Honungsbullen

Nu har det faktiskt hänt. Jag skickade en intresseanmälan till Hundar Utan Hem att jag gärna vill adoptera en hund. Skrev också vilken typ av hund jag var intresserad av. På hemsidan fanns några sötnosar som jag kunde tänka mig. I lördags kväll ringde en människa därifrån till mig, det var ok eftersom jag inte har något liv... Well. Det fanns en hund i Människobyn som var i akut behov av ett hem. I söndags kom hon. Fröken Fladderöra. Tuva Grodan Skrutthund Fladderöra.   

 

Enligt veterinär är hon ca. 4 år. Hon kom från ett rescueshelter på Kanarieöarna i Maj. sedan dess har hon bott i ett Jourhem i väntan på ett permanent hem. Hon kan absolut ingenting. Inte ett enda kommando, förutom Nej och det lyssnar hon på varannan gång typ. Hon kan inte heller leka. Hon vet ingenting om vad man gör med en boll. Eller en pipleksak. Jag tror inte att någon har lärt henne någonting under uppväxten. Ingen her lekt med henne och visat hur roligt det kan vara med hundleksaker. 

 

Tur att hon är rumsren. Det blir ändå hårt arbete för både oss och hunden när vi tränar. Vi har börjat med kommandot "stanna". Efter bara några dagar så funkar det hyfsat. Vi övar. Man får leverpastej eller korv när man gör rätt. Och man blir ignorerad när man gör fel. Hon fattar någorlunda. Det tar längre tid med en vuxen hund, men det är inte omöjligt. Eftersom hon inte lärt sig något alls så blir det lättare. Hon får lära sig nya saker och behöver inte lära om. När det är 100% bestämt att hon ska bo här och hon är betald och klar så ska vi gå en lydnadskurs. Tills dess så tränar vi på egen hand. Jag har läst på massor och frågar vana människor om råd. Och vet en del själv också sedan tidigare. Det är bara det att de hundar jag har haft har redan varit färdiga. Så goda råd är alltså bra. Och att läsa på.

 

Hon får massor av kärlek. Hon har bestämda regler. Vi är konsekventa med henne. Idag har hon lärt sig att man inte får någon godbit innan man ätit upp torrfodret. Hon struntar i det nämligen om hon tror att det vankas något godare. Idag har hon förstått att det inte blir något godare innan det är uppätet. Det är som med små barn. Man får ingen glass om man inte äter upp sin broccoli. Typ.

 

Vi tror att en man eller flera män någon gång har behandlat henne väldigt illa. Efter att Glufsen hade tillrättavisat henne i måndags så var hon livrädd för honom. Hela hunden skakade. Hon var reserverad mot män redan tidgare och lite rädd. Han blev tvungen att bygga upp hennes förtroende igen. Han droppar godis. Mutar. Ger henne maten och när han är ledig får de gå ut bara hon och han och träna eller göra vad de vill. Det lättade på bara en dag, men hon är inte helt på det klara med att hon kan lita på honom. Han skulle aldrig göra henne illa. Det är viktigt att hon kopplar honom till roliga saker. Det är inte rätt att jag är centrum av hennes universum. Jag måste kunna lämna henne med Glufsen. Annars kan jag inte gå någonstans. Ever.  

 

I alla fall är hon en korsning av lite allt möjligt som ingen vet. Hon är Cuteness Overload. Hon är generös med pussar och närhet. Hon ser ut att vara en ganska lycklig hund. Hon var supestressad när hon kom och det är inte konstigt. En flytt är jobbig. Komma till okända människor och helt nya omgivningar. Det verkar börja släppa nu för symptomen på stress har minskat och de minskar mer för varje dag. Det kan ta några veckor innan de är borta, men det tar sig. 

 

Hon väger blott fyra kilo. Hon är lugn och fin. Ignorerar andra hundar och är lite blyg för dem. Väldigt försiktig. Hon visar tydligt när hon är lekfull och tycker det är roligt när man brottas lite.

 

Med den här sjukdomen jag har är det viktigt att hunden är liten så att jag har kraft att kontrollera henne. Hon ska veta att hon är en hund och att det är jag som bestämmer. Jag skulle aldrig klara en stor hund. Om den blir ivrig och börjar dra i kopplet så flyger jag som en vante. Funkar inte. Fröken Fladderöra är perfekt. Jag är kär!

 

Och då är det så.

 

 

 

Ja, äntligen kan jag se ett ljus i den här förbannade tunneln, Det kan vara ett tåg, men det är inte troligt.

 

Alltså... Jag drogs med en ändlös, avgrundsdjup trötthet som inte var av denna världen. Den här tröttheten har funnits hos mig sedan tidig tonår coh inte har jag blivit piggare med åren. Nejnej... Trött, trött och trött på att vara trött. Nu, magiska under, har det kommit till en förändring.

 

De har försökt skriva ut olika piller som skulle få mig att piggna till. Ingenting hjälpte. Jag sov lika mycket för det. (Hela tiden och i tid och otid.) Så, drastiska åtgärder måste till och nu har jag fått Amfetamin. Det står amfetamin på burken. Ett litet piller på morgonen och sen...  Vips! Som genom ett trollslag har jag hamnat på normala människors energinivå. Och jag orkar t.o.m. göra saker på dagarna. För någon som inte har den här sjukdomen eller något liknande kan det vara svårt att förstå hur underbart det är. Det är bannemej fantastiskt.

 

Jag hoppas på att få hem en underbar hund i morgon eller på fredag. En pytteliten dammvippa som bor hos min kusin, där ingen har tid med honom. Det roliga är att jag aldrig har träffat min kusin. Så det blir spännande på fler än ett sätt. I alla fall, så har jag all tid i världen för en hund. Varken Glufsen eller jag kommer någonsin att jobba mer än halvtid, ever. Och jag är sjukskriven till den 15:e Januari och troligtvis ännu längre, Med en hund får jag något att ägna mig åt på dagarna. Typ 15 år framåt i tiden. Jag vill ha en hund, jag behöver en hund och jag älskar nästan alla hundar villkorslöst och djupt. Nu har jag all den tid som behövs när man har en jycke. Ljuvliga liv. Det var nog framförallt min läkare som tyckte att jag skulle ha en. Det sa han till mig sist jag träffade honom. Och tanken har funnits i många år. men jag har jobbat för mycket. Nu gör jag inte det.

 

Sedan jag blev sjukskriven har en känsla smugit sig på mig. Ingen behöver mig, ingen saknar mig om jag försvinner. Jag är inte behövd. Jag är ersättlig. Jag är varken unik eller oumbärlig. När man får såna känslor och umgås med såna tankar så blir man deppig. Så jag har varit lite smådeppig en längre tid. Nu kommer någon som behöver mig och som jag behöver för att må bra. Det här jag märkt när Glufsen och jag varit hundvakter. Nu sist i 14 dagar och jag mår mycket bättre. Det är en klar skillnad.

 

Well. jag ska på musikquiz ikväll. Nu orkar jag göra roliga saker utan att behöva oroa mig för att bli skittrött mitt i alltihopa.

 

Over and Out!

 

Puss&Kram små raringar!

 

/Honung