"My name is FABULOUS!"
Dagens I-landsproblem nr. 342: Det finns inte ett enda par lite dressade snygga svarta byxor som passar mig i hela Uppsala.
Dagens I-landsproblem nr. 343: Det finns inga svarta stövlar som inte står ut som trattar på mina spinkiga ben i hela Uppsala.
Jag har letat i billiga skoaffärer. Jag har letat i dyra skoaffärer. Jag har provat och sökt. Utan att finna. Slutsats: Det är fel på mig. En annan slutsats: Det är fel på alla kläder och skor i hela stan. Egentligen vill jag inte veta hur det egentligen förhåller sig, så jag forskar inte mer i det.
Men och ett stort men... Alla som känner mig det minsta och alla som följt denna blogg vet att jag inte är blyg av mig. Så, jag såg en tjej på stan med jättesmala ben och stövlar som inte var det minsta trattliknande, så jag hoppade på henne och avkrävde ett svar var hon hade köpt dem. Hon hade köpt dem i en helt vanlig skoaffär och, hör nu och häpna gott folk... Hon hade gått till en skomakare för att få dem insydda. Detta har aldrig ens fallit mig in. Att man kan göra så. Jag fick en uppenbarelse och såg underbara dagar med underbara stövlar i drivor framför mina ögon. Ljuva liv. Nu kan jag faktiskt köpa de stövlar jag vill ha och de behöver inte kosta skjortan och jag kan få dem insydda. Wow.
Det var som min uppenbarelse efter att jag hade bott på landet alltför länge och skulle hitta till Grand Garbo i Sumpan för en klassträff... (Jag hade aldrig varit där.) Man kan åka taxi. Jag hade efter tolv åt på vischan glömt att det finns taxi alla större städer. Så jag slapp ranta runt i Sumpan och leta efter stället och slapp sitta på en jävla tunnelbana från Slussen med byten och allt vad det var.
Jag har idag tänkt lite på arvsanlag och min brorsdotter. Jag har från min far ärvt: En enorm brist på lokalsinne, och kanske ett visst musiköra (som även kan komma från min mors sida om inte från henne direkt). Jag har också från mina föräldrar ärvt ett konstnärligt sinne. En praktisk sida som kan hantera större kriser i livet och som kan lösa problem som jag är övertygad om kommer från min mor. Jo, det finns vissa saker som man direkt kan se var de kommer ifrån.
Men... Jag är så klumpig. Jag snubblar och går in i dörrposter och tappar saker och lägger bort saker på de mest oväntade ställen och går in i ett rum för att omedelbart glömma varför jag gick dit. Min brorsdotter är likadan. Hon snubblar på plana ytor och är allmänt klumpig... Vi är likadana. Var kommer det ifrån? Hon är också frispråkig och uppkäftig och bitande sarkastisk. Som jag var i hennes ålder. Det kanske har dämpats med åren för min del, men hon ser det hos mig och jag ser det hos henne. Häromsistens ville hon att jag skulle lämna landet. Kan ni fatta? Tack så mycket tänkte jag men visste att hon menar väl. Hon tycker inte att jag ska vara i Sverige. Jag tror hon och jag hatar vintern ungefär lika mycket, vilket är mycket. Vi är skrämmande lika. (Fast jag är i allra största hemlighet glad att jag inte är ensam.) Älskade lilla Fraggel E - du är halvgalen och rolig och du är som jag.
Jag trodde att min fallenhet för snubbel (jäklar vad vitsig jag är) och min vimsighet kom från min pappas sida av släkten, men det kan omöjligt vara så. Min bror och jag har inte samma pappa och hans dotter har ärvt mina gener, så det måste komma från mammas sida. Och nu undrar jag från vem. Min mamma har nog aldrig snubblat i hela sitt liv... (nåja, hon är när allt kommer omkring människa, men hon snubblar inte i tid och otid). Och hon har haft stenkoll på allt utan minsta tillstymmelse till vimsighet. Min kära bror är inte heller det minsta vimsig. Så det måste komma från långt tillbaks. Det skulle vara roligt att veta vilken förfader det är som snubblat omkring i tillvaron och snurrat in sig i knasigheter och tappat ett antal glas och fått blåmärken av diverse dörrposter, hela väggar, lyktstolpar och andra på allmän väg vanligt förekommande föremål.
Jag måste nog fråga runt. Min brorsdotter är liten och späd som en älva och det är jag med när jag inte ätit för mycket och vi är båda lika graciösa som kassaskåp. Ett aber i tillvaron.
För övrigt är mitt liv ganska roligt just nu. I morgon ska jag käka med brudarna för att fira att jag fyller 14000 dagar. För 14000 dagar sedan var det stekhett i Sverige och min mamma krystade fram mig. Varpå min pappa sedermera sjöng för mig medan han körde en plastvagn runt min mammas säng på BB och tjatade om att jag var hungrig. Och fortsatte köra vagnen och sjunga. (Min pappa är fantastisk på att vissla, för att inte tala om när han sjunger. Det är så att klockorna stannar). Det var ingen dålig start på livet att bli född av min mor och besjungen av min stackars pappa. Men jag var nog hungrig för sången hjälpte inte. Och jag har aldrig blivit mätt av hans sång. Det har ingen. *blink*
Jag finner nya bekantskaper och jag har trevligt med mina gamla. Det är riktigt roligt faktiskt. Och jag kan dessutom köpa stövlar. God bless skomakare!
Nu går jag!
Puss&Kram!
Honung - med Sjumilastövlar i Tillvaron.
"My name is FABULOUS!"
(Filmklipp med Samantha Jones. Hysteriskt roligt.)
Rättelse: Såg till min stora förskräckelse att jag har formulerat mig fel.
"En praktisk sida som kan hantera större kriser i livet och som kan lösa problem som jag är övertygad om kommer från min mor." Jag menade att den praktiska sidan kommer från min mor, inte problemen.
/Honung 15 timmar senare.
Dagens I-landsproblem nr. 343: Det finns inga svarta stövlar som inte står ut som trattar på mina spinkiga ben i hela Uppsala.
Jag har letat i billiga skoaffärer. Jag har letat i dyra skoaffärer. Jag har provat och sökt. Utan att finna. Slutsats: Det är fel på mig. En annan slutsats: Det är fel på alla kläder och skor i hela stan. Egentligen vill jag inte veta hur det egentligen förhåller sig, så jag forskar inte mer i det.
Men och ett stort men... Alla som känner mig det minsta och alla som följt denna blogg vet att jag inte är blyg av mig. Så, jag såg en tjej på stan med jättesmala ben och stövlar som inte var det minsta trattliknande, så jag hoppade på henne och avkrävde ett svar var hon hade köpt dem. Hon hade köpt dem i en helt vanlig skoaffär och, hör nu och häpna gott folk... Hon hade gått till en skomakare för att få dem insydda. Detta har aldrig ens fallit mig in. Att man kan göra så. Jag fick en uppenbarelse och såg underbara dagar med underbara stövlar i drivor framför mina ögon. Ljuva liv. Nu kan jag faktiskt köpa de stövlar jag vill ha och de behöver inte kosta skjortan och jag kan få dem insydda. Wow.
Det var som min uppenbarelse efter att jag hade bott på landet alltför länge och skulle hitta till Grand Garbo i Sumpan för en klassträff... (Jag hade aldrig varit där.) Man kan åka taxi. Jag hade efter tolv åt på vischan glömt att det finns taxi alla större städer. Så jag slapp ranta runt i Sumpan och leta efter stället och slapp sitta på en jävla tunnelbana från Slussen med byten och allt vad det var.
Jag har idag tänkt lite på arvsanlag och min brorsdotter. Jag har från min far ärvt: En enorm brist på lokalsinne, och kanske ett visst musiköra (som även kan komma från min mors sida om inte från henne direkt). Jag har också från mina föräldrar ärvt ett konstnärligt sinne. En praktisk sida som kan hantera större kriser i livet och som kan lösa problem som jag är övertygad om kommer från min mor. Jo, det finns vissa saker som man direkt kan se var de kommer ifrån.
Men... Jag är så klumpig. Jag snubblar och går in i dörrposter och tappar saker och lägger bort saker på de mest oväntade ställen och går in i ett rum för att omedelbart glömma varför jag gick dit. Min brorsdotter är likadan. Hon snubblar på plana ytor och är allmänt klumpig... Vi är likadana. Var kommer det ifrån? Hon är också frispråkig och uppkäftig och bitande sarkastisk. Som jag var i hennes ålder. Det kanske har dämpats med åren för min del, men hon ser det hos mig och jag ser det hos henne. Häromsistens ville hon att jag skulle lämna landet. Kan ni fatta? Tack så mycket tänkte jag men visste att hon menar väl. Hon tycker inte att jag ska vara i Sverige. Jag tror hon och jag hatar vintern ungefär lika mycket, vilket är mycket. Vi är skrämmande lika. (Fast jag är i allra största hemlighet glad att jag inte är ensam.) Älskade lilla Fraggel E - du är halvgalen och rolig och du är som jag.
Jag trodde att min fallenhet för snubbel (jäklar vad vitsig jag är) och min vimsighet kom från min pappas sida av släkten, men det kan omöjligt vara så. Min bror och jag har inte samma pappa och hans dotter har ärvt mina gener, så det måste komma från mammas sida. Och nu undrar jag från vem. Min mamma har nog aldrig snubblat i hela sitt liv... (nåja, hon är när allt kommer omkring människa, men hon snubblar inte i tid och otid). Och hon har haft stenkoll på allt utan minsta tillstymmelse till vimsighet. Min kära bror är inte heller det minsta vimsig. Så det måste komma från långt tillbaks. Det skulle vara roligt att veta vilken förfader det är som snubblat omkring i tillvaron och snurrat in sig i knasigheter och tappat ett antal glas och fått blåmärken av diverse dörrposter, hela väggar, lyktstolpar och andra på allmän väg vanligt förekommande föremål.
Jag måste nog fråga runt. Min brorsdotter är liten och späd som en älva och det är jag med när jag inte ätit för mycket och vi är båda lika graciösa som kassaskåp. Ett aber i tillvaron.
För övrigt är mitt liv ganska roligt just nu. I morgon ska jag käka med brudarna för att fira att jag fyller 14000 dagar. För 14000 dagar sedan var det stekhett i Sverige och min mamma krystade fram mig. Varpå min pappa sedermera sjöng för mig medan han körde en plastvagn runt min mammas säng på BB och tjatade om att jag var hungrig. Och fortsatte köra vagnen och sjunga. (Min pappa är fantastisk på att vissla, för att inte tala om när han sjunger. Det är så att klockorna stannar). Det var ingen dålig start på livet att bli född av min mor och besjungen av min stackars pappa. Men jag var nog hungrig för sången hjälpte inte. Och jag har aldrig blivit mätt av hans sång. Det har ingen. *blink*
Jag finner nya bekantskaper och jag har trevligt med mina gamla. Det är riktigt roligt faktiskt. Och jag kan dessutom köpa stövlar. God bless skomakare!
Nu går jag!
Puss&Kram!
Honung - med Sjumilastövlar i Tillvaron.
"My name is FABULOUS!"
(Filmklipp med Samantha Jones. Hysteriskt roligt.)
Rättelse: Såg till min stora förskräckelse att jag har formulerat mig fel.
"En praktisk sida som kan hantera större kriser i livet och som kan lösa problem som jag är övertygad om kommer från min mor." Jag menade att den praktiska sidan kommer från min mor, inte problemen.
/Honung 15 timmar senare.
Rubriken uteblir
När det händer jobbiga och svåra saker har jag ibland svårt att skriva. Vissa gånger är det lättare men den här gången är det jättesvårt. Det beror helt på vad det handlar om. Om det uteslutande handlar om mig, att jag blivit drabbad av något eller går igenom något som jag upplever som en katastrof i mitt liv, så går det bra att skriva om det. Men när det är en annan människa som är drabbad och jag är drabbad av det endast i andra hand, så är det svårt. Hur skriver man om sånt utan att lämna ut en annan människa fullständigt? Svaret är att man inte gör det. Man skriver inte alls helt enkelt.
Men eftersom den här bloggen verkar död, så måste jag ändå blåsa lite liv i den känns det som. Att skriva är ju för mig detsamma som att andas och jag måste. För det mesta blir det om triviala saker som händer i mitt liv. Att jag snubblar en hel del, att jag en morgon gick ut med två olika skor på fötterna och att jag umgås mycket med min bästa väninna som säger roliga saker.
Min TV är paj. Precis när idolsäsongen har börjat, tack så mycket. Med tanke på att jag köpte den på Röda Korset för 200 buckareller så är jag inte förvånad... Men ändå - är det inte lite... Jävligt? Jo, det tycker jag allt att det är. Jag gillar Idol och jag gillar att se när de jag hejar på går och vinner eller kommer tvåa. För det mesta kommer de tvåa eller trea men det är för att man inte kan lita på Svenska Folket. De har ingen smak och inget vett och det finns ingen rim och reson i det de gör när de ska rösta om någonting. Valet tänker jag inte ens kommentera. Vi lever i en demokrati och så är det bra med det. Folk har sagt sitt och nu är det upp till politikerna att fixa Sverige så gott det går. Det är deras jobb. Jag har lagt mig i och har rätt att klaga om det går åt helvete. De som inte har lagt sig i och röstat har ingen rätt att klaga sen. Jag skulle inte kommentera det... Men kunde inte låta bli. Nu slutar jag gensat med det.
För övrigt har jag ägnat mig åt att jobba. Och så har jag jagat hela stan runt efter ett par normala, svarta kostymbyxor. Finns inte i min storlek. Betänk nu att jag faktiskt har vuxit ur de gamla och ändå är allt för stort. Jag får åka till Stockholm och hitta en affär där de har storlekar med tillägget petite. Om du som läser råkar bo där och känner till någon butik som har det jag efterlyser så är jag tacksam för tips. De behöver inte kosta skjortan heller... Det vore tråkigt. Utan skjorta fryser jag och det är för att slippa frysa häcken av mig på jobbet i vinter som jag behöver nya brallor.
Jag har varit ute och druckit öl med en Muffin halva natten och därefter jobbat halva dagen så nu är jag trött och tänker gå härifrån.
Jag önskar att jag var närmare. Att jag kunde hjälpa mer. (Om mina önskningar vore pengar så skulle jag och alla som betyder något för mig leva gott i något annat land där det är varmt.) Om jag kraschar ibland så må det vara hänt. Om mina väggar rämnar och rasar runt mig så klarar jag av det. Jag önskar fortfarande att jag var närmare. Vissa saker gör för ont att se - om man inte kan göra något... Jag tänker mycket.
Puss&Kram!
/Honung - Lever
September- Daughtry
Men eftersom den här bloggen verkar död, så måste jag ändå blåsa lite liv i den känns det som. Att skriva är ju för mig detsamma som att andas och jag måste. För det mesta blir det om triviala saker som händer i mitt liv. Att jag snubblar en hel del, att jag en morgon gick ut med två olika skor på fötterna och att jag umgås mycket med min bästa väninna som säger roliga saker.
Min TV är paj. Precis när idolsäsongen har börjat, tack så mycket. Med tanke på att jag köpte den på Röda Korset för 200 buckareller så är jag inte förvånad... Men ändå - är det inte lite... Jävligt? Jo, det tycker jag allt att det är. Jag gillar Idol och jag gillar att se när de jag hejar på går och vinner eller kommer tvåa. För det mesta kommer de tvåa eller trea men det är för att man inte kan lita på Svenska Folket. De har ingen smak och inget vett och det finns ingen rim och reson i det de gör när de ska rösta om någonting. Valet tänker jag inte ens kommentera. Vi lever i en demokrati och så är det bra med det. Folk har sagt sitt och nu är det upp till politikerna att fixa Sverige så gott det går. Det är deras jobb. Jag har lagt mig i och har rätt att klaga om det går åt helvete. De som inte har lagt sig i och röstat har ingen rätt att klaga sen. Jag skulle inte kommentera det... Men kunde inte låta bli. Nu slutar jag gensat med det.
För övrigt har jag ägnat mig åt att jobba. Och så har jag jagat hela stan runt efter ett par normala, svarta kostymbyxor. Finns inte i min storlek. Betänk nu att jag faktiskt har vuxit ur de gamla och ändå är allt för stort. Jag får åka till Stockholm och hitta en affär där de har storlekar med tillägget petite. Om du som läser råkar bo där och känner till någon butik som har det jag efterlyser så är jag tacksam för tips. De behöver inte kosta skjortan heller... Det vore tråkigt. Utan skjorta fryser jag och det är för att slippa frysa häcken av mig på jobbet i vinter som jag behöver nya brallor.
Jag har varit ute och druckit öl med en Muffin halva natten och därefter jobbat halva dagen så nu är jag trött och tänker gå härifrån.
Jag önskar att jag var närmare. Att jag kunde hjälpa mer. (Om mina önskningar vore pengar så skulle jag och alla som betyder något för mig leva gott i något annat land där det är varmt.) Om jag kraschar ibland så må det vara hänt. Om mina väggar rämnar och rasar runt mig så klarar jag av det. Jag önskar fortfarande att jag var närmare. Vissa saker gör för ont att se - om man inte kan göra något... Jag tänker mycket.
Puss&Kram!
/Honung - Lever
September- Daughtry
