Lite kort bara
Mitt hår... Är kort. Väldigt kort. Min frissa sa att det kommer att ta typ en vecka för håret att vänja sig vid att vara kort. Undrar hur lång tid det tar för mig att vänja mig. Jag är inte missnöjd. Nej då, men van? Nej. Inte alls van. Inte alls. God damn alltså! Jag vågade! Det är för mig otroligt. Känns bra.
Nu ska jag vara barnvakt åt Gizmo. Hämta på fritids och laga mat och fixa och dona. Senare kommer en till liten kille och då får jag två busfrön att tampas med tills Poeten kommer hem. Tur att jag har Darlingbästisen som stöd och hjälp i tillvaron. Hon ska vara med mig.
Jag har lämnat in min superunderbara dator på rehabilitering. Den bestämde sig för att svimma en stund och sen bestämde den sig för att förbli avsvimmad, så nu är den på verkstad. Jag får små söta sms från Elgiganten (som förut var PC city) som berättar för mig hur långt datorn har kommit i sin utveckling. Den står för närvarande i vårdkö.
Livet... Ja, livet. Det rör på sig. Skalman kom in på jobbet med en bok i hur jag rehabiliterar mg själv. Spooky indeed. Mina negativa tankar är jag i alla fall numera säker på att jag inte är ensam om, eftersom det skrivs böcker som beskriver mig på pricken. Burr...
Well, that's all folks.
/Honung - här och nu.
Eftersom jag inte kunde lägga in originalvideon, så får ni en annan version:
Nu ska jag vara barnvakt åt Gizmo. Hämta på fritids och laga mat och fixa och dona. Senare kommer en till liten kille och då får jag två busfrön att tampas med tills Poeten kommer hem. Tur att jag har Darlingbästisen som stöd och hjälp i tillvaron. Hon ska vara med mig.
Jag har lämnat in min superunderbara dator på rehabilitering. Den bestämde sig för att svimma en stund och sen bestämde den sig för att förbli avsvimmad, så nu är den på verkstad. Jag får små söta sms från Elgiganten (som förut var PC city) som berättar för mig hur långt datorn har kommit i sin utveckling. Den står för närvarande i vårdkö.
Livet... Ja, livet. Det rör på sig. Skalman kom in på jobbet med en bok i hur jag rehabiliterar mg själv. Spooky indeed. Mina negativa tankar är jag i alla fall numera säker på att jag inte är ensam om, eftersom det skrivs böcker som beskriver mig på pricken. Burr...
Well, that's all folks.
/Honung - här och nu.
Eftersom jag inte kunde lägga in originalvideon, så får ni en annan version:
Sluta jiddra - börja trolla!
Nu är det dags att sluta deppa. Dags att vända tankarna i positiva riktningar. Jag har gjort det förr och jag kan göra det igen. Men det är verkligen mycket enklare att göra det i Mars än i November. Verkligen. När man går mot ljusare tider känner man positiva vibbar överallt och blodet sjunger i ådrorna. Nu - mörker. Om vi ändå ska ha vinter, så kan vi väl i alla fall få ha snö? Well - vädret kan jag inte göra något åt, så varför klaga?
Positivt i mitt liv:
Jag har människor runt omkring mig som bryr sig. De bryr sig om mig. Uppmuntran i alla former kommer min väg. Och jag uppskattar det verkligen. Om det inte märks, så ska mina vänner veta att jag känner det i mitt hjärta. Och nu har jag skrivit det också och då finns det bevis. För tid och evighet i cyberrymden.
Det finns gott folköl. Japp, jag dricker en nu.
Dödsföraktande trotsade jag en av mina rädslor igår. Jajjamen! Jag ställde mig väldigt högt upp på en ranglig stege och torkade spegelpelare från tak till golv på jobbet. Jag är väldigt och otroligt höjdrädd. Japp, men jag gjorde det och var rädd hela tiden att jag skulle ramla ner och bryta lårbenshalsen. Det gjorde jag inte. Och det gläder mig.
Jag får antagligen fira jul med min bror i år. Det är underbart indeed. Det börjar nästan bli en vana när vi båda är singel i omgångar. Nu är vi båda singel samtidigt, så det blir en fröjdefull familjejul.
Jag håller vikten. De kilon jag desperat försökte gå upp har jag gått upp och de verkar stanna. Tack för det, Gode Kiloguden!
Jag slipper tampas med Upplands Lokaltrafik. Jag hoppas att jag för evigt ska slippa. Amen.
Det finns mer. Jag har mat på ett bord nära mig. Jag har tak över mitt huvud. Jag har någonstans att sova. Jag har vänner som älskar mig. Jag kan säga "brun" och "jävla kaninjävel" på teckenspråk (vädigt användbart). Jag tror jag har kvar mitt sinne för humor. Jag kan stå och gå med intakt lårbenshals. Jag har mna brudar. Och numera trivs jag ganska bra på jobbet. Faktiskt.
Jag ska försöka lära mig Grekiska en vacker dag. Det kom in en kvinna på jobbet som sa att hon kunde lära mig. Det skulle vara väldigt roligt att kunna lite mer än jag kan. Den som lever får se. Men ja, det skulle verkligen vara roligt.
Se, det finns saker i livet värda att leva för. Det finns roliga saker. Om jag deppar ihop ibland och jag inte ser något ljus, så ska jag gå tillbaka hit och läsa mina egna ord. För jag är världens bästa amatörpsykolog - när det gäller andras problem. Om jag har egna, så får jag väl lyssna på mig själv då.
Mitt hjärta, mina val, mitt liv.
/Honung
Och det kommer en tid... Och här kommer en påminnelse:
Positivt i mitt liv:
Jag har människor runt omkring mig som bryr sig. De bryr sig om mig. Uppmuntran i alla former kommer min väg. Och jag uppskattar det verkligen. Om det inte märks, så ska mina vänner veta att jag känner det i mitt hjärta. Och nu har jag skrivit det också och då finns det bevis. För tid och evighet i cyberrymden.
Det finns gott folköl. Japp, jag dricker en nu.
Dödsföraktande trotsade jag en av mina rädslor igår. Jajjamen! Jag ställde mig väldigt högt upp på en ranglig stege och torkade spegelpelare från tak till golv på jobbet. Jag är väldigt och otroligt höjdrädd. Japp, men jag gjorde det och var rädd hela tiden att jag skulle ramla ner och bryta lårbenshalsen. Det gjorde jag inte. Och det gläder mig.
Jag får antagligen fira jul med min bror i år. Det är underbart indeed. Det börjar nästan bli en vana när vi båda är singel i omgångar. Nu är vi båda singel samtidigt, så det blir en fröjdefull familjejul.
Jag håller vikten. De kilon jag desperat försökte gå upp har jag gått upp och de verkar stanna. Tack för det, Gode Kiloguden!
Jag slipper tampas med Upplands Lokaltrafik. Jag hoppas att jag för evigt ska slippa. Amen.
Det finns mer. Jag har mat på ett bord nära mig. Jag har tak över mitt huvud. Jag har någonstans att sova. Jag har vänner som älskar mig. Jag kan säga "brun" och "jävla kaninjävel" på teckenspråk (vädigt användbart). Jag tror jag har kvar mitt sinne för humor. Jag kan stå och gå med intakt lårbenshals. Jag har mna brudar. Och numera trivs jag ganska bra på jobbet. Faktiskt.
Jag ska försöka lära mig Grekiska en vacker dag. Det kom in en kvinna på jobbet som sa att hon kunde lära mig. Det skulle vara väldigt roligt att kunna lite mer än jag kan. Den som lever får se. Men ja, det skulle verkligen vara roligt.
Se, det finns saker i livet värda att leva för. Det finns roliga saker. Om jag deppar ihop ibland och jag inte ser något ljus, så ska jag gå tillbaka hit och läsa mina egna ord. För jag är världens bästa amatörpsykolog - när det gäller andras problem. Om jag har egna, så får jag väl lyssna på mig själv då.
Mitt hjärta, mina val, mitt liv.
/Honung
Och det kommer en tid... Och här kommer en påminnelse:
Jomenvisst...
Hittade detta....
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6143835.ab?sms_ss=facebook
Beviset. Jag är inte ensam.
Dags att slänga sig i ett solarium, få lite ljus och kanske bli lite snygg (läs: rynkig).
Det var nog allt för mig...
/Honung - Här och nu!
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6143835.ab?sms_ss=facebook
Beviset. Jag är inte ensam.
Dags att slänga sig i ett solarium, få lite ljus och kanske bli lite snygg (läs: rynkig).
Det var nog allt för mig...
/Honung - Här och nu!
idag...
...försvinner mitt pick och pack från Poetens hem. Till mitt hem.
Söker efter en lägenhet med ljus och lykta och ett par strålkastare.
Jag är snart hemlös. Jag är pojkvänslös, barnlös och nästan föräldralös.
Vad är det för mening med någonting?
Jävla November, dessutom....
Min bitterhet måste hän för det är inte jag. Vart tog jag vägen? Vart är jag på väg? Varför? Och hur ska jag ta mig vidare?
Jag är inte nere i något svart hål. Inte den här gången. Och aldrig mer, hoppas jag.
Detta är priset jag får betala för att inte våga vara sårbar. Att inte våga ge. Att inte våga ta emot. Att inte våga... Leva.
Fan.
Jag hoppas att hon som är jag kommer tillbaka snart, för den här jävla bitchen som bor i mig nu orkar ingen leva med.
/Honung - inte längre len.
Söker efter en lägenhet med ljus och lykta och ett par strålkastare.
Jag är snart hemlös. Jag är pojkvänslös, barnlös och nästan föräldralös.
Vad är det för mening med någonting?
Jävla November, dessutom....
Min bitterhet måste hän för det är inte jag. Vart tog jag vägen? Vart är jag på väg? Varför? Och hur ska jag ta mig vidare?
Jag är inte nere i något svart hål. Inte den här gången. Och aldrig mer, hoppas jag.
Detta är priset jag får betala för att inte våga vara sårbar. Att inte våga ge. Att inte våga ta emot. Att inte våga... Leva.
Fan.
Jag hoppas att hon som är jag kommer tillbaka snart, för den här jävla bitchen som bor i mig nu orkar ingen leva med.
/Honung - inte längre len.
Häll vete
Och livet vändes upp och ner - igen.
Hur blev jag den jag blev egentligen? När formades hon som är jag idag? Är det en pågående process eller är det ödesbestämt eller är man formad vid en viss ålder, tidpunkt eller av händelser i ens liv? När blev jag hon som bor i min kropp som jag inte längre känner igen?
Hur gick det till när jag tappade min tro? När tappade jag bort den? Var det en pågående process eller var det vid en bestämd tidpunkt eller en bestämd upplevelse i mitt liv?
Jag har tappat min tro på kärleken. En enda, livslång, djup och innerlig och varm kärlek. Jag tror inte längre på att en sån existerar. Hur ska jag kunna göra det, när jag varenda gång har fel? Varenda gång jag tror mig veta, så har jag fel. Jag hatar att ha fel. Jag tror inte längre på kärlek. Det är en illusion skapad av hormoner.
Jag tror inte på äktenskap. Jag tror inte att man kan lova att älska någon tills man dör - i nöd och lust. Och speciellt i nöd. Eftersom jag inte längre tror på kärlek så tror jag inte på äktenskap.
Jag har tappat min tro på att få en egen familj. Min tro har vittrats sönder bit för bit. Min dröm har jag nu givit upp. Min kropp orkar inte - om jag någon gång finner min tro på kärlek igen. Den dagen är det för sent. Jag tror inte längre på min dröm. Den ligger och blöder där jag nu övergivit den. Någonstans längs vägen.
Mest av allt har jag tappat min tro på mig själv.
Mest av allt har jag tappat min tro på att jag älskar mig själv.
Och jag känner i nuläget att jag aldrig tänker gifta mig.
/Honung
Hur blev jag den jag blev egentligen? När formades hon som är jag idag? Är det en pågående process eller är det ödesbestämt eller är man formad vid en viss ålder, tidpunkt eller av händelser i ens liv? När blev jag hon som bor i min kropp som jag inte längre känner igen?
Hur gick det till när jag tappade min tro? När tappade jag bort den? Var det en pågående process eller var det vid en bestämd tidpunkt eller en bestämd upplevelse i mitt liv?
Jag har tappat min tro på kärleken. En enda, livslång, djup och innerlig och varm kärlek. Jag tror inte längre på att en sån existerar. Hur ska jag kunna göra det, när jag varenda gång har fel? Varenda gång jag tror mig veta, så har jag fel. Jag hatar att ha fel. Jag tror inte längre på kärlek. Det är en illusion skapad av hormoner.
Jag tror inte på äktenskap. Jag tror inte att man kan lova att älska någon tills man dör - i nöd och lust. Och speciellt i nöd. Eftersom jag inte längre tror på kärlek så tror jag inte på äktenskap.
Jag har tappat min tro på att få en egen familj. Min tro har vittrats sönder bit för bit. Min dröm har jag nu givit upp. Min kropp orkar inte - om jag någon gång finner min tro på kärlek igen. Den dagen är det för sent. Jag tror inte längre på min dröm. Den ligger och blöder där jag nu övergivit den. Någonstans längs vägen.
Mest av allt har jag tappat min tro på mig själv.
Mest av allt har jag tappat min tro på att jag älskar mig själv.
Och jag känner i nuläget att jag aldrig tänker gifta mig.
/Honung
