Det är så livet är
Varför vaknar jag klockan sju på morgonen när jag är ledig? Det är ett av livets mysterier som för evigt förblir olöst. Jag behöver ju inte ens vakna sju när jag jobbar, så varför jag gör det när jag är ledig är... Ja, en av livets jävligheter antar jag. Men jag vaknade och hade sovit klart även om jag försökte somna om. Sen gick Kärleken upp och fixade kaffe. Alltså, jag lever ett liv i lyx och flärd. Han är allt man kan önska sig och lite till. Kaffe på morgonen! Åh! En sån man håller man i. Hårt.
Vi övar oss på Svenssonliv. Om man inte klarar av att leva Svenssonliv i lite lagom takt och lite smågrått, så klarar man inte av att ha ett förhållande. Det ska vara lite småtråkigt, med ljusglimtar då och då i tillvaron. (Som kaffe på morgonen till komakvinnan.) Det är livet. Det är så det är för de allra flesta av oss. Småtråkigt, lite grått och lunkar fram genom dagar, veckor, månader, år... Kanske inte månader och år. Man fixar sina ljuspunkter när man behöver dem. När allt är för tråkigt så får man se till att något händer.
Nu är det November och jag ligger risigt till humörmässigt. Men jag är inte deppig! Novemberdemonen kanske skonar mig i år. Var deppig i förra veckan, men det var PMS och jag shoppade lite och var glad i en kvart. Sen kom blodet och jag var glad som en sparv igen, längre tid än blott en kvart. Hormoner är ett sattyg, I'm tellin' ya!
Det blir Jul. Igen. Och apropå det så ringde de från kyrkan idag och frågade om jag har lust att hjälpa till som förra året. Jag har stor lust att hjälpa till, för det är välgörande för själen och en, för mig, meningsfull sysselsättning på självaste kulafton. Den dagen är inte lika kul för alla, så... De tyckte att jag var bra förra året och ville ha mig igen och det är smickrande. Verkligen.
Men mitt liv har ju förändrats. Jag behöver inte vara själv på julafton. Kärleken har kidsen den här julen och... Ja, inte vet jag. Men det finns plats för att både hjälpa till i kyrkan och fira jul med dem hoppas jag. Dagen är lång och om jag ägnar några timmar åt välgörande ändamål så är väl inte det hela världen. Där var fullt av hemlösa, hungriga och trasiga människor förra året och jag vill vara med och sprida lite glädje och servera julmat. Egentligen känner jag mig ännu mer angelägen i år, för jag har det så bra.
Jag var sjuk i åtta veckor. Åtta väldigt långa veckor. Hostan från helvetet som aldrig tog slut visade sig vara en ovanlig form av lunginflammation, som gav en hosta som nästan bröt revbenen av mig, men ingen feber. Jag skulle vila, så jag vilade. Men helvete vad tråkigt jag har haft. Såpass att jag började med ett meningslöst spel på Nylleboken igen som jag nu har svårt att komma ur. Att jag inte dog av leda under tre sjukskrivningar är ett jävla mirakel. Jag har alltid sagt att det antagligen är mer troligt att jag dör av leda än av stress. Men än har jag inga planer på att dö. Och då är det så.
Tillbaka på jobbet och frisk. Underbart är vad det är.
Har inget mer att säga.
Så jag går och diskar och hänger lite tvätt i stället. Because he's worth it.
Puss!
November Rain - Guns N' Roses
Lyssna och njut.
Vi övar oss på Svenssonliv. Om man inte klarar av att leva Svenssonliv i lite lagom takt och lite smågrått, så klarar man inte av att ha ett förhållande. Det ska vara lite småtråkigt, med ljusglimtar då och då i tillvaron. (Som kaffe på morgonen till komakvinnan.) Det är livet. Det är så det är för de allra flesta av oss. Småtråkigt, lite grått och lunkar fram genom dagar, veckor, månader, år... Kanske inte månader och år. Man fixar sina ljuspunkter när man behöver dem. När allt är för tråkigt så får man se till att något händer.
Nu är det November och jag ligger risigt till humörmässigt. Men jag är inte deppig! Novemberdemonen kanske skonar mig i år. Var deppig i förra veckan, men det var PMS och jag shoppade lite och var glad i en kvart. Sen kom blodet och jag var glad som en sparv igen, längre tid än blott en kvart. Hormoner är ett sattyg, I'm tellin' ya!
Det blir Jul. Igen. Och apropå det så ringde de från kyrkan idag och frågade om jag har lust att hjälpa till som förra året. Jag har stor lust att hjälpa till, för det är välgörande för själen och en, för mig, meningsfull sysselsättning på självaste kulafton. Den dagen är inte lika kul för alla, så... De tyckte att jag var bra förra året och ville ha mig igen och det är smickrande. Verkligen.
Men mitt liv har ju förändrats. Jag behöver inte vara själv på julafton. Kärleken har kidsen den här julen och... Ja, inte vet jag. Men det finns plats för att både hjälpa till i kyrkan och fira jul med dem hoppas jag. Dagen är lång och om jag ägnar några timmar åt välgörande ändamål så är väl inte det hela världen. Där var fullt av hemlösa, hungriga och trasiga människor förra året och jag vill vara med och sprida lite glädje och servera julmat. Egentligen känner jag mig ännu mer angelägen i år, för jag har det så bra.
Jag var sjuk i åtta veckor. Åtta väldigt långa veckor. Hostan från helvetet som aldrig tog slut visade sig vara en ovanlig form av lunginflammation, som gav en hosta som nästan bröt revbenen av mig, men ingen feber. Jag skulle vila, så jag vilade. Men helvete vad tråkigt jag har haft. Såpass att jag började med ett meningslöst spel på Nylleboken igen som jag nu har svårt att komma ur. Att jag inte dog av leda under tre sjukskrivningar är ett jävla mirakel. Jag har alltid sagt att det antagligen är mer troligt att jag dör av leda än av stress. Men än har jag inga planer på att dö. Och då är det så.
Tillbaka på jobbet och frisk. Underbart är vad det är.
Har inget mer att säga.
Så jag går och diskar och hänger lite tvätt i stället. Because he's worth it.
Puss!
November Rain - Guns N' Roses
Lyssna och njut.
Kommentarer
Postat av: Lena
Härligt att du är frisk igen! Tänk att det blev så bra allting??!! Kram!!
Trackback
