Jösses...
Detta är min blogg.
Det jag skriver är min rätt. Om man sen tycker att det är rätt eller fel är vars och ens ensak. De kommentarer som finns och har kommit angående "Du är en jävla Bitch" står jag inte för. Det är kommentarer från andra utomstående personer. Men - Om folk ska bedriva något sorts verbalt krig mot varandra, så håll det borta från min blogg. Gå till sandlådan, där det hör hemma.
För jösse namn - så jävla mycket kan det inte betyda vad jag skriver här.
/Honung
Det jag skriver är min rätt. Om man sen tycker att det är rätt eller fel är vars och ens ensak. De kommentarer som finns och har kommit angående "Du är en jävla Bitch" står jag inte för. Det är kommentarer från andra utomstående personer. Men - Om folk ska bedriva något sorts verbalt krig mot varandra, så håll det borta från min blogg. Gå till sandlådan, där det hör hemma.
För jösse namn - så jävla mycket kan det inte betyda vad jag skriver här.
/Honung
Kommer inte på någon rubrik...
Jag skriver för att överleva. Jag skriver för att analysera. Plocka isär och sätta ihop. Om människor blir förbannade av mina inlägg så - ge fan i att läsa dem då. Jag tänker inte censurera den här bloggen mer. Jag har gjort det en gång men jag tänker inte göra det en gång till. Det är som att censurera mitt liv. No more. And that's all I have to say about that!
Nu är det dags att jag omger mig med människor som jag mår bra av att umgås med. Varför skulle jag göra något annat? Varför i hela friden har jag anledning att vara med människor som vill kontrollera mig och få mig att tro att jag är värdelös? Om man menar det eller inte - det mynnar ändå ut i samma känsla. Känslan är densamma och känslor är oerhört svåra att kontrollera. Det är nästan omöjligt.
Man kan prova med positivt tänkande. Det brukar fungera för mig. Det har gjort det förut och det kan göra det igen. Och jag har det ju egentligen så himla bra. Jag har min lya. Och jag har vänner som bryr sig om mig och som låter mig bry mig om dem. Vad mer kan man egentligen behöva för att må bra? Tak över huvudet. Ett ställe där man är trygg. Där man känner att inget kan skada en. Där släpper man in dem man tycker om och ingen annan. Och någon eller några att bry sig om. Allt annat är sekundärt.
Fast visst vore det trevligt med löneförhöjning, en mikro, en man, någon som dammsuger... Men det är sekundärt. Man kan säga vad man vill - men det är inte grundläggande för välbefinnandet. Inte mitt välbefinnande i ala fall. Jag kan känna väbefinnande och tillfredsställelse av att dammsuga själv. I alla fall efteråt.
Nu när jag inte längre åker buss från och till Världens Ände två timmar om dagen så tar det väldigt lång tid för mig att läsa ut en bok. Jag har hållt på med Slash's bok ett bra tag nu. Jag har följt honom genom heroinmissbruk, alkoholmissbruk och hans barndom och ungdom och de första stapplande stegen i en karriär. Just nu super han järnet och är beroende av alkohol. (I boken alltså) och de har sökt och funnit en ny trummis och håller på med att spela in Use Your Illusion I och II. Svårt att tro att de gitarrljuden kommer från en gitarrist som är full som en kastrull. Jag har huvudet fullt av Guns N' Roses just nu. Förresten så är det Slash som har ritat deras logga. Han har helt tydligt många talanger.
Well, det får gärna ta tid att läsa ut en bok. För det första så får jag njuta längre. För det andra så är det värt vad som helst att slippa Världens Ände. Vad som helst som man kan tänka sig att offra för att slippa, skulle jag offra. Men jag känner inte att jag offrat något. Jag har bara fått det bättre.
Nu ska jag gå. Jag ska stöka runt lite här hemma och sånt. Här Hemma. Hur ljuvligt låter det inte i mina öron? De vackraste orden i min värld just nu. Life is good!
/Honung
Izzy Stradlin, Guns N' Roses - 14 years
Nu är det dags att jag omger mig med människor som jag mår bra av att umgås med. Varför skulle jag göra något annat? Varför i hela friden har jag anledning att vara med människor som vill kontrollera mig och få mig att tro att jag är värdelös? Om man menar det eller inte - det mynnar ändå ut i samma känsla. Känslan är densamma och känslor är oerhört svåra att kontrollera. Det är nästan omöjligt.
Man kan prova med positivt tänkande. Det brukar fungera för mig. Det har gjort det förut och det kan göra det igen. Och jag har det ju egentligen så himla bra. Jag har min lya. Och jag har vänner som bryr sig om mig och som låter mig bry mig om dem. Vad mer kan man egentligen behöva för att må bra? Tak över huvudet. Ett ställe där man är trygg. Där man känner att inget kan skada en. Där släpper man in dem man tycker om och ingen annan. Och någon eller några att bry sig om. Allt annat är sekundärt.
Fast visst vore det trevligt med löneförhöjning, en mikro, en man, någon som dammsuger... Men det är sekundärt. Man kan säga vad man vill - men det är inte grundläggande för välbefinnandet. Inte mitt välbefinnande i ala fall. Jag kan känna väbefinnande och tillfredsställelse av att dammsuga själv. I alla fall efteråt.
Nu när jag inte längre åker buss från och till Världens Ände två timmar om dagen så tar det väldigt lång tid för mig att läsa ut en bok. Jag har hållt på med Slash's bok ett bra tag nu. Jag har följt honom genom heroinmissbruk, alkoholmissbruk och hans barndom och ungdom och de första stapplande stegen i en karriär. Just nu super han järnet och är beroende av alkohol. (I boken alltså) och de har sökt och funnit en ny trummis och håller på med att spela in Use Your Illusion I och II. Svårt att tro att de gitarrljuden kommer från en gitarrist som är full som en kastrull. Jag har huvudet fullt av Guns N' Roses just nu. Förresten så är det Slash som har ritat deras logga. Han har helt tydligt många talanger.
Well, det får gärna ta tid att läsa ut en bok. För det första så får jag njuta längre. För det andra så är det värt vad som helst att slippa Världens Ände. Vad som helst som man kan tänka sig att offra för att slippa, skulle jag offra. Men jag känner inte att jag offrat något. Jag har bara fått det bättre.
Nu ska jag gå. Jag ska stöka runt lite här hemma och sånt. Här Hemma. Hur ljuvligt låter det inte i mina öron? De vackraste orden i min värld just nu. Life is good!
/Honung
Izzy Stradlin, Guns N' Roses - 14 years
Som gjord för Honung
Att värpa ett inlägg för att sedan kläcka det ur sig kan ta sin lilla tid för mig. I alla fall när jag fått en idé, så måste jag vrida och vända lite på den innan jag får den på pränt. För det mesta värper jag på jobbet. När jag är där går min hjärna på högvarv. Fast för det mesta sätter jag mig bara och skriver. Låter det komma, som nu.
Min lya! Åååh, min lya! Jag älskar min lya. Jag trivs som fisken i vattnet. Just nu är jag på helt rätt plats i tillvaron. Jag skrev en önskelista i höstas som jag inte publicerade, men på den fanns i alla fall en lägenhet mitt i stan. Jag tror att jag nämnt det här också vid något tillfälle. Se vad som hände: Vips! :) Här sitter jag i min übermysiga lya, mitt i stan. Såna vändningar livet kan ta.
Men, jag saknar en karl! Inte för att jag inte klarar mig utan en man, det gör jag. Jag behöver inte en man mer än en fisk behöver en cykel, men helvete alltså... Mina hormoner dansar rumba i mitt blod just nu. Hormoner, gott folk finns i den här kroppen i överflöd. Och som ett hån, rakt upp i ansiktet fick jag häromdagen syn på detta:
Hmmm... Tell me about it. Det är vad jag vill ha! En tunga som gjord för Honung! Nu har jag ju lyan som är som gjord för Honung. Men man kan faktiskt få allt. Man får inte allt, men man kan.
Well, egentligen har jag inte tid att sitta här. Och min musmarkör har försvunnit, så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. (Ocn nu kom den tillbaka.. Strange indeed.)
Jag fortsätter att värpa.
Puss&Kram!
/Honung - Hormonstinn
Min lya! Åååh, min lya! Jag älskar min lya. Jag trivs som fisken i vattnet. Just nu är jag på helt rätt plats i tillvaron. Jag skrev en önskelista i höstas som jag inte publicerade, men på den fanns i alla fall en lägenhet mitt i stan. Jag tror att jag nämnt det här också vid något tillfälle. Se vad som hände: Vips! :) Här sitter jag i min übermysiga lya, mitt i stan. Såna vändningar livet kan ta.
Men, jag saknar en karl! Inte för att jag inte klarar mig utan en man, det gör jag. Jag behöver inte en man mer än en fisk behöver en cykel, men helvete alltså... Mina hormoner dansar rumba i mitt blod just nu. Hormoner, gott folk finns i den här kroppen i överflöd. Och som ett hån, rakt upp i ansiktet fick jag häromdagen syn på detta:
Hmmm... Tell me about it. Det är vad jag vill ha! En tunga som gjord för Honung! Nu har jag ju lyan som är som gjord för Honung. Men man kan faktiskt få allt. Man får inte allt, men man kan.
Well, egentligen har jag inte tid att sitta här. Och min musmarkör har försvunnit, så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. (Ocn nu kom den tillbaka.. Strange indeed.)
Jag fortsätter att värpa.
Puss&Kram!
/Honung - Hormonstinn
Den Sjungande Hantverkaren
Igår var det en sån där dag som man vill behålla i minnet. För det var en feelgood-dag. I alla fall om man bortser från jobbet - där jag kände mig som Askungen innan hon fick prinsen och halva kungariket. ("Kom genast hit! Kom genast hit!")
Well, jag vaknade av en sjungande hantverkare. Han är så gullig så det knappt är sant. Halvgammal är han och snackar engelska på någon dialekt som jag inte begriper hälften av. Och så har han en radio med P3 på hyfsad volym. Jag antar att han lyssnar på P3 ofta, för han skrålar med i låtarna de spelar. Ibland nynnar han, men för det mesta skrålar han. Speciellt när han sandpapprar. Är det inte underbart? I'm lovin' it!
Jag hör allt, för mitt värdpar bor precis intill här och det är bara en dörr mellan lägenheterna. (I det dörrhålet ska det bli en garderob till mig snart I hope.) Deras lägenhet är mitt i en totalrenovering. Och hantverkaren sjunger av hjärtans lust!
Sen dök det upp en glad och söt tjej på jobbet. Hon var blond och log stort mot mig. Jag visste att jag känner den här tjejen. Jag visste att jag BORDE känna henne. Jag visste inte om hon var kund, men jag visste att jag känner henne i något annat sammanhang. Jag kände igen henne. Väl. Men visste inte vem hon var... Om jag hade haft någon gudomlig magisk kraft, så hade jag låtit marken under mig öppnas, sluka upp mig och låtit mig försvinna, för tjejen sa: "Men va faaan, syrran, kom IGEN nu!" Heliga Guds Moder och några släktingar till!!! Jag kände inte igen min egen syster. Visserligen är vi halvsyskon och har aldrig någonsin firat varken jul eller påsk eller något annat tillsammans. Vi har aldrig vuxit upp tillsammans och ses kanske var fjärde år eller något sånt. Vi är på såpass långt avstånd att hon har samma förnamn som jag. Jag har ett smeknamn som är väldigt långt ifrån mitt tilltalsnamn, så det är ingen människa som kommer ihåg det. Inte ens min pappa vet vad jag har för tilltalsnamn utanför släkten.
I alla fall så var hon nu blond. Hon är halvgrek, som jag och var mörk sist jag såg henne. Men för övrigt var hon sig lik. Hon sprudlade som alltid. Hon är som sockerdricka hela bruden. Det gör mig glad att just hon är min syster, för hon sprider glada vibbar omkring sig.
Jag kan inte fatta att jag inte kände igen henne! Men såklart... Hon dök upp i fel sammanhang cch, ja... Well, vad lär man sig av detta? Jo nämligen: Jag måste träffa mina släktingar oftare. Framför allt på pappas sida.
Sen kom jag hem och här stod ett köksbord. *glaaaaaad* Och på köksbordet låg ett kuvert från Anna. I det låg min kvarglömda halsduk och ett litet kort som rörde mig till tårar. Små saker i tillvaron som är enormt betydelsefulla för en.
Nya lyan blir allt underbarare för varje dag. Jag trivs. Och snart får jag min garderob!!! Wonderful.
Nu ska jag ut och luncha!
Puss&Kram!
/Honung - I det nya livet
Här, en låt som ger mig rysningar. Jag har egentligen ingen annan anledning att lägga ut den, mer än att jag gillar den.
Tearin' out my heart.
Well, jag vaknade av en sjungande hantverkare. Han är så gullig så det knappt är sant. Halvgammal är han och snackar engelska på någon dialekt som jag inte begriper hälften av. Och så har han en radio med P3 på hyfsad volym. Jag antar att han lyssnar på P3 ofta, för han skrålar med i låtarna de spelar. Ibland nynnar han, men för det mesta skrålar han. Speciellt när han sandpapprar. Är det inte underbart? I'm lovin' it!
Jag hör allt, för mitt värdpar bor precis intill här och det är bara en dörr mellan lägenheterna. (I det dörrhålet ska det bli en garderob till mig snart I hope.) Deras lägenhet är mitt i en totalrenovering. Och hantverkaren sjunger av hjärtans lust!
Sen dök det upp en glad och söt tjej på jobbet. Hon var blond och log stort mot mig. Jag visste att jag känner den här tjejen. Jag visste att jag BORDE känna henne. Jag visste inte om hon var kund, men jag visste att jag känner henne i något annat sammanhang. Jag kände igen henne. Väl. Men visste inte vem hon var... Om jag hade haft någon gudomlig magisk kraft, så hade jag låtit marken under mig öppnas, sluka upp mig och låtit mig försvinna, för tjejen sa: "Men va faaan, syrran, kom IGEN nu!" Heliga Guds Moder och några släktingar till!!! Jag kände inte igen min egen syster. Visserligen är vi halvsyskon och har aldrig någonsin firat varken jul eller påsk eller något annat tillsammans. Vi har aldrig vuxit upp tillsammans och ses kanske var fjärde år eller något sånt. Vi är på såpass långt avstånd att hon har samma förnamn som jag. Jag har ett smeknamn som är väldigt långt ifrån mitt tilltalsnamn, så det är ingen människa som kommer ihåg det. Inte ens min pappa vet vad jag har för tilltalsnamn utanför släkten.
I alla fall så var hon nu blond. Hon är halvgrek, som jag och var mörk sist jag såg henne. Men för övrigt var hon sig lik. Hon sprudlade som alltid. Hon är som sockerdricka hela bruden. Det gör mig glad att just hon är min syster, för hon sprider glada vibbar omkring sig.
Jag kan inte fatta att jag inte kände igen henne! Men såklart... Hon dök upp i fel sammanhang cch, ja... Well, vad lär man sig av detta? Jo nämligen: Jag måste träffa mina släktingar oftare. Framför allt på pappas sida.
Sen kom jag hem och här stod ett köksbord. *glaaaaaad* Och på köksbordet låg ett kuvert från Anna. I det låg min kvarglömda halsduk och ett litet kort som rörde mig till tårar. Små saker i tillvaron som är enormt betydelsefulla för en.
Nya lyan blir allt underbarare för varje dag. Jag trivs. Och snart får jag min garderob!!! Wonderful.
Nu ska jag ut och luncha!
Puss&Kram!
/Honung - I det nya livet
Här, en låt som ger mig rysningar. Jag har egentligen ingen annan anledning att lägga ut den, mer än att jag gillar den.
Tearin' out my heart.
Att Andas
Sitter i min lya och ser mig omkring. Ännu så är en del saker kvar i kartonger. Garderoben jag blev lovad har inte anlänt. Elementet i mitt kök är iskallt och där inne fryser jag häcken av mig. Jag sitter i sängen ock skriver och den rör sig... Glider ut från väggen, så att jag med jämna mellanrum får resa på mig och skjuta in den. Jag har ingen gardinstång, inga krukväxter, ingen TV... Och jag älskar varenda minut.
Här andas jag. Här är jag mig själv. Här har jag mina grejor som gör mitt hem till mitt.
Tittade på en soffa efter jobbet idag. Jag hittade den på Blocket igår kväll och ringde direkt. Den är precis lagom storlek, jätteskön och hur billig som helst. En vit skinnsoffa kanske inte stod överst på min önskelista, men den var gullig och den var skön. Och viktigast av allt: Det finns inte en chans i världen att jag somnar på den framför min framtida TV. Den är för liten för det. Egentligen ville jag ha en liten bäddsoffa för framtida brudbesök. En del bor så himla långt bort så övernattning är önskvärt... Men sånt löser sig väl med tiden. I hope.
I helgen ska jag göra mitt hem till ännu mera hem. Måste få bort kartonger. (Hade varit bra om garderoben hade kommit idag, för jag har kläder...). Det ska bli mysigt och jag kanske kan få bort saker så att jag kan dammsuga. Jag längtar efter att få dammsuga mitt eget hem. Inte ett rum. Inte någon annans hem. Mitt. Har blivit ego med tiden, jag vet. Men vem ska annars tänka på mig om inte jag gör det?
Sen, när jag boat in mig, ska jag ha roligt. Jag tänker inte sitta ensam hemma någon mer fredagskväll med en hel ledig helg framför mig om jag inte själv väljer det. Idag hade det varit trevligt med någon att umgås med faktiskt. Ja, jo... Jag ska återuppta mitt roliga liv som jag hade innan boyfriendinträde skedde. Jag är singel. Jag bor mitt i stan. Jag är frisk och kry. Nu jävlar!!! Jag andas hemma. Snat ska jag ut och andas!
Nu. Damma av böcker och in med dem i bokhyllan. Himla fint.
Puss&Kram!
/Honung - I det nya livet
Det som var
Så blev det ett nytt år och ett nytt decennium dessutom. Det decennium som var har innehållit mycket. Vad händer i en människas liv på tio år? I mitt liv hände det en del...
Jag inledde millenniet med att iförd paljettklänning och högklackat sjunga "Öppna Landskap" på ett däck på en finlandsbåt i Mariehamn. Då var jag 27 och fantastisk. Jag hade varit tillsammans med min dåvarande i knappt ett år och vi levde ett roligt liv. Det var fester, mycket kompisar och alla möjliga aktiviteter.
Jag började blogga i Juni 2000. När jag väl börjat så kunde jag inte sluta. Jag uppdaterade nästan dagligen i fem år. FEM år! Hur kan man ha så mycket att säga i fem år? Men jag hade det och sa det. Skrev så tangentbordet glödde. Det finns numera samlat i två pärmar. Fem år i två pärmar... Det är vad som är kvar. Men i dessa pärmar finns det mesta av det jag gjorde, tänkte på och läste i tidningen. Jag lämnade aldrig ut mig fullständigt. De som läste den bloggen kände en del av mig. Den delen jag valde att visa.
Via bloggen fick jag några vänner för livet. Några av dem har jag än idag inte ens träffat irl, men de är likväl vänner. Det var några som man hade en närmare kontakt med och de lärde känna mer av mig. Dem visade jag det som jag inte lämnade ut i bloggen. Och idag är de fortfarande mina vänner.
Livet var lätt och enkelt. Jag bodde på vischan i en jättefin lägenhet, med världens bästa granne (som aldrig klagade på hög musik och fester). Vi hade en liten tomt med äppelträd, vinbärsbuskar och en fin hammock. Lätt och enkelt. Det var skönt att leva.
Jag har flugit luftballong. Innan det riskerade jag livet i Fritt Fall två gånger på Grönan för att öva mig inför luftballongfärden. Första gången övade jag på höjden. Andra gången övade jag inför en eventuell stört. Jag var jätterädd båda gångerna. När jag väl flög luftballong så var det bara härligt. Den störtade inte. För övrigt så tackar jag min bror med familj för luftballongfärden.
Jag har vandrat runt på GeKås i Ullared utan att behöva stå en enda minut i någon kö i väntan på att få komma in och spendera mina pengar. Inte en minut. Spatserade bara in och handlade. Det kanske blir så när man inte tar en Ullaredsbuss från Världens Ände, utan utgår från vänners hus i Falkenberg i stället? Inte vet jag. Jag kommer ihåg att vi speciellt fokuserade på julsaker. Prydnader, ljus, julgransfot... Detta var i November och vi skulle fira vår första jul som par. Vi handlade mycket. Vi skulle inte ha köpt hälften så mycket om vi inte handlat på GeKås. Inte ens en tredjedel. Men jul blev det i huset.
Jag har kokat knäck åt husmössen. Hundra knäck ställde vi upp på vinden för att de skulle svalna. I en kartong för säkerhets skull. När vi skulle hämta dem fanns det sex stycken kvar och alla var avgnagda. Fem år senare hittade min sambo en knäck i en gammal stövel. Någon avliden mus hade nog stöveln som förråd.
Jag har hånglat med fem vargar på Kolmården. Herregud, vilken upplevelse. Alla borde göra det. Speciellt de som inte gillar vargar. Jag har svårt att tänka mig att en varg har ätit upp en hel mormor och en rödluva. När man har träffat dem en gång så förstår man att mormödrar inte står som favorit på menyn. Inte rödluvor heller.
Jag har utan framgång försökt att bli gravid. Jag har suttit på sjukhus, darrande och rädd och blivit utredd. Jag har legat i gynstolar, blivit kollad med ultraljud och därefter blivit ipumpad hormoner. Herregud. Det var hormoner så de sprutade ur öronen på en. Jag har varit i klimakteriet, puberteten (en gång till - fy faan) och jag har varit lite gravid också. Det har tagits ut ägg medan jag hög som ett hus fnittrat och babblat hysteriskt på en brits. Det har lagts in befruktade ägg och jag har förbjudits att cykla på ett tag. Det blev inget, trots att jag undvek att cykla. Under den här hormontiden hade jag ingen att prata med och idag förstår jag inte hur jag orkade. Jag gick dessutom upp i vikt. Jag kände inte igen mig själv i spegeln och blev deppig av det. Började träna.
Sen inträffade en katastrof. Jag blev efter sju år lämnad för en annan kvinna. Det var fritt fall. Det kom som en total chock för mig. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att min sambo skulle göra något sådant. Att man träffar någon annan händer väl. Men att man i månader lever dubbelliv... I månader. Jag flyttade så snart jag kunde, rasade i vikt - 18 kilo. Mitt BMI visade på undernäring. När jag började äta normalt efter typ 3 veckor, så hände ingenting. Jag gick inte upp ett hekto. Alla som känner mig vet att jag äter rejält. Mycket. Jag älskar mat. Men ingenting hände. All min energi gick åt till att kliva upp ur sängen och gå till jobbet. När jag var ledig sjönk jag ner. Jag gick inte upp i vikt på flera år. (Tvärtom gick jag ner ytterligare fyra kilo några år senare när jag en påsk drabbades av lunginflammation.)
Så småningom repade jag mig. Jag träffade min nuvarande bästis. Jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan henne. Hur klarade jag mig innan? Faktum är att jag inte klarade mig särskilt bra innan. Hennes inträde i mitt liv fick mig att se saker på ett helt annat sätt. Nya vägar och ett nytt ljus. Hon har lärt mig så mycket och hon lärde mig dessutom att jag var värd någonting. Jag var 35 och återigen fantastisk.
Så jag träffade en ny man som jag var beredd att satsa på. Jag hade lärt mig tillit. Det var på nyårsafton 2007-2008. Vad som hände sedan kan alla som vill läsa om här i bloggen.
Inte mycket blev som man hade tänkt sig. Men det var ett bra decennium överlag. Jag har lärt mig mycket. Och om man inte lever och lär så finns det ingen större mening eller hur?
Jag har varit på Kreta några gånger. Jag har varit på andra ställen i Grekland. Jag har varit i Turkiet. Jag har varit på Mallorca. Men den mest minnesvärda resan var nog till Luxemburg. Det är så oväntat och ovanligt som semestermål. Dessutom var det i Luxemburg jag åt den godaste Mousaka jag ätit i hela mitt liv! För övrigt fanns det överhuvudtaget väldigt god mat där. Jag lyckades gå vilse där också, snubbla en del och gå in i saker mer än vanligt. Det var så fint där att jag var beredd att lämna allt och flytta dit.
Well, på senare år har min självuppbyggda tillit fått sig några törnar. Den tillit jag hade byggt upp var skörare än jag anade. Det har drabbat andra oförtjänt utan att jag kunnat göra mycket åt det.
Det har funnits många fina människor i mitt liv. Många som har hjälpt mig och stöttat mig. Delat min glädje och min sorg. Funnits där, som jag också har funnits för. En del har kommit och gått. En del har stannat kvar. Några har en speciell plats i mitt hjärta. En del har jag träffat via den här bloggen - ni vet vilka ni är. En del har jag aldrig träffat fysiskt, men en del andra bloggarehar jag varit på en hysteriskt rolig kryssning med för inte så länge sen.
Well, jag har flyttat fyra gånger under förra decenniet.
Med detta lämnar jag allt det gamla bakom mig.
Jag har inlett detta decennium med att flytta - igen. Jag har ett nytt liv, ett nytt hem och en ny Honung ska byggas upp - återigen. Någonstans har jag förlorat mig själv, men detta ska bli mitt år. Jag ska vara 37 och fantastisk. Jag ska fylla 38 och vara fantastisk. Fabulös är ordet.
Bannemej, om det ska bli till sista blodsdroppen så må det vara hänt.
Jag har också blivit djupt förälskad i en sexåring... Jag ska vara fantastisk för honom. Och för mig själv.
Puss & Kram!
/Honung - I Nya Hemmet
Well, vargavinter... Så jävla kallt.
"Give me endless summer. Lord, I fear the cold...."
Jag inledde millenniet med att iförd paljettklänning och högklackat sjunga "Öppna Landskap" på ett däck på en finlandsbåt i Mariehamn. Då var jag 27 och fantastisk. Jag hade varit tillsammans med min dåvarande i knappt ett år och vi levde ett roligt liv. Det var fester, mycket kompisar och alla möjliga aktiviteter.
Jag började blogga i Juni 2000. När jag väl börjat så kunde jag inte sluta. Jag uppdaterade nästan dagligen i fem år. FEM år! Hur kan man ha så mycket att säga i fem år? Men jag hade det och sa det. Skrev så tangentbordet glödde. Det finns numera samlat i två pärmar. Fem år i två pärmar... Det är vad som är kvar. Men i dessa pärmar finns det mesta av det jag gjorde, tänkte på och läste i tidningen. Jag lämnade aldrig ut mig fullständigt. De som läste den bloggen kände en del av mig. Den delen jag valde att visa.
Via bloggen fick jag några vänner för livet. Några av dem har jag än idag inte ens träffat irl, men de är likväl vänner. Det var några som man hade en närmare kontakt med och de lärde känna mer av mig. Dem visade jag det som jag inte lämnade ut i bloggen. Och idag är de fortfarande mina vänner.
Livet var lätt och enkelt. Jag bodde på vischan i en jättefin lägenhet, med världens bästa granne (som aldrig klagade på hög musik och fester). Vi hade en liten tomt med äppelträd, vinbärsbuskar och en fin hammock. Lätt och enkelt. Det var skönt att leva.
Jag har flugit luftballong. Innan det riskerade jag livet i Fritt Fall två gånger på Grönan för att öva mig inför luftballongfärden. Första gången övade jag på höjden. Andra gången övade jag inför en eventuell stört. Jag var jätterädd båda gångerna. När jag väl flög luftballong så var det bara härligt. Den störtade inte. För övrigt så tackar jag min bror med familj för luftballongfärden.
Jag har vandrat runt på GeKås i Ullared utan att behöva stå en enda minut i någon kö i väntan på att få komma in och spendera mina pengar. Inte en minut. Spatserade bara in och handlade. Det kanske blir så när man inte tar en Ullaredsbuss från Världens Ände, utan utgår från vänners hus i Falkenberg i stället? Inte vet jag. Jag kommer ihåg att vi speciellt fokuserade på julsaker. Prydnader, ljus, julgransfot... Detta var i November och vi skulle fira vår första jul som par. Vi handlade mycket. Vi skulle inte ha köpt hälften så mycket om vi inte handlat på GeKås. Inte ens en tredjedel. Men jul blev det i huset.
Jag har kokat knäck åt husmössen. Hundra knäck ställde vi upp på vinden för att de skulle svalna. I en kartong för säkerhets skull. När vi skulle hämta dem fanns det sex stycken kvar och alla var avgnagda. Fem år senare hittade min sambo en knäck i en gammal stövel. Någon avliden mus hade nog stöveln som förråd.
Jag har hånglat med fem vargar på Kolmården. Herregud, vilken upplevelse. Alla borde göra det. Speciellt de som inte gillar vargar. Jag har svårt att tänka mig att en varg har ätit upp en hel mormor och en rödluva. När man har träffat dem en gång så förstår man att mormödrar inte står som favorit på menyn. Inte rödluvor heller.
Jag har utan framgång försökt att bli gravid. Jag har suttit på sjukhus, darrande och rädd och blivit utredd. Jag har legat i gynstolar, blivit kollad med ultraljud och därefter blivit ipumpad hormoner. Herregud. Det var hormoner så de sprutade ur öronen på en. Jag har varit i klimakteriet, puberteten (en gång till - fy faan) och jag har varit lite gravid också. Det har tagits ut ägg medan jag hög som ett hus fnittrat och babblat hysteriskt på en brits. Det har lagts in befruktade ägg och jag har förbjudits att cykla på ett tag. Det blev inget, trots att jag undvek att cykla. Under den här hormontiden hade jag ingen att prata med och idag förstår jag inte hur jag orkade. Jag gick dessutom upp i vikt. Jag kände inte igen mig själv i spegeln och blev deppig av det. Började träna.
Sen inträffade en katastrof. Jag blev efter sju år lämnad för en annan kvinna. Det var fritt fall. Det kom som en total chock för mig. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att min sambo skulle göra något sådant. Att man träffar någon annan händer väl. Men att man i månader lever dubbelliv... I månader. Jag flyttade så snart jag kunde, rasade i vikt - 18 kilo. Mitt BMI visade på undernäring. När jag började äta normalt efter typ 3 veckor, så hände ingenting. Jag gick inte upp ett hekto. Alla som känner mig vet att jag äter rejält. Mycket. Jag älskar mat. Men ingenting hände. All min energi gick åt till att kliva upp ur sängen och gå till jobbet. När jag var ledig sjönk jag ner. Jag gick inte upp i vikt på flera år. (Tvärtom gick jag ner ytterligare fyra kilo några år senare när jag en påsk drabbades av lunginflammation.)
Så småningom repade jag mig. Jag träffade min nuvarande bästis. Jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan henne. Hur klarade jag mig innan? Faktum är att jag inte klarade mig särskilt bra innan. Hennes inträde i mitt liv fick mig att se saker på ett helt annat sätt. Nya vägar och ett nytt ljus. Hon har lärt mig så mycket och hon lärde mig dessutom att jag var värd någonting. Jag var 35 och återigen fantastisk.
Så jag träffade en ny man som jag var beredd att satsa på. Jag hade lärt mig tillit. Det var på nyårsafton 2007-2008. Vad som hände sedan kan alla som vill läsa om här i bloggen.
Inte mycket blev som man hade tänkt sig. Men det var ett bra decennium överlag. Jag har lärt mig mycket. Och om man inte lever och lär så finns det ingen större mening eller hur?
Jag har varit på Kreta några gånger. Jag har varit på andra ställen i Grekland. Jag har varit i Turkiet. Jag har varit på Mallorca. Men den mest minnesvärda resan var nog till Luxemburg. Det är så oväntat och ovanligt som semestermål. Dessutom var det i Luxemburg jag åt den godaste Mousaka jag ätit i hela mitt liv! För övrigt fanns det överhuvudtaget väldigt god mat där. Jag lyckades gå vilse där också, snubbla en del och gå in i saker mer än vanligt. Det var så fint där att jag var beredd att lämna allt och flytta dit.
Well, på senare år har min självuppbyggda tillit fått sig några törnar. Den tillit jag hade byggt upp var skörare än jag anade. Det har drabbat andra oförtjänt utan att jag kunnat göra mycket åt det.
Det har funnits många fina människor i mitt liv. Många som har hjälpt mig och stöttat mig. Delat min glädje och min sorg. Funnits där, som jag också har funnits för. En del har kommit och gått. En del har stannat kvar. Några har en speciell plats i mitt hjärta. En del har jag träffat via den här bloggen - ni vet vilka ni är. En del har jag aldrig träffat fysiskt, men en del andra bloggarehar jag varit på en hysteriskt rolig kryssning med för inte så länge sen.
Well, jag har flyttat fyra gånger under förra decenniet.
Med detta lämnar jag allt det gamla bakom mig.
Jag har inlett detta decennium med att flytta - igen. Jag har ett nytt liv, ett nytt hem och en ny Honung ska byggas upp - återigen. Någonstans har jag förlorat mig själv, men detta ska bli mitt år. Jag ska vara 37 och fantastisk. Jag ska fylla 38 och vara fantastisk. Fabulös är ordet.
Bannemej, om det ska bli till sista blodsdroppen så må det vara hänt.
Jag har också blivit djupt förälskad i en sexåring... Jag ska vara fantastisk för honom. Och för mig själv.
Puss & Kram!
/Honung - I Nya Hemmet
Well, vargavinter... Så jävla kallt.
"Give me endless summer. Lord, I fear the cold...."
