Honungsbullen

Peter Pan är en skolkamrat till mig, Honungsbullen. När jag hittade detta bland hans antecknngar på facebook så frågade jag om jag fick publicera det här som ett gästinlägg. Han gav sitt ok, så då gör jag det. Peter Pan är en man som fått kämpa mycket i sitt liv med utbrändhet och depression bl.a. Han kämpar på tappert och biter ihop och orkar ändå engagera sig i sådant som är viktigt att ta upp till debatt. Han är stark och det kommer att gå bra för honom till slut. Det är min övertygelse.

 

Så. Läs bara och kommentera gärna.

 

/Honung

 

av Peter Pan

 

Då sitter man här igen då.

Har inget speciellt att skriva om egentligen, förutom att jag inte gått ner någonting i vikt på 2 månader, å andra sidan har jag inte gått upp någonting heller vilket är bra.

När jag satte mig här kände jag att det var massor jag hade som jag ville få ur mig, få ur kroppen, ur systemet och aldrig behöva tänka på igen. Nu verkar det som det inte var så mycket ändå.

 

Det behövs så lite varje dag för att jag ska känna att jag har ett värde, även om jag inte är värd ett skit för någon annan än mina barn så känns det skönt att känna att man är värd någonting i sina egna ögon, för det är egentligen det som räknas... försöker jag intala mig. Men det är inte varje dag jag klarar av att utföra eller göra någonting jag tycker är värt att klappa mig själv på axeln för. Jag vägrar sjunka så lågt att jag klappar mig på axeln för att jag går upp ur sängen, väcker barnen eller borstar tänderna, vilket egentligen är allt jag orkar med vissa dagar.

 

Jag vill passa på att tacka, jag är inte lika modig som många andra som kan uttrycka sig positivt om andra offentligt, utan att känna sig dumma. Jag vill tacka de som på olika sätt uppmuntrar mig, och får mig att känna att jag kanske inte är så jäkla värdelös, trots att det är så jag känner mig.

 

Jag läste en artikel idag, jag vet inte hur jag snubblade över den, förmodligen var det någon som gillat den här på facebook men nu hittar jag inte vem det var, det spelar mindre roll. Jag länkar till den här om någon vill läsa. http://elingrelsson.se/2011/11/17/saret-som-inte-laker-2/

Den fick mig att må illa, känna ett fantastiskt hat mot personer som tycker de har rätt att behandla kvinnor som om de inte vore värda någonting.

Det gjorde mig sjukt ledsen att läsa att någon sagt att hennes kön var "ett sår som inte ville läka". Det måste innebära att någon skadat/sårat henne mer än jag kan föreställa mig.

Jag har otaliga gånger gått hem efter sena kvällar och hamnat bakom en kvinna och känt, helvete nu blir hon säkert livrädd. Jag har efter många om och men kommit fram till att det bästa är att långsamt sakta farten tills hon kommit ur syn och hörhåll. Att tvärstanna gör att kvinnan får hjärtattack verkar det som, att "förföljaren" helt plötsligt försvinner kan inte vara så kul. Att öka takten och försöka gå förbi är INTE att rekommendera, det kom jag fram till efter första försöket... jag var inte helt nykter när jag kom på det alternativet ska jag erkänna. Att byta sida på gatan funkar ibland, då kan hon hålla koll på en i ögonvrån och det verkar ha en lugnande effekt. Men många gånger har det hänt att man börjat byta sida, för att se att hon framför också börjat byta sida... INTE bra!

Men vafan ska det vara så för. Varför ska jag behöva känna mig som en potentiell förövare för att några idioter till män, osäkra, små, löjliga varelser ska kunna få sina kickar av att förnedra kvinnor på ett eller annat sätt. Varför ska kvinnor behöva bära överfallslarm för? Varför inte operera in en GPS i alla mäns pung så det alltid går att se vart fan vi är nånstans. Jag skulle inte ha någonting emot det. Visst… integritet hit och dit... men kvinnorna då? När ska dom få känna sig säkra? Det skulle inte hjälpa till 100% men det skulle gå fort att få fast förövaren/förövarna om inte annat.

Kanske är det egoistiskt av mig att tänka så, för jag tycker det är jobbigt att vara en potentiell förövare så fort jag hamnar på en gata eller en promenadväg ensam med en kvinna. Jag skulle vilja känna att hon inte såg mig som ett hot bara för att jag är man... det kan i.o.f.s. ha att göra med att jag inte är det vackraste exemplaret av man, jag skulle fan bli rädd för mig själv om jag stötte på mig själv nån kväll.... :)

Men hur ska vi lösa problemet då? Det är ju inte OK att halva befolkningen känner sig osäkra när de går ut.

Tänk alla som har det problemet hemma också, att deras löjliga missfoster till män ser det nödvändigt att slå eller psykiskt misshandla sina kvinnor för att känna att de har makt? Eller vad handlar det om? Jag har ingen aning, jag brukar kunna föreställa mig hur andra tänker i olika situationer, men har hittat några återvändsgränder. Jag kan omöjligt tänka mig in i hur kvinnomisshandlare, våldtäktsmän eller pedofiler tänker. Det finns säkert fler personligheter jag inte kan "spegla" mig i men det hör inte hit just nu. Kan någon normalt fungerande person tänka sig in i hur de fungerar? Om inte kanske vi måste vända oss till dessa förövare för att hitta svaret på hur vi ska få dem att sluta?

Oj, det här blev ju sjukt långt om någonting jag inte ens hade tänkt ta upp när jag satte mig här.

Det behövde väl komma ut, men på riktigt, går det att göra någonting åt det här? För så länge halva befolkningen känner sig osäkra kommer män kunna skaffa sig fördelar gentemot kvinnor, det är inte okej.

Läste någonting om en kille som skrivit om våldet mot kvinnor och han fick en jäkla massa hatmail och hot och allt vad det var... BRING IT ON! (Haha ungefär som nån läser det här) men hör av er på riktigt med telefonnummer och mötesplats så kan vi se om ni är så kaxiga när det inte är er fru eller flickvän som ni har framför er!

Ja ja, jag förstår att det inte går att sätta GPS i pungen på oss, det skulle skramla när vi sprang och när vi hade sex!

Åter till verkligheten, jag tror inte för en sekund att jag kan påverka kvinnors situation i det stora hela, men om jag kan få en enda idiot att tänka till så ... har jag gjort någonting jag kan klappa mig på axeln för idag.

Skönt det var att kunna skriva ohejdat :) Det var länge sen det också! Kontroll-läsa vad jag skrivit kanske? Nah, jag står för vad jag skrivit och har jag skrivit fel nånstans får jag väl stå för det också. Missuppfattas det av någon får jag väl förklara bättre helt enkelt.

 

Over and out.

 

Luka - Suzanne Vega