Honungsbullen

Fy faaaaaaaaan! Ursäkta mitt språk, men jag kan inte beskriva den känsla som belägrat mig nu. Jag är så jävla deppig att jag bara vill gå och gömma mig, gråta ögonen ur mig och inte komma tillbaka till verkligheten förrän i Maj någon gång. Jag är så ledsen, så ledsen. Och trött. Jag är trött på att sakna och längta. Jag är trött på att behöva äta middag ensam, sova ensam och vakna ensam. Jag är trött på att jobba. Jag är trött på vädret. Trött på att frysa... Trött på alltihop faktiskt. Ända in i själen trött.

Det är Oktober och snart November som gör såhär med mig. Kanske med inslag av pms, fan vet. Och jag bryr mig inte heller varför det är som det är. Jag bara värker ut det.

Så länge jag kan minnas har jag varit deppig vid den här tiden på året och detta år är inget undantag. Snarare tvärtom. När solen lyser med sin frånvaro, liksom Skalman så är det mindre kul.

Nåväl... Jag har en prydnad på min vägg. I den ställer man två ljus som lyser upp i mörkret. Det är en mycket vacker prydnad och jag har fått den av min bror just till detta ändamål. Jag fick den för att jag skulle tända två ljus och allt skulle kännas lättare. Speciellt för Novembermörkret sa han. Jag har tänt två ljus och det rör mig till tårar att han tänkte på mig och köpte den till mig. Idag kan precis vad som helst få mig att gråta.

Så jag gråter en skvätt. Och jag vet - jag bara vet - att det kommer att kännas lättare i morgon.

Pratade med Skalman idag igen, som alla dagar. Det fick mig på bättre humör - men också att sakna hans närhet ännu mer. Det är big neggovarning på det här inlägget, så jag tror nog att jag avslutar nu. Jag går och lägger mig i stället.

Ger er en vacker låt att lyssna på och njuta av. Den matchar min blues.

Er Egen ledsen-i-ögat-Honung i Tillvaron /M.

Sedan tidig eftermiddag har jag haft Iron Maiden i huvudet. Måste vara alla helgon som spökar. Eller så beror det på att jag gillar Iron Maiden bara.

Idag hade jag en kund som var så himla rolig... Hon ville ha något långärmat med "något fint". Det är ju realtivt såklart, men jag hittade grejor till henne. Alltså, mitt jobb... Egentligen vill jag inte gå dit alls. Skulle inte sätta min fot där om jag inte behövde pengarna. Men kunderna. Jag tycker verkligen om dem. De är ju så himla gulliga liksom. Jag kan inte förklara det på något annat sätt mer än att de är gulliga. För det är de verkligen. Jag tycker om människor. Jag tycker om människor nästan lika mycket som chokladpudding och hundar och kaffe. Och det är mycket. Folk is the shit!

Jag var och kollade på nya brillor idag. Lånade hem fyra bågar. Tänkte ta kort med min webcam och lägga ut här. så kan ni få säga vad ni tycker. Ok? Behöver ett råd. Jag har visat Skalman och han sa vad han tyckte. Darlingbästisen var med och kollade och sa vad hon tyckte. De tyckte båda det jag tyckte och det känns ju bra... Himla bra faktiskt. Ska bli kul att få höra (läsa) era åsikter. För att se om de stämmer överens. Det blir morgondagens projekt.

Min darlingbästis och jag tog en fika efter brillkollen. Hon är så himla skön att snacka med. Det är inte klokt egentligen. Jag har hittat flera underbara människor på sista tiden - egentligen det senaste året eller så. De bara ramlar in i mitt liv och jag tar emot med öppna armar. De som är härliga vill jag så gärna behålla. Både gamla härligheter och nya.
 
Det senaste året har jag funnit er. Ni som läser om mina tankar och allt och fortsätter att göra det. För mig är det otroligt och ett mirakel. Jag har funnit nya och återfunnit gamla väninnor. Jag har återfunnit människor som betytt mycket för mig. Det är helt jävla underbart om man frågar mig. Det är sällan någon frågar, men ni kan ju läsa allt om det här i bloggen, så då behöver man ju inte fråga, eller hur?

Inte minst fann jag Skalman. Saknaden är stor, men jag klarar mig. Har aldrig varit typen som måste sitta fastklistard vid min kärlek dygnets alla timmar. Men det skulle vara skönt att ha honom här när mörkret faller och det blir allt kallare. Ja, det skulle det. Verkligen. Han är varm. Och lite av den vämen sänder han mig när vi talas vid varje kväll. Saknaden och tomheten blir lite lättare då. Mellan Luxemburg och Uppsala sprakar det som tomtebloss.

Nästa vecka får jag hit en människa som jag tycker mycket om. Vi ska dricka rödtjut och knappt sova en blund. Babbla och babbla och babbla lite till. Ska bli roligt att få skämma bort henne lite med öron, mat, vin och bra musik. Ser fram emot det.

Nu, dags för bingen.

Er egen Honung i Tillvaron /M

Nattens Inte Vaggvisa:

...liten uppskattning. Denna gången från Malin B, den goa tösen som alltid uppmuntrar och muntrar upp med sina fina kommentarer och som skriver blogg om barn och man och hund och - inte minst - farmor.

Jag blir så himla GLAD över dessa små awards, som ger en lusten att blogga vidare.

Skulle så gärna skicka tillbaka detta till henne, men det blir en evig cirkel av inbördes beundran och skickande hit och dit. Jag nominerar några till:

Panta Rei - Bra. Så bra.

Oggy - Mysig gosse från Örebro. (Och var finns du i min fanclub? Va? Va?!!?)

Rockpoet - Grym. Så jävla grym. En kille som kan sjunga så att klockorna stannar. Han är precis vad namnet antyder.

Zerpo - Innebandy. I livet, i huvudet och tatuerat på armen. En av världens bästa vänner.

Lindas Blogg- En tjej som är med i varenda tävling hon hittar på nätet tror jag. Må hon vinna en dag.

Rewdboy - Mannen. Bara det.

Lallis - Jag kan inte låta bli att ge henne. Hon har fått flera, men jag vill att en ska komma från mig! :)

Ni får alla publiecara en sån här bild på er blogg.



Nominera sju stycken ni gillar och länka till den som ni fått den av! :)
Jösses alltså. Man blir glad. En bildar en grupp (fanclub) till ens ära på Facebook och andra skickar små priser. Man vill ju bara skriva och skriva och skriva lite till när sånt händer.

Men Puss & Kram!

Er Egen Honung i Tillvaron /M

Jag har fått ett (en?) Award! Och det är ju alldeles lysande och jag är SÅ glad! Man blir varm och lycklig.

Först ska man länka till den som man fick det av. Och jag tackar Lallis av hela mitt hjärta och lite till för denna utmärkelse, som jag ser som en ära. *niger djupt i en ganska ograciös hovnigning*

Sen ska man nominera 5-7 andra som man tycker förtjänat ett award, Så det tänker jag göra nu, för att jag uppskattar er och för att ni roar mig.



Anna - som enligt egen utsago är The Queen of Oflyt. Skriver på ett underhållande sätt om allt detta oflyt och jag vill bara läsa mer, för jag är intresserad av hennes liv.

Babydarling - En tjej som skriver om vardagen precis som den är.

Yver - En kille med smak och många tankar.

Magnus Krusell - Många tänkvärda ord kommer från denna blogg.

MLI - En av världens roligaste brudar.

Finne-ninjan Anna - Tuff brud med hjärtat på rätta stället som får mig att asgarva titt som tätt.

Mattias - Ulf Lundell-fan som är pappaledig med gulliga sonen Max.
 
Jag har valt några och jag skulle gärna ge detta award till Zerpo också, men med tanke på att han nästan uteslutande skriver om innebandy, så visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Ni som är intresserade av innebandy får helt enkelt klicka på länken. :)

Alla ni andra som läser, kommenterar och som jag följer - jag har inte glömt er. Men jag vet att några av er redan fått ett award och jag kunde inte ge ett till alla hur gärna jag än ville. Men puss på er.

För övrigt har jag knappt varit utanför dörren idag. Och jag är lite höstdeppig. Inte deppig som i ledsen men lite nedstämd. Mörkt, kallt och blött är det... Och Skalman är inte  hemma.

Jag har choklad och Patrick Dempsey på TV, så livet är rätt ok ändå. :)

Er alldeles Egen Honung i Tillvaron /M

Jag minns inte mycket från mina tonår. Går med i olika grupper på Nylleboken där folk från förr finns med och jag minns dem inte. Vissa saker minns jag givetvis. Platser och människor som någon gång betytt någonting. Men jag minns inte i vilken ordning jag mött dem eller i vilken ordning jag gjorde olika saker. Mycket pysslade man med som ung i alla fall. Man hade aldrig tråkigt och ändå fanns det inget internet eller några mobiltelefoner. Man var kreativ.

Så, plötsligt när jag surfade omkting så hittade jag en människa som betytt någonting. Inte bara för mig, utan för väldigt många unga vilsna själar i den grå betongförort där jag växte upp. "Greddan" kallade en del av oss honom för (eller var det bara jag? Minns inte...). Han var fritidsledare på ungdomsgården där man hängde, andades och nästan bodde. Stötte på honom bara helt slumpmässigt och genast uppstod kontakt. Jag är mäkta förvånad att han överhuvudtaget minns mig. Men, det är klart, jag hade knäppa kläder och babblade nästan oavbrutet. Han var i alla fall en av dem som jag upplevde att jag kunde snacka med. Och en av dem min mamma fann förtroendeingivande. Hon var nämligen och hälsade på på ungdomsgården ett antal gånger, för att kolla var jag höll till och vad jag gjorde när jag inte var hemma, vilket var nästan aldrig. Det var ju så piinsamt att man nästan kunde dö och bad en högre makt att man skulle uppslukas av jorden. Men mina polare tyckte att hon var cool. Jag såg aldrig någon annan förälder där. Och det var ju därför man gick dit. För att slippa föräldrar... Morsan - ja herregud! Hon är aldrig generad.

När min bror var där, sju år tidigare, var visst inte allt helt ok. Och det var väl en av anladningarna till att min mamma kom dit och kollade när jag började hänga där.

Greddan var i alla fall där. Och jag minns ingen annan av fritidsledarna. Jag minns två av fältassistenterna och en präst som var Birgitta Dahls dotter som hette (och antagligen fortfarande heter) Anna. Greddan blev sedermera fältassistent, han också. Och så var han en kultursnubbe. Och kreativ.  Han är fortfarande en konst och kultursnubbe. Men visst är det roligt när man träffar på folk som man ibland tänkt på och undrat lite över? Hur de mår, vad de gör och så...

Sedan Skalman åkte har jag åter igen vant mig vid att sakna. Men det blev lättare när jag gick till jobbet i måndags. Har inte tid att längta på jobbet, för jag jobbar. Det är kvällarna som är svåra. Men det finns alltid något att göra, folk att träffa och så. Jag har fått lite ensamtid med min bror, som vi knappt haft sedan vi var mycket unga. Han är en fantastisk människa på många sätt. Nästan alla sätt jag kan komma på faktiskt. Men jag är antagligen inte helt objektiv heller, eftersom han är min bror. Jag tror att Skalman är ganska lik honom i många avseenden. Absolut inte vid första anblicken men om man skrapar lite på ytan, så är likheterna tydliga. Min bror är trygghet.

Han säger att trygg, trogen och lojal blir tråkigt i längden. Men det tycker inte jag. En player blir tråkig i längden - I'm telling you! Och eftersom han besitter en del äventyrslust och är romantisk av sig - min bror - så kan han väl inte bli tråkig? Nej, han är lik Skalman och Skalman är allt annat än tråkig.

Ikväll är det TV-kväll. Grey's och sen den där fjanten Ann Söderlund igen direkt efter. Ska kolla vilka karlar hon ska träffa ikväll. Vet inte varför, men jag tittar. Sen loggar jag in och spyr galla över det... Man är väl inte riktigt normal.

Ok, nu ska jag käka så jag inte svälter ihjäl. Kommer kanske tillbaka efter Ann Söderlund. Kanske inte.

Puss & Kram så länge tills vi hörs igen.

Äntligen lyckades jag lista ut helt själv hur man lägger upp en video, när jag inte längre kunde göra som jag gjort förr.

Nu har Skalman åkt iväg igen och det är lika jobbigt varenda gång. Jag vet ju att det är för en kort tid - bara tre veckor eller så - men jag har separationsångest big tajm när han åker iväg. Lägenheten blir så förbannat stor, för han har ett sätt att närvara i ett rum så att allt glöder. Och när vi är tillsammans så är livet ljuvligt, I'm telling you. Vi snackar så bra och vi skrattar så bra och vi sitter tysta så jävla bra. Att ha någon som delar ens tankar och delar ens humor och dessutom kan dela ens tystnad är unikt. Det är inte varje dag man träffar någon som man kan vara sig själv med helt och fullt. Med undantag av familjen, så är det mycket få människor som orkar ta en som man är. Det onda med det goda.

Det här med separationsångesten sitter djupt i mig. Mycket djupt t.o.m. Rädslan att bli övergiven är ibland överväldigande. Övergiven, bortvald, att inte vara bra nog, att inte räcka till. Precis som min ganska mycket äldre bror, har egentligen hela mitt liv kantats av separationer. Därav har man blivit en trygghetsjunkie av mycket stora mått. Och livet har blivit en ständig jakt på bekräftelse.

Att lära sig att bli trygg i sig själv och att bekräfta sig själv är en livslång resa. Det jag lärt mig är i alla fall att ingen kan rädda mig. Jag kan absolut inte förvänta mig at bli räddad, bekräftad, att ha en flytväst i form av en annan människa. Och den enda garantin jag har är att jag aldrig överger mig själv. Någon annan garanti har jag inte. För det finns ingen garanti att människor man älskar alltid kommer att finnas där.

Därför är man så rädd för att göra fel. Att vara för mycket si eller så. Att vara för på. Att vara jobbig. Men det är uttröttande att alltid försöka vara till lags. Om jag utplånar mig själv för att vara en annan människa till lags, vad finns då kvar av mig? Min rädsla för att bli avvisad och bortvald är inte större än min önskan att mötas av en öppen famn och att bli vald - för min egen skull.

I takt med att jag blivit äldre har min rädsla för att bli avvisad krympt alltmer. Jag har lärt mig att alla inte tycker om mig. Jag har accepterat det. Och om de inte tycker om mig - människor som egentligen inte betyder någonting - so be it. Jag kan aldrig vara någon annan än den jag är och tycker folk inte om det, så är det så. Det som är viktigt för mig är att de jag tycker om känner samma sak tillbaka.  Men jag tänker inte ändra på mig. För jag har äntligen lärt mig att tycka om mig själv. Jag vet att de som faktiskt tycker om mig gör det för att jag är jag. Det är trygghet. Lite av den där rädslan att bli avvisad finns fortfarande givetvis kvar. Jag vet inte om den någonsin kommer att försvinna, men den har krympt.

När jag älskar någon älskar jag fullt ut. Jag ger allt. Därför är det väl ganska naturligt att vara rädd för att bli bortvald. När man ger hela sin själ och lägger sitt hjärta i någon annans händer, för att sedan kanske bli övergiven är skrämmande. Men jag kan inte göra annorlunda. Vad är det för mening med kärleken om man inte ger allt? Man måste våga göra det... Om sedan allt går i kras och kärleken tar slut - ja, sånt händer. Men en gammal klyscha är denna att man måste våga för att vinna - och vara beredd på att förlora. Men först måste man identifiera vad man har att förlora - och vad man kan vinna - och väga dessa två emot varandra. De flesta av oss har inte så mycket att förlora om vi bara vågar vara genuina rakt igenom. Det viktigaste är att man inte förlorar sig själv på vägen. Om man gör det kommer man en dag att kraschlanda med ansiktet nere i mullen.

Så jag ger det jag har att ge. Om det inte räcker så kommer jag att känna mig pretty nedtryckt ett tag, för att sedan resa mig igen. Och försöka en gång till. Jag har lärt mig att våga.

Trygghet och tillit. Det är grunden man vill stå på. Och det är så skönt att växa och att lära sig att vara trygg i sig själv och känna tillit till att man faktiskt duger som man är. Varken mer eller mindre. Ibland är man liten och ynklig och då är man lyckligt lottad om man har någon som är där. Som finns där för ens egen skull.

Det är Skalman för mig.

Jag saknar honom för att vi snackar så bra. För att vi skrattar så bra. Och för att vi sitter tysta så bra. Och hela tiden håller han min hand.

Nu ska jag gå och följa en spännande förljetong bland Lallis kommentarer. Jag har klurat på det här med rädslor ett tag. Och så skriver hon om rädslor precis idag... Spooky. Muchos.

Blogg.se bråkar med mig och jag kan inte längre lägg upp videos här. Är det bara jag, eller gäller det er också?

 Dagens När Allt Gått I Kras:

Angels - Robbie Williams

Well. vad kan jag säga? Det finns två människor vars öden var sammanfogade ett tag. Men ödet och livet tar ibland andra vägar än de man tänkt sig... Jag tillägnar detta inlägg till dem. Ni vet vilka ni är, eller hur? Om inte... Jag tänker inte avslöja någonting. Aldrig i livet ejkä senkään jälkeen!

Puss & Kram små Darlingar tills vi hörs igen!

Er Egen Honung i Tillvaron /M

På söndag morgon sticker Skalman till Luxis igen och kommer inte hem förrän om typ tre veckor. Jag kan bara inte hjälpa det, men jag tycker att det är så jävla tråkigt... :'( Trösta Honung, den som kan.

Nu... ska jag njuta av att få ha honom här.

Dagens Länk: Till Skalman

Det var allt för mig.

Er Egen Honung i Tillvaron /M

Vad har ni för arbetsfördelning i ert hem?

Pratade med min kollega om detta idag. Hon sa: "Jag hinner aldrig titta på TV. När jag kommer hem lagar jag mat och gör i ordning matlådor till mig själv och min man och min dotter nu när hon PRAOar. Sen måste jag diska. Sen städar jag toaletten för det gör jag varje dag!"

Till saken hör att hon har varit sjukskriven i två månader för att hon haft outhärdligt ont i hela kroppen. Så jag ifrågasatte naturligtvis arbetsfördelningen i hennes hem. Sånt ska jag i och för sig absolut inte lägga mig i, men blir man inte lite förvånad att hon är som en slav i sitt eget hem, när hon har en fullvuxen man och en nästan vuxen dotter? Nåja, jag frågade lite stillsamt bara om inte hennes man kunde hjälpa till med toalettstädningen åtminstone (hans bristande kunskaper i kulinariska läckerheter har många gånger stötts och blötts på arbetsplatsen). Hon utbast då med en chockerad min: "Varför ska han göra det?" Min motfråga lydde då: "Varför ska du?"

Då fick jag höra minsann. Att städa toaletten är kvinnogöra. Han skulle få noll respekt av henne och deras tre barn om han nedlät sig till att städa familjens toalett. Hon skulle inte se honom som en riktig man om han gjorde det. I hennes ögon skulle hon aldrig kunna respektera eller tända på en man som gör sånt. Man undrar om hennes man någonsin bajsar?

Vi är från helt olika kulturer helt klart med fullständigt olika uppfostran. Detta framstår allt klarare för varje dag som går. Min kollega frågade en annan invandrarkvinna från Iran om hon ville att hennes man skulle städa toaletten hemma hos henne. Kvinnan svarade "Varför inte? Han bajsar i den." Min kollegas man skiter i toaletten i alla bemärkelser. :)

Det är intressant att få en inblick i andra kulturer. Så olika vi är... Det som vi brudar tar för givet i Sverige är inte alls självklart i andra länder. Och det inkluderar toalettstädning. Den som skiter får städa. Och alla skiter. Män som kvinnor. Och i andra länder är det kvinnogöra! Hon frågade mig om jag låter Skalman städa toaletten... Naturligtvis. Han gör det bättre än jag. Jag behöver nya brills för jag ser utomordentligt illa. Väldigt illa. Så illa att jag var tvungen att köpa ett förstoringsglas för att kunna läsa bruksanvisningen till min iPod. Kan ni fatta detta? Min kollega som inte respekterar män som städar toaletter frågade mig idag om jag tar av mig mina brillor när jag sover och hur jag i så fall hittar till toaletten mitt i natten om jag behöver. Jag förklarade att jag visserligen ser dåligt, men att jag inte är blind.

Hur funkar arbetsfördelningen hemma hos er? Och vad exakt är en riktig man?

Min andra kollega har förresten gått ur Jehovas Vittnen, för hon vill fira jul precis som alla normala människor, Halleluja, undrens tid är ännu inte förbi!

Puss&Kram!

Dagens länk (eftersom html.grunkan tydligen inte funkar för mg ikväll): I want to break free - Queen
 

Jösses alltså... Har fått en fanclub på Nylleboken. Blev dessutom tvingad att vara medlem i min egen fanclub vars övriga medlemmar är sju stycken. :) Jag är dem evigt tacksam. *Räcker fram en tulipan till var och en*

Har kollat på TV nu igen. Det kan aldrig vara bra för intellektet. Kollade först på Grey's Anatomy - för det är något man måste göra. Det är som en drog och Patrick Dempsey... Well, say no more! Sen fastnade jag och Skalman framför "Världens härligaste män". Ikväll handlade det om "djupingarna". De djupaste av de allra avgrundsdjupaste av män. Sen började vi babbla lite.

Alltså, här har vi på den eminenta TV:n kanal 5 som har ett program där de kategoriserar män. De sätter in dem i fack och generaliserar som fan. Sen påstår de att det handlar om de härligaste männen i världen. Må så vara. Kanske är det så. Dessutom - och jag kanske har fel nu, men jag tycker att Ann Södelund är fjantig.Tänk tanken att det varit tvärtom... Om en fjantig karl sprang omkring och gjorde ett liknande program om kvinnor?

Kategoriserar dem, generaliserar och sätter in dem i fack... Det skulle bli ett ramaskri utan dess like, I'm telling you! Militanta feminister skulle skriva arga artiklar och det skulle bli en diskussion utan gränser och Kanal 5 skulle bli tvungna att lägga ner programmet och be allmänheten om ursäkt i offentlighetens ljus. Och Linda Skugge skulle åter igen bli en central figur i media.

Vilka skulle kategorierna vara då? Hmm... Motsvarande "Snyggingarna" som var det första programmets kategori skulle naturligtvisa vara "Babes". Och vilka skulle dessa vara då? Kylie Minogue, någon fotomodell och kanske en skådespelerska. Sen var det geeken.... Finns det någon känd kvinna som är en sann geek? Vet ej, kom gärna med tips. Ikväll var det Djupingarna... Men av någon anledning tror jag inte att män i ett sånt ytligt program skulle vara speciellt intresserade av varken geeks eller djupingar. För det ÄR indeed ett oroligt ytligt program.

Så min teori lyder som följer:

Avsnitt 1. Baben
Avsnitt 2. Manslukerskan
Avsnitt 3. Pojkflickan
Avsnitt 4. Våpet
Avsnitt 5. Den intelligenta men sexiga
Avsnitt 6. Den bara sexiga
Avsnitt 7. Ladyn
Avsnitt 8. Bruden

Sen vet jag inget mer om det... Vad jag vet, eller tror mig veta är att feministen troligen inte skulle hamna i detta program. Möjligen en feminist av lightvariant, men ingen militant feminist. Och skulle en militant feminist ens bli tillfrågad så skulle det bli slapping big time. Och de roliga kvinnorna skulle säkerligen heller inte få vara med. Kom ihåg att det är ett ytligt program och i ett ytligt program av män för män om kvinnor, så är kvinnorna inte roliga. Det är bara i verkligheten som män tycker om roliga kvinnor. Och djupa kvinnor? Nej, det är ett ytligt program och en kvinna som tänker för mycket är.... för djup helt enkelt. Den arga, som Alanis Morrisette, skulle inte heller få vara med. Hon är för förbannad på män för att få vara med i ett sånt program. Eller jag vet inte om hon är förbannad nu längre, men hon var det förr. Jättearg var hon!

Nåväl, i det riktiga livet i verkligheten så är jag säker på att män gillar alla sorters kvinnor. Roliga våp, med huvudet på skaft och bitska kommentarer som är komiska och de kan själva tvätta bilen och byta däck.. Och vi är alla sexiga för någon. Det finns någon som tycker att man är jordens babe. Skalman har utnämnt sig själv till - inte bara Ruler of my Universe (som jag utnämnt honom till) - utan även till Drooler of my Universe. Detta efter att jag återfått min häck.

Började fundera lite var Skalman skulle hamna bland dessa kategorier. Men sanningen är att han inte passar i någon av dem. Man kan inte kategorisera honom. Man kan inte placera honom i något fack. Han är lite av allt... Och han är allt. Bättre att inte anlysera sönder honom och bara låta honom vara som han är och härlig. Har förresten bestämt mig för att inte skicka in honom till Femman. Om vi vill ha en sån där Applemojäng, så skaffar vi en bara.

Jag tror minsann att jag har babblat klart för i afton.

Förresten, innan jag glömmer, finns det någon som har en tonåring att låna ut? Jag behöver ny musik i mitt liv. Jag har absolut noll koll. Och det är hemskt faktiskt. Pretty bedrövligt. Det går bra med en tjugoåring också, men gärna en som är 15-16... Och inte en som tycker att Mattias, Erik och Danny är jordens åttonde underverk. Tack på förhand.

Förresten så vet jag ingenting om Ann Söderlund, så innan ni börjar skicka hatmejl eller så till mig så kan jag säga att jag tycker att hon framstår som fjantig. Inte att hon är det. För det vet jag ingenting om.

Till dagens låt hittade jag ingen riktigt bra video och ingen bra liveversion heller, så ni får nöja er med bara låten då. Den är skitbra.



"Now that I'm miss Fame, now that I'm a zillionaire, you scan the credits for your name and wonder why it's not there..." Absolut så jävla bra!

Er egen Honung i Tiilvaron /M

Vaknade upp denna morgon med Pippi Långstrump Theme i huvudet. Dessutom var det en morgon då jag slapp vakna med hosta. Kan ni förstå hur underbart det känns? Det är en känsla av att kommit lite närmare himmelriket. Indeed. En sak att vara tacksam för. Ytterligare en kanske jag ska säga.

För övrigt är jag tacksam för att jag lever och inte har några allvarligare sjukdomar än hosta.

Jag är också tacksam för min familj, som är världens underbaraste. För mig är de bäst i världen och visst kan de ha sina sidor, som alla andra, men jag älskar dem utan förbehåll och då är det inget snack. De är bäst. Punkt.

Jag känner en oerhörd tacksamhet för mina vänner. Tänk att det finns så många underbara människor i den här världen och några av dem är mina vänner. Tänka sig att de vill vara med mig. För en vän kan jag göra vad som helst. Jag skulle kunna ge en vän mina sista pengar om hon eller han behövde dem bättre. Utan mina vänner skulle jag vara en olycklig själ. Och en del av dem har jag inte ens träffat, men ser dem som vänner ändå för att jag tycker om dem. Ljusglimtar i tillvaron.

Jag är tacksam för att jag varje dag får äta mig mätt.

Och för att jag varje natt får sova i en mjuk och varm säng.

Jag är outsägligt tacksam att jag kan se och höra och gå och stå. Och springa när det behövs (efter bussen på morgonen).

Jag är tacksam för att jag kan tänka och känna och andas och leva. Skratta och gråta. Att jag inte mist förmågan att se det positiva hos människor (tills motsatsen är bevisad). Att jag inte mist förmågan att älska någon. Att jag inte mist förmågan att se skönheten som finns runtomkring mig. I en ljuslåga. I naturen. I ett barns ögon... You name it.

Jag är tacksam för mannen som kom in i mitt liv med humor och värme. Han kom med visdom och kärlek. Han tror på mig. Han säger att jag kan. Och som i ett magiskt trollslag så kan jag. Nästan allt.

Skalman.

Ljuset i hans ögon. Värmen i hans famn. Hans röst och andetag (och snarkningar). Han små pärlor av visdom. Hans sätt att hjälpa mig med att strukturera upp min tillvaro. Hans romantiska sida, som visar sig på alla möjliga sätt man kan tänka sig och några sätt man inte i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig. Hans förmåga att få mig att skratta så att tårarna rinner. Hans sätt att se mig. Rakt in i djupet av min själ. Och ändå älska mig som ingen annan.. Hans inlägg igår som gästbloggare här hos mig visar med all önskvärd tydlighet vad jag ser hos honom. även om han inte själv förstått det, som han skrev. Jag är övertygad om att ni - kära läsare ser det tydligt. Han är en av mycket få prinsar man har kysst som inte förvandlats till en groda.

En till sak att vara tacksam för är att ni skriver. Ni som får mig att tänka. Ett steg längre. Ni delar med er av era liv. Jag är så himla glad att jag får ta del av det som är ni. Och jag är så glad för att ni läser mina små alster. För era kommentarer och glada tillrop. Varenda stavelse gör mig så himla glad. Glädje är underbart och att få känna det en grå oktoberdag är en gåva. Så tack!

Skalman är också jätteglad för er respons på hans inlägg. Feedback är underbart och speciellt positiv feedback. Han har skrivit ett litat tack till er bland gårdagens kommentarer.

Jag har äntligen blivit tillräckligt frisk för att orka tänka på städning. Jag ska förpassa Skalman och hans dator med jobb å jobb å jobb in i ett annat rum, så att jag kan få städa ifred, med min iPod på högsta volym. Tack Skalman för den! Och för skivan med den bästa musiken ever! Han skämmer bort mig och inte bara med kyssar.

Men först: Lunch.

Puss & Kram, kära läsare. När det blåser hårt - kom ihåg att en dag blir det vindstilla och man kan höra fågelvitter.

Er Egen Honung i Tillvaron /M

Detta inlägg är inspirerat av Lallis, som med sina kloka inlägg gör varenda människa glad.

Dagens video tillägnas min familj, mina vänner och inte minst Skalman.

I likhet med kvinnorna i Lysistrate (Aristofanes, 411 f. kr)  så har Honung under förtäckta hot om att stryka bånkandet från listan på tänkbara paraktiviteter denna vecka,  ”bett” mig att skriva en gästblogg här i hennes förnämliga tankekammare på nätet.

 

Inte nog med att hon ”bett” mig att gästblogga här – hon har också varit generös nog att ge mig tips om vad jag INTE bör skriva om…. Med sin karaktäristiska finkänslighet antydde hon att Ni, hennes kära och trogna läsare, förmodligen inte var så intresserade av att läsa om mina tankar kring de mest elementära beståndsdelarna i en effektiv affärsplan eller varför kassaflödesanalysen är så central vid starten av en ny verksamhet.

 

”Vem är INTE intresserad av SÅNT….?”, mumlade jag tyst för mig själv när jag satte mig framför en ny, blank och oskriven sida i MS Word….

 

Det är alltså jag som är Skalman. Mannen, Myten, Legenden. The Ninja Turtle. The Ruler of my Baby’s Universe, som min Honung brukar uttrycka det.

 

Själv betraktar jag mig som en snart medelålders pudelrockare med grånande tinningar, kalhygge på hjässan och ett livs levande bevis på att Gud, om hon nu finns, uppenbarligen måste besitta en mycket stor portion humor.

 

Vad en kvinna som Honung ser hos mig har jag fortfarande inte riktigt förstått, men jag njuter som en katt i sommarsolen av hennes generösa kärlek, värme, klokhet, humor och livsbejakande nyfikenhet som hon förgyller mina dagar och nätter med. Måtte hennes hostmedicin aldrig sluta verka och väcka henne ur det rus som uppenbarligen lyckats förvandla mig till Hunk…!

 

I egenskap av man (eller sköldpadda) som helt saknar förmåga att på eget initiativ söka upp och inleda en konversation med en vacker kvinna, så är det väl på sin plats att klargöra att det naturligtvis var Honung som hittade och raggade upp mig på Nylleboken.

 

Där satt jag som okänd svensk IT-profil för att förära mina närmast sörjande med lite kultur – och vad händer…!? En bländande vacker kvinna vid namn Honung börja tok-poka mig!!!

 

Nu var det ju några dagar innan jul och jag kan ha en viss förståelse för att vi alla kan behöva en klapp eller två vid den tiden på året… och visst, en certifierad tomte är man ju också, så det kanske inte var helt oväntat att hon kontaktade just mig just då…. Föga kunde jag dock ana att denna vackra uppenbarelse inte tänkte nöja sig med ett par klappar – nej, nej…. hon hade minsann för avsikt att flytta in i tomteverkstan och göra alla mina dagar till en julaftons morgon.

 

I efterhand kan jag bara tacksamt konstatera att när Honung bestämmer sig för något, så blir det så! Så om jag nödvändigtvis måste ge mig själv en positiv egenskap, så må det möjligen vara att jag är man nog att förstå och acceptera det som kvinnor vetat om sedan Hedenhös – Women rule. Always have, always will. Period.

 

Vardagen med Honung är ett aldrig sinande surrande av välbehag som fyller en ständigt tlött sköldpaddas vardag med skratt, omtanke och kärleksfulla, småkluriga blickar vid matbordet.

 

Jag önskar åt varje man på denna jord att de som ännu inte gjort det må finna sin Honung i Tillvaron. Jag sökte väldigt länge – och hon fann mig till slut.

 

Ett knappt år efter att vi träffades lever vi nu ett högst okonventionellt liv tillsammans. Jag pendlar mellan Luxemburg och Stan som Gud Glömde med ett par veckors intervall och jag är evigt tacksam att min gamle skolkamrat Niclas Zennström uppfann Skype. Hur många relationer har inte inletts, hållits vid liv och frodats tack vare Niklas och Janus?

 

Till våren hoppas jag att min kringflackande tillvaro stabiliserats så mycket att Honung och jag kan hitta en egen liten bikupa i Luxemburg där vi kan surra vidare var dag, sida vid sida. 

 

Under mina veckor här njuter jag av varje stund tillsammans med henne och när jag inte är här njuter jag varje kväll av att läsa hennes underfundiga inlägg och era kommentarer.

 

*riiiiiiiiiiing*

 

Matklockan ringde. Måste äta. Nu.

 

Rock on.

 

Dagens Babe: Honung - alltid söt, aldrig sliskig.

 

Dagens "Kärleksförklaring" (poodle-style):

 

Jag ville skriva, varpå jag påtalade detta för Skalman. Vidare berättade jag också att jag inte har en aning om vad jag ska skriva om. Skalmans förslag lyder som följer och jag citerar direkt:

"1.) Du går på tunga droger.

2.) Du är inne i dimman.

3.) Du har blivit inbjuden till Världens Ände and Beyond för en paranormal grupptransseans där du: a.) Rensar chakra b.) Äter sockerkaka c.) Har en dejt med ängeln Gabriel.

4.) Lägg till varfri flumvideo.

Kan du inte skriva om något av dessa förslag, var vänlig öka dosen hostmedicin. (Han tänkte säga överdosera, men Skalman önskar ha mig med livet i behåll. Skribentens ant.)

Frågor? Bra! Verkställ."

Så, ok. Jag går på tunga droger. Hostmedicin deluxe made in Heaven med morfin i. Eftersom jag nästan blir hög på Alvedon, så förstår ni vad detta innebär för mitt mentala tillstånd. Vem behöver vin? Och jag får såna lysande idéer också där jag svävande trippar fram. Som gårdagens video t.ex. Jag tyckte det var strålande, fullständigt briljant, med tanke på mitt tillstånd och drogen jag går på. "Host host" och "Fly away with you my darlin' fly away with me..." Jag vet inte om alla uppfattade det roliga. Jag tyckte det var hysteriskt. Skalman sa att min humor är raffinerad. Jag är inte säker på om han verkligen sa det för jag är hög som ett hus, men jag tror att det var det han sa. Jo, det är ett ord han skulle välja. Han använder såna ord, the ruler of my universe. Han är the love of my life och the satisfyer of my underlife. Tadaaaaa! (det var en fanfar)

Jag är inne i dimman. No shit. Skalman skrattar nästan ihjäl sig åt mig. Jag säger tydligen konstiga saker, som för mig faktiskt är fullständigt logiska och glasklara. Tills jag inser att jag kanske måste förklara mig närmare, varpå det jag säger blir ännu mer konstigt. Tror jag. Tur att Skalman för det mesta förstår mig. Ett exempel är att vi kan diskutera något, vad som helst. Två timmar efteråt kommer jag med ett inlägg i ämnet vi diskuterat - och detta kanske i ett helt annat sammanhang - och han fattar direkt vad jag pratar om. Jag är en lyckligt lottad kvinna I must say.

Den paranormala grupptransseansen pratade vi om igår. Jag har blivit inbjuden att delta i en meditation på måndag i en pytteliten by mitt i ingenstans, i närheten av Världens Ände, där det finns en bygdegård, en skola och en kyrka och inget mer. När jag försökte övertala Skalman att följa med så började han skratta igen. Kanske för att jag på muchos bred Stockholmska skulle förklara hur detta går till... "Först rensar man sina chakra dåra å sen käkar man sockerkaka å sen får man träffa ängeln Gabriel. Han har pottfrilla och särk." Vad var det som var så roligt med det dåra? Det är ju dagens sanning. Jag försökte locka han med sockerkaka, för det fick man förra, första och enda gången jag varit där. Man försattes i trans direkt ju och detta utan minsta drog. Jag förstår inte varför Skalman inte vill följa med. Sockerkaka får man inte varje dag i en bygdegård mitt i skogen i ingenstans.

Jag ska försöka övertala Skalman att gästblogga här. Jag vill ge er en liten chans att lära känna honom. Han är så himla rolig. And that's all I have to say about that. (Fast när han gästbloggar, om han gör det, kanske han försöker vara seriös, men det kan man bortse ifrån i så fall. Han är inte bara rolig, han är klok också.)

Nu ska jag gå iväg. Skalman kom hem med mat och en önskeskiva till mig alldeles nyss. *glaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad*

Hej då!

Nu kommer min flumvideo:



Joe Cocker - on maybe too much hostmedicin. Kolla den lysande texten också. (Honung slår sig på knäna och skrattar!)

Addi! *vinkar*

Hostan från Hevetet hindrade både Skalman och mig från att sova inatt. Så jag gick till doktorn som sa åt mig att inte jobba, Sen skrev han ut hostmediciner som gör att jag först svävar och sedan somnar. Lika hög som Eiffeltornet men utan hosta. Tack, drogguden kan vara bra i vissa få undantagsfall.

Så var hälsad kära läsare. Jag finns här iklädd Skalmans munkjacka, morgonrock och halsduk. Ser nog ganska rolig ut antar jag. Skall nu äta för att därefter sova lite till.

Puss & Kram!



Er Egen Honung i Tillvaron /M

Tänk vad Skalman berikar mitt liv. Och ibland tror jag att hela hans existens går ut på att ge mig tillskott i min pudelkassa. Han visar mig en massa musik jag inte tidigare kände till. Det är hans USA -period som gör sig påmind och ger mig band och låtar som aldrig nådde ända hit. Pudelrock från när det begav sig.

Naturligtvis går inte Skalmans existens ut på att göra mitt liv roligare, men faktum är att den gör det ändå. Verkligen. Han är en man som överraskar, fascinerar och berikar mig. På alla möjliga plan. Och inte minst musikaliskt. Jag älskar musik. Det utgör själva essensen av min livsluft. Jag skulle nästan upphöra att existera utan musik. Tyna bort helt enkelt. Jag tror på fullt allvar att jag skulle dö en långsam och mycket plågsam död. Om jag någon gång blir döv - snälla, skjut mig!

Jag håller på och läser en bok om hur man skriver om sitt liv. Hela livet från barndom till dags dato. Det kanske är något man borde göra när man blivit mycket gammal, men varför då? Hur ska man komma ihåg allt när man blivit gammal och gaggig? Nåja, det är en bok som är ytterst enkel att förstå. I den finns små stycken om olika tidsperioder om vad som gällde och lite vad som hände. Viktiga händelser. Om 80-talet stod det att alla drog på sig benvärmare och tränade med Susanne Lanefeldts kniiiiiiip. Detta är fel. Och varför ska jag berätta för er i nästa stycke.

Benvärmare hade man. Alla hade dem. Men Susanne Lanefeldt hade ingenting med det att göra. Nada, niente, tipota... Däremot så fanns det något som hade allt med benvärmarhysteri att göra. De hette Leroy och Coco och allt vad det var och de var med i Fame! Alla tittade på Fame. Och alla hade benvärmare. Själv hade jag flera par i olika färger. Jag minns speciellt ett par som min mamma hade stickat. De var randiga och det var inte vilka färger som helst. Svarta och gula var de och signalerade tydligt till alla människor att jag blivit uppfostrad av AIK:are till en AIK:are. (Och är det än idag i själ och hjärta.) Min mamma gillade benvärmarmodet. Mammor gillar mode som håller deras barn varma.

Det har funnits en del märkliga saker som varit moderna genom tiderna. Men bara för att det är modernt, betyder det att det är snyggt? Inte nödvändigtvis. Hallå... Snowjoggers? Min mamma köpte även sådana till mig när det var modernt. Hon gillade allt mode som höll mig varm. Hon gillade inte det som Madonna kom med. Det höll ingen människa varm. Det var nog mammas största bekymmer angående Madonna. Inte det att hon såg ut som en jävla julgran och sminkade sig som en... Jag vet inte vad... Mamma trodde att hon frös.

Det är så att jag kommer från samhällets bottenskikt. Jag är en andra generationens invandrare med en ensamstående mamma och jag är uppvuxen i ett ghetto i Stockholms ytterkant. Det var inte så jävla illa egentligen, men det blev värre när man kom upp i tonåren. I alla fall vad gällde kläderna. Eftersom min mamma var ensamstående och ibland jobbade så att hon gick på knäna och trots det fanns det inte pengar att köpa märkeskläder eller det senaste modet till mig. Jag kunde blivit nedtryckt av detta, men det blev jag inte. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder så jag skapade en egen, helt unik stil. Det gick väl egentligen ut på att ju fulare och knasigare det var, desto bättre. Och så var det ju hårdrocksmodet också såklart, som jag ofta gick omkring i. Men de övriga kläderna jag hade var unika i sitt slag, på den tiden. Min mamma tyckte att jag var modig som vågade gå min egen väg. Som jag ser det så hade jag inget val.

Numera är jag aptråkig i mitt val av kläder. Riktigt tråkig. Det jag har är svart, svart och svart. Och så har jag lite i svart också. Dessutom försvann hela min garderob när jag gick ner 18 kilo i vikt väldigt snabbt. Nu finns det inte kläder som jag kan ha. Inte där jag har möjlighet att handla i alla fall. Ge mig Paris!!! Då, jävlar i min låda, ska det handlas kläder, den dag jag kommer dit! I alla fall de här 18 kilona jag gick ner förstörde hela min kropp och reducerade min garderob till ingenting. Jag var nöjd när jag hade gått ner sju kilo, men sen fortsatte jag att rasa.

Nåväl, jag är sjuk och mår nog sämre än jag ger sken av. Så jag ska lägga mig en stund. Hoppas att ni mår bättre än jag gör. Jag orkar i stort sett inte så mycket mer än att sitta här och glo. Skalman har hittat Spotify till mig. Och han har beställt en skiva till mig i stans enda skivaffär. Han är världens snällaste människa! Han är allt. Bäst helt enkelt. Han är the ruler of my universe. Say no more.

Nu lämnar jag er med en av världens bästa låtar att hångla till. Om man inte vill hångla till den, så ska den spelas riktigt högt medan man ligger på golvet och njuter. Det brukade jag även göra med Rocket Queen med Axl och boysen förr i världen, när jag inte behövde tänka på grannarna. Hade en granne som aldrig sa något alls. Ingenting. Och när han ledsnade, så kom han och njöt av musiken i egen hög person.

Lyssna och Njut!



Er Alldeles Egen Honung i Tillvaron /M

Denna kvinna är slagen av dunderförkykningen från helvetet. Ingen kan säga att jag inte försökte. Jag pallrade mig iväg för att inte lämna stackars kollegor i sticket. Men det sket sig. Nu går jag och lägger mig.

Hej då och god natt.

/Honung - en ynkdom utan like.

Förkylningen från helvetet har inträtt i huset. Och intagit min kropp. Varpå det känns som mitt innanmäte i huvudet endast består av snor. (Nu sa Skalman just att det är bra att fylla huvudet med nånting. Ska jag ge han stryk?) Jag har ingen feber... Men vet ännu inte om jag borde stanna hemma från jobbet för att slippa få lunginflammation och bronkit. Lunginflammation och bronkit kommer för övrigt från helvetet, de också. Jag hade lunginflammation i våras och Skalman skötte om mig och jag var hemma från jobbet i nio dagar. Jag har aldrig varit hemma från jobbet så länge. Någonsin. Skalman är inte frisk, han heller, så vi sitter och är ynkliga tillsammans. Inte så jäkla praktiskt egentligen... Någon måste ju fixa mat och sånt.

Det är för övrigt lugna gatan på jobbet. Det verkar inte som folk har pengar. Folk bara tittar. Och så provar de och sen säger de att de ska vänta. Vänta på vad? Bättre tider eller? En del väntar tills det de vill ha är slut och blir nästan förbannade på oss för att vi har sålt det. Märkligt hur man kan gå omkring och tro att man är universums medelpunkt och den enda människan som existerar. Nästan alla kunder tror att de är den enda kunden vi har.

Svenska kvinnor är rädda för att synas. De vill inte märkas alls och gärna försvinna in i tapeten bakom dem. De säger: "Alla tittar på mig!" Vilken paranoia tänker jag då. Folk har fullt sjå med att bekymra sig om sig själva, så de är alltför upptagna för att titta på andra. Det är också den där tron att man är universums medelpunkt. Jag kan inte förstå det. Och det är inte bara våra kunder som är sådana.

Det är tågresenärer som ställer sig mitt framför dörrarna så att de som ska gå av inte kan gå av. Rulltrappsåkare som gärna knyter skorna mitt framför rulltrappan. Folk som ställer sig mitt i entrén på ställen och förhindrar alla andra att passera. Och stans alla cyklister. Om jag skulle gå omkring och tro att jag är den enda som existerar så skulle jag blivit överkörd av en cyklist för väldigt länge sedan.

Detta inlägg är ett utslag av kvalificerat mummel. Jag gnäller och klagar värre än ett rostigt gångjärn. Men jag är ju sjuk, för bövelen, men inte tillräckligt sjuk för att stanna hemma från jobbet. Jag vet fortfarande inte hur jag känner mig. Egentligen. Men det är väl bara att gå dit och harva på. Funkar det inte så får jag väl gå hem. Eftersom min hjärna nu endast består av snor, så kan jag inte heller tänka ut något vettigt att skriva om.

Så därmed lämnar jag nu in. Jag åtekommer väl någon dag när min tankeverksamhet återigen fungerar. Just nu känns det inte som den kommer fungera inom den närmaste framtiden, men då får ni hålla tillgodo med crap.

Jag måste gå nu.

Puss & Kram!

Er Egen Gnällspik Honung i Tillvaron / M




Jonas Gadell om Skräckfilm.

Nu har Skalman kommit hem och allt är fluffigt och ljuvligt igen. Jajjamensan, det är det.

Vad som inte är fluffigt och ljuvligt är att vi är småkrassliga båda två. Skalman med halsont och ont i kroppen under helgen och jag vaknade med halsont idag. Jag har inte tid. råd eller lust att bli sjuk. Dessutom verkar det som det handlar om lagen om alltings jävlighet... Alltså, när jag äntligen gått upp ett par kilo i vikt och lyckats hålla vikten, så kommer sjukdomsdemonen och slår ner den gode Kiloguden. Får väl se om det bryter ut på riktigt och jag ligger däckad i morgon. Håll tummarna att jag slipper. Skalman är iofs nästan lika bra som en mamma på att ta hand om sjuklingar, men han jobbar och har egentligen inte tid.

Han kom hem med kramar. Han kom hem med kyssar. Han kom hem med hela sin gudomliga uppenbarelse. Och han kom med en iPod! Det roliga med Skalman är att han alltid kommer med presenter som man kan koppla in i datorn. :) En iPod alltså... Jag älskar musik och det vet han. Men om han fortsätter såhär kommer jag kanske att sluta som en bortskämd gammal hagga. Jag är givetvis hur glad som helst. Den är så himla snygg. Han valde mellan en cyberblå och en rosa. Jag är inte den rosa typen av kvinna. Inte alls faktiskt (med undantag för mina överstrykningspennor) och jag fick en cyberblå. Gäss, life is indeed wonderful.

Jag har ett problem. Min bloggsida är för jävla ful... Jag skulle behöva hjälp med design. Jag kan ingenting om design. Kan någon som läser den här bloggen kanske kunna designa min sida? För om du läser, så vet du kanske lite om vem jag är..? Jag behöver verkligen hjälp. Desperat. Senare ska jag ta en kurs, så jag kan göra det själv, men jag hinner inte nu. Jag har ju mitt gigantiska lära-mig-franska-projekt som är prio ett i mitt liv.

Vi får skjuta upp flytten några månader förresten. Vi kan inte flytta till den 1:a Januari som det var tänkt från början. Tråkigt, men nödvändigt. Tills dess har jag kanske lärt mig lite mer franska. Några månader att vinka på är inte tillräckligt för att kunna snacka med folk. Och snacka med folk vill jag. Det är roligt ju. Tills vi flyttar till Luxis ska jag flytta in hos Skalman. I typ December. Det blir jättebra, det. *glaaaaaaaaaaaaaaaaaad*

Men innan vi flyttar ner blir det ett jäkla pendlande. Skalman pendlar under hösten. Och de första månaderna av nästa år blir det ett himla flygande och flängande för oss båda. Vi träffas i Lumeburg eller i Paris om vi vill. Typ.

Snart är det ju jul också. Tiden springer ifrån en. Jag hade ju semester och solsken alldeles nyligen! Skalmans familj ska fira jul i Paris. Och Skalman ska vara där. Jag är ledig i två dagar, för den galna mellandagsrean börjar redan på annandagen. Men jag kommer att fira jul i Paris, jag också. I två dagar. Dit Skalman åker, åker jag. Så är det bara och jag tänker inte sitta själv i ett grått Uppsala under julen medan den jag älskar sitter i Paris och äter mat. Aldrig i livet ejkä senkään jälkeen! (Ha, jag KAN ju finska!)

MIn bror med familj var i Järvsö förra julen och jag var medbjuden. Det var verkligen mysigt och underbart. Det var innan jag träffat Skalman. Där satt vi i alla fall i Järvsö, ett stort gäng av släktingar och släktingars släktingar utan mobiltäckning och Kalle Anka, men med an massa mat och glada skratt och mys och sällskapsspelspelande. I år ska de nog till Thailand. Jag kan inte åka till Thailand och fira jul med dem i två dagar. Och jag vill vara med Skalman, så Paris får det bli.

Har egentligen inget vettigt att säga just nu faktiskt. Jag kanske återkommer i kväll när jag varit på jobbet och tänkt hela dagen. Jag tänker mycket på jobbet. När jag är ledig så lägger jag ner tankeverksamheten. Nu måste jag skynda mig till jobbet!

Puss & kram raringar!

Er egen ont i halsen Honung i Tillvaron /M

Dagens Hunk: Richard Gere

Addi!

Ååååh, idag kommer han hem!!!! Jag har längtat som en galning, det ska gudarna veta.

Igår hade jag en kund som skulle ha en blus, för de gamla hade hon haft sedan Kristi födelse, sa hon. Kristi födelse, alltså? Jag vet inte varför, men jag började skratta. Sådär okontrollerat, nästan hysteriskt och kunde inte sluta. Måste berott på att jag var trött. Jag har hört många uttryck genom åren, men inte just det. Bl.a. har jag hört en kund säga att hon ser ut som "äppelmos på ett tennfat". Antagligen menade hon att hon är grå och beige. Vilka liknelser de har, en del. De är guliga - mina kunder. :)

Nu måste jag gå. Puss o Kram på er!



Jag längtar efter semester! Därför får ni lite Santana och Rob Thomas. Tänker alltid på sol och paraplydrinkar när jag hör denna!

Hej då!

Honung i Tillvaron - brukar vara er egen men har fokus på Skalman!

Idag gick jag upp tidigare än jag behöver. Händer aldrig. Men jag har tvätt att lägga in i lådor och lite pyssel. Japp. Så snart mitt kaffe är urdrucket och jag eventuellt blivit människa. Varför jag gick upp och inte fixar med tvätten ikväll i stället är för att jag vet att jag kommer att vara för trött ikväll för att orka tänka på sånt. That's me.

Fördelen med att bli äldre är att man känner till hurdan man är och man lär sig att planera. Gäss, Så är det.

Grå Oktober kommer att bli lite rosaaktig och mycket lättare i morgon när Skalman kommer hem. Bless my loooove! Och om jag inte skriver så mycket i det närmaste är för att jag kommer att vara upptagen med andra saker.

Skalman hälsar med denna:



Nu går jag härifrån.

Puss & Kram dåra!

Yours fåräver Honung i Tillvaron /M

När folk säger att jag är bra på något sätt så får jag omedelbart prestationsångest och blir otroligt självkritisk. Mer självkritisk än jag är i vanliga fall. Mina inlägg postar jag utan genomläsning. Om jag läser igenom dem, så börjar jag ändra och ändra lite till, för att slutligen bara svära och tycka att det jag skrivit bara är crap, för att slutligen slänga, radera och glömma hela saken. Det skulle inte komma några inlägg alls från mig om jag läste igenom inläggen innan jag publicerar dem. Och det vore himla tråkigt, för jag gillar era kommentarer. Feedback är något som nog alla bloggare vill ha egentligen. Annars skulle vi inte blogga. Ibland brukar jag försöka intala mig att jag inte bryr mig om ingen läser, men sanningen är att jag visst bryr mig. Klart jag gör. Annars skulle jag hålla denna följetongen om mitt liv för mig själv.

Om folk säger att jag är snäll, så får jag prestationsångest. Då tror jag att jag måste vara en jättesnäll ängel  (med glorian på svaj) hela tiden. Och jag är nog i grunden en ganska snäll person, men att ha prestationsångest över något sånt blir ju bara fel. Jag är snäll mot dem som är snälla mot mig. Svårare är det inte. Men man har ju dagar.... Då man inte alls känner sig snäll - man känner sig som  Demonen från Helvetet. Men de dagarna brukar jag försöka hålla käften, för jag vill aldrig i livet såra någon. En del kallar det snäll och en del kallar det en konflikträdd mes. Många har genom åren sagt att de trodde att jag var tuff och kaxig och dryg tills de lärde känna mig och fann att jag är snäll. Hur ska man tolka det? Folk tror att jag går över lik och blir förvånade när de finner att jag är som de flesta andra och det snälla intrycket förstärks bara för att de trodde att jag var elak? You tell me.

Om någon överhuvudtaget nämner någon positiv egenskap som jag kan tänkas ha, så får jag nästan panik. Jag vet inte hur det kan komma sig, varför det är så. Jag vet inte om det är Jante som styr, eller om det är så att man känner sig själv så jävla bra att man tänker "Äsch, det är väl inget egentligen".  Eller så känner man  inte alls sig själv och är kanske bättre än man tror? Kanske det är bådadera...

Livet är indeed underbart. En mycket gammal väninna addade mig som vän på nylleboken nyligen. Hon var så vacker att man var grön av avund, då när man hängde, men samtidigt så himla trevlig att man var tvungen att tycka om henne. Egentligen kanske man inte ville tycka om henne så mycket som man gjorde, för att hon var så himla snygg. Vi tillbringade mycket tid i ett stort gäng och hängde vid en skola. Typ 30 pers var vi och vårt huvudsakliga intresse var att bara hänga och lyssna på Dreamer med Europe. Jag minns inte längre vad vi egentligen gjorde, men vi gillade att hänga med varandra. I alla fall så fick jag ett mail från Den Vackraste där hon berättade att hon själv tyckte att hon var ful. Det är fullständigt ofattbart för mig. Vad såg hon när hon såg sig i spegeln? Alla andra såg att hon var vacker, men hon fattade aldrig det... Kanske det var därför hon var så himla trevlig? Ingen vet. Hon är fortfarande en av de vackraste kvinnor jag någonsin känt och fortfarande så himla trevlig.

En sak minns jag och det var att vi skulle till en sjö och grilla korv och mysa lite allihopa. En kille sa att han visste en genväg dit och jag var dum och följde med honom, medan resten tog den ordinarie vägen. Genvägen var ingen genväg och vi kom vilse och det regnade som fan. Genomblöta kom vi till slut fram. Jag var förbannad på den här snubben ganska länge. I alla fall i två timmar. Och korven var slut och alla skulle hem när vi kom fram. Så då var det bara att pallra sig hem igen då... Tur att det alltid fanns en puttrande gryta hemma. Ja, nästan alltid stod det en gryta av något slag på spisen hemma. Min mor utfodrade även en av mina forna pojkvänner under en lång tid, för hon tyckte inte att han fick tillräckligt med mat hemma. Jag tror nog att han visst fick det, men grabbar i tonåren har ingen botten. I alla fall så fick jag mat hemma och jag var hungrig, för jag hade gått i flera timmar i ösregn och fick ingen korv när jag kom fram.

Ann Söderlund har ett nytt program på femman. Världens Härligaste Män. Hon träffade "Snyggingarna" i kvällens avsnitt. (Hon har delat upp männen i kategorier.) Hon träffade bl.a. hunkarnas hunk, han där snyggingen i Men in trees. Han var så totalt ointressant att klockorna stannade. Han var så ointressant att jag t.o.m. glömt vad han heter. Han blev genast mindre snygg... De ställde i alla fall frågan "Känner du världens härligaste man?" Faktum är att jag faktiskt gör det. Tycker ni att jag ska skicka in Skalman till femman? Man kan vinna en sån däringa telefon som alla snackar om, den dära Applemojängen, som jag naturligtvis vet vad den heter, men glömt precis i detta ögonblick. Att Skalman inte vill vara med i TV och inte uppskattar femman speciellt mycket och inte vill göra så mycket väsen av sig är väl en bagatell i sammanhanget? Om man är världens härligaste man så finns det ett pris att betala. Och om man kan vinna en sån där Applegrej bara för att vara som man är och härlig så kan det väl inte vara så farligt att visa upp sig lite i TV?  Får ta och tänka igenom det lite och kanske fråga Skalman om det är ok. Han kommer att säga Nej, men det spelar ingen roll. Jag kanske skickar in honom i alla fall. Jag är rebell. Och han är härlig.

Min rebelliska sida har visat sig genom att jag vägrar att tatuera mig. Jag skulle gjort det om det inte var så att varenda svensson i det här landet har tatueringar. Själva vitsen med att skaffa sig en tatuering är väl att inte vara som alla andra? Nu är alla människor tatuerade och jag vill inte vara som alla andra. Jag vägrar. Detsamma gäller med piercing. Jag vägrar, för jag är rebell.

Nu ska jag gå. Och kanske blev det bara crap i kväll också, men i så fall skiter jag i det. Jag är ju rebell. :)

Er Egen Är-Ledig-i-Morgon-Honung i Tillvaron /M

Tribute to the gang:



Tänka sig.... Joey "Killer" Tempest har en gång tillsammans med alla andra MACHO pudelrockare suttit med PAPILJOTTER i håret. Ser ni det framför er? Moaaaahaaahaaah! M.v.h. The Demon From Hell.

Jag har så ont i kroppen eller närmare bestämt i ryggen, så jag kan dö och jag funderar på om jag överhuvudtaget kommer att komma upp ur sängen i morgon. Och varför jag har ont i ryggen är för att jag har ont i ryggen. Jag har haft ont i ryggen i en veckas tid, konstant och när jag fick nys om att Mystiske Magnus kan massera och har utbildning i denna konst, så avkrävde jag en massage. Idag blev den av. Denna människa med magiska masserarhänder hittade knutar i min rygg som jag inte visste fanns. Och det var ett knådande och gnidande som inte var av denna världen och jag fick bita ihop hårt flera gånger för att inte skrika rakt ut när han nådde de ömmaste punkterna. Jösses. Nu sitter jag här och är öm, öm och öm. Men detta är "bra" ont, inte "dåligt" ont som det var innan. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - människor kommer in i ens liv när man behöver dem. Jag behövde någon som kan massera och där stod Mystiske Magnus och viftade med en flagga och sa "Jag kan". Lysande.

Var och åt middag med Darlingbästisen ikväll och jag åt mycket. Jag åt dessert också, som jag aldrig annars äter och den var Himmelsk - I'm telling you! Det var en alldeles utomordentligt underbar chokladtårta. Bästisen påstod att den var bättre än sex. Jag påstår att den var ett av det bättre substituten för sex. Som Skalman sa: "Chocolate is the shit when you don't get pitt." Så sant som det var sagt. Man måste skratta, för han är så jäkla kvick ibland att man tappar andan.

Vi talas vid varje kväll. Ibland ringer han på morgonen och säger "God morgon DarlingBabyLove, jag önskar dig en underbar dag. Puss - Hej då." Det tar ca tio sekunder, men förgyller hela min dag. Det värmer. Han tänker på mig. Jag tänker på honom. Det är lite skönt att längta faktiskt. Det blir så mycket bätre när man ses då. Inte för att det inte är bra när vi ses hela tiden, men man blir som nyförälskad igen när man inte setts på ett tag. Pirret och fjärilarna i magen kommer tillbaka all over igen.

Ibland är det drygt och tråkigt såklart. Man tänker då och då att man inte orkar en enda dag till utan honom, men sen går dagarna ganska snabbt ändå och man klarar sig. Jag lyckas fylla mina rätt bra med jobb och franska och bloggande och mina vänner. Jag läser böcker och skriver i min handskrivna dagbok, där jag skriver om saker som jag inte kan eller vill skriva här. Där skriver jag också upp om jag fått en idé till ett inlägg som jag vill komma ihåg och spinna vidare på. Jag glömmer mina idéer annars om jag inte skriver ner något stödord. Jag kommer på flera strålande idéer varenda dag som jag tänker att jag vill dela med er, men sen kommer jag hem från jobbet eller whatever och det är alldeles tomt. Blankt. Jag har glömt alltihop. Men ibland - vissa dagar - kommer jag hem med fickorna fulla av små lappar med saker som jag vill skriva om. Jag väljer en av dem och så blir det vad det blir.

Det är oftast så när jag skriver. Jag bara sätter mig och låter fingrarna gå sin egen väg. De rör sig över tangentbordet och resultatet blir vad det blir. Så var det när man skulle skriva uppsats i skolan också. Man fick ett antal rubriker att välja mellan. Jag satte mig ner och skrev bara. Efteråt satte jag den rubrik som passade bäst till texten på pappret. Så gör jag här också. Jag sätter rubriken efteråt, eftersom jag sällan vad det blir när jag börjar skriva. I slutet vet jag och då hittar jag på rubriken.

En alldeles otrolig människa hittade hit idag. Lallis. Hon skriver så mycket klokt att det inte är klokt. Jag är väldigt glad att det finns så många jätttrevliga människor där ute som skriver texter som får mig att tänka. Och kanske även inspirerar mig att skriva om liknande saker fast från mitt perspektiv. Idag läste jag ett inlägg av henne om yta. Att man kanske alltför ofta dömer ut människor, böcker, tidningar eller vad det nu kan vara efter vad man ser på ytan. Om det är något jag lärt mig på mitt jobb, så är det just det - att aldrig döma hunden efter håren. Jag sysslar med yta hela dagarna - jag vill åt människan inuti, så att hennes yta ska spegla vem hon är. När jag lyckats med det, då vet jag att jag har en nöjd kund. Ja, jag tycker verkligen om mina kunder. Det är den enda anledningen till att jag går till jobbet. Att jag tycker om mina kunder och tycker om människor i allmänhet.

Nu ska jag gå. Lägger in en video här som är pure joy! Verkligen. Jag är glad idag och det är tre och en halv dag tills jag får träffa Skalman igen. Unbelievable - att det gått så fort ändå.

Puss & Kram små Darlingar tills vi hörs igen!

Er alldeles egen Honung i Tillvaron /M


Dagens:



Sherry darling - Bruse Sprängsten

Det är ett rätt kul fenomen att se vad som händer med besöksstatistiken när man har "Porr" som rubrik.

Jag gick framför tre killar häromdagen. De pratade inte med varandra. De gick helt tysta. Rätt som det var så sade en av dem "Fjällräven" varpå en annan replikerade "Just det!". Rätt ut i luften bara sådär. Var kom det ifrån? Och hur kunde den andra begripa precis vad den första menade? Skälet till att jag vet att de var tre stycken var att de gick om mig. I tystnad.

Jag känner en man som åkte bil med sin pappa till jobbet varenda dag. I flera år. Och de pratade aldrig med varandra. De verkade kommunicera telepatiskt på något sätt. Den ena kunde säga ett enda ord på hela resan. Detta ord var oftast "Olja". Inget mer, inget mindre. Och det var en gång i veckan. Det betyder: "Vi måste kolla oljan". De kollar jämt oljan, män, Men det verkar sällan som man måste göra något åt den. Oljan alltså. Jag har också fått nöjet att åka bil med denna pappa och vi pratade om allt från UFOn till religion, politik och livet i allmänhet. Min kompis trodde inte sina öron när jag berättade om hur spännande hans pappa var att diskutera med. Jag vet inte om han tror mig än idag.

Män kommunicerar helt annorlunda än kvinnor, det är en sak som är säkert. Säg nu att en av hans kompisar fått barn. Då kan han berätta för dig att hans kompis fått barn. En kvinna frågar omedelbart efter kön, födelsevikt, längd, utseende och om förlossningen tog lång tid. En man har ingen aning om såna saker. Han brukar oftast veta vilket kön barnet har, men inget mer. Hur kan man inte veta det? Han frågar inte. Och om den nyblivna pappan mot förmodan berättar dessa detaljer för honom, så har han glömt dem i samma sekund. Vill man veta detaljer ska man prata med en kvinna.

De kanske pratar om känslor också. Männen. Ungefär så här:

Kille1: "Hur är det?"
Kille 2: "Det suger."
End of story.

Eller

Kille 1: "Hur är det?"
Kille 2: "Så jävla bra."
End of story.

Jag generaliserar grovt nu, men enligt många män så går det till just så. Det har berättats för mig. Vill de prata om känslor på riktigt så pratar det med sin flickvän. I vissa undantagsfall sin mamma. Eller någon vän de känt mycket länge. Men det är sällsynt.

De talar ett helt främande språk. För en kvinna är detta en gåta. Hur kan de överhuvudtaget förstå varandra? Men det gör de. Jag som är kvinna förstår dem ännu mindre... Ett mysterium är vad det är.

Kvinnor pratar på ett helt annorlunda sätt. Om en kvinna frågar en annan kvinna hur det är, så kan hon räkna med att få en timslång redogörelse för exakt hur det är. hur det känns och vad folk har sagt, gjort och också vad de hade på sig. Det är ett rent nöje att lyssna, för det är detaljrikt, spännande och hög igenkänningsfaktor. Och med vetskapen att hon själv får redogöra  för sitt eget sinnestillstånd och allt i en timme, så lyssnar hon gärna och hummar på de rätta ställena. Och dessutom så kan hon redogöra exakt vad väninnan har sagt om någon frågar, exempelvis en pojkvän. Pojkvännen tycker att hon pladdrar. Han vill bara veta om människan mår bra. Det är allt. Så om en man frågar så säger man bara det. Att det var bra. Om det var bra vill säga. Annars säger man att det inte var bra med en fullständig redogörelse varför det inte var bra. Räkna med att han har slutat lyssna långt innan man är klar med den fullständiga rapporten.

De talar ett helt annat språk. Verkligen. Hur kan de förstå varandra? Hur ska vi kvinnor kunna förstå dem? Och vi kan inte inom den närmaste framtiden räkna med att de ska förstå oss. De tycker att vi pladdrar och de saknar fullständigt förmågan att läsa mellan raderna. De talar i gåtor.

Det finns ett fåtal undantag som man i alla fall tror att man begriper sig på. Och låt oss leva lyckliga i den tron, för annars blir inga barn gjorda och mänsklighetens undergång nalkas oss.

Lev väl små Darlingar tills vi hörs igen en annan dag!

Er Egen Honung i Tillvaron /M

Skalman kommer hem på lördag! Ljuva liv!

Dagens Discodänga:



Behöver väl ingen närmare presentation? Ta i trä...

Igår var det porrtema på Svt och man undrar vad som hänt och varför? Jag kollade både på Stjärnor på is och porrdokumentärer. Muchos spännande  i en Honungsbulles liv en lördagskväll. Fastnade vid TV:n då en dokumentär med och om Ron Jeremy visades. Alltså... Han verkade vara en ganska kul kille, men vad gör han i hardcore p-rullar?

Man kan undra när man ser hur han ser ut. För han ser ut som själva fan. I alla tider har rödstrumpor och militanta feminister skrikit om porr och hur skadligt och kvinnoförnedrande och hemskt det är. Och det är väl inte så konstigt egentligen när man tänker efter? Det finns ju inget vackert för en heterosexuell kvinna att titta på. Så länge de slänger in karlar som Ron Jeremy, så kan man vara utan porrfilm som kvinna säger jag. Jag vill se hunkar. Jag vill inte se en lönnfet, hårig liten karl som ser ut som han aldrig duschar. (Fast han duschar dagligen sades det i dokumentären.)

Jag har ingenting emot porr egentligen. Men jag är inte för det heller. Jag bryr mig egentligen inte. Men jag anser att man har ett fritt val. Vill man se det så finns det en marknad som är enorm. Vill man inte se det så låter man bli. Porr objektifierar kvinnor. Men porr objektifierar också män. Ron Jeremy är inte vacker, men han sägs ha enorma juveler och det tycks räcka. Men vad är det som gör att porr säljer så?

Sex säljer helt enkelt. Jag har inga svar, men jag personligen är rätt trött på det. Sexspalter hit och fråga Olle dit. Sex, sex, sex överallt. Söndagsbilagor som talar om hur man ska Gi-banta och berättar för en hur man ska ha sex för att vara "normal".  Man ska göra si och så, för det är den "nya" trenden. Jösses... Jag vill inte veta vad svenska folket gör mellan lakanen. Och jag vill inte att svenska folket ska veta vad jag gör mellan mina lakan. Mitt sexliv är heligt. Men när man ser sex och nakna människor precis överallt dagligen så känner man sig ibland rätt så mätt. Jag för min del anser att en del saker bör vara lite heliga. Och jag vill ha kvar spänningen. När spänningen tas ifrån mig blir jag sur.

Porr är en enorm industri. Och visst kan man tycka att det är kvinnoförnedrande. Visst är det det ibland. Jag har faktiskt sett några filmer (hade inte kunnat skriva om det annars) och sett Rocco Siffredi gå in bakvägen på någon flickstackare utan minsta försiktighet. Jag läste en gång en bok om porr och där stod det att de i vissa fall tar lokalbedövning för att klara av analsexscener. Ska det vara så? Men som jag sa, så är väl männen också exploaterade och förnedrade? Om man ska ta en sån diskussion, så är det väl faktiskt så? Männen får också mycket mindre betalt.  Vad hände med lika lön för lika arbete?

Det är inte min sak att döma ut någon. Det är inte min sak att bedöma om porr är skadligt. Men jag tror att det kan vara skadligt för ungdomar. Om man är ung och ser porr så tror man kanske att det är normalt att dra kvinnor hårt i håret och att alla tjejer älskar analsex och att orgier är varje kvinnas dröm och att kvinnor blir överlyckliga av att få mannes sats i ansiktet. Detta är om man inte har någon vuxen som pratar om sådana här saker med ungdomar. Jag tror att varje ung människa behöver någon som pratar öppet och förklarar hur saker fungerar. Jag tycker att det är tragiskt att tjejer i tolv-trettonårsåldern skriver till veckorevyn och frågar om de måste ha analsex. Är det inte tragiskt? Jo, jag tycker det.

Om man konsumerar porr så är det vars och ens ensak. De enda jag kan döma ut är konsumenter av barnporr. Sånt är så jävla sjukt så det finns inte. Barn ska överhuvudtaget inte involveras i vuxnas sexliv. Inte alls. De ska inte ens veta vad sex är. Att se familjemedlemmar nakna är naturligt, men sex i ett barns medvetande är INTE naturligt. Jag fattar inte ens att det finns en efterfrågan på barnporr. Jag kan inte förstå det, min hjärna kopplar helt enkelt inte sånt. Aktörerna i vanliga porrfilmer kanske är utnyttjade och förnedrade, men de är vuxna människor och har ändå ett val. Att vara med eller låta bli. Barn däremot har inget val. De blir utnyttjade och förnedrade. Punkt.

Vad man tycks ha glömt är själva anledningen till att man har sex. Vad hände med kärlek? Närhet? Värme? Visst kan man ha sex för sexets egen skull, men det är väl ändå ett behov av att vara nära en annan människa? Det är väl det behovet som styr? Rätta mig om jag har fel. Men jag har sex med den jag älskar för att jag älskar honom. Och jag vill visa det. Jag visar det på många sätt och ett av de sätten är sex. Svårare än så är det inte.

Porr kan jag både ha och vara utan. Slänger de in några riktiga puddingar som matchar tjejerna i alla fall lite, så kan jag väl tänka mig att se en film eller två. Jag tror inte att det är skadligt för någon hyfsat normal vuxen människa. Förresten så konsumerar jag porr i bokform. Harlequinromaner är ingen barnlek. Men i dem är alla människor snygga och de är alltid kära också fast de aldrig fattar det förrän i slutet.

Varför skrev jag om det här? Allt är Svt:s fel. De visade porrdokumentärer hela kvällen igår och då började jag tänka. Det är allt.

Jag måste lägga mig nu.

Puss&Kram på er små Darlingar till vi hörs en annan dag.

Er Egen Honung i tillvaron /M

Ja JUST det! Var nära att glömma... Jag har gått upp två kilo och stannat där. Jag har något som liknar en rumpa och en liten tillstymmelse till höfter också. Jag ber varje dag till den gode KILOGuden att jag ska få behålla mina kilo. Idag skickade kiloGuden två apostlar med en stor påse OLW-Ostbågar till mig! Vad skulle jag ta mig till utan Darlingbästisen? Hon och hennes kille är två mumsmumsar som man skulle kunna äta upp om det inte var så att man vill behålla dem levande.

Dagens:



En Vogue - Free Your Mind (Ännu ett exempel på att sex säljer men lyssna på låten. Och visst är de snygga?)

...bara jobb å jobb.

Gjorde några test på Nylleboken igår. Den film som beskriver mitt liv är "Meet the Fockers" och jag är Moses i bibeln. Dessutom borde jag egentligen heta Lisa och jag är Askungen av alla Disneykaraktärer som finns. Men det bästa av allt var vilken Metallicalåt jag är. Wow...



Fade to Black - Lyssna och njut.

Igår hittade min andra svägerska mig också. Hon som bor i Finland. Jag har inte så mycket kontakt med dem. Inte för att jag inte vill, utan för att språket är ett hinder i vägen. Min finska blir aldrig vad den har varit. Och min bror kan inte ett enda ord svenska och inte heller ett endaste ord engelska. Så det blir svårt för mig att säga det jag vill ha sagt. Jag fattar mer än jag kan snacka. Knepigt läge. Vad jag inte kan förstå är hur man kan gå omkring och tro att man bara behöver kunna finska och inget annat här i världen. Men det är mycket jag inte förstår... Men att man är ointresserad av att lära sig andra språk för att kunna kommunicera med andra människor i världen kommer jag aldrig att förstå. Nått maj pråbblem änywäj. Kul att hon hittade mig. Och hon kanske kan hjälpa mig att damma av min avsomnade finska.

Jaja... Nu måste jag gå om jag ska hinna till jobbet i tid.

Puss&Kram!

Er Egen Finne-Honung i Tillvaron /M

Ha en utomordentligt trevlig lördag gott folk. Själv jobbar jag som 17 ända till 17.

Ibland händer det bara. Man finner en människa som man kan snacka med. I oändlighet. Man kan snacka oavbrutet i fjorton dagar och ändå inte bli klar. Och hade man inte haft något som kallas jobb och ansvar och plikter, så skulle man antagligen gjort det. Och, vips, så har man en ny vän, Det händer inte så ofta, men ibland så blixtrar det till och man känner WOW! Någon är på samma våglängd. Någon begriper vad man säger. Och man har någon att garva med. Det hände mig i Tisdags kväll.

Jag snackade med Mystiske Magnus på msn och slängde ur mig att han väldigt gärna kan få bjuda mig på middag. Han sa ok. Och så var det bestämt och klart på en nanosekund eller så. Mystiske Magnus är Skalmans bästis sedan 25 år och utgör inget som helst hot på något sätt, så det var helt enkelt perfekt. Jag fick en hemlagad gourmetmiddag med en man som inte har några som helst intentioner att ligga. Bara en sån sak är värt att skriva in i historieböckerna. Han vill nästan helt säkert ligga, men inte med mig. Och det är himmelens bra, för jag vill också ligga. Men inte med honom.

Så sitter man i ett kök och proppar i sig grekiskt käk, perfekt lagad av en svensk och babblar. Och babblar. Och babblar. Men det är klart, är man kompis med Skalman och har varit det i 25 år, så är man förträfflig som människa. Efersom Skalman är perfekt, så är de han omger sig med nästan perfekta. Fast inte lika perfekta som han. Det finns liksom inte.

Men det är så skönt. Det är så otroligt skönt att träffa folk som har en förmåga att plocka fram det bästa i en. De får en att känna sig bättre än man egentligen är. Eller så är man helt enkelt så jävla bra med de rätta människorna. De andra, de som plockar farm det sämsta ur en kan man bara lämna därhän. De som plockar fram det bästa ska man vara rädd om. Och de lär en att bli en bättre människa, för man tänker efter och man mår bra. Och sådan vill man alltid vara. Det bättre jaget.

Jag har några sådana i mitt liv. Skalman är såklart en av dem. Sådan är kärleken. Kärleken ska få en att känna sig världsbäst. Den ska få en att känna att den man älskar är världsbäst. Den ska göra en närsynt. Och den ska acceptera fel och brister och hylla allt det goda. Det är sådan kärleken är - och den är äkta, nära, intim och enkel. Faktiskt så får kärleken en att känna att allt är enkelt. Om det är äkta vara.

Jag sa en gång till Skalman att det är lätt att älska i lust. När det är goda tider är det mycket lätt att älska. Det är när nöden kommer som det blir svårare. Det är då man måste hålla fast, bita ihop och rida ut den storm som är över en. När man gifter sig så lovar man att älska varandra i nöd och lust. Många verkar ha glömt de löftena i nödens stund. Och de ger upp. Jag har aldrig varit gift, men jag har varit förälskad. Och jag är en mycket envis människa som håller fast även i nöd. Och nöd har det varit så det räcker och blir över. Innan Skalman kom.

Nåväl, jag har två bästisar som alltid plockar fram det bästa i mig. Och då menar jag alltid. Jag hade en dålig dag i förra veckan och kände mig som en våt golvmopp i smutsigt vatten. Men jag var förnuftig och ringde en av mina bästisar som muntrade upp mig. Det tog bara fem minuter så var jag världsbäst igen. Jag hoppas att alla har en sådan vän. Jag unnar verkligen alla det.

Och i tisdags hittade jag en till. Wow liksom. Vilken tur jag har i mitt liv! En enorm tur. Som jag sagt förut, människor kommer in i ens liv av en anledning. De är där för att lära en något. Eller så är de helt enkelt där för att liva upp tillvaron och få en att känna att man är bra. Och de kanske är där för att man ska få garva med någon.

Vet ni - att vara gräsänka suger präktigt. Om jag hade vågat så hade jag använt fulare ord. Men de tål nog inte att skrivas - datorn kanske brinner upp då. Det är så tråkigt så det är egentligen obeskrivligt. Ensamt och trist och kallt. Men jag gör i alla fall vad jag kan för att lätta upp mina dagar. Och i kväll har jag dejt med Darlingbästisen. Hon är också ensam ikväll, så vi ska käka hemma hos henne. Mysigt. Hon är så jävla rolig. Och djup. Och alldeles underbar på alla sätt. En som det går att snacka med. Som begriper vad jag säger. Och vi garvar ihop. Dessutom kommer hon med 15 rosa överstrykningspennor. Jag kan fortfarande inte riktigt smälta en så underbar gåva.

Babydarling tog ett brejk. Hon fick anonyma och elaka kommentarer i sin blogg och tog så illa vid sig att hon helt enkelt gav fan i att skriva. Vi som alltid läser hennes blogg och njuter av den kunde inte fatta hur någon kan vara elak mot henne. Hon är världens snällaste, mysigaste och härligaste människa man kan tänka sig. Och hennes blogg är så söt och så himla rolig. Om man ska kommentera, ris eller ros, så behöver man väl inte vara anonym? Man får givetvis vara det om man vill, men att vara anonym och elak är bara så jävla fegt. I ain't shittin' you! Men nu är hon i alla fall tillbaka med nya krafter och vi är alla lättade och glada. så tack för det.

Om någon skriver elaka kommentarer till mig så reagerar jag dock helt annorlunda. Jag blir förbannad och låter mig inte tystas. Jag kanske blir lite ledsen, men mest förbannad. Heligt och hett rosenrasande på äkta grekiskt-finskt vis. Och jag skulle aldrig låta någon anonym dynghög tysta ner mig. I'm telling you. Det skrivna ordets makt är starkare än någon liten jävla feg kritiker som inte vågar skriva ut ett namn ens och stå för det de säger. Det har dock hittills aldrig hänt här. Ännu. Men jag har bloggat på andra ställen i åratal och visst hände det då och då. Då skrev jag bara ännu mer i stället.

Man får gärna kritisera mig. Men det ska vara konkret. Om det är konkret och konstruktivt är jag beredd på att diskutera saken. Men om någon skriver till mig anonymt och bara skriver dynga, så är de helt enkelt inte värda min dyrbara tid. Jag diskuterar absolut ingenting med sådana människor. Det är idioter med för mycket fritid. Punkt slut, som Rockpoet skulle säga.

That's all folks!

Nu går jag till ytterligare en dag av arbete.

Er Egen Honung i Tillvaron /M



"they don't go to heaven where the angles fly..." - Så sant som det var sagt.