Honungsbullen

Varje dag sysslar jag med utseende. Jag sysslar med att klä på människor som vill se smalare, yngre och fräschare ut. Det är väl ok egentligen, man kan verkligen trolla med kläder och de flesta vill vara till sin fördel. Om jag kan få en kund att känna sig fabulös när hon går ut genom dörren till butiken så har jag lyckats med mitt jobb.

 

Man vill känna sig hemma i sina kläder. Precis lika hemma som man känner sig i sitt eget skinn.

 

Sedan har vi de andra. De som inte känner sig hemma i sitt eget skinn. De som har utseende som enda intresse. Det enda de bryr sig om är smink, hår, vikt och för all del kläder. Jag stöter dagligen på människor som botoxat hela ansiktet. De har botoxat rynkor i pannan, rynkor runt ögonen och runt munnen. I vissa fall har de läpparna fulla av botox också, så att de ser ut som Kalle Anka. Jag undrar mycket över detta egendomliga beteende.

 

Var har denna strävan efter att se ung ut kommit ifrån? Om man är 40 och botoxar bort alla rynkor för att se ut som 25 så ser man inte ut som 25. Man ser ut som en 40-åring som försöker se ut som 25, fast man tydligt ser att hon inte är det. Var kommer det ifrån? Varför?

 

Jag ser denna strävan tydligt på jobbet också. Det har opererats en näsa. Det har peelats i ett ansikte på salong och det tar minst en vecka innan man kan visa sig ute för man är helt enkelt skinnflådd. Det trycks upp bröst som snart ska opereras och en mage har fettsugits. Allt detta på en och samma människa. Jag får inte säga detta, men det är en människa som saknar innehåll. En människa som helt enkelt är korkad. Och ytlig. Allt i livet handlar om yta. Håret färgas, sminket sitter som en pancake över hela ansiktet, kroppen trycks i kläder som är två nummer för små… Allt detta för att se ut som sin 18-åriga dotter. Och vi andra kritiseras för att vi ser ut som vi gör.

 

Måste jag som 38-åring slänga lite botox i min panna för att det är veck i den? Räcker det inte med att jag bara har lite mascara och läppstift i ansiktet på jobbet? Räcker det inte med att jag har en välvårdad frisyr och välvårdade naglar? Att jag har kläder som passar mig och skor som jag kan gå i? Måste jag bli hysterisk för att jag har blivit äldre och för att det syns att jag har levt med både bekymmer och mycket glädje? Måste jag?

 

Tänk att jag tror inte det. Jag jobbar på att ha ett vettigt innehåll i min hjärna och i mitt hjärta och slänger inte ut tusentals buckareller på att försöka se ung ut, eftersom jag inte längre är ung. Och för att jag aldrig mer kommer att se ut som 25 hur mycket jag än försöker. Jag har redan varit 25 en gång. Jag såg ut som 25. Nu är jag 38 och ser ut som 38. Innebär det per automatik att jag är ful? Jag tror inte det. Att man blir äldre och ser äldre ut innebär inte att man blir ful. Att bli äldre och inte kunna acceptera det och operera sig och spruta in botox kan däremot göra att en människa som en gång varit vacker istället ser grotesk ut.

 

Men var kommer allt detta ytliga ifrån egentligen? Är det från tidningarna? Ja, det är mycket möjligt. Som kvinna blir man ständigt matad med bantningskurer, hårkurer, nagelkurer, ansiktskurer och alla andra kurer någon kan komma på. Det är ständig matning med hur man ska göra för att se yngre ut. Smalare, friskare, sundare. Ständiga genvägar… Vad hände med att träna? Äta vettigt? Sova tillräckligt? Vad hände? Det finns inga genvägar till en sund kropp om man inte lever sunt.

 

Om man inte bryr sig om något annat i livet än nästa botoxingrepp eller nästa genväg till en slank kropp, så är man helt enkelt ytlig i mina ögon. Om man saknar empati, Intelligens, humor och hjärta så spelar det ingen som helst roll hur man ser ut. Är man rutten eller helt enkelt tom inombords så saknar det helt betydelse. Man är inte vacker. Inte det minsta.

 

Utseende är ett pågående förfall ändå. En del är vackra livet ut och bär sina ålderstecken med värdighet. Andra kämpar för sitt liv för att bevara en yta för att de saknar innehåll. Man saknar förmåga att stråla om man inte har en själ. Något som många inte förstår.

 

Vad hände med medmänsklighet, värme, engagemang i saker som man brinner för? Jag har verkligen ingen som helst aning. Man ska bara bry sig om sig själv nuförtiden. Självförverkligande och självutveckling. Jomenvisst, det är jättebra, men utan gemenskap med andra människor så är självutvecklingen meningslös.

 

Jag vet inte vad jag egentligen ville säga. Men dagligen stöter jag på människor som gjort ingrepp i sina ansikten och sina kroppar. Jösses liksom. Är det verkligen värt det? Frågar man: ”Har du gjort någon annan människa glad idag?”, så ser de ut som fågelholkar. Det är ganska lustigt att se faktiskt.

 

Jag tycker också om att se bra ut. Det gör jag. Men jag bär mina rynkor med stolthet, de visar att jag levt. Och så länge jag fortsätter att leva så kommer det att synas i mitt ansikte. Och om någon tycker att jag är ful för det så skiter jag högaktningsfullt i det.

 

Ett stickspår: Den kvinnan som opererar och peelar och håller på med allt möjligt med sin stackars kropp påstår att hon är djupt religiös och att hon tror att Gud skapat människan. Jag bara undrar, om Gud skapat henne är det inte en förolämpning mot Honom om hon hela tiden ändrar Hans skapelse? Just sayin’…

 

Tack för mig.

 

/Honung – Drabbad av insomnia.