron /M
Dagens Skalman: "Varför känns det som en uppförsbacke när det går utför?"
Nu ska jag börja jobba igen efter tre veckors ljuv semester. Det har börjat regna också och likna liiiite höst, så det passar mig, Om det hade varit trettio grader varmt och strålande sol hade jag varit lite sur tror jag.
På återseende! Eller Au revoir!
Er Egen Hunny i Tillaron /M
Dagens Skalman: "Varför känns det som en uppförsbacke när det går utför?"
Parlez vous franscais?
Moien!
(Betyder Hej på Luxemburgska.)
Min sista semesterdag är idag. Urrrrk säger jag om det. Men sånt är livet och då är det så.
Den här semestern har mainly handlat om rekreation. Total avkoppling. Mycket sömn, mycket mat och umgänge med människor jag tycker om. Nya upplevesler och intryck. Men inga nya skor.
Har kommit till en punkt i mitt liv då jag söker förändring. Inte för att mitt liv är värdelöst eller så, uatn för att förändring är bra. I alla fall om man utvecklas. Och utveckling är vad jag vill ha. Så nu är det ett nytt projekt jag startat. Projektet att börja träna är redan igång och en liten aning till viktökning. Men jag har inte vägt mig på flera veckor, så det är något jag tycker mig se, huvudsakligen runt midjan. Varför är det så? Om man nu ska öka, varför lägger det sig inte på de klena skinkorna eller i kuporna? Jaja, när man tränar kanske man kan styra det där litegrann? Man kan inte punktträna har jag hört, men man kan väl förhindra att fett lägger sig på magen i alla fall? Nåja, jag gillar min mage. Det är den enda magen jag har för övrigt och den är bra som den är. Och jag välkomnar vartenda kilo som kommer i min väg. I alla fall tills jag har gått upp till den vikt jag vill ha och så desperat behöver.
Så nu har jag ett till projekt på gång. Jag ska lära mig franska. Och det är så roligt! Skalman och jag köpte två böcker i detta ämne när jag var i Luxemburg och hälsade på. Franska för nybörjare, Jag förstår inte ens instruktionerna... Men jag har köpt en ordbok. Till dessa två franskaböcker fanns det övningshäften också, som vi också köpte. Så nu tragglar jag franska. På webben, med böckerna och antecknar tusen miljoner ord och fraser. Det är inte SÅ svårt. Uttalet är väl si och så, men jag sitter på webben och repeterar, repeterar och repeterar lite till. Allt blir svårare när man ska börja böja verb och sånt snusk. Det får Skalman hjälpa till med när han kommit hem. Han snackar flytande franska. Somliga har man goda skäl att vara avundsjuk på.
Häromkvällen satt jag och lekte med min blogg. Jag använde Googles översättningsverktyg och översatte min blogg till engelska.(Ibland har man för mycket fritid...) Jag tänkte kolla hur det blir, eftersom jag har utlädska vänner som kanske vill läsa. Herregud, det blev årets skrattfest. Pröva själva. Jag skrattade tills tårarna sprutade. Och jag kan INTE rekommendera någon av mina engelskspråkiga vänner att översätta den. De kan göra det om de vill, men de kommer inte att fatta någonting. Språkverktyget översatte Skalman till Stephen G. Jag ska Googla det när jag får tid.
Luxemburg. Jag har knappt ord för hur underbart Luxemburg är. Jag vill flytta dit. Därför ska jag lära mig franska. Och även om jag aldrig i mitt liv flyttar till Luxemburg, så kan det vara kul att kunna franska. Det är nyttigt för hjärnan att lära sig nya saker. Jag lyckades med konststycket att INTE gå vilse i Luxemburg. Inte mycket i alla fall, men jag var ju där en hel dag själv utan karta. Och jag hittade till turistbyrån och sen lyckades jag dessutom hitta en buss tillbaka till hotellet, fast det var inte samma hållplats där jag klev av, för den hittade jag inte. Jösses, Hunnys öden och äventyr. Jag var nära att bli överkörd av en buss också. När jag skulle backa upp på trottoaren så snubblade jag till och ramlade gott folk. Fick hjälp av en äldre dam som snackade en lång harang på franska... Jag tackade så mycket emedan jag hämtade mig från chocken. Jag såg mitt liv passera revy när den där bussen kom farande... Eftersom jag lyckades överleva den så trodde jag att jag skulle falla död ner av hjärtsnörp. Nåja, när jag såg mitt liv passera inför mitt inre öga, så såg jag att det i det stora hela har varit rätt bra hittills. Att jag lever över huvudtaget är ett mirakel i sig. Jag är så klumpig och snubblig av mig, så det är helt fantastiskt att jag aldrig brutit ett enda ben i min kropp och som sagt att jag lever. Och jag har många egenskaper, både goda och mindre goda - men lokalsinne är inte en av dem. Jag får vara glad om jag hittar hem.
Jag fick en ofrivillig sightseeing där också. Det var när jag skulle möta Skalman på stan efter att han jobbat klart och tog en buss från hotellet. Han körde fel väg tyckte jag, men det var jag som tagit fel buss. Den kom till stan efter längre tid, för den tog en lång jäkla omväg. Fick se lite mer än jag annars skulle sett, så det var väl bra ändå. Skalman har fått sig en del goda skratt i alla fall. Själv är jag van och mumlar mest.
Skalman köpte en hund till mig. En valp som sover och andas med hjälp av två batterier. Den får jag ha tills vi skaffar en riktig. Fluff heter han och han behöver aldrig gå ut när det är oväder. Riktigt praktiskt.
Min kompis Mark sa att inget levande kan vara sådär sött. Men riktiga levande valpar ÄR det. Man kan inte se en valp utan att vilja ta med den hem. Fluff - hunden som andas får duga tills vidare. Urgullig!
Annars är det otroligt fint i hela Luxemburg. Bilder kan man hitta på Nylleboken. Jag lägger upp några här också när jag ändå sitter här och glor.
Ett litet smakprov. Och jag kan rekommendera alla att åka dit. Det är inget självklart val när man ska välja semesterort, men det är så FINT där och så har de en massa god mat!
I morgon är det dags att gå tillbaka till jobbet. Jag försöker njuta allt jag kan av denna dag. Ska snart till Kungsängen och fira min brors äldsta barn som plötsligt blivit lång och hårig och 18. Snygg som bara den och så ska han snart ta körkort. Han vill ha en bil. Lycka till säger jag. :) Jag kan bidra till en ratt.
Nu ska jag ägna en timme till min franska innan jag måste åka. Så puss & kram kära läsare, tills vi hörs igen.
Ha det bra!
Er Egen Je parle tres bien {le} franscais - Honung i Tillvaron /M
Dagens:
Aaaaah, Curly Sue med Takida!!!
Dagens Skalmanlogik: "Ska vi bo här så ska vi bo där!"
Addi!
(Betyder hej då på Luxemburgska.)
(Betyder Hej på Luxemburgska.)
Min sista semesterdag är idag. Urrrrk säger jag om det. Men sånt är livet och då är det så.
Den här semestern har mainly handlat om rekreation. Total avkoppling. Mycket sömn, mycket mat och umgänge med människor jag tycker om. Nya upplevesler och intryck. Men inga nya skor.
Har kommit till en punkt i mitt liv då jag söker förändring. Inte för att mitt liv är värdelöst eller så, uatn för att förändring är bra. I alla fall om man utvecklas. Och utveckling är vad jag vill ha. Så nu är det ett nytt projekt jag startat. Projektet att börja träna är redan igång och en liten aning till viktökning. Men jag har inte vägt mig på flera veckor, så det är något jag tycker mig se, huvudsakligen runt midjan. Varför är det så? Om man nu ska öka, varför lägger det sig inte på de klena skinkorna eller i kuporna? Jaja, när man tränar kanske man kan styra det där litegrann? Man kan inte punktträna har jag hört, men man kan väl förhindra att fett lägger sig på magen i alla fall? Nåja, jag gillar min mage. Det är den enda magen jag har för övrigt och den är bra som den är. Och jag välkomnar vartenda kilo som kommer i min väg. I alla fall tills jag har gått upp till den vikt jag vill ha och så desperat behöver.
Så nu har jag ett till projekt på gång. Jag ska lära mig franska. Och det är så roligt! Skalman och jag köpte två böcker i detta ämne när jag var i Luxemburg och hälsade på. Franska för nybörjare, Jag förstår inte ens instruktionerna... Men jag har köpt en ordbok. Till dessa två franskaböcker fanns det övningshäften också, som vi också köpte. Så nu tragglar jag franska. På webben, med böckerna och antecknar tusen miljoner ord och fraser. Det är inte SÅ svårt. Uttalet är väl si och så, men jag sitter på webben och repeterar, repeterar och repeterar lite till. Allt blir svårare när man ska börja böja verb och sånt snusk. Det får Skalman hjälpa till med när han kommit hem. Han snackar flytande franska. Somliga har man goda skäl att vara avundsjuk på.
Häromkvällen satt jag och lekte med min blogg. Jag använde Googles översättningsverktyg och översatte min blogg till engelska.(Ibland har man för mycket fritid...) Jag tänkte kolla hur det blir, eftersom jag har utlädska vänner som kanske vill läsa. Herregud, det blev årets skrattfest. Pröva själva. Jag skrattade tills tårarna sprutade. Och jag kan INTE rekommendera någon av mina engelskspråkiga vänner att översätta den. De kan göra det om de vill, men de kommer inte att fatta någonting. Språkverktyget översatte Skalman till Stephen G. Jag ska Googla det när jag får tid.
Luxemburg. Jag har knappt ord för hur underbart Luxemburg är. Jag vill flytta dit. Därför ska jag lära mig franska. Och även om jag aldrig i mitt liv flyttar till Luxemburg, så kan det vara kul att kunna franska. Det är nyttigt för hjärnan att lära sig nya saker. Jag lyckades med konststycket att INTE gå vilse i Luxemburg. Inte mycket i alla fall, men jag var ju där en hel dag själv utan karta. Och jag hittade till turistbyrån och sen lyckades jag dessutom hitta en buss tillbaka till hotellet, fast det var inte samma hållplats där jag klev av, för den hittade jag inte. Jösses, Hunnys öden och äventyr. Jag var nära att bli överkörd av en buss också. När jag skulle backa upp på trottoaren så snubblade jag till och ramlade gott folk. Fick hjälp av en äldre dam som snackade en lång harang på franska... Jag tackade så mycket emedan jag hämtade mig från chocken. Jag såg mitt liv passera revy när den där bussen kom farande... Eftersom jag lyckades överleva den så trodde jag att jag skulle falla död ner av hjärtsnörp. Nåja, när jag såg mitt liv passera inför mitt inre öga, så såg jag att det i det stora hela har varit rätt bra hittills. Att jag lever över huvudtaget är ett mirakel i sig. Jag är så klumpig och snubblig av mig, så det är helt fantastiskt att jag aldrig brutit ett enda ben i min kropp och som sagt att jag lever. Och jag har många egenskaper, både goda och mindre goda - men lokalsinne är inte en av dem. Jag får vara glad om jag hittar hem.
Jag fick en ofrivillig sightseeing där också. Det var när jag skulle möta Skalman på stan efter att han jobbat klart och tog en buss från hotellet. Han körde fel väg tyckte jag, men det var jag som tagit fel buss. Den kom till stan efter längre tid, för den tog en lång jäkla omväg. Fick se lite mer än jag annars skulle sett, så det var väl bra ändå. Skalman har fått sig en del goda skratt i alla fall. Själv är jag van och mumlar mest.
Skalman köpte en hund till mig. En valp som sover och andas med hjälp av två batterier. Den får jag ha tills vi skaffar en riktig. Fluff heter han och han behöver aldrig gå ut när det är oväder. Riktigt praktiskt.
Min kompis Mark sa att inget levande kan vara sådär sött. Men riktiga levande valpar ÄR det. Man kan inte se en valp utan att vilja ta med den hem. Fluff - hunden som andas får duga tills vidare. Urgullig!
Annars är det otroligt fint i hela Luxemburg. Bilder kan man hitta på Nylleboken. Jag lägger upp några här också när jag ändå sitter här och glor.
Ett litet smakprov. Och jag kan rekommendera alla att åka dit. Det är inget självklart val när man ska välja semesterort, men det är så FINT där och så har de en massa god mat!
I morgon är det dags att gå tillbaka till jobbet. Jag försöker njuta allt jag kan av denna dag. Ska snart till Kungsängen och fira min brors äldsta barn som plötsligt blivit lång och hårig och 18. Snygg som bara den och så ska han snart ta körkort. Han vill ha en bil. Lycka till säger jag. :) Jag kan bidra till en ratt.
Nu ska jag ägna en timme till min franska innan jag måste åka. Så puss & kram kära läsare, tills vi hörs igen.
Ha det bra!
Er Egen Je parle tres bien {le} franscais - Honung i Tillvaron /M
Dagens:
Aaaaah, Curly Sue med Takida!!!
Dagens Skalmanlogik: "Ska vi bo här så ska vi bo där!"
Addi!
(Betyder hej då på Luxemburgska.)
