Honungsbullen

Peter Pan är en skolkamrat till mig, Honungsbullen. När jag hittade detta bland hans antecknngar på facebook så frågade jag om jag fick publicera det här som ett gästinlägg. Han gav sitt ok, så då gör jag det. Peter Pan är en man som fått kämpa mycket i sitt liv med utbrändhet och depression bl.a. Han kämpar på tappert och biter ihop och orkar ändå engagera sig i sådant som är viktigt att ta upp till debatt. Han är stark och det kommer att gå bra för honom till slut. Det är min övertygelse.

 

Så. Läs bara och kommentera gärna.

 

/Honung

 

av Peter Pan

 

Då sitter man här igen då.

Har inget speciellt att skriva om egentligen, förutom att jag inte gått ner någonting i vikt på 2 månader, å andra sidan har jag inte gått upp någonting heller vilket är bra.

När jag satte mig här kände jag att det var massor jag hade som jag ville få ur mig, få ur kroppen, ur systemet och aldrig behöva tänka på igen. Nu verkar det som det inte var så mycket ändå.

 

Det behövs så lite varje dag för att jag ska känna att jag har ett värde, även om jag inte är värd ett skit för någon annan än mina barn så känns det skönt att känna att man är värd någonting i sina egna ögon, för det är egentligen det som räknas... försöker jag intala mig. Men det är inte varje dag jag klarar av att utföra eller göra någonting jag tycker är värt att klappa mig själv på axeln för. Jag vägrar sjunka så lågt att jag klappar mig på axeln för att jag går upp ur sängen, väcker barnen eller borstar tänderna, vilket egentligen är allt jag orkar med vissa dagar.

 

Jag vill passa på att tacka, jag är inte lika modig som många andra som kan uttrycka sig positivt om andra offentligt, utan att känna sig dumma. Jag vill tacka de som på olika sätt uppmuntrar mig, och får mig att känna att jag kanske inte är så jäkla värdelös, trots att det är så jag känner mig.

 

Jag läste en artikel idag, jag vet inte hur jag snubblade över den, förmodligen var det någon som gillat den här på facebook men nu hittar jag inte vem det var, det spelar mindre roll. Jag länkar till den här om någon vill läsa. http://elingrelsson.se/2011/11/17/saret-som-inte-laker-2/

Den fick mig att må illa, känna ett fantastiskt hat mot personer som tycker de har rätt att behandla kvinnor som om de inte vore värda någonting.

Det gjorde mig sjukt ledsen att läsa att någon sagt att hennes kön var "ett sår som inte ville läka". Det måste innebära att någon skadat/sårat henne mer än jag kan föreställa mig.

Jag har otaliga gånger gått hem efter sena kvällar och hamnat bakom en kvinna och känt, helvete nu blir hon säkert livrädd. Jag har efter många om och men kommit fram till att det bästa är att långsamt sakta farten tills hon kommit ur syn och hörhåll. Att tvärstanna gör att kvinnan får hjärtattack verkar det som, att "förföljaren" helt plötsligt försvinner kan inte vara så kul. Att öka takten och försöka gå förbi är INTE att rekommendera, det kom jag fram till efter första försöket... jag var inte helt nykter när jag kom på det alternativet ska jag erkänna. Att byta sida på gatan funkar ibland, då kan hon hålla koll på en i ögonvrån och det verkar ha en lugnande effekt. Men många gånger har det hänt att man börjat byta sida, för att se att hon framför också börjat byta sida... INTE bra!

Men vafan ska det vara så för. Varför ska jag behöva känna mig som en potentiell förövare för att några idioter till män, osäkra, små, löjliga varelser ska kunna få sina kickar av att förnedra kvinnor på ett eller annat sätt. Varför ska kvinnor behöva bära överfallslarm för? Varför inte operera in en GPS i alla mäns pung så det alltid går att se vart fan vi är nånstans. Jag skulle inte ha någonting emot det. Visst… integritet hit och dit... men kvinnorna då? När ska dom få känna sig säkra? Det skulle inte hjälpa till 100% men det skulle gå fort att få fast förövaren/förövarna om inte annat.

Kanske är det egoistiskt av mig att tänka så, för jag tycker det är jobbigt att vara en potentiell förövare så fort jag hamnar på en gata eller en promenadväg ensam med en kvinna. Jag skulle vilja känna att hon inte såg mig som ett hot bara för att jag är man... det kan i.o.f.s. ha att göra med att jag inte är det vackraste exemplaret av man, jag skulle fan bli rädd för mig själv om jag stötte på mig själv nån kväll.... :)

Men hur ska vi lösa problemet då? Det är ju inte OK att halva befolkningen känner sig osäkra när de går ut.

Tänk alla som har det problemet hemma också, att deras löjliga missfoster till män ser det nödvändigt att slå eller psykiskt misshandla sina kvinnor för att känna att de har makt? Eller vad handlar det om? Jag har ingen aning, jag brukar kunna föreställa mig hur andra tänker i olika situationer, men har hittat några återvändsgränder. Jag kan omöjligt tänka mig in i hur kvinnomisshandlare, våldtäktsmän eller pedofiler tänker. Det finns säkert fler personligheter jag inte kan "spegla" mig i men det hör inte hit just nu. Kan någon normalt fungerande person tänka sig in i hur de fungerar? Om inte kanske vi måste vända oss till dessa förövare för att hitta svaret på hur vi ska få dem att sluta?

Oj, det här blev ju sjukt långt om någonting jag inte ens hade tänkt ta upp när jag satte mig här.

Det behövde väl komma ut, men på riktigt, går det att göra någonting åt det här? För så länge halva befolkningen känner sig osäkra kommer män kunna skaffa sig fördelar gentemot kvinnor, det är inte okej.

Läste någonting om en kille som skrivit om våldet mot kvinnor och han fick en jäkla massa hatmail och hot och allt vad det var... BRING IT ON! (Haha ungefär som nån läser det här) men hör av er på riktigt med telefonnummer och mötesplats så kan vi se om ni är så kaxiga när det inte är er fru eller flickvän som ni har framför er!

Ja ja, jag förstår att det inte går att sätta GPS i pungen på oss, det skulle skramla när vi sprang och när vi hade sex!

Åter till verkligheten, jag tror inte för en sekund att jag kan påverka kvinnors situation i det stora hela, men om jag kan få en enda idiot att tänka till så ... har jag gjort någonting jag kan klappa mig på axeln för idag.

Skönt det var att kunna skriva ohejdat :) Det var länge sen det också! Kontroll-läsa vad jag skrivit kanske? Nah, jag står för vad jag skrivit och har jag skrivit fel nånstans får jag väl stå för det också. Missuppfattas det av någon får jag väl förklara bättre helt enkelt.

 

Over and out.

 

Luka - Suzanne Vega

 

Efter att ha läst de senaste Gizmo-istiskt vinklade honungsinlägg så
borde jag egentligen vara svartsjuk på denna underbara lilla Gizmo,
han får Honungs all kärlek och uppmärksamhet om man tror hennes blogg,
men det är såklart inte så. I verkligheten, där jag bor, så är jag
turligt nog en lika stor del av Honungs liv som Gizmo, och nu när det
gått en tid tillsammans med underbara Honung kan det vara läge att
reflektera lite över vårt liv hittills.
 
Den stora frågan som dykt upp nu är såklart om världen verkligen är
redo för en Poet/Honung-förening ... Förvirringen som resulterar från
denna unika union kan helt enkelt vara FÖR mycket för världen. För
faktum är att jag är en oerhört förvirrad person, och Honung tävlar
med mig om förstaplatsen i förvirrings-OS. Exempel på Honungs bravader
lämnar jag till Honungs blogg (några exempel finns redan i tidigare
inlägg), men jag återberättar gärna egna exempel för att varna för de
katastrofer unionen rimligen måste leda till.
 
Första exemplet: vid ett tillfälle på jobbet stod jag med ett ovanligt
stort gäng kollegor i receptionen och skulle gå ut på lunch. När alla
var samlade och redo tog jag täten och skulle traditionellt gå ut ur
receptionen och ner på stan. Väl framme vid ytterdörren så bestämde
sig min hjärna för att glömma den komplicerade handlingen att trycka
på 'nyckel'-knappen och skjuta upp ytterdörren, och jag stod mitt
framför dörren utan att veta hur jag skulle komma ut. Jag visste inte
hur jag skulle göra(!) och ett stort antal människor väntade otåligt
bakom mig. Som tur var finns det kollegor som känner mig väl och en
sådan stod precis bakom mig. Han sade blixtsnabbt och utan förvåning
till mig "Tryck på knappen och öppna dörren". Detta förlöste mitt
hjärnlås och vi kunde alla få vårt dagliga bröd, men varför jag glömde
bort de få praktiska detaljerna i denna enkla handling förvånar mig än
idag.
 
Otaliga förvirrade episoder har förgyllt mitt liv och ett till exempel
kan belysa vidden av dem. Det kan också vara det värsta: mysteriet med
den försvunna bönkartongen. Efter att ha handlat lite mat och ställt
undan i kylskåp och skafferi så saknades en nyinhandlad kartong bönor
i just skafferiet. Eftersom jag känner mig själv så letade jag igenom
hela lägenheten; jag hade varvat matundanställningen med andra
aktiviteter, startat spel åt Gizmo, rökt en smula, lyssnat på litet
musik ... och vandrat runt överallt så maten kunde stå precis var som
helst. Jag sökte i mikron, badrummet, på hatthyllan, i sovrummet,
cd-hyllan, och även på slutet av letandet i skafferiet igen. 10
minuters letande gav ingenting, jag stod handfallen, kartongen var med
i matpåsen när jag plockade ur den på köksbänken, men bönorna var
borta! Jag gav upp och började med maten, och skulle hämta något från
skafferiet och voilá, där står den saknade kartongen. Jag hade haft
den i handen medan jag letade och när jag på slutet även dubbelkollade
skafferiet så ställde jag dit den, objektet jag sökte! Helt otroligt
...
 
Jag kan inte hålla mig från att ge några Honungsexempel också (förlåt
mig Honung ...). Bland annat har Honung ledigt promenerat in bakom
bardisken när vi skulle lämna en hotellrestaurang efer en utsökt
middag, en servitris kommenterade glatt: "Vad bra, du kan hjälpa till
med kvällsskiftet". Hon och jag har också fastnat i en labyrint av
stolar på en kryssningsfärja, och vid ett annat tillfälle fann Honung
altanen utanför restaurangen vi skulle äta på mycket intressantare än
att gå in genom ytterdörren. Hon klev glatt förbi ytterdörren och upp
på altanen, stannade, tittade sig förvirrat omkring och fällde en
kommentar i stil med: "Jaha, här skulle jag ju inte gå ...".
 
Det finns alltså ett visst inslag av förvirring hos oss båda, och jag
har fått känslan av att den förstärkts snarare än förtryckts sen vi
blev tillsammans, och som sagt, jag vet inte om världen är redo för
detta. Men större katastrofer har ju inträffat i världshistorien
(hoppas jag) så det ska nog gå bra. Om det kommer fler exempel i
kommande inlägg vet bara den allsmäktige skaparen Honung, antagligen
kommer Gizmo fortsätta att dominera i inläggen och göra mig än mer
svartsjuk, men snart kanske temat sakta kan ändras till andra
komponenter i Honungs liv, som i gamla dar (*hojtar till Honung*
älskling: jag finns också i ditt liv, och dina vardagsbetraktelser är
väldigt fyndiga så du kan väl skriva om dem).
 
För övrigt fick jag nyligen veta av Honung vad "Hej" heter i plural på
grekiska, men jag kommer inte ihåg vad ...
 
(räcker detta älskling, det blir väl inte sexstrejk nu?)
 
Eder Poet i tillvaron (om än lätt frånvarande vissa stunder)


I stället för musik; Förvirring - Bob Hund

Så är den så hett efterlängtade sommaren äntligen på besök i tillvaron för att åter fylla våra våra knoppar, kroppar och... ja, andra lemmar med värme och själslig mumma. Det är ett lika kärt som njutbart återseende varje år.

Liksom tidigare år när sommaren gästspelar i våra hagar så verkar tillvaron på något sätt sakta in lite...ta det lite lugnare.... man tar sig lite mer tid, man ser på omgivningen med andra ögon och lyssnar med mer uppmärksamma öron. Det är som om alla sinnen vaknar till liv efter månader i ide och samstämmigt smeker igång en stilla symfoni.

Detta sinnesfulla tillstånd som sommaren bjuder på får även andra angenäma bi(!)-effekter, inte minst här i B-kupan! Honung har äntligen på egna ben tagit steget ut från skuggan och in i solskenet igen, ivrigt påhejad av med sin nyfunna kärlek, Poeten.

Ingen (utom möjligen Honung och Poeten, förstås) är gladare än jag, för Honung är indeed en exceptionell gudinna som förtjänar det bästa och banne mig om hon inte har fått det nu! Jag gläder mig med henne och önskar dem båda allt gott för framtiden. Let love rule.

För egen del har undertecknad ännu inte riktigt bestämt sig för om han är riktigt redo att följa i Honungs fotspår och våga söka och finna kärleken igen... Ett tafatt, men mycket tappert försök har dock gjorts, det måste dock medges... och oturligt nog dokumenterades detta också...:





Jaa, det är inte lätt när det är svårt... Jag har själv endast vaga minnesbilder från denna mycket skamliga episod i mitt liv, men visst lät det väl ändå som om jag ändå hade det ganska trevligt...? Om inte annat så bekräftar väl detta återigen den djupa livsinsikt som en vis man sökte förmedla till mänskligheten redan för en sisådär 30 år sedan...





Glad sommar på er, honungsdyrkare,

önskar en solstungen

Skalman

P.S Om det finns en vacker sköldpaddehona därute som INTE vill ge mig en känga, så tveka inte att kontakta Honung - hon vidareförmedlar gärna alla skamliga förslag från er till mig.

 I’m Honeybun’s English friend and I’ve known her for a long time. She’s asked me to write something for her blog but I don’t know any Swedish so I hope you don’t mind if I write in English.

 

There are three topics I could write about – Honeybun herself, what I know about Sweden or telling you about England.

 

The third topic I can deal with straight away – England is the bottom bit of an island just above France and to the left of Germany. If you want to know any more about England read a book, there are plenty of them. I’m sure most of you don’t want to hear about it.

 

Honeybun is a subject I’d much rather write about. She’s the loveliest, funniest, kindest woman I’ve ever met and I love her dearly. Stunningly beautiful too. I’m saying this as a man and men are never wrong. Well we never admit we’re wrong, even to ourselves, so it’s the same thing as never being wrong. But trust me, she’s gorgeous. From the moment we came into contact 11 years ago – in a chatroom before the internet was fashionable - we’ve been close because she’s so easy to chat to. From the moment we actually met a year later I’ve been slightly in love with her and I still am. Any sane man would be. She knows I feel like this and she’s cool with it.

 

 I didn’t just fall in love with Honeybun though, I fell further in love with Sweden. I’m a Swedophile – someone that loves everything Swedish. This process started, as far as I can remember, when I discovered ABBA at the age of 4 and was strengthened at age 10 when I found out that there used to be Viking settlements near my home. It grew hugely at aged 13 and 14 when I used to sneak downstairs late at night and watch Bergman films on TV. The one that I remember making the biggest impression on me was ‘Summer with Monika’, a film about young love which had a powerful effect on 13 year old male hormones, due to its message of freedom having consequences and its brilliant cinematography but mainly because of its nude bathing scenes in a time when British TV was discouraged from showing nudity.

 

When most English think of Sweden they think of ABBA, the Vikings, the chefs from the Muppet Show with the silly voices, Volvo and nude communal saunas. They aren’t sure whether to believe in the nude saunas but think if they do happen they’re like Roman orgies. We are a sexually repressed people you see, so to us naked = sex (which leads to a lot of awkwardness with nurses in hospitals) Most English people have no regular access to a sauna and those that do – the wealthy - tend to use the ones in their gyms, which aren’t very hot and forbid nudity but don’t discourage fit people in swimwear. 

 

So we hear ‘nude’ and ‘sauna’ and think ‘porn film’.

 

/Mark