Det ska inte vara så!
Tack för att du läser. Jag kommer aldrig att få många läsare på den här bloggen. Det är för att jag uppdaterar så sällan och inte håller på med att lägga ut bilder på dagens outfit och sådana saker. Folk gör det, ni vet. De tar bilder på sin lunch, sin hund, sina barn och sina kläder och lägger ut på bloggen. Jag gör inte det. Min passion är att skriva, inte att visa upp mig för hela mänskligheten. Om man vill göra det så lägger jag mig inte i det. Det är upp till var och en, men det är inte min grej. Och om jag hade haft barn så är jag inte säker på att jag lagt ut dem på internet. Inte för att jag inte skulle älskat dem - tvärtom. Människor måste få välja själva. Barn har inte den möjligheten.
Jag uppdaterar så sällan för att jag är fullt upptagen med att leva. När jag skriver måste dessutom inspirationen finnas. Jag måste vara i rätt sinnesstämning, ha rätt musik och tankar. Jag har alltid en tanke när jag sätter mig. Men det är inte alltid ursprungstanken hamnar på pränt. Jag sätter mig vid datorn och bara låter det komma. Det som kommer är det jag tänker på och känner just i det ögonblicket. Utan närmare eftertanke så låter jag det flöda. Jag läser aldrig igenom mina alster heller innan jag lägger ut dem. Det är därför slarvfel får stå kvar. Jag slinter på tangenterna. Jag tror inte att jag någonsin kommer att helt vänja mig vid tangentbord.
Alla vill veta hur julen var. Konstigt att folk ser mig som någon sorts Moder Teresa bara för att jag var i kyrkan några timmar och hjälpte till med jullunch för dem som inget har. Det var hemlösa och ensamma människor där. Jag hjälpte till med att förbereda mat och sedan satt jag och pratade med människor. Spred lite glädje och var social helt enkelt. Jag fick höra om ett par livsöden. Och jag fick höra saker som t.ex. "Man vet inte när man får äta nästa gång." Jag hjälpte en psykiskt funktionshindrad dam att skaffa färdtjänst och vinkade av henne. Hon kramade mig hårt och länge. Hon var inte hemlös men otroligt ensam och antagligen inte rik på något sätt.
Detta har fått mig att tänka. "Man vet inte när man får äta nästa gång". Ska vi ha det så? Ska vi verkligen ha det så i Sverige år 2011? Ska det vara så att t.ex.Pressbyrån kastar säckvis med överblivna bullar och smörgåsar varje dag, när hemlösa och hungriga människor finns precis utanför deras dörr? Mataffärer, restauranger, bagerier... Alla kastar de massor av mat.
Så jag har bestämt mig. Jag vet inte exakt hur men jag ska starta en organisation som delar ut mat till människor som inte har råd att äta. Det kan vara vem som helst. Vad jag vill uppnå med detta är att mätta några magar. Jag vill inte att en man ska behöva tigga pengar till en kopp kaffe, bara för att få lite värme efter en natt av 25-gradig kyla, utan tak över huvudet. Jag vill inte att en ensam mamma eller pappa ska behöva sitta i sin ensamhet och undra varifrån de ska få mat på bordet till sina barn. Att få mat för dagen är en mänsklig rättighet och när jag vet och ser att det kastas så mycket mat som är helt ok att äta, så borde jag kunna göra något åt det. Men jag kan inte göra det ensam. Jag behöver hjälp.
Jag vet ingenting om hur man startar en organisation. Jag vet ingenting om ekonomi eller hur man ska gå tillväga. När det gäller mat har livsmedelsverket en del att säga till om. Jag måste ha tillgång till någon sorts lokal där den mat jag vill ge bort delas ut. Jag behöver folk som knackar dörr hos lokala mathandlare och butiker som säljer (och kastar) livsmedel. Jag behöver folk som kör. Folk som packar matpaket och i vissa fall matkassar. Jag behöver en enorm kaffebryggare, så att männsikor kan få en kopp kaffe när de fryser. Jag behöver folk som kan koka varm och mättande soppa och en och annan som kan baka bröd kanske. Jag behöver sponsorer och jag skulle ha mycket nytta av ett par kändisar som kan tala för min sak. Kändisar öppnar ögonen på folk.
Många av oss lever i en bubbla av förnekelse. Vi tror inte eller vägrar tro att fattigdom finns i Sverige. När en hemlös ligger på ett par pappkartonger i en park vänder vi bort huvudet. Jag tänker inte göra så längre. Och jag tänker inte heller bara sitta och se på. Jag vill, jag måste, göra något. Ingen blir mätt av att jag sitter och säger att det minsann är för jävligt.
Så, vem är intresserad av att hjälpa till? Vem vet något om livsmedelsverk och andra myndigheter som man kanske måste kontakta? Någon som vet hur man startar organisationer eller föreningar? Jag har startat en facebookgrupp för att försöka dra ihop lite folk. Annars får jag sätta upp affischer på stan och dela ut flygblad. Jag tänker fullfölja detta, men jag behöver hjälp.
Och jag är inget helgon. Verkligen inte. Men jag vet att det kunde varit jag. Eller du. Vi. Det kunde varit vi som inte kan äta oss mätta varje dag. Det kunde varit du och jag som inte har mat, kläder eller husrum.
Jag efterlyser bara lite solidaritet och empati i denna självutvecklingens tid. Lite omtanke bara. Lite engagemang och lite gnista för dem som inte har det vi har. Det är inte svårt. Öppna ögonen.
Nu ska jag gå för jag har ett liv att leva.
Gott nytt år förresten!
Puss&Kram!
Another Day In Paradise - Phil Collins
/Honung.
Jag uppdaterar så sällan för att jag är fullt upptagen med att leva. När jag skriver måste dessutom inspirationen finnas. Jag måste vara i rätt sinnesstämning, ha rätt musik och tankar. Jag har alltid en tanke när jag sätter mig. Men det är inte alltid ursprungstanken hamnar på pränt. Jag sätter mig vid datorn och bara låter det komma. Det som kommer är det jag tänker på och känner just i det ögonblicket. Utan närmare eftertanke så låter jag det flöda. Jag läser aldrig igenom mina alster heller innan jag lägger ut dem. Det är därför slarvfel får stå kvar. Jag slinter på tangenterna. Jag tror inte att jag någonsin kommer att helt vänja mig vid tangentbord.
Alla vill veta hur julen var. Konstigt att folk ser mig som någon sorts Moder Teresa bara för att jag var i kyrkan några timmar och hjälpte till med jullunch för dem som inget har. Det var hemlösa och ensamma människor där. Jag hjälpte till med att förbereda mat och sedan satt jag och pratade med människor. Spred lite glädje och var social helt enkelt. Jag fick höra om ett par livsöden. Och jag fick höra saker som t.ex. "Man vet inte när man får äta nästa gång." Jag hjälpte en psykiskt funktionshindrad dam att skaffa färdtjänst och vinkade av henne. Hon kramade mig hårt och länge. Hon var inte hemlös men otroligt ensam och antagligen inte rik på något sätt.
Detta har fått mig att tänka. "Man vet inte när man får äta nästa gång". Ska vi ha det så? Ska vi verkligen ha det så i Sverige år 2011? Ska det vara så att t.ex.Pressbyrån kastar säckvis med överblivna bullar och smörgåsar varje dag, när hemlösa och hungriga människor finns precis utanför deras dörr? Mataffärer, restauranger, bagerier... Alla kastar de massor av mat.
Så jag har bestämt mig. Jag vet inte exakt hur men jag ska starta en organisation som delar ut mat till människor som inte har råd att äta. Det kan vara vem som helst. Vad jag vill uppnå med detta är att mätta några magar. Jag vill inte att en man ska behöva tigga pengar till en kopp kaffe, bara för att få lite värme efter en natt av 25-gradig kyla, utan tak över huvudet. Jag vill inte att en ensam mamma eller pappa ska behöva sitta i sin ensamhet och undra varifrån de ska få mat på bordet till sina barn. Att få mat för dagen är en mänsklig rättighet och när jag vet och ser att det kastas så mycket mat som är helt ok att äta, så borde jag kunna göra något åt det. Men jag kan inte göra det ensam. Jag behöver hjälp.
Jag vet ingenting om hur man startar en organisation. Jag vet ingenting om ekonomi eller hur man ska gå tillväga. När det gäller mat har livsmedelsverket en del att säga till om. Jag måste ha tillgång till någon sorts lokal där den mat jag vill ge bort delas ut. Jag behöver folk som knackar dörr hos lokala mathandlare och butiker som säljer (och kastar) livsmedel. Jag behöver folk som kör. Folk som packar matpaket och i vissa fall matkassar. Jag behöver en enorm kaffebryggare, så att männsikor kan få en kopp kaffe när de fryser. Jag behöver folk som kan koka varm och mättande soppa och en och annan som kan baka bröd kanske. Jag behöver sponsorer och jag skulle ha mycket nytta av ett par kändisar som kan tala för min sak. Kändisar öppnar ögonen på folk.
Många av oss lever i en bubbla av förnekelse. Vi tror inte eller vägrar tro att fattigdom finns i Sverige. När en hemlös ligger på ett par pappkartonger i en park vänder vi bort huvudet. Jag tänker inte göra så längre. Och jag tänker inte heller bara sitta och se på. Jag vill, jag måste, göra något. Ingen blir mätt av att jag sitter och säger att det minsann är för jävligt.
Så, vem är intresserad av att hjälpa till? Vem vet något om livsmedelsverk och andra myndigheter som man kanske måste kontakta? Någon som vet hur man startar organisationer eller föreningar? Jag har startat en facebookgrupp för att försöka dra ihop lite folk. Annars får jag sätta upp affischer på stan och dela ut flygblad. Jag tänker fullfölja detta, men jag behöver hjälp.
Och jag är inget helgon. Verkligen inte. Men jag vet att det kunde varit jag. Eller du. Vi. Det kunde varit vi som inte kan äta oss mätta varje dag. Det kunde varit du och jag som inte har mat, kläder eller husrum.
Jag efterlyser bara lite solidaritet och empati i denna självutvecklingens tid. Lite omtanke bara. Lite engagemang och lite gnista för dem som inte har det vi har. Det är inte svårt. Öppna ögonen.
Nu ska jag gå för jag har ett liv att leva.
Gott nytt år förresten!
Puss&Kram!
Another Day In Paradise - Phil Collins
/Honung.
Jobbet, Facebook och lite Annat...
Om man somnar allra senast klockan 22 på kvällen så kan man vara säker på att man vaknar i hyfsad tid på morgonen. Sådär så att man äter frukost för att man hunnit bli hungrig innan man måste till jobbet. Vad man inte räknar med är att vakna i vargtimmen och vara tvungen att gå upp för att man har mänskliga och trängande behov. Vad man absolut inte räknar med är att man sen inta ska kunna somna om. Det är sånt om inte finns med i ens världsbild. Inte i min i alla fall. För när jag vaknade var jag så trött att jag lika gärna kunde varit nästan död. Sen när jag gjort det som var av nöd tvunget så la jag mig och var klarvaken. Där befinner jag mig i detta nu.
Gudarna ska veta att jag behöver min sömn. Det är Jul och jag jobbar. På mitt jobb, där jag jobbat sedan Kristi födelse, så är det ett obestridligt faktum som inträffar varje jul och varje stor rea - datorn och hela kassasystemet kraschar. Detta hände idag. De som inte jobbat där lika länge som jag blir irriterade och upprörda och lägger energi på att bli förbannade och stressade. Men jag är inte förvånad faktiskt. Det har hänt varenda jul och det kommer antagligen att hända de jular som följer också. Man får gilla läget och försöka låta bli att hetsa upp sig.
Men kunderna och speciellt männen är väl för roliga... Det är alltså fel på kortterminalen. Tekniskt fel står det. Då frågar de hur länge det kommer att vara tekniskt fel och vad det beror på. Men snälla, jag blir så trött... Om jag hade vetat vad det tekniska felet beror på och vetat hur lång tid det kommer att ta att åtgärda det och hur, så hade jag inte jobbat i butik och slagit in hans mammas julklappar. Då hade jag jobbat med teknik och fått mycket pengar för det och klämdagar och halvdagar före större högtider.
Jag ser fram emot fredag. Självaste julafton. Människan från kyrkan, en diakon(issa?) kom in på jobbet igår och visade upp sig. Hon tyckte att det vore bra om vi i alla fall visste vem vi pratat med i telefon innan vi träffas. Hon ustrålade så mycket positiv energi att jag var glad hela resten av den dagen. Så på fredag klockan 13 befinner jag mig i ett kök och förbereder julmat. Klockan 14 är det fritt fram att komma dit och äta och umgås lite. Känns bra.
Halva släkten är nu med på Facebook förresten. Min bröders pappa har gått med och är facebookvän med mig och alla andra släktingar, inklusive min före detta svägerska. Såg idag att den ena av mina två morböder gått med. Jösses... Saknar nu bara båda mina föräldrar, tre halvbröder och en halvsyster, några fastrar, ytterligare en morbror och ett knippe kusiner. Två av mina kusiner är redan med. Min mammas man är också med. Vad kallar man honom? Bonuspappa? Jo, så får det bli. Facebook är stort. Enormt. Det är så stort, så man kan inte ens föreställa sig det. Det är som snuskigt mycket pengar... Man kan inte se det framför sig, hur det skulle vara att ha så mycket pengar att de aldrig tar slut. För mig skulle det inte vara någon skillnad på att ha fem miljarder eller 50. Jag kan inte ens föreställa mig det. Så stort är Facebook. Hur det har kunnat bli så vet ingen. Men det är praktiskt, för man har alla samlade på ett och samma ställe. Och de man inte vill ha tar man bort. Enkelt.
Men jag försöker leva mitt liv i den riktiga världen så mycket som möjligt. Nu när det är vinter sitter man mer inne för sig själv. Då är det naturligt att man sitter mer vid datorn. Jag går inte jättegärna ut när det är 22 minusgrader om jag inte måste. Nej och varför skulle jag? Jag har allt jag behöver hemma, utom möjligen närvaro av en annan människa som andas. (Jag har för övrigt väldigt sällan varit i närvaro av en annan människa som inte andas.) Nej, jag går inte gärna ut. Då är det bra att ha facebook och en möjlighet att kommunicera.
Nu tror jag att jag ska försöka somna om. Några timmar till borde jag kunna få.
Puss & Kram!
Ha en riktigt skön och god jul allihopa.
/Honung - Julkul i Tillvaron.
It may be winter outside... En lite Julig låt.
Gudarna ska veta att jag behöver min sömn. Det är Jul och jag jobbar. På mitt jobb, där jag jobbat sedan Kristi födelse, så är det ett obestridligt faktum som inträffar varje jul och varje stor rea - datorn och hela kassasystemet kraschar. Detta hände idag. De som inte jobbat där lika länge som jag blir irriterade och upprörda och lägger energi på att bli förbannade och stressade. Men jag är inte förvånad faktiskt. Det har hänt varenda jul och det kommer antagligen att hända de jular som följer också. Man får gilla läget och försöka låta bli att hetsa upp sig.
Men kunderna och speciellt männen är väl för roliga... Det är alltså fel på kortterminalen. Tekniskt fel står det. Då frågar de hur länge det kommer att vara tekniskt fel och vad det beror på. Men snälla, jag blir så trött... Om jag hade vetat vad det tekniska felet beror på och vetat hur lång tid det kommer att ta att åtgärda det och hur, så hade jag inte jobbat i butik och slagit in hans mammas julklappar. Då hade jag jobbat med teknik och fått mycket pengar för det och klämdagar och halvdagar före större högtider.
Jag ser fram emot fredag. Självaste julafton. Människan från kyrkan, en diakon(issa?) kom in på jobbet igår och visade upp sig. Hon tyckte att det vore bra om vi i alla fall visste vem vi pratat med i telefon innan vi träffas. Hon ustrålade så mycket positiv energi att jag var glad hela resten av den dagen. Så på fredag klockan 13 befinner jag mig i ett kök och förbereder julmat. Klockan 14 är det fritt fram att komma dit och äta och umgås lite. Känns bra.
Halva släkten är nu med på Facebook förresten. Min bröders pappa har gått med och är facebookvän med mig och alla andra släktingar, inklusive min före detta svägerska. Såg idag att den ena av mina två morböder gått med. Jösses... Saknar nu bara båda mina föräldrar, tre halvbröder och en halvsyster, några fastrar, ytterligare en morbror och ett knippe kusiner. Två av mina kusiner är redan med. Min mammas man är också med. Vad kallar man honom? Bonuspappa? Jo, så får det bli. Facebook är stort. Enormt. Det är så stort, så man kan inte ens föreställa sig det. Det är som snuskigt mycket pengar... Man kan inte se det framför sig, hur det skulle vara att ha så mycket pengar att de aldrig tar slut. För mig skulle det inte vara någon skillnad på att ha fem miljarder eller 50. Jag kan inte ens föreställa mig det. Så stort är Facebook. Hur det har kunnat bli så vet ingen. Men det är praktiskt, för man har alla samlade på ett och samma ställe. Och de man inte vill ha tar man bort. Enkelt.
Men jag försöker leva mitt liv i den riktiga världen så mycket som möjligt. Nu när det är vinter sitter man mer inne för sig själv. Då är det naturligt att man sitter mer vid datorn. Jag går inte jättegärna ut när det är 22 minusgrader om jag inte måste. Nej och varför skulle jag? Jag har allt jag behöver hemma, utom möjligen närvaro av en annan människa som andas. (Jag har för övrigt väldigt sällan varit i närvaro av en annan människa som inte andas.) Nej, jag går inte gärna ut. Då är det bra att ha facebook och en möjlighet att kommunicera.
Nu tror jag att jag ska försöka somna om. Några timmar till borde jag kunna få.
Puss & Kram!
Ha en riktigt skön och god jul allihopa.
/Honung - Julkul i Tillvaron.
It may be winter outside... En lite Julig låt.
Något vettigt
Nu har jag äntligen gjort det. Jag gjort något jag har tänkt på väldigt väldigt länge...
Jag trodde att jag kanske skulle behöva sitta här ensam i jul, ni vet. Jag kanske skulle kunna snylta in mig hos min före detta svägerska, där min brors barn ska befinna sig denna julhelg. Förra året var det hos min kära bror och satt ihoptryckta i soffan, kärleksfullt och underbart. Då var jag också där. Nåväl, jag har inte kontaktat barnens mamma och frågat om jag skulle kunna få snylta där. Det är ju inte min familj utan bara delar av den. Jag skulle kunna åkt till min bror. Jovisst, inga problem. Men jag trodde att han eventuellt skulle åka någonstans - jag visste inte riktigt.
Så jag bestämde mig. Jag kontaktade helt enkelt kyrkan. Jag frågade om de skulle ha någon verksamhet för hemlösa under julen och om jag kunde hjälpa till. De verkade bli glada. Så nu är det bestämt. Jag ska vara i kyrkan på självaste julafton och servera lite julmat, prata och umgås och försöka sprida lite glädje. Helt enkelt vara medmänsklig. Och jag är så glad att jag verkligen gjorde slag i saken. Jag har tänkt på det i flera år - att jag kanske skulle kunna göra något. Inte bara under julen utan någon gång då och då, när jag är ledig.
Jag har inga pengar, men jag har ett hjärta och jag har inga problem med att dela med mig av det. Och speciellt inte under julen. Jag tänkte bara på allt som vi gör under julen i det här landet. Vi köper presenter som ingen egentligen behöver (även om det givetvis uppskattas). Vi äter mat. Mängder med mat. Otroliga mängder mat. Sen äter vi lite mer mat. Allt detta medan det finns människor i vårt land som inte har mat för dagen eller tak över huvudet. Människor som inte har någon alls som de kan "snylta in sig" hos. Och människor har en viss stolthet dessutom. Man frågar inte gärna.
Så, i stället för att sitta ensam i min jättemysiga lägenhet och mumsa After Eight så tänker jag göra någit vettigt av julen. Något som jag tror är meningsfullt och givande både för mig och dem jag försöker hjälpa. Lite bara. Det kommer aldrig att bli tillräckligt - men om jag kan bidra med lite så kanske det gör skillnad för någon. Jag är inte ute efter att rädda världen. Jag vill bara försöka hjälpa till med det jag kan och se någon le. Det är allt.
Plötsligt, efter att jag lovat bort mig fick jag två alternativ till julfirande. Naturligtvis... Men nu har jag lovat att hjälpa till och då tänker jag hålla det. Det är något jag verkligen vill och brinner för. Så jag tänker göra det. Förresten så fick jag tre alternativ till julfirande. ett av dem var av min käre storebror som sa: "Om du inte ska vara i kyrkan så kan du ju glida förbi, fast skinkan är nog slut då." Hans barn ska vara där kvällen innan och grabben kommer hem från Norge och kommer förmodligen äta upp juskinkan. De är så underbara, de mina.
Så, julen är räddad och det känns härligt. Jag tror att det kommer att bli en fantastisk jul.
Nu ska jag gå.
Puss & Kram!
/Honung - en Tomte på loftet och er Tomte i Tillvaron. :)
Do they know it's Christmas - Band Aid
Jag trodde att jag kanske skulle behöva sitta här ensam i jul, ni vet. Jag kanske skulle kunna snylta in mig hos min före detta svägerska, där min brors barn ska befinna sig denna julhelg. Förra året var det hos min kära bror och satt ihoptryckta i soffan, kärleksfullt och underbart. Då var jag också där. Nåväl, jag har inte kontaktat barnens mamma och frågat om jag skulle kunna få snylta där. Det är ju inte min familj utan bara delar av den. Jag skulle kunna åkt till min bror. Jovisst, inga problem. Men jag trodde att han eventuellt skulle åka någonstans - jag visste inte riktigt.
Så jag bestämde mig. Jag kontaktade helt enkelt kyrkan. Jag frågade om de skulle ha någon verksamhet för hemlösa under julen och om jag kunde hjälpa till. De verkade bli glada. Så nu är det bestämt. Jag ska vara i kyrkan på självaste julafton och servera lite julmat, prata och umgås och försöka sprida lite glädje. Helt enkelt vara medmänsklig. Och jag är så glad att jag verkligen gjorde slag i saken. Jag har tänkt på det i flera år - att jag kanske skulle kunna göra något. Inte bara under julen utan någon gång då och då, när jag är ledig.
Jag har inga pengar, men jag har ett hjärta och jag har inga problem med att dela med mig av det. Och speciellt inte under julen. Jag tänkte bara på allt som vi gör under julen i det här landet. Vi köper presenter som ingen egentligen behöver (även om det givetvis uppskattas). Vi äter mat. Mängder med mat. Otroliga mängder mat. Sen äter vi lite mer mat. Allt detta medan det finns människor i vårt land som inte har mat för dagen eller tak över huvudet. Människor som inte har någon alls som de kan "snylta in sig" hos. Och människor har en viss stolthet dessutom. Man frågar inte gärna.
Så, i stället för att sitta ensam i min jättemysiga lägenhet och mumsa After Eight så tänker jag göra någit vettigt av julen. Något som jag tror är meningsfullt och givande både för mig och dem jag försöker hjälpa. Lite bara. Det kommer aldrig att bli tillräckligt - men om jag kan bidra med lite så kanske det gör skillnad för någon. Jag är inte ute efter att rädda världen. Jag vill bara försöka hjälpa till med det jag kan och se någon le. Det är allt.
Plötsligt, efter att jag lovat bort mig fick jag två alternativ till julfirande. Naturligtvis... Men nu har jag lovat att hjälpa till och då tänker jag hålla det. Det är något jag verkligen vill och brinner för. Så jag tänker göra det. Förresten så fick jag tre alternativ till julfirande. ett av dem var av min käre storebror som sa: "Om du inte ska vara i kyrkan så kan du ju glida förbi, fast skinkan är nog slut då." Hans barn ska vara där kvällen innan och grabben kommer hem från Norge och kommer förmodligen äta upp juskinkan. De är så underbara, de mina.
Så, julen är räddad och det känns härligt. Jag tror att det kommer att bli en fantastisk jul.
Nu ska jag gå.
Puss & Kram!
/Honung - en Tomte på loftet och er Tomte i Tillvaron. :)
Do they know it's Christmas - Band Aid
Inte en Nolla för ett tag.
Jomenvisst. Jag överlevde November. Igen. Jag trodde att det var omöjligt, men det gick. Jag tror varenda år att det är omöjligt, men på något sätt så tar jag mig igenom. De allra flesta av oss gör ju det, trots allt. Nu ska jag bara ta mig igenom den jävla julen också, men sen kan jag andas ut. Sen är det ett helt år tills nästa gång då jag måste överleva November och Julen. Jag hatar båda. Julen, för att den är så... Ja, jag vet inte. Julen är inte till för singlar som inte har tid att åka och hälsa på föräldrar och kreti och jävla pleti. Den är inte till för folk som jobbar inom Handels och lever ensamma helt enkelt. Vi jobbar ihjäl oss innan jul. Och vi jobbar ihjäl oss efter jul. När det äntligen blir ledigt så vill vi äta för mycket, somna framför Kalle Anka, bli lite småprutt på glögg och äta lite till. Men man vill inte göra det ensam. Så himla tråkigt. Tragiskt, sorgligt, patetiskt. Men jag ska överleva genom att ignorera den.
Jag lyckades. Äntligen. Jag har har gått upp i vikt! Kan ni fatta? Sju eller åtta kilo har jag lyckats gå upp. Och jag har vuxit ur mina kläder. Aldrig trodde jag att lår och volanger (läs valkar) runt midjan kunde göra en kvinna så lycklig. Men det har så äntligen hänt. Jag gick iväg och spenderade mycket pengar på nya jeans för att jag inte hade något att ta på mig... Kan ni nu gissa vad som hänt? Jag blev magsjuk och har inte kunnat äta på tre dagar. Thankyou. Är jag glad? Nej. Kan jag ha mina gamla kläder? Ja, en del av dem. Så det är bara för mig att sätta igång igen och äta mer än jag behöver. En vecka eller två för att nå matchvikt. Jag hoppas att det går fort. Jag som har arbetat hårt i flera år för dessa kilon som jag äntligen fick - jag uppnådde ett mål. Lagen om alltings jävlighet när den är som bäst, eller hur? Jag var en nolla. Jag var inte en nolla längre. Och nu är jag påväg att bli en nolla igen. Size fuckin' Zero.
Ni tycker att jag gnäller? Ja, det gör jag. Jag vet. Men jag kommer att ta mig samman. Igen. Och jag kommer att göra det av egen kraft. Igen. Och jag kommer att bli glad. Igen. Och jag kommer att vara ensam. Fortfarande.
Det finns gott om tillfälliga förbindelser om man vill. Men det är jag inte ute efter. Jag vill ha någon i mitt liv som stannar kvar. Jag vill ha någon som törs ta mig som jag är. Jag vill ha något som består. I åratal - helst livet ut, men det kanske är för mycket begärt. Tillfälliga förbindelser firar inte jul med en. De är inte där när man är ledsen eller sjuk. Det finns så mycket folk omkring en när man är stark och glad. Men när man är nere finns det ingen. Jag vill ha någonstans att vila när livet är jävligt. Det är så det är. Och det är sån kärleken är. I nöd och lust. Det är i nöd man behöver den och det är då den tenderar att försvinna. Kärleken. Inte kärlek till mänskligheten eller till sina vänner eller till sina föräldrar, syskon, undulater eller whatever. Tvåsamhet. Det är det jag vill ha. Och jag är beredd att vänta på den.
Nu måste jag gå. Min sömnfé står och viftar framför mig så det är antagligen dags för mig att lägga mig. Så, då gör jag det. Och det kommer att kännas bättre i morgon.
Puss&Kram!
/Honung - som trots allt har en kakelugn.
Ta dig gärna tid att lyssna på den här låten. Den är riktigt bra. Till och med har det erkänts av någon som inte är ett fan av Lundell.
http://open.spotify.com/track/nästan_ditt_namn
Jag lyckades. Äntligen. Jag har har gått upp i vikt! Kan ni fatta? Sju eller åtta kilo har jag lyckats gå upp. Och jag har vuxit ur mina kläder. Aldrig trodde jag att lår och volanger (läs valkar) runt midjan kunde göra en kvinna så lycklig. Men det har så äntligen hänt. Jag gick iväg och spenderade mycket pengar på nya jeans för att jag inte hade något att ta på mig... Kan ni nu gissa vad som hänt? Jag blev magsjuk och har inte kunnat äta på tre dagar. Thankyou. Är jag glad? Nej. Kan jag ha mina gamla kläder? Ja, en del av dem. Så det är bara för mig att sätta igång igen och äta mer än jag behöver. En vecka eller två för att nå matchvikt. Jag hoppas att det går fort. Jag som har arbetat hårt i flera år för dessa kilon som jag äntligen fick - jag uppnådde ett mål. Lagen om alltings jävlighet när den är som bäst, eller hur? Jag var en nolla. Jag var inte en nolla längre. Och nu är jag påväg att bli en nolla igen. Size fuckin' Zero.
Ni tycker att jag gnäller? Ja, det gör jag. Jag vet. Men jag kommer att ta mig samman. Igen. Och jag kommer att göra det av egen kraft. Igen. Och jag kommer att bli glad. Igen. Och jag kommer att vara ensam. Fortfarande.
Det finns gott om tillfälliga förbindelser om man vill. Men det är jag inte ute efter. Jag vill ha någon i mitt liv som stannar kvar. Jag vill ha någon som törs ta mig som jag är. Jag vill ha något som består. I åratal - helst livet ut, men det kanske är för mycket begärt. Tillfälliga förbindelser firar inte jul med en. De är inte där när man är ledsen eller sjuk. Det finns så mycket folk omkring en när man är stark och glad. Men när man är nere finns det ingen. Jag vill ha någonstans att vila när livet är jävligt. Det är så det är. Och det är sån kärleken är. I nöd och lust. Det är i nöd man behöver den och det är då den tenderar att försvinna. Kärleken. Inte kärlek till mänskligheten eller till sina vänner eller till sina föräldrar, syskon, undulater eller whatever. Tvåsamhet. Det är det jag vill ha. Och jag är beredd att vänta på den.
Nu måste jag gå. Min sömnfé står och viftar framför mig så det är antagligen dags för mig att lägga mig. Så, då gör jag det. Och det kommer att kännas bättre i morgon.
Puss&Kram!
/Honung - som trots allt har en kakelugn.
Ta dig gärna tid att lyssna på den här låten. Den är riktigt bra. Till och med har det erkänts av någon som inte är ett fan av Lundell.
http://open.spotify.com/track/nästan_ditt_namn
14 år och gravid?
Jag började följa en blogg för någon vecka sedan som är skiiven av en 14-åring som är gravid. Hon fyller 15 om några dagar och har ungefär två veckor kvar till förlossning. Jag har läst hennes inlägg om detta och följer hennes blogg med spänning.
Jag har också läst kommentarerna till hennes inlägg. Många är uppmuntrande och peppande, men förvånansvärt många är otroligt fördömande, elaka och taskiga. Människor som inte känner henne kallar henne allt möjligt som jag inte ens vill nämna i min blogg.
På Flashback finna det också en tråd där detta debatteras ivrigt. Och fördömande. Det talas om byxmyndighetslagar som de tycker borde höjas och det talas om att det borde införas tvångsaborter. Tvinga någon till abort? Hur kan man ens tänka tanken? Ska vi börja stena folk till döds också?
Tjejen var dessutom i 20:e veckan när hon fick reda på att hon var gravid. Är det verkligen läge att göra en abort då? Det tycker jag inte och särskilt inte när hon får stöd av sina föräldrar och andra vuxna. Hon bestämde sig för att föda sitt barn och har som det verkar mognat genom graviditeten, gradvis.
Att folk kallar henne saker och betecknar henns som White Thrash och skriker och gapar om att hon har förstört sitt liv och att de tycker synd om barnet och tycker att hon är äcklig. Samma människor som dömer henne i olika forum hade dömt henne ännu hårdare om hon gjort abort. Det är människor som inte har något eget liv och söker människor att hacka på.
Vem bestämmer vad som är White Thrash? Vem har rätt att hacka på en fjortonåring som önskar sig böcker i födelsedagspresent som handlar om barnuppfostran och hur man lagar egen barnmat? Vem har rätt att hacka på henne? Om du är vuxen så stötta henne i stället.
Jag tycker att det är en väldigt låg ålder att skaffa barn när man är 14 och det är nog inget som många drömmer om, men i hennes fall är det som det är. Hon är höggravid och det är ingen annans business. Hon håller modet uppe och bloggar om det för hon vet att hon inte är ensam. Och vad jag tycker är helt irrelevant. Jag känner henne inte och har ingen rätt att tycka något alls.
En av de fräckaste och mest underbara kvinnor jag fått äran att lära känna fick barn när hon var 16. När hon blev gravid så var det inte en enda människa som gratulerade henne. Ingen. Det tisslades och tasslades och pekades finger. Hon är en av de bästa mammor jag känner. Hon är engagerad, empatisk och alldeles fantastisk med sin son som har vuxit upp till en glad och kanske något förpubertal grabb som älskar fotboll. Han är lyckligare än många andra barn. Många.
Det är inte min sak att döma någon alls. Jag tänker fortsätta att följa tjejens blogg och i mitt stilla sinne önska henne lycka till och hoppas att hennes barn föds friskt. Man får hoppas att allt går bra och att hon klarar det, för det är tufft att bli förälder. I vilken ålder man än blir det.
Förresten vet jag ingenting om det, eftersom jag inte har barn själv. Jag lever en 27-årings liv i en gammal kropp. Men just nu känns det ok.
Nu går jag. Jag ska äta rostat bröd.
Puss & Kram!
/Honung
Jag ger er Cornelis.
"Så länge det finns ungar så finns det hopp."
Jag har också läst kommentarerna till hennes inlägg. Många är uppmuntrande och peppande, men förvånansvärt många är otroligt fördömande, elaka och taskiga. Människor som inte känner henne kallar henne allt möjligt som jag inte ens vill nämna i min blogg.
På Flashback finna det också en tråd där detta debatteras ivrigt. Och fördömande. Det talas om byxmyndighetslagar som de tycker borde höjas och det talas om att det borde införas tvångsaborter. Tvinga någon till abort? Hur kan man ens tänka tanken? Ska vi börja stena folk till döds också?
Tjejen var dessutom i 20:e veckan när hon fick reda på att hon var gravid. Är det verkligen läge att göra en abort då? Det tycker jag inte och särskilt inte när hon får stöd av sina föräldrar och andra vuxna. Hon bestämde sig för att föda sitt barn och har som det verkar mognat genom graviditeten, gradvis.
Att folk kallar henne saker och betecknar henns som White Thrash och skriker och gapar om att hon har förstört sitt liv och att de tycker synd om barnet och tycker att hon är äcklig. Samma människor som dömer henne i olika forum hade dömt henne ännu hårdare om hon gjort abort. Det är människor som inte har något eget liv och söker människor att hacka på.
Vem bestämmer vad som är White Thrash? Vem har rätt att hacka på en fjortonåring som önskar sig böcker i födelsedagspresent som handlar om barnuppfostran och hur man lagar egen barnmat? Vem har rätt att hacka på henne? Om du är vuxen så stötta henne i stället.
Jag tycker att det är en väldigt låg ålder att skaffa barn när man är 14 och det är nog inget som många drömmer om, men i hennes fall är det som det är. Hon är höggravid och det är ingen annans business. Hon håller modet uppe och bloggar om det för hon vet att hon inte är ensam. Och vad jag tycker är helt irrelevant. Jag känner henne inte och har ingen rätt att tycka något alls.
En av de fräckaste och mest underbara kvinnor jag fått äran att lära känna fick barn när hon var 16. När hon blev gravid så var det inte en enda människa som gratulerade henne. Ingen. Det tisslades och tasslades och pekades finger. Hon är en av de bästa mammor jag känner. Hon är engagerad, empatisk och alldeles fantastisk med sin son som har vuxit upp till en glad och kanske något förpubertal grabb som älskar fotboll. Han är lyckligare än många andra barn. Många.
Det är inte min sak att döma någon alls. Jag tänker fortsätta att följa tjejens blogg och i mitt stilla sinne önska henne lycka till och hoppas att hennes barn föds friskt. Man får hoppas att allt går bra och att hon klarar det, för det är tufft att bli förälder. I vilken ålder man än blir det.
Förresten vet jag ingenting om det, eftersom jag inte har barn själv. Jag lever en 27-årings liv i en gammal kropp. Men just nu känns det ok.
Nu går jag. Jag ska äta rostat bröd.
Puss & Kram!
/Honung
Jag ger er Cornelis.
"Så länge det finns ungar så finns det hopp."
She loves you Jay, Jay, Jay...
*Skrålar denna gamla Beatlesdänga av hjärtans lust*
Alltså... Jag är slav under Idol. Jag erkänner. Jag måste se det och så är det bara. Just nu är de tre jag tippade på och hejade på ända från audition fortfarande kvar. Därför kan jag i nuläget säga att jag hellre äter ansjovis sju dagar på raken än missar Idol en endaste gång. Jag är inte jätteförtjust i ansjovis.
Dessutom är jag precis som många andra. Jag faller handlöst för Jay Smith varenda fredag. Jag blir upp över öronen galen i honom. Han kan sjunga för bövelen. Och för er som inte begriper er på rock'n'roll eller är inne på en helt annan musikinriktning så kan jag tala om att den killen har en rockröst som inte går av för hackor. Hans rock-whisky-raspande röst får dollartecken att lysa som neonljus i Andreas Carlssons ögon. Andreas Carlsson är låtskrivare i USA och jurymedlem. Och redan rik som ett troll.
Jay Smith alltså. Han är inte snygg. Eller rättare sagt - han är inte tvålfager. Well, tvålfager har aldrig intresserat mig. Tycker mer om en lite sliten snubbe som har levt (och att det syns) än någon som inte vet hur det är att vara trasig som människa. Lite kantstött sådär. Jay har utstrålning och kan sjunga. Han kan dessutom sjunga annat än rock. Jag hoppas att han inte vinner Idol, för då försvinner han, som de andra vinnarna. Han kan få komma tvåa, för då får han spela musik och kanske få göra det han vill och är bäst på. Rå rock'n'roll. Jay gör mig glad i November.
Jag försöker tänka positivt nu. I November ser jag det mesta i svart - men nu gäller lite positivt tänkande.... Låt mig se, vad mer än Jay Smith gör mig glad i November?
Ah! En ljusprydnad som jag fått av min bror. Just det! Jag tänder två ljus i den varenda vinter och speciellt i November. Eftersom han speciellt sa det när jag fick den att den var till för November. Det min bror eller hans barn säger åt en att göra gör man. Men det finns gränser. När hans ena dotter talar om för mig att jag borde lämna landet så behöver jag lite betänketid. Kalla mig tråkig men lite eftertanke kan vara på sin plats ibland.
Ytterligare ett glädjeämne i tillvaron är mina underbara vänner som hela tiden stoppar i mig mat. Kulinariska läckerheter på rad. Mat och umgänge är alltid av godo. Speciellt mitt i vintern då jag nästan fryser ihjäl.
Ved gör mig lycklig.
Och jag har en fest att se fram emot snart.
Jag har en grej som jag ska skicka till min mamma också, som jag tror kan göra henne lite glad. Om så är fallet, så blir jag otroligt glad. Jag ska bara se till att få iväg det. Jag hinner ju aldrig någonting. Mycket tack vare mina vänner som stoppar i mig mat och för att jag jobbar och så lånar jag folks badkar relativt ofta. Dels för att jag fryser och så gott som alltid har ont i min stackars rygg. Jag tror att det är kroniskt numera. Varma bad lindrar i alla fall för stunden. Nåja, detta betyder att jag sällan är hemma, trots att jag älskar min lya. Men jag har inget badkar och här får jag själv stoppa i mig mat och det är tråkigt att äta ensam.
Ser ni, jag kan tänka positivt.
Nej jag hinner aldrig någonting. Därför bloggar jag nu mitt i natten, när jag ändå inte kan sova. Bättre att utnyttja tiden än att ligga och vrida och vända på sig i två timmar. Trots detta tänker jag nu lugnt och stilla avlägsna mig. Jag måste jobba i morgon. Bless me!
Puss & Kram!
/Honung - Härdar ut.
Jag ger er Jay:
Alltså... Jag är slav under Idol. Jag erkänner. Jag måste se det och så är det bara. Just nu är de tre jag tippade på och hejade på ända från audition fortfarande kvar. Därför kan jag i nuläget säga att jag hellre äter ansjovis sju dagar på raken än missar Idol en endaste gång. Jag är inte jätteförtjust i ansjovis.
Dessutom är jag precis som många andra. Jag faller handlöst för Jay Smith varenda fredag. Jag blir upp över öronen galen i honom. Han kan sjunga för bövelen. Och för er som inte begriper er på rock'n'roll eller är inne på en helt annan musikinriktning så kan jag tala om att den killen har en rockröst som inte går av för hackor. Hans rock-whisky-raspande röst får dollartecken att lysa som neonljus i Andreas Carlssons ögon. Andreas Carlsson är låtskrivare i USA och jurymedlem. Och redan rik som ett troll.
Jay Smith alltså. Han är inte snygg. Eller rättare sagt - han är inte tvålfager. Well, tvålfager har aldrig intresserat mig. Tycker mer om en lite sliten snubbe som har levt (och att det syns) än någon som inte vet hur det är att vara trasig som människa. Lite kantstött sådär. Jay har utstrålning och kan sjunga. Han kan dessutom sjunga annat än rock. Jag hoppas att han inte vinner Idol, för då försvinner han, som de andra vinnarna. Han kan få komma tvåa, för då får han spela musik och kanske få göra det han vill och är bäst på. Rå rock'n'roll. Jay gör mig glad i November.
Jag försöker tänka positivt nu. I November ser jag det mesta i svart - men nu gäller lite positivt tänkande.... Låt mig se, vad mer än Jay Smith gör mig glad i November?
Ah! En ljusprydnad som jag fått av min bror. Just det! Jag tänder två ljus i den varenda vinter och speciellt i November. Eftersom han speciellt sa det när jag fick den att den var till för November. Det min bror eller hans barn säger åt en att göra gör man. Men det finns gränser. När hans ena dotter talar om för mig att jag borde lämna landet så behöver jag lite betänketid. Kalla mig tråkig men lite eftertanke kan vara på sin plats ibland.
Ytterligare ett glädjeämne i tillvaron är mina underbara vänner som hela tiden stoppar i mig mat. Kulinariska läckerheter på rad. Mat och umgänge är alltid av godo. Speciellt mitt i vintern då jag nästan fryser ihjäl.
Ved gör mig lycklig.
Och jag har en fest att se fram emot snart.
Jag har en grej som jag ska skicka till min mamma också, som jag tror kan göra henne lite glad. Om så är fallet, så blir jag otroligt glad. Jag ska bara se till att få iväg det. Jag hinner ju aldrig någonting. Mycket tack vare mina vänner som stoppar i mig mat och för att jag jobbar och så lånar jag folks badkar relativt ofta. Dels för att jag fryser och så gott som alltid har ont i min stackars rygg. Jag tror att det är kroniskt numera. Varma bad lindrar i alla fall för stunden. Nåja, detta betyder att jag sällan är hemma, trots att jag älskar min lya. Men jag har inget badkar och här får jag själv stoppa i mig mat och det är tråkigt att äta ensam.
Ser ni, jag kan tänka positivt.
Nej jag hinner aldrig någonting. Därför bloggar jag nu mitt i natten, när jag ändå inte kan sova. Bättre att utnyttja tiden än att ligga och vrida och vända på sig i två timmar. Trots detta tänker jag nu lugnt och stilla avlägsna mig. Jag måste jobba i morgon. Bless me!
Puss & Kram!
/Honung - Härdar ut.
Jag ger er Jay:
November
Om du inte orkar med gnäll så rekommenderar jag dig att sluta läsa nu.
Jag har inte haft något vettigt att säga och därför har jag varit frånvarande. Jag har ingenting vettigt att säga nu heller, men tänkte ge ett livstecken ifrån mig.
Jag ska erkänna att mitt allmäntillstånd är rätt lågt just nu. Själva själen har liksom gått i ide och jag har inte mycket energi till någonting alls. Det är hösten och jag är omotiverat nedstämd. Deppig... Och när man är deppig utan anledning är det svårt att veta vad man ska göra. Förra hösten var jag också deppig, men då hade jag riktiga problem . Det är lättare att vara deppig om man kan göra något åt det, något konkret som man kan fokusera på för att lösa sina problem och därmed bli gladare. Nu är jag deppig och beige helt utan anledning, för jag har inga problem egentligen... Så jag tänder några ljus och härdar ut. Och försöker skaffa mig saker att se fram emot, så att jag tar mig i kragen och inte bara blir sittande i något slags dvala. För jag känner mig själv och vet att det är precis vad som händer om jag inte tvingar mig ut. Det brukar vara roligt också. Det är att ta sig ut och iväg någonstans till att börja med som är det svåra.
Jag är trött på det mesta. Jag är trött på att vara singel. Jag blir allt tröttare på det ju närmare julen nalkas. Helvete, jag vill ha någon som jag kan vara tillsammans med i åratal, så att man hinner skaffa sig några traditioner någon jävla gång. Någon som står ut med mig. Jag har ibland en badass-attityd och kan vara en riktig bitch. Men för det mesta är jag riktigt snäll. Och lojal. Och glad. Och förbannat passionerad. Vad är det för fel med det? Jag tänker gå i ide i jul och inte träffa en enda människa. Jag kan inte ens laga skinka så som jag är van vid i ugnen, så jag ger nog fan i hela julen. Jo, så får det bli. Jag ger nog fan i nyår också vid närmare eftertanke. Jag trodde inte att jag var så traditionsbunden innan jag plötsligt stod ensam, utan både man och traditioner. Mannen i fråga klarar jag mig utan, men familjen och traditioner... Vill jag ha. Jag har en egen familj men de är spridda på olika ställen och jag är ledig i två dagar. Hinner inte träffa dem. Jag var hos min bror förra julen och då hade han barnen. Han har inte barnen den här julen. Så han sätter sig säkert under en palm och häckar. Om han inte sätter sig under en gran och häckar. Beror på hur mycket han gillar att frysa.
Det här med singellivet är annars ganska skönt. Men... Ändå inte. Det skulle vara skönt att ha någon att laga mat till. Någon som lagar mat till mig. En och annan skjorta att stryka. Inte för att man måste utan för att man kanske vill. Såna där vardagssaker. En vanlig vardag, men med en guldkant som stavas glädje och kärlek. Eller så vill jag ha hela sagan: Prinsen och halva kungariket och allt det där.... Ta mig som jag är bara. Love me or lose me forever. Jag vill nog ha lite av allt faktiskt. Ingen är perfekt, men någonstans finns det någon som är perfekt för mig, som jag är perfekt för. Någon att dyrka lite till vardags sådär. Hur kan det vara fel?
Jag är trött på folk också. Framför allt föräldrar som släpper sina ungar vind för våg på offentliga platser. De har noll koll och de har ungar som springer runt, runt och skriker, river ner varorna och är allmänt jävla odrägliga. Kan man inte hålla någon ordning på sina barn så ska man inte ta med dem ut. Om jag hade velat vara barnvakt, så hade jag jobbat på dagis. Jag ska inte behöva säga åt andras ungar på skarpen för att de (barnen) inte har någon som helst hyfs och stora fel på öronen. Man kan faktiskt uppfostra barn så att de kan bete sig. Jag har inget emot barn. Jag har mycket emot föräldrar som skiter i att uppfostra sina barn. Och sen bara släpper dem. Finns det såna ungar på en resturang t.ex. så vänder jag i dörren. Många av våra kunder går ut utan att handla när vilda ungar springer omkring och vrålar. Vad är det för fel på folk?
Nu känner jag att jag har varit negativ i hela det här inlägget. Det är jävla November och det blir bättre snart. De av mina vänner som vill träffa mig eller höra ifrån mig... Well, jag ber om ursäkt om jag drar mig undan lite. Jag är inte trevlig nu och jag är ända in i själen trött.
Well, jag ser att det kanske finns en ljusning på jobbfronten i alla fall. Den gode jobbguden kanske står mig bi snart.
Ja, det var nog allt. Nu känns det mycket bättre när jag fått gnälla lite. Verkligen. Allt löser sig... Det brukar göra det-
Puss&Kram!
/Honung
Och den Gode Jim hade rätt. Folk är konstiga.
People are Strange - The Doors
Jag har inte haft något vettigt att säga och därför har jag varit frånvarande. Jag har ingenting vettigt att säga nu heller, men tänkte ge ett livstecken ifrån mig.
Jag ska erkänna att mitt allmäntillstånd är rätt lågt just nu. Själva själen har liksom gått i ide och jag har inte mycket energi till någonting alls. Det är hösten och jag är omotiverat nedstämd. Deppig... Och när man är deppig utan anledning är det svårt att veta vad man ska göra. Förra hösten var jag också deppig, men då hade jag riktiga problem . Det är lättare att vara deppig om man kan göra något åt det, något konkret som man kan fokusera på för att lösa sina problem och därmed bli gladare. Nu är jag deppig och beige helt utan anledning, för jag har inga problem egentligen... Så jag tänder några ljus och härdar ut. Och försöker skaffa mig saker att se fram emot, så att jag tar mig i kragen och inte bara blir sittande i något slags dvala. För jag känner mig själv och vet att det är precis vad som händer om jag inte tvingar mig ut. Det brukar vara roligt också. Det är att ta sig ut och iväg någonstans till att börja med som är det svåra.
Jag är trött på det mesta. Jag är trött på att vara singel. Jag blir allt tröttare på det ju närmare julen nalkas. Helvete, jag vill ha någon som jag kan vara tillsammans med i åratal, så att man hinner skaffa sig några traditioner någon jävla gång. Någon som står ut med mig. Jag har ibland en badass-attityd och kan vara en riktig bitch. Men för det mesta är jag riktigt snäll. Och lojal. Och glad. Och förbannat passionerad. Vad är det för fel med det? Jag tänker gå i ide i jul och inte träffa en enda människa. Jag kan inte ens laga skinka så som jag är van vid i ugnen, så jag ger nog fan i hela julen. Jo, så får det bli. Jag ger nog fan i nyår också vid närmare eftertanke. Jag trodde inte att jag var så traditionsbunden innan jag plötsligt stod ensam, utan både man och traditioner. Mannen i fråga klarar jag mig utan, men familjen och traditioner... Vill jag ha. Jag har en egen familj men de är spridda på olika ställen och jag är ledig i två dagar. Hinner inte träffa dem. Jag var hos min bror förra julen och då hade han barnen. Han har inte barnen den här julen. Så han sätter sig säkert under en palm och häckar. Om han inte sätter sig under en gran och häckar. Beror på hur mycket han gillar att frysa.
Det här med singellivet är annars ganska skönt. Men... Ändå inte. Det skulle vara skönt att ha någon att laga mat till. Någon som lagar mat till mig. En och annan skjorta att stryka. Inte för att man måste utan för att man kanske vill. Såna där vardagssaker. En vanlig vardag, men med en guldkant som stavas glädje och kärlek. Eller så vill jag ha hela sagan: Prinsen och halva kungariket och allt det där.... Ta mig som jag är bara. Love me or lose me forever. Jag vill nog ha lite av allt faktiskt. Ingen är perfekt, men någonstans finns det någon som är perfekt för mig, som jag är perfekt för. Någon att dyrka lite till vardags sådär. Hur kan det vara fel?
Jag är trött på folk också. Framför allt föräldrar som släpper sina ungar vind för våg på offentliga platser. De har noll koll och de har ungar som springer runt, runt och skriker, river ner varorna och är allmänt jävla odrägliga. Kan man inte hålla någon ordning på sina barn så ska man inte ta med dem ut. Om jag hade velat vara barnvakt, så hade jag jobbat på dagis. Jag ska inte behöva säga åt andras ungar på skarpen för att de (barnen) inte har någon som helst hyfs och stora fel på öronen. Man kan faktiskt uppfostra barn så att de kan bete sig. Jag har inget emot barn. Jag har mycket emot föräldrar som skiter i att uppfostra sina barn. Och sen bara släpper dem. Finns det såna ungar på en resturang t.ex. så vänder jag i dörren. Många av våra kunder går ut utan att handla när vilda ungar springer omkring och vrålar. Vad är det för fel på folk?
Nu känner jag att jag har varit negativ i hela det här inlägget. Det är jävla November och det blir bättre snart. De av mina vänner som vill träffa mig eller höra ifrån mig... Well, jag ber om ursäkt om jag drar mig undan lite. Jag är inte trevlig nu och jag är ända in i själen trött.
Well, jag ser att det kanske finns en ljusning på jobbfronten i alla fall. Den gode jobbguden kanske står mig bi snart.
Ja, det var nog allt. Nu känns det mycket bättre när jag fått gnälla lite. Verkligen. Allt löser sig... Det brukar göra det-
Puss&Kram!
/Honung
Och den Gode Jim hade rätt. Folk är konstiga.
People are Strange - The Doors
Yta Utan Innehåll
Varje dag sysslar jag med utseende. Jag sysslar med att klä på människor som vill se smalare, yngre och fräschare ut. Det är väl ok egentligen, man kan verkligen trolla med kläder och de flesta vill vara till sin fördel. Om jag kan få en kund att känna sig fabulös när hon går ut genom dörren till butiken så har jag lyckats med mitt jobb.
Man vill känna sig hemma i sina kläder. Precis lika hemma som man känner sig i sitt eget skinn.
Sedan har vi de andra. De som inte känner sig hemma i sitt eget skinn. De som har utseende som enda intresse. Det enda de bryr sig om är smink, hår, vikt och för all del kläder. Jag stöter dagligen på människor som botoxat hela ansiktet. De har botoxat rynkor i pannan, rynkor runt ögonen och runt munnen. I vissa fall har de läpparna fulla av botox också, så att de ser ut som Kalle Anka. Jag undrar mycket över detta egendomliga beteende.
Var har denna strävan efter att se ung ut kommit ifrån? Om man är 40 och botoxar bort alla rynkor för att se ut som 25 så ser man inte ut som 25. Man ser ut som en 40-åring som försöker se ut som 25, fast man tydligt ser att hon inte är det. Var kommer det ifrån? Varför?
Jag ser denna strävan tydligt på jobbet också. Det har opererats en näsa. Det har peelats i ett ansikte på salong och det tar minst en vecka innan man kan visa sig ute för man är helt enkelt skinnflådd. Det trycks upp bröst som snart ska opereras och en mage har fettsugits. Allt detta på en och samma människa. Jag får inte säga detta, men det är en människa som saknar innehåll. En människa som helt enkelt är korkad. Och ytlig. Allt i livet handlar om yta. Håret färgas, sminket sitter som en pancake över hela ansiktet, kroppen trycks i kläder som är två nummer för små… Allt detta för att se ut som sin 18-åriga dotter. Och vi andra kritiseras för att vi ser ut som vi gör.
Måste jag som 38-åring slänga lite botox i min panna för att det är veck i den? Räcker det inte med att jag bara har lite mascara och läppstift i ansiktet på jobbet? Räcker det inte med att jag har en välvårdad frisyr och välvårdade naglar? Att jag har kläder som passar mig och skor som jag kan gå i? Måste jag bli hysterisk för att jag har blivit äldre och för att det syns att jag har levt med både bekymmer och mycket glädje? Måste jag?
Tänk att jag tror inte det. Jag jobbar på att ha ett vettigt innehåll i min hjärna och i mitt hjärta och slänger inte ut tusentals buckareller på att försöka se ung ut, eftersom jag inte längre är ung. Och för att jag aldrig mer kommer att se ut som 25 hur mycket jag än försöker. Jag har redan varit 25 en gång. Jag såg ut som 25. Nu är jag 38 och ser ut som 38. Innebär det per automatik att jag är ful? Jag tror inte det. Att man blir äldre och ser äldre ut innebär inte att man blir ful. Att bli äldre och inte kunna acceptera det och operera sig och spruta in botox kan däremot göra att en människa som en gång varit vacker istället ser grotesk ut.
Men var kommer allt detta ytliga ifrån egentligen? Är det från tidningarna? Ja, det är mycket möjligt. Som kvinna blir man ständigt matad med bantningskurer, hårkurer, nagelkurer, ansiktskurer och alla andra kurer någon kan komma på. Det är ständig matning med hur man ska göra för att se yngre ut. Smalare, friskare, sundare. Ständiga genvägar… Vad hände med att träna? Äta vettigt? Sova tillräckligt? Vad hände? Det finns inga genvägar till en sund kropp om man inte lever sunt.
Om man inte bryr sig om något annat i livet än nästa botoxingrepp eller nästa genväg till en slank kropp, så är man helt enkelt ytlig i mina ögon. Om man saknar empati, Intelligens, humor och hjärta så spelar det ingen som helst roll hur man ser ut. Är man rutten eller helt enkelt tom inombords så saknar det helt betydelse. Man är inte vacker. Inte det minsta.
Utseende är ett pågående förfall ändå. En del är vackra livet ut och bär sina ålderstecken med värdighet. Andra kämpar för sitt liv för att bevara en yta för att de saknar innehåll. Man saknar förmåga att stråla om man inte har en själ. Något som många inte förstår.
Vad hände med medmänsklighet, värme, engagemang i saker som man brinner för? Jag har verkligen ingen som helst aning. Man ska bara bry sig om sig själv nuförtiden. Självförverkligande och självutveckling. Jomenvisst, det är jättebra, men utan gemenskap med andra människor så är självutvecklingen meningslös.
Jag vet inte vad jag egentligen ville säga. Men dagligen stöter jag på människor som gjort ingrepp i sina ansikten och sina kroppar. Jösses liksom. Är det verkligen värt det? Frågar man: ”Har du gjort någon annan människa glad idag?”, så ser de ut som fågelholkar. Det är ganska lustigt att se faktiskt.
Jag tycker också om att se bra ut. Det gör jag. Men jag bär mina rynkor med stolthet, de visar att jag levt. Och så länge jag fortsätter att leva så kommer det att synas i mitt ansikte. Och om någon tycker att jag är ful för det så skiter jag högaktningsfullt i det.
Ett stickspår: Den kvinnan som opererar och peelar och håller på med allt möjligt med sin stackars kropp påstår att hon är djupt religiös och att hon tror att Gud skapat människan. Jag bara undrar, om Gud skapat henne är det inte en förolämpning mot Honom om hon hela tiden ändrar Hans skapelse? Just sayin’…
Tack för mig.
/Honung – Drabbad av insomnia.
Vem är du?
Vem är du? Vad svarar man på en sån fråga? Man kan ju säga att jag heter det och det, jag är si och så gammal och jag jobbar med ditt och datt och bor här eller där. Men det är inte ett korrekt svar på frågan "Vem är du?" Vem är du?
Vem är jag?
Jag är minnesbilder av min uppväxt. Jag är skrubbsår på mina knän, jag är massor av julklappar på julafton, jag är två år och skräckslagen för jultomten. Jag är min första kyss, jag är nyårsraketer och midsommardans. Jag är fragment av människor jag mött, jag har små rum i mitt hjärta där de jag älskar bor och några jag en gång älskat. Jag är spår av dem. Jag är en tänkare och en drömmare. Jag är sommarkonserter, jag är musik. Jag är humor och jag är svärta. Jag är smärta och jag är helare av smärta. Jag är en lyssnare och en babblare. Jag är klarsynthet och vimsighet. Jag är graciös och världsvan tills jag snubblar. Jag kan inte äta glass utan att spilla över hela mig.
Jag är nyfikenhet och vetgirighet - stundom likgiltighet. Glädje och sorg.. Solskenstårar och sorgsna skratt. ett antal år, månader, veckor, dagar och timmar. Allt jag upplever är det som skapar den som är jag.
Jag är en livsnjutare. Jag är 100% kvinna och äter som en hel karl. Jag är livsglädje, matglädje och en som älskar människor. Jag är tillbakadragen och i stort behov av ensamhet då och då.
Jag är en kaffetunna och rödvinsfilosof. En musikälskande rockbrud som då och då dansar till och skrålar schlagers av hjärtans lust. Jag kan vara sarkastisk och brutalt ärlig. Jag kan också var diplomatisk och taktfull och för det mesta en vänlig själ som ger ärligt menade komplimanger till både kända och okända människor. Jag utgår från att människor är trevliga, intelligenta och vänliga tills motsatsen bevisats. Och om motsatsen bevisas så lägger jag ingen energi på dem.
Jag är ett knippe känslor, jag har tusen ansikten som skiftar i takt med känslorna. Det är upp till dig att uppfatta mig som du vill. Om du är någon som kan tillföra något i mitt liv och förtjänar min uppmärksamhet så är du en person som vågar gräva lite djupare och vågar se mig som jag är. Allt jag beskrivit ovan och lite till.
Jag tror jag fick med allt.
Och nu vill jag veta... Vem är DU?
/Honung
Nu kommer dagens video...
"Sing with me, sing for the years
Sing for the laughter, sing for the tears
Sing with me, if its just for today
Maybe tomorrow the good lord will take you away"
Dream on - Aerosmith
Vem är jag?
Jag är minnesbilder av min uppväxt. Jag är skrubbsår på mina knän, jag är massor av julklappar på julafton, jag är två år och skräckslagen för jultomten. Jag är min första kyss, jag är nyårsraketer och midsommardans. Jag är fragment av människor jag mött, jag har små rum i mitt hjärta där de jag älskar bor och några jag en gång älskat. Jag är spår av dem. Jag är en tänkare och en drömmare. Jag är sommarkonserter, jag är musik. Jag är humor och jag är svärta. Jag är smärta och jag är helare av smärta. Jag är en lyssnare och en babblare. Jag är klarsynthet och vimsighet. Jag är graciös och världsvan tills jag snubblar. Jag kan inte äta glass utan att spilla över hela mig.
Jag är nyfikenhet och vetgirighet - stundom likgiltighet. Glädje och sorg.. Solskenstårar och sorgsna skratt. ett antal år, månader, veckor, dagar och timmar. Allt jag upplever är det som skapar den som är jag.
Jag är en livsnjutare. Jag är 100% kvinna och äter som en hel karl. Jag är livsglädje, matglädje och en som älskar människor. Jag är tillbakadragen och i stort behov av ensamhet då och då.
Jag är en kaffetunna och rödvinsfilosof. En musikälskande rockbrud som då och då dansar till och skrålar schlagers av hjärtans lust. Jag kan vara sarkastisk och brutalt ärlig. Jag kan också var diplomatisk och taktfull och för det mesta en vänlig själ som ger ärligt menade komplimanger till både kända och okända människor. Jag utgår från att människor är trevliga, intelligenta och vänliga tills motsatsen bevisats. Och om motsatsen bevisas så lägger jag ingen energi på dem.
Jag är ett knippe känslor, jag har tusen ansikten som skiftar i takt med känslorna. Det är upp till dig att uppfatta mig som du vill. Om du är någon som kan tillföra något i mitt liv och förtjänar min uppmärksamhet så är du en person som vågar gräva lite djupare och vågar se mig som jag är. Allt jag beskrivit ovan och lite till.
Jag tror jag fick med allt.
Och nu vill jag veta... Vem är DU?
/Honung
Nu kommer dagens video...
"Sing with me, sing for the years
Sing for the laughter, sing for the tears
Sing with me, if its just for today
Maybe tomorrow the good lord will take you away"
Dream on - Aerosmith
"My name is FABULOUS!"
Dagens I-landsproblem nr. 342: Det finns inte ett enda par lite dressade snygga svarta byxor som passar mig i hela Uppsala.
Dagens I-landsproblem nr. 343: Det finns inga svarta stövlar som inte står ut som trattar på mina spinkiga ben i hela Uppsala.
Jag har letat i billiga skoaffärer. Jag har letat i dyra skoaffärer. Jag har provat och sökt. Utan att finna. Slutsats: Det är fel på mig. En annan slutsats: Det är fel på alla kläder och skor i hela stan. Egentligen vill jag inte veta hur det egentligen förhåller sig, så jag forskar inte mer i det.
Men och ett stort men... Alla som känner mig det minsta och alla som följt denna blogg vet att jag inte är blyg av mig. Så, jag såg en tjej på stan med jättesmala ben och stövlar som inte var det minsta trattliknande, så jag hoppade på henne och avkrävde ett svar var hon hade köpt dem. Hon hade köpt dem i en helt vanlig skoaffär och, hör nu och häpna gott folk... Hon hade gått till en skomakare för att få dem insydda. Detta har aldrig ens fallit mig in. Att man kan göra så. Jag fick en uppenbarelse och såg underbara dagar med underbara stövlar i drivor framför mina ögon. Ljuva liv. Nu kan jag faktiskt köpa de stövlar jag vill ha och de behöver inte kosta skjortan och jag kan få dem insydda. Wow.
Det var som min uppenbarelse efter att jag hade bott på landet alltför länge och skulle hitta till Grand Garbo i Sumpan för en klassträff... (Jag hade aldrig varit där.) Man kan åka taxi. Jag hade efter tolv åt på vischan glömt att det finns taxi alla större städer. Så jag slapp ranta runt i Sumpan och leta efter stället och slapp sitta på en jävla tunnelbana från Slussen med byten och allt vad det var.
Jag har idag tänkt lite på arvsanlag och min brorsdotter. Jag har från min far ärvt: En enorm brist på lokalsinne, och kanske ett visst musiköra (som även kan komma från min mors sida om inte från henne direkt). Jag har också från mina föräldrar ärvt ett konstnärligt sinne. En praktisk sida som kan hantera större kriser i livet och som kan lösa problem som jag är övertygad om kommer från min mor. Jo, det finns vissa saker som man direkt kan se var de kommer ifrån.
Men... Jag är så klumpig. Jag snubblar och går in i dörrposter och tappar saker och lägger bort saker på de mest oväntade ställen och går in i ett rum för att omedelbart glömma varför jag gick dit. Min brorsdotter är likadan. Hon snubblar på plana ytor och är allmänt klumpig... Vi är likadana. Var kommer det ifrån? Hon är också frispråkig och uppkäftig och bitande sarkastisk. Som jag var i hennes ålder. Det kanske har dämpats med åren för min del, men hon ser det hos mig och jag ser det hos henne. Häromsistens ville hon att jag skulle lämna landet. Kan ni fatta? Tack så mycket tänkte jag men visste att hon menar väl. Hon tycker inte att jag ska vara i Sverige. Jag tror hon och jag hatar vintern ungefär lika mycket, vilket är mycket. Vi är skrämmande lika. (Fast jag är i allra största hemlighet glad att jag inte är ensam.) Älskade lilla Fraggel E - du är halvgalen och rolig och du är som jag.
Jag trodde att min fallenhet för snubbel (jäklar vad vitsig jag är) och min vimsighet kom från min pappas sida av släkten, men det kan omöjligt vara så. Min bror och jag har inte samma pappa och hans dotter har ärvt mina gener, så det måste komma från mammas sida. Och nu undrar jag från vem. Min mamma har nog aldrig snubblat i hela sitt liv... (nåja, hon är när allt kommer omkring människa, men hon snubblar inte i tid och otid). Och hon har haft stenkoll på allt utan minsta tillstymmelse till vimsighet. Min kära bror är inte heller det minsta vimsig. Så det måste komma från långt tillbaks. Det skulle vara roligt att veta vilken förfader det är som snubblat omkring i tillvaron och snurrat in sig i knasigheter och tappat ett antal glas och fått blåmärken av diverse dörrposter, hela väggar, lyktstolpar och andra på allmän väg vanligt förekommande föremål.
Jag måste nog fråga runt. Min brorsdotter är liten och späd som en älva och det är jag med när jag inte ätit för mycket och vi är båda lika graciösa som kassaskåp. Ett aber i tillvaron.
För övrigt är mitt liv ganska roligt just nu. I morgon ska jag käka med brudarna för att fira att jag fyller 14000 dagar. För 14000 dagar sedan var det stekhett i Sverige och min mamma krystade fram mig. Varpå min pappa sedermera sjöng för mig medan han körde en plastvagn runt min mammas säng på BB och tjatade om att jag var hungrig. Och fortsatte köra vagnen och sjunga. (Min pappa är fantastisk på att vissla, för att inte tala om när han sjunger. Det är så att klockorna stannar). Det var ingen dålig start på livet att bli född av min mor och besjungen av min stackars pappa. Men jag var nog hungrig för sången hjälpte inte. Och jag har aldrig blivit mätt av hans sång. Det har ingen. *blink*
Jag finner nya bekantskaper och jag har trevligt med mina gamla. Det är riktigt roligt faktiskt. Och jag kan dessutom köpa stövlar. God bless skomakare!
Nu går jag!
Puss&Kram!
Honung - med Sjumilastövlar i Tillvaron.
"My name is FABULOUS!"
(Filmklipp med Samantha Jones. Hysteriskt roligt.)
Rättelse: Såg till min stora förskräckelse att jag har formulerat mig fel.
"En praktisk sida som kan hantera större kriser i livet och som kan lösa problem som jag är övertygad om kommer från min mor." Jag menade att den praktiska sidan kommer från min mor, inte problemen.
/Honung 15 timmar senare.
Dagens I-landsproblem nr. 343: Det finns inga svarta stövlar som inte står ut som trattar på mina spinkiga ben i hela Uppsala.
Jag har letat i billiga skoaffärer. Jag har letat i dyra skoaffärer. Jag har provat och sökt. Utan att finna. Slutsats: Det är fel på mig. En annan slutsats: Det är fel på alla kläder och skor i hela stan. Egentligen vill jag inte veta hur det egentligen förhåller sig, så jag forskar inte mer i det.
Men och ett stort men... Alla som känner mig det minsta och alla som följt denna blogg vet att jag inte är blyg av mig. Så, jag såg en tjej på stan med jättesmala ben och stövlar som inte var det minsta trattliknande, så jag hoppade på henne och avkrävde ett svar var hon hade köpt dem. Hon hade köpt dem i en helt vanlig skoaffär och, hör nu och häpna gott folk... Hon hade gått till en skomakare för att få dem insydda. Detta har aldrig ens fallit mig in. Att man kan göra så. Jag fick en uppenbarelse och såg underbara dagar med underbara stövlar i drivor framför mina ögon. Ljuva liv. Nu kan jag faktiskt köpa de stövlar jag vill ha och de behöver inte kosta skjortan och jag kan få dem insydda. Wow.
Det var som min uppenbarelse efter att jag hade bott på landet alltför länge och skulle hitta till Grand Garbo i Sumpan för en klassträff... (Jag hade aldrig varit där.) Man kan åka taxi. Jag hade efter tolv åt på vischan glömt att det finns taxi alla större städer. Så jag slapp ranta runt i Sumpan och leta efter stället och slapp sitta på en jävla tunnelbana från Slussen med byten och allt vad det var.
Jag har idag tänkt lite på arvsanlag och min brorsdotter. Jag har från min far ärvt: En enorm brist på lokalsinne, och kanske ett visst musiköra (som även kan komma från min mors sida om inte från henne direkt). Jag har också från mina föräldrar ärvt ett konstnärligt sinne. En praktisk sida som kan hantera större kriser i livet och som kan lösa problem som jag är övertygad om kommer från min mor. Jo, det finns vissa saker som man direkt kan se var de kommer ifrån.
Men... Jag är så klumpig. Jag snubblar och går in i dörrposter och tappar saker och lägger bort saker på de mest oväntade ställen och går in i ett rum för att omedelbart glömma varför jag gick dit. Min brorsdotter är likadan. Hon snubblar på plana ytor och är allmänt klumpig... Vi är likadana. Var kommer det ifrån? Hon är också frispråkig och uppkäftig och bitande sarkastisk. Som jag var i hennes ålder. Det kanske har dämpats med åren för min del, men hon ser det hos mig och jag ser det hos henne. Häromsistens ville hon att jag skulle lämna landet. Kan ni fatta? Tack så mycket tänkte jag men visste att hon menar väl. Hon tycker inte att jag ska vara i Sverige. Jag tror hon och jag hatar vintern ungefär lika mycket, vilket är mycket. Vi är skrämmande lika. (Fast jag är i allra största hemlighet glad att jag inte är ensam.) Älskade lilla Fraggel E - du är halvgalen och rolig och du är som jag.
Jag trodde att min fallenhet för snubbel (jäklar vad vitsig jag är) och min vimsighet kom från min pappas sida av släkten, men det kan omöjligt vara så. Min bror och jag har inte samma pappa och hans dotter har ärvt mina gener, så det måste komma från mammas sida. Och nu undrar jag från vem. Min mamma har nog aldrig snubblat i hela sitt liv... (nåja, hon är när allt kommer omkring människa, men hon snubblar inte i tid och otid). Och hon har haft stenkoll på allt utan minsta tillstymmelse till vimsighet. Min kära bror är inte heller det minsta vimsig. Så det måste komma från långt tillbaks. Det skulle vara roligt att veta vilken förfader det är som snubblat omkring i tillvaron och snurrat in sig i knasigheter och tappat ett antal glas och fått blåmärken av diverse dörrposter, hela väggar, lyktstolpar och andra på allmän väg vanligt förekommande föremål.
Jag måste nog fråga runt. Min brorsdotter är liten och späd som en älva och det är jag med när jag inte ätit för mycket och vi är båda lika graciösa som kassaskåp. Ett aber i tillvaron.
För övrigt är mitt liv ganska roligt just nu. I morgon ska jag käka med brudarna för att fira att jag fyller 14000 dagar. För 14000 dagar sedan var det stekhett i Sverige och min mamma krystade fram mig. Varpå min pappa sedermera sjöng för mig medan han körde en plastvagn runt min mammas säng på BB och tjatade om att jag var hungrig. Och fortsatte köra vagnen och sjunga. (Min pappa är fantastisk på att vissla, för att inte tala om när han sjunger. Det är så att klockorna stannar). Det var ingen dålig start på livet att bli född av min mor och besjungen av min stackars pappa. Men jag var nog hungrig för sången hjälpte inte. Och jag har aldrig blivit mätt av hans sång. Det har ingen. *blink*
Jag finner nya bekantskaper och jag har trevligt med mina gamla. Det är riktigt roligt faktiskt. Och jag kan dessutom köpa stövlar. God bless skomakare!
Nu går jag!
Puss&Kram!
Honung - med Sjumilastövlar i Tillvaron.
"My name is FABULOUS!"
(Filmklipp med Samantha Jones. Hysteriskt roligt.)
Rättelse: Såg till min stora förskräckelse att jag har formulerat mig fel.
"En praktisk sida som kan hantera större kriser i livet och som kan lösa problem som jag är övertygad om kommer från min mor." Jag menade att den praktiska sidan kommer från min mor, inte problemen.
/Honung 15 timmar senare.
Rubriken uteblir
När det händer jobbiga och svåra saker har jag ibland svårt att skriva. Vissa gånger är det lättare men den här gången är det jättesvårt. Det beror helt på vad det handlar om. Om det uteslutande handlar om mig, att jag blivit drabbad av något eller går igenom något som jag upplever som en katastrof i mitt liv, så går det bra att skriva om det. Men när det är en annan människa som är drabbad och jag är drabbad av det endast i andra hand, så är det svårt. Hur skriver man om sånt utan att lämna ut en annan människa fullständigt? Svaret är att man inte gör det. Man skriver inte alls helt enkelt.
Men eftersom den här bloggen verkar död, så måste jag ändå blåsa lite liv i den känns det som. Att skriva är ju för mig detsamma som att andas och jag måste. För det mesta blir det om triviala saker som händer i mitt liv. Att jag snubblar en hel del, att jag en morgon gick ut med två olika skor på fötterna och att jag umgås mycket med min bästa väninna som säger roliga saker.
Min TV är paj. Precis när idolsäsongen har börjat, tack så mycket. Med tanke på att jag köpte den på Röda Korset för 200 buckareller så är jag inte förvånad... Men ändå - är det inte lite... Jävligt? Jo, det tycker jag allt att det är. Jag gillar Idol och jag gillar att se när de jag hejar på går och vinner eller kommer tvåa. För det mesta kommer de tvåa eller trea men det är för att man inte kan lita på Svenska Folket. De har ingen smak och inget vett och det finns ingen rim och reson i det de gör när de ska rösta om någonting. Valet tänker jag inte ens kommentera. Vi lever i en demokrati och så är det bra med det. Folk har sagt sitt och nu är det upp till politikerna att fixa Sverige så gott det går. Det är deras jobb. Jag har lagt mig i och har rätt att klaga om det går åt helvete. De som inte har lagt sig i och röstat har ingen rätt att klaga sen. Jag skulle inte kommentera det... Men kunde inte låta bli. Nu slutar jag gensat med det.
För övrigt har jag ägnat mig åt att jobba. Och så har jag jagat hela stan runt efter ett par normala, svarta kostymbyxor. Finns inte i min storlek. Betänk nu att jag faktiskt har vuxit ur de gamla och ändå är allt för stort. Jag får åka till Stockholm och hitta en affär där de har storlekar med tillägget petite. Om du som läser råkar bo där och känner till någon butik som har det jag efterlyser så är jag tacksam för tips. De behöver inte kosta skjortan heller... Det vore tråkigt. Utan skjorta fryser jag och det är för att slippa frysa häcken av mig på jobbet i vinter som jag behöver nya brallor.
Jag har varit ute och druckit öl med en Muffin halva natten och därefter jobbat halva dagen så nu är jag trött och tänker gå härifrån.
Jag önskar att jag var närmare. Att jag kunde hjälpa mer. (Om mina önskningar vore pengar så skulle jag och alla som betyder något för mig leva gott i något annat land där det är varmt.) Om jag kraschar ibland så må det vara hänt. Om mina väggar rämnar och rasar runt mig så klarar jag av det. Jag önskar fortfarande att jag var närmare. Vissa saker gör för ont att se - om man inte kan göra något... Jag tänker mycket.
Puss&Kram!
/Honung - Lever
September- Daughtry
Men eftersom den här bloggen verkar död, så måste jag ändå blåsa lite liv i den känns det som. Att skriva är ju för mig detsamma som att andas och jag måste. För det mesta blir det om triviala saker som händer i mitt liv. Att jag snubblar en hel del, att jag en morgon gick ut med två olika skor på fötterna och att jag umgås mycket med min bästa väninna som säger roliga saker.
Min TV är paj. Precis när idolsäsongen har börjat, tack så mycket. Med tanke på att jag köpte den på Röda Korset för 200 buckareller så är jag inte förvånad... Men ändå - är det inte lite... Jävligt? Jo, det tycker jag allt att det är. Jag gillar Idol och jag gillar att se när de jag hejar på går och vinner eller kommer tvåa. För det mesta kommer de tvåa eller trea men det är för att man inte kan lita på Svenska Folket. De har ingen smak och inget vett och det finns ingen rim och reson i det de gör när de ska rösta om någonting. Valet tänker jag inte ens kommentera. Vi lever i en demokrati och så är det bra med det. Folk har sagt sitt och nu är det upp till politikerna att fixa Sverige så gott det går. Det är deras jobb. Jag har lagt mig i och har rätt att klaga om det går åt helvete. De som inte har lagt sig i och röstat har ingen rätt att klaga sen. Jag skulle inte kommentera det... Men kunde inte låta bli. Nu slutar jag gensat med det.
För övrigt har jag ägnat mig åt att jobba. Och så har jag jagat hela stan runt efter ett par normala, svarta kostymbyxor. Finns inte i min storlek. Betänk nu att jag faktiskt har vuxit ur de gamla och ändå är allt för stort. Jag får åka till Stockholm och hitta en affär där de har storlekar med tillägget petite. Om du som läser råkar bo där och känner till någon butik som har det jag efterlyser så är jag tacksam för tips. De behöver inte kosta skjortan heller... Det vore tråkigt. Utan skjorta fryser jag och det är för att slippa frysa häcken av mig på jobbet i vinter som jag behöver nya brallor.
Jag har varit ute och druckit öl med en Muffin halva natten och därefter jobbat halva dagen så nu är jag trött och tänker gå härifrån.
Jag önskar att jag var närmare. Att jag kunde hjälpa mer. (Om mina önskningar vore pengar så skulle jag och alla som betyder något för mig leva gott i något annat land där det är varmt.) Om jag kraschar ibland så må det vara hänt. Om mina väggar rämnar och rasar runt mig så klarar jag av det. Jag önskar fortfarande att jag var närmare. Vissa saker gör för ont att se - om man inte kan göra något... Jag tänker mycket.
Puss&Kram!
/Honung - Lever
September- Daughtry
Två kalla i kylen
Igår gick allt åt helvete med Tiger. Åter igen har jag i min rädsla sabbat mitt jävla liv. Jag är fruktansvärt ledsen, besviken och lite vilse i tillvaron. Gråter en del. Saker som jag förlorat och saker jag är rädd för att förlora. Jag vill inte ha det såhär, men jag vill inte leva helt på någon annans villkor heller. När ska jag träffa någon som kan tänka sig mina villkor och skapa villkor tillsammans med mig? Jag trodde igen - men min tro är numera klen. Jag fattar inte varför det alltid har varit jag som måste ge upp saker för kärlek? Jag har alltid gjort det... Alltid. Det är jag som måste säga upp mig från jobbet, byta stad, skaffa nya vänner - som är ett hårt arbete och allt svårare ju äldre man blir - och bryta upp. Rota mig någon annanstans. Försöka att inte förlora mig själv på kuppen... Jag vet inte om jag orkar det. Räcker kärlek till? Kan jag fortsätta att älska någon om jag tvingas till allt detta? Räcker min kärlek till och kommer den att hindra mig från att bli bitter för att jag tvingas ge upp vänskap som förflyttar berg? De kommer alltid att vara mina vänner, men hur känns det att inte få träffa en eller några av dem minst en gång i veckan som vi alltid gjort, med eller utan män? Eller bara ta en spontan fika eller en spontan vinkväll? Jag vill inte tvingas välja.
Å en sidan har jag chans att få en familj med en man som kanske inte är stor i orden men vars handlingar visar tydligt vad han känner. Å andra sidan har jag väninnor och ett socialt liv med skratt, tårar, lek och allvar. Dem som jag visar mitt innersta för. De som känner mig utan och innan och ändå älskar mig. I alla jävla väder. Jag har blivit sviken i kärlek alldeles för många gånger för att lita på den. Jag behöver garantier. Och det kan ingen människa ge. Det är faktiskt för mycket begärt... Det är det. Men jag är så kantstött att jag måste ha garantier. Bröllop allra minst. Och dessutom - faktiskt - hur dumt det än låter - ord. Vägen till mitt hjärta är alltid, utan undantag via öronen och hjärnan. Någon annan väg finns inte. It's a bitter pill to swallow - I'm tellin' ya! Sanningen är inte alltid lätt att se i vitögat.
Tack gode Gud för brudarna och speciellt M från nu. Jag stack hem till henne igår och dränkte mina sorger i Bacardi och kollade på en helt bisarr film. Historien om O, har ni sett den? Kärlek gör förbannat ont, men att få stryk utöver det känns lite onödigt. Jo det tycker jag nog... Piskor och kättingar och brännmärken. Jag kanske är småkinky på ett svenssonaktigt sätt, men piskor och kättingar... Ain't doin' it for me.
Jag fick fantastisk hjälp med att skingra mina tankar idag och det stoppade tårarna för några timmar. M från nu har en väninna, för övrigt "En av Brudarna", som behövde nya kläder. Jag jobbar med att klä folk och de ville ha min hjälp. Så det var vad vi gjorde. Vi gav oss ut på stan och shoppade. Jag fick nästan fria händer att klä på henne och jag hade roligt. Jag kollade inte på en endaste prislapp - det var hennes jobb. Jag bara plockade och hon provade och hon handlade. Inget snack om budget. "Nu kör vi!" var mottot. Jag hade fantastiskt roligt faktiskt. Hon är en sån tjej som är så otroligt vacker dessutom, så vad hon än sätter på sig, så är det snyggt. Hon är för övrigt en perfekt 36:a. Vi ska jobba på att få henne att inse själv hur fin hon är också. Ge oss två månader. Sen så...
Tänk att jag bara har vackra människor i mitt liv. De är så vackra, de som finns i mitt liv så det är rent hjärtskärande. Människor som bryr sig och är helt igenom goda. Ja. Tiger är för övrigt också vacker. Han är borta nu, men jag får leva med vackra minnen. Det är allt jag har kvar, förutom ett par motorcykeltidningar, ett par strumpor och två kalla öl i kylen utifall han skulle dyka upp. Jag får väl dricka upp dem själv. Helvete.
Jag ska deppa ett tag och sen... Måste jag resa mig igen. Jag måste och därför ska jag det.
Jag går nu.
Puss & Kram!
/Honung
P.S. Jajja, om du läser det här så skicka mailadressen igen. D.S.
I give you Prince - When Doves Cry. Njut av den så länge den är kvar... Försvinner nog snart från YouTube.
Å en sidan har jag chans att få en familj med en man som kanske inte är stor i orden men vars handlingar visar tydligt vad han känner. Å andra sidan har jag väninnor och ett socialt liv med skratt, tårar, lek och allvar. Dem som jag visar mitt innersta för. De som känner mig utan och innan och ändå älskar mig. I alla jävla väder. Jag har blivit sviken i kärlek alldeles för många gånger för att lita på den. Jag behöver garantier. Och det kan ingen människa ge. Det är faktiskt för mycket begärt... Det är det. Men jag är så kantstött att jag måste ha garantier. Bröllop allra minst. Och dessutom - faktiskt - hur dumt det än låter - ord. Vägen till mitt hjärta är alltid, utan undantag via öronen och hjärnan. Någon annan väg finns inte. It's a bitter pill to swallow - I'm tellin' ya! Sanningen är inte alltid lätt att se i vitögat.
Tack gode Gud för brudarna och speciellt M från nu. Jag stack hem till henne igår och dränkte mina sorger i Bacardi och kollade på en helt bisarr film. Historien om O, har ni sett den? Kärlek gör förbannat ont, men att få stryk utöver det känns lite onödigt. Jo det tycker jag nog... Piskor och kättingar och brännmärken. Jag kanske är småkinky på ett svenssonaktigt sätt, men piskor och kättingar... Ain't doin' it for me.
Jag fick fantastisk hjälp med att skingra mina tankar idag och det stoppade tårarna för några timmar. M från nu har en väninna, för övrigt "En av Brudarna", som behövde nya kläder. Jag jobbar med att klä folk och de ville ha min hjälp. Så det var vad vi gjorde. Vi gav oss ut på stan och shoppade. Jag fick nästan fria händer att klä på henne och jag hade roligt. Jag kollade inte på en endaste prislapp - det var hennes jobb. Jag bara plockade och hon provade och hon handlade. Inget snack om budget. "Nu kör vi!" var mottot. Jag hade fantastiskt roligt faktiskt. Hon är en sån tjej som är så otroligt vacker dessutom, så vad hon än sätter på sig, så är det snyggt. Hon är för övrigt en perfekt 36:a. Vi ska jobba på att få henne att inse själv hur fin hon är också. Ge oss två månader. Sen så...
Tänk att jag bara har vackra människor i mitt liv. De är så vackra, de som finns i mitt liv så det är rent hjärtskärande. Människor som bryr sig och är helt igenom goda. Ja. Tiger är för övrigt också vacker. Han är borta nu, men jag får leva med vackra minnen. Det är allt jag har kvar, förutom ett par motorcykeltidningar, ett par strumpor och två kalla öl i kylen utifall han skulle dyka upp. Jag får väl dricka upp dem själv. Helvete.
Jag ska deppa ett tag och sen... Måste jag resa mig igen. Jag måste och därför ska jag det.
Jag går nu.
Puss & Kram!
/Honung
P.S. Jajja, om du läser det här så skicka mailadressen igen. D.S.
I give you Prince - When Doves Cry. Njut av den så länge den är kvar... Försvinner nog snart från YouTube.
Livet på en bönpall
Åååååh, ljuva liv! Att sitta på en bönpall och inte ha ett enda problem i hela världen är indeed underbart. Vad mycket man får se... Hisnande utsikt, bilister, husvagnar, stressade svenskar i trafiken... Och andra folk på motorcyklar. Folk som åker motorcykel hälsar på varandra när de möts i trafiken. Man vinkar. Det känns som man är en del av något större liksom. Som att man har kompisar överallt.
Man känner vinden, friheten och alla dofter. Sommardofter. Nyklippt gräs, ängar, skog, sommarregn, nylagd asfalt och ännu bättre, nyregnad asfalt. Man kollar väder på Tigers I fåne och flyr från västkusten österut, för att vädret på västkusten suger. Vi har åkt i regn, hagel och obeskrivlig hetta. Jag har haft det underbart oavsett väder på bönpallen.
Vi har sovit i Karlstad, Strömstad, Vänersborg och Karlsborg. Jag åkte först i jeans och en läderjacka (som vi köpte av en brutta i Örebro). Jeans på en motorcykel i regn och hagel är inte roligt. Men vi gick in en Harley Davidson-butik i Strömstad och hittade ett par riktiga brallor för halva priset som passade. Vi hade varit i alla möjliga motorcykelbutiker längs vägen och inte hittat någonting som jag inte kunde haft som tält. När jag väl fick på mig riktiga brallor med inbyggda skydd så satt jag som en drottning resten av tiden. Som en drottning - I'm tellin' ya! Både varm och torr. Fast jag ser liten och tjock ut och innan jag vande mig så kändes det som jag skulle ut och åka pulka. Man har en hel mundering... Hjälm, skinnjacka, allvädersbrallor, stövlar, handskar och en grej runt halsen som heter någonting, som jag har glömt. Tiger har berättat det för mig säkert tio gånger. Det liknar ordet för något bakverk från Grekland, men det är inte det ordet exakt. Äsch... Jag kommer inte på det.
Det är i alla fall väldigt roligt att åka. Man får se så mycket fina saker... Och i kurvorna känns det WIIIIIII i magen. Nästan som Tivoli. Frihetskänslan är obeskrivlig. Man åker dit man vill och man vill dit där det är fint väder.
Vi har tittat på en massa slussar längs med Göta Kanal också. Väldigt många slussar. En fascinerande företeelse. Och vi har tittat på båtar. Igår var vi i Västervik och tittade på båtar och fikade lite. I förrgår var vi i Söderköping och tittade lite. Vi har ätit en fantastisk dagens i Grebbesta och igår åt jag en underbar strömming i Västervik. Och jag har säkert gått upp flera kilo. Må det lägga sig i kuporna!
Jag har fått lite sol på kroppen också och mina ben har äntligen blivit av med eksemen. De är jättefina nu och jag är så glad! Och nu måste jag gå, för jag ska ut och få ännu mera sol på min stackars kropp. Leve solsken.
Jag lämnar er med detta... Och önskar alla en fortsatt skön sommar.
Puss&Kram!
/Honung
P.S. Jag har den där jävla reklamlåten från Bredbandsbolaget på hjärnan. Finns det något piller mot det? D.S.
Jag vägrar att lägga ut Brebandsbolaget-låten. Här kommer något annat.
(Egentligen borde jag försöka ta mig till Jönköping och gå och klippa mig hos den hårklippande Libanesen som gjorde mig så snygg förra året... Men jag gillar min frissa i Uppsala, så jag får väl vänta till jag kommer tillbaka till stan.)
Man känner vinden, friheten och alla dofter. Sommardofter. Nyklippt gräs, ängar, skog, sommarregn, nylagd asfalt och ännu bättre, nyregnad asfalt. Man kollar väder på Tigers I fåne och flyr från västkusten österut, för att vädret på västkusten suger. Vi har åkt i regn, hagel och obeskrivlig hetta. Jag har haft det underbart oavsett väder på bönpallen.
Vi har sovit i Karlstad, Strömstad, Vänersborg och Karlsborg. Jag åkte först i jeans och en läderjacka (som vi köpte av en brutta i Örebro). Jeans på en motorcykel i regn och hagel är inte roligt. Men vi gick in en Harley Davidson-butik i Strömstad och hittade ett par riktiga brallor för halva priset som passade. Vi hade varit i alla möjliga motorcykelbutiker längs vägen och inte hittat någonting som jag inte kunde haft som tält. När jag väl fick på mig riktiga brallor med inbyggda skydd så satt jag som en drottning resten av tiden. Som en drottning - I'm tellin' ya! Både varm och torr. Fast jag ser liten och tjock ut och innan jag vande mig så kändes det som jag skulle ut och åka pulka. Man har en hel mundering... Hjälm, skinnjacka, allvädersbrallor, stövlar, handskar och en grej runt halsen som heter någonting, som jag har glömt. Tiger har berättat det för mig säkert tio gånger. Det liknar ordet för något bakverk från Grekland, men det är inte det ordet exakt. Äsch... Jag kommer inte på det.
Det är i alla fall väldigt roligt att åka. Man får se så mycket fina saker... Och i kurvorna känns det WIIIIIII i magen. Nästan som Tivoli. Frihetskänslan är obeskrivlig. Man åker dit man vill och man vill dit där det är fint väder.
Vi har tittat på en massa slussar längs med Göta Kanal också. Väldigt många slussar. En fascinerande företeelse. Och vi har tittat på båtar. Igår var vi i Västervik och tittade på båtar och fikade lite. I förrgår var vi i Söderköping och tittade lite. Vi har ätit en fantastisk dagens i Grebbesta och igår åt jag en underbar strömming i Västervik. Och jag har säkert gått upp flera kilo. Må det lägga sig i kuporna!
Jag har fått lite sol på kroppen också och mina ben har äntligen blivit av med eksemen. De är jättefina nu och jag är så glad! Och nu måste jag gå, för jag ska ut och få ännu mera sol på min stackars kropp. Leve solsken.
Jag lämnar er med detta... Och önskar alla en fortsatt skön sommar.
Puss&Kram!
/Honung
P.S. Jag har den där jävla reklamlåten från Bredbandsbolaget på hjärnan. Finns det något piller mot det? D.S.
Jag vägrar att lägga ut Brebandsbolaget-låten. Här kommer något annat.
(Egentligen borde jag försöka ta mig till Jönköping och gå och klippa mig hos den hårklippande Libanesen som gjorde mig så snygg förra året... Men jag gillar min frissa i Uppsala, så jag får väl vänta till jag kommer tillbaka till stan.)
Semesterrapport
Aloha. Tänkte kort sammanfatta min ljuvliga semester hittills.
Åkte till Örebro där Tiger hämtade en nyinskaffad motorcykel och sedan hämtade han mig.
Därefter begav vi oss till Karlstad. I regn. Och hagel. En fascinerande upplevelse. När vi kom fram till Katlstad så sken solen. Det är så i Karlstad. I shit you not!
Efter en natt i Karlstad åkte vi till Strömstad, som är jättemysigt. Där hyrde vi ett rum hos en dam som pratade en dialekt som liknade Norska mycket mer än Svenska och det var lite svårt för en som är från Uppland att begripa vad hon sa. I Strömstad blev det åska, blixtrar och dunder och magiska under. Dagen efter hällregnade det. I Strömstad hittade vi ett par riktiga motorcykelbrallor till mig - allväders - så regnet gjorde mig inget Vi åkte till Vänersborg, där vädret var fint. :)
Nu sitter jag i Strömstad med en kopp kaffe, kanonväder och en brygga nära mig.
Livet är underbart! Och Sverige är andlöst vackert sett från en bönpall. Och överallt växer Lupiner!
Återkommer med utförlig rapport vid tillfälle.
Puss&Kram!
/Honung
Pjuck
HA! I told ya! Indeed gjorde jag det. Och igår kom de fram. Min uppenbarelse.... Min skouppenbarelse besannades. Jag fick tillbaks mina skor. Mina favvosneakers, mina sandaler, mina stövlar, mina danskurspjuck... Allihopa hade de gömt sig hos Poeten. Jag som trodde de var long gone och lost fåräver. Men igår fick jag tillbaks dem. Men visst sa jag det? Jag köpte nya skor och bara för att jag gjorde det, så dök de gamla upp. Jag höll ut in i det sista, för att slippa köpa nya... Men nu har jag skor tills domedagen kommer eller så. Åååååh, favvosneakers. De är gamla som gatan och kanske inte de vackraste på den här planeten, men de är så underbara. Det är därför de är favoriter. För att de är gamla. Och underbara.
Jag brukar lyssna på musik på Spotify. Det är lovely såklart. Men eftersom jag är för snål för att skaffa mig Spotify Premium, så tvingas jag att lyssna på reklamen det kör var tredje låt eller så... Och jag har reagerat. Eller tänkt lite. Eller whatever. Det gäller den där reklamen där ett par gifter sig och hans släkt inte är där för att deras katt eller hund eller vad det var hade varit sjuk och veterinären kostade för mycket. Alla som hört den vet vilken jag menar.
I den reklamen, jag har hört två som liknar varandra, så har mannen Noll Koll. Han har ingen koll på veterinärskostnaderna, sitt eget bröllop eller sin egen semester. (Den andra handlar om att de inte hade råd med två flygbiljetter vart det nu var de skulle för att katten Smulan varit sjuk.) Man kan tycka att den reklamen är lite rolig, för det är den... Men... Om det varit tvärtom - Om det varit mannen som haft all kontroll över bröllop och semester så hade det blivit ett jävla liv. I'm tellin' ya! För i reklamen är det kvinnan som har total kontroll. Och när husdjuren varit sjuka och hos veterinären så har hon skitit i att bjuda hans släktingar till deras bröllop och skitit i att beställa flygbiljett till honom. Om det varit tvärtom så skulle Gudrun Schyman skrikit i högan sky och Linda Skugge hade dött på fläcken och det hade blivit ett jäkla liv i tidningar och TV! Men är det ok att framställa män som puckon utan någon koll på tillvaron över huvudtaget? Ingen man jag känner har reagerat på det. Men jag tycker nog inte att det är ok. Nej.
Semestern hägrar. Jag jobbar min sista dag på lördag och sen väntar tre veckor av ledig tid, då jag inte behöver tänka på jobbet över huvud taget! Alls. Och det tänker jag inte göra heller. Jag tänker inte ägna det en endaste liten tanke. Inte en enda. Jag måste därifrån. Måste. Jag kommer inte att överleva om jag inte har ett jobb som jag tycker att det känns bra att gå till. Som det är nu, så lever jag endast för mina lediga dagar. Om jag hade ett annat jobb så skulle jag helt säkert njuta av ledig tid, men jag skulle kanske inte leva för det. Jag ska därifrån. Det är ett av mina delmål.
Nu väntar jag på att Vacker ska ringa. Vi ska ta en kaffe och försöka få lite sol. Man måste ha det, så man piggnar till och känner att man lever. Pigg är ordet. Just nu känner jag mig trött ända in i själen. Semester... Semester... Semester... Snart!
Med detta avlägsnar jag mig.
Puss och Kram!
/Honung - Om sommaren.
Sommarlov
Min Spöklika Lekamen...
Min kropp har flera olika sätt att tala om för mig att jag behöver semester. Ena dagen har jag ont i foten och nästa dag i huvudet. Däremellan har jag ont i magen eller så. Det är så det blir när man är en snart medelålders gammal nucka på Upplandsslätten. Nu är det bara drygt en vecka kvar och sen... Sen är livet ljuvligt och jag är ledig i tre veckor. Då får jag göra vad jag vill och har resurser till. Jomenvisst skulle jag jättegärna vilja lägga mig på någon strand med paraplydrinkar på rad och ett medelhav nära mig... Men detta kommer inte att ske. Inte den här sommaren i alla fall. Den som lever får se vad som händer.
Jag har köpt ytterligare en salva till mina stackars ben som fortfarande lider av en släng av eksem. Den köpte jag på Statoil i Skillingaryd. Den heter helt enkelt Skillingarydsalvan. Den luktar för jävligt, för alla utom möjligen scouter. Jag tror att det är kåda i den. Nu smörjer jag järnet och så får man se om den hjälper. Det har i alla fall nte blivit värre.
Idag ska jag ge mig ut i solen med Vacker och försöka bli snygg. Nu när jag bor i stan så har jag svårt att riktigt förstå vart jag ska ta vägen när jag vill sola. Förr, när jag bodde på vischan så fanns det plenty av alternativ. Alla låg i trädgårdar, på altaner och vid badplatser i bikini. Här... Ja, det finns ingen balkong. Och det finns någon park. Sen finns Fyrishov. Det löser sig säkert. Nåja, sol på min spöklika lekamen är önskvärt och om det innebär att jag måste blotta mig halvnaken i Stadsparken... So be it. Värre kan man vara med om. Om jag blundar så är det säkert ingen som ser mig.
Solen skiner. Det är varmt. Och överallt hör jag människor som klagar på värmen. I'm telling you this: Det är samma jävla människor som klagade på kölden i vintras. Jag klagade på kölden för det var fuckin' istid ju... Men jag svor också på min heliga kakelugn att jag absolut inte skulle klaga på värmen när den väl kom. Det har jag heller inte gjort. Jag minns vintern. Jag minns hur mycket jag frös. Jag minns hur länge jag frös. Jag minns hur hett jag längtade efter sommar. Och nu är den här och jag är nöjd och glad med detta. Ja, det är jag minsann. Happy happy joy joy! (Här skulle det varit en smiley, men det blir ingen.)
Har jag berättat att jag lagt av med alla meningslösa spel på Nylleboken? Vartenda ett av dem. De tog en evinnerlig tid och de var bara meningslösa. Så jag avpolleterade dem helt enkelt. De tog mitt liv ifrån mig. Tänk så trevligt det är att ha tid att läsa en och anann bok, umgås med människor, blogga och.. Leva. Så jag ägnar mig åt det. Livet. Och det är underbart!
Jag lyssnar nu på lovesongs på Spotify. Det är "100 essential Love Songs". Men alltså... På varenda jävla Love Songs-samling så är den där jävla Wind of Change med Scorpions med. Alltså - har någon verkligen lyssnat på den ordentligt? Det är ingen kärlekssång. den är politisk! Bara för att det är en tryckare så är det ingen kärleksballad. Sånt där irriterar mig. Varför jag lägger ner energi på att irritera mig på sånt vet jag inte. Men det har pågått så länge nu. Ända sen den där jävla låten kom. Om man prompt måste ha med Scorpions på en kärleksballadsamlingsskiva så finns det bättre alternativ.
Kolla in:
Det är en kärleksballad!
Så nu vet ni.
Med detta lämnar jag in. Jag ska sola.
Puss & Kram så länge!
/Honung
Jag har köpt ytterligare en salva till mina stackars ben som fortfarande lider av en släng av eksem. Den köpte jag på Statoil i Skillingaryd. Den heter helt enkelt Skillingarydsalvan. Den luktar för jävligt, för alla utom möjligen scouter. Jag tror att det är kåda i den. Nu smörjer jag järnet och så får man se om den hjälper. Det har i alla fall nte blivit värre.
Idag ska jag ge mig ut i solen med Vacker och försöka bli snygg. Nu när jag bor i stan så har jag svårt att riktigt förstå vart jag ska ta vägen när jag vill sola. Förr, när jag bodde på vischan så fanns det plenty av alternativ. Alla låg i trädgårdar, på altaner och vid badplatser i bikini. Här... Ja, det finns ingen balkong. Och det finns någon park. Sen finns Fyrishov. Det löser sig säkert. Nåja, sol på min spöklika lekamen är önskvärt och om det innebär att jag måste blotta mig halvnaken i Stadsparken... So be it. Värre kan man vara med om. Om jag blundar så är det säkert ingen som ser mig.
Solen skiner. Det är varmt. Och överallt hör jag människor som klagar på värmen. I'm telling you this: Det är samma jävla människor som klagade på kölden i vintras. Jag klagade på kölden för det var fuckin' istid ju... Men jag svor också på min heliga kakelugn att jag absolut inte skulle klaga på värmen när den väl kom. Det har jag heller inte gjort. Jag minns vintern. Jag minns hur mycket jag frös. Jag minns hur länge jag frös. Jag minns hur hett jag längtade efter sommar. Och nu är den här och jag är nöjd och glad med detta. Ja, det är jag minsann. Happy happy joy joy! (Här skulle det varit en smiley, men det blir ingen.)
Har jag berättat att jag lagt av med alla meningslösa spel på Nylleboken? Vartenda ett av dem. De tog en evinnerlig tid och de var bara meningslösa. Så jag avpolleterade dem helt enkelt. De tog mitt liv ifrån mig. Tänk så trevligt det är att ha tid att läsa en och anann bok, umgås med människor, blogga och.. Leva. Så jag ägnar mig åt det. Livet. Och det är underbart!
Jag lyssnar nu på lovesongs på Spotify. Det är "100 essential Love Songs". Men alltså... På varenda jävla Love Songs-samling så är den där jävla Wind of Change med Scorpions med. Alltså - har någon verkligen lyssnat på den ordentligt? Det är ingen kärlekssång. den är politisk! Bara för att det är en tryckare så är det ingen kärleksballad. Sånt där irriterar mig. Varför jag lägger ner energi på att irritera mig på sånt vet jag inte. Men det har pågått så länge nu. Ända sen den där jävla låten kom. Om man prompt måste ha med Scorpions på en kärleksballadsamlingsskiva så finns det bättre alternativ.
Kolla in:
Det är en kärleksballad!
Så nu vet ni.
Med detta lämnar jag in. Jag ska sola.
Puss & Kram så länge!
/Honung
Den rör ju PÅ sig (med Martin Ljung-röst)
Jo, den gör ju faktiskt det... Litegrann.
Well, well, well... Den här bloggen är inte längre mycket att hänga i julgranen. Eller midsommarstången heller för den delen. Jag hade länge en olustkänsla inför att blogga, när folk blev så himla förbannade på mig för något jag skrev och sen blev förbannade på varandra bland kommentarerna. Make love, not war säger jag. Har man inget snällt att säga så ska man knipa igen sin stora trut. Det inkluderar även mig själv såklart.
Jag har tjackat pjuck. Flera par. Och jättebilligt. Och nu - under över alla under - kommer mina saknade skor från förra året mirakulöst att återuppstå ur tomma intet för att jag köpt nya. Japp, det kan ni hoppa upp och slå era piffiga små skinkhalvor på att de kommer att göra. Jag inväntar detta med spänning.
Jag har fyllt år.
Jag har suttit på en Harley till Norrtälje och fått veta, ställt utom alla rimliga tvivel, att jag har en häck. Killen med Harleyn har också satt upp en rullgardin hemma hos mig. När solen någon gång möjligtvis behagar skina så lyser den rakt in i mina ögon. Klockan halvsju på morgonen. Alla människor älskar väl solsken. Men inte i ögonen. Klockan halvsju. Rullgardinen är även bra om det inte är fint väder. Då drar jag ner den så att jag slipper se eländet. Fint på alla sätt och vis.
Nu skriver jag igen då alltså. Mitt liv. Jag känner att jag behöver vara lite kreativ någon jävla gång. Jag har vilat min hjärna. Jag har vilat över huvudtaget. Rekreation kallas det nog. Meningslösa spel på Nylleboken är som att lägga patience. Man behöver inte lägga ner någon som helst tankeverksamhet på det man håller på med, så man tänker så bra på andra saker. Man kopplar av. Och bara klickar. Det kanske är förslöande och fördummande, men avkopplande och ett bra sätt att bearbeta sitt sinne, medan man samtidigt har något för händer. Men jag har bestämt mig för att sluta med dem. Allihopa. Jag lägger ner. Jag har bara ett liv och det är dags att leva det. Varför lägga ner så mycket tid på saker som är meningslösa? Då kan jag lika gärna lägga patience. Min tid är dyrbar och vad jag vet så är livet kort - ställt i perspektiv till den stora evigheten - så nu skiter jag i Mafia Wars och alla de andra spelen. Så är det. Jag har raderat alla "vänner" som jag inte har en aning om vilka de är. Jag har reducerat min vännerlista från över sjuhundra till tvåhundra. Det tog några timmar faktiskt, men inte lika många timmar som jag lade ner på att spela.
I förra veckan var jag och Skalman och såg Dan Reed. Vi skulle gått tillsammans förra våren men då kunde inte Skalman följa med. Vi skulle också gått på Electric Boys men det blev aldrig av trots att biljetter var köpta och allt. Nu däremot så fick vi allt. Som en extra bonus så var Conny Bloom - sångare i Elecric Boys - förband till Dan Reed. Det var något ingen människa visste och han var så himla bra. Det var ödet. Indeed. Däremot så har jag ännu aldrig sett en hel spelning med Dan Reed. Förra våren såg jag slutet. Den här gången missade jag slutet, för vi var tvungna att hinna med ett tåg hem. En gång i mitt liv ska jag se en hel spelning med honom. That's a promise.
Jag måste gå. Börjar jobba om en timme och måste äta innan. Annars kommer jag att svälta ihjäl innan jag får lunch. Det är inte bra att svälta ihjäl. Man dör av det.
Jag lägger ut en låt till Skalmans ära. Han skulle varit på Bon Jovi-konsert i Paris igårkväll, men kom inte dit för att Piloter strejkade och hans flyg var inställt. Den mannen har otur i sitt liv, I'm tellin' ya!
Puss & Kram så länge dåra.
/Honung
Well, well, well... Den här bloggen är inte längre mycket att hänga i julgranen. Eller midsommarstången heller för den delen. Jag hade länge en olustkänsla inför att blogga, när folk blev så himla förbannade på mig för något jag skrev och sen blev förbannade på varandra bland kommentarerna. Make love, not war säger jag. Har man inget snällt att säga så ska man knipa igen sin stora trut. Det inkluderar även mig själv såklart.
Jag har tjackat pjuck. Flera par. Och jättebilligt. Och nu - under över alla under - kommer mina saknade skor från förra året mirakulöst att återuppstå ur tomma intet för att jag köpt nya. Japp, det kan ni hoppa upp och slå era piffiga små skinkhalvor på att de kommer att göra. Jag inväntar detta med spänning.
Jag har fyllt år.
Jag har suttit på en Harley till Norrtälje och fått veta, ställt utom alla rimliga tvivel, att jag har en häck. Killen med Harleyn har också satt upp en rullgardin hemma hos mig. När solen någon gång möjligtvis behagar skina så lyser den rakt in i mina ögon. Klockan halvsju på morgonen. Alla människor älskar väl solsken. Men inte i ögonen. Klockan halvsju. Rullgardinen är även bra om det inte är fint väder. Då drar jag ner den så att jag slipper se eländet. Fint på alla sätt och vis.
Nu skriver jag igen då alltså. Mitt liv. Jag känner att jag behöver vara lite kreativ någon jävla gång. Jag har vilat min hjärna. Jag har vilat över huvudtaget. Rekreation kallas det nog. Meningslösa spel på Nylleboken är som att lägga patience. Man behöver inte lägga ner någon som helst tankeverksamhet på det man håller på med, så man tänker så bra på andra saker. Man kopplar av. Och bara klickar. Det kanske är förslöande och fördummande, men avkopplande och ett bra sätt att bearbeta sitt sinne, medan man samtidigt har något för händer. Men jag har bestämt mig för att sluta med dem. Allihopa. Jag lägger ner. Jag har bara ett liv och det är dags att leva det. Varför lägga ner så mycket tid på saker som är meningslösa? Då kan jag lika gärna lägga patience. Min tid är dyrbar och vad jag vet så är livet kort - ställt i perspektiv till den stora evigheten - så nu skiter jag i Mafia Wars och alla de andra spelen. Så är det. Jag har raderat alla "vänner" som jag inte har en aning om vilka de är. Jag har reducerat min vännerlista från över sjuhundra till tvåhundra. Det tog några timmar faktiskt, men inte lika många timmar som jag lade ner på att spela.
I förra veckan var jag och Skalman och såg Dan Reed. Vi skulle gått tillsammans förra våren men då kunde inte Skalman följa med. Vi skulle också gått på Electric Boys men det blev aldrig av trots att biljetter var köpta och allt. Nu däremot så fick vi allt. Som en extra bonus så var Conny Bloom - sångare i Elecric Boys - förband till Dan Reed. Det var något ingen människa visste och han var så himla bra. Det var ödet. Indeed. Däremot så har jag ännu aldrig sett en hel spelning med Dan Reed. Förra våren såg jag slutet. Den här gången missade jag slutet, för vi var tvungna att hinna med ett tåg hem. En gång i mitt liv ska jag se en hel spelning med honom. That's a promise.
Jag måste gå. Börjar jobba om en timme och måste äta innan. Annars kommer jag att svälta ihjäl innan jag får lunch. Det är inte bra att svälta ihjäl. Man dör av det.
Jag lägger ut en låt till Skalmans ära. Han skulle varit på Bon Jovi-konsert i Paris igårkväll, men kom inte dit för att Piloter strejkade och hans flyg var inställt. Den mannen har otur i sitt liv, I'm tellin' ya!
Puss & Kram så länge dåra.
/Honung
Jag behöver och vill ha....
Ska det verkligen behöva gå två veckor eller mer mellan mina skriverier? Well, jag måste ha något att säga kanske. Eller behöva få ur mig meningslöst dravel. Allt är relativt.
Klådan plågar mig fortfarande. När jag en kväll beklagade mig för min väninna Vacker (hon är så jävla vacker så jag kallar henne Vacker) så sa hon bara "saltscrub". Kan jag inte få två veckor på en soldränkt strand med ett medelhav eller annat salt alternativ intill så får jag uppfinna det själv. Så, litegranna solarium med påföljande saltscrub på min stackars såriga lekamen. Jag googlade det och uppfann den själv. Man tar pyttelite olivolja och en jävla massa salt och så - vips - har man en saltskrubb. Och jävlar i min låda vad ONT det gjorde. Det sved och sved och sved. Att skrubba salt i såren kanske inte är det smartaste jag gjort. Men jag har gjort det. Inte en utan två gånger nu. Och jag ser en bättring på armarna. Benen tar kanske lite längre tid. Salta och smörja är vad man får göra. Jag kanske blir snygg till beach 2014 eller så.
Jag träffar folk. Det är därför jag inte har tid att sitta här och skriva. Dessutom håller jag på med meningslösa spel på Nylleboken som tar en jäkla tid. Och sen är jag så trött att jag nästan somnar och då vet man att man suttit för länge.
Det blev vår. Sen blev det vinter. Och sen blev det vår och nu är det vinter igen. Och det talas om att det kanske inte blir någon varm sommar för att ett jävla askmoln hänger över oss. Hur mycket ska man behöva stå ut med egentligen? Vad menar dom, Kall Sommar?? Vadå kall sommar? Hur mycket ska man behöva frysa i det här livet? När jag dör hamnar jag förmodligen några trappor ner och behöver inte frysa mer. Apropå det så kom min ängel M från nu med ved till mig. Jag var inte ens hemma och när jag kom hem stod en säck ved i min hall. En av medlemmarna i Snygga Familjen (värdfamiljen) hade öppnat och där stod den - veden den underbara.
Alltså, vilka fantastiska vänner jag har! Helt enkelt otroliga är de, varenda en. Jag måste ha gjort någonting rätt. Eller så är de med mig för att jag är rolig eller nåt. De ställer upp och kommer med ved och bubblande rosévin och roliga stunder och en tavla och allt vad det är.
Jag har ytterligare några saker som jag önskar mig dock. Här kommer en lista:
Potatissticka.
Uppförstorade svartvita foton på mina släktingar, för de är så jävla snygga och jag älskar dem. Inramade helst, men det kan jag göra själv.
Snygga gardiner.
Ett överkast.
Nya skor. (Om du som läser detta har varit i kontakt med mig när jag flyttade en massa och har sett en låda eller en kasse med mina favvosneakers och sommarpjuck från förra året och lite stövlar och sånt, hör av dig om du vet var den är...)
Vinglas.
Krukväxter som tål att bli ignorerade.
Nya jeans (jahaja... Nu svimmade Skalman när han läsate just den punkten på listan....)
En städfé
14 dagar med strand/paraplydrinks/bra musik-liv I ett annat land som är varmt.
Ett nytt jobb.
Mera pengar.
Stekt potatis - igen.
Och den här:
Eller den här:
Och jag är svag för den här:
Det var nog allt för nu. Japp.
Jag har ju tvättstuga, gubevars! Maskinerna i tvättstugan tar en sån jäkla tid på sig så man kan bli galen. Långsamt är ordet. Japp.
Min lya är för övrigt fortfarande fantastisk.
Nu går jag.
Puss & Kram!!!
/Honung, Hon som är Ung fortfarande.
I kinda like this version. Too.
Klådan plågar mig fortfarande. När jag en kväll beklagade mig för min väninna Vacker (hon är så jävla vacker så jag kallar henne Vacker) så sa hon bara "saltscrub". Kan jag inte få två veckor på en soldränkt strand med ett medelhav eller annat salt alternativ intill så får jag uppfinna det själv. Så, litegranna solarium med påföljande saltscrub på min stackars såriga lekamen. Jag googlade det och uppfann den själv. Man tar pyttelite olivolja och en jävla massa salt och så - vips - har man en saltskrubb. Och jävlar i min låda vad ONT det gjorde. Det sved och sved och sved. Att skrubba salt i såren kanske inte är det smartaste jag gjort. Men jag har gjort det. Inte en utan två gånger nu. Och jag ser en bättring på armarna. Benen tar kanske lite längre tid. Salta och smörja är vad man får göra. Jag kanske blir snygg till beach 2014 eller så.
Jag träffar folk. Det är därför jag inte har tid att sitta här och skriva. Dessutom håller jag på med meningslösa spel på Nylleboken som tar en jäkla tid. Och sen är jag så trött att jag nästan somnar och då vet man att man suttit för länge.
Det blev vår. Sen blev det vinter. Och sen blev det vår och nu är det vinter igen. Och det talas om att det kanske inte blir någon varm sommar för att ett jävla askmoln hänger över oss. Hur mycket ska man behöva stå ut med egentligen? Vad menar dom, Kall Sommar?? Vadå kall sommar? Hur mycket ska man behöva frysa i det här livet? När jag dör hamnar jag förmodligen några trappor ner och behöver inte frysa mer. Apropå det så kom min ängel M från nu med ved till mig. Jag var inte ens hemma och när jag kom hem stod en säck ved i min hall. En av medlemmarna i Snygga Familjen (värdfamiljen) hade öppnat och där stod den - veden den underbara.
Alltså, vilka fantastiska vänner jag har! Helt enkelt otroliga är de, varenda en. Jag måste ha gjort någonting rätt. Eller så är de med mig för att jag är rolig eller nåt. De ställer upp och kommer med ved och bubblande rosévin och roliga stunder och en tavla och allt vad det är.
Jag har ytterligare några saker som jag önskar mig dock. Här kommer en lista:
Potatissticka.
Uppförstorade svartvita foton på mina släktingar, för de är så jävla snygga och jag älskar dem. Inramade helst, men det kan jag göra själv.
Snygga gardiner.
Ett överkast.
Nya skor. (Om du som läser detta har varit i kontakt med mig när jag flyttade en massa och har sett en låda eller en kasse med mina favvosneakers och sommarpjuck från förra året och lite stövlar och sånt, hör av dig om du vet var den är...)
Vinglas.
Krukväxter som tål att bli ignorerade.
Nya jeans (jahaja... Nu svimmade Skalman när han läsate just den punkten på listan....)
En städfé
14 dagar med strand/paraplydrinks/bra musik-liv I ett annat land som är varmt.
Ett nytt jobb.
Mera pengar.
Stekt potatis - igen.
Och den här:
Eller den här:
Och jag är svag för den här:
Det var nog allt för nu. Japp.
Jag har ju tvättstuga, gubevars! Maskinerna i tvättstugan tar en sån jäkla tid på sig så man kan bli galen. Långsamt är ordet. Japp.
Min lya är för övrigt fortfarande fantastisk.
Nu går jag.
Puss & Kram!!!
/Honung, Hon som är Ung fortfarande.
I kinda like this version. Too.
Kompisar från förr
Klådan håller på att ta död på mig! Jag kliar och kliar och det tar aldrig slut. Jag har drabbats av eksem. Igen kanske jag ska säga, för jag har haft det förr. Jag har fått den starkaste cortisonsalvan som finns. Den torkar ut huden, så där det inte är eksem har jag torkat ut och det ger också klåda. Och nu är jag allergisk mot det mesta känns det som. Fuktkrämer, tvättmedel, tvål... Allt ger en reaktion.
Ingen vet vad det beror på. En del har sagt att det är psoriasis andra att det är kontakteksem... Men de flesta jag varit hos med detta problem är överens om att det dyker upp vid stress. Inre eller yttre. När jag med ljus och lykta letade efter en lägenhet och oroade mig började det. Det kommer över en natt och sen tar det månader, ibland år innan det försvinner. Den här kommer inte att försvinna förrän jag får 14 dagar med saltvatten och sol. In my dreams.
Men, nu ska ni få höra, när jag läste bipacksedeln till cortisonsalvan - ni vet den som man annars aldrig läser, så fick jag reda på en av biverkningarna. En av dem kunde vara utslag och klåda. Humor på hög nivå säger jag. Jag smörjer på den för att behandla utslag och klåda. Om jag fortfarande har utslag och klåda så vet jag inte om det är originaleksemen eller en biverkning. Det värsta är ändå klådan. Den håller på att göra mig galen - I'm telling you.
Det var länge sen jag skrev nu. Det blev ett sånt jäkla liv häromkring ett tag, så jag tappade sugen. Det jag skriver är inte speciellt viktigt faktiskt. Faktum är att det inte är speciellt intressant överhuvudtaget. Ibland glimmar det till och jag sprider mina pärlor av visdom omkring mig, men för det mesta handlar det bara om saker som händer i mitt liv. Om någon tar åt sig och tror att allt är riktat till sig själv, så är det ett bevis på en övertro av sin egen betydelse. Jag är centrum av mitt universum. Alla andra är centrum av sitt. Solen, jorden och andra människor kretsar inte runt mig. Om alla inser detta enkla faktum så blir det lättare att leva - folk tittar inte på dig. De skrattar inte åt dig. De pekar inte på dig. De bryr sig inte. Och OM de pratar om dig så är det för att de inte har ett eget liv. Ett liv... Det kan man ladda ner på www.getalifenow.com.
Det kom in en brud på jobbet nu igen... Jo, de gör det då och då. Brudar, potentiella brudar a.k.a. nya väninnor. De gamla är redan "en av brudarna". Well, den här har jag sett någonstans. Jag vet att jag en gång har pratat med henne. Länge. Och haft kul. Jag kommer inte ihåg var eller i vilket sammanhang. Hon känner igen mig också. Hon vet att hon har pratat med mig. Länge och haft kul. Ingen av oss kommer ihåg var, när eller varför. Vi bara vet att det är så. Hon är inte kund på jobbet, vi har aldrig varit på samma fest. Hon har aldrig haft något samband med ställen som jag har bott på och jag känner inte igen hennes namn. Men jag vet att jag känner henne. Jäkligt irriterande. Det har emellertid visat sig att hon känner min bästis. Så jag letade upp henne på facebook. Nästa gång vi har fest, så bjuder vi såklart henne. Hon är en rolig och trevlig människa.
Jag har hittat ytterligare en människa från förr. Sist jag såg honom.... Det var kanske 1984. Allra senast -85. Har inte sett honom sedan vi båda var barn alltså. Jösses... Tack Nylleboken. Jag brukar surfa runt ibland och kolla på orter, folk och om jag känner igen dem så skickar jag en förfrågan. Mycket enkelt. Så jag har snackat med den här killen, numera man och det var verkligen jätteroligt. Man har en barndom gemensamt. Eller i alla fall en hel massa sommarlov. Jag tillbringade alla mina somrar på en liten ort i Roslagen från jag var 4 år tills jag var 12. Det blir några somrar. Då när sommarloven tillbringades vid en badstrand från morgon till kväll. Vi grillade abborre, lekte burken och höll på med allt möjligt... Man tog alla möjliga simmärken och ja, somrarna var indeed underbara. Jag minns inte en enda regnig sommar från den tiden. Jag minns bara att vi badade. Och där bodde då en massa ungar i ungefär samma ålder, så man var ett stort gäng. Det skulle vara kul med en sorts reunion egentligen. Eller inte. Eller jo, för att se vad folk gör, hur de ser ut och vad livet har gjort med dem. Ungefär som en klassträff. Det skulle också vara ett kul experiment... Att se om alla tar på sig samma roller som vi hade då. De tuffa, de blyga och jag - en jävla 08 - och ja... Alla sorter fanns. Sen fanns det några som var lite äldre som man såg upp till. Skulle man fortfarande se upp till dem om man träffades? Jag tror itne det, men det skulle vara kul att testa.
I alla fall så snackade jag med den här killen idag och det var fullständigt avspänt och naturligt. Jag är inte känd för att vara blyg. Inte han heller, så det kändes bra. Och så fick man veta lite vad som hänt alla de andra också. Men mest snackade vi nutid.
Jag tycker om människor. Jag gillar folk. Jag utgår från att de är trevliga tills motsatsen bevisats. Och folk är trevliga för det mesta faktiskt - otroligt nog. Men det kan bero på om man blir trevligt bemött. Det är en god cirkel. Om folk är trevliga mot en, så är det svårt att vara otrevlig.
Mitt nästa projekt i livet är för övrigt att byta jobb. Wish me luck. Om någon har ett jobb på lut åt mig, så går det bra att hojta till. Jag kan ingenting. Men jag kan lära mig allt.
Jag har äntligen lärt mig att elda i kakelugnen själv. Nu önskar jag mig bara någon som kan hjälpa mig att frakta hem svindyr ved från Statoil.
Nu måste jag gå.
Puss & Kram!
/Honung
Jag vill se stadens ljus ikväll....
Ingen vet vad det beror på. En del har sagt att det är psoriasis andra att det är kontakteksem... Men de flesta jag varit hos med detta problem är överens om att det dyker upp vid stress. Inre eller yttre. När jag med ljus och lykta letade efter en lägenhet och oroade mig började det. Det kommer över en natt och sen tar det månader, ibland år innan det försvinner. Den här kommer inte att försvinna förrän jag får 14 dagar med saltvatten och sol. In my dreams.
Men, nu ska ni få höra, när jag läste bipacksedeln till cortisonsalvan - ni vet den som man annars aldrig läser, så fick jag reda på en av biverkningarna. En av dem kunde vara utslag och klåda. Humor på hög nivå säger jag. Jag smörjer på den för att behandla utslag och klåda. Om jag fortfarande har utslag och klåda så vet jag inte om det är originaleksemen eller en biverkning. Det värsta är ändå klådan. Den håller på att göra mig galen - I'm telling you.
Det var länge sen jag skrev nu. Det blev ett sånt jäkla liv häromkring ett tag, så jag tappade sugen. Det jag skriver är inte speciellt viktigt faktiskt. Faktum är att det inte är speciellt intressant överhuvudtaget. Ibland glimmar det till och jag sprider mina pärlor av visdom omkring mig, men för det mesta handlar det bara om saker som händer i mitt liv. Om någon tar åt sig och tror att allt är riktat till sig själv, så är det ett bevis på en övertro av sin egen betydelse. Jag är centrum av mitt universum. Alla andra är centrum av sitt. Solen, jorden och andra människor kretsar inte runt mig. Om alla inser detta enkla faktum så blir det lättare att leva - folk tittar inte på dig. De skrattar inte åt dig. De pekar inte på dig. De bryr sig inte. Och OM de pratar om dig så är det för att de inte har ett eget liv. Ett liv... Det kan man ladda ner på www.getalifenow.com.
Det kom in en brud på jobbet nu igen... Jo, de gör det då och då. Brudar, potentiella brudar a.k.a. nya väninnor. De gamla är redan "en av brudarna". Well, den här har jag sett någonstans. Jag vet att jag en gång har pratat med henne. Länge. Och haft kul. Jag kommer inte ihåg var eller i vilket sammanhang. Hon känner igen mig också. Hon vet att hon har pratat med mig. Länge och haft kul. Ingen av oss kommer ihåg var, när eller varför. Vi bara vet att det är så. Hon är inte kund på jobbet, vi har aldrig varit på samma fest. Hon har aldrig haft något samband med ställen som jag har bott på och jag känner inte igen hennes namn. Men jag vet att jag känner henne. Jäkligt irriterande. Det har emellertid visat sig att hon känner min bästis. Så jag letade upp henne på facebook. Nästa gång vi har fest, så bjuder vi såklart henne. Hon är en rolig och trevlig människa.
Jag har hittat ytterligare en människa från förr. Sist jag såg honom.... Det var kanske 1984. Allra senast -85. Har inte sett honom sedan vi båda var barn alltså. Jösses... Tack Nylleboken. Jag brukar surfa runt ibland och kolla på orter, folk och om jag känner igen dem så skickar jag en förfrågan. Mycket enkelt. Så jag har snackat med den här killen, numera man och det var verkligen jätteroligt. Man har en barndom gemensamt. Eller i alla fall en hel massa sommarlov. Jag tillbringade alla mina somrar på en liten ort i Roslagen från jag var 4 år tills jag var 12. Det blir några somrar. Då när sommarloven tillbringades vid en badstrand från morgon till kväll. Vi grillade abborre, lekte burken och höll på med allt möjligt... Man tog alla möjliga simmärken och ja, somrarna var indeed underbara. Jag minns inte en enda regnig sommar från den tiden. Jag minns bara att vi badade. Och där bodde då en massa ungar i ungefär samma ålder, så man var ett stort gäng. Det skulle vara kul med en sorts reunion egentligen. Eller inte. Eller jo, för att se vad folk gör, hur de ser ut och vad livet har gjort med dem. Ungefär som en klassträff. Det skulle också vara ett kul experiment... Att se om alla tar på sig samma roller som vi hade då. De tuffa, de blyga och jag - en jävla 08 - och ja... Alla sorter fanns. Sen fanns det några som var lite äldre som man såg upp till. Skulle man fortfarande se upp till dem om man träffades? Jag tror itne det, men det skulle vara kul att testa.
I alla fall så snackade jag med den här killen idag och det var fullständigt avspänt och naturligt. Jag är inte känd för att vara blyg. Inte han heller, så det kändes bra. Och så fick man veta lite vad som hänt alla de andra också. Men mest snackade vi nutid.
Jag tycker om människor. Jag gillar folk. Jag utgår från att de är trevliga tills motsatsen bevisats. Och folk är trevliga för det mesta faktiskt - otroligt nog. Men det kan bero på om man blir trevligt bemött. Det är en god cirkel. Om folk är trevliga mot en, så är det svårt att vara otrevlig.
Mitt nästa projekt i livet är för övrigt att byta jobb. Wish me luck. Om någon har ett jobb på lut åt mig, så går det bra att hojta till. Jag kan ingenting. Men jag kan lära mig allt.
Jag har äntligen lärt mig att elda i kakelugnen själv. Nu önskar jag mig bara någon som kan hjälpa mig att frakta hem svindyr ved från Statoil.
Nu måste jag gå.
Puss & Kram!
/Honung
Jag vill se stadens ljus ikväll....
Size Fuckin' Zero
Idag kom så äntligen löningen, den underbara. Lovely var det. Very muchos så. jag slutade dessutom fyra idag. Allstå, F Y R A - read my lips. Att sluta fyra på en vardag när löningen kommer betyder detta: Shoppa! Jag gav mig sålunda ut på stan på jakt efter jeans (Skalman kommer att nu himla med ögonen, göra korstecken och mumla: "Jomenvisst, hon har verkligen inga jeans utöver de femton paren hon redan har"). De perfekta jeansen är svåra att finna och man vet inte om de är perfekta förrän man haft dem ett tag.
Well, jag sprang runt i lite olika butiker utan att hitta något jag ville ha. Vanliga jävla jeans med bootcut - hur svårt kan det vara? Gina har men inte i min storlek. Solo har men inte i min storlek. Det finns, men inte i min storlek. Jag kom sedan till JC och haffade en stackars säljare med vild blick och röt "Hörrudu! Haru några brallor till mig?" Hon kanske blev förskräckt, men hon lyckades plocka fram två par i min storlek i alla fall. Jag har 24 i midjan. Jag provade. Sen kom Josef. Säljaren Josef drog i hällorna och sa att jag inte under några som helst omständigheter kan ha 24 i midjan och plockade fram storlek 23. Holy Macaroni och God Bless the Holy Noodle! I'm tellin' you. Very traumatiskt. Jag har några par i storlek 24 och Josef säger att de är för stora. Allihopa. Fan. Ett par av dem är Acne och kostade 1500 buckaroos. Men det var då och nu är nu. Ett par av dem de plockade fram var ett par Tiger för 1300:- och det andra paretr var Crocker för 400. Jag vågade inte visa Tigerjeansen för Josef, för då hade han säkert plockat fram även dem i storlek 23 och de hade suttit perfekt. Jag köpte Crockerjeansen. De satt som en padda i väggen minsann. Nu återstår bara att se om de är perfekta. Men storlek 23 alltså... Jag kan inte tro det. Och mina som jag redan har i storlek 24 är alltså enligt den gode Josef för stora. Jag trodde på fullt allvar att det inte fanns mindre.
Visst har jag gått ner de kilon jag hade lyckats gå upp. Eller rättare sagt tre av de fyra jag hade gått upp. Det är ett elände säger jag, men sånt är livet. Hela mitt liv har jag egentligen vägt runt 40, så jag antar att det är mitt naturliga tillstånd i tillvaron. Men det är så himla svårt att hitta kläder. Och det är jobbigt när folk tycker sig ha rätt att säga precis vad som helst till mig bara för att jag är smal. Precis vad som helst kläcker främlingar ur sig, utan att ha en aning om hur hett jag önskar att gå upp i vikt litegrann. De tycker att de har rätt att anklaga mig för att ha anorexia eller cancer och Gud vet allt. De anklagar mig för att inte äta. Jag älskar mat och jag äter otroliga mängder. De dagar jag jobbar så kan jag lätt äta ett halvt kilo mat till lunch och bröd utöver det. Men vad är det som händer i människors hjärnor när de tror att de har rätt att säga vad som helst till mig? Ingen skulle säga någonting till en överviktig person som ens närmade sig ämnet vikt. Ingen skulle ens andas något dylikt.
Det klagas på Size Zero idealet. Jag vet att det är berättigat, för det finns tjejer och kvinnor där ute som svälter för att uppnå det. Jag är en Size Zero, men det är inget jag strävat efter. Det bara är så. Jag ser ut såhär. Take it or fuckin' leave it.
Size fuckin' Zero - That's your bun.
Jag vill ha min Magnolia. Hon ska få följa med mig till JC och kolla in en skjorta jag ville ha som var för stor - i Extra Small. Jag blir så trött. Magnolia, vill du sy?
För övrigt är livet lovely.
Puss & Kram!
/Er egen Bulle - not - i Tillvaron.
Ironiskt att så många vill gå ner i vikt och jag kämpar ihjäl mig för att gå upp...
I Give you Alanis.
Well, jag sprang runt i lite olika butiker utan att hitta något jag ville ha. Vanliga jävla jeans med bootcut - hur svårt kan det vara? Gina har men inte i min storlek. Solo har men inte i min storlek. Det finns, men inte i min storlek. Jag kom sedan till JC och haffade en stackars säljare med vild blick och röt "Hörrudu! Haru några brallor till mig?" Hon kanske blev förskräckt, men hon lyckades plocka fram två par i min storlek i alla fall. Jag har 24 i midjan. Jag provade. Sen kom Josef. Säljaren Josef drog i hällorna och sa att jag inte under några som helst omständigheter kan ha 24 i midjan och plockade fram storlek 23. Holy Macaroni och God Bless the Holy Noodle! I'm tellin' you. Very traumatiskt. Jag har några par i storlek 24 och Josef säger att de är för stora. Allihopa. Fan. Ett par av dem är Acne och kostade 1500 buckaroos. Men det var då och nu är nu. Ett par av dem de plockade fram var ett par Tiger för 1300:- och det andra paretr var Crocker för 400. Jag vågade inte visa Tigerjeansen för Josef, för då hade han säkert plockat fram även dem i storlek 23 och de hade suttit perfekt. Jag köpte Crockerjeansen. De satt som en padda i väggen minsann. Nu återstår bara att se om de är perfekta. Men storlek 23 alltså... Jag kan inte tro det. Och mina som jag redan har i storlek 24 är alltså enligt den gode Josef för stora. Jag trodde på fullt allvar att det inte fanns mindre.
Visst har jag gått ner de kilon jag hade lyckats gå upp. Eller rättare sagt tre av de fyra jag hade gått upp. Det är ett elände säger jag, men sånt är livet. Hela mitt liv har jag egentligen vägt runt 40, så jag antar att det är mitt naturliga tillstånd i tillvaron. Men det är så himla svårt att hitta kläder. Och det är jobbigt när folk tycker sig ha rätt att säga precis vad som helst till mig bara för att jag är smal. Precis vad som helst kläcker främlingar ur sig, utan att ha en aning om hur hett jag önskar att gå upp i vikt litegrann. De tycker att de har rätt att anklaga mig för att ha anorexia eller cancer och Gud vet allt. De anklagar mig för att inte äta. Jag älskar mat och jag äter otroliga mängder. De dagar jag jobbar så kan jag lätt äta ett halvt kilo mat till lunch och bröd utöver det. Men vad är det som händer i människors hjärnor när de tror att de har rätt att säga vad som helst till mig? Ingen skulle säga någonting till en överviktig person som ens närmade sig ämnet vikt. Ingen skulle ens andas något dylikt.
Det klagas på Size Zero idealet. Jag vet att det är berättigat, för det finns tjejer och kvinnor där ute som svälter för att uppnå det. Jag är en Size Zero, men det är inget jag strävat efter. Det bara är så. Jag ser ut såhär. Take it or fuckin' leave it.
Size fuckin' Zero - That's your bun.
Jag vill ha min Magnolia. Hon ska få följa med mig till JC och kolla in en skjorta jag ville ha som var för stor - i Extra Small. Jag blir så trött. Magnolia, vill du sy?
För övrigt är livet lovely.
Puss & Kram!
/Er egen Bulle - not - i Tillvaron.
Ironiskt att så många vill gå ner i vikt och jag kämpar ihjäl mig för att gå upp...
I Give you Alanis.
