Honungsbullen

Sitter åter på ett hotellrum ett drygt tusental kilometer närmare ekvatorn, även om utetemperaturen skulle kunna föranleda mig att tro att jag ännu inte lämnat Staden som Gud Glömde.

Efter närmare 10 dagar i Honungs värmande Tillvaro har väderkvarnarna åter kallat på Internetvärldens egen Don Quixote att ryka ut med sin tlötta kuse. Aux armes!

Honung är gott. Det värmer. Det är sött. Det är närande för själen. Det läker trötta kroppar och själar.
Men det kostar på att vara en Honung i Tillvaron. Att vara min Honung i Tillvaron.

Större delen av tiden befinner jag mig Långtbortistan medan Honung pulsar runt i Tillvaron med kalla fötter, rinnande snok och frusen märg. Det är inte lätt för henne. Det är inte heller lätt för mig att vara tillfreds med det faktumet. Men hon är tapper.

När vi äntligen ses sprider sig en inre värme som tinar våra frusna själar. För några timmar, några dagar, så blir vi nästan människor igen - innan det är dags för mig att åter kliva upp på Rocinante och jaga väderkvarnar igen. Livet som entreprenör och Honungsdyrkare på distans är så långt ifrån glamoröst man kan komma. Believe me.

I mångt och mycket lever vi för de stunder vi ses. Och vi lever på förhoppningen att vi en dag kan göra de stunderna till vår vardag.

Kommer vi att lyckas? I ärlighetens namn vet jag inte. Men vi kommer att försöka.
You don't fail until you stop trying. I'm telling you.

Keep the faith.

Skalman. In another Galaxy. Far, far away.

Dagens Bossanova:

 

Nu är Skalman avvinkad för den här gången. Han har lämnat en använd T-shirt som jag kan bo i tills doften av honom gått ur. Om tre veckor kommer han hem igen. Wonderful - indeed.

För första gången på flera år ser jag fram emot julen extra mycket. Förra julen var jättemysig och jag tillbringade den med den viktigaste delen av min familj - Storebror och hans barn. Sen var min svägerska såklart med och min brors svägerska och svåger och deras barn och min brors svärföräldrar och barns flickvänner. Tomten är far till alla barnen... Nåväl, det var kul, men det var inte min tradition. Jag hade tappat den. Och var vilse i tillvaron. Nu är det dags för mig att skapa nya traditioner. Inget märkvärdigt - men något eget tillsammans med Skalman. En sak bara: Skalman tycker inte om julskinka! Hur kan man inte tycka om det? Och jag kommer att få äta julskinka tills domedagen kommer. Man kan köpa några skivor bara på Ica, men vad händer då med doften? Det ska ju dofta skinka och stearin och glögg och gärna gran också. Jag får väl bjuda hit folk som vi tycker om... Så jag får hjälp med att äta upp skinkan.

Min brors äldsta barn är nu en 18-årig yngling med körkort och han är kaxig. Han kallade mig för tant upprepade gånger på msn häromdagen. Alltså - så jävla kaxig. Men läs här så gullig han är ändå. Hans P.S. i slutet. Alltså, jag garvade så jag höll på att ramla av stolen. Det är kul att se brorsans ungar växa upp och märka att de har humor.

Jag har bett Skalman att köpa mascara till mig på någon taxfreeshop nära honom. Hur många tror att han kommer hem med rätt mascara? Och hur många av er tror att han inte gör det? Kan vara intressant att se lite statistik på oddsen. Och sedan se resultatet när han väl kommer hem igen. Jag ville skicka med honom min intorkade hylsa, så att det säkert skulle bli rätt, men han kom ihåg både märket, sorten och färgnumret (efter test igår kväll) och åkte utan den intorkade mascaran. Färgnumret speciellt är viktigt. Jag använder aldrig svart mascara. Jag gillar an brunsvart variant, som inte ser så hård ut mot mitt bleka anlete.

Alltså, vad ska vi göra åt mörkret? Det är så mörkt och allt är grått, grått och grått... Jag tror jag får slänga in mig i ett solarium. Det brukar lätta lite på gråtrycket. Och så blir man lite snyggare och ett par rynkor rikare. Men detta med rynkor - jag säger bara att det är nu jag känner behov av att se snygg ut. Inte när jag är 83 - om jag lever. Så fuck rynkor - jag tänker sola. Varde ljus.

I veckan ska jag vara hundvakt åt Pudeln Pia. Hennes matte ligger gipsad efter ett snubbeläventyr i skogen. Så Pudeln Pia får följa med mig till Världens Ände några dagar. Jag är ledig i tre dagar på raken, så det blir bra. I brist på Skalman så får man kompensera med något annat levande, lurvigt och kärleksfullt kreatur. Hon är så rolig. Av alla ställen i hela vildmarken som man kan släppa sin poop, så väljer hon nio gånger av tio Herrgårdsparken. Diva.

Jag börjar jobba om en timme och ska försöka trycka in ett par linser i mina ögon. Jag har fått nya brillor av Skalman som är übersnygga, men jag tänkte att linser att komplettera med kan vara bra. När jag vill vara snygg eller nåt. Bra om man tränar och sånt också. De är bara så himla svåra att få dit. Tar en jäkla tid.... Mina blinkreflexer fungerar i alla fall alldeles utmärkt. Det är bevisat med all önskvärd tydlighet.

Snart ska Storebror och jag gå på Whitesnakekonsert! Tack Skalman! Och med de nya brillorna är chanserna stora att jag ser något också. To see David C is a good thing.

Herregud - vad jag älskar den mannen. Inte bara för att han köper konsertbiljetter och brillor - uatn för att han är som han är. Rolig och varm och smart och konstig. Jag fattar fortfarande inte hur man inte kan tycka om julskinka... Men det är så Skalman på något sätt. Karaktäristiskt Skalmanaktigt.

Nåväl - trötsa mig medan han är borta. Det är bara tre veckor ju. En fis i rymden. Perspektiv.

Bye for now kära raringar tills vi hörs igen!

Er Egen Honung i Tillvaron /M

Lång tajm folks. Total torka här och hjärnan som förvandlats till ett fucking russin. Sunmaid.

Alla har pratat om vädret. Eller ovädret kanske man ska säga. Vädret är ett outtömligt samtalsämne och egentligen det enda man kan klaga på i all oändlighet utan att någon snusförnuftig besserwisser kommer och säger åt en att göra något åt det. Det enda man egentligen kan göra är att åka ifrån det. Vädret alltså. Men när det är snöfall i tre dygn, oavbrutet, så visar det sig vara ganska svårt att komma bort från det... Flygplan, bussar och tåg tål inte väder. Och man kan ju tycka att när det ändå kommit flera meter snö. så kunde det fått stanna kvar till jul i alla fall. Men nejdå... Allt ska smältas ner till en jävla sörja, så att man måste sticka hemifrån en kvart tidigare än man behöver för att komma i tid till jobbet. Och detta är vad Skalman skulle kalla för kvalificerat mummel.

Skalman är fortfarande hemma. Han åker på söndag igen och blir borta i tre veckor. Det klarar jag. Såklart. Det är jag som är the Almighty Hunny - the Ruler of Skalmans universe.

Kvinnor har i alla tider fått vänja sig vid att vänta på män. Penelope väntade på sin Oddysseus i tjugo år. Tjugo år - read my lips. Medan han var borta och krigade och sedan seglade i tio år så satt hon hemma och broderade och väntade. Det var en kvinna med tålamod. Min darling bästis har spenderat månadsvis med väntande (många månader på raken) medan hennes karl har varit borta och bevarat freden i länder där folk är förbannade på varandra och mer än gärna bombar litegranna. Månadsvis i tio år. Vi hade en praktikant på jobbet vars man kom hem en gång i halvåret. Han jobbade i Saudiarabien. Sen ska vi inte ens nämna alla krig och sånt snusk då kvinnor fått vänta... Kvinnor kanske är konstruerade för att vänta. Fan vet... Men jag vet att jag kan vänta i tre korta veckor. Det handlar om perspektiv.

I vår blir det värre innan det blir bättre. Skalman kommer inte att ha möjlighet att pendla som nu och lova mig att ni då muntrar upp mig i mitt uttrokade tillstånd. Jag vill festa och gå ut och dansa. Utan Skalman måste jag få ha lite roligt - i alla fall ibland. När han är hemma har jag roligt nästan hela tiden utan att för den skull behöva dansa med kroppen full av Margaritas.

Livet går sin gilla gång och jag ägnar så mycket tid jag kan åt Skalman. När vi inte jobbar häcken av oss. Ni ska inte tro att han är ledig när han är hemma. Nej, nej... Han har konferenssamtal hit och dit på franska och engelska och sitter med hela excel fullt av siffror och sånt. Hela tiden nästan. Det ser aptråkigt ut. Tur att alla är olika.... Om alla var som jag, så skulle världen vara plattare. Ingenting skulle sticka upp ur marken som man kan snubbla på. Och det skulle antagligen vara fred på jorden för folk skulle ägna mer tid åt att vara snälla. Och inte hålla på och bråka om bagateller eller skapa problem där det inte finns några. Som jag sa till Skalman häromdagen: "Vi kan bråka om pengar eller bara ligga med varandra. Välj själv." (Det var inget bråk. Det var det att han sa att han är skyldig mig pengar varpå jag sa att så inte är fallet.)

Nu ska jag gå. Jag är the Laundrybitch from Hell idag. Skalman tar en välförtjänt tupplur. Jag måste handla. Och sånt är livet. Hoppas ni mår bra. Jag mår väldigt bra för tillfället - sanna mina ord. Glöm inte att rösta på Kevin i kväll.

Puss & Kram!

Er egen Honung i Tillvaron /M

Alltså Kevin. Idol-Kevin. Jävlar i min låda, vilken kille. Och alltid glad. Jag är slav under Idol och jag hejar allt jag kan på Kevin minsann. Om Skalman lämnar mig så sticker jag till Malta och hämtar hem en egen Kevin. Som kan sjunga en och annan trudelutt kanske, men det är inte nödvändigt.

Jag är påväg till jobbet. Jag ska jobba hela dagen i mitt anletes svett och sen ska jag hem och äta mat och umgås lite. Har inte så himla mycket tid till att skriva. Jag vill ju vara med Skalman nu när han äntligen är hemma. Den här ständiga och upprepade separationen tär och vi vet inte om vi kommer klara det, tills saker stabiliseras. Det tar hårt på förhållandet att leva på distans. Att han bor utomlands gör ju inte saken lättare. Man kan inte åka dit en helg då och då, för det har man inte råd med. Och ska man flyga med Ryan Air så tar det åtta timmar att ta sig dit. Och då har den helgen gått.

Den ständiga deppigheten när han är borta tär hårt på mig. Och sen när han kommer hem blir allt rosa. Och sen blir jag deppig igen. A roller coaster - I'm telling you. Vi har pratat om det. Och det är skönt att vi kan prata om det, men faktum kvarstår. Vi vet inte om vi klarar det.

Men vi kämpar på. Känslorna är de rätta. This is looooove! Men räcker det med kärlek? Jag vet inte, men det är nog bra om man försöker vara lite praktisk också. Skalman är praktisk och ser verkligeheten som den är. Jag vill inte vara praktisk - jag vill bara känna. Och som jag sa till Skalman igår - om han flyttar till månen så är jag beredd att packa mina väskor och flytta dit, jag också. Egentligen - vad är problemet? Så tänker jag. Vi tänker olika.

Nåja, jag måste i alla fall in i en dusch nära mig. Och sen ska jag ut i snön. Egentligen ska man dra på sig en overall och gå ut och göra snöänglar. Men har man ett jobb så har man och så är det inget mer med det.

Bye för nu och Puss & Kram dåra!

Er egen Honung i Tillvaron /M

Full vinter ute. Ikväll kommer Skalman hem från ett regnigt Luxemburg till ett snötäckt Sverige. Jag sa åt han igår att ta på sig varma kläder.

Jäklar, vad jag längtar!
Kolla så tjusig han är: That's my guy!

Nu, kaffe i koma!

 Tills jag har tid igen - Er Egen Honung i Tillvaron /M

Dagens till han ära:

I morgon kommer han äntligen hem. Jag behöver inte frysa mer.

Honung i Tillvaron /M

Tills i morgon - ögon och örongodis:

 

Sen är det bara Skalman!

Puss & Kram!

Idag när jag kom till jobbet och skulle gå in via huvudentrén var det en pudding i uniform som stoppade mig. Han sa att det var avspärrat och att jag inte fick gå där. Varpå jag sa att jag måste jobba och måste gå där, Han sa nej och jag sa jo. Men eftersom han hade en uniform som det stod Polis på så insåg jag att det egentligen inte var någon idë att käfta emot, så tog jag mig helt enkelt in på jobbet en annan väg.

Vi gjorde de vanliga morgonrutinerna och när vi öppnade frågade vi polisen varför det var avspärrat och hur lång tid det skulle vara det. De sa att det varit ett bankrån och att de inte visste. Så vi hade öppet och var helt ensamma i butiken. Inga kunder kom ju in eftersom de hade spärrat av hela kvarteret.

Tjugo över tio kommer det en polis och säger att vi måste stänga och gå därifrån. Han sa att de misstänkte att en bomb var placerad i byggnaden. En jävla bomb alltså... "Vi vill inte att ni ska vara här om det smäller" sa han. "Vi vill inte heller att vi ska vara här om det smäller" sa vi. Sen gjorde vi de vanliga kvällsrutinerna och stängde och gick därfrån. Det regnade, det kom snöblandat, det blåste, så vi gick och fikade. På ett ställe där det inte fanns bomber. Sen gick vi på stan, kollade i butiker, ringde personal som skulle börja senare och sa att de inte behövde komma den närmaste timmen eller två. Kollade med jämna mellanrum om de hittat och desarmerat den förmodade bomben.

Vi käkade en lång lunch. Sen gick vi tillbaka och avspärrningarna var borta och förmodligen bomben också. Så vi öppnade butiken. Strax efter halv två.

Vilket drama i Honungsbullens liv!

Vad jag aldrig egentligen reflekterade över var vad en bomb kunnat ställa till med. Hur många liv, inklusive mitt eget, som skulle gått till spillo om det hade smällt. Jag blev aldrig ens rädd. Jag var helt lugn. Med tanke på att det varit bankrån på en bank som nästan ligger grenne med oss och att en bomb var inblandad borde man kanske reflekterat och reagerat starkare. Men, nej. Reaktionen uteblev. Honungs krishantering: Jag blir iskall och rationell. Dessutom litar jag på polisen. I alla situationer när jag någon gång kanske behövt hjälp har jag vänt mig till dem. Första gången när jag var 12 år och hade tappat min plånbok, varpå jag inte hade pengar till bussen hem, så spatserade jag helt enkelt till polisstationen och sa åt dem att skjutsa hem mig. Det gjorde de.

Min kirshantering fungerar faktiskt alldeles utmärkt. Eftersom jag aldrig sätter mig ner och bara ger upp när jag är i chock, så funkar det. När ett ex fick något jävla anfal mitt i natten så var jag rädd som fan. Men jag ringde omedelbart ambulans och hans föräldrar och packade en övernattningsväska åt honom. Till vad jag antog skulle bli en sjukhusvistelse på ett tag. Jag visste inte vad det var för anfall, jag trodde att han skulle dö. Han ramlade ur sängen och per automatik körde jag mitt ABC och var helt iskall. Att jag i mitt chocktillstånd också packade ner ett ekonomipack tops (som om de inte har tops på ett sjukhus) i den där väskan hör inte hit. Grät och vältrade mig i förtvivlan gjorde jag senare. När han var i tryggt förvar och fortfarande levde.

När nämnda ex sedan lämnade mig och både mitt hjärta och min själ låg sargade och utspillda och blödande framför hans fötter varpå han trampade på dem, så var jag i fullständig chock. Jag drack vin. Den kvällen drack jag vin och blev full. Dagen efter började jag leta lägenhet och kontaktade bank för ett eventuellt lån och var fullständigt iskall. Vältarde mig i självämkan, förtvivlan och ilska gjorde jag senare, när allt praktiskt var ordnat.

Denna reaktion på kriser har räddat mig många gånger. Vid ett tillfälle har den t.o.m. räddat mitt liv.

Idag... Var det en kris egentligen? Hmm, jag vet inte. Men min brist på rädsla och att man följde stängningsrutinerna helt lugnt och sen drack kaffe i lugn och ro tyder väl på att man kan fungera när det kör ihop sig. Eller att man helt enkelt är dum i huvudet och har stora brister i själslivet. Lite rädd blev jag senare... Jag menar, hallå, en jävla bomb!

Nåja, jag tror jag ska lägga mig.

Det här är en jävla skitmånad och jag har frusit och varit blöt idag. den självklara låten för denna månad är den som följer.

Er Egen Bombade Honung i tillvaron /M

Jag är lyckligt lottad här i livet. Jag har människor runt omkring mig som älskar mig. T.o.m. min chef sa det i förra veckan. Hon sa ordagrant: "Det är så många av oss som älskar dig."

Sånt kan röra en till tårar.

Det finns många olika sorters kärlek. Man kan älska på tusen olika sätt. Jag älskar min familj djupt och innerligt. Jag älskar Skalman - djupt och innerligt. Jag älskar mina närmaste vänner och väninnor. Och jag drar mig inte för att tala om för dem att jag älskar dem. De jag älskar, älskar jag och jag berättar det. Det är så jag blivit lärd. Det är sån jag är. Jag säger det till dem och försöker visa det på alla sätt jag kan. Kanske bara genom att finnas där. Alltid. Jag hoppas och tror att min kärlek syns. Att de känner det. Att de vet. Men just in case säger jag det. Det är så lätt egentligen. Bara tre små ord. Om de kommer från hjärtat är de lätta att säga.

Jag talade med en av mina väninnor idag. Hon har aldrig någonsin fått höra de orden. Ingen har någonsin sagt "Jag älskar dig" till henne. Hon har föräldrar som aldrig sagt att de älskar henne. Hon har en man som aldrig säger det. Hon har barn som aldrig säger det - men det är för att de är för små för att förstå vad det är, vilket jag förklarat för henne idag. Men hur känns det egentligen? Att aldrig få höra det? Att aldrig fått känna den där värmen som sprider sig i kroppen när man får höra "Jag älskar dig"... Det är den skönaste känslan som finns. Den slår allt.

Vad skapar det för sår i själen att aldrig känna att man är älskad för sin egen skull? Blir det att man, som min väninna går omkring och intalar sig att det är normalt? Att det är de som säger och visar att de älskar varandra som är onormala? Intala sig för allt man är värd att det är normalt att aldrig känna kärlek från en annan människa - fast man innerst inne vet. Man vet att det inte ska vara så.

Hur lär man sig att älska sig själv om man aldrig får höra från sina föräldrar ända från tidig barndom att de älskar en bara för att man finns? Svar: Man lär sig inte. Hur ska man kunna lära sig det om man inte blir visad? Om man aldrig får känna att man är värdefull bara genom att existera... Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att inte känna det. Man ska inte behöva prestera något för att få uppmärksamhet. När man är barn ska det räcka med att man är gullig. Och man ska få höra det också.

Det här samtalet rörde upp mycket obearbetad sorg hos min väninna... Hon tror att hon inte är tillräckligt älskvärd. Jag talade om för henne att hon visst är det. Jag älskar henne t.ex. Hon är en alldeles underbar människa och ytterst älskvärd. Och det finns någon där ute som kan visa henne och säga det till henne på rätt sätt. Hennes man säger det aldrig till henne. Han kanske behöver lära om... Hennes föräldrar har aldrig någonsin sagt det till henne. Jag har så svårt att förstå hur sånt känns... Men det finns människor som tar för givet att man vet ändå. Hennes man bor ihop med henne och tar kanske för givet att hon vet, eftersom han bor kvar. Jag vet inte....

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag får höra att jag är älskad. Jag blir visad att jag är älskad. Jag har människor runt omkring mig som finns där och som jag får finnas där för. Just nu ska jag försöka få min väninna att känna sitt värde. Eftersom jag är älskad och vet om det, så har jag styrkan att stötta när det behövs. Den kärlek jag fått med mig i livet har gjort mig stark.

Älska kan man göra på tusen sätt. Och det är inte romantisk kärlek alltid. Det finns en känsla i själen som är varm och god och som uppfyller ens sinnen. Den gör att man mår så bra. Det är det som är kärlek.

Glöm inte att säga till de dina att du älskar dem idag. Säg det i morgon också. Säg det om och om igen, så att de säkert vet och är trygga i det.

Det var allt för mig idag.

Puss & Kram & En smula kärlek till er.

/Honung

(Skalman kallar henne Mariah Scary, men hon kan verkligen sjunga....)

Jomenvisst kändes det bättre när jag vaknade. Absolut. Och att det dessutom var ljust och små solglimtar här och där gjorde hela livet lite.. bättre helt enkelt. Dessutom skulle jag ju hämta Pudeln Pia och ta med henne till Världens Ände, så här är vi nu. Vi har varit ute och gått och kelat lite och nu sover hon. Och hon snarkar, gott folk. Synd att jag inte fick med mig öronpropparna från stan...

Så, livet... Vad kan man säga om det? Jag överlever. Och människor har överlevt värre saker genom alla tider. De har överlevt naturkatastrofer, koncentrationsläger och allt möjligt.. .You name it. Och när man sätter det i ett sånt perspektiv, så ter sig min blues och mitt gnäll som ganska obetydligt och futtigt. Men inte mindre jobbigt för det.

Egentligen är det lite roligt när man tänker efter. När jag är själv klarar jag av allt på egen hand. När Skalman är i närheten så klarar jag inte av att öppna en glasburk eller skruva i en glödlampa... Ok, jag överdriver. Glödlapor kan jag skruva i under vilka omständigheter som helst, men glasburkar kan jag inte öppna. Jag blir ett jävla våp.

Ofta har jag fått höra att folk tror att jag är kaxig och dryg efter att de träffat mig första gången. Och att jag är så stark och aldrig behöver hjälp med någonting. En Tuff Brud helt enkelt. Sen fattar de att jag snäll.

En del tror att jag är en pajas alla dygnets timmar och att man absolut inte kan ta mig på allvar. Aldrig någonsin. Sen när jag är allvarlig och djup någon gång, så blir de förvånade. Och tar mig inte på allvar då heller. Och de blir mållösa, som ni efter mitt förra inlägg.

En del tror att jag är allvarlig och djup hela tiden. Och när jag säger något roligt, så blir de förvånade och utbrister häpet: "Men du är ju rolig!" Och blir nästan förbannade (och förvirrade) av att den bild de hade av mig inte stämmer överens med hela sannigen.

Men jag är ju allt det här. Jag är hon som skrålar till Schlagers och dansbandslåtar. Jag är hon som går vilse i min egen sko och snubblar mig fram genom tillvaron (och går rakt in i dörrposter). Jag är hon som gråter till filmer och ibland till Idol. Jag är hon som drar vitsar och kommer med kvicka kommentarer. Jag är hon som sitter tyst en hel kväll på en fest och folk tror att jag är det tråkigaste som finns. Men jag är också hon som ibland är medelpunkten på en annan fest. Jag är hon som människor tror att de kan läsa som en öppen bok, för de orkar inte titta efter. Jag är hon som är otroligt ytlig ibland. Jag är hon som är rädd för att blotta själen, för den är redan full av ärr och lite kantstött. Jag är hon som är osårbar och stark. Jag är också hon som är sårbar och ynklig.

Vi människor är sådana. Vi har tusen olika sidor och visar dem vi väljer att visa när det passar. Själv har jag inte så himla stor kontroll egentligen. (Om jag sitter tyst en hel kväll på en fest, så är det inget jag väljer. Men då och då kan jag bli otroligt blyg bara.) Men alltsom oftast visar man det man vill visa. Varken mer eller mindre.

Jag tror Skalman har sett alla sidor. Det är därför jag saknar honom så mycket. För att jag kan vara allt och inget tillsammans med honom.

Nu har jag en hund att hångla med. Så jag ska gå.

Puss & Kram små Darlingar tills vi hörs igen.

Er Egen Honung i Tillvaron  /M

Åååååh, den gode Caféchefguden hör bön och lät mig träffa El Chefo idag. Och dessutom gjorde han el Chefo till Grek. Det är till stor fördel för mig som har en pappa som är helgrek, vilket gör mig till halvgrek och caféchefen log nöjt. Får väl se senare om de vill ha mig lite extra mycket då, bara för det. Alltså mina kaffekokarkunskaper och smörgåskunskaper är såklart fenomenala och att jag dessutom är halvgrek... How can it ever go wrong? Fast de kanske behöver någon som kan jobba mer än jag. Jag har ju ett ordinarie jobb att sköta också. Den som lever får se.

Jag är ledig hela helgen och det är så otroligt skönt att det knappt är sant. Dessutom ska jag få den otroligt stora äran att ha Pudeln Pia hos mig i Världens Ände. Om man ändå måste dit, så är Pudeln Pia ett alldeles underbart sällskap. Hon är så liten att vi kan ligga i min soffa båda två och hon trycker sig mot mig och sover som den lilla hårboll hon är. Att slippa vara ensam är bra. Jag slipper prata med TV:n. Jag snackar med hunden i stället. Och att få ha en annan levande varelse hos sig är bra. I brist på Ninja Turles så får man helt enkelt ta vad som bjuds,eller hur?

Min ensamhet börjar tära. Den tröttar ut mig. Urholkar mig. Gör mig helt matt faktiskt.

Jag var singel och ensam. Saknade ingen speciell. Kanske saknade jag någons andetag, kroppsvärme och röst. ibland. Träffade min Darling Boyfriend och var mindre ensam. Och sedan p.g.a.omständigheter som man egentligen inte rår över är jag ändå ensam och saknar någon speciell. Väldigt mycket. Och det börjar tära. Ganska så jävla mycket dessutom. Ska det vara såhär? Mitt tålamod lackar ur ibland. Men sen tänker jag att det är värt det... När han äntligen kommer hem är det värt det.

Han gör så mycket för mig. Hjälper mig på alla sätt och peppar och stöttar mig. Han gör saker inte bara för sig själv utan för oss. Jag vet allt det... Och jag är tacksam. Men jag vill egentligen bara en sak. Att vara nära honom. Att vara där han är. Att ha en vardag där de små obetydliga gesterna egentligen betyder så mycket. En lampa som lyser när man kommer hem. Ett leende, en kram... Ja, det är det jag saknar. Ett hem fullt av kärlek och gemenskap. Hela tiden. Lite lugn och ro i tillvaron. När man fått lugn och ro kan man förverkliga andra drömmar. Man vågar flyga när man är trygg och har ett hem och en famn att landa i.

Jag behöver tanka tålamod. Jag behöver tanka tillit. Kan man köpa det på Lid'l? Aaaaah, nu minns jag. Det är inte min ensamhet!!! Det är mörkret! Jag läste ju det i Metro. Alltså måste det vara sant. Men jag ber ändå om tålamod, tillit och mod. Några månader till bara...

Skalman har i alla fall sett till att vi får jul tillsammans. Och han har bokat en alldeles underbar nyårshelg... Och han fixade Whitesnakebiljetter. Han gör allt för att jag ska härda ut. Och vi har något att se fram emot. Jag ser fram emot något hela tiden egentligen. Tills nästa gång han kommer hem... Och nu ser jag fram emot jul och nyår. Jag kommer att jobba ihjäl mig innan jul. Och jag kommer att jobba ihjäl mig i mellandagarna. Men han kommer att finnas här och ge mig energi att orka. Skalmanenergikramar is the shit.

Skalman saknar också. Men han har fullt upp hela dagarna och hinner kanske inte tänka så mycket på det. Jag går ju i den gamla vanliga lunken och märker hela tiden att någon saknas. Vet inte om det är någon skillnad... Han somnar och vaknar också ensam. Man kan inte mäta saknad. Lika lite som man kan mäta kärlek eller lycka.

Jag vet att jag är lycklig när jag är tillsammans med honom. Och vet ni... Hela sanningen är att jag är så himla rädd att det ska tas ifrån mig. Jag är skraj som fan. Därför ber jag hela tiden om mod. Och tillit. Och tålamod. Om det finns en Gud, så vill jag gärna att han visar sig nu. Ibland önskar jag att jag kunde tro. Det skulle kanske göra mig lugnare och kanske mindre rädd. Inte vet jag...

I morgon lånar jag i alla fall hem en stunds villkorslös kärlek (egentligen älskar hon inte mig men hon vet var maten kommer ifrån - hon är en hund). Hon blir lika glad varenda gång hon ser mig. Hundar kan man lita på.

Nu ska jag lägga mig och försöka sova. Ensam. Jag är så jävla trött på det. Det tär.

Känns bättre när jag vaknar. Jag vet, jag vet... Samma gamla tjat igen. Kan inte hjälpa det.

Er Honung i Tillvaron /M



Gimme some:

...var inte där.

Jävla skit.

Det var allt jag hade att säga.

/Hunny

Idag ska jag söka det där extrajobbet som jag vill ha. Ska snacka med El Chefo och visa mig från min bästa sida. Vilken sällan visar sig på morgonen. Men om jag ska kunna söka och få tag på El Chefo, så lär jag gå nu på förmiddagen. Slutar kl 19 hela veckan och av någon anledning så tror jag inte att El Chefo är där på kvällarna. Eller helgerna. Och så är det med den saken.

Min Darlingbästis peppade mig igår och sa att jag såklart får det där jobbet lätt som en plätt. Mina kunskaper inom kaffekokning är såklart formidabla och mina kunskaper i smörgåsbredning och påläggspåläggning är helt enkelt fantastiska. Jamen, det blir nog bra... Och om jag inte får extrajobbet, så är det deras förlust (och jag kan se mina extrabuckareller flyga all världens kos.) Nåja, man måste ju försöka - annars kan man inte få något.

Så, önska mig lycka och välgång i detta livet. Och be den Gode Caféchefsguden att han ser hur jävla bra jag är.

Min bror ska separera. Och sedan Skalman och jag ändå bestämt oss för att stanna i Sverige under julen (jag är ledig i två dagar och skulle ägna hela julen åt att flyga till och från Paris annars). Och sedan jag nämnt att brodern är barnledig denna jul och tydligen sambofri också, så var det så självklart... Jag behövde inte ens fråga Skalman. Han sa att broderskapet såklart ska fira med oss. Det är fint att ha någon som har samma familjekänsla som en annan. Och, vem ska annars alltid finnas där och älska en villkorslöst, om inte familjen? Ens blod är ens blod.

Vi får se om han kommer. Eller om det ordnar sig för honom och kvinnan. Eller om han bestämmer sig för att sätta sig på en Kanarieö och zippa paraplydrinkar hela julen. Själv ska jag äta ett litet julbord hemma, kolla Kalle och gå på midnattsmässa i Domkyrkan. Nej, jag är inte religiös, men det kan vara mysigt ändå. Har aldrig varit på någon midnattsmässa överhuvudtaget. Jag är nyfiken av mig och varför inte gå på midnattsmässa och se hur det går till när självaste Domkyrkan ligger ett par kvarter bort. Typ.

Jaja, julen ligger en bit framåt i tiden och idag lär jag fokusera på det jag har framför mig just nu. Jag ser en dusch och en promenad till ett cafë. Jag ser en karl som jag måste övertyga att jag är bäst. Sen ser jag ytterligare en promenad till det ordinarie arbetet. Där jag ska sortera nattlinnen. Sen ska jag fika ikväll med Darlngbästisen... Och tack gode ledighetsguden att det är fredag i morgon. Jag är ledig hela helgen Tjohoo! :)

Bye Bye små Darlingar tills jag återkommer med rapport någon annan dag.

Puss&Kram!

Er egen Honung i Tillvaron /M

Eftersom inget vettigt kommit härifrån på två dagar, så kan ni läsa och njuta här . Min bror serni, har precis börjat blogga och skulle säkert bli glad för glada tillrop eller något....

Nu måste jag gå till jobbet!

Tänkte skriva deep shit ikväll. Men jag orkar inte... Så jag lägger mig och läser i stället.

På återhörande någon annan dag. Såg förresten att min lilla blues inte beror på att mitt liv suger (för det gör det verkligen inte) eller på att Skalman inte är hemma. Det beror på mörkret. Läste det i Metro idag.

 Puss & Kram!

Er egen Honung i tillvaron /M

Igår somnade jag tidigt. Sista gången jag kollade på klockan så var hon 22.40 och det är en event värd att nämna i Honungs liv. Det händer mycket sällan, så sällan som nästan aldrig, att jag kommer i säng före midnatt. Jag som brukar piggna till farmåt kvällskvisten, hur trött jag än har varit under dagen. Strange shit indeed... Varpå jag vaknat flera gånger under morgonen. Första gången vid femtiden. Nästa gång vid sju... Och därefter halv nio. Då gick jag upp.

Någon sa att det är ett jävla tjat om Skalman här i bloggen när han inte är hemma. Att det är mycket mindre Skalman när han är närvarande. Och jag säger: Klart som fan - Fan som är så klar! Han rör sig i mitt huvud så gott som hela tiden. Och saknaden är konstant. När han är hemma, så sitter han en meter ifrån mig när jag skriver och då kan jag utan problem skriva om andra saker. Förresten blir han borta längre än beräknat och kommer inte hem förrän på torsdag nästa vecka. Nästan en hel månads frånvaro... Helvete. Trösta Honung, den som kan. Honung som håller på att torka ihop.

Ok... Nu ville alla ha min uppmärksamhet samtidigt, så jag hinner inte skriva det jag hade tänkt skriva om, så jag får helt enkelt återkomma ikväll. Alla är min  bror på msn och Skalman på telefon. Jag blev förvirrad. Jag skrev "telefon" till min bror på msn. Han trodde att han skulle ringa. Nejnejnej... Jag tror han är lite ringrostig när det gäller chattande. Jag ska lägga in en låt här till hans ära.

Jag gör det nu. Till dig kära Storebror:



Ok, ses ikväll! Er egen Honung i Tillvaron!

Om vi har tur så får vi en gästblogg från Skalman ikväll. Så låt oss alla bedja. Vi behöver inte ens vända oss mot Mecka när vi ber. Det räcker om vi vänder oss söderut, till ett tåg mellan Paris och Luxemburg. För där kommer Skalman att spendera några timmar, efter en helg i Paris med familj. En bror som fyllt år och en pappa som firats idag. Lite tråkigt att jag inte kunde vara med, men så är det när man jobbar jämt.

 Skalman är en underbar man. Vet ni att han skakade fram två biljetter till Whitesnake på hovet i december? Alltså... Whitesnake är själva huvudorsaken till att jag, c'est moi, La Honungsbulle överhuvudtaget började lyssna på hårdrock. Jag kan nästan alla texter (som jag reciterar på engelska med småländsk brytning till Skalmans stora förtjusning). Men jag har aldrig sett dem live. Kan ni förstå? Jag började gråta, när han kom med en sån överraskning. Jag var både skakad och rörd kan jag säga.

Jag tänker skaffa mig ett extrajobb av något slag. För att jag behöver buckareller. Och då kommer jag att jobba ännu mer och ha ännu mindre tid att åka till Paris och dricka rödtjut och käka baguetter. (Det hoppas jag på att det blir ändring på i vår.) Men extra pengar behöver jag. Och speciellt till jul. Och en fattiglapp som jag vet att extra bucks inte kommer av sig själva. Man lär jobba häcken av sig för att få dem.

Jag har span på ett extraknäck på café. Lite trevligt faktiskt. Jag har jobbat på café förr i mina unga dar, när jag var lite lätt fuktig bakom öronen och rynkfri. Där gjorde man sundaes och splittade bananer på en massa löpande band och hemmagjorda milkshakes och espressos, cappuccinos och - hör här nu - Café au Lait! Latte, gott folk, fanns redan på 80-talet. Men eftersom franska inte är lätt för någon så döpte man om det till Latte, hällde upp det i ett glas och - vips! - så blev det så jävla trendigt. På nämnda café, där jag vill jobba extra, så behöver man kunna kaffemaskinen, att göra lättare måltider (läs: sallad och mackor) och så behöver man kunna plocka disk. Hur svårt kan det vara?

Om  blogg.se fortsätter att strula i veckan, så tänker jag flytta min blogg. Kanske bloggar sida vid sida ett tag, för att sen flytta den helt. Det är bara så svårt att byta. Att bryta vanor och ovanor. Och jag vill ju inte tappa bort er! För - hur ska jag då klara mig?

Nu måste jag gå. Återkommer kanske senare. Eller så får ni Skalman. :) Till låns.

Puss & kram! Er egen Honung i Tillvaron /M

Idag sa min underbaraste kollega: "Nu har det gått en vecka till!" Och det slog mig att jajjamensan, det har det. Det har gått en vecka till och tiden går. Och nu är det bara en vecka kvar tills min Skalman kommer hem. Och plötsligt är jag gladare igen. Jag kommer att få kramar. Jag kommer att få se ljuset i hans ögon. Och jag kommer att få skratta med honom igen. Och prata och bara vara.

Tänk ändå... Så mycket det finns att vara glad för. Egentligen. Jag sitter här och gnäller på en skitmånad och deppar, men egentligen ska jag vara glad ju. Jag har mat, ett hem, vänner och någon som älskar mig. Jag har ingen anledning att deppa. Inte egentligen. Men ibland så öppnar sig de svarta hålen och man ramlar ner. Men det är inte värre än att man pratar med en vän, eller att Skalman ringer, eller att jag läser era underbara inlägg och era härliga kommentarer, så tar jag mig upp igen. Faktiskt. Och ytterligare en vecka har gått!

Jag har kollat på "Stjärnor på is" ikväll. Jag är så jävla impad. Och jag gillar alla. Men Jesper Blomqvist har skrattgropar, så jag har en liten crush på honom. Alla säger åt mig att det är såååå dåligt. Alla säger att Idol också är såååå dåligt. Men, tänka sig, jag tycker inte det. Jag roas av sådana program. Och när Kevin kommer in på scen med sin positiva attityd och sjunger med glädje och energi i Idol, så blir jag onekligen lite rörd. Och det krävs en enorm styrka att flytta från Malta till Arvidsjaur. Alltså, om man gör det för sin flickväns skull så är det bannemej äkta kärlek. Jag skulle kanske göra något sånt för Skalman, men bara om han lovade dyrt och heligt att stanna där och värma mig och inte hålla på och åka till Luxemburg hela tiden. Tur för mig att Skalman aldrig ens under kinesisk tortyr skulle flytta någonstans där det är kallare än i Uppland. Jag vet inte vad kinesisk tortyr är, men det gör säkert väldigt ont.

Vet ni.. Jag funderar på att flytta min blogg. Den här sidan strular väldigt mycket. Eller, den har strulat väldigt mycket på senaste tiden. Det är bannemej bara error hit och error dit. Och älskade söta rara Finne-Ninjan, berätta fär mig varför jag inte kan komma in på din sida!? Har du försvunnit? Har du gått under jorden? Grävt ner dig? Flyttat till Hollywood? För helvete, hör av dig! Jag tänker lägga ut min mailadress här och nu: [email protected]. Där har alla den... Adda mig på nylleboken, gå med i min fanclub-grupp eller skriv till mig. Gör vad tusan ni vill... Men jag är desperat efter Finne-Ninjans roliga inlägg.

Alla ni som skriver och som jag följer är härliga. Om jag hade tid så skulle jag följa betydligt fler. Men det känns som jag inte hinner med! Men jag ska verkligen försöka, för det finns så många som är så duktiga. Och som ger mig någonting, en annan syn på saker kanske, eller något som jag kan tänkas bli intresserad av, någon rolig hobby... Eller så. Sen är det roligt att följa er vardag. Och inse att jag inte är onormal. Och att jag inte är ensam, trots allt.

MLI kom med den lysande idén att vi skulle ta och åka på kryssning i vår, när våra plånböcker blivit normala igen, efter jul och sportlov. Och det skulle vara ûberkul! Alltså... Tänk alla vi, som läser varandras bloggar... På en båt. Vi skulle regera! Vi skulle inta relaxen, karaokebaren och taxfreeshopen och härska och ha... Skitkul, på ren svenska. Det vill jag! Vill ni? Jag vet att Skalman inte vill. Han hatar kryssningar mer än något annat. Men, faktiskt, bara för att jag älskar honom, så behöver jag inte vara fastklistrad vid honom dygnets alla timmar! Och om kryssningen inte blir av förrän efter att jag har flyttat till Luxemburg, så ser jag till att flyga hem och följa med. Japp. Bara så alla vet.

Nu ska jag försöka konversera med min bror som precis loggade in på msn. Hans ex-fru och yngsta dotter kom in i butiken och hälsade idag. Det var underbart! Alltså, min bror har bra smak beträffande kvinnor. Han har nästan alltid varit tillsammans med blondiner och de är så snygga. Heja Storebror!

Ok, då går jag och jag har en video speciellt tillägnad min själs älskade Skalman.

Puss & Kram dårå!

Er Egen betydligt gladare Honung i Tillvaron/ M

Idag skiner solen gubevars och livet känns lite lättare. Alltid. Har ni lust, så går det bra att hålla alla tummar för att jag kommer att ha mycket att göra på jobbet idag så att tiden går fort.

Skalman ringde nyss och lyste upp tillvaron. Han är så rolig och rar att jag blir alldeles varm i hela kroppen. Han kan få mig att skratta på en sekund. Det är en av många egenskaper som jag älskar honom för. Tillvaron är roligare med honom i den. Må han vara kvar i min för en lång tid. Han har sagt att han ska dumpa mig när han är 98 och börja jaga små snärtor på hemmet. Men jag är inte orolig. Jag släpper bara ut luften i rullstolsdäcken. Då kommer han ingenstans. :)

Ikväll ska jag ta på mig min mössa med älghorn (The Metalmoose Hat), göra djävulstecknet och sjunga med idolerna i TV. Högt och illa ska jag sjunga och skråla och kanske headbanga lite också. Det är rocktema. Jag meddelar i morgon hur det går. Man gör vad man kan för att överleva och samtidigt ha kul. Och man gör det man måste göra.

Började läsa The Dirt (boken om Mötley Crüe) igår i alla fall, trots att jag har två påbörjade böcker. Jag var för nyfiken för att låta bli. Det var svårt att lägga ifrån sig boken... Till slut somnade jag mitt i en mening.

Nu måste jag gå. In i duschen och därefter till jobbet.

 Puss & Kram små Darlingar tills vi hörs igen.

Er egen Älghonung i Tillvaron /M

Hur svårt var det inte att hitta något med Mötley Crüe att lägga in här? Jag ville ha dem med mer hårspray, men vi får väl leva utan. :)

Kvinnor förstår alltid vad andra kvinnor behöver. Min sötnos Lotta från förr var här igår. Jag fick en present av henne. Den innehöll jättegott te och jättegott hemmamalet kaffe och någon form av skorpor (De får Skalman äta upp, för de verkar innehålla nötter som jag är allergisk mot.) Presenten innehöll också praliner. Hon visste det någonstans i sina gener att jag verkligen behöver praliner i Novembers mörkaste stunder. De skänker en lycka, välbefinnande och man lider inta alls av att man är gräsänka med en tom famn. För man har ju praliner. Det är en form av lycka.

November. Enligt mig är November ett av de värsta helveten man kan genomgå som människa. Såvida man inte råkar befinna sig i Karibien, vilket man inte gör. Och aldrig heller gjort. Varken i November eller någon annan månad. Det är nu jag blir nedbruten psykiskt. Det är nu mitt självförtorende är kört i botten. Det är nu jag tar illa upp av minsta bagatell. Det är nu jag verkar befinna mig i ständigt PMS-tillstånd. Det är nu jag är en jävla bitch. Och om någon känner behov av att såra mig, trycka ner mig eller vara allmänt taskig så är det nu man ska passa på. För det är nu det biter. Annars biter det inte - jag bryr mig inte tillräckligt helt enkelt. Nu, av någon anledning, gör jag det. Jag är den människa jag känner som är i stort behov av ljusterapi.

Det slog mig nu... Idag firar jag ettårsjubileum här på blogg.se. Exakt på dagen. Då var jag singel. Och hade väl inget bättre för mig än att börja blogga igen. Att återkomma till cyberspace och bloggsfären. Där hade jag ju varit förut och trivts bra. Så jag började igen. Lite knackigt först och sporadiska uppdateringar. Nu är jag varm i kläderna och en dag utan att jag skriver är en konstig dag. Jag skriver fortfarande inte alla dagar. Och jag skriver oftare när Skalman är borta. Men jag trivs.

Jag trivs av er som läser. Jag trivs med att lufta mina tankar fritt. Ibland är jag avgrundsdjup  och ibland skriver jag bara... Ja, bara om bagateller i tillvaron. Jag hoppas att, om jag får barn, att de någon gång kanske kan läsa detta och glädjas åt det. Eller förfasa sig. Fan vet, men det är i alla fall stimulerande. Att skriva för att få ur sig saker är det bästa som finns. I min värld.

Skriver inte lika mycket när jag är deppig, men jag ska göra mitt bästa den här månaden. Verkligen mitt bästa. Den som lever får se. Och jag kommer nog att öäverleva ytterligare en Novembermånads helvete. Jag har min ljusprydnad på väggen. Däri brinner det nu ständigt två ljus. Tack Storebror.

Puss & Kram & God natt!

Er Egen Honung i Tillvaron /M

En mycket trött dag idag, efter en inte alls trött natt med vin och väninna och babbel. Det är befriande att träffa människor som känt en sen man var barn. Man behöver liksom inte förklara allting i detalj hela tiden. De vet. De känner en. Men vi var ändå tvungna att uppdatera varandra. Vi har inte träffats sedan nian. En gång träffades vi på en klassträff samma år som alla fyllde 30, men då hann man inte snacka. Man minglade och åt och drack och dansade. Så vi babblade natten igenom och vi hann inte snacka klart! Vi har chattat nästan dagligen sedan i somras, så hyfsat uppdaterad man kanske var. Men vissa saker snackar man inte om via datorn. Det är bara så.

I tisdags när jag skulle handla vin till detta event så frågade damen i kassan om jag hade leg. Woohaaaaa! Jag måste sett ut som en jävla fågelholk. Jag fick veckans chock där och då. Ingen har frågat efter leg sedan jag var 27. Och den gången var det på en mack, där jag stod med en keps med AIK-emblem på och en poppig täckjacka, slitna jeans och gympadojjor. Folk med AIK-kepsar kan ju verka lite suspekta. Och jag såg antagligen ut som 17 och säkert tungt kriminell också. Eller nåt. Leg fick hon se i alla fall. Och jag har kunnat handla på Bolaget i 16 år.

Idag skulle ingen fråga efter leg på mig. Idag ser jag ut som själva fan. Som en riktig rugguggla... Från Helvetet. Med djupa fåror i ansiktet. När jag vaknade på soffan så trodde jag att jag var död. Kaffe. Med kaffe ordnar sig allt. Det var som Finne-Ninjans motto: Kaffe eller dö!

Efter att jag hade lämnat av väninnan vid tåget, så gick jag en sväng i Skalmans favoritbutik här i stan. Akademibokhandeln... Kom ut därifrån med två pocketböcker. Den ena handlar om Mötley Crüe. Ser fram emot att läsa den. Den är tjock som självaste bibeln och det kanske kommer att ta ett tag. Men roligt ska det bli. Innan jag läser den så måste jag dock läsa ut de två böcker jag redan håller på med. Jag har nästan alltid två eller tre böcker på gång samtidigt. Ibland undrar jag varför det är så? Även om jag tycker att en bok är intressant, rolig och bra, så läser jag en till bok paralellt med den. Är det bara jag, eller finns det fler? I alla fall så kan man inte gå in i Akademibokhandeln och komma ut tomhänt. Det går bara inte och det borde jag veta vid det här laget. Kan bli en dyr historia... Men idag var det billigt.

Nåväl, inget spirituellt eller tankeväckande kommer ur det här inlägget ikväll. Måste till jobbet. Det är där jag tänker och funderar över mänskligt beteende.

Hade en manlig kund häromdagen. En mycket trevlig karl faktiskt, Jag kom inte ihåg honom, men han kom ihåg mig. Han kom t.o.m. ihåg mitt namn. Det visade sig att han har handlat av mig varenda jul i sex års tid. Hur ska jag komme ihåg sånt? Jag kan inte ens räkna alla män som springer i butiken runt jul med stirrig blick. Och jag har inga planer på att räkna dem heller. Han skojade och spexade en del i alla fall. Och så kläcker han ur sig att han minsann trodde att jag fyllt 40! Han fann sig ganska snabbt och sa att jag verkade så "klok" och "förnuftig" att jag måste varit över den magiska gränsen. Sen sa han att han skojade för "Man kan göra det med dig. Man kan inte göra det med alla." Jösses alltså... Ena dagen frågar de efter leg på systemet och nästa blir man anklagad för att vara över 40. Hur går sånt ihop? Jaja, han var rolig i alla fall och jag sprang omkring resten av eftermiddagen och garvade.

Hade en jätterolig kväll igår. Och vi lär göra om det snart.

För övrigt går mitt humör lite upp och ner. Hösten har en skrämmande eftekt på mig. Den gör mig deppig. Vissa dagar riktigt jävla überdeppig. Den trycker ner mig ganska så rejält ner i skosulorna. November är speciellt jobbig. Och när Skalman inte är hemma heller, så blir det inte lättare. Inte ett jävla dugg. Jag är trött på att vara utan kramar. Visst jag kramar mina vänner, men det är ju Skalmans kramar jag vill ha. Helvete säger jag om det.

Nu går jag.

Puss & Kram små Darlingar tills vi hörs igen.

Er Egen Honung i Tillvaron /M

Så fiiiiiiiin låt!

Alltså, nu har jag tänkt igen... Och det är allvarligt. Mycket allvarligt t.o.m. Om det osar bränt från Malmö till Kiruna (Har läsare i båda landsändorna och en i Japan faktiskt) så vet ni att det är Honung som tänker. Gud. Ni som läste Skalmans Gästblogg vet att han referade till Gud som en Hon. Detta är fel. Och jag ska berätta för er varför.

Om Gud hade varit kvinna så skulle världen inte se ut som den gör. Vi skulle ha fler blommor och mindre vapen. Helt klart. Men eftersom kvinnor kan vara lite bitchiga emellanåt så skulle kanske en del av blommorna vara kaktusar. Men likväl ingenting man mördar folk med. Blommor skulle det vara. Och makthavare mellan länder skulle i stället sitta ner och prata om sin relation för att lösa sina eventuella konflikter. Inte bomba varandra sönder och samman.

Om Gud hade varit kvinna skulle vi inte ha varken PMS eller månatliga blödningar. Följaktligen skulle vi vara mindre bitchiga och - vips - då har vi löst kaktusproblemet. Som kvinna hade Gud vetat vilket lidande detta innebär och låtit oss slippa sånt. Och vi skulle inte heller behöva föda barn i outsäglig smärta. Och inte heller skulle hon låta oss gå upp 25 kilo i vikt medan vi väntar barnen. Och inte heller hade hon låtit oss kräva att våra stackars män sticker iväg mitt i natten någonstans för att vi är så himla sugna på murbruk. (Min kollega berättade att hon ville äta hus när hon var gravid. Om man är sugen på något, hur vet man att det är just murbruk man är sugen på? Hur föds en sån tanke?)

För att bli gravid så måste man idka könsumgänge. Och där har vi det största skälet till att jag VET att Gud definitivt inte är kvinna. För om Gud hade varit kvinna så hade hon satt kvinnans centrum för njutning där det är action och inte utanför. Ni som inte vet att centrum för njutningen är utanför själva actiongrottan behöver kanske läsa en bok eller två i ämnet. Och ni som vet, ni vet det och det är bra. Detta är skälet till att Adam kom först, som män nästan alltid gör. (Nåja, vi som har män har naturligtvis hittat de undantag som bekräftar regeln, eller hur?) Nej, Gud är inte kvinna. Gud kan omöjligt vara en kvinna och så otroligt korkad att hon konstruerat kvinnan helt fel.

Jag läste någonstans och har läst det upprepade gånger att det är människan som skapat Gud och inte tvärtom. Det tror jag också. Faktiskt. Därför att vi är tänkande varelser och sedan urminnes tider funderat på varför vi finns? Hur vi kom till? Vad är meningen med livet?  Varför måste vi utstå lidande? Varför måste vi dö? Någon måate ha svaret och så uppfinner man Gud och så skriver man en bok. Och däruti kan man läsa vad Gud har sagt. För över tvåtusen år sedan. Och mer. Om Gud hade funnits och framförallt om Gud varit kvinna skulle Gud anställt någon för att skriva om bibeln eller koranen i ny uppdaterad version. Nya tio budord t.ex.

Uppdaterade Guds Ord

1.) Du skall tro på mig för att det är bra för dig. Men det går bra att tro på din granne eller din undulat också.
2.) Du ska inte knulla runt för du kan få Klamydia.
3.) Du ska inte sno andras texter på internet.
4.) Du ska rengöra luddfiltret i tvättstugan.
5.) Du ska Googla när du önskar Svar, inte be till mig. (För jag har för mycket att göra för att orka lyssna.)
6.) Du ska källsortera.
7.) Du ska regelbundet blogga om din själs älskade.



8.) Du ska lära dig trafikregler om du tänker cykla i Uppsala.
9.) Du ska handla på söndagar för att de som jobbar i affär har tråkigt annars..
10.) Detta är det viktigaste budordet: Du ska vara SNÄLL!

Ja, snäll måste man vara. Snart är det Jul ju och det har inte längre något med religion att göra. Väldigt lite i alla fall. Tomten är Gud och Karl-Bertil Jonsson är som Jesus själv. Alla äter för mycket och ger varandra saker som ingen egentligen vill ha. Eller vill ha förresten... Som ingen egentligen behöver.

Jag hörde en ung tjej prata i sin mobiltelefon häromdagen. Hon sa: "Jag behöver verkligen en iPhone!" Jag kan berätta för er, om ni inte redan visste det, ingen behöver en iPhone. Vad man behöver är tak över huvudet och gärna väggar och golv också. Man behöver mat. Man behöver kläder. Man behöver luft. Och man behöver verkligen kaffe. Det är vad man behöver. Allt annat är bonus. Jag tror minsann att vi är lite bortskämda i det här landet om vi tror att vi behöver en iPhone. Jösses.

Så nu vet ni: Gud är inte Kvinna. Men jag tror inte att Gud är man heller. Gud är en det. Eller så är Gud Fan själv. Om Gud alls existerar.

Och om du tror på Gud, ta inte illa upp. Jag har full respekt för dig och din tro, Och jag förvöntar mig respekt för mig och min otro. Och min åtrå också för den delen. Jävlar i min låda, vad jag saknar Skalman!

Er Egen Gudomliga Honung i Tillvaron /M

Detta ämne har jag redan avhandlat i en annan blogg för flera år sedan. Men eftersom Skalman föreslog att jag skulle skriva om det, så gör jag det. Det Skalman vill att man ska göra, det gör man. Så är det. För det mesta. Han har inga orimliga önskemål heller. Hans ödmjuka natur avhåller honom från det.

Så detta inlägg kommer att innehålla grova generaliseringar och kommer att befästa alla mina fördomar. Bör kanske tillägga att det är skrivet med glimten i ögat och bör läsas så.

Om jag var man för en dag skulle jag:

Helt ogenerat fisa, rapa och klia mig på pungen i tid och otid.
Försöka ragga upp en kvinna för att få ligga och förmodligen få nobben.
Nå de högsta hyllorna i mina skåp.
Använda samtliga köksredskap för att laga den enklaste maträtt.
Oavbrutet blippa med fjärrkontrollen.
Kolla sportresultaten på text-TV med fem minuters mellanrum.

Tro att jag är händig.

Sätta upp lister, tapetsera och skruva ihop IKEA-möbler för att jag tror att jag är händig.

Stänga av öronen när folk pratar för att jag tolkar det som tjat.

Förstå hur en dator fungerar. (Som kvinna är man intresserad av att den fungerar, inte hur)

Veta mitt favoritlags hela historia 50 år bakåt i tiden.

Berätta mitt favoritlags historia 50 år bakåt i tiden för alla som ser ut att ha öron.

Avhandla alla telefonsamtal med mina kompisar på under en minut.

Säga att jag ska ringa och inte göra det.

Tycka att lumpen var den roligaste tiden i mitt liv. Efteråt.

Kunna avgöra på mindre än en sekund om ett program är intressant när jag zappar.

Sist, men inte minst skulle jag förstå alla andra män.

 

För jag förstår dem inte. I rättvisans namn bör det nämnas att de inte förstår mig heller. Som kvinna har jag blivit anklagad för att vara tjatig, ologisk, inkonsekvent och typiskt kvinnlig. Klart jag är typiskt kvinnlig. Jag är kvinna ju. Om jag inte var typiskt kvinnlig, så skulle jag vara man.

 

Min bror gick till en spåtant en gång. Hon talade om för honom att han har väldigt mycket kvinna i sig och att om han haft bara ett uns mer kvinna i sig så skulle han varit homosexuell. Say what? Och hur i hela friden passar då all innebandy, fotboll och hockey och text-TV in i bilden? Jag tycker att min käre bror är så mycket man man kan bli. Men han kanske är mer kvinna i själen och speciellt tillsammans med eventuell flickvän? Inte vet jag… När vi växte upp så var han verkligen en storebror. När han var i en viss ålder och jag var i en annan viss ålder så tilltalade han mig knappt. Och om han gjorde det så sa han något taskigt. Men om någon annan var taskig mot mig, så försvarade han mig alltid och hotade folk med stryk. Det var den stora fördelen med att ha en bror som är sju år äldre. Numera finns det andra stora fördelar. Han är en trevlig prick och har en stor portion humor och så är han snygg också. En bror att vara stolt över.

 

Min egen man har låtit mig få makten över fjärrkontrollen. Jag har i alla mina före detta förhållanden önskat mig makten över den. Nu när jag har det, vet jag inte vad jag ska göra med den. Varken makten eller fjärrkontrollen. Helt ofattbart.

 

Nu måste jag gå. Har saker att göra och optiker att träffa.

 

Puss & Kram små Darlingar till vi hörs en annan dag.

 

Er egen Honung i Tillvaron /M

 

Hörrni, jag kan inte ta några bra bilder på de fyra olika brillbågarna, så ni får tyvärr inte säga er mening i den frågan. Men jag har bestämt mig i alla fall. Jag har antagligen inte så himla exklusiv smak, för de jag fastnade för var de billigaste. Nåja, de är i alla fall Armani, så de är inte pjåkiga. Inte alls. Men de andra jag hade att välja på var mycket dyrare! Och de här var mest jag och dessutom så står det inte vad det är för märke på dem. Gillar inte en massa bling och märkesnamn. Om märket överhuvudtaget ska synas så ska det vara mycket diskret. Men helst ska det inte synas överhuvudtaget.

Jag ska nu anta Lallis utmaning. Alltså, hur svårt är det inte att komma på sju saker om sig själv? Fy farskon, säger jag om det... Men en utmaning är en utmaning och sånt bangar man inte. Det gör man inte.

Ok, här kommer det!

1. Jag pratar med TV:n. Jag säger God Afton till nyhetsuppläsarna. Jag snackar med reklam... Idag T.ex. "Tre månader är en ganska tight tidsplan, men jag vill ju inte oroa gubbarna i onödan" då kläcker jag ur mig: "Nej, men käringarna går bra!" Och ser jag på film, så säger jag åt dem vad de ska göra. Detta gör jag alltså när jag är helt ensam. Tror att jag tillbringar alldeles för mycket tid i mitt eget sällskap... Och det är nog tur att de inte hör mig, för det kan komma de mest konstiga saker ur min mun.

2. Jag kommer aldrig ihåg filmer. Om någon frågar mig om jag har sett en viss film så har jag aldrig minsta aning. Och sen kommer jag på efter drygt halva filmen att jag har sett den.

3. Jag vinner aldrig på lotterier. Om jag mot förmodan skulle vinna någonting, så är det i form av en julskinka när jag är tillsammans med en kille som jobbar på Scan och får juskinka gratis varje år. Och, ja, det har hänt. Jag gav bort vinnarjulskinkan till min bror.

4. Jag läser allt. Jodå, jag läser flygblad, broschyrer, böcker, tidningar, på mjölk och flingförpackingar och t.o.m. Vakttornet om ingenting annat finns till hands. Och jag brukar minnas det jag läst, vilket inte är till någon nytta alls utom när man kollar på Jeopardy eller spelar TP. I alla fall om frågorna gäller onödigt vetande.

5. Jag älskar mat. I alla former. Jag tycker om att handla mat, laga mat och inte minst att äta mat. När jag är hungrig så skulle jag kunna slå någon på käften bara för det. Jag blir riktigt förbannad helt enkelt. Och kom då ihåg att jag egentligen är en fredlig själ och helt emot våld...

6. Hur stor säng jag än har så ligger jag alltid, utan undantag, PÅ min pojkvän. Dagens Skalmancitat: "Att en sån pytteliten varelse kan ta så stor plats i sängen är för mig ofattbart och underbart." Därav har jag förärats namnet "Den Kluckande Klängbabianen. Tack så jävla mycket! *flinar brett* (Tydligen "kluckar" jag när jag sover. Och en natt pratade jag med Skalman som om han var kund i butiken...)

7. Ostbågar är allra godast om de är "luftade" i ett eller två dygn. Japp, de är allra godast när de äts ur en redan öppnad påse. Alltså köper jag dem på torsdagen och öppnar påsen och inväntar lördagen, då de ska avnjutas, lagom sega. Som ett utsökt vin.

Det var mina sju saker, det. Nu känner ni mig utan och innan. Eller inte.

Härmed utmanar jag:

Zerpo

MLI

Anna

Babydarling

Oggy

Yver

Mattias

Ser fram emot att läsa sju saker om er. Gärna saker som jag inte visste innan.

Egentligen skulle jag vilja läsa sju saker om Skalman också. Men jag får ha förtröstan och hoppas att jag har mycket tid att ta reda på dem i sinom tid. Men om han vill, så kan han få anta utmaningen. Jag tror att jag har saker på min lista som han faktiskt inte visste. Att jag upptar hela sängplatsen vet han naturligtvis. Men att jag pratar med TV:n när jag är ensam tror jag inte att han vet. Brukar inte tänka på det så mycket och det är ju inget man berättar för sin nye pojkvän det första året. Man vill ju inte att han ska tro att man är det nutcase man faktiskt är.

På tisdag är jag ledig. Då måste jag åka till världens ände och hämta vinterjacka och vinterskor. Jag håller på att frysa häcken av mig. Idag luktade det vinter ute. Det har en speciell doft. När folk säger att det är friskt ute, så betyder det att det är kallt som fan. Varför inte bara säga det? Får avhandla detta med språk i ett annat inlägg.

Nu går jag! Puss & Kram!

Er Eget Nutcase i Tillvaron - Honung!

När Skalman skulle gå in på min blogg så råkade han skriva Honungshulken i stället för Honungsbullen. Så nu säger han att han är en hulkoholic.

Snackade med honom i telefon nyss. Det var ett roligt samtal. Fullständigt ljuvligt en söndagsmorgon när man är relativt nyvaken. Skalmans härliga stämma. Han har en väldigt skön röst. Mörk och riktigt manlig och när han pratar kan man bara lyssna och njuta. Och ibland önskar man att han ville prata mer, för det är så skönt att höra hans röst. Hans pappa har en ännu vackrare röst. Väldigt fin. Jag föreslog att han skulle läsa in talböcker (Skalmans pappa alltså). Det skulle passa alldeles ypperligt och det skulle vara en fröjd att lyssna.

Jahaja, jobb idag igen. Fyra och en halv timme. Hoppas det kommer folk! Jag kommmer att svimma av tristess annars. Igår var det inte mycket folk, men några buckareller klirrade i alla fall i kassan. Mer än väntat och det var ju bra.

Skalman har ett badkar i Luxemburg. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Eller, det är jag visst! Fast litegrann är det väl så att när man har ett badkar så använder man det inte lika mycket som man tänker att man skulle använda det, när man inte har det. Det är konstigt. Man saknar saker när man inte har dem, men tar dem för givna när de finns där. Sånt är farligt. Att ta saker för givna... Självklarheter för mig är inte lika självklart för andra och jag försöker att varje dag vakna och vara tacksam för det jag har i stället för att fokusera på det jag inte har. Det är bannemej inte alltid det lättaste, men jag försöker och så långt är det bra.

Att ha Skalman i luren ganska länge en morgon är ingen självklarhet, men det är underbart när det händer. Och att ha Skalman i livet är inte heller en självklarhet, men jag är så glad att han finns där. Just nu fysiskt frånvarande, men närvarande i själ och hjärta och i en telefonlur nära mig. Och nu har en helg gått. Sen ska det gå en helg till... Och påföljande helg är han hemma igen. Gudomligt.

Han har lovat ytterligare en gästblogg när han har tid. Ska bli spännande att se vad han skriver om! Roligt är vad det är. Han skulle kunna skaffa sig en egen blogg, men han har inte tid med det. Han jobbar för mycket. Om man har en blogg måste man underhålla den och uppdatera frekvent och det hinner han inte. Men det är bra att han får lätta sin skrivklåda då och då här hos mig. Och det är ett nöje. Ett sant nöje. Han är duktig på att skriva och uttrycka sig. Dessutom är han ju rolig.

Ikväll ska jag anta en utmaning. Den går ut på att skriva sju saker om sig själv och sen utmana sju andra att göra samma sak. Utmaningen har jag fått av Lallis. Gå gärna till henne och läs. Det är många kloka saker i hennes blogg. Så mycket klokt samlat på ett och samma ställe. Sånt är sällsynt.

Nu måste jag gå. Men vi hörs ikväll. Om jag har lust. Annars antar jag utmaningen i morgon i stället.

Igår kväll var det väldigt vackert på kyrkogården här utanför. Alla ljus som lyste upp var fridfullt att se. Och idag skiner solen igen. Har svårt att fatta varför jag fullständigt deppade ihop häromdagen. Men sånt händer ibland och det är tur att det går över! Som mkin mor brukar säga: Man böjer sig för vinden, men man knäcks aldrig.

Ha en underbar dag i solen nu, små Darlingar!

Tills vi hörs igen, er egen Honung i Tillvaron /M.



 

Jahaja, nu är det en ny dag och det är bara att ta nya tag. Och precis när man ber om det och behöver det som allra allra bäst så skiner solen! Kan ni förstå? Trodde jag skulle upplösas i allt det mörka grå och försvinna ut i tomma intet igår och så skiner solen idag. Bless me, för helvete, vad glad jag blir. Faktiskt.

Det är PMS. El Monstro från helvetet. Jag lider inte av den, men det gör min boyfriend. ;) Eller, jo, jag lider av den. När man börjar gråta till Idol och gråter i största allmänhet. När man råkar gå förbi en spegel och det man ser däruti är det fulaste man sett - någonsin. När man bara deppar ner sig och ingenting är roligt. När man mumlar och klagar och inte ser något slut på eländes elände... Då lider man av det. Men sen - en sån enkel sak som att solen skiner - kan ge en en lyckokänsla som av himlen sänd. Och solstrålar är ju sända från himlen. Japp.

 Idag ska jag jobba. Det är inte mycket folk som handlar en dag som denna. Det har det aldrig varit, för de tror att det är stängt. Skulle lika gärna kunnat vara det, för de kommer ändå inte. Egentligen är det lite konstigt att vi måste ha öppet jämt. Snart är det dygnet runt, alla dagar som Seven-Eleven. Jag kan kanske förstå det om man säljer mjölk och bröd och krossade tomater och sånt... Men när man säljer kläder? Kommer aldrig att förstå det.

Jag har bott i Byhåla i 18 år. Då hade affären öppet till 13 på lördagar och hade helt stängt på söndagar. Man led inte av det, för man kunde planera. Nu har de öppet till åtta alla dagar. Och man kan inte planera. Man går dit och handlar precis närsomhelst, utan handlingslista och har man glömt något första gången, så går man dit igen. De har ju jämt öppet. Och de som jobbar där jobbar jämt. I stan har mataffären öppet till elva på kvällen. Herrgud, det är ju mitt i natten! Vem handlar mitt i natten? Å andra sidan, om dygnen var anpassade efter oss morgontrötta männsikor, så skulle jag kunna tänka mig att hadla då.

Jag är världens morgontröttaste människa - tro mig på mitt ord. Jag pratade med en kund om det. Hon sa att hon kommer igång klockan tio på kvällen. Jag är likadan. Då, vid tiotiden på kvällen kan jag vilja börja möblera om och dammsuga och kanske baka några muffins (fast jag inte kan baka) och allt möjligt. Men det kan jag inte göra så länge jag bor i lägenhet. Man har något som kallas grannar och de kan eventuellt tänkas vilja gå och lägga sig då. Och de vill sova. Ostört. Folk som möblerar om i lägenheten ovanför eller bredvid stör. Folk som dammsuger också. Kanske inte de som bakar muffins. Jag har aldrig blivit störd av någon granne som bakar muffins. Jag har bara blivit himla sugen. På muffins.

Nu måste jag gå till jobbet. Jag börjar 11. Det är himla skönt med sovmorgon. Och egentligen är det ett mindre under att jag hinner sitta här och skriva ett helt inlägg innan jag behöver duscha och fixa min fejja och allt eftersom jag är så himla morgontrött.  Yes... Man har väl gått och blivit vuxen skulle jag tro.

Bye och ha en jätteskön lördag. Solen skiner ju! :)

Er Egen Honung i Tillvaron /M.