Vissa stunder...

Vissa stunder ser jag ingen annan utväg än att helt enkelt ta livet av mig. Det gör för ont och allt är nattsvart. Så att avsluta det snabbt skulle vara underbart.

Men sen har man kanske pratat med någon. Då finns smärtan kvar men tankarna på att få dö är borta. Och sen kommer det tillbaka med full kraft... Och jag känner att jag vill ta livet av mig igen.

Jag menar det på fullt allvar. Tankarna finns där och jag försöker t.o.m. räkna ut hur jag ska göra det. Men jag kommer inte att göra det. Inte så länge jag har någon hos mig, men inte heller om jag är ensam. Jag är inte en som ger upp. Men visst vill jag slippa smärtan, gråten och känslan av att inte vara någonting värd. och i de nattsvartaste stunder ser jag helt enkelt ingen annan utväg.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag vet inte om jag kommer att klara det. Och jag vet inte när.

Jag kommer aldrig mer att få vila i hans famn. Jag kommer aldrig mer att skratta tillsammans med honom och få delge honom mina små Ploutmoscitat eller babbla om The Power of the Macaroni. Vi kommer aldrig mer att få träffas och somna tillsammans. Vi kommer inte att äta middag, glo på film eller älska med varandra. Aldrig mer gå hand i hand på stan. Aldrig någonsin igen kommer vi att dela det vi en gång delade... Är det någon som förstår varför man kastar bort något sånt?

Och nu vill jag åter igen dö. Jag blöder och vill avsluta mitt lidande. Skjut mig - någon!

Jag vill fortfarande vinna honom tillbaka. Han säger nej. Han vill inte hålla mig på halster - igen och han vill inte krossa mig - igen. Jag är villig att ta risken. Men om allt är slut så är det väl så. Men det hindrar mig inte från att fortfrande vilja ha honom alternativt att vilja dö.

Jag vill bara glömma och inte behöva känna mer.

Men jag måste fortsätta och jag kan ju absolut inte vinna honom tilbaka om jag är död. Jag vet att han har bestämt sig - men jag kan ju inte vara död om han skulle ändra sig. (han är den envisaste människan jag känner på ett sätt och helt tvärtom på ett annat sätt...)

Han är logisk och klarsynt i sin egen värld. Vi andra förstår ingenting.

Det skulle vara skönt att få somna utan tårar och att kanske få vakna utan tårar. Eller inte vakna alls.

Men det lär jag göra. Jag har ett jobb.

/Honung

Kommentarer
Postat av: Åsa

Du får inte tänka så där Gumman, vi är många som skulle sakna dig något alldeles otroligt om du inte fanns mer. Jag får ont i hjärtat och tårar i ögon när jag läser det du skriver och jag tycker så hemskt synd om dig, men mitt i all misär hoppas jag att du iaf har fått sova en blund inatt och att du fått något i magen - du behöver alla krafter du kan få nu.... Jag tänker på dig. Kramar!

2009-01-12 @ 06:51:58
Postat av: Malin B

Han måste ha fått fnatt!

Det är min enda logiska förklaring.

När allt är svart är det svårt att se en ljusare morgondag men den kommer, den kommer!!!

2009-01-12 @ 07:57:08
URL: http://malinbayard.blogg.se/
Postat av: Brandon Lee

Frågan är vad det är som du saknar mest,den här snubben eller din egen känsla att vara kär, att vara älskad,ingen är ju oersättlig,så varför gråta efter en människa som spottar en på ansiktet? Ha det bra.

2009-01-12 @ 09:06:00
URL: http://deaddogdump.blogg.se/
Postat av: Jenny

Jag har varit lite i din situation när det gäller dina tankar angående livet och att ha blivit väldigt sårad av någon som man trott tyckt om en, som visat den här ömheten som man saknat. Men när det har slitits ifrån en, har allt varit svart. En stor klump i magen, tårar som rinner så fort man är ensam, önskan om att inte leva mera... att det vore bättre om jag var död, för då skulle jag slippa smärtan. Jag har haft tur som fortfarnde är ung.

Tänkte på Melody Clubs låt Baby där de sjunger texten: "love comes easy when you're young and life has just begun", Tror det stämmer faktiskt. När man är ung som jag är det lättare att gå vidare. Det tar inte lika lång tid som det gör när man är lite äldre. Att må skit över just sånt här, vilket kan ta väldigt lång tid, tar ner en så mycket. Man känner ingen lust till något. Jag hoppas det löser sig för dig... att du kan komma på fötter...

2009-01-14 @ 18:28:28
URL: http://jennyam.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0