Honungsbullen

Min kollega från ett annat land frågade mig idag vad klirr betyder, efter att ha läst det eminenta horoskopet i en annan kollegas Året Runt. Hon är Tvilling och det är jag också och där stod att läsa att klirr i kassan nalkas denna vecka. Så jag förklarade att det betyder att man kommer att få pengar och sedan illusterade jag själva ljudet med ett par mynt. Hon förstod. Sen talade hon om för mig vad klirr betyder på hennes språk. Det betyder manliga juveler - i folkmun kallad för kuk. Då sa jag att jag skulle ringa Skalman och säga att lite klirr i min kassalåda inte skulle göra ont minsann. Så det har jag sagt åt honom.

Han jagar lägenhet i Luxis. Han var och kollade på en idag. Jag har nu också spenderat en timme på en Luxemburgsk Lägenhetssida och kollat. Jävlar vilka fina lägenheter det finns! Wow, liksom. Skalman har nämnt några områden där man kan bo, men eftersom jag bara kommer ihåg två av dem. förutom centrum, så är det där jag har kollat. De som är inom budget är otroligt fina. Verkligen och jag skulle nästan kunna bo i vilken som helst av dem utan att tveka. En del är finare än andra, men alla är fina. I November ska jag åka dit och kolla, jag också. Antagligen. Annars litar jag på hans omdöme faktiskt. Efter att ha kikat på ett par länkar han skickat så kan jag lämna över lägenhetsletandet helt i hans händer och känna mig trygg med det. Fattar ni vilken skatt den mannen är? (Med eminenta juveler dessutom, men säg inte till honom att jag sagt det.) (Va?? Läser han bloggen? Näää...Eller?)

Min dröm igår alltså.... Jösses. När jag vaknade fattade jag ingenting. Jag kände först efter om jag blivit knivmördad av fyra finska terrorister. Det hade jag inte. Jag låg i sängen och undrade hur länge jag legat där, vilken dag det var och vilket år det eventuellt var. Sedan undrade jag var Skalman var någonstans och om han hade blivit knivmördad av fyra finska terrorister. Ni hajjar läget? Jag var så himla rädd när jag vaknade och kände dödsångesten krypa i kroppen. Jag vill inte dö nu. Jag har inte tid att dö nu. Och jag vill definitivt inte dö av att fyra finska terrorister knivar ihjäl mig utan någon anledning alls.

Sedan loggade jag in på nätet och fann att allt var som vanligt och snackade lite med Mystiske Magnus och lyssnade på finsk tango. Skickade en länk till min mamma med hennes favoritlåt och hon blev så rörd att hon började gråta, den arma människan. Tänk att så lite kan göra en människa så himla glad.

För övrigt är jag inte speciellt rädd för att dö. Däremot är jag jätterädd att jag ska behöva lida innan jag dör. Och att jag måste dö innan jag blivit klar med allt jag vill göra och uppleva i livet. Men framförallt lidandet är jag rädd för. Eller att jag ska behöva ligga som ett paket någonstans och inte fatta någonting, tro att jag är fem år och längta efter min mamma och inte känna igen mina egna barn eller min man när de kommer för att hälsa på. Då vill jag hellre dö.

Jag vet hur jag vill ha det på min begravning också. Jag skriver ner det här så att alla vet om jag skulle dö inom loppet av en timme eller så. Till min begravning ska ingen behöva jaga stan runt efter lämpliga kläder. Att komma som man är räcker bra. Det ska inte hållas några tal om hur enastående jag var som människa. Jag är ju död. Om man tycker det uppskattar jag mer om man talar om det för mig medan jag lever. Det ska inte köpas dyra blomsterkransar eller annat tjafs. Vill man ge mig blommor så kan man göra även detta medan jag lever och kan njuta av dem. När jag är död och om någon vill lägga blommor på kistan, så skit i det och skänk pengarna till barncancerfonden så att barnen kan få leva eftersom de har så mycket kvar att göra här i livet.

Jag vill inte ha någon gravplats. Jag vill inte att någon ska behöva känna en skyldighet att kratta min grav eller lägga blommor där. Jag är död och jag är definitivt inte där. Jag finns när folk tänker på mig. Då lever jag i deras minnen och ingen annanstans.

På min begravning ska mina favoritlåtar spelas. De som känner mig vet vilka de är och de kanske har ändrats helt dessutom den dagen jag dör. Jag vill inte ha några psalmer. Hårdrock ska det vara. Och eventuellt Elvis om min mor överlever mig. Sen ska det bli en hejdundrande fest. Folk ska äta, dricka och dansa till min ära. Om det finns ett liv efter detta så kommer jag att titta på och bara vara glad. För jag tycker att man ska försöka ha roligt medan man lever och så även på min begravning. Fira livet för bövelen och sörj inte. Det är allt. Ett tips dock: Håll begravningen på en fredag så att folk har helgen på sig att kurera sin eventuella bakfylla.

Nåväl, jag har saker att göra innan jag dör. Som att lära mig franska och flytta till Luxemburg t.ex. :)

Nu tänker jag gå och lägga mig. Och hoppas få sova förutan finska terrorister. Hoppas mer på att få drömma om klirr i kassalådan med Skalman, men det kanske är för mycket begärt? Inte vet jag...

Ok, det var allt från mig till er denna afton.

Tills vi hörs igen, sköt om er!

Honung i Tillvaron /M



I Got Life!

Vad betyder det när man drömmer att fyra finska terroroster har tagit sig in i ens hem och tagit ens dator som gisslan och ger en en bedövningsspruta och tänker mörda ihjäl en med en jättevass kniv? Och när man försöker ropa på hjälp så har man tappat rösten och Skalman ligger och sover i rummet intill och är borta för välden? Och man vet att han också kommer att bli mördad av fyra finska terrorister när han vaknar... Drömmen slutar med att man sluddrande ber för sitt liv och Skalmans också.

Jag måste ha en sjuk hjärna. Eller också är det så att det jag som är normal och alla andra är konstiga. Fyra finska terrorister alltså? *muttrar*

Kvällens Finska Flashback:



Pelle Miljoona - Moottoritie on kuuma (Motorvägen är varm)

Jag fick paket igår. Alltså, det var så himla roligt så att jag nästan dog... Mitt franskapluggande kommer att gå alldeles lysande nu. Ni som läser min blogg vet ju att jag tänkte införskaffa ett stycke rosa överstrykningspenna, för att Babydarling påstod att allt går mycket bättre då (inte orange, gul eller något annat. Rosa ska den vara). Min Bästis som kom med paketet hade tagit mig på orden och hon är en sann vän som önskar dem hon tycker om välgång och ett lyckligt liv. I paketet låg ett par trosor från Lindex och - håll i er - femton (15) rosa överstrykningspennor! Fatta att jag kommer att snacka franska som flytande vatten innan jag hunnit använda fem av dem! :) Hon är så jävla rolig och jag skrattade länge åt de där pennorna. Och jag tackar allra ödmjukast för detta.

Vi pratade länge och djupt. Hon är en underbar människa på alla sätt faktiskt. Jag började en inre resa för över ett år sedan och när jag hade svårt att komma vidare, så kom hon in i mitt liv. Och omedvetet har hon hjälpt mig att komma underfund med saker om mig själv. Sen kom Skalman och hjälpte mig ytterligare och saker börjar klarna alltmer. Hennes resa har pågått mycket längre än min. Hon berättade om det. Och gav mig ytterligare verktyg för att utvecklas som människa. Hon får mig att tänka. Människor som får mig att tänka i andra banor är precis såna jag vill ha i mitt liv. De andra som inte tillför någonting lämnar jag därhän. Och jag antar att det ska vara så. Jag tillför nog inte heller dem någonting i deras liv.

Jag tror att alla håller på med inre resor mer eller mindre, men min är kringelkrokig och vild. Och jag förändras och söker förändring och förändringen pågår. Och snart kommer hela mitt liv förändras. Jag byter land och byter jobb (från butiksbiträde till utveckling av mig själv) och byter liv. Det är spännande som bara den och jag är spänd på hur allt kommer att gå. Men samtidigt övertygad om att allt kommer att gå bra. Förändring is the shit.

För två och ett halvt år sedan kraschade hela mitt liv. Jag var inte människa på en mycket lång tid. Jag gjorde mig osynlig och orkade ingenting. Jag var glad att jag lyckades ta mig upp ur sängen och ta mig till jobbet. Men det var också allt. Det var nästan oöverstigligt. Varenda morgon. Mina dagar gick och jag var som i en dvala. En spillra av det som en gång var jag. Till slut tog jag mig samman något och började plocka upp spillrorna och limma ihop dem. Mitt hjärta som låg i tusen bitar, blödande, limmade jag också ihop så gott det gick.

Sedan vågade jag släppa in enstaka människor. Sen kom superbästisen. Hon som säger att jag är fantastisk. Att jag är underbar. Att hon skulle blivit förälskad i mig om hon inte varit superhetero. Gode Gud, hon gav mig styrka att tro litegrann på mig själv. Hon gjorde mig mottaglig. Och sen träffade jag Skalman, som också är superhetero, tack och lov för det. (Annars hade det varit lite svårt....) Jag har vuxit mig stark

I hela mitt liv har människor talat om för mig att jag är så jävla stark. Och då går det bra att trampa på mig, bedra mig, ljuga för mig, överge mig, trycka ner mig och vara allmänt taskig mot mig. För jag är ju så stark så jag klarar allt. Och visst, jag kanske är stark, men vad jag tidigare saknat är människor som förstår att jag inte alltid orkar vara det. Att jag ibland måste få tillåtelse att vara svag och ynklig och få gråta och våga göra det. Jag vill inte tvingas vara stark i alla situationer som livet kan ha i beredskap. Ibland måste jag få lätta på trycket och ha någon där som är stark i mitt ställe. Det finns människor i mitt liv numera som ibland tillhandahåller en krycka när jag haltar. Och jag älskar dem för det. Om du känner dig träffad så är du en av dem.

Min bästis är duktig på att skriva. Hon förklarade att hon måste vara djupare när hon skriver. Hon måste gå in på djupet och visa sig själv och det är kanske därför hon inte har en blogg. Jag är mycket djup när jag skriver privat. Mina texter som jag inte publicerar är avgrundsdjupa. Här ger jag er fragment av mig själv och skriver om vardagens trivialiteter. Jag skulle kunna vara otroligt självutlämnande, men jag törs inte. Att blotta mitt hjärta och min själ för Gud och alla människor ligger inte för mig. Tänk att blottlägga sitt inre och sen kanske behöva ta kritik för det? Fy farskon, vad jobbigt. Så långt har jag inte kommit på självkänslefronten att jag skulle orka med sånt. Kanske gör jag det en vacker dag? Kanske inte?

Nä, jag fortsätter nog att vara ytlig och enkel ett tag till. Om människor gillar att läsa så är det kul Om de inte gillar att läsa så behöver de inte. Men om sanningen ska fram, så bloggar man inte för att man inte vill bli läst. Man vill ju det. Och man vill ha kommentarer. Jag känner ingen bloggare som inte vill ha kommentarer. Jag känner ingen bloggare som inte vill ha läsare. Det är därför man gör det. Och för att man gillar att skriva. Vi är många i det här landet. Det är en jävla djungel.

Det roligaste som finns är att träffa sina bloggkompisar irl. Det har hänt mig flera gånger. Folk vars bloggar jag följt i åratal och de har följt min och sen träffas man. Och efter det blir det ännu roligare att läsa deras blogg för att man träffat dem. Jajjamen, det är roligt indeed.

Jag är fortfarande sjukt impad av Petri Vehviläinen - min klasskompis från förr. Har hittat lite klipp från ett album han släppte förra året  Så otroligt bra! Om man gillar Powermetal. Vi är många som är gamla övervintrade hårdrockare från det glada 80-talet. Nu har jag skickat ett mail för att få denna eminenta hårdrocksskiva i min ägo. Jag måste ha den om jkag ska klara vintern. Blir alltid deppig i Oktober och November. Om jag kan lyssna på Petri under den tiden så kanske jag blir lite gladare. Jävlar alltså, den pipan är ingen lek.

Nu måste jag gå. Har saker att göra.

Puss & Kram små Darlingar tills vi hörs igen!

Er egen Överstryknings-Honung i Tillvaron. /M

Dagens så jävla roligt:




Jag skrattar ihjäl mig!

Idag var jag nere vid vår lastkaj på mitt jobb och pressade kartonger i vår enorma kartongpress. Då kom till min stora förvåning en bil från en mycket känd bilskola här i stan nerkörande i garaget. Den hade en sån där övningskördekal i bak. Och den parkerade vid lastkajen. Vid lastkajen ska inga bilar stå, för dit kommer varubilarna för att leverera varor. Ur bilen kliver tre långa håriga saker och försvinner från platsen. Bilen, en volvo, var översållad med reklam för bilskolan och övningskördekalen var fortfarande på plats när de försvann. Jag såg säkert jättefånig ut när jag gick runt bilen och inspekterade den. I alla fall runt tre fjärdedelar av den, eftersom den ena sidan var intill lastakejn. Kollade mycket noga om den hade parkeringstillstånd i vårt garage, vid vår lastkaj. Det hade den inte. Däremot hade den parkeringstillsånd i två andra garage i stan. Två som dessutom ligger mitt i city.

Jag fortsatte att pressa kartonger medan jag funderade över varför de flesta som kör upp kuggar sig första gången de kör upp. Sen kom biskolemannen ner till garaget. Plockade bort övningskördekalen och skulle sätta sig i bilen varpå jag började ifrågasätta hans kompetens, när han låter folk som övningskör parkera där det är förbjudet att parkera. Han förklarade att han sagt åt den stackars ynglingen att parkera där. Ännu värre tycker jag. Jag bara sa att jag hoppas att han inte kuggar den där stackars saten sen när han ska köra upp och gör alla fel som bilskolemannen har lärt honom. Idioter finns det fler än man kan räkna. Och nu vet ni varför så många inte klarar uppkörningen på första försöket. Detta är svaret.

Var på bio ikväll. Med min bästis pojkvän minsann. En del kanske tycker att det är märkligt men det är det inte. Jag är ensam hemma. Min bästis ville absolut inte gå på bio. Hennes pojkvän ville det och hade ingen att gå med. Så då gick han och jag helt sonika på bio och så var det inget mer med det. En rikitg feelgoodfilm var det faktiskt. "Patrik 1,5 år". Rekommenderas varmt, speciellt till alla som lider av svårartad homofobi. Vi sa att vi får skicka iväg Skalman och darlingbästisen på samma film sen när han kommit hem. :)

Jag tänker i alla fall gå och lägga mig nu tror jag. Inte mycket händer här i livet denna höst. Njuta av Skalman när han är hemma och göra andra saker när han är borta. Pluggar franska, spelar back gammon och bloggar när jag inte jobbar eller äter eller sover. Och träffar mina vänner när jag kan. Japp!

Nu går jag.

Puss & Kram kära små Darlingar!

Tills vi hörs igen, Er Egen Honung i Tillvaron!

När jag nämnde för Skalman att jag har en liten svaghet för en viss James Morrison, så sa han: "Han är ju död!" Och det är förvisso sant om den ene, som för övrigt var mer känd som Jim Morrison. Här är den nye, Håll tillgodo Skalman! 

Låten som fick upp mina ögon för James Morrison:





Dagens Hunk: Mystiske Magnus

Jahaja... Så då sitter man här solo igen då. I alla fall för några veckor, nu när Skalman åkt tillbaka till Luxemburg för att jobba. Känns tomt och kallt. Skalman kan konsten att fylla ett helt rum med sin närvaro. Men det är bara för några veckor och inte några plågsamma två månader som i somras. Kanske bra att få längta lite (mycket)? Eller inte... Jag längtar ju för sjutton efter honom när jag är på jobbet och väntar på att det ska bli kväll någon gång så man får träffas.

Som tur är kom min bästa väninna hem från Teneriffa igår. Samma dag som Skalman åkte, så det blir nog bra. :)

Jag har massor att göra. Vad ska jag ta med mig till Luxemburg när jag flyttar? Förutom mina kläder och mina skivor? Jag måste fixa något sorts förråd till mina möbler och fylla en massa kartonger med vissa böcker, mitt porslin och annat som man kanske vill behålla här i tillvaron. Min bror erbjöd sig att ta fotoalbumen (alltså de tre som finns från när vi var barn). Tack tack, men de utgör en mycket liten del av det utrensade, men långt ifrån tömda hemmet. Som en piss i Nilen på ren svenska.

När jag en gång flyttade hemifrån som artonåring så hade jag mina kläder och mina skivor. Jag hade en kastrull, konservöppnare, korkskruv, vitlökspress och ett durkslag. En och annan slev hade jag väl också och lite bestick skulle jag tro. Fyra tallrikar. Två djupa och två vanliga. Vem behöver något mer? Egentligen? Dit jag flyttade fanns det redan möbler, så det var inga problem.

Sedan tillkom en massa saker som man inte visste att man behövde, men som man numera behöver. Bara en sån enkel sak som en blomvas. Ibland händer det att folk kommer med blommor... Och då önskar man att de hade tagit med sig en vas också. En gång fick jag blommogram till jobbet och den goa människan hade sett till att de skickade med en vas också. De (blommorna) var från en kvinna. Och det är bara kvinnor som tänker på sånt - I'm telling you. :) En annan gång fick jag i ett blommogram inte bara rosor utan också en påse Djungelvrål. De var från en man. Som visste att jag är galen i Djungelvrål.

Nåja, jag får ta med mig det jag kan bära och resten får jag lämna helt enkelt.

Skalman ringde nyss från Paris. Han har pausat där innan han sticker till Luxis i morgon. Skönt när han ringer... Ååååh.... Jajjamensan!

Nu måste jag rusa. Återkommer en annan dag. Puss & Kram!

Är drabbad av pigghetshormonerna nu igen... Sitter vaken och tänker på saker. Inga djupa, tunga saker. Bara saker. Att jag är pigg kan också bero på en islatte jag njöt av tidigare under kvällen. Biiiig mistake. Men so be it.

Skalman sover. Jag har tappat bort min ena öronpropp... Har ingen aning om var den kan tänkas vara... Någonstans i sängen kanske? Eller bredvid eller under den. Skalman lider inte av sina snarkningar, men det gör jag. Öronpropparna är i alla fall det bästa som hänt mig sedan Skalman kom in i mitt liv med dunder och brak. Dundret och braket bestod mest av nyårsraketer, men ändå...  Folk frågar om jag hör väckarklockan när jag har de berömda öronpropparna i öronen. Svaret är: Nej. Då frågar de hur jag ska vakna när Skalman åkt tillbaka till Luxemburg. Svaret är: Då behöver jag inga öronproppar. Enkelt.

Well. Jag är fortfarande impad av Petri, min gamla klasspolare. När vi hade klassträff för några år sedan så var det ingen som kunde hitta honom, så han missade att få en inbjudan. Två av våra klasspolare träffades på en sylta i Sumpan för att ta ett glas innan själva klassträffen och där hittade de - just det - Petri! De släpade såklart med honom till klassträffen. Och eftersom en av dem som skulle komma hade blivit sjuk och inte kom, så blev det en middag över och den fick såklart den berömde, eller ökände - välj själv - hårdrockaren of all time. Ödet, I'm telling you.

Nu när Skalman är hemma så tillbringar jag mycket tid med honom såklart. Det blir inte så mycket tänka, grubbla, skriva. Och det är bra. Han åker iväg på tisdag igen och blir borta några veckor. Då blir det desto mer tänka. Jäklar vad jag tänker mycket när jag är ensam. Nu skrattar vi mest. Och glor på film, äter god mat och babblar om allt och inget. Skalman rules. Period.

 I morgon har jag bestämt att det blir mer franska. Jag är en otålig människa. När jag vill någonting så vill jag det NU. Helst igår. Men om inte det är möjligt så får jag finna mig i att vänta på en morgondag. Och traggla dårå. När Skalman inte är hemma så sitter jag på internet och försöker att lära mig att uttala Pierre perfekt på franska. Det är inte lätt. Det är bannemej den största utmaningen hittills.

Jag ska nog lägga mig nu. Sätta in mina ballar i öronen och sova djupt och gott. Jag måste bara hitta den andra. Den kan inte ligga i sängen för Skalman bäddade ju i morse (som alla dagar) och då skulle han hittat den. Han hittade en av dem, men den andra är long gone. Häromdagen hade jag en av dem i håret. Det tog en kvart för mig i mitt komatillstånd att upptäcka att jag hade ett främmande föremål i håret som absolut inte ska vara där. Tack gode Gud för Skalman som kokar kaffe åt sin kvinna på morgonen. Han vet vad en kvinna vill ha, han. Kaffe på morgonen, cybertofflor och öronproppar made in heaven. Gäss indeed.

Så då går jag nu då...

Your very own Honung i Tillvaron /M

Nattens Favorit:



Bye Bye!

Ville bara säga att Skalman dementerar att han påstått att jag skulle vara rasist. Han bara frågade. :) Och det finns andra nationaliteter som beter sig illa på charterorter, inte bara tyskar. Inte minst svenskar.

Det var bara det. Måste duscha och jobba ännu en dag. Sen är jag ledig i tre dagar. *glaaaaaad*

Bye bye!

Förresten... Kolla Petri Vehviläinen från en av alla auditions i Idol. Min gamla klasspolare.... Han var så liten. Och vi tyckte nog att han var lite töntig, men grym på musik. Yes.





Er Egen Hardrocking Honung i Tillvaron a.k.a. Ploutmos /M

Dagens:

"Days are gone now
But I still remeber
The way we used to be
You and me"
                                 /Petri Vehviläinen - for president according to Skalman.

Dagens Hunk: Robert de Niro - så gammal han är, men Oh GÄSS!

Nu ska tyskar bestämma hur det ska se ut i butiken där jag jobbar.

Det kom en dansk liten snärta från företaget som säljer vårt största märke och hängde om kläderna på den avdelning där vi har detta märke. Hon berättade hur vi ska vika våra jeans som ligger på hyllor. Hmm, vi vet av erfarenhet att det ser för jävligt ut efter fem minuter om vi har jeansen liggande så som hon sa att de ska vara. Hon sa att det har tyskarna bestämt och då ska det vara så. Vi får inte ha skyltdockor på vissa ställen, fast att det säljer hur bra som helst, för det har tyskarna bestämt. Den danska lilla kvinnan gör som tyskarna säger, för det är hennes jobb. Vi protesterar, för vi vet vad som händer när tyska akitekter bestämmer hur det ska se ut. De har säkert rätt, men de har inte räknat med en mycket viktig faktor som är den viktigaste ingrediensen när man jobbar i butik. Denna ingrediens stavas kunder och de stökar till. Och de måste få stöka till, för annars kan de inte se kläderna som de sedan ska betala för. Hur förklarar man detta för tyska arkitekter?

Jag ska befästa alla mina fördomar om tyskar nu. Skalman påstår att jag är rasist. Nej, men jag har iakttagit tyskar på diverse charterorter, så det är semestrande tyskar jag har något emot. Inte tyskar i allmänhet. De skriker och skränar. De har en jag-först-mentalitet som retar gallfeber på en lite mesigare svensk. På alla charterorternas restauranger har de menyn på det inhemska språket, engelska och tyska. För tyskar ska prata tyska var de än befinner sig. De lägger sina jävla handdukar på solstolarna vid poolen eller på stranden klockan fem på morgonen. Och de skriker på tyska åt varandra och alla andra. De är kaxiga också. Inser de att de faktiskt har startat två världskrig och förlorat båda och att lite ödmjukhet kanske är på sin plats? Nej.

Nu bestämmer de hur vi ska ha kläderna i butiken i Sverige. Och det är tyskar som aldrig har jobbat i butik. Deras teorier ser jättebra ut på papper, men det är människor vi jobbar med, inte maskiner. Så de kan skicka en dansk lite människa som ändrar allt hur mycket de vill. När hon sen har gjort detta och åker iväg, så ändrar vi tillbaka. Och tyskarna får aldrig reda på det. HA! Vi vet vad som säljer och vi vet hur kunderna är. Så det så!

Kände en jättetrevlig tysk människa en gång. Han heter Oliver och han var konstant full i två veckor, men glad och trevlig och skrek inte en enda gång på tyska.

Skalman har börjat ge mig franska lektioner nu. Och jag får läxor också. Om jag inte gör mina läxor blir han inte glad. Så jag tragglar vidare minsann. Men jag kanske måste skaffa mig en rosa överstrykningspenna. Babydarling säger att det funkar jättebra. Om den inte är rosa så funkar det inte lika bra. Så, rosa överstrykningspennor is the shit indeed.

Måste hoppa in i duschen och gå till jobbet. Bara två dagar kvar och sen är jag ledig hela underbara helgen. Fantastiskt. Underbart. Har lovat Skalman både äppelpaj och lasagne. Fast lasagnen är jag mest sugen på själv, så lasagne får det bli. :) *glaaaaaaaaaaaad*

Er egen antitysk-Honung i Tillvaron /M

Dagens Flashback:

"Varför kan inte alla få en varsin prick istället så att de slipper bråka om samma prick?"
 
/Honung (5 år) på sin allra första hockeymatch. Man kan undra, eller hur?

Dagens Hunk: En snubbe som jag såg på TV häromdagen. Kag vet inte vad han heter och kommer inte ihåg i vilket program jag såg honom. Jag kommer b ara ihåg hur han ser ut.
                                                                                                                                   

Har så jäkla ont i fötterna och förflyttar mig runt som en mycket gammal kvinna och ojar mig. Jag förstår inte vad som hänt, men antagligen får jag betala för att jag försökte vara snygg på jobbet i lördags, men det var ju för sjuttsicken i förrgår. Ska det vara såhär? *muttrar* Förresten så är jag i stort behov av nya skor. Pjuck is the shit. Och jag ska försöka lura till mig lite fotmassage när aftonen nalkas.

Kräftskivan i lördags då? Jodå, nog var det roligast! Att träffa folk vars liv man följt ett tag och att se hur snygga de är var roligast av allt. Att käka kräftor och titta på när folk dricker snaps (kan inte dricka snaps själv om jag inte vill inta en toa nära mig och tro att jag blivit magsjuk) är synnerligen trevligt. Det var jätteroligt och när Oggy nästan garvar ihjäl sig, så måste man skratta själv, för det smittar. Så skrattade gjorde jag. Mycket. På nattkröken lektes det sanning eller konsekvens. Jag valde sanning hela tiden. Jag har inga problem med sanningen. Däremot har jag stora problem med att springa tre varv runt huset naken eller att hångla upp någon vid bordet. Det var nivån på det hela. Annas polare är... Eh... Originella kan man säga. Och eftersom jag också var där så ingår jag antagligen i skaran och är inte riktigt normal själv heller.

Får jag fråga en sak? Vad tror folk egentligen om Skalman? Jag vill gärna veta, för tydligen har jag inte lyckats vara tydlig med hurdan han är här i bloggen. Har inte varit tydlig med att han är hysteriskt rolig, snällast av alla och fantastisk på alla sätt... Jag förstår inte det. Enligt killarna på denna eminenta kräftskiva har jag framställt Skalman som en torrboll. Kan det verkligen stämma? Har svårt att tro det, eftersom vi skrattar mycket här hemma och överhuvudtaget har ett roligt liv. Jag kommer att bli tvungen att publicera vår mailkorrespondens endera dagen för att visa vad jag föll för från början (hans humor) och vidareutveckla alla hans förträffliga egenskaper, som gör honom till den han är. Men Skalman måste egentligen upplevas - kan inte beskrivas med ord tydliga nog. Anna tycker att jag har framställt honom som en drömprins. Men hon är kvinna och begriper. För han är en drömprins indeed. Punkt.

Förresten ska man inte snacka om att folk är torrbollar när de inte är närvarande och kan bevisa motsatsen.

Denna vackan är det jobb frän måndag till fredag. Sen är jag ledig hela underbara helgen. Åh, ljuva liv! När man är ledig en av fyra helger, så värdesätter man helgen då man är ledig mer. Mycket mer. Verkligen. Så det ser jag fram emot. Mycket.

Förresten vill jag bara tala om att om man vill åka buss från Uppsala till Norrtälje, så behöver man köpa en biljettremsa för Stockholms Lokaltrafik, annars får man inte kliva på bussen.

Nu måste jag gå. Tänk på mig då jag jobbar och servar kunder hela dagen. Och jag har ömma fötter.

Här och nu, er egen Honung i Tillvaron /M

Dagens:

"Ain't nobody
Loves me better
Makes me happy
Makes me feel this way
Ain't nobody
Loves me better
Than you"
                                             /Chaka Khan - Har inte någon kropp

Dagens Hunk: Puddingen till busschaufför som lät mig åka gratis från Norrtälje till Svartnö i lördags.

Nu börjar jag med rom!

Honey -från en skog långt bort.

P&K!

Ok. Nu har jag löst alla problem som fanns i min närmaste framtid.

Problem. Hur i helvete tar man sig till en skog nära Norrtälje efter kl 16 en lördag?
Svar: Det gör man inte
Lösning: En helt sanslös flirt med ovillig kollega så att man kan ta sig till en skog nära Norrtälje efter 15 i stället.

Problem: Hur beter man sig på en fest där man inte känner någon alls, förutom det de skrivit i sina bloggar?
Svar: Som folk.
Lösning: Man dricker vin och hoppas på det bästa.

Jag blev igår bjuden på Annas kräftkalas. Alltså... Igår. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Jag har inga kläder, men förslaget är tydligen varma kläder. Utomhus ska vi nämligen slafsa i oss kräftor och inmundiga alkoholhaltiga drycker. Det blir skitabra, det. Annas lantishjärna säger att så ska det vara (enligt damen själv alltså) och eftersom jag också efter många långa år tämjt storstadsbon i mig och blivit en lantis, så säger min hjärna samma sak. Utomhus ska man vara när kräftor skall förtäras. Basta. Hur mycket man än fryser, så ska det vara så och så är det inget mer med det.

När jag i två långa år var singel blev jag aldrig bjuden på fester. Jag vet inte varför det var så. Singelkvinnor blir inte det. Det är inte bara jag som blivit utesluten från dessa - många med mig upplever samma sak. Ok, att man inte blir bjuden på parmiddag och sånt begriper man ju... Man är inte ena halvan i ett par, alltså ingen parmiddag. Men fester överhuvudtaget? Jag förstår inte det. Kanske tycker folk att man är tragisk? Det vete faaan, men det är någonting som gör att man aldrig blir bjuden på fest. Och det är ju himmelens tråkigt, när man är fri och singel och inte har några parmiddagar att gå på.

När man har en boyfriend så får folk upp ögonen för en. Då frågar diverse väninnor om man ska käka middag någon kväll, om man vill följa med ut och dylikt. Plötsligt har man ett liv igen liksom. Strange indeed. Muchos, muchos strange.

I morgon ska jag i alla fall gå på kräftskiva. Äntligen. *glaaaaaaaaaaaaaad* Ingen människa kan ana hur denna Honungsbulle haft sug efter kräftor! Craving, craving!!! Ända sedan slutet på Juli har jag haft detta sug. Och visst, man kan gå till affären och köpa ett paket kräftor och käka av hjärtans lust, men hur kul är det alldeles själv? Skalman tycker inte om kräftor och då måsta man ju sitta själv och suga på dem. Ett helt kilo. Med partyhatt. Nääää, det är INTE roligt. Så då gör man inte det helt enkelt.

Jag kommer antagligen och högst troligen att vara äldst på denna fest. Men det skiter väl jag i. Med en mental status på 22 så är jag övertygad om att jag kommer att smälta in rätt bra. Jag är inte heller speciellt blyg av mig, så jag kommer säkert att babbla på och göra bort mig redan inom den första timmen. Och det är bra, för då är det överstökat, Och när alla blivit övertygade om att man är ett überpucko av rang, så kan man tillbringa resten av kvällen med att försöka bevisa motsatsen. Min IQ blir alltid något högre när jag dricker alkohol och dessutom blir jag så jävla snygg. Alla andra blir också snygga och då är man ett gäng skaldjursstinkande men mycket vackra och blåfrusna människor på fest i en skog.

Bli bra som fan. Fan som är så bra!

Det ska bli jätteroligt att träffa dessa människor vars liv och leverne jag har följt. Och de har följt mitt. Brudarna speciellt. Jag vet allt om dem. I alla fall det de velat berätta. I sina bloggar. Och brudarna är långa och vackra. Jag är pytteliten.

Bara så att alla vet: Jag blir aldrig ledsen när jag dricker. Jag vill aldrig ta livet av mig eller diskutera mitt själsliv med folk. Jag pratar aldrig om min tragiska barndom (helt enkelt för att den inte var tragisk) och jag gråter inte. Om jag dricker för mycket så somnar jag inte. Däremot så ockuperar jag toan eller närmaste buske. Det är anledningen till att jag aldrig dricker för mycket. Och när jag går på fest eller överhuvudtaget ut någonstans så vill jag gärna minnas vad jag upplevt, sagt och gjort, så därför håller jag mig lugn. Jag brukar däremot fnittra och dansa, headbanga och skråla med i visor av typen "Hönan Agda" av Mäster C eller "Lake of Fire" av Nirvana. Hur illa det låter skiter jag i. Jag hånglar aldrig. Om jag vill hångla så stannar jag hemma.

Nu vet ni. I morgon ska jag träffa folk jag aldrig träffat förut, men ändå känner. Dyker jag inte upp med en rapport inom den närmaste veckan efter detta event så har jag blivit yxmördad och styckad med motorsåg i en skog nära Norrtälje.

Nu måste jag gå.

Puss&Kram små Darlingar tills vi hörs igen /M

Dagens:

"So take this wine
And drink with me
Let's delay our misery"
                                           /Eagle Eye Cherry - Save tonight

Dagens Hunk: James Hetfield i Metallica när han ler.

Jamenvisst är svärföräldrarna otroligt coola och roliga och rara. Innerst inne visste jag det, eftersom Skalman är som han är. Och jag har ju redan träffat den övriga familjen som liknar Skalman litegrann. Skalmans lillebror är ENORM. Över två meter lång, ganska nybliven pappa till världens sötaste dotter med en fru som är så inihelvete snygg att man önskar att man fick se ut som hon. Skalmans lillasyster är som en lillasyster (jag är också lillasyster)  och jättetrevlig (och snygg), hon också. Så det är klart att föräldrarna är himmelska. Man kan inte ha föräldrar made in hell och  vara hel och harmonisk som människa. Eller? De är jättetrevliga och vi ska träffa dem ikväll igen och gå på bio.

Var på Mc Donald's i lördags. Killen i kassan jobbade sin fjärde dag fick jag sedermera reda på (jag frågade, nyfiken som jag är av naturen).  Han frågade nämligen damen framför mig om hon ville ha mjölk i sin latte. Därför var jag tvungen att fråga hur länge han jobbat. Alltså, rätta mig om jag har fel, men latte är ett hippt ord för det som en gång var Café au lait. Kaffe med varm mjölk. Jag garvade läppen av mig. Kunde inte hålla mig från att skratta... Hur skulle han kunna veta? Han är ungdom och ungdomar nuförtiden dricker inte kaffe. Med eller utan mjölk.

Jag har ett tag lidit svårt av Skalmans nattliga ljud. Om han inte snarkar, så pyser han. Ett pysande ljud från hans mumsiga läppar som är ganska gulligt. De första två månaderna av förhållandet. (Då man sällan sover) Jag har en del nätter tillbringat min ljuvliga sömn i en soffa nära mig. Han lovade att köpa näsplåster. Varpå han spatserade till ett Apotek för att införskaffa dessa. Näsplåstrena var slut. Skalman har lösningar på allt så han köpte öronproppar. Till mig. Och - detta är mycket viktigt - magiska öronproppar. De är någon slags geleaktig massa som man formar till en boll, sätter i öronen och plattar till. Det blir lufttätt och inte ett ljud tränger igenom. Jag har inatt sovit som ett barn utan några som helst störningsmoment. Inte en enda gång har jag behövt buffa på stackars Skalman. Och inte har jag blivit irriterad heller. Ljuvligt är ordet. Men däremot så pratar jag i sömnen. Inatt har jag enligt uppgift sagt följande: "Jag hör ingenting för jag har ballar i öronen" och därefter fnissat. Ballar alltså? Ballar is the shit.

Jag har ju under hela min bloggtid här på blogg.se berättat för er om min vikt, eller brist på densamma. Det händer fortfarande ingenting. Inte ett gram går jag upp. Ibland går jag upp från 40 til 41 och vissa veckor går jag upp till 42 p.g.a. hormoner. Men sen går jag ner lika fort igen när hormonerna lugnat sig. Fatta att jag har storlek 24 i jeans. Men igår tittade jag i spegeln och såg en antydan till former på mina höfter. Gode Gud, låt mig behålla dem! Nu är det låren kvar bara. Jag ligger i allehanda tortyrmaskiner för att få till dem. Så småningom måste det ge resultat. Vad tror ni, kära läsare?

Skalman ska under hösten pendla mellan Sverige och Luxemburg. Han ska tillbringa två - tre veckor i Luxemburg och sedan komma hem och tillbringa lika lång tid hemma. (Tackar en lycklig stjärna för det - skulle inte stå ut annars). Om ni vill kan ni få komma hit och supera eller supa med mig när han är borta. På något sätt lär jag dränka mina sorger. Antingen det, eller så bloggar jag bara... I all stillsamhet. Har trots allt fortfarande ett jobb. Snart behöver jag inte sätta min fot där på minst sex månader. Och jag hoppas att jag slipper för all evighet. Men sånt kan man aldrig vara säker på, så det är lika bra att ta tjänstledigt ifall vingarna inte skulle bära. Men vingar har man för att flyga. Ben har man för att gå. Vidare i livet och tillvaron. Hög tid för mig att använda mina för att göra just det. Det som jag i åratal varit rädd för att göra. Vandra vidare eftersom jag är en trygghetsjunkie av sällan skådat slag.

Framtiden är spännande, för man vet ingenting om den. Förr i tiden hade jag en klar framtidsplan. Den var helt färdig, punkt för punkt. Det rasade. Min framtidsplan visade sig vara luftslott, korthus. Blåste iväg med en kall och hård vind. Sedan dess slutade jag planera så himla mycket. Man har en veckoplan, kenske en månadsplan, möjligvis lite lös i konturerna , med plats för oförutsedda förändringar. Tar det som det kommer mer nu. Och det är bra. Som att köra bil i mörker - man ser vägen hundra meter framför sig och när man har kommit dit ser man ytterligare hundra meter och åker vidare. Hundra meter i taget. Ja, livet är spännande.

Nu måste jag gå och väcka Skalman från hans tupplur. Han är indeed underbar. Hans sovklocka ringde och han gick till sin kudde. Nu får han vakna till pussar. Och han har inga ballar i öronen. Jag tror att hans gräns går där faktiskt. Jag? Ja ni, inte vet jag var saker i min sjuka hjärna kommer ifrån, men det kanske är en genetisk grej? Jag ska fråga min bror vad han drömmer om på nätterna. Kan bli intressant.

Men Puss & Kram dårå små darlingar! Vi hörs en annan dag när jag har tid att delge er ytterligare information i denna följetong som är mitt liv.

Er Egen überballa(r) Honung i Tillvaron /M

Dagens:

"Come on over here
And lay by my side
I've got to be touching you
Let me rub your tired shoulders
The way I used to do

Look into my eyes
And give me that smile
The one that always turns me on
And let me take your hair down
Cause we're staying up to greet the sun"
                                                                           /Dr Hook - A Little Bit More

Jag har slut på Hunkar för tillfället, men mina bröder är rätt snygga enligt vissa brudar.

Ikväll ska jag träffa och bli inspekterad av Skalmans päron... Uuuuh, scary! Läbbigt som fan, så jag vänder på tanken... Istället stället får jag se det som att JAG inspekterar DEM.

Att träffa föräldrar är indeed ganska läskigt, men blir enklare ju äldre man blir. Men man är ju inte mer än människa, så det är klart att man är lite nervös. De verkar rätt coola (de har ju uppfostrat en sån som Skalman) så det ska väl gå bra. Jag längtar efter att ha en svärmor faktiskt. Jag har alltid gillat min svärmödrar.

Först ska jag jobba i fyra och en halv timme dock. Söndagar är rätt ok, för man jobbar halva tiden för dubbla pengar. Fast kul är det inte. Roligare när man öppnar lönekuvertet.

Nu måste jag gå.

Återkommer med päronrapport vid tillfälle.

P & K små raringar!

Er Arbetsmyra Honung i Tillvaron /M

Dagens:

"I work all night
I work all day
To pay the bills
I have to pay"
                               /Abba - Money Money Money

Dagens Hunk: Rick Savage i Def Leppard - Poodle of the yaer 1988.

Alltså, jag fattar absolut ingenting av det som händer i mitt liv just nu. Ingenting begriper jag. Jag är helt lost och förvirrad och... Lycklig. Alldeles varm och lycklig.

Länge till behöver jag inte bo i byhåla. Länge till behöver jag inte gå till mitt jobb där de negativa vibbarna dryper ur väggarna. Länge till behöver jag inte klä upp fullvuxna kvinnor som inte ens vet sin egen BH-storlek. Länge till behöver jag inte gå på dessa gator dag ut och dag in och bara äta, jobba och sova. Alltså jag fattar ingenting. Är virrig darrig  och stirrig, som Askungen av bara jobb å jobb... Förvirringen är total.

Jag blir nästan religiös.

The Allmighty Ninja Turtle Skalman kom hem. Hem till sitt bo och min famn. Med skratt, kärlek och ett par cybertofflor! Cybertofflorna är ett kapitel för sig. Mina fina, übermysiga USB-tofflor är den mest originella present jag fått i hela mitt liv. Ni vet inte vad det är? Jo, egentligen är det EN toffla, ihopsydd på mitten med en sladd som man sätter i datorn och så blir de varma. Mys, mys och mera mys. Honung behöver inte frysa om fötterna mer. Och eftersom Skalman inte uppskattar speciellt mycket att jag lägger mina isklossar till fötter mellan hans lår på kvällen, så skaffade han dessa till mig. Just in case, eftersom det nu är höst och jag i allmänhet fryser från September till April.

Och sen sa han åt mig att önska mig tre saker som jag vill i mitt liv, förutom att gifta mig, få en binge ungar och bli miljonär på snabbast och enklast möjliga vis. Då såg jag framför mig Luxemburg vid en otydlig horisont, jag såg avsaknaden av byhåla och... Sen kunde jag inte önska mig mer eftersom jag inte fick önska mig bröllop och en binge ungar och några miljoner på kontot. Och när någon säger sådär, så är det svårt att veta vart han vill komma liksom.

Han frågade. Han frågade och fick svar. Kan Honung tänka sig att flytta till Luxemburg den 1:a Januari? Kan Honung tänka sig att gå på franska lektioner två till tre ggr i veckan i Luxemburg? Kan Honung möjligtvis tänka sig att ägna tiden åt att odla och utveckla skrivandets ädla konst? I Luxemburg? Vad svarar man? Ja, ja, ja! Och JA igen. Skalman bad mig att tänka över saken noga. Men herregud, jag har ägnat hela sommaren åt att tänka på att lämna landet. Jag behöver inte tänka mer. Vem behöver grubbla? Inte Honung i alla fall.

Så, vi provar. Vi förutsätter att hela samboskapet funkar. Vi förutsätter att vi kommer att trivas. Vi går in i detta med öppna ögon... Och om det inte funkar, så har vi i alla fall provat. Och har vi inte provat så kommer vi att dö nyfikna. Och det är aldrig ett bra sätt att dö, om nu något sätt över huvudtaget är bra att dö på.

Så, Honung ska bli internationell och slänga franska fraser omkring sig så att Skalman svimmar av häpnad (eller skrattanfall på grund av en otrolig brytning) och så ska jag njuta av livet och tillvaron och... Ja, leva. Leva, andas och utforska det okända. Ett okänt land, ett okänt språk, en okänd kultur. Kanske även lära känna okända sidor i mig själv. Spännande som fan och riktigt, riktigt roligt.

Skalman har ett område i Luxemburg där han vill bo. Vi har en favoritmöbelaffär. Vi har varandra. Det kommer att bli bra. Så bra. Skalman är ingen svår person att leva med. Jag kanske är det, men jag tror inte det.

Han vill att jag ska skriva. Alla människor vill att jag ska skriva. Och om jag inte kan skriva, så finns det klädaffärer även i Luxemburg, eller hur? Jag tvivlar ofta på min skrivförmåga. Mycket ofta t.o.m. Men om jag kan utveckla det och bli bättre på det, så är det ett gyllene tillfälle att göra det nu. Från och med den 1:a Januari. För då behöver jag inte längre gå till ett jobb där folk bara gnäller dag ut och dag in. Och jag kan ägna mig åt saker som är viktiga.

Minns ni vad jag sa i ett tidigare inlägg om att våga? Att våga känna tillit?  Att hoppa och lita på att fallskärmen vecklar ut sig? Det är det jag tänker göra.  Blunda, hoppa och ta chansen. Och känna tillit till min kärlek, min framtid och till mig själv.

Jag sticker ifrån Sverige. Med varma fötter.

Addi!

Er Egen Honey-intenational i Tillvaron /M

Dagens:

"Time was drifting, this rock had got to roll
So I hit the road and made my getaway
Restless feeling really got a hold
I started searching for a better way"
                                                                       /Climax Blues Band

Dagens Hunk: The Allmighty Ninja Turtle - The Ruler of My Universe