Jag Är Tillbaka Litegrann
Länge sen jag skrev. Har liksom stannat upp och nu vet jag inte om jag kan längre. Men det vet jag ju inte om jag aldrig prövar. Så nu får de få stackars själar som tittar in här stå ut en stund med mitt svammel.
Så här sitter jag nu och lyssnar på julmusik och ska försöka stå ut. Med juljobb, själva julen och allt som hör till. Det enda jag egentligen vill ha är sylta och en ny soffa. Eftersom vi oftast är två i det här huset numera så är en ny soffa egentligen en absolut nödvändighet. Jag är en liten liten gumma i en liten liten lägenhet med en liten liten soffa, Jag har minsann mätt och räknat ut att en tresitssoffa får plats alldeles utomordentligt. Så, då får det bli så. Måste bara flytta på lite saker så blir det bra.
Vad har hänt sedan April då? Jaaaa, vi begravde mamma i havet och sen blev det stilla. Bara så jävla... tomt liksom. Efter begravningen fanns inget mer att göra. Så tid har ägnats åt att läka ihop. Nu närmar det sig årsdagen och jag saknar henne så otroligt mycket. Jag behöver snacka med henne! Så hon får allt ta och komma hit och spöka lite.
Jag hade en Major Llife Crisis under hela våren. Mammas bortgång, efterföljande begravning och så skulle jag ju fylla 40 dessutom. Helvete, jag var tvungen att bli "vuxen" ju.
Jag åkte till Danmark när jag fyllde. Übermysigt. På morgonen när jag fyllde så stod en dansk flagga stoltserande på köksbänken tillsammans med en antik kaffekopp som var min present. Nåja, antik kanske den inte var... Den var från 1972, som jag. *här skule en smiley passa men av princip så skriver jag inte ut smileys i bloggen* När jag kom hem från Danmark var det två grader varmt på Arlanda. Jag kom hem, packade om min väska och drog direkt till Finland. Dit vill jag åka oftare (inte för att det var mycket varmare där), för så bortskämd med mat, bastu och öl har jag sällan blivit. Lovely att få träffa alla släktingar också.
Apropå släktingar har jag nu återförenats med min lillasyster Katte. Hade inte sett henne på minst 25 år när vi bestämde oss för att träffas. Så det gjorde vi och ses ofta nuförtiden. Tänk så mycket som händer på ett år...Stora, livsavgörande saker. Sedan förra nyåret så har mitt liv förändrats och på det stora hela till det bättre. Synd att jag inte kan dela det med mamma. Men eftersom jag är lite hokuspokusaktig av mig så kan jag nästan tro att hon har ett finger med i spelet. Hon skickade en man som skämmer bort mig, hon skickade syrran och hennes syrror och deras underbara mamma. Och jag känner att jag fått bättre kontakt med övrig släkt också. I alla fall litegrann. Jag träffar nästan aldrig min bror nuförtiden, men vet att han finns där alltid om det skulle behövas. Jag hoppas att han känner detsamma.
Jag är ringrostig i mitt skrivande... Fy farskon, jag måste öva oftare. Inte för att det jag skriver är intressant eller spännande utan för att jag behöver en ventil.
Stack till Kreta i September och det var underbart! Jag var där solo och bodde på ett litet familjeägt hotell med pool. Hotellvärdinnan fixade kaffe till mig varenda morgon trots att det absolut inte ingick. Tänk, sån tur jag har. Kaffe är ju religion och själva orsaken till att jag överhuvudtaget orkar vakna och bli människa varenda morgon. De som känner mig vet det och de som inte känner mig verkar ha det på känn. Jag åt middag med en tysk tjej från Norge nästan varenda kväll. Jag vet exakt hur man uttalar "Herregud, vilken man!" på norska med tysk brytning. Hon syftade på en servitör som satt vid vårt bord och berättade sitt livs historia den kvällen vi var där tillsammans. Hon hade varit där själv kvällen innan och var såklart tvungen att visa upp denne Adonis för mig. Jösses, så snygg var han inte. Han var bara grek och ogift. Gifta greker blir gubbar på en gång. I alla fall de i Grekland blir det.
Kreta i September gjorde November i Uppsala mycket lättare kan jag säga.
För övrigt så är det onsdag och sen är det onsdag igen. Onsdagar betyder quiz på Pipes med underbara människor, underbart husband och underbar stämning. När man jobbar helger så är fredagen inte alls betydelsefull och ofta är inte lördagen det heller, så onsdagar är roligast. Har varit med på nästan varenda quiz sedan förra året vid den här tiden. en gång var jag sjuk och nästan döende, en gång var jag i Danmark och en annan gång var jag på Kreta. Annars har jag nog varit där varenda gång med mitt lag. Trevligt är det. En liten hobby man har skaffat sig liksom.
Allt är inte bara rosenrött såklart. Min pappa har fått Cancer och det ser inte jättebra ut... Får se hur det går för honom. Just nu mår han efter omständigheterna ganska bra, fast han är jättetrött. Jag oroar mig en del för honom, men han har människor runtomkring sig som tar hand om honom och hjälper till med det han inte orkar längre. Jag åker dit så ofta jag kan och hälsar på. Såklart. Vi har inte haft jättebra kontakt genom åren, men kärlek har ändå alltid funnits där. Jag har ingen annan pappa, så jag försöker ta vara på den tid jag har kvar med den jag har. Jag är en stor flicka, men det känns lite jobbigt att kanske bli helt föräldralös inom en inte alltför lång tidsrymd. Han har cancer på svåra ställen i kroppen... Inte helt lätt att åtgärda. Så, man får se.
Tänker gå nu.
Lämnar er med en underbar video.
Bed of Roses - the Swedish in Italian way. Med ena halvan av husbandet Hans Günters på Pipes.
Håll tillgodo.
.
Tough Shit
I morgon, fredagen den 13:e April ska vi lägga vår mamma till sin sista vila. Anledningen till att det dröjt så länge är för att hon ska vila i Östersjön. Och vi ville att det skulle vara fredagen den 13:e för att det var hennes turdag. Man kan inte åka i en liten båt och lägga en urna med sin mor i Östersjön om det är fredagen den 13:e... I Januari. Så vi fick vänta.
This is tough shit, I'm tellin' ya! Fy faaaaaaan.... Jag har levt med en käsnla av overklighet sedan hon gick bort. Nu är det final. Verklgheten kom rusande och skrek "HA! IN YOUR FACE!"
Men det blir att avslut. Ett avsked. Kanske det svåraste avsked jag gjort hittills. Men sen kanske man kan ta itu med livet på riktigt. Jag vet inte, men den senaste tiden har varit tung, så jävla tung. Jag tror och hoppas att det blir lättare efter "sjösättningen".
En sak som jag blivit bättre på under den här tiden är att inte fästa så stor uppmärksamhet på bullshit eller bagateller. Jag har inte tid med varken det ena eller det andra. Livet är kort och såvitt jag vet så kan vi alla dö i morgon och varför ska jag ägna mig åt småsaker? Jag gör det inte. Jag vägrar.
Jag tänker ägna mig åt att känna solens strålar i mitt ansikte, känna vinden i mitt hår, höra fåglarna kvittra och försöka njuta så mycket jag kan av livet. Som en hyllning till min döda mamma ska jag leva. Verkligen leva.
Jag kan känna glädje, jag kan känna kärlek, jag kan känna värme. Visserligen kan jag även känna smärta, sorg och ilska - men det är alltihop att vara mänsklig. Och det är det man måste vara - mänsklig. Man får inte låta sig tryckas ner och känna bitterhet. Då sviker man sig själv.
Jag tänker inte gräva ner mig, även om jag är förbannad över orättvisan som livets nycker bjuder på ibland.
I morgon säger jag farväl och slänger en ros i havet, En lång, röd för hon älskade röda rosor. Och varje gång jag vill gå någonstans och tänka på henne, om jag behöver en speciell plats så går jag till Östersjöns strand någonstans och slänger rosor i havet... Det är så det får bli.
Och då är det så.
Jag hoppas att jag slipper bryta ihop i morgon.
Tough shit.
/Honung
Fick höra av min kollega igår att jag har en morbid humor. Visst är jag ibland morbid och har ibland en galghumoristisk syn på livet.
Jag bjuder på den här videon som en bekräftelse på detta påstående...
"It took a funeral to make me feel alive"
Life is Beautiful - Sixx AM
This is tough shit, I'm tellin' ya! Fy faaaaaaan.... Jag har levt med en käsnla av overklighet sedan hon gick bort. Nu är det final. Verklgheten kom rusande och skrek "HA! IN YOUR FACE!"
Men det blir att avslut. Ett avsked. Kanske det svåraste avsked jag gjort hittills. Men sen kanske man kan ta itu med livet på riktigt. Jag vet inte, men den senaste tiden har varit tung, så jävla tung. Jag tror och hoppas att det blir lättare efter "sjösättningen".
En sak som jag blivit bättre på under den här tiden är att inte fästa så stor uppmärksamhet på bullshit eller bagateller. Jag har inte tid med varken det ena eller det andra. Livet är kort och såvitt jag vet så kan vi alla dö i morgon och varför ska jag ägna mig åt småsaker? Jag gör det inte. Jag vägrar.
Jag tänker ägna mig åt att känna solens strålar i mitt ansikte, känna vinden i mitt hår, höra fåglarna kvittra och försöka njuta så mycket jag kan av livet. Som en hyllning till min döda mamma ska jag leva. Verkligen leva.
Jag kan känna glädje, jag kan känna kärlek, jag kan känna värme. Visserligen kan jag även känna smärta, sorg och ilska - men det är alltihop att vara mänsklig. Och det är det man måste vara - mänsklig. Man får inte låta sig tryckas ner och känna bitterhet. Då sviker man sig själv.
Jag tänker inte gräva ner mig, även om jag är förbannad över orättvisan som livets nycker bjuder på ibland.
I morgon säger jag farväl och slänger en ros i havet, En lång, röd för hon älskade röda rosor. Och varje gång jag vill gå någonstans och tänka på henne, om jag behöver en speciell plats så går jag till Östersjöns strand någonstans och slänger rosor i havet... Det är så det får bli.
Och då är det så.
Jag hoppas att jag slipper bryta ihop i morgon.
Tough shit.
/Honung
Fick höra av min kollega igår att jag har en morbid humor. Visst är jag ibland morbid och har ibland en galghumoristisk syn på livet.
Jag bjuder på den här videon som en bekräftelse på detta påstående...
"It took a funeral to make me feel alive"
Life is Beautiful - Sixx AM
If Tomorrow Never Comes
Jag har tappat bort mina ord. Nu låter jag dem komma bara. De som jag hittar får jag försöka sätta ihop till några begripliga meningar. Jag vet inte hur, men jag ska försöka.
Allt jag skrivit i den här bloggen har hela tiden handlat om mig. Mitt liv, mna känslor, mina tankar. Det är en egotripp och ett sätt att ventilera. Som terapi. De som läst och läser får naturligtvis tycka och tänka vad de vill, men jag kan inte utgå ifrån någon annan än mig själv. eller hur?
Jag har inte ord att beskriva vad jag känner. Det händer att jag brister ut i gråt helt oväntat och utan förvarning. Bara sådär kommer tårarna och det känns som jag ska kvävas. Det har hänt att de inte bara runnit - de har sprutat. På riktigt. Rakt ut. Jag brukar kunna kontrollera dem annars, men inte nu. Så länge jag är på jobbet och träffar folk, så går det lättare. Men sen, när jag är ledig och ensam kommer tankarna. Och tårarna. Inte hela tiden längre, men det kan räcka med en sång, ett ord eller någon obetydlig bagatell...
Ingenting har lämnats osagt. Allt reddes ut medan tid var. Luften var klar och man var trygg med det.
Hon brukade läsa den här bloggen. Läste vartenda ord och hon förstod även det som stod mellan raderna. Hon fattade alltid allting. Hur jag kände och hur jag tänkte. Begrep utan att jag behövde förklara allt hela tiden. Gav råd om man frågade efter det. Gav fan i att ge dem om man inte frågade. Inte för att hon var rädd för att säga vad hon tyckte... Hon hade starka åsikter och var envis som en åsna på gott och ont.
Min mor gick bort den 30:e December.
Jag tänkte ringa henne idag och så slog det mig att jag inte kan det. Jag var på väg. Satt med telefonen och tänkte ringa för att jag hade tid idag och skulle verkligen behöva prata med henne. Har lite saker jag skulle vilja säga henne och undrar över. Lite vilse i tillvaron för närvarande och smått förvirrad och hade behövt hennes råd, för hon kände mig utan och innan. Och jag kan inte längre. Tanken är svindlande. Skrämmande. Hon försvann ut i evigheten och här sitter jag och önskar inget annat än att bara få växla några ord. Bara några ord som kan guida mig i någon riktning. För jag fattar ingenting av det här livet.
Hon gick bort i sömnen. Hon var förvirrad de sista dagarna. Hon trodde att hennes föräldrar var där, så hon hade ingen ångest. Hon var inte rädd och hon kände sig inte ensam. Lugnt och stilla drog hon sitt sista andetag och hjärtat slutade slå. Och så var hon borta. Från det ena ögonblicket till det andra.
Jag träffade henne de sista dagarna hon levde. Hon hann fylla 66 år. Två dagar senare dog hon.
Ingenting har lämnats osagt. Den sista gången jag pratade med henne i telefon sa jag till henne att jag älskade henne. Jag sa det inte så ofta, men jag är glad att jag sa det den gången. Jag visste inte att det var den sista gången, men kanske anade jag det någonstans djupt inom mig. Jag vet inte varför, men det kändes viktigt just då att få det sagt.
Jag är trots allt glad att vi hann prata igenom saker och ting. Saker som hänt, hur det har varit. En mor och dotter-relation är aldrig enkel. Men det blev enkelt när vi väl hade pratat om allt.
Nu får man lära sig leva med sorgen och saknaden. Har inte ord att beskriva hur det känns. Men jag håller nog ihop. Om jag någon gång brister, så finns det människor runt omkring mig som hjälper mig att limma ihop mig. Men smärtan är konstant coh saknaden oändlig. Nästan outhärdlig.
De som visat stöd och deltagande är oerhört många. De har ringt skrivit och kramat och funnits där. Till dem har jag bara ett ord och det är inte nog. Men ordet är: Tack.
Säg till dina nära att du älskar dem. Vem vet vad som händer i morgon?
/Honung
If Tomorrow Never Comes - Ronan Keating
Allt jag skrivit i den här bloggen har hela tiden handlat om mig. Mitt liv, mna känslor, mina tankar. Det är en egotripp och ett sätt att ventilera. Som terapi. De som läst och läser får naturligtvis tycka och tänka vad de vill, men jag kan inte utgå ifrån någon annan än mig själv. eller hur?
Jag har inte ord att beskriva vad jag känner. Det händer att jag brister ut i gråt helt oväntat och utan förvarning. Bara sådär kommer tårarna och det känns som jag ska kvävas. Det har hänt att de inte bara runnit - de har sprutat. På riktigt. Rakt ut. Jag brukar kunna kontrollera dem annars, men inte nu. Så länge jag är på jobbet och träffar folk, så går det lättare. Men sen, när jag är ledig och ensam kommer tankarna. Och tårarna. Inte hela tiden längre, men det kan räcka med en sång, ett ord eller någon obetydlig bagatell...
Ingenting har lämnats osagt. Allt reddes ut medan tid var. Luften var klar och man var trygg med det.
Hon brukade läsa den här bloggen. Läste vartenda ord och hon förstod även det som stod mellan raderna. Hon fattade alltid allting. Hur jag kände och hur jag tänkte. Begrep utan att jag behövde förklara allt hela tiden. Gav råd om man frågade efter det. Gav fan i att ge dem om man inte frågade. Inte för att hon var rädd för att säga vad hon tyckte... Hon hade starka åsikter och var envis som en åsna på gott och ont.
Min mor gick bort den 30:e December.
Jag tänkte ringa henne idag och så slog det mig att jag inte kan det. Jag var på väg. Satt med telefonen och tänkte ringa för att jag hade tid idag och skulle verkligen behöva prata med henne. Har lite saker jag skulle vilja säga henne och undrar över. Lite vilse i tillvaron för närvarande och smått förvirrad och hade behövt hennes råd, för hon kände mig utan och innan. Och jag kan inte längre. Tanken är svindlande. Skrämmande. Hon försvann ut i evigheten och här sitter jag och önskar inget annat än att bara få växla några ord. Bara några ord som kan guida mig i någon riktning. För jag fattar ingenting av det här livet.
Hon gick bort i sömnen. Hon var förvirrad de sista dagarna. Hon trodde att hennes föräldrar var där, så hon hade ingen ångest. Hon var inte rädd och hon kände sig inte ensam. Lugnt och stilla drog hon sitt sista andetag och hjärtat slutade slå. Och så var hon borta. Från det ena ögonblicket till det andra.
Jag träffade henne de sista dagarna hon levde. Hon hann fylla 66 år. Två dagar senare dog hon.
Ingenting har lämnats osagt. Den sista gången jag pratade med henne i telefon sa jag till henne att jag älskade henne. Jag sa det inte så ofta, men jag är glad att jag sa det den gången. Jag visste inte att det var den sista gången, men kanske anade jag det någonstans djupt inom mig. Jag vet inte varför, men det kändes viktigt just då att få det sagt.
Jag är trots allt glad att vi hann prata igenom saker och ting. Saker som hänt, hur det har varit. En mor och dotter-relation är aldrig enkel. Men det blev enkelt när vi väl hade pratat om allt.
Nu får man lära sig leva med sorgen och saknaden. Har inte ord att beskriva hur det känns. Men jag håller nog ihop. Om jag någon gång brister, så finns det människor runt omkring mig som hjälper mig att limma ihop mig. Men smärtan är konstant coh saknaden oändlig. Nästan outhärdlig.
De som visat stöd och deltagande är oerhört många. De har ringt skrivit och kramat och funnits där. Till dem har jag bara ett ord och det är inte nog. Men ordet är: Tack.
Säg till dina nära att du älskar dem. Vem vet vad som händer i morgon?
/Honung
If Tomorrow Never Comes - Ronan Keating
