Så här är det..

Jag har en ny blogg. Om man vill följa mig kan man gå till poppiskort.blogg.se
 
Hoppas vi ses. Välkommen.

Fröken Fladderöra - kapitel 1 av (antagligen) 873.

Nu har det faktiskt hänt. Jag skickade en intresseanmälan till Hundar Utan Hem att jag gärna vill adoptera en hund. Skrev också vilken typ av hund jag var intresserad av. På hemsidan fanns några sötnosar som jag kunde tänka mig. I lördags kväll ringde en människa därifrån till mig, det var ok eftersom jag inte har något liv... Well. Det fanns en hund i Människobyn som var i akut behov av ett hem. I söndags kom hon. Fröken Fladderöra. Tuva Grodan Skrutthund Fladderöra.   
 
Enligt veterinär är hon ca. 4 år. Hon kom från ett rescueshelter på Kanarieöarna i Maj. sedan dess har hon bott i ett Jourhem i väntan på ett permanent hem. Hon kan absolut ingenting. Inte ett enda kommando, förutom Nej och det lyssnar hon på varannan gång typ. Hon kan inte heller leka. Hon vet ingenting om vad man gör med en boll. Eller en pipleksak. Jag tror inte att någon har lärt henne någonting under uppväxten. Ingen her lekt med henne och visat hur roligt det kan vara med hundleksaker. 
 
Tur att hon är rumsren. Det blir ändå hårt arbete för både oss och hunden när vi tränar. Vi har börjat med kommandot "stanna". Efter bara några dagar så funkar det hyfsat. Vi övar. Man får leverpastej eller korv när man gör rätt. Och man blir ignorerad när man gör fel. Hon fattar någorlunda. Det tar längre tid med en vuxen hund, men det är inte omöjligt. Eftersom hon inte lärt sig något alls så blir det lättare. Hon får lära sig nya saker och behöver inte lära om. När det är 100% bestämt att hon ska bo här och hon är betald och klar så ska vi gå en lydnadskurs. Tills dess så tränar vi på egen hand. Jag har läst på massor och frågar vana människor om råd. Och vet en del själv också sedan tidigare. Det är bara det att de hundar jag har haft har redan varit färdiga. Så goda råd är alltså bra. Och att läsa på.
 
Hon får massor av kärlek. Hon har bestämda regler. Vi är konsekventa med henne. Idag har hon lärt sig att man inte får någon godbit innan man ätit upp torrfodret. Hon struntar i det nämligen om hon tror att det vankas något godare. Idag har hon förstått att det inte blir något godare innan det är uppätet. Det är som med små barn. Man får ingen glass om man inte äter upp sin broccoli. Typ.
 
Vi tror att en man eller flera män någon gång har behandlat henne väldigt illa. Efter att Glufsen hade tillrättavisat henne i måndags så var hon livrädd för honom. Hela hunden skakade. Hon var reserverad mot män redan tidgare och lite rädd. Han blev tvungen att bygga upp hennes förtroende igen. Han droppar godis. Mutar. Ger henne maten och när han är ledig får de gå ut bara hon och han och träna eller göra vad de vill. Det lättade på bara en dag, men hon är inte helt på det klara med att hon kan lita på honom. Han skulle aldrig göra henne illa. Det är viktigt att hon kopplar honom till roliga saker. Det är inte rätt att jag är centrum av hennes universum. Jag måste kunna lämna henne med Glufsen. Annars kan jag inte gå någonstans. Ever.  
 
I alla fall är hon en korsning av lite allt möjligt som ingen vet. Hon är Cuteness Overload. Hon är generös med pussar och närhet. Hon ser ut att vara en ganska lycklig hund. Hon var supestressad när hon kom och det är inte konstigt. En flytt är jobbig. Komma till okända människor och helt nya omgivningar. Det verkar börja släppa nu för symptomen på stress har minskat och de minskar mer för varje dag. Det kan ta några veckor innan de är borta, men det tar sig. 
 
Hon väger blott fyra kilo. Hon är lugn och fin. Ignorerar andra hundar och är lite blyg för dem. Väldigt försiktig. Hon visar tydligt när hon är lekfull och tycker det är roligt när man brottas lite.
 
Med den här sjukdomen jag har är det viktigt att hunden är liten så att jag har kraft att kontrollera henne. Hon ska veta att hon är en hund och att det är jag som bestämmer. Jag skulle aldrig klara en stor hund. Om den blir ivrig och börjar dra i kopplet så flyger jag som en vante. Funkar inte. Fröken Fladderöra är perfekt. Jag är kär!
 
Och då är det så.
 
 
 

Äntligen

Ja, äntligen kan jag se ett ljus i den här förbannade tunneln, Det kan vara ett tåg, men det är inte troligt.
 
Alltså... Jag drogs med en ändlös, avgrundsdjup trötthet som inte var av denna världen. Den här tröttheten har funnits hos mig sedan tidig tonår coh inte har jag blivit piggare med åren. Nejnej... Trött, trött och trött på att vara trött. Nu, magiska under, har det kommit till en förändring.
 
De har försökt skriva ut olika piller som skulle få mig att piggna till. Ingenting hjälpte. Jag sov lika mycket för det. (Hela tiden och i tid och otid.) Så, drastiska åtgärder måste till och nu har jag fått Amfetamin. Det står amfetamin på burken. Ett litet piller på morgonen och sen...  Vips! Som genom ett trollslag har jag hamnat på normala människors energinivå. Och jag orkar t.o.m. göra saker på dagarna. För någon som inte har den här sjukdomen eller något liknande kan det vara svårt att förstå hur underbart det är. Det är bannemej fantastiskt.
 
Jag hoppas på att få hem en underbar hund i morgon eller på fredag. En pytteliten dammvippa som bor hos min kusin, där ingen har tid med honom. Det roliga är att jag aldrig har träffat min kusin. Så det blir spännande på fler än ett sätt. I alla fall, så har jag all tid i världen för en hund. Varken Glufsen eller jag kommer någonsin att jobba mer än halvtid, ever. Och jag är sjukskriven till den 15:e Januari och troligtvis ännu längre, Med en hund får jag något att ägna mig åt på dagarna. Typ 15 år framåt i tiden. Jag vill ha en hund, jag behöver en hund och jag älskar nästan alla hundar villkorslöst och djupt. Nu har jag all den tid som behövs när man har en jycke. Ljuvliga liv. Det var nog framförallt min läkare som tyckte att jag skulle ha en. Det sa han till mig sist jag träffade honom. Och tanken har funnits i många år. men jag har jobbat för mycket. Nu gör jag inte det.
 
Sedan jag blev sjukskriven har en känsla smugit sig på mig. Ingen behöver mig, ingen saknar mig om jag försvinner. Jag är inte behövd. Jag är ersättlig. Jag är varken unik eller oumbärlig. När man får såna känslor och umgås med såna tankar så blir man deppig. Så jag har varit lite smådeppig en längre tid. Nu kommer någon som behöver mig och som jag behöver för att må bra. Det här jag märkt när Glufsen och jag varit hundvakter. Nu sist i 14 dagar och jag mår mycket bättre. Det är en klar skillnad.
 
Well. jag ska på musikquiz ikväll. Nu orkar jag göra roliga saker utan att behöva oroa mig för att bli skittrött mitt i alltihopa.
 
Over and Out!
 
Puss&Kram små raringar!
 
/Honung
 

Det rör ju PÅ sig...

Jahaja... Saker händer i livet som jag är så fullständigt ovan vid. Som långtidssjukskrivning t.ex. Man har fått fylla i blanketter i all oändlighet. Och sen får man pengar. Jag har blivit sjukskriven i ytterligare tre månader. från och med måndag. Och mina dagar går.
 
Jag har skaffat en liten hobby. Försöker fika på stan minst en gång i veckan, gärna fler. Annars går en del tid åt till att glo på TV. Och det är så otroligt fördummande. Och irriterande. För på TV och framförallt i reklamen, ser och hör man de mest makalösa saker. Är det bara jag, eller reagerar ALLA på när de säger "pogrammet presenteras av..." Po-fuckin-grammet?! Är det inte narkomaner och gulhandlare som är angelägna om att det ska vara på grammet? Det heter för helvete programmet. Pro-gram.
 
Och reklam. Vilka grejor de uppfinner. Pepsodent White Now - för män. Jag frågar mig då, smakar den öl och snus eller? Har män annorlunda tänder än kvinnor?  Jag kan fatta om man uppfinner en speciell tandkräm för vampyrer, men olka för män och kvinnor? Nästa gång jag ska köpa tankräm så tänker jag definitivt köpa Pepsodent White Now, den manliga versionen, för att jag är rebell och måste naturligtvis utföra ett hammagjort vetenskapligt test för att utröna skillnaden och vari den i såfall består. Det kanske är som med rakblad. Rakblad för män är mycket effektivare än Venus Gilette som är för brudar. 
 
Sen har vi den automatiska tvålpumpen. Undvik spridning av bakterier i ditt hem. Du behöver inte röra tvålpumpen! Det är ju inte så att man tvättar händerna direkt efter att man rört vid tvålpumpen? Jag blir så trött... Det finns en rad andra saker som jag också irriterar mig på men det här är det vanligaste jag brukar muttra om i min ensamhet framför TV:n. Det kan också vara så att jag egentligen inte har några riktiga problem eftersom jag har tid och energi att gnälla om bagateller.
 
Nu har jag fått en ny medicin som ska bota tröttheten, som följer med den här sjukdomen jag har. Eftersom medellivslängden är så kort så vill jag inte sova bort mitt liv. Och även om jag lever tills jag blir 120 så vill jag fortfarande inte sova bort mitt liv. Got places to go, people to see and shit to do,. En av biverkningarna man kan drabbas av är trötthet. Fattar någon hur det går ihop?  Det är så otroligt komiskt i min värld. Det var likadant när jag en gång fick en salva mot utslag och klåda.... På bipacksedeln så stod det att en biverkning kunde vara utslag och klåda.
 
I alla fall så kan ytterligare en biverkning vara aggressivt beteende, humörsvängningar och vallningar. Klimakteriet - here I come! Om man läser bipacksedlar alltför noga så blir man dödssjuk. Och om det är jättemånga och allvarliga biverkningar så kan man räkna med att medicinen är good shit. Det är Glufsen som läser dem ingående så att han ska veta när det är dags att köra mig till sjukan om det blir aktuellt. På bipacksedeln till de antideppessiva tabletterna så står det att man kan bli deprimerad. Yes, det är kört för mig. Nu tar jag livet av mig. Inte. Min galhumoristiska och ibland, enligt vissa kollegor, morbida humor tar mig igenom det mesta. Tro det eller ej.
 
Jag har ju så träkigt på dagarna så folk förbarmar sig över mig och kommer hit och hälsar på. Först kom Sångfågeln hit och sov över och sen en ascool brud (tänker kalla henne Awesome) med humor och värme över dagen för några veckor sedan och vi tankade rosé och åt frukt och garvade en hel dag på min balkong. Ljuvligt. Sen kom syrran hit förra helgen och stannade i några dagar. MYYYYYS! I nästa vecka kommer min moster med bihang från Finland och hälsar på. Jag hoppas att hon tar med sig korv. För övrigt träffar jag M från nu och Skalman en del. I eftermiddag ska jag fika med Vacker, så livet rör sig lite. Rätt bra är det överlag.Joråsattee...
 
Det är i alla fall så landet ligger nuförtiden.
 
Och nu måste jag dra. Faktiskt. Håll nu tummarna för att jag blir pigg någon dag.
 
Puss&Kram små raringar.
 
/Honung
 
En för detta inlägg passande video följer nedan.
 
Bon Jovi - Bad Medicine
 
 

I got life

Tiden går och jag försöker fylla dagarna så gott det går. Vissa dagar blir jag kvar i soffan hela dagen. Fröken Latmask bruka vara på besök de dagarna. Andra dagar lunchar jag med någon vän, plockar hemma och irriterar mig på mig själv för att jag egentligen orkar dammsuga men vet att jag värker ihjäl mig efteråt om jag gör det.
 
Peter frågade om prognos... Jag kan säga såhär: Det blir inte bättre. Tvärtom. Det finns ingen medicin mot detta. Jag löper ökad risk för för tidig hjärtdöd. Medelåldern för kvinnor med den här sjukdomen är ca. 57 år. Och allt annat det medför gör det inte lättare. Men om jag hela tiden ska tänka på att jag snart kanske dör och på allt jag inte kan göra, så kan jag lika gärna gå och hänga mig direkt. Jag kan egentligen göra allt, fast på ett annat sätt. Lära nytt och lära om. Och Peter har dessutom rätt i att jag starkt ogillar "stackars dig pluttinutt". Det är inget sånt jag är ute efter när jag skriver här. Det är för att få utlopp för alla tankar och för att få tiden att gå.
 
I morgon kommer sötaste Sångfågeln hit och vi ska till en båt och quizza lite. Sen ska hon sova här och vi får mysa ihop tills hon åker till jobbet på torsdag. Det är så underbart att kunna ta hem folk! Förut kunde man inte ens erbjuda en vettig sittplats när folk kom och hälsade på. Nu finns en bäddsoffa och allt. Kittlar dödsskönt. Det är dessutom lättare att hålla ordning här. Inte för att jag blivit pedant på gamla dagar - bara lite. Det blir lätt så när man går hemma och tvingas se dammråttorna dag ut och dag in.
 
Jag pysslar mycket också. Jag gör små kort. Det är egentligen scrapbooking, men jag gör alltså kort. Det går ganska bra för att vara en amatör utan finmotorik. Någon dag kanske jag publicerar någon liten bild. Den dagen är inte idag. Jag har givit bort fem stycken. Det har visat sig att glitterhårspray kan bli rätt snyggt om man gillar bling. Snart ska jag sätta igång med att göra smycken också. Jag är inte riktigt mogen för det ännu. Behöver värpa ett tag. Jag har material till det.... Så...Any week now.
 
I alla fall så har jag inte hittat någon annan med den här sjukdomen ännu. Jag känner mig fortfarande rätt ensam. Och en dag dör jag av leda. Men tills den dagen kommer så fortsätter jag väl att skriva lite. Och facebooka och pyssla och dammsuga fast jag får värk av det.
 
Skalman föreslog att jag skulle börja med modellera för att träna fingrarna. Snart börjar jag med det också. Ja. jag umgås fortfarande med Skalman. En sån människa vill man ha i sitt liv. Som kommer med smä Skalmanismer och predikningar och fattar ens humor. Man behöver inte vara tillsammans med honom för det. Jag har Glufsen nu och han lämnar i alla fall inte landet halva tiden. Och vi skrattar mycket. Han är kvick som en vessla och får mig att skratta närsomhelst, utan förvarning och alla dagar.
 
Livet är överlag och trots allt rätt bra. De blir vad man gör det till, eller hur?
 
Puss&Kram små raringar!
 
/Honung

RSS 2.0