Honungsbullen

När mittt hjärta låg på marken söndertrasat, söndertrampat och svårt sargat och jag själv befann mig djupt nere i ett svart hål utan ficklampa, så hade jag otroligt många läsare av den här bloggen. Att jag var så trasig som människa kom sig av ett avslut av en relation. Egentligen var det inte relationen i sig och slutet av den som trasade sönder mig mest. Det var att jag vågat känna tillit och att  den togs ifrån mig som en blixt från klar himmel.

Sedan dess har det funnits ett par som jag försökt med, men utan att kunna ge mig själv reservationslöst. Jag har inte kunnat känna tillit. Jag har inte kunnat ge 100% av mig själv. Inte till någon. Och absolut inte till en eventuell partner. Av rädsla att hamna i mörkret igen och få hjärtat krossat en gång till så har jag hållit tillbaka. Jag är rädd att mitt hjärta inte går att laga mer. Jag är rädd för att hamna i det där svarta hålet igen. Jag kanske inte hittar repstegen och de utsträckta händer som hjälpte mig upp förra gången. Jag fixar inte det. Inte en gång till.

Men nu... Jag behöver hjälp med detta. Och hoppas att några av dem som följt den här bloggen och "känner" mig och min historia finns kvar där ute... Det är absolut nödvändigt för mig att få tillbaka min tillit. Hur gör man det? Hur återtar man något sånt, som alltid har varit svårt för mig att känna och som alltid varit skört och dyrbart? Jag vet inte hur man gör.

Jag är så rädd att jag skakar och nätterna är värst. Små demoner från förr kommer tillbaka och jag försöker med alla medel mota bort dem. De skrattar mig rakt i ansiktet och rider mig och ångesten kommer krypande. Var finns mitt lasersvärd när jag behöver det?

Om man hittar något som kan bli riktigt bra så vill man inte kväva det. Jag behöver min tillit. Jag behöver min styrka och min tro att jag förtjänar det bästa. Varken mer eller mindre. Det bästa. Jag behöver hjälp med det.

En till mig mycket närstående person sa att man måste våga chansa. Jag står precis på kanten av ett avgrundsdjupt stup. Låt mig inte falla utan fallskärm. Låt mig inte falla utan tllit till att någon finns där för att ta emot mig så jag slipper kraschlanda. Det gör förbannat ont att krascha. 

Jag behöver mod.

/Honung - Skraj som fan.

Och livet vändes upp och ner - igen.

Hur blev jag den jag blev egentligen? När formades hon som är jag idag? Är det en pågående process eller är det ödesbestämt eller är man formad vid en viss ålder, tidpunkt eller av händelser i ens liv? När blev jag hon som bor i min kropp som jag inte längre känner igen?

Hur gick det till när jag tappade min tro? När tappade jag bort den? Var det en pågående process eller var det vid en bestämd tidpunkt eller en bestämd upplevelse i mitt liv?

Jag har tappat min tro på kärleken. En enda, livslång, djup och innerlig och varm kärlek. Jag tror inte längre på att en sån existerar. Hur ska jag kunna göra det, när jag varenda gång har fel? Varenda gång jag tror mig veta, så har jag fel. Jag hatar att ha fel. Jag tror inte längre på kärlek. Det är en illusion skapad av hormoner.

Jag tror inte på äktenskap. Jag tror inte att man kan lova att älska någon tills man dör - i nöd och lust. Och speciellt i nöd. Eftersom jag inte längre tror på kärlek så tror jag inte på äktenskap.

Jag har tappat min tro på att få en egen familj. Min tro har vittrats sönder bit för bit. Min dröm har jag nu givit upp. Min kropp orkar inte - om jag någon gång finner min tro på kärlek igen. Den dagen är det för sent. Jag tror inte längre på min dröm. Den ligger och blöder där jag nu övergivit den. Någonstans längs vägen.

Mest av allt har jag tappat min tro på mig själv.
Mest av allt har jag tappat min tro på att jag älskar mig själv.

Och jag känner i nuläget att jag aldrig tänker gifta mig.

/Honung

Skalman  kom förbi jobbet idag. Det var nödvändigt, men helvete... Det fick mig inte att vilja ha honom mindre - tvärtom. Han har orsakat mig så mycket smärta, så mycket längtan och utsatt mig för sitt tvivel och sin tvekan under så lång tid... Och ändå vill jag ha honom tillbaka. Han kommer inte tillbaka. När ska jag inse det? När kommer mitt hjärta fatta det min hjärna redan vet?

Jag läser böcker. Böcker, böcker, böcker för att ta mig igenom. De hjälper föga. Litegrann ibland, men vissa dagar... Nej, de hjälper inte alls. Han verkar så jävla glad och uppåt... Han får gärna vara det. Ingen mening med att två ska lida. Men det verkar så lätt för honom alltihopa.

Jag är trött på att vara ensam. Jag hade ju honom under sommaren och hösten, men ändå inte. Det var en ständig saknad. Sen när han äntligen kom hem och det visade sig att han skulle förbli hemma så trodde jag att vi äntligen skulle kunna bygga upp någonting. Då lämnade han mig. Två timmar innan han gjorde slut satt jag i telefon och förklarade för min bästis hur obegripligt skönt det var att ha honom hemma - och han hörde alltihop. Så jävla förnedrande var det. Som att vara en myra och bli krossad av en klack.

Snart är det alla hjärtans fuckin' dag också. Jag kommer att vara ensam. Jag fyller år i maj och jag kommer att vara ensam. Sen blir det semester - och jag kommer att vara ensam. Jag hade så mycket hopp att jag skulle få planera såna saker tillsammans med Skalman, men nu är han borta och fri från mig. Jag är en fånge i min ensamhet och sorg och smärta. Och jag har inget slutdatum som andra fångar. Jag har inget datum jag kan se fram emot och säga mig själv att då - den dagen - blir jag fri.

Han tyckte det kändes bra att se mig. Och han säger att jag kommer att förstå varför när jag har "blivit bättre". Fuck it säger jag om det. Jag kommer aldrig att förstå. Och jag fattar inte heller varför han använder mitt smeknamn - det som han använde när vi var tillsammans - fortfarande. Varför jag kallar honom Skalman är för att jag inte vill lämna ut hans namn i bloggen.

Men, vad fan, en dag reser jag mig. Jag är djupt ledsen att den dagen inte är idag. Den kommer inte att inträffa den här veckan eller månaden heller. Inte ens på den här sidan om året. Det kommer att ta en jävla tid. Det är tid jag känner att jag inte har.

Det är om natten när jag blir ensam som jag ramlar ihop. Varenda kväll rasar mitt korthus, som jag försiktigt får bygga upp igen. Sen rasar det igen och igen och igen... Jag orkar snart inte mer. Inte mycket mer.

Allt jag ville ha var lite kärlek och värme. Det var allt. Men det är nog för mycket. Jag gav allt... Nu står jag ensam i vinden, med ett raserat korthus vid mina fötter.

I don't give a shit.

/H

Tänk att få vakna en morgon och vara riktigt glad. Att kunna se möjligheterna med en ny dag och känna sig trygg. Trygg i att vara älskad och sedd och att få älska och se. Vara tryggt förankrad i tillvaron, så att man vågar flyga. Trygg i att det finns någon som hjälper en att reda ut trasslet som blir av att ens drake fastnar i ett träd. Att en gång i livet få vakna och veta att man är älskad bara för sin egen skull. För att man är som man är. Att vara älskad på riktigt. Tänk att få ha den känslan i sitt hjärta och leva i den förvissningen. Vilken dröm.

Ja, vilken dröm. Jag vill ha det till min verklighet. Jag är inte skapad för att leva ensam. Jag har redan gjort det och jag hatade varenda minut. När jag äntligen kunde älska igen, så blev det ju en katastrof. I den katastrofen lever jag nu. Och jag önskar ingenting annat än att få tillbaka det jag hade. Någonting som jag trodde var kärlek. Jag trodde mig vara älskad. Jag trodde mig vara sedd och accepterad precis som jag var... Det visade sig vara fel. Jag vill ha det på riktigt.

Hur kommer man till rätta med sådana känslor? Hur lär man sig att älska sig själv? Man är ju inte värd någon annans (Skalmans) kärlek, så hur lär man sig att sätta värde på sig själv? Ni som vet - tell me! För jag har fanimej ingen jävla aning. Jag känner mig fullständigt värdelös faktiskt. Och den här sömnlösheten som vrider ur mig som en trasa vereviga natt gör inte saken bättre. Jag läser Gudinneboken. Jag försöker se positivt på tillvaron. Men det är så svårt nu... När fokus låg på flytt och att lösa praktiska saker var det lättare. Nu har jag alltför mycket tid att tänka. Och att tänka är ett helvete. Mina tankar rider mig som en mara och jag gråter titt som tätt.

Jag pratade med honom ikväll. Och jag vet inte varför. Det gör ont. Men det är ännu värre att inte prata med honom. Och han är snäll. Alldeles jävla genomsnäll. Och att han är det utan att jag kan hoppas på något... Ja det är som ett tveeggat svärd. En svår balansgång.

Jag vill nu förflytta tiden en aning framåt. Jag vill att det ska gå över någon jävla gång. Så att jag kan få vila. Jag behöver vila. Jag behöver förmåga att ha roligt. Jag behöver så mycket. Jag vet vad jag behöver mest och det är något jag inte kan få, så jag måste finna andra vägar. Var finns de? Jag befinner mig i en djungel och ser ingen väg ut... Ja, jag vill förflytta mig i tiden. Kanske sex månader eller så. Då kanske det har gått över en aning? Jag är inte känd för att vara den mest tålmodiga personen på planeten. Envis är jag, men tålmodig? Jag vet inte längre.

Tålamod är en dygd har jag hört. Och apropå det, så ska jag starta en ny kategori här i bloggen. Det finns typ 40 dygder enligt Bibeln, tror jag och det finns sju dödssynder. Jag tänker skriva om det. Ja, jag sätter fokus på det. Jag har dem alla uppskrivna. Det var Skalman som kläckte idén, men det är bara jag som kan skriva om det. Mina tankar är mina. Om ni vill kan ni följa mig och skriva ner lite egna tankar om varje dygd - och synd. Personligen tror jag att tankarna om synderna kan bli roligare.

Tarzan? En lian hitåt tack.

/Honung

 

Jag fick tillstånd av Skalman att publicera detta brev. Han vill kanske att ni ska försvara honom, eller förstå honom eller få mig att inse...

Jag tycker fortfarande att han vilselett mig på ett sätt som är jävligt grymt, genom att göra den här bloggdesignen, köpa julklappar och fira nyår med mig på hotell i Stockholm. Och snacka om att vi skulle flytta till Luxemburg tillsammans och... Ja... Mycket möjligt att ha menade det då, men han fick mig fortfarande att tro det sent i höstas... Egentligen i vintras. Han har inte talat med mig om detta. Inte andats ett ord om sina känslor... Kanske ni, som inte älskar honom förstår. Jag måste bli människa.

"Honung,

Jag skall nu försöka ge dig svar på några av de frågor som du efterlyst. Jag skall försöka vara så ärlig och uppriktig som jag kan, men jag hoppas att du samtidigt förstår att det jag nu skriver inte görs med en avsikt att göra dig mer illa - jag skriver dessa rader i förhoppningen om att de skall hjälpa dig att bättre förstå mina känslor, mina tankar och mitt agerande och därigenom förhoppningsvis också ge dig en bättre chans att så småningom resa dig upp igen och gå vidare i livet.

Jag, precis som du, famlar just nu efter någon form av fotfäste i tillvaron. Mitt uppbrott från vår relation har varit och är en oerhört smärtsam och tung period för oss båda, men förmodligen på väldigt olika sätt - i mitt fall är det mitt eget beslut som jag måste ta ansvar för och lära mig att leva med, i ditt fall är det att komma tillrätta med faktumet att den du älskat och älskar lämnat dig.

Mitt beslut var inte något lätt eller plötsligt beslut - det var en lång, frustrerande, ibland mycket förvirrad och för det mesta smärtsam process för att försöka sätta fingret på vad det var som inte kändes bra i vår relation. Du är en vacker, generös, intelligent och underbar kvinna som jag trivdes så bra med på så väldigt många olika plan, men ändå fanns det också nåt som inte kändes bra, som inte kändes rätt för mig - under lång tid kunde jag inte förstå vad det berodde på och, envis som jag är, så vägrade jag också acceptera möjligheten att det inte bara var någon tillfällig känsla/rädsla som skulle kunna gå över med tiden.

Det jag kom fram till, efter en lång tids grubblande och sökande, var att jag innerst inne inte var kär i dig. Jag tyckte så oerhört mycket om dig, jag hade också varit mycket förälskad i dig när vi träffades, men när de "rosa perioderna" så sakteliga la sig, så kröp sanningens kalla och krassa verklighet så småningom fram, även om jag gjorde mitt allra yttersta att blunda för den - jag var inte kär i dig.

Varför blev det så? Vad beror det på? För att vara helt uppriktig, så vet jag inte. Kärlek är en känsla som är så svår att få grepp om, så svår att förstå. Den är så total och så uppslukande att den inte alltid går att rationalisera eller förklara - och det är kanske inte meningen heller? Man kanske inte ska försöka förstå den, utan bara låta sig drabbas och - med lite tur och om allt "klickar" - så kan den förvandlas till en energi, en drivkraft som (med hårt gemensamt arbete) binder två parter samman, som hjälper dem att ta sig igenom livets berg- och dalbana sida vid sida - och som ger deras liv en större mening, en ytterligare dimension. 

Men, när den svårdefinierade kärleken inte finns där lika stark och självklar hos båda parter, då kan kärleken också bli något obarmhärtigt och nästintill gränslöst plågsam.

Det är otroligt smärtsamt för den som älskar som du att plötsligt inse att man inte är älskad på samma sätt tillbaka. Det är också smärtsamt för den som inte älskar på samma sätt tillbaka, särskilt i de fall då man, som jag, tycker så mycket om dig som jag gör att jag under inga omständigheter vill såra eller göra dig illa.

Nu är vi tyvärr där vi är nu idag - jag har efter en lång period av osäkerhet och sökande efter vad som inte känns rätt kommit till den smärtsamma insikten att jag inte är kär i dig, att jag inte älskar dig på det sätt som du faktiskt har rätt att bli älskad tillbaka av den du älskar. Jag förstår också, kanske bättre än de flesta, att detta faktum är förkrossande smärtsamt för dig att förstå, att förhålla dig till och att så småningom acceptera för att kunna gå vidare igen...

Hur f-n skall man egentligen hantera en sån här situation? Hur skall jag göra för att inte krossa dig som jag tycker så oerhört mycket om, men som jag kommit till insikt om att jag inte älskar lika starkt som du älskar mig? Hur gör man om den personen, i detta fall du, till råga på allt är en person som varit med om mer orättvisor, otur och jävelskap än de flesta jag tidigare mött och är den som minst av alla förtjänar att kastas in i sorg och mörker igen?

Hur f-n gör man?

Jag tror tyvärr att det inte finns något annat svar än att man försöker ta itu med det så gott man kan. Jag har försökt att vara så snäll, respektfull, försiktig och generös jag någonsin kan sedan uppbrottet. Jag försöker verkligen lyssna, förstå, hjälpa dig när jag kan, ge dig svar på dina frågor och låta dig säga det du vill och känner att du måste säga till mig - samtidigt måste jag också tackla min egen sorg. Det är långt ifrån lätt att orka med detta varje gång, för dina ord gör så oerhört ont ibland - dels de obekväma sanningarna som gör mig smärtsamt medveten om att jag oavsiktligt begått rejäla fel och misstag under tiden vi var tillsammans, men också för att en del av dina ord är hjärtskärande uttryck för den sorg och den smärta som jag åsamkat dig genom mitt uppbrott.

För en person som är som jag är och som tycker om dig på det sätt jag gör - jag kallar det att älska, men det är mycket möjligt att andra kanske skulle kalla det något annat - så är det svårt att hantera faktumet att jag orsakat den smärta du idag känner. Det känns samtidigt fullständigt absurt när jag faktiskt tillbringat ett helt år åt att försöka göra det exakt motsatta - att försöka ge dig allt jag kan som jag trott varit bra, positivt, närande, stärkande.

Jag önskar så innerligt att jag kunde ha gjort saker annorlunda för att vi inte skulle ha hamnat där vi är idag, men det går ju inte att skruva tillbaka tiden. Om det hade gått, så är jag ändå inte säker på vad jag egentligen hade kunnat göra annorlunda. Kanske kan jag lära mig det med tiden, när sorgen blir mindre våldsam och skoningslös? Jag hoppas verkligen det.

Vi är väldigt olika, du och jag, Ingen bättre eller sämre än den andre, det handlar inte alls om det och det måste du försöka förstå och acceptera - vi är bara väldigt olika. Mina känslor, mina drömmar, mitt sätt att hantera livets upp- och nedgångar, vad jag värdesätter och hur jag prioriterar saker och ting, den lins genom vilken jag väljer att betrakta världen (min så kallade "verklighet") skiljer sig från din. Skillnaderna till trots har vi ändå haft turen att hitta många gemensamma punkter där våra skillnader har kunnat berika varandra, där vi kunnat lära av varandra, ge och ta, uppskatta och tycka om hos varandra. Det är något jag aldrig vill glömma eller förringa, för det har varit starkt, ärligt och viktigt.

Av anledningar som jag ännu inte själv är helt på det klara med, så har detta dock på något sätt inte varit tillräckligt för att min kärlek till dig skall kunna få lika mycket fäste och växa sig lika stark som den kärlek du känner för mig. Jag har tänkt mycket på om det möjligen funnits något som du eller jag själv hade kunnat göra annorlunda för att ändra på det, men jag har inte lyckats finna några svar.

Jag vet helt enkelt inte, Honung. Jag har inga svar. Hade jag det, skulle jag ge dig dem. Det enda jag vet med säkerhet är att det inte är något "fel" med dig.

Så, hur smärtsamt och hänsynslöst som detta faktum, detta uppbrott, nu än kan te sig, så måste vi nu båda hitta sätt att förhålla oss till detta, att acceptera det och sedan försöka gå vidare.

Den vägen är något vi var och en måste söka och finna på våra egna sätt. Jag vet inte exakt hur jag skall gå tillväga för min egen del, men någonstans hoppas jag att jag så småningom kommer att finna en väg. Det kommer troligen att ta tid och vara riktigt j-vla outhärdligt emellanåt, men då får det bli det. Om det är det som krävs, så får det bli så.

Min förhoppning är att du också finner din väg så småningom. Jag gör mig inga illusioner om att den kommer att vara smärtfri, men jag är uppriktig i min önskan och förhoppning att du kommer att finna den snart och att du åter kommer att vara beredd att ge din kärlek till någon som kan besvara den på det sätt som du faktiskt förtjänar - för det gör du, låt aldrig någon få dig att tro något annat.

Att jag inte kunde det gör mig inte till en ond människa. Jag gjorde allt jag varit kapabel till för att kunna ta emot din kärlek och besvara den, men innerst inne i mig finns inte det där svårdefinierade men samtidigt självklara som behövs och som vi båda faktiskt förtjänar att få känna, dela och finna kraft i.  Det är definitivt inte ditt fel, det kanske inte ens är mitt fel - det kanske bara är så. Jag vet inte.

Jag tror dock att om vi skulle välja att förneka eller försöka ignorera detta faktum, så vore det ett långt värre svek mot oss själva än den smärta som vi känner idag.

Du förtjänar verkligen inte det sveket - och någonstans inbillar jag mig att jag inte heller gör det.

/Skalman"

Han har nu tagit bort mig från sin vännerlista på facebook. Han har tagit bort allt hopp. Vi hade ett samtal ikväll. Det var inte ett bra samtal.

Han sa att han aldrig kommer tillbaka, varpå jag lät all min frustration, sorg och ilska komma. Han kan inte hantera det. Han anklagar mig för att inte kunna "välja" förhållnigssätt till bittra fakta. Jag kan inte det. Vadå "välja"? Förhållningssätt? Jag kan inte välja att inte vara ledsen. Jag kan inte välja att inte vara arg. Jag kan inte välja att sluta älska honom. Jag kan inte välja att sluta sakna. Jag kan inte välja att inte vilja ha honom. Jag har inget val, för allt är hela tiden på hans villkor. Hans vilja. Hans känslor. Mina kan han inte tackla.

Han skrev: "Jag är ledsen...
                     ...glöm mig. Gå vidare.
                       Du är värd nån betydligt bättre än mig."

Eller hur????

Bull - fucking - shit! Är det inte upp till mig att avgöra vad som är bra för mig? Är det inte det? Säg mig? Och jag har hört det där förut. Ojojoj, vad jag har hört det förr... Vad mig anbelangar så kan såna klyschor dra åt helvete. Det är det sista jag behöver höra. Och han var ju och är bäst, så varför ska jag nöja mig med mindre?

Och han har krossat mitt hjärta ytterligare en gång... Han har brutit all kontakt. Han svarar inte på meddelanden. Han har tagit bort mig från sin vännerlista och jag kan inte se något alls vad han gör, känner eller tänker. Och jag är som en jävla hönshjärna som bara vill ha honom tillbaka. Jag vill ha honom tillbaka!!! Jag orkar inte mer....

Jag skrev ett långt brev till honom för ett tag sen där jag skrev allt jag känner, vad jag tänker på och förslag på hur vi löser saker som han upplever som problem. Jag har inte en enda gång fått höra att det finns en chans på mitt sätt. Att jag får en chans att ställa till rätta, att göra det bättre. Inte en enda chans att få göra rätt och förstå honom. Hans villkor - hans val.

Jag valde Skalman. Och det visade sig vara fel. Nu får jag leva med det. Och nöja mig med mindre. Jag tänker inte acceptera det. Var finns min prins? Jag har adressen, men är inte välkommen. Ute i kylan. Och åter i fängelse utan att ens ha fått passera gå en endaste gång. Förtjänar jag inte en chans?

/H

...and he just laughs at my plans

När man tappar fotfästet i tillvaron och inte vet hur man ska ta sig vidare, vad gör man då? Hur tar man sig upp och vidare? Själv försöker jag väl bita ihop, men sorgen bryter igenom i allt jag gör. En låt på radion... Den här bloggdesignen... Och alla andra småsaker som livet består av.

Jag orkar ingenting. Jag orkar inte klä på mig och ta mig utanför dörren ens. Knappt jag orkar duscha. Jag orkar inte ens ringa min mor och berätta vad som har hänt. Men en dag kanske livet går vidare. Den dag jag orkar ta tag i det är en happy day.

Jag har gett upp min dröm. Men inte mitt liv. Jag måste hitta nya drömmar. Hur? När jag bara haft en? Finns det drömmar och livsmål att köpa?

Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen!

/Honung




Vill bara få leva och vara älskad och lycklig. Men jag tror att jag begär för mycket.

Nu har jag slutat falla. Jag är djupt nere och det är mörkt. Så jävla mörkt. Nu måste jag lista ut hur jag ska ta mig upp från det svarta hål jag hamnat i. Har ingen aning. Men att så många visat sig finnas för mig (Tack alla, det värmer en sargad själ. Jag kommer aldrig att glömma detta.) kanske kan tjäna som repstege... Gäller att orka klättra.

Jag vet ännu inte hur jag ska få kraft att gå till jobbet. Men jag måste dit. Skingra tankarna.

Jag hade tro och hopp. Jag hade ljus i tillvaron. Nu har jag ingenting. Ingenting annat än smärta och jag har tappat min ficklampa. Men jag är inte dummare än att jag tar emot det ljus som erbjuds och låter det guida mig. Jag måste få kraft. Jag vet inte hur, när eller varifrån. Hur orkar man?

Jag talade med Skalman i telefon igår. Känns bra att, trots allt, kunna prata som civiliserade människor, även om jag ryade och skällde en del också. I alla fall till en början.

Jag är så tacksam för alla värmande kommentarer, axlar att gråta ut mot och allt.
 
Jag måste, mitt i allt detta säga: Tänk inga onda tankar om Skalman. Också han är ledsen. Han har kanske inte gjort rätt, men han är inte perfekt. Inte heller jag. Ingen är det. Men man kan vara perfekt för någon - och det är det som är så sorgligt i hela den här soppan. Skalman är perfekt för mig. Med fel och brister och.... Ja, hela paketet. Det finns ett problem: Jag är inte perfekt för honom.

Jag måste samla mig nu. Och sluta gråta.

/Honung

Vissa stunder ser jag ingen annan utväg än att helt enkelt ta livet av mig. Det gör för ont och allt är nattsvart. Så att avsluta det snabbt skulle vara underbart.

Men sen har man kanske pratat med någon. Då finns smärtan kvar men tankarna på att få dö är borta. Och sen kommer det tillbaka med full kraft... Och jag känner att jag vill ta livet av mig igen.

Jag menar det på fullt allvar. Tankarna finns där och jag försöker t.o.m. räkna ut hur jag ska göra det. Men jag kommer inte att göra det. Inte så länge jag har någon hos mig, men inte heller om jag är ensam. Jag är inte en som ger upp. Men visst vill jag slippa smärtan, gråten och känslan av att inte vara någonting värd. och i de nattsvartaste stunder ser jag helt enkelt ingen annan utväg.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag vet inte om jag kommer att klara det. Och jag vet inte när.

Jag kommer aldrig mer att få vila i hans famn. Jag kommer aldrig mer att skratta tillsammans med honom och få delge honom mina små Ploutmoscitat eller babbla om The Power of the Macaroni. Vi kommer aldrig mer att få träffas och somna tillsammans. Vi kommer inte att äta middag, glo på film eller älska med varandra. Aldrig mer gå hand i hand på stan. Aldrig någonsin igen kommer vi att dela det vi en gång delade... Är det någon som förstår varför man kastar bort något sånt?

Och nu vill jag åter igen dö. Jag blöder och vill avsluta mitt lidande. Skjut mig - någon!

Jag vill fortfarande vinna honom tillbaka. Han säger nej. Han vill inte hålla mig på halster - igen och han vill inte krossa mig - igen. Jag är villig att ta risken. Men om allt är slut så är det väl så. Men det hindrar mig inte från att fortfrande vilja ha honom alternativt att vilja dö.

Jag vill bara glömma och inte behöva känna mer.

Men jag måste fortsätta och jag kan ju absolut inte vinna honom tilbaka om jag är död. Jag vet att han har bestämt sig - men jag kan ju inte vara död om han skulle ändra sig. (han är den envisaste människan jag känner på ett sätt och helt tvärtom på ett annat sätt...)

Han är logisk och klarsynt i sin egen värld. Vi andra förstår ingenting.

Det skulle vara skönt att få somna utan tårar och att kanske få vakna utan tårar. Eller inte vakna alls.

Men det lär jag göra. Jag har ett jobb.

/Honung

Han kommer inte tillbaka. Det har nu framgått med all smärtsam tydlighet. Allt känns overkligt. Jag har ännu inte landat i det svarta hålet jag fortfarande faller i. Det kommer att ta tid. Så lång tid. Det här är, utan konkurrens det värsta jag varit med om... Och det är en hel del.

Ge mig en tidsmaskin och låt mig färdas en bit tillbaka och låt mig ställa tillrätta det jag gjorde fel. Det är det enda jag begär. Att få en chans att göra rätt, så att det här skulle försvinna. Den här smärtan som t.o.m. är fysisk... En enda chans.

Skalman och han famn är det enda jag vill ha.
Och det enda jag inte kan få.
Hur gör man för att sluta hoppas?

/Honung

Hur ska jag leva utan kärlek och stöd från en man som påstår sig älska mig? Hur ska jag leva utan att få visa min kärlek på de sätt jag kan och vill? Hur ska jag varje kväll kunna somna ensam? Utan ett telefonsamtal med ett "God natt. Jag älskar dig." Berätta för mig, hur?

 Hur ska jag orka vakna till ännu en grå dag utan ett god morgon och ljuset i ett par klara ögon? Hur ska jag orka ta mig upp ur sängen och gå till jobbet ännu en dag och hela dagen handskas med ytliga människor, för att ännu en gång åka hem till en tom och kall och mörk lägenhet? Utan en kram, utan ett leende...

Hur ska jag finna aptit igen? Jag är inte hungrig och bara tanken på mat äcklar mig.

Hur ska jag orka? Hur ska jag finna vilja att leva alls? Hur ska jag finna en mening med allt? Hur ska jag kunna se meningen med att någon kastar bort något som är det största som finns - kärleken? Hur ska jag finna mening och struktur i något som bara är kaos?

Jag vet inte. Jag lever i ett privat helvete. Mitt hjärta ligger sargat och blödande framför mina fötter, ditsparkat av någon som säger att han älskar mig. Min själ befinner sig gud vet var, antagligen bredvid honom.

Hur ska jag orka???

 /Honung

Men nu blir det tufft. Nu ska jag försöka sova utan Skalman. Inte hemma. Men ändå. Somna ensam och kall och utan öronproppar. Jag somnade runt 07.30 i morse och sov till 09.30. Jag är trött, så trött, men inte sömnig. Jag kommer nog att tjata lite om den här smärtan ett tag. Eller inte. Jag vet inte vad mer jag kan säga... Skalman vill inte ha mig. Jag vill ha honom. End of story. Om han hade varit en skitstövel och om jag inte velat ha honom och älskat honom så förtvivlat, skulle allt ha varit mycket enklare. Men livet är aldrig enkelt. Och om livet skulle vara enkelt någon gång, så dyker genast någonting upp som komplicerar allt. Jag ska försöka få lite sömn i ögonen. Jag gråter fortfarande så gott som hela tiden. Men nu bryter det mera ut i attacker som kommer helt oväntat. Hade jag varit ensam i Världens Ände så hade det inte varit minsta paus ens. Skalman frågade mig inatt om jag ville sova hemma. Han menade Världens Ände. Jag sa bara att hemma är där. I hans lägenhet. Det är mitt hem. Helvete, han kan väl komma tillbaka och ge folk en chans att rätta till det som är fel? Vi är ju BRA för varandra. Geeezzzz... Nu ska jag försöka sova. Får väl se hur det går. /Honung

Åkte till min bror, som ändå alltid älskar mig. Han är ju mitt blod.

Jag vill tacka för ert stöd och er uppmuntran. Jag vill tacka för era kommentarer, era sms och era samtal. Jag är så jävla ledsen att det är rent obeskrivligt. Det gör så jävla ont... Men jag vet att Skalman också är ledsen och har också ont. Kanske mer än jag, eftersom han också känner skuld.

Jag vill förtvivlat gärna ha honom tillbaka, men det ser ganska så nattsvart ut på den fronten.

Tack så jättemycket.

/Honung

 

Now, this is deeeeep, deeeeep shit och om du inte orkar läsa om elände, så sluta läs nu. Jag är inte säker på att jag orkar skriva om det. Jag är inte ens säker på att jag kommer att lägga ut det.

Tänk inga onda tankar om Skalman.

Han gjorde slut ikväll. Han tog min kärlek, min själ och kastade bort mig. Jag är nu utlämnad till vargarna. Till Världens Ände. Till ett hem som inte är ett hem. Till ett ställe där ingen lampa är tänd. Där inga kramar finns. Ingen värme, ingen kärlek, inget ljus. Livet är ett tomt svart hål och jag faller. Jag fortsätter att falla. När jag landat vet jag inte när jag kommer upp igen. Om jag över huvudtaget orkar ta mig upp därifrån den här gången. Den här gången vet jag inte. Det tog mig två år förra gången. Två år på riktigt. Har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta innan jag orkar lyfta blicken och leva igen.

Det värsta man kan höra är att någon älskar en djupt och innerligt och aldrig kommer att sluta med  det. Det värsta man kan höra är "Jag älskar dig, men jag befarar att jag inte är kär i dig". "Du är en underbar människa, men..."  och "Du förtjänar bättre än såhär" och "Jag vill att du ska vara lycklig" och blablabla - whatever. Been down that road before.

Om jag är en så jävla underbar människa och så fantastisk på alla sätt och vis, varför lämnar han mig då? Om det stämmer att han aldrig kännt sig så älskad, varför lämnar han mig då? Han är inte kär... Och han säger att vardagen inte fungerar. Jag säger att vi aldrig haft en chans till en vardag. Det var inte jag som lämnade landet. Det var inte jag som lämnade honom. Det var inte jag som inte ville ha en vardag. Allt jag ville ha var bara lite trygghet så att jag orkade bygga upp nånting. Jag trodde att vi skulle göra det tillsammans. Han är inte kär.

Definiera kär, snälla någon, för mig. Han sa att han kommer att sakna mig. Han sa att det gör förbannat ont. Han grät i mina armar. Jag grät i hans armar. Och nu vet jag inte varifrån jag ska få styrka att resa mig. Jag vet inte ens vad det skulle ha för mening att göra det.

Jag har i hela mitt liv blivit lämnad. Jag blev lämnad av min far. Sedan blev jag lämnad även av min mor. Efter det har jag ibland varit den som lämnat, av rädsla för att själv bli lämnad. Jag blev lämnad av tvåhundra bekanta och så kallade vänner för många år sedan, för att sedan ha en handfull kvar. (Och dem är jag djupt och innerligt tacksam för.) Mitt förra förhållande varade i sju år. Vi försökte få barn och hade planer på att köpa hus. Han lämnade mig för en annan kvinna. Det var ytterligare ett "bevis" för mig att jag inte dög. Att min kärlek inte räcker till. Den gången grät jag och kedjerökte och skottade snö. Den här gången slipper jag skotta snö.

Det här är ännu värre. Här finns kärlek, mäktig och stor. Här finns ljus i de vackraste ögon på jorden. Här finns omtanke, värme och en ärlighet så smärtsam att det skär. Jag är krossad. Tillintetgjord. Tom, kall och ensam. Och jag är fortfarande kär. Jag älskar honom och vill ha honom med varenda fiber och varenda del av mig som är jag.

Jag valde för ett år sedan att våga. Igen. Visade sig vara fel. Men ändå inte. Kan inte vara fel att älska någon. Men jag har antagligen gjort något fel, eftersom jag inte är älskad tillbaka. Älskad som en syster - visst, men jag har redan en bror. Jag behöver inte en till. Jag behöver en man. Jag behöver Skalman. Han lämnar mig.

Jag gråter hela tiden. Jag kedjeröker. Huvudvärken spränger. Jag orkar inte mycket mer.

I hela mitt liv har jag fått höra att jag är så jävla stark. Är det en egenskap som gör att det är ok att trampa på mig? Att skrynkla ihop mig till en boll och kasta mig i soporna? Att lämna mig på en skrothög? Är det ok, bara för att jag är stark? I så fall är det inte en egenskap jag uppskattar hos mig själv. Min så kallade styrka kommer att bli min död.

Vad ska jag nu ta mig till? Hur ska jag få ork att tänka på en framtid? Och hur ska jag någonsin våga älska någon igen? Jag har visat mig svag och sårbar och lämnat ut mig helt och hållet. Allt har jag givit. Nu är jag tom och kall. Jag vet inte om jag orkar göra det en gång till.

Jag får nog aldrig min dröm uppfylld. Den om en framtid av värme, kärlek och en familj. En hund och en liten täppa där jag kan odla tomater och smultron. Det är en enkel dröm, men svår för mig att nå.

Jag är krossad och förkrossad. Och jag orkar inte mer.

Jag säger det igen: Tänk inga onda tankar om Skalman. Han är en ärlig, omtänksam och ömsint människa. Om han inte är kär, så är han inte kär. Det gör honom inte till en skitstövel.

Jag vill bara veta vad jag gjort för fel.

Jag lämnar er nu med vår låt.

Fucking Heartbreaking...





/Honung