Jag borde egentligen sova...
Gubevars! Det här bloggandet är det inte mycket ordning med. Tidsbrist, inspirationsbrist och allmän trötthet är mina ursäkter. Att jag i veckan blev förkyld gjorde inte saken bättre. En vanlig bonnförkylning bara, men den sög musten ur mig. Den lilla must som fanns.
Well! Brudarna kom på fest! *glaaaaaaaaaaaaaaad* Det var så roligt och alla var så snygga och glada. Och jag och mina två sötnosar som skulle sova hos mig kom hemramlande vid sextiden på morgonen. Min söta väninna vars hem vi invaderade hade det också trevligt enligt vad hon säger. Det var så roligt att den där festen blev av i alla fall. Jag har tänkt på den så länge och nu, äntligen! De som inte kunde komma kanske kan komma nästa gång det blir ett event av något slag. Hoppas!
Ni som följt mig via bloggen sedan urminnes tider minns kanske att jag klagat och gnällt på min vikt? Joodå - problemet har inte varit att jag lidit av övervikt. Big time tvärtom kan jag säga, utan att överdriva. När jag förra våren efter en lunginflammation vägde 36 kg, trodde jag att jag skulle falla ur. Visst är jag väldigt kort, men 36 kg är undernäring. Jag var genomskinlig. Och osynlig. Och jeans i storlek 24 i midjan var för stora. Sedan gick jag upp till min vanliga magra vikt igen. Min BMI var under det normala, men det var i alla fall en vikt jag vant mig vid sedan ett kraftigt viktras 2006. Magen var platt och det var väl bra. Problemet var bara att rumpan var platt. Brösten var mindre än de någonsin varit. (Tänk dig kvinna att du går från C-kupa till A-kupa... Traumatiskt indeed.) Låren var obefintliga. Allt som gör att man känner sig som en kvinna och ser ut som en kvinna var borta.
Jag skaffade en visionboard 2007. På den satte jag upp viktökning. Jag försökte träna mig till det och det hände ingenting. Sen stängde mitt gym och jag kom av mig med träningen. Well, jag har ätit och ätit och ätit. Enorma mängder riktig mat och ännu större mängder fettbildande födoämnen. Och jag åt och åt lite till och åt ännu mer. Jag kollade min ämnesomsättning - den var normal. Jag kollade allt som gick att kolla och det var normalt och bra allting. Så jag fick acceptera att jag såg ut som ett ras helt enkelt.
Nu, mina vänner har det hänt! Under våren började jag öka lite. Och under våren och sommaren har jag lyckats gå upp fem kg och nått min trivselvikt. Och det gör ingenting om ytterligare två kg lägger sig på kroppen. Jag har en liten putmage. Jag har fått en häck!!! Jag har lite mera lår. Jag är lite rundare i ansiktet. Och jag mår så himla bra. Det känns underbart helt enkelt att jag äntligen lyckats. Det enda som krävdes var att jag började må bra. Inuti mig själv.
Jag såg mina problem och tog fram dem i ljuset och granskade dem. Ett efter ett. Jag jobbar fortfarande på några av dem, men det är något som ständigt pågår i en människa tror jag. Utveckling, en strävan att nå balans och harmoni. Men jag har i alla fall äntligen förstått att det ligger på mig att skaffa det. Jag kan inte lämna det till någon annan att "fixa" mig. Det är upp till mig. Det är en nyttig vetskap - den gjorde ont att komma underfund med, men nyttig är den.
Trots en del klagomål från Poeten och andra, så måste jag ändå få nämna att Gizmo har börjat i skolan och med ens har han blivit så himla stor. Saker som inte skulle ha hänt för bara några veckor sedan har plötsligt börjat ske. Ett exempel är att han går ut på gården själv, utan någon vuxen och leker med sina kompisar. Wow liksom. Det går fort i svängarna måste jag säga och det är lite svårt att hänga med. Visst är han fortfarande liten och gullig, men stor ändå.
Idag var vi och tittade på Poetens systers nya valp. Åh, herregud! Jag vill också ha en valp! Det är inte så konstigt att man vill, när valpen är nio veckor gammal och ser ut som socker.
Klart man vill ha en sån.
Jomenvisst. När jag blir pensionär kanske jag får tid.
Förkylningen har gett mig en irriterande hosta och jag tänker sväva i ett coccilanarus under natten så att man får sova. Sömn är annars en ganska stor bristvara. Även det är upp till mig - att lägga mig i tid. Det händer väldigt sällan. Tog en tupplur i eftermiddags på en ytterst skön soffa och har under kvällen druckit kaffe. Biiiig mistake. Det finns vissa misstag som jag aldrig lär mig av. Men tupplurar till ljudet av finnkamp är så frestande.
Nåja, jag måste gå nu. Här kan jag inte sitta hela natten. Coccilana is the shit. Enter Sandman. Och allt det där.
Puss & Kram på er!
/Honung in the Tillvaro!
Well! Brudarna kom på fest! *glaaaaaaaaaaaaaaad* Det var så roligt och alla var så snygga och glada. Och jag och mina två sötnosar som skulle sova hos mig kom hemramlande vid sextiden på morgonen. Min söta väninna vars hem vi invaderade hade det också trevligt enligt vad hon säger. Det var så roligt att den där festen blev av i alla fall. Jag har tänkt på den så länge och nu, äntligen! De som inte kunde komma kanske kan komma nästa gång det blir ett event av något slag. Hoppas!
Ni som följt mig via bloggen sedan urminnes tider minns kanske att jag klagat och gnällt på min vikt? Joodå - problemet har inte varit att jag lidit av övervikt. Big time tvärtom kan jag säga, utan att överdriva. När jag förra våren efter en lunginflammation vägde 36 kg, trodde jag att jag skulle falla ur. Visst är jag väldigt kort, men 36 kg är undernäring. Jag var genomskinlig. Och osynlig. Och jeans i storlek 24 i midjan var för stora. Sedan gick jag upp till min vanliga magra vikt igen. Min BMI var under det normala, men det var i alla fall en vikt jag vant mig vid sedan ett kraftigt viktras 2006. Magen var platt och det var väl bra. Problemet var bara att rumpan var platt. Brösten var mindre än de någonsin varit. (Tänk dig kvinna att du går från C-kupa till A-kupa... Traumatiskt indeed.) Låren var obefintliga. Allt som gör att man känner sig som en kvinna och ser ut som en kvinna var borta.
Jag skaffade en visionboard 2007. På den satte jag upp viktökning. Jag försökte träna mig till det och det hände ingenting. Sen stängde mitt gym och jag kom av mig med träningen. Well, jag har ätit och ätit och ätit. Enorma mängder riktig mat och ännu större mängder fettbildande födoämnen. Och jag åt och åt lite till och åt ännu mer. Jag kollade min ämnesomsättning - den var normal. Jag kollade allt som gick att kolla och det var normalt och bra allting. Så jag fick acceptera att jag såg ut som ett ras helt enkelt.
Nu, mina vänner har det hänt! Under våren började jag öka lite. Och under våren och sommaren har jag lyckats gå upp fem kg och nått min trivselvikt. Och det gör ingenting om ytterligare två kg lägger sig på kroppen. Jag har en liten putmage. Jag har fått en häck!!! Jag har lite mera lår. Jag är lite rundare i ansiktet. Och jag mår så himla bra. Det känns underbart helt enkelt att jag äntligen lyckats. Det enda som krävdes var att jag började må bra. Inuti mig själv.
Jag såg mina problem och tog fram dem i ljuset och granskade dem. Ett efter ett. Jag jobbar fortfarande på några av dem, men det är något som ständigt pågår i en människa tror jag. Utveckling, en strävan att nå balans och harmoni. Men jag har i alla fall äntligen förstått att det ligger på mig att skaffa det. Jag kan inte lämna det till någon annan att "fixa" mig. Det är upp till mig. Det är en nyttig vetskap - den gjorde ont att komma underfund med, men nyttig är den.
Trots en del klagomål från Poeten och andra, så måste jag ändå få nämna att Gizmo har börjat i skolan och med ens har han blivit så himla stor. Saker som inte skulle ha hänt för bara några veckor sedan har plötsligt börjat ske. Ett exempel är att han går ut på gården själv, utan någon vuxen och leker med sina kompisar. Wow liksom. Det går fort i svängarna måste jag säga och det är lite svårt att hänga med. Visst är han fortfarande liten och gullig, men stor ändå.
Idag var vi och tittade på Poetens systers nya valp. Åh, herregud! Jag vill också ha en valp! Det är inte så konstigt att man vill, när valpen är nio veckor gammal och ser ut som socker.
Klart man vill ha en sån.
Jomenvisst. När jag blir pensionär kanske jag får tid.
Förkylningen har gett mig en irriterande hosta och jag tänker sväva i ett coccilanarus under natten så att man får sova. Sömn är annars en ganska stor bristvara. Även det är upp till mig - att lägga mig i tid. Det händer väldigt sällan. Tog en tupplur i eftermiddags på en ytterst skön soffa och har under kvällen druckit kaffe. Biiiig mistake. Det finns vissa misstag som jag aldrig lär mig av. Men tupplurar till ljudet av finnkamp är så frestande.
Nåja, jag måste gå nu. Här kan jag inte sitta hela natten. Coccilana is the shit. Enter Sandman. Och allt det där.
Puss & Kram på er!
/Honung in the Tillvaro!
Verklighet
I morgon är det äntligen dags för brudarna att samlas!!! Roligt! Flera har aldrig träffats förut - så det blir spännande att se hur allt stämmer. Personkemi, samtalsämnen, humor... Vilken risk att ta egentligen. Tänk om dessa starka, vackra, underbara kvinnor verkligen inte gillar varandra? Det skulle vara ganska tragiskt eftersom jag gillar dem alla.
Tacos, vin och brudar! Finns det något bättre? (Jo, en sak är bättre än brudar och det är grabbar.)
Poeten är förkyld. Jag har jobbat hårt den här veckan. Gizmo har börjat skolan. Nollan minsann. Wow liksom...
Har alltså insett att min verklighet blivit helt annorlunda. Jag vaknade upp en dag och insåg att en familj ramlade ner i knät på mig. Det är Poeten och Gizmo. Det är matsäckar, jympapåsar, simskolor, fritids... Och gos och mys och bråk så att både spån och plankor nästan flyger. mellan Gizmo och mig då, som båda har temperament. Den ene som en hel italienare och den andra som en halv grek. Herregud, vilka kontroverser det blir. Poeten är som vanligt lugn som en filbunke.
Jag har idag återigen förlorat en vän. Känns jäkligt jobbigt, men kanske nödvändigt, men ändå så jävla onödigt.
Well... I morgon är det i alla fall fest som gäller. Det ska bli skönt att inte behöva tänka på något annat än att bara koppla av och ha det trevligt.
Annars känns det typ såhär:
Jo, det gör det.
Puss & Kram!
/Honung - Här och Nu.
Tacos, vin och brudar! Finns det något bättre? (Jo, en sak är bättre än brudar och det är grabbar.)
Poeten är förkyld. Jag har jobbat hårt den här veckan. Gizmo har börjat skolan. Nollan minsann. Wow liksom...
Har alltså insett att min verklighet blivit helt annorlunda. Jag vaknade upp en dag och insåg att en familj ramlade ner i knät på mig. Det är Poeten och Gizmo. Det är matsäckar, jympapåsar, simskolor, fritids... Och gos och mys och bråk så att både spån och plankor nästan flyger. mellan Gizmo och mig då, som båda har temperament. Den ene som en hel italienare och den andra som en halv grek. Herregud, vilka kontroverser det blir. Poeten är som vanligt lugn som en filbunke.
Jag har idag återigen förlorat en vän. Känns jäkligt jobbigt, men kanske nödvändigt, men ändå så jävla onödigt.
Well... I morgon är det i alla fall fest som gäller. Det ska bli skönt att inte behöva tänka på något annat än att bara koppla av och ha det trevligt.
Annars känns det typ såhär:
Jo, det gör det.
Puss & Kram!
/Honung - Här och Nu.
Ett plus ett är lika med ... förvirring? (Gästblogg av Poeten)
Efter att ha läst de senaste Gizmo-istiskt vinklade honungsinlägg så
borde jag egentligen vara svartsjuk på denna underbara lilla Gizmo,
han får Honungs all kärlek och uppmärksamhet om man tror hennes blogg,
men det är såklart inte så. I verkligheten, där jag bor, så är jag
turligt nog en lika stor del av Honungs liv som Gizmo, och nu när det
gått en tid tillsammans med underbara Honung kan det vara läge att
reflektera lite över vårt liv hittills.
Den stora frågan som dykt upp nu är såklart om världen verkligen är
redo för en Poet/Honung-förening ... Förvirringen som resulterar från
denna unika union kan helt enkelt vara FÖR mycket för världen. För
faktum är att jag är en oerhört förvirrad person, och Honung tävlar
med mig om förstaplatsen i förvirrings-OS. Exempel på Honungs bravader
lämnar jag till Honungs blogg (några exempel finns redan i tidigare
inlägg), men jag återberättar gärna egna exempel för att varna för de
katastrofer unionen rimligen måste leda till.
Första exemplet: vid ett tillfälle på jobbet stod jag med ett ovanligt
stort gäng kollegor i receptionen och skulle gå ut på lunch. När alla
var samlade och redo tog jag täten och skulle traditionellt gå ut ur
receptionen och ner på stan. Väl framme vid ytterdörren så bestämde
sig min hjärna för att glömma den komplicerade handlingen att trycka
på 'nyckel'-knappen och skjuta upp ytterdörren, och jag stod mitt
framför dörren utan att veta hur jag skulle komma ut. Jag visste inte
hur jag skulle göra(!) och ett stort antal människor väntade otåligt
bakom mig. Som tur var finns det kollegor som känner mig väl och en
sådan stod precis bakom mig. Han sade blixtsnabbt och utan förvåning
till mig "Tryck på knappen och öppna dörren". Detta förlöste mitt
hjärnlås och vi kunde alla få vårt dagliga bröd, men varför jag glömde
bort de få praktiska detaljerna i denna enkla handling förvånar mig än
idag.
Otaliga förvirrade episoder har förgyllt mitt liv och ett till exempel
kan belysa vidden av dem. Det kan också vara det värsta: mysteriet med
den försvunna bönkartongen. Efter att ha handlat lite mat och ställt
undan i kylskåp och skafferi så saknades en nyinhandlad kartong bönor
i just skafferiet. Eftersom jag känner mig själv så letade jag igenom
hela lägenheten; jag hade varvat matundanställningen med andra
aktiviteter, startat spel åt Gizmo, rökt en smula, lyssnat på litet
musik ... och vandrat runt överallt så maten kunde stå precis var som
helst. Jag sökte i mikron, badrummet, på hatthyllan, i sovrummet,
cd-hyllan, och även på slutet av letandet i skafferiet igen. 10
minuters letande gav ingenting, jag stod handfallen, kartongen var med
i matpåsen när jag plockade ur den på köksbänken, men bönorna var
borta! Jag gav upp och började med maten, och skulle hämta något från
skafferiet och voilá, där står den saknade kartongen. Jag hade haft
den i handen medan jag letade och när jag på slutet även dubbelkollade
skafferiet så ställde jag dit den, objektet jag sökte! Helt otroligt
...
Jag kan inte hålla mig från att ge några Honungsexempel också (förlåt
mig Honung ...). Bland annat har Honung ledigt promenerat in bakom
bardisken när vi skulle lämna en hotellrestaurang efer en utsökt
middag, en servitris kommenterade glatt: "Vad bra, du kan hjälpa till
med kvällsskiftet". Hon och jag har också fastnat i en labyrint av
stolar på en kryssningsfärja, och vid ett annat tillfälle fann Honung
altanen utanför restaurangen vi skulle äta på mycket intressantare än
att gå in genom ytterdörren. Hon klev glatt förbi ytterdörren och upp
på altanen, stannade, tittade sig förvirrat omkring och fällde en
kommentar i stil med: "Jaha, här skulle jag ju inte gå ...".
Det finns alltså ett visst inslag av förvirring hos oss båda, och jag
har fått känslan av att den förstärkts snarare än förtryckts sen vi
blev tillsammans, och som sagt, jag vet inte om världen är redo för
detta. Men större katastrofer har ju inträffat i världshistorien
(hoppas jag) så det ska nog gå bra. Om det kommer fler exempel i
kommande inlägg vet bara den allsmäktige skaparen Honung, antagligen
kommer Gizmo fortsätta att dominera i inläggen och göra mig än mer
svartsjuk, men snart kanske temat sakta kan ändras till andra
komponenter i Honungs liv, som i gamla dar (*hojtar till Honung*
älskling: jag finns också i ditt liv, och dina vardagsbetraktelser är
väldigt fyndiga så du kan väl skriva om dem).
För övrigt fick jag nyligen veta av Honung vad "Hej" heter i plural på
grekiska, men jag kommer inte ihåg vad ...
(räcker detta älskling, det blir väl inte sexstrejk nu?)
Eder Poet i tillvaron (om än lätt frånvarande vissa stunder)
I stället för musik; Förvirring - Bob Hund
Blommor och Bin
I förra veckan fyllde Poeten år, så jag tog med mig Gizmo ut på stan för att handla presenter. Herregud så duktig han var. Inte ett enda tjat, inte ett enda nej och han var bara så himla gullig och charmig som bara han kan vara. För det är han ju större delen av tiden. Och det var överhuvudtaget en väldigt bra dag. Ja, det var en underbar dag. Dyra praliner och gott pralinvin köpte vi. Och en påse ballonger som man kan göra ballongdjur av som Gizmo köpte för egna pengar. (Jag tror att Gizmo nog ville ha dem själv egentligen *blink*)
Gizmo är överhuvudtaget väldigt rolig.
Det gick en reklamfilm för tamponger på TV och han frågade mig vad det var. Jag försökte efter bästa förmåga förklara att det är en grej som tjejer använder för att de ibland blöder... I samma veva förklarade jag också att det inte är farligt när flickor blöder just där de blöder... Jo, jag sa var det blöder. Och att de använder tamponger för att inte smutsa ner sina kläder.
När min söta väninna var här några veckor efteråt och var tvungen att gå på toa två gånger och låna ett par joggingbrallor av Poeten, så räknade Gizmo blixtsnabbt ut att hon hade "den där flickgrejen", som han kallar det. Så himla gulligt.
Vi hamnade i en lite knivig situation, Poeten och jag, när han frågade hur bebisar kommer in i magen. Vi förklarade att när mamman och pappan tycker jättemycket om varandra och är tillsammans mycket så kan det bli bebisar. Man kan inte dra detaljer för en sexåring... Well, han drog slutsatsen att de också måste gifta sig. Vi förklarade att man inte behöver det, men jag tror inte att han hörde det. Sedan följde en diskussion huruvida en lillasyster eller lillebror överhuvudtaget är välkommen i hans värld. Och sedan hur bebisarna kommer ut från magen. Då var det en lättnad att redan ha förklarat tamponger och var de används för att tala om var bebisarna kommer ut. Så, blommor & bin-snack: Check!
I förra veckan förklarade han för en förälder till ett annat barn på sitt fritids att om Poeten och jag gifter oss, då blir det bebisar. Han förklarade också hela vår relation för föräldern. Jodå, "hon bor inte hos oss men hon brukar vara hemma hos oss och om de gifter sig så blir hon min nya mamma." Han brukar kalla mig sin älskling och sin darling och snusa i mina armveck. Och så säger han att han är kär i mig. Det är så gulligt att man kan svimma ju. Så, visst älskar vi varandra, han och jag. Och ibland är han skitjobbig och jag gnäller här i bloggen - men kärleken är trots detta genuin. Och djup. Dessutom är det nog inte bara jag som tycker att han är jobbig. Han tycker helt säkert att jag är precis lika jobbig om inte värre.
Poeten och jag var barnlediga i helgen, så vi drog iväg på en kryssning. Silja Galaxy för andra gången i år för min del. Eftersom både Poeten och jag är smått förvirrade och saknar lokalsinne, så spenderade vi en hel del tid i korridorer där vi letade efter vår hytt. Jag tror säkert att Poeten kan berätta om detta mer ingående och målande, när jag uinder hot om våld och sexstrejk avtvingat honom en gästblogg. Det var en rolig kryssning, trots diverse missöden. Ja, kul hade vi. Vi kom i säng tjugo över fem på morgonen. Bara det borde säga allt.
Nu ska jag fortsätta min semester och suga musten ur den här sista veckan. Så jag ska gå.
Puss& Kram!
/Honung
My Little Man - Ozzy
Gizmo är överhuvudtaget väldigt rolig.
Det gick en reklamfilm för tamponger på TV och han frågade mig vad det var. Jag försökte efter bästa förmåga förklara att det är en grej som tjejer använder för att de ibland blöder... I samma veva förklarade jag också att det inte är farligt när flickor blöder just där de blöder... Jo, jag sa var det blöder. Och att de använder tamponger för att inte smutsa ner sina kläder.
När min söta väninna var här några veckor efteråt och var tvungen att gå på toa två gånger och låna ett par joggingbrallor av Poeten, så räknade Gizmo blixtsnabbt ut att hon hade "den där flickgrejen", som han kallar det. Så himla gulligt.
Vi hamnade i en lite knivig situation, Poeten och jag, när han frågade hur bebisar kommer in i magen. Vi förklarade att när mamman och pappan tycker jättemycket om varandra och är tillsammans mycket så kan det bli bebisar. Man kan inte dra detaljer för en sexåring... Well, han drog slutsatsen att de också måste gifta sig. Vi förklarade att man inte behöver det, men jag tror inte att han hörde det. Sedan följde en diskussion huruvida en lillasyster eller lillebror överhuvudtaget är välkommen i hans värld. Och sedan hur bebisarna kommer ut från magen. Då var det en lättnad att redan ha förklarat tamponger och var de används för att tala om var bebisarna kommer ut. Så, blommor & bin-snack: Check!
I förra veckan förklarade han för en förälder till ett annat barn på sitt fritids att om Poeten och jag gifter oss, då blir det bebisar. Han förklarade också hela vår relation för föräldern. Jodå, "hon bor inte hos oss men hon brukar vara hemma hos oss och om de gifter sig så blir hon min nya mamma." Han brukar kalla mig sin älskling och sin darling och snusa i mina armveck. Och så säger han att han är kär i mig. Det är så gulligt att man kan svimma ju. Så, visst älskar vi varandra, han och jag. Och ibland är han skitjobbig och jag gnäller här i bloggen - men kärleken är trots detta genuin. Och djup. Dessutom är det nog inte bara jag som tycker att han är jobbig. Han tycker helt säkert att jag är precis lika jobbig om inte värre.
Poeten och jag var barnlediga i helgen, så vi drog iväg på en kryssning. Silja Galaxy för andra gången i år för min del. Eftersom både Poeten och jag är smått förvirrade och saknar lokalsinne, så spenderade vi en hel del tid i korridorer där vi letade efter vår hytt. Jag tror säkert att Poeten kan berätta om detta mer ingående och målande, när jag uinder hot om våld och sexstrejk avtvingat honom en gästblogg. Det var en rolig kryssning, trots diverse missöden. Ja, kul hade vi. Vi kom i säng tjugo över fem på morgonen. Bara det borde säga allt.
Nu ska jag fortsätta min semester och suga musten ur den här sista veckan. Så jag ska gå.
Puss& Kram!
/Honung
My Little Man - Ozzy
