Honungsbullen

Jomenvisst. Jag överlevde November. Igen. Jag trodde att det var omöjligt, men det gick. Jag tror varenda år att det är omöjligt, men på något sätt så tar jag mig igenom. De allra flesta av oss gör ju det, trots allt. Nu ska jag bara ta mig igenom den jävla julen också, men sen kan jag andas ut. Sen är det ett helt år tills nästa gång då jag måste överleva November och Julen. Jag hatar båda. Julen, för att den är så... Ja, jag vet inte. Julen är inte till för singlar som inte har tid att åka och hälsa på föräldrar och kreti och jävla pleti. Den är inte till för folk som jobbar inom Handels och lever ensamma helt enkelt. Vi jobbar ihjäl oss innan jul. Och vi jobbar ihjäl oss efter jul. När det äntligen blir ledigt så vill vi äta för mycket, somna framför Kalle Anka, bli lite småprutt på glögg och äta lite till. Men man vill inte göra det ensam. Så himla tråkigt. Tragiskt, sorgligt, patetiskt. Men jag ska överleva genom att ignorera den.

Jag lyckades. Äntligen. Jag har har gått upp i vikt! Kan ni fatta? Sju eller åtta kilo har jag lyckats gå upp. Och jag har vuxit ur mina kläder. Aldrig trodde jag att lår och volanger (läs valkar) runt midjan kunde göra en kvinna så lycklig. Men det har så äntligen hänt. Jag gick iväg och spenderade mycket pengar på nya jeans för att jag inte hade något att ta på mig... Kan ni nu gissa vad som hänt? Jag blev magsjuk och har inte kunnat äta på tre dagar. Thankyou. Är jag glad? Nej. Kan jag ha mina gamla kläder? Ja, en del av dem. Så det är bara för mig att sätta igång igen och äta mer än jag behöver. En vecka eller två för att nå matchvikt. Jag  hoppas att det går fort. Jag som har arbetat hårt i flera år för dessa kilon som jag äntligen fick - jag uppnådde ett mål. Lagen om alltings jävlighet när den är som bäst, eller hur? Jag var en nolla. Jag var inte en nolla längre. Och nu är jag påväg att bli en nolla igen. Size fuckin' Zero.

Ni tycker att jag gnäller? Ja, det gör jag. Jag vet. Men jag kommer att ta mig samman. Igen. Och jag kommer att göra det av egen kraft. Igen. Och jag kommer att bli glad. Igen. Och jag kommer att vara ensam. Fortfarande.

Det finns gott om tillfälliga förbindelser om man vill. Men det är jag inte ute efter. Jag vill ha någon i mitt liv som stannar kvar. Jag vill ha någon som törs ta mig som jag är. Jag vill ha något som består. I åratal - helst livet ut, men det kanske är för mycket begärt. Tillfälliga förbindelser firar inte jul med en. De är inte där när man är ledsen eller sjuk. Det finns så mycket folk omkring en när man är stark och glad. Men när man är nere finns det ingen. Jag vill ha någonstans att vila när livet är jävligt. Det är så det är. Och det är sån kärleken är. I nöd och lust. Det är i nöd man behöver den och det är då den tenderar att försvinna. Kärleken. Inte kärlek till mänskligheten eller till sina vänner eller till sina föräldrar, syskon, undulater eller whatever. Tvåsamhet. Det är det jag vill ha. Och jag är beredd att vänta på den.

Nu måste jag gå. Min sömnfé står och viftar framför mig så det är antagligen dags för mig att lägga mig. Så, då gör jag det. Och det kommer att kännas bättre i morgon.

Puss&Kram!

/Honung - som trots allt har en kakelugn.


Ta dig gärna tid att lyssna på den här låten. Den är riktigt bra. Till och med har det erkänts av någon som inte är ett fan av Lundell.

http://open.spotify.com/track/nästan_ditt_namn