Honungsbullen

Har inte varit 100% frisk på sju jävla veckor och nu är jag TRÖTT! Det började med en förkylning och feber varpå jag sjukskrev mig. Gick sedermera till jobbet och var där i två dagar. Och sen vaknade jag upp med en böld i ansiktet. En böld alltså... Stor som Kroatien typ som satt innanför huden och jag ringde sjukvårdsupplysningen för att fråga om jag behövde oroa mig. Det behövde jag. De sa att en böld i ansiktet kan sprida sig till hjärnan och då är man i ett muchos allvarligt tillstånd och kan dö. Detta berättade jag inte för mina närstående eftersom de då skulle oroa ihjäl sig. Och jag fick hjälp med bölden på den eminenta Närakuten och var sjukskriven igen eftersom jag såg för jävlig ut, hade ont och hade svårt att prata. 

Sen blev jag förkyld igen gott folk... Och nu sitter jag med en hosta från Helvetet som jag har haft i tre veckor eller så. Jag är så TRÖTT. Min kropp är trasig och sargad, jag får inte sova. Och jag vill verkligen sova, Jag vill sova, Kärleken vill sova och alla vill sova. Jag jobbar ändå. Utan feber så jobbar jag. Cocillana och Bisolvon. Nu är Cocillanan slut och jag också. Och jag undrar varför hostan aldrig går över. Så nu ska jag besöka en vårdcentral nära mig. En ny vårdcentral och en ny läkare och nytt alltihopa. Jag hoppas i mitt hjärta att den läkaren jag ska träffa är bra och lyssnar på vad jag säger. De lyssnar mer på en nuförtiden när man är medelålders än de gjorde när man var 19. För övrigt besöker jag vårdcentraler ungefär var tredje år. Jag blir sällan sjuk nämligen, men när jag blir det så är det ett helvete. På riktigt.

Vad mer har hänt i livet då? Ja, vad kan man säga? I två veckor när jag var hyfsat frisk så hade jag en väninna boende hos mig. Hon bodde hos mig och vi blev så tajta så hon nu är som en syster. Hon skickade en släktförfrågan till mig på Nylleboken och jag la till henne som syster. Hon känns som en syster. Behöver inte ha blodsband för den känslan. Vi snackar dagligen och delar bekymmer och glädjeämnen och gör varandra glada. Vad har man annars systrar eller väninnor till? Hon är blott en centimeter längre än jag. Hon väger det jag vägde när jag var en fläck på golvet, så jag gav bort mina blöt-fläck-på-golvet-kläder tilll henne. Bättre att de komer till nytta och kan glädja någon. Jag fick inte på mig mina jeans över låren ens. De sitter sjukt snyggt på henne.

Har haft en dejt med min ena brorsdotter också. Så himla roligt... Jag träffar henne så sällan, så när jag gör det är det event värt att nämna. Jag tycker mycket, mycket om mina släktingar och vill egentligen träffa dem hela tiden. Mina bröder, deras barn... Och min mor, som jag längtat efter så jäkla mycket under hela den här sjukperioden. Ingen kan ge en sympati som en mamma. Och ingen kan ta hand om en som en mamma. Hur gammal jag än blir, så kommer jag längta efter min mor när jag inte mår bra. Känner alla så eller är det bara jag?

Min gamla vanliga Oktoberkänsla har inte infunnit sig dock. Brukar deppa ihop på hösten och November är värst. Det brukar börja i Oktober, men i år... Nej, deppigheten har inte intagit mig. Har varit upptagen med att vara sjuk och Kärleken med kids skänker mig glädje, värme och kärlek. Skänker en tacksam tanke till vilken kraft det kan vara som skickade dem i min riktning. Tacksamhet är ordet.

Så, vad var det jag ville säga egentligen? Well, jag gnäller för att jag är sjuk - men - det finns hjälp att få om man behöver. Jag betalar skatt och tar hjäp när jag är i behov av den. Jag har en familj som jag älskar. Jag har Kärleken och två bonuskids. Jag har vänner som finns där och som jag finns för. Jag har ett hem jag älskar och ett bonushem där det finns en soffa som är så sövande att det är alldeles underbart. Jag har mat. Jag har ett jobb. Och snart har jag förmodligen hostmedicin. Vad mer kan en kvinna i Uppland behöva i livet? Man kan inte begära mer, men visst skulle det sitta fint med ett par miljoner på banken. Det är inget man behöver. Det man behöver är tillräckligt med pengar för att klara en vardag och kanske en extra slant för att kunna ha roligt lite då och då. Jag är tacksam för det jag har, för det räcker och blir över. 

Nu ska jag duscha för att så småningom ta mig till vårdcentralen. Ikväll ska jag gå på min brorsdotters kabaré om jag inte hostat ihjäl mig innan dess.

Puss&Kram!

Lägger ut en låt som jag gillar.

Crystal Eyes - La Guns