Honungsbullen

Jag har nattdrömmar.

Jag har dagdrömmar.

Och jag har framtidsdrömmar.

Jag drömmer sällan eller aldrig om gårdagen.

Men jag har i hela mitt liv blivit anklagad för att vara en drömmare. Oftast av pessimistiska människor vars ständiga paroll är "Det GÅR inte!" Varenda liten drömsk idé man har kläckt har kvävts där och då. Så för det mesta håller jag numera käften om mina drömmar.

Mina nattdrömmar är så sjuka, så jag undrar ibland om jag har något allvarigt fel i min hjärna. De drömmar jag minns är också ofta så realistiska att jag undrar vad som är sant när jag vaknar. En gång drömde jag att jag var med i Robinson och hade en hel orm över mig som Anders Lundin skulle mata med kanelbullar. Ormen hade min häl i sitt gap och när jag vaknade hade jag panik och väckte den stackars människan bredvid mig och sa åt han att skaffa serum.

Mina dagdrömmar är flummiga. De handlar väl mest om at vinna på Triss eller att bli rik på något annat sätt, så att jag slipper gå till jobbet och bara ägna mig åt saker som jag tycker är roligt. Dagdrömmar handlar ofta om pengar. Onödigt mycket pengar dessutom. Egentligen när jag ingen brinnande önskan att bli onödigt rik - men visst är det en skön dagdröm. Jag drömmer aldrig om berömmelse. Bara om materiell rikedom - obegränsad och snuskig. Ibland drömmer jag om platser jag vill besöka, spännande upplevelser och kulinariska sensationer. För att uppnå dessa saker behöver jag.... Just det - pengar.

Framtidsdrömmar då? De är inte omöjliga att uppnå, men det verkar ibland nattsvart. Det enda jag just nu drömmer om är en man att älska, att föda minst ett barn och en hund. En familj helt enkelt - rätt och slätt. Det är det enda jag önskar mig. Det är min dröm, min plan och mitt livsmål just nu. Jag har inga karriärdrömmar eller annat. Bara familjedrömmen som jag närt i mitt hjärta i många långa år. Efter att det har uppnåtts kan jag drömma andra drömmar.  Eller tvingas ge upp den drömmen och drömma andra drömmar och skaffa mig andra livsmål.

Gårdagen drömmer jag aldrig om. De drömmarna är redan drömda. Och förbrukade. Och det är dessutom fullständigt meningslöst att drömma om saker som är förbi.
 
Drömmar är ett ämne som kan stötas och blötas i evigheter. Och man kan vrida och vända på det i all evighet. Men jag har tyvärr inte tid med det.

Väntar med spänning på nästa ämne i detta blogginferno.

Er Egen Drömkvinna - Honung - i Tillvaron /M

"Say 99 and kiss me
Just hold me tight and tell me
You'll miss me
While I'm alone and blue as can be
Dream a little dream of me"
                                                   /Mama Cass 

Rynkor verkar vara ett otroligt hett ämne bland mina stackars kollegor nuförtiden. Rynkors förekomst pratas det om i tid och otid och dagarna i ända. Jag kan inte förstå det. Om man nu ändå pratar med varandra på jobbet så måste det väl finnas viktigare eller intressantare saker att prata om?

En ung, talangfull makeupkille i stan gjorde reklam för sitt företag genom att sminka upp sin mamma, som för övrigt är kund hos oss, och satte upp affischer på henne överallt. Hon är en vacker kvinna som passerat 50-strecket. Det talades inte alls om att hon var snyggt sminkad eller att hon var snygg överhuvudtaget. På jobbet pratade de bara om hur rynkig hon var.

Personligen tycker jag att det är det bästa han har gjort. Att sätta upp sin mamma på stan alltså. Trådsmala nittonåringar finns det så gott om i all reklam ändå. Jag skulle också ha satt upp min vackra mamma i all sin rynkiga härlighet på affischer om jag hade varit han. Man kan inte vara nitton för evigt och det tackar man för. Det skulle vara hemskt. Ännu hemskare att vara medelålders och försöka se ut som 19.

Mina egna rynkor bär jag med stolthet. Den största fördelen med dem är att folk slutat klappa mig på huvudet och kalla mig för ”Lilla Stumpan” på ett, vad jag uppfattat som, nedsättande sätt. De har också slutat behandla mig som en som är för ung för att begripa. Det är underbart. De enda som kan kalla mig för ”Stumpan” utan att jag går i taket är min mamma (hon har alltid gjort det på ett kärleksfullt sätt) och möjligen en handfull noga utvalda väninnor.

Åldrande är inte farligt. Bortsett från att man så småningom dör av det, så är det inte farligt. Rynkor är inte heller farliga och dem dör man inte av. De finns där och de blir fler. Ungdom är inte synonymt med skönhet. Lika lite som att bli äldre är synonymt med att bli ful.

Kroppen ger efter för gravitation. Rynkorna kommer för att stanna. Håret blir grått. Hyn förlorar sin spänst. Och oj, vad en mycket gammal indian – kvinna eller man – är vacker!

Jag läste om hur det kom sig att Elvis nästan skrattar ihjäl sig på den där liveinspelningen av ”Are you lonesome tonight”. Det kom sig av att en kvinna i publiken till varje pris skulle fram till scenen för att få tag på en av de där svettiga handdukarna som Elvis brukade dela ut. Kvinnans man försökte till varje pris hindra henne. De drog i varandra åt varsitt håll, varpå mannen tappar sin toupé. Elvis garvar och ändrar texten i låten… ”Do you gaze at your bald head and wish you had hair” istället för”Do you gaze at your doorstep and picture me there”. Roligt. Man skrattar ju när man hör den där versionen, för Elvis skrattar så härligt och kan inte sluta. Ytterligare en pärla av onödigt vetande från mig till er.

Undrar hur Elvis hade sett ut idag om han levt? Hade han fått en flint och önskat att han hade hår? Det tillhör också åldrandet – att tappa håret. Det innebär inte att personen blir ful. Det är samma vackra människa med lite mindre hår bara. Det är så jag ser det. Hur ser du det? Man får helt enkelt försöka göra det bästa av de gener man fått sig till skänks.

Men att prata om rynkor på jobbet är inte intressant. Det tillför inte mitt liv någonting. Nu har jag sagt mitt i den frågan och sen talar jag inte mer om saken. På blogg.se har jag plötsligt blivit 36 förresten. Jag kan upplysa alla om att jag inte fyllt än. Snart, men inte än. Om nio dagar eller så blir jag ytterligare ett år äldre och en och annan rynka rikare. :)

Nu har jag inte längre tid att sitta i min underbara soffa med min underbara laptop och delge er information om mitt liv.

Har saker att göra och pannbiff att laga och en kropp i behov av lite sol.

Här och nu – Er Egen Honung i Tillvaron /M

Dagens Ludde (förlåt Yver):

”40 är din ungdoms ålderdom

50 är din ålderdoms ungdom”

Dagens Hunk: Bruce Springsteen – en man som bara blir snyggare med åren.

I Söndags satt jag i Kungsan i Estocolmo och njöt av Kyckling i stora lass och sol och synnerligen trevligt sällskap och detta var dessutom efter shopping!!! Idag hade jag på mig BH, linne, skjorta, kavaj och ytterjacka och jeans och strumpor och skor och, tro det eller ej, trosor. Och jag frös. Min näsa var röd och jag skakade och rasslade som det skelett jag är. Men det är ok antar jag, så länge det står MAJ i min kalender så VET jag att det blir varmare. Snart. LIte jobbigt att ha Juli ena dagen och nära en brinnande önskan att klä av sig det lilla man har på sig och be någon bära ner en till sjön, och nästa dag ha.. typ... Mars. *neggovarning på Hunny* Men nu har jag AC/DC här i mina öron och allt känns muchos bättre!

Det finns saker som man tänker på. En massa som far igenom skallen och man klurar och vill skriva, men vet inte var man ska börja. Jag skulle vilja skriva om Herr Gårman t.ex. Hallå? Vem har hittat på att Herr Gårman skulle vara diskriminerande på något sätt? Jag gick på stan och orerade min sanna övertygelse inför Skalman och vem som helst som eventuellt ville lyssna på vilket jävla vansinne jag tycker att det är. Vem i helvete sitter och känner sig förnedrad och diskriminerad av Herr Gårman - som är en jävla ORDLEK? Här Går Man. Har de stackars förtryckta medsystrarna eller vilka det nu är som känner sig kränkta verkligen inga viktigare frågor att syssla med? Vad är det att bråka om? Hålla på och väcka riksomfattande debatter om fucking bagateller. Rätta mig om jag har fel, men jag säger bara Herregud!

Jag är säkert otroligt fördomsfull eller nåt när jag blir upprörd över bagateller som att folk blir upprörda över bagateller. Ibland, även om jag försöker ha ett öppet sinne och en positiv attityd till allt och alla, blir trycket för stort och jag bara måste få klaga på det pågående vansinnet och den växande skaran av korkade människor på den här planeten. Var kommer alla ifrån? Ytlighet och dumhet  tar allt större plats och jag bara står med uppspärrade ögon och ser på. Vad är det som händer?

Men sen finns de andra. De som tänker och känner och skriver om det. De som har annat att tänka på. De som får en att känna hopp. Det finns så många redan som skriver om kändisskap, mode och smink, så att man kan drunkna i havet av dem,. Tretton på dussinet. De andra - som tänker - växer inte på trän. Jag kanske inte är så smart. Jag är inte högutbildad. Inte utbildad alls faktiskt.  Jag tillhör samhällets bottenskikt - en andra generationens invandrare från Ghettot, med en ensamstående mamma. Det är verkligen bottenskiktet i samhället. Förutsättningarna kanske inte är/var de bästa för ens framtid.... Inte vet jag. Men om man är LITE smart och tänker till lite och använder sig av den hjärna man fått sig till skänks, så förstår man att ytlighet kanske kan göra en rik, men inte lycklig. Ytlig har jag aldrig varit. Inte på riktigt. Och jag uppskattar den tänkande skarans blogginlägg, för de lär mig något.

Fördomar har jag. Massor. Men de är sällan fördömande i sig. Och jag tror att jag säger emot mig själv i hela den här bloggen, men det är min blogg och jag säger vad jag vill så länge jag inte sårar eller förtalar folk till höger och vänster. Jag kan gå omkring och tro att någon är supersmart och inte våga prata med personen i fråga för att jag tror att den är mycket smartare än jag.  Bätrre att hålla käften och verka korkad än att öppna munnen och bekräfta det. Jag nedvärderar inte folk i min fördomsfullhet. Jag nedvärderar mig själv. Jag vet egentligen inte vilket som är värst.

Internet är en fantastisk värld. Jag har bildat mig uppfattningar om människor jag aldrig träffat. Jag har en klar bild av dem. Vilka de är och i de flesta fall vet jag också hur de ser ut. Jag har några som jag snackar med regelbundet via nylleboken och folk här vars bloggar jag läser regelbundet. Jag har en klar bild av er. Vad har ni för bild av mig? Tror ni att ni vet vem jag är, så som jag tror att jag vet vilka ni är? Jag har folk på min msn som jag snackat med i åratal - read my lips - och som läst alla mina blogginlägg i lika många år. Jag tycker att jag känner dem väl, lika väl som andra kompisar, men jag har aldrig träffat dem. Jag har i alla fall två stycken som jag räknar till mina allra bästa vänner som jag aldrig träffat. Men det känns som jag känner dem utan och innan. Och det känns som de känner mig. Men jag vet inte vad de egentligen har för bild av mig och om min bild av dem är helt felaktig. Vem vet sånt? Jag får ofta höra, när jag väl får ändan ur och träffar någon irl, att jag inte alls är som de trodde. Och då vill jag veta vad folk egentligen tror. Vad tror du?

Pudeln Pia var inne i butiken häromdagen. Jag fick det bästa plastmattebetyget man kan tänka sig för hunden blev så lycklig och så till sig att hon nästan kissade på sig när hon såg mig. Hoppade upp i famnen och det var ett pusskalas utan dess like. Underbart indeed. Herre Jösses och jävlar i min låda - jag älskar den där hunden mer än mig själv. Hennes bajspåsar är allestädes närvarande fortfarande. I varenda ficka och i varenda väska hittar jag en eller två. :)

Sverige vann i sudden - God bless förhelvete! Kul kul kul! Det känns som att det var värt att försaka McDreamy för hockeyn när de (vi) vann. Hade inte varit like kul om det blivit förlust. Och egentligen är jag uppfostrad till att heja på Finland, men när de är värdelösa är jag svensk. När Grekland vann fotbolls-EM var jag grek. det är bra att kunna välja lite som det passar. :)

Jag tänker gå nu.

Om du orkat läsa ända hit så får du en tulipan!

Här och Nu - Er Egen inte fördomsfria Honung i Tillvaron /M

Dagens Ludde:

"Natt

Jag gömmer mej i ord

Jag är en annan

Än den du tror"

Dagens Hunk: Janne H - för att han förtjänar det.