Honungsbullen

Jag hade kunnat blogga om min mammas begravning.

Jag hade kunnat blogga om min pappas fantastiska lammgryta.

Jag hade kunnat blogga om min pappas bortgång.

Jag hade kunnat blogga om min pappas begravning.

Jag hade kunnat blogga om min hund.

Jag hade också kunnat blogga om Glufsens pappas bortgång och begravning.

Min värk. Mitt bröllop, Mitt liv.

 

Inget av det har blivit av. För att jag har värk. För att jag inte har något liv. På grund av att jag har värk. 

 

Fok säger till mig att jag ser så "pigg och fräsch" ut. Det beror på att jag inte går ut de dagarna det är som värst, vilket är nästan varenda dag. De dagarna går jag ut med hunden och det håller mig väl igång, men jag träffar inte folk.Och jag börjar bli pretty jävla trött på det nu. Riktigt duktigt trött på att aldrig vara fri från värk. Aldrig någonsin. Jag är jävligt trött på att aldrig kunna göra något utan att jag värker sönder efteråt. Varken något jag tycker är tråkigt (som att dammsuga) eller något jag tycker är roligt (som att dansa). Ingenting. Och dagarna bara går och jag försöker härda ut och de flesta dagar väntar jag på kvällen. Då tar jag en sömntablett och somnar ifrån alltihop. Ibland önskar jag att jag inte ska behöva vakna igen. Inte till detta.

 

Jag har i alla fall ett par glädejämnen som faktiskt håller mig uppe. 

 

Jag gifte mig i April. Det var fantastiskt. Efter noga övervägande bestämde jag mig för att dansa på mitt bröllop. Jag visste att jag skulle få värken från Helvetet, absolut, men bestämde också att det fick vara värt det. Dammsugning är aldrig värt det.

 

Jag har världens sötaste hund. Det är helt sjukt hur mycket jag älskar min lilla skrutthund. Och hon har lärt sig så mycket och utvecklats alldeles kolossalt. Hon var ju vuxen när hon kom till oss och kunde verkligen ingenting. Nu kan hon massor, men ignorerar oss ibland om det finns något i närheten som är roligare än vi. Det är väldigt många saker som är roligare än vi. Ekorrar t.ex. 

 

Jag ska väl hitta någonstans att arbetsträna på också så småningom. Något som jag kan göra utan att behöva ta Morfin och sova två dygn efteråt. Jag är ju så "socialt kompetent" och så "livsbejakande" och "begåvad" enligt de som tycker att jag kan jobba. Då kan ju de hitta ett jobb till mig där jag kan sitta still hela dagarna och vara "begåvad". Men på riktigt så skulle det vara skönt att få någonstans att gå på dagarna, Någonstans där de saknar en när man är borta och träffa lite folk, få struktur på tillvaron . Jag har aldrig känt mig så värdelös som nu faktiskt. Och det är en jäkligt jobbig känsla. 

 

Tror jag ska gå nu faktiskt. Kanske får ni höra mer från mig. Kanske inte. Det är aldrig något jag vet i förväg.

 

P&K: Honung