Livet

 

Vad gör man en lördagskväll när Glufsen är fullt upptagen med att leka med någon kompis i köket och man har tröttnat på TV? Själv sitter jag framför datorn och sviker min inre partypingle-demon. Jodå, jag var en gång en partypingla av rang. Det var på den tiden då jag fortfarande var någorlunda graciös och kunde dansa på diverse bardiskar i högklackat och med en Vodka Redbull i vardera benet. En och annan i armarna också, nästan helt säkert.

De dagarna är förbi och det är nog bara bra. När jag var yngre så fanns inte internet och alla dumheter man gjorde hamnade inte ute till allmän beskådan med taggar och sånt. Tack gode teknikguden för det. Det krävs dock en viss talang för att snubbla baklänges på plana ytor så att blodvite uppstår. Detta har framgått med all önskad klarhet den här sommaren. Bless me.

Jag har fått en "adoptivdotter" vid min barm. Hon är blott 24 och med tanke på vad jag sysslade med när hon föddes så skulle hon mycket väl kunna vara min unge. Hon kommer hit och äter ibland och ibland sover hon hos oss. Jättegullig är hon. Hon påstår att jag och Glufsen är mer föräldrar än hennes egna föräldrar någonsin varit. Med tanke på att det inte blev några barn för min del, så är det rätt trevligt. Hon är ju vuxen trots allt och jag slapp göra jobbet. Jag slapp morgonillamående och födslovärkar och hemorrojder.

Min värk har blivit bättre förresten. Jag fick några piller av den lustige neurologen som jag gått till nu i över ett år. Förra sommaren ringde han efter sin semester för att "kolla läget". Jag har aldrig varit med om maken till engagerad läkare. Han har också talat om för mig att jag är väldigt odöd och begåvad. En gång har han flirtat med mig via telefon. Jag fattade inte att han gjorde det förrän han talade om det för mig (jag fattar aldrig sånt). Sen gifte jag mig och då gick det åt helvete med våra dejtingplaner. Inte för att vi hade några, men ändå... Han är förbannat rolig. Han remitterade mig till smärtmottagningen med tanke på min kroniska värk, som nu blivit lite bättre. Jag tror att det var kombinationen dunderpiller och varmt väder. Nu tror jag att det bara är dunderpillrena, för det varma vädret var knappt närvarande och nu har den upphört. Ända till April i alla fall.

Innan jag kom iväg till smärtmottagningen så skickade de ett frågeformulär. Det var frågor om min smärta och vilka läkemedel jag äter och om jag har ärftliga sjukdomar i familjen. Alltså, den sjukdom jag har är ärftlig, annars skulle jag inte haft den. Det hade ritat en gubbe där och jag skulle "skugga" de områden jag har ont i. Jag fick skugga hela gubben. Sen fanns där en fråga som löd "hur ont har du på en skala från ett till tio"? Min motfråga blir omedelbart såklart hur ont i förhållande till vad? I förhållande till tandvärk eller öroninflammation eller att föda barn? Det är en fråga som är omöjlig att besvara korrekt. Men med tanke på att den aldrig går över så är det än jäkligt smärtig smärta. Den ligger på åtta någonstans. Men just nu ligger den på rumt fem och hamnar på en tia om jag gör något ansträngande. Som att dansa på bardiskar.
Nu har vi haft vär hund a.k.a. Lillgrodan i drygt ett år. Jag kan tala om att det är en helt annan hund än det var för ett år sedan. Då kunde hon ingenting. Inte ett enda kommando... Nu kan hon jättemycket och hon kan också ignorera kommandon när hon tycker att något annat är roligare. Hon har slutat jaga fåglar och hon kommer ganska bra överens med katter (hon ignorerar dem efter bästa förmåga) och hon skäller inte när hon möter andra hundar. Om inte de muckar först. Om de är stöddiga och skäller på henne så skäller hon tillbaka. Hon var rädd för alla karlar när hon kom till oss, inklusive Glufsen. Nu blir hon kär i alla och speciellt om de har ost till henne. Så är det.

Lillgrodan. den mest bortskämda hunden i hela Uppland.

 
En sån grace, en sån stil. Äkta doggystyle.
 
 

 

Jag ska nog avsluta nu för min rygg pallar inte att jag sitter här för länge.
Ja, jag vet att barn drunknar i Medelhavet och att folk sitter fast vid Ungerska gränsen och lider i det jävligaste jävliga helvete man kan tänka sig. Men jag orkar inte... Jag börjar gråta bara av tanken och jag blir galen när folk är idioter och inte tycker att vi ska hjälpa till. Idiotier, okunnighet och dumhet är så inihelvete frustrerande.Själv försöker jag hjälpa till med det jag kan och mer kan jag inte göra.
Kommer någon ihåg Bob Geldof och solidarieten längre? Ingen vet. Bob Geldof sa det själv på TV igår att han inte kan göra något. Inte mer än att låta en flyktingfamilj bo i hans hus. Kudos till honom.
Lämnar er nu med en gammal slagdänga från ett av mina älskade hårband. David C.has been a gypsy for a thousand years. Skalman fattar.

Var hälsade kära två läsare av bloggen!

 

/Honung 

Håll tllgodo,

Whitesnake 1979 med Lie Down 


Till Er Som Kanske Är Iintresserade

Jag hade kunnat blogga om min mammas begravning.
Jag hade kunnat blogga om min pappas fantastiska lammgryta.
Jag hade kunnat blogga om min pappas bortgång.
Jag hade kunnat blogga om min pappas begravning.
Jag hade kunnat blogga om min hund.
Jag hade också kunnat blogga om Glufsens pappas bortgång och begravning.
Min värk. Mitt bröllop, Mitt liv.
 
Inget av det har blivit av. För att jag har värk. För att jag inte har något liv. På grund av att jag har värk. 
 
Fok säger till mig att jag ser så "pigg och fräsch" ut. Det beror på att jag inte går ut de dagarna det är som värst, vilket är nästan varenda dag. De dagarna går jag ut med hunden och det håller mig väl igång, men jag träffar inte folk.Och jag börjar bli pretty jävla trött på det nu. Riktigt duktigt trött på att aldrig vara fri från värk. Aldrig någonsin. Jag är jävligt trött på att aldrig kunna göra något utan att jag värker sönder efteråt. Varken något jag tycker är tråkigt (som att dammsuga) eller något jag tycker är roligt (som att dansa). Ingenting. Och dagarna bara går och jag försöker härda ut och de flesta dagar väntar jag på kvällen. Då tar jag en sömntablett och somnar ifrån alltihop. Ibland önskar jag att jag inte ska behöva vakna igen. Inte till detta.
 
Jag har i alla fall ett par glädejämnen som faktiskt håller mig uppe. 
 
Jag gifte mig i April. Det var fantastiskt. Efter noga övervägande bestämde jag mig för att dansa på mitt bröllop. Jag visste att jag skulle få värken från Helvetet, absolut, men bestämde också att det fick vara värt det. Dammsugning är aldrig värt det.
 
Jag har världens sötaste hund. Det är helt sjukt hur mycket jag älskar min lilla skrutthund. Och hon har lärt sig så mycket och utvecklats alldeles kolossalt. Hon var ju vuxen när hon kom till oss och kunde verkligen ingenting. Nu kan hon massor, men ignorerar oss ibland om det finns något i närheten som är roligare än vi. Det är väldigt många saker som är roligare än vi. Ekorrar t.ex. 
 
Jag ska väl hitta någonstans att arbetsträna på också så småningom. Något som jag kan göra utan att behöva ta Morfin och sova två dygn efteråt. Jag är ju så "socialt kompetent" och så "livsbejakande" och "begåvad" enligt de som tycker att jag kan jobba. Då kan ju de hitta ett jobb till mig där jag kan sitta still hela dagarna och vara "begåvad". Men på riktigt så skulle det vara skönt att få någonstans att gå på dagarna, Någonstans där de saknar en när man är borta och träffa lite folk, få struktur på tillvaron . Jag har aldrig känt mig så värdelös som nu faktiskt. Och det är en jäkligt jobbig känsla. 
 
Tror jag ska gå nu faktiskt. Kanske får ni höra mer från mig. Kanske inte. Det är aldrig något jag vet i förväg.
 
P&K: Honung
 
 

RSS 2.0