Den Sjungande Hantverkaren

Igår var det en sån där dag som man vill behålla i minnet. För det var en feelgood-dag. I alla fall om man bortser från jobbet - där jag kände mig som Askungen innan hon fick prinsen och halva kungariket. ("Kom genast hit! Kom genast hit!")

Well, jag vaknade av en sjungande hantverkare. Han är så gullig så  det knappt är sant. Halvgammal är han och snackar engelska på någon dialekt som jag inte begriper hälften av. Och så har han en radio med P3 på hyfsad volym. Jag antar att han lyssnar på P3 ofta, för han skrålar med i låtarna de spelar. Ibland nynnar han, men för det mesta skrålar han. Speciellt när han sandpapprar. Är det inte underbart? I'm lovin' it!

Jag hör allt, för mitt värdpar bor precis intill här och det är bara en dörr mellan lägenheterna. (I det dörrhålet ska det bli en garderob till mig snart I hope.) Deras lägenhet är mitt i en totalrenovering. Och hantverkaren sjunger av hjärtans lust!

Sen dök det upp en glad och söt tjej på jobbet. Hon var blond och log stort mot mig. Jag visste att jag känner den här tjejen. Jag visste att jag BORDE känna henne. Jag visste inte om hon var kund, men jag visste att jag känner henne i något annat sammanhang. Jag kände igen henne. Väl. Men visste inte vem hon var... Om jag hade haft någon gudomlig magisk kraft, så hade jag låtit marken under mig öppnas, sluka upp mig och låtit mig försvinna, för tjejen sa: "Men va faaan, syrran, kom IGEN nu!" Heliga Guds Moder och några släktingar till!!! Jag kände inte igen min egen syster. Visserligen är vi halvsyskon och har aldrig någonsin firat varken jul eller påsk eller något annat tillsammans. Vi har aldrig vuxit upp tillsammans och ses kanske var fjärde år eller något sånt. Vi är på såpass långt avstånd att hon har samma förnamn som jag. Jag har ett smeknamn som är väldigt långt ifrån mitt tilltalsnamn, så det är ingen människa som kommer ihåg det. Inte ens min pappa vet vad jag har för tilltalsnamn utanför släkten.

I alla fall så var hon nu blond. Hon är halvgrek, som jag och var mörk sist jag såg henne. Men för övrigt var hon sig lik. Hon sprudlade som alltid. Hon är som sockerdricka hela bruden. Det gör mig glad att just hon är min syster, för hon sprider glada vibbar omkring sig.

Jag kan inte fatta att jag inte kände igen henne! Men såklart... Hon dök upp i fel sammanhang cch, ja... Well, vad lär man sig av detta? Jo nämligen: Jag måste träffa mina släktingar oftare. Framför allt på pappas sida.

Sen kom jag hem och här stod ett köksbord. *glaaaaaad* Och på köksbordet låg ett kuvert från Anna. I det låg min kvarglömda halsduk och ett litet kort som rörde mig till tårar. Små saker i tillvaron som är enormt betydelsefulla för en.

Nya lyan blir allt underbarare för varje dag. Jag trivs. Och snart får jag min garderob!!! Wonderful.

Nu ska jag ut och luncha!

Puss&Kram!

/Honung - I det nya livet

Här, en låt som ger mig rysningar. Jag har egentligen ingen annan anledning att lägga ut den, mer än att jag gillar den.

Tearin' out my heart.


Att Andas

 Sitter i min lya och ser mig omkring. Ännu så är en del saker kvar i kartonger. Garderoben jag blev lovad har inte anlänt. Elementet i mitt kök är iskallt och där inne fryser jag häcken av mig. Jag sitter i sängen ock skriver och den rör sig... Glider ut från väggen, så att jag med jämna mellanrum får resa på mig och skjuta in den. Jag har ingen gardinstång, inga krukväxter, ingen TV... Och jag älskar varenda minut.
 
Här andas jag. Här är jag mig själv. Här har jag mina grejor som gör mitt hem till mitt.

Tittade på en soffa efter jobbet idag. Jag hittade den på Blocket igår kväll och ringde direkt. Den är precis lagom storlek, jätteskön och hur billig som helst. En vit skinnsoffa kanske inte stod överst på min önskelista, men den var gullig och den var skön. Och viktigast av allt: Det finns inte en chans i världen att jag somnar på den framför min framtida TV. Den är för liten för det. Egentligen ville jag ha en liten bäddsoffa för framtida brudbesök. En del bor så himla långt bort så övernattning är önskvärt... Men sånt löser sig väl med tiden. I hope.

I helgen ska jag göra mitt hem till ännu mera hem. Måste få bort kartonger. (Hade varit bra om garderoben hade kommit idag, för jag har kläder...). Det ska bli mysigt och jag kanske kan få bort saker så att jag kan dammsuga. Jag längtar efter att få dammsuga mitt eget hem. Inte ett rum. Inte någon annans hem. Mitt. Har blivit ego med tiden, jag vet. Men vem ska annars tänka på mig om inte jag gör det?

Sen, när jag boat in mig, ska jag ha roligt. Jag tänker inte sitta ensam hemma någon mer fredagskväll med en hel ledig helg framför mig om jag inte själv väljer det. Idag hade det varit trevligt med någon att umgås med faktiskt. Ja, jo... Jag ska återuppta mitt roliga liv som jag hade innan boyfriendinträde skedde. Jag är singel. Jag bor mitt i stan. Jag är frisk och kry. Nu jävlar!!! Jag andas hemma. Snat ska jag ut och andas!

Nu. Damma av böcker och in med dem i bokhyllan. Himla fint.

Puss&Kram!

/Honung - I det nya livet



Det som var

Så blev det ett nytt år och ett nytt decennium dessutom. Det decennium som var har innehållit mycket. Vad händer i en människas liv på tio år? I mitt liv hände det en del...

Jag inledde millenniet med att iförd paljettklänning och högklackat sjunga "Öppna Landskap" på ett däck på en finlandsbåt i Mariehamn. Då var jag 27 och fantastisk. Jag hade varit tillsammans med min dåvarande i knappt ett år och vi levde ett roligt liv. Det var fester, mycket kompisar och alla möjliga aktiviteter.

Jag började blogga i Juni 2000. När jag väl börjat så kunde jag inte sluta. Jag uppdaterade nästan dagligen i fem år. FEM år! Hur kan man ha så mycket att säga i fem år? Men jag hade det och sa det. Skrev så tangentbordet glödde. Det finns numera samlat i två pärmar. Fem år i två pärmar... Det är vad som är kvar. Men i dessa pärmar finns det mesta av det jag gjorde, tänkte på och läste i tidningen. Jag lämnade aldrig ut mig fullständigt. De som läste den bloggen kände en del av mig. Den delen jag valde att visa.

Via bloggen fick jag några vänner för livet. Några av dem har jag än idag inte ens träffat irl, men de är likväl vänner. Det var några som man hade en närmare kontakt med och de lärde känna mer av mig. Dem visade jag det som jag inte lämnade ut i bloggen. Och idag är de fortfarande mina vänner.

Livet var lätt och enkelt. Jag bodde på vischan i en jättefin lägenhet, med världens bästa granne (som aldrig klagade på hög musik och fester). Vi hade en liten tomt med äppelträd, vinbärsbuskar och en fin hammock. Lätt och enkelt. Det var skönt att leva.

Jag har flugit luftballong. Innan det riskerade jag livet i Fritt Fall två gånger på Grönan för att öva mig inför luftballongfärden. Första gången övade jag på höjden. Andra gången övade jag inför en eventuell stört. Jag var jätterädd båda gångerna. När jag väl flög luftballong så var det bara härligt. Den störtade inte. För övrigt så tackar jag min bror med familj för luftballongfärden.

Jag har vandrat runt på GeKås i Ullared utan att behöva stå en enda minut i någon kö i väntan på att få komma in och spendera mina pengar. Inte en minut. Spatserade bara in och handlade. Det kanske blir så när man inte tar en Ullaredsbuss från Världens Ände, utan utgår från vänners hus i Falkenberg i stället? Inte vet jag. Jag kommer ihåg att vi speciellt fokuserade på julsaker. Prydnader, ljus, julgransfot... Detta var i November och vi skulle fira vår första jul som par. Vi handlade mycket. Vi skulle inte ha köpt hälften så mycket om vi inte handlat på GeKås. Inte ens en tredjedel. Men jul blev det i huset.

Jag har kokat knäck åt husmössen. Hundra knäck ställde vi upp på vinden för att de skulle svalna. I en kartong för säkerhets skull. När vi skulle hämta dem fanns det sex stycken kvar och alla var avgnagda. Fem år senare hittade min sambo en knäck i en gammal stövel. Någon avliden mus hade nog stöveln som förråd.

Jag har hånglat med fem vargar på Kolmården. Herregud, vilken upplevelse. Alla borde göra det. Speciellt de som inte gillar vargar. Jag har svårt att tänka mig att en varg har ätit upp en hel mormor och en rödluva. När man har träffat dem en gång så förstår man att mormödrar inte står som favorit på menyn. Inte rödluvor heller.

Jag har utan framgång försökt att bli gravid. Jag har suttit på sjukhus, darrande och rädd och blivit utredd. Jag har legat i gynstolar, blivit kollad med ultraljud och därefter blivit ipumpad hormoner. Herregud. Det var hormoner så de sprutade ur öronen på en. Jag har varit i klimakteriet, puberteten (en gång till - fy faan) och jag har varit lite gravid också. Det har tagits ut ägg medan jag hög som ett hus fnittrat och babblat hysteriskt på en brits. Det har lagts in befruktade ägg och jag har förbjudits att cykla på ett tag. Det blev inget, trots att jag undvek att cykla. Under den här hormontiden hade jag ingen att prata med och idag förstår jag inte hur jag orkade. Jag gick dessutom upp i vikt. Jag kände inte igen mig själv i spegeln och blev deppig av det. Började träna.

Sen inträffade en katastrof. Jag blev efter sju år lämnad för en annan kvinna. Det var fritt fall. Det kom som en total chock för mig. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att min sambo skulle göra något sådant. Att man träffar någon annan  händer väl. Men att man i månader lever dubbelliv... I månader. Jag flyttade så snart jag kunde, rasade  i vikt - 18 kilo. Mitt BMI visade på undernäring. När jag började äta normalt efter typ 3 veckor, så hände ingenting. Jag gick inte upp ett hekto. Alla som känner mig vet att jag äter rejält. Mycket. Jag älskar mat. Men ingenting hände. All min energi gick åt till att kliva upp ur sängen och gå till jobbet. När jag var ledig sjönk jag ner. Jag gick inte upp i vikt på flera år. (Tvärtom gick jag ner ytterligare fyra kilo några år senare när jag en påsk drabbades av lunginflammation.)

Så småningom repade jag mig. Jag träffade min nuvarande bästis. Jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan henne. Hur klarade jag mig innan? Faktum är att jag inte klarade mig särskilt bra innan. Hennes inträde i mitt liv fick mig att se saker på ett helt annat sätt. Nya vägar och ett nytt ljus. Hon har lärt mig så mycket och hon lärde mig dessutom att jag var värd någonting. Jag var 35 och återigen fantastisk.

Så jag träffade en ny man som jag var beredd att satsa på. Jag hade lärt mig tillit. Det var på nyårsafton 2007-2008. Vad som hände sedan kan alla som vill läsa om här i bloggen.

Inte mycket blev som man hade tänkt sig. Men det var ett bra decennium överlag. Jag har lärt mig mycket. Och om man inte lever och lär så finns det ingen större mening eller hur?

Jag har varit på Kreta några gånger. Jag har varit på andra ställen i Grekland. Jag har varit i Turkiet. Jag har varit på Mallorca.  Men den mest minnesvärda resan var nog till Luxemburg. Det är så oväntat och ovanligt som semestermål. Dessutom var det i Luxemburg jag åt den godaste Mousaka jag ätit i hela mitt liv! För övrigt fanns det överhuvudtaget väldigt god mat där. Jag lyckades gå vilse där också, snubbla en del och gå in i saker mer än vanligt. Det var så fint där att jag var beredd att lämna allt och flytta dit.

Well, på senare år har min självuppbyggda tillit fått sig några törnar. Den tillit jag hade byggt upp var skörare än jag anade. Det har drabbat andra oförtjänt utan att jag kunnat göra mycket åt det.

Det har funnits många fina människor i mitt liv. Många som har hjälpt mig och stöttat mig. Delat min glädje och min sorg. Funnits där, som  jag också har funnits för. En del har kommit och gått. En del har stannat kvar. Några har en speciell plats i mitt hjärta. En del har jag träffat via den här bloggen - ni vet vilka ni är. En del har jag aldrig träffat fysiskt, men en del andra  bloggarehar jag varit på en hysteriskt rolig kryssning med för inte så länge sen.

Well, jag har flyttat fyra gånger under förra decenniet.

Med detta lämnar jag allt det gamla bakom mig.

Jag har inlett detta decennium med att flytta - igen. Jag har ett nytt liv, ett nytt hem och en ny Honung ska byggas upp - återigen. Någonstans har jag förlorat mig själv, men detta ska bli mitt år. Jag ska vara 37 och fantastisk. Jag ska fylla 38 och vara fantastisk. Fabulös är ordet.

Bannemej, om det ska bli till sista blodsdroppen så må det vara hänt.

Jag har också blivit djupt förälskad i en sexåring... Jag ska vara fantastisk för honom. Och för mig själv.

Puss & Kram!

/Honung - I Nya Hemmet


Well, vargavinter... Så jävla kallt.

"Give me endless summer. Lord, I fear the cold...."


Glaaaaaaaaaaaad!

Aldrig har det varit så roligt att betala hyra som just idag! Jag ler när mina surt förvärvade buckareller bara flyyyyger iväg! Men... Nu behöver jag flytthjälp. Igen. Kablade ut flytthjälpsefterlysning på Nylleboken och har redan fått ett erbjudande. Och ytterligare en håller jag på att förhandla med. :) Jag ser fram emot att flytta in i min lya så mycket att det knappt är sant! Min egen, jättemysiga lya med kakelugn!! Som fungerar. Vilken otrolig tur jag har! Men, om jag får säga det själv, så var det bannemej på tiden! Alltså, jag tycker nog att det var min tur att få lite flyt i tillvaron. Äntligen.

Jag var och fixade naglarna igår. För första gången i mitt arma liv har jag långa naglar! Ååååh, jag har hållt på och försökt i åratal. Så nu gav jag fan i att försöka. Och gick till någon som kan fixa utan att jag behöver svära. Jävlar i min låda vad snygga de blev. Vad glad man kan bli för så lite. De säger att skönhet kommer inifrån... Inifrån burkar och tuber. Det säger jag.

I julklapp fick jag ett presentkort på ett Parfymeri här i stan, så idag ska jag handla lite där. Nagellack. *glaaaaaaaaaaaad*

Jag fick otroligt fina julklappar måste jag säga, så antagligen har jag gjort något rätt sen förra julen. (Förra julen var också helt otrolig... Med minmal julgran och allt.) Jag kan inte säga vilken som var bäst, för alla var fina. Tre presentkort. En klocka och en 55-minuters massage inklusive Relax - bra för mig som har ont överallt och speciellt i axlar, nacke och rygg - och trisslotter och ja... Gud vet allt. :) Så himla glad blev jag. Min stackars bror sa att vi inte skulle byta julklappar... Men köpte ändå! Jäklar. Jag köpte ingen till honom.. För att han hade sagt att vi inte skulle. Jag är van vid att han brukar säga det han menar och mena det han säger. Men - och detta är ett stort men - det behöver inte vara jul för att jag ska ha lust att köpa en present till honom, så när han minst anar det, så hittar jag något som passar perfekt. Det blir nog bra.

Idag ska jag pälsa på mig en del kläder och bege mig ut på stan. Ett nagelkit, lite solning och lite ögonbrynsfix. Ja. If mama ain't happy, ain't nobody happy - and that's the way it goes. Ytlighet är numera min melodi. Inte. Men jag behöver ta hand om mig själv och jag kan likaväl börja med det yttre, medan jag läser böcker om positivt tänkande och kbt, eller hur?

Well, jag måste gå. Sen när jag frusit häcken av mig nere på stan, så ska jag hem och tina upp för att sen börja rensa ur mina hastigt packade kartonger som står överallt i Poetens lägenhet. Jag var tvungen att flytta ut ur mitt rum den till den 1:a Januari och varför är en lång historia. Nu ska jag rensa och kasta.

Vi hörs darlingar!

Gott nytt år!!! För min del kan det bara bli bättre. :)

Puss&Kram!

/Honung.

Apropå kakelugn... Och snö... Och kyla...

"The fire is so delightful - let it snow"

I give you Dean Martin and Bambi.



En ny start

Jag vet, jag sa att jag inte kan skriva. Jag trodde inte det heller. Men jag måste. Jag kan inte låta bli.

För nu har isen lossnat.
Nu ser jag ljuset.
Nu har jag äntligen, äntligen lite flyt.

Jag har fått ett hem!

Ja, sanna mina ord. Ett hem mitt i stan. Min plats i världen. Mitt eget lilla kök, mitt eget rum, mina grejor, mina tankar och ett privatliv. Gudarna ska veta att mitt privatliv är efterlängtat, heligt och... Ååååååh! Ett riktigt privatliv har jag inte haft på ett år. Inte för att det är hemligt eller så, men man måste ha ett ställe där man kan vara sig själv, utan att behöva dricka Norrlands Guld. Dessutom har jag en fullt fungerande kakelugn i mitt nya hem. Wow!

För närvarande bor jag hos Poeten. Poeten som har burit, släpat, skruvat och kört grejor. Hjälpt till på alla sätt som finns och några till under mycket möda och stort besvär med ond fot och ett inte helt läkt brutet lillfinger. Trots att det är slut, så öppnade han sitt hem för mig och mina tusen saker, för att jag skulle ha tak över huvudet medan jag sökte efter eget. Han ska ha cred för det tycker jag. Idag skickade han sin granne att köpa blommor till mig för att fira lägenheten. (Han själv är inte hemma.) Tulpaner. Ett tecken på att en ny vår snart kommer! Man blir glad för sånt. Skulle inte du bli det?

Det finns andra som också hjälpt till att bära. Darlingbästisens söta pojkvän, Gizmos nästan bästa klasskompis' pappa och Poetens gode vän "Gourmetmannen". Alla har de hjälpt till.

Jag är innerligt tacksam för all hjälp jag fått, men jag kommer att behöva det en gång till. En enda gång till och sen blir det inget mer. Sen kan jag vila. Poeten kan vila och alla kan vila.

Jag är så glad. Jag sprudlar. Jag känner mig som sockerdricka. Jag andas och jag lever. Jag slipper rasa ihop varenda kväll. Jag behöver inte längre oroa mig. Jag kan äntligen slappna av. En stund.

Att jag behöver en micro, en vattenkokare, en fåtölj eller två och en TV är sekundärt. Jag har ett hem! Det är det viktigaste. Det mest grundläggande av alla människans behov. Ett ställe där man kan vara trygg, ett ställe man kan utgå från och ett ställe att återvända till. Ett ställe för rekreation, skratt och andrum. Jävlar vad jag ska njuta!

Jag var bara tvungen att berätta. Jag kan inte hålla inne med sånt. Det är redan utspritt över hela Nylleboken... Och nu har jag satt det på pränt här också.

Äntligen!

/Honung

Home Sweet Home - Mötley Crüe


Goodbye...

Jag kan inte längre skriva fritt.

Jag kan verkligen inte det.

Så jag lägger ner nu. För en obestämd tid. Jag lägger av. Kanske kommer jag tillbaka en dag. Kanske inte.

Puss & Kram och tack för att ni har läst, kommenterat, uppmuntrat och stöttat mig i alla väder.

/Honung




Lyktan

Vi glömde den förbannade lyktan!

Utanför dörren till jobbet har vi en lykta med ett ljus i som lyser upp i mörkret för folk och fä. Vi ställer ut den på morgonen och tar in den på kvällen. Förra lördagen glömde min kollega och jag att ta in den när vi låste dörren och gick hem. Jag gick omkring hela kvällen med en känsla av att ha glömt något, för att klockan ett på natten ropa högt: "LYKTAN!"

Ok, söndagen kom och när jag så öppnade butiken på morgonen så var naturligtvis lyktan borta. Saker försvinner alltid om man lämnar dem utan uppsikt i en storstad. 99 gånger av 100.

Sålunda stövlade jag senare in på Åhléns, efter överläggningar med kollegan och en överenskommelse att ersätta lyktan ur egen ficka. Lyktorna på Åhléns är förbannat dyra så jag sket i att köpa någon. Utan lykta arbetade vi hela söndagen.

Så vi bestämde oss för att åka ut till ett billigare ställe och köpa en ny. Vi fixade skjuts och sedan for vi hela Uppland runt och sökte med ljus och lykta efter en lykta (det går bra att skratta här eftersom jag är så otroligt vitsig). Bauhaus. Rusta och Gud vet var sökte vi. Utan att finna. Vi gick sedermera in på Plantagen och fann Upplands finaste lykta. Den var ännu dyrare än den på Åhléns. Men då hade vi jobbat hela dagen, vår chaufför hade en tid att passa och vi var trötta så vi köpte den fina lyktan på Plantagen.

Sedan gick vi hem till min kollega och åt stans godaste paj och drack vin. Hon bjöd också på päronlikör och jag blev allt lite fnittrig. Ja, det blev jag och jag glömde allt vad lyktor heter.

På måndagen skulle jag öppna butiken igen och så fort jag låst upp dörren så knackade det på den och utanför stod en man med vår lykta i handen. Precis mittemot butiken står två karlar och säljer väskor, vantar, mössor och sånt varenda jul. De hade tagit hem lyktan på lördagen, hade en vilodag på söndagen och tog med sig lyktan tillbaka på måndagen. Man blir rörd till tårar, eller hur? Vilka fina, ärliga och hjälpsamma människor det finns.

För övrigt går jag omkring som en äggsjuk höna och ägnar all energi åt att hitta ett boende. Laura Ashley tapeterna gick förlorade. Nu väntar jag samtal angående en annan, antagligen utan Laura Ashleytapeter, men kanske fin ändå.

Wish me luck!

Nu går jag för jag är hungrig.

Puss&Kram!

/Honung


Den gode Lägenhetsguden?

Jahaja... Så har jag en ledig fredag och sitter i söta väninnans lägenhet i lugn och ro. Och har lite tid över.

Igår kollade jag på en lägenhet. En underbar lägenhet. Laura Ashley-tapeter och så himla fiiiiint alltihopa. Jag vill HA den. Jag VILL ha den. Så snälla mina (få) läsare - be era böner, dansa era danser, håll era tummar... Gör nånting, bara ni tror att det hjälper. Snälla? Jag får besked i början på nästa vecka. Låt det bli ett ja.

Egentligen vill jag ha en tvåa mitt i city med ett gigantiskt kök och ett stort badrum med jacuzzi och tvättmaskin och sånt. Gärna fler rum om jag kunde få städhjälp. Jag vill ha en man som dyrkar marken jag går på, men ändå går sin egen väg och har egna mål att nå. Som aldrig gnäller om jag vill träffa en väninna och dricka bubbel en hel kväll och vältra mig i romantiska komedier med henne. Som jag gjorde igår kväll. Eller kanske ännu hellre en man som vill dricka bubbel med mig och vältra sig i romantiska komedier tillsammans med mig. Och tycka att det är rolgt. Han ska älska mig så inihelvete. Till och med en stressig morgon då jag lämnar mina myskläder på badrumsgolvet och kutar runt som en galning och kanske svär en och annan ramsa på finska.

Men nu har jag ingen man. Och ingen tvåa med ett gigantsikt kök och jacuzzi mitt i city finns att skåda på den här sidan av livet. Och då ber jag för en lägenhet med Laura Ahshley-tapeter och allt i stället. Tills min fina tvåa eller trea eller sjurummare, inklusive städhjälp, kommer flygande i en rasande fart. Eller inte.

När jag fick min hett efterlängtade lön så köpte jag mitt svindyra läppstift. Det är verkligen svindyrt, men det är också det perfekta läppstiftet. Dior. Alltså, jag kan inte jobba utan läppstift och detta är det enda jag vill ha. Färgen är perfekt, konsistensen, doften... Allt är perfekt. Och jag tappade bort det. Blott tre dagar efter att jag köpt det. Jag grät nästan blod. Och gick sedan och köpte mig ett nytt. Jag måste bara ha det för att mitt liv ska vara komplett.

En man föstår inte detta. En del gör det men de flesta fattar inte. Jag hade en sån diskussion med en man häromdagen. Han sa: "Om man behöver ett schampoo så köper man ett schampoo och om man behöver en tvål så köper man en tvål." Jag hävdar att det inte är så. Man måste hitta ett schampoo som passar ens hår. Jag kan t.ex. inte använda volymschampoo för då står mitt hår åt alla håll och absolut inte åt något håll som jag vill. En del schampoon får jag mjäll av. Och jag får mjäll av mjällschampoo. Jag kan inte använda vilken tvål som helst heller. En del är jag allergisk mot och andra torkar ut mig så jag ser ut som ett jävla russin. Har inte män de här problemen?

Det är likadant med smink. Jag som de flesta andra kvinnor har tonvis. Men det är väldigt få saker jag verkligen använder. Jag använder en ögonskugga, en mascara och ett läppstift. Nu måste jag hitta en perfekt foundation. Den här mannen jag diskuterade med säger att det finns tusen märken av smink och tusen olika produkter av varje märke. Ja, det är sant och man måste gå igenom en hel del för att hitta det som är perfekt för en. Eller hur? Det finns tusentals kvinnor och det finns något för var och en.

Han undrade lite stilla varför det är så? Varför finns det en så stor marknad för sånt? Jag har verkligen inget svar på det. Det är bedrövligt - men jag vet verkligen inte. Media? Supermodeller? Reklam? Ett behöv av att göra det bästa av det naturen gett en? Jag vet inte (otroligt nog). Är det någon av er som vet?

Jag vet bara att jag personligen gärna har lite smink och speciellt på vintern när jag är trött och glåmig. Jag vill känna mig lite finare än jag är och, ja.. Så är det. Och jag lägger gärna lite extra pengar på smink som passar just mig.

Well, jag tänker avlägsna mig. Glöm inte att be till den goda Lägenhetsguden. Och glöm inte att ta hand om er. Och allt det där, ni vet.

Ikväll är det Idol och jag tänker käka ostbågar och dricka rödtjut och heja järnet.

Puss&Kram!

/Er egen Honung i Tillvaron.


Ååååååååh Ozzy!!!!!!!


Sluta jiddra - börja trolla!

Nu är det dags att sluta deppa. Dags att vända tankarna i positiva riktningar. Jag har gjort det förr och jag kan göra det igen. Men det är verkligen mycket enklare att göra det i Mars än i November. Verkligen. När man går mot ljusare tider känner man positiva vibbar överallt och blodet sjunger i ådrorna. Nu - mörker. Om vi ändå ska ha vinter, så kan vi väl i alla fall få ha snö? Well - vädret kan jag inte göra något åt, så varför klaga?

Positivt i mitt liv:

Jag har människor runt omkring mig som bryr sig. De bryr sig om mig. Uppmuntran i alla former kommer min väg. Och jag uppskattar det verkligen. Om det inte märks, så ska mina vänner veta att jag känner det i mitt hjärta. Och nu har jag skrivit det också och då finns det bevis. För tid och evighet i cyberrymden.

Det finns gott folköl. Japp, jag dricker en nu.

Dödsföraktande trotsade jag en av mina rädslor igår. Jajjamen! Jag ställde mig väldigt högt upp på en ranglig stege och torkade spegelpelare från tak till golv på jobbet. Jag är väldigt och otroligt höjdrädd. Japp, men jag gjorde det och var rädd hela tiden att jag skulle ramla ner och bryta lårbenshalsen. Det gjorde jag inte. Och det gläder mig.

Jag får antagligen fira jul med min bror i år. Det är underbart indeed. Det börjar nästan bli en vana när vi båda är singel i omgångar. Nu är vi båda singel samtidigt, så det blir en fröjdefull familjejul.

Jag håller vikten. De kilon jag desperat försökte gå upp har jag gått upp och de verkar stanna. Tack för det, Gode Kiloguden!

Jag slipper tampas med Upplands Lokaltrafik. Jag hoppas att jag för evigt ska slippa. Amen.

Det finns mer. Jag har mat på ett bord nära mig. Jag har tak över mitt huvud. Jag har någonstans att sova. Jag har vänner som älskar mig. Jag kan säga "brun" och "jävla kaninjävel" på teckenspråk (vädigt användbart).  Jag tror jag har kvar mitt sinne för humor. Jag kan stå och gå med intakt lårbenshals. Jag har mna brudar. Och numera trivs jag ganska bra på jobbet. Faktiskt.

Jag ska försöka lära mig Grekiska en vacker dag. Det kom in en kvinna på jobbet som sa att hon kunde lära mig. Det skulle vara väldigt roligt att kunna lite mer än jag kan. Den som lever får se. Men ja, det skulle verkligen vara roligt.

Se, det finns saker i livet värda att leva för. Det finns roliga saker. Om jag deppar ihop ibland och jag inte ser något ljus, så ska jag gå tillbaka hit och läsa mina egna ord. För jag är världens bästa amatörpsykolog - när det gäller andras problem. Om jag har egna, så får jag väl lyssna på mig själv då.

Mitt hjärta, mina val, mitt liv.

/Honung


Och det kommer en tid... Och här kommer en påminnelse:


idag...

...försvinner mitt pick och pack från Poetens hem. Till mitt hem.

Söker efter en lägenhet med ljus och lykta och ett par strålkastare.

Jag är snart hemlös. Jag är pojkvänslös, barnlös och nästan föräldralös.

Vad är det för mening med någonting?

Jävla November, dessutom....

Min bitterhet måste hän för det är inte jag. Vart tog jag vägen? Vart är jag på väg? Varför? Och hur ska jag ta mig vidare?

Jag är inte nere i något svart hål. Inte den här gången. Och aldrig mer, hoppas jag.

Detta är priset jag får betala för att inte våga vara sårbar. Att inte våga ge. Att inte våga ta emot. Att inte våga... Leva.

Fan.

Jag hoppas att hon som är jag kommer tillbaka snart, för den här jävla bitchen som bor i mig nu orkar ingen leva med.

/Honung - inte längre len.




Ett hav av njutning

Ok. Jag har bestämt mig. Jag skriver när jag har något att skriva. Så no more dåligt samvete för att jag uppdaterar så sällan. För om jag har det, så måste jag göra som Anna och sluta helt. Hon och många andra. Och det vore för sorgligt. Åtminstone för egen del.

Poeten: Borde gå ut och dricka öl med sina polare. Eller gå på bio eller bara ta en promenad. Han behöver egen tid, för det har han knappt haft på flera år. Det är alltid sånt sjå med barnvakt för honom, så det blir knappt att han är ute. Någonsin. Nu finns jag. Och jag vaktar, matar och nattar så gärna. Jag har sagt det åt Poeten - men vi får väl se när eller om det blir av.

Gizmo: Går i skolan, lär sig sje-ljud och är som en sexåring ska vara. Trotsig, kaxig, busig och alldeles underbar.

Jag: Fick en gåva som var som gudasänd. Vid rätt tidpunkt i livet, då det mesta känns grått och trist. Jag fick åka på spa. Jag fick en energikur på Sturebadet i Människobyn.

Så jag anlände till Människobyn och Sturebadet i god tid innan detta event skulle äga rum. När jag kom fick jag mig tilldelad en hög bestående av handduk, tofflor och morgonrock. Jag fick också en nyckel till ett skåp. Himla bra. Jag klädde av mig och tog på mig morgonrocken... Den var... Stor. Och inte bara stor - den hade passat utmärkt till en normalstor sumobrottare. Jag väger typ 45 kg och är en tvärhand hög. Men skön var den. Ja.

Tog sedan på mig tofflorna. De var i Poetens storlek. Ca 41, 42 sisådär. Jag har högst 36 i skor. Ni som känner mig vet att jag snubblar. Ofta. (I fredags snubblade jag över trsökeln ut från tvättstugan inte bara en, utan två gånger.) I dessa tofflor stapplade jag fram genom Sturebadet mycket försiktigt. Omklädd och redo satt jag sedan vid poolen och väntade på min behandling. Då kom där en ängel med en blöt och varm lavendelhandduk att värma sig med. Jag värmde mina fötter, som var kalla trots tofflorna.

Sedan blev jag upphämtad av behandlingsbruden. Jag fick lägga mig på en brits, helnäck med en handduk över mig, som hon omsorgsfullt vek upp där hon för tillfället behövde vika upp den. Och jag blev peelad gott folk. Peelingkräm som denna kvinna med fasta rörelser masserade in i min hud. Sedan gjorde hon rent och peelade en gång till med såna där badvantar - ni vet - såna som man kan köpa på Åhléns för 39 kr paret. Fast dessa  var säkert specialbeställda från något dyrt ställe, för det var lyx därinne.  Hon hade någon sorts kräm i kombination med vantarna också tror jag. Och när hon hade peelat med dem så lindade hon in mig i gladpack för att hålla värmen sa hon. Och för en inpackande effekt. Jag var inpackad alright.

Sen fick jag lägga mig i ett badkar med masserande strålar som masserade olika delar av kroppen. Hela kroppen, fast inte samtidigt. Badkaret bytte hela tiden massagepunkter och färg, kan ni tänka er... Det hade även en tarmsköljande effekt då badkaret helt utan förvarning antagligen tänkte massera ryggslutet och den starka strålen hamnade rakt i... Ja, ni vet säkert var. Det var en massa mineraler i vattnet, så det var säkert nyttigt. Under badet masserade bruden mitt ansikte och smorde in det med lera. A.k.a. ansiktsmask.

Detta var, med undantag för tarmsköljningen, helt underbart! Helt enkelt underbart. Det är sånt varje kvinna (och man) behöver någon gång då och då. Bli ompysslad och bara få försvinna in i sig själv och in i ett hav av njutning. Om jag hade haft tid och möjlighet så hade jag gått till frissan och på fotvård samma dag. Då hade det varit komplett och antagligen alldeles för mycket njutning att utstå under ett och samma tillfälle. Jag gick i alla fall och fick ögonbrynen fixade innan jag åkte till Människobyn, så jag var rödögd och vacker när jag kom dit. Efteråt strålade hela jag. I shit you not. Har sällan varit renare.

För övrigt går vi ju på salsakurs. Varje söndag stapplar vi fram genom tillvaron och när vi hinner så stapplar vi hemma. Det ser så lätt ut när de som kan salsa dansar. Men det är indeed svårt. Ja. Man ska inte bara hålla reda på alla steg... Man ska ha rull på höfterna och försöka se graciös ut också. Vi kanske kan det när vi har gått på kurs i några år. Vi har nu gått tre gånger och det börjar bli riktigt roligt och Poeten är inte längre rädd. Jag hoppas att vi kan gå en fortsättningskurs också sen. Men det beror på vilken dag och vilken tid detta sker, för vi har Gizmo att tänka på. Han har sovtider och mattider och vi har några barnvakter som vi kan anlita. Barnvakterna har kanske andra tider. Ingen vet. Men hoppas kan man ju alltid.

Jag tänker lägga mig. Njuta av en natts sömn. Yes indeed.

Jag kommer tillbaka när mina vidare öden och äventyr styr mig i ytterligare en oväntad riktning.

Puss&Kram!

/Honung

Ricky...

La Bomba - till salsadansarnas ära.



Hur hinner folk?

Poeten föreslog att jag skulle blogga om trötthet. Men om jag varit trött nu som jag brukar, så hade jag inte orkat skriva. Men veckan som varit har jag varit trött in i märgen. Bara jobb och jobb och jobb. Belönat med en ledig helg efter sju dagar på raken.

Gizmo och jag var ensamma hemma i två dagar och en natt. Det kändes som en evighet. Men är jag en supermorsa eller är jag en supermorsa? Saker som jag tror att jag inte ska klara eller under inga omständigheter kunna hålla reda på visar sig vara busenkelt. Egentligen. Som att vakna i tid på morgonen (fast man egentligen har sovmorgon till halv tio). Jag, jordens morgontröttaste människa, vaknade i tid och egentligen tidigare än beräknat. Jag vet inte vad som händer i kroppen när man har med barn att göra: Man vaknar helt enkelt. Och trött som en övervintrad björn så går man upp. För att man måste. Inga problem. Fixa fruktlåda till Gizmo. Se till att få kaffe i kroppen och frukost till honom. Se till att få på kläder och tänder borstade... Och voilá: Vi var på fritids tidigare än Poeten brukar lämna! *växer flera meter*

Men den enda kvällen vi var ensamma hade jag också tvättstugan. Jag fattar inte hur folk hinner? Och jag är åter igen full av beundran för alla ensamstående föräldrar. Hur hinner de? Hur orkar de? Jag hann, visst det gjorde jag. Men tvätten torkade jag och glömde helt bort till klockan ett. På natten. Då började noja ihjäl mig för att Gizmo skulle vakna medan jag var nere i källaren och hämtade tvätten. Det är väl också ett föräldradilemma - den ständiga oron.

Jag berättade för Gizmo igår vad som kommer att hända i hans liv de närmaste åren. Jag berättade att han kommer att klättra och ramla. Han kommer att cykla och ramla. Han kommer att få skrubbsår, blåmärken och kanske någon gång bryta någonting i sin stackars kropp. Han kommer att brottas, kuta som en galning och kanske någon vinter kasta sig nedför en backe i ett badkar. (Detta vet jag av egen erfarenhet). Han är ännu för liten för att förstå att jag har rätt. Men han kommer så småningom att bli en man och förstå att alla kvinnor har rätt. Alltid. Och speciellt mammor.

Jag är inte mamma, men mamma åndå. Jag har aldrig fött ett barn och lärt känna en liten individ från början. Jag känner inte Gizmo fullt ut... Vilket kan få mig att känna mig otillräcklig. Väldigt otillräcklig. Men att lära känna någon gör man inte på en kvart. Så det ger sig nog med tiden. Man hoppas och ber. Jag ska göra mitt bästa

Tänk vilka vändningar livet kan ta. Ena stunden är man en partypingla, som buggar järnet och dricker drinkar på Blue Moon Bar. I nästa stund lever man familjeliv! Men vet ni vad? Mitt liv har inte tagit slut. Jag är fri att bugga och dricka drinkar fortfarande. Så varför ringer ingen längre? Min telefon har aldrig varit tystare än nuförtiden. Det är så himla svårt att förstå. Jodå, det är full fart - hela tiden. Men jag har fortfarande tid. Det är mycket Gizmo i mitt huvud, men det finns andra saker att prata om. Och jag tänker en dag skriva om andra saker. När den första förälskelsen i Gizmos perfektion gått över. Om den går över.

Men mitt liv är inte slut.

Det har bara börjat. I ny förbättrad version.

Jag ska lämna er med detta.

Lev väl, fånga dagen, NJUT!

/Honung - Lever familjeliv i tillvaron.


Ljusa stunder

Ok. Veckorna går och går. Nyss hade man semester och njöt av livet och värme och öl. Nu är det plötsligt höst. Minsann. Höst - då när alla ska börja sina nya liv. Det är två gånger om året man tänker börja sitt nya liv - den ena är efter nyår och den andra efter sommaren. Och det där nya livet som man ska börja börjar man aldrig. Därför går tiden och livet sin gilla gång och man gör som man alltid gjort och lever som man alltid har levt. Då är det så.

Hösten för mig är inte då någonting börjar. Tvärtom är det då någonting slutar. Ljuset, sommaren slutar och allting dör. Jag ser framför mig ändlösa månader av mörker, kyla, slask, regn, snö och drivis. Mörkret är nog värst. Jag blir själsligt urgröpt och bara... Tom. Dessutom hatar jag att frysa. Och idag är den dagen då jag börjat frysa. Detta kommer att pågå till April. Jag vet det av erfarenhet.

Men, trots min negativa attityd till det som kommer framöver, så har livet sina ljusa stunder. Faktiskt. Som i torsdags när vi som en liten familjeaktivitet åkte till Fyrishovs äventyrsbad. Själva badandet var såklart underbart, men damernas omklädningsrum efter badandet var ännu bättre. Jag snackade familjelycka med en mamma och hennes små troll i bastun. Jag pratade kolonilott med an annan kvinna. (Jag såg min chans till att få odla solrosor, tomater och smultron, trots att jag bor mitt i stan.) Och sen blev det tal om musik inne hos tjejerna. Och en av brudarna sa: Ulf Lundell. Sen började hon sjunga. "Handen på höften, min hand i stället och tungan i ditt öra... Och finns det ingen taxi så snor jag en bil och sen så får du köra!" Det blev allsång! Gott folk, jag gick ut från damernas omklädningsrum med det största leendet i Vilda Västern efter detta. (Poeten sitter i detta nu och försöker uttala ordet Kolonilott - Det blir Kondylomlott av någon anledning...)

Vet ni en sak till? Jag och Poeten satt på balkongen för några veckor sedan, då han vände sig till mig och sa, till min oerhörda förvåning: "När ska vi börja dansa då?" Jag förmodar att mitt ansiktsuttryck var obetalbart, varpå jag sa "Dansa?" som om jag aldrig hört ordet förr. "Ja, dansa" sa han sen. Denne man, som jag endast sett ta fem steg på ett dansgolv på en finlandsfärja klockan fyra på morgonen ska börja på salsakurs med mig. Alltså - det är helt otroligt. I shit you not!! Jag trodde aldrig att något dylikt skulle hända - någonsin - sedan Visselkungen (exkexet) anmälde oss till en buggkurs för en herrans massa år sedan, så kunde jag inte i min vildaste fantasi ens föreställa mig att en till man skulle vilja dansa med mig. Man hittar inte två sådana karlar under en livstid. Det gör man inte. Bara jag. Och jag smed medan järnet var varmt och kollade och skickade länkar till Poeten. Ja, vi sitter i samma rum, men skickar länkar till varandra. Teknikens under. Så nu är vi anmälda och godtagna. Glad är jag. Ja, det är jag. Vill så gärna göra en smiley här... :) Sådär ja!

I veckan ska jag ensam ta hand om Gizmo i ett par dagar. Det blir premiär... Eller två mornar och en natt rättare sagt. Mornarna är värst tror jag... Vi är båda i djup morgonkoma. Varenda morgon. Vi ska alltså vakna i tid, äta frukost, göra oss i ordning och spatsera iväg till plugget i tid. Men det kommer såklart att gå bra. Det kommer säkert ytterligare rapport om detta här på bloggen. Antagligen. Det här med mornarna är ett gissel. Jag är van, för jag har så länge jag kan minnas stressat på mornarna. Det finns ingen som är så långsam som Gizmo på morgonen. Men jag har min plan klar för hur allt detta ska gå till. Jag fixar hans frukostmacka redan på kvällen. Vi lägger tillsammans fram kläder till honom som han ska ha dagen därpå. Då är det svåraste redan överstökat. Det som brukar ta längst tid för honom är att få i sig sin frukost - han har ingen vidare aptit på morgonen. Ännu längre tid tar det för honom att välja kläder. Han är väldigt noga med vad han tar på sig och noga med att allt ska matcha. Jodå, så liten han är, så vet han exakt. Men så är han coolast i plugget också enligt en nära vän till honom. Och denna kompis vet, för de umgås dagligen och även på lördagar då de går i simskolan tillsammans.

Nu måste jag lägga mig, för jag jobbar i morgon. Den tredje av sju underbara dagar på raken. Man blir tårögd av lycka eller hur? Men jag ska inte klaga egentligen. Förutom den här sjudagarsveckan så har jag ett lyxschema nuförtiden. I jämförelse med hur det sett ut genom åren, så lever jag ett lyxliv. Japp, det gör jag. Och det är sällan man känner att schemat är en dröm om man jobbar i ett serviceyrke.

Puss & Kram små Gullisar.

Nu avlägsnar jag mig.

/Honung - i Tillvaron.

Det som följer nedan är så komiskt och underbart att man skrattar ihjäl sig. Notera kören också i bakgrunden, speciellt under gitarrsolot. Det låter helt underbart. Finneninjan - This is dedicated to you!



En kvinnas handväska.

Igår då jag satt på en buss på väg till mitt stackars jobb där jag skulle arbeta i mitt anletes svett hela långa dagen, råkade jag trampa på ett nytuggat tuggummi som någon så omtänksamt lagt på golvet på nämnda buss. Detta orsakade att jag under mycket möda och stort besvär gick av bussen medan jag svor långa haranger på finska i mitt huvud. När jag väl klivit av öppnade jag min väska och trollade fram en nagelfil och en bit papper och tog bort tuggummit innan jag kunde, på mitt sedvanliga sätt, studsa vidare gatan fram. Rena McGyver-tricket om ni frågar mig - vilket någon sällan gör.

Så vad hittar man då i min väska? Well... Och nedan följer årets tråkigaste lista.

Noskapin och bisolvon. Har jag hosta eller har jag hosta? Jag äter dessa piller och har fortfarande hosta.

Tänstickor.

Nycklar till jobbet.

Två nagelfilar.

Kajalpenna.

Tändare.

Liten fickspegel.

Bussbiljett.

Skräp.

Nycklar till Poetens hem. Och ytterligare en gammal bussbiljett.

En nagelfil.

En tia.

En hårsnodd och ytterligare skräp.

En femma.

Läppstift a.k.a. handgranaten.

Två ögonskuggskombinationer, varav sex st i varje.

Ytterligare ett läppstift.

Ett cigarettpaket med hälften av innehållet kvar.

Ett nagellack.

En läppenna.

En nagelsax och ytterligare en hårsnodd.

En halväten center sedan Kristi födelse och en möjlig orsak till Kristi död, Böldpest och Influensa där grisar eventuellt är inblandade.

Kajalpennvässare.

Skräp.

Åtta och femtio.

Maybelline mascara.

Två lönespec.

Rougeborste.

Handkräm.

Ytterligare en lönespec.

Bokningsbekräftelse till finlandskryssning kryssad i början på Augusti.

En engångsrakhyvel.

Skräp.

En plånbok innehållandes kvitton från -07 fram till nu.

Tandstickor.

Pass.

SJ tågbiljetter från 11 Juli.

Näsduk.

Ett urinprovsrör. Oanvänt.

Penna.

Tillbehör till mobilhörlurar. Och en hårsnodd.

Tamponger.

Hårspray.

Engångsrakhyvel.

Nycklar till mitt hem.

Hemköpskvitto från 16 Juli.

Skaft till rougeborste. Utan borste.

Engångsrakhyvel.

Sladd som man kopplar mobilen till datorn med.

Mera ögonskugga.

En penna.

Hårsnodd.

Levaxin och mera skräp.

Använd näsduk.

Zippåse. Liten och gammal.

Rouge.

En till engångshyvel.

Rabattkupong till Hemköp. Utgången.

Tre kvitton.

Tunnelbanebiljett.

Tågbiljett.

Näsduk.

Trosskydd.

Bussbiljett och näsduk.

Hårsnodd.

Lock till en minimal lergryta. (?)

Gubbe från ett Kinderägg.

En krona.

Det var nog allt. Är jag McGyver eller är jag?

Att jag har så mycket skräp i min väska beror på att jag som barn traskade omkring i skogen i hopp om att få se Mulle. Genom detta lärde jag mig också saker. Som att aldrig, aldrig kasta skräp i naturen. Så finns ingen papperskorg i sikte, så åker allt skräp ner i väska, fickor och andra ställen som inte är naturen.

Nytt från Familjehörnan: Gizmo är numera proffs på att doppa huvudet i vatten och att göra en kaffekokare som låter som ett mindre flyganfall och att göra "Torpeden" i badkaret. Han lyssnar på sin ömme fader som läser Mio min Mio innan han somnar. Igår bakade vi äppelpaj allihopa och hälften av den åkte i golvet. (Poeten och jag lyckades parera... Jag med ett knä och Poeten med en hand.) Gizmo blev först förskräckt, men det ordnade sig då vi bara var tvungna att garva åt hela situationen. Nåja, det blev en äppelpaj i alla fall. God blev den.

Jag ska nu gå iväg och ha en dejt med John Blund. Fär se hur det går med den saken. Om jag inte hade druckit kaffe ikväll, så hade jag aldrig kommit mig för att rensa ur min väska. Vet ännu inte om jag kan somna inom en överskådlig framtid. Dem som lever får se.

Puss & Kram!!!

/Honung

Groovy babe!

Ben Harper - Put it on me:


Jag borde egentligen sova...

Gubevars! Det här bloggandet är det inte mycket ordning med. Tidsbrist, inspirationsbrist och allmän trötthet är mina ursäkter. Att jag i veckan blev förkyld gjorde inte saken bättre. En vanlig bonnförkylning bara, men den sög musten ur mig. Den lilla must som fanns.

Well! Brudarna kom på fest! *glaaaaaaaaaaaaaaad* Det var så roligt och alla var så snygga och glada. Och jag och mina två sötnosar som skulle sova hos mig kom hemramlande vid sextiden på morgonen. Min söta väninna vars hem vi invaderade hade det också trevligt enligt vad hon säger. Det var så roligt att den där festen blev av i alla fall. Jag har tänkt på den så länge och nu, äntligen! De som inte kunde komma kanske kan komma nästa gång det blir ett event av något slag. Hoppas!

Ni som följt mig via bloggen sedan urminnes tider minns kanske att jag klagat och gnällt på min vikt? Joodå - problemet har inte varit att jag lidit av övervikt. Big time tvärtom kan jag säga, utan att överdriva. När jag förra våren efter en lunginflammation vägde 36 kg, trodde jag att jag skulle falla ur. Visst är jag väldigt kort, men 36 kg är undernäring. Jag var genomskinlig. Och osynlig. Och jeans i storlek 24 i midjan var för stora. Sedan gick jag upp till min vanliga magra vikt igen. Min BMI var under det normala, men det var i alla fall en vikt jag vant mig vid sedan ett kraftigt viktras 2006. Magen var platt och det var väl bra. Problemet var bara att rumpan var platt. Brösten var mindre än de någonsin varit. (Tänk dig kvinna att du går från C-kupa till A-kupa... Traumatiskt indeed.) Låren var obefintliga. Allt som gör att man känner sig som en kvinna och ser ut som en kvinna var borta.

Jag skaffade en visionboard 2007. På den satte jag upp viktökning. Jag försökte träna mig till det och det hände ingenting. Sen stängde mitt gym och jag kom av mig med träningen. Well, jag har ätit och ätit och ätit. Enorma mängder riktig mat och ännu större mängder fettbildande födoämnen. Och jag åt och åt lite till och åt ännu mer. Jag kollade min ämnesomsättning - den var normal. Jag kollade allt som gick att kolla och det var normalt och bra allting. Så jag fick acceptera att jag såg ut som ett ras helt enkelt.

Nu, mina vänner har det hänt! Under våren började jag öka lite. Och under våren och sommaren har jag lyckats gå upp fem kg och nått min trivselvikt. Och det gör ingenting om ytterligare två kg lägger sig på kroppen. Jag har en liten putmage. Jag har fått en häck!!! Jag har lite mera lår. Jag är lite rundare i ansiktet. Och jag mår så himla bra. Det känns underbart helt enkelt att jag äntligen lyckats. Det enda som krävdes var att jag började må bra. Inuti mig själv.

Jag såg mina problem och tog fram dem i ljuset och granskade dem. Ett efter ett. Jag jobbar fortfarande på några av dem, men det är något som ständigt pågår i en människa tror jag. Utveckling, en strävan att nå balans och harmoni. Men jag har i alla fall äntligen förstått att det ligger på mig att skaffa det. Jag kan inte lämna det till någon annan att "fixa" mig. Det är upp till mig. Det är en nyttig vetskap - den gjorde ont att komma underfund med, men nyttig är den.

Trots en del klagomål från Poeten och andra, så måste jag ändå få nämna att Gizmo har börjat i skolan och med ens har han blivit så himla stor. Saker som inte skulle ha hänt för bara några veckor sedan har plötsligt börjat ske. Ett exempel är att han går ut på gården själv, utan någon vuxen och leker med sina kompisar. Wow liksom. Det går fort i svängarna måste jag säga och det är lite svårt att hänga med. Visst är han fortfarande liten och gullig, men stor ändå.

Idag var vi och tittade på Poetens systers nya valp. Åh, herregud! Jag vill också ha en valp! Det är inte så konstigt att man vill, när valpen är nio veckor gammal och ser ut som socker.



Klart man vill ha en sån.

Jomenvisst. När jag blir pensionär kanske jag får tid.

Förkylningen har gett mig en irriterande hosta och jag tänker sväva i ett coccilanarus under natten så att man får sova. Sömn är annars en ganska stor bristvara. Även det är upp till mig - att lägga mig i tid. Det händer väldigt sällan. Tog en tupplur i eftermiddags på en ytterst skön soffa och har under kvällen druckit kaffe. Biiiig mistake. Det finns vissa misstag som jag aldrig lär mig av. Men tupplurar till ljudet av finnkamp är frestande. 

Nåja, jag måste gå nu. Här kan jag inte sitta hela natten. Coccilana is the shit. Enter Sandman. Och allt det där.

Puss & Kram på er!

/Honung in the Tillvaro!


Blommor och Bin

I förra veckan fyllde Poeten år, så jag tog med mig Gizmo ut på stan för att handla presenter. Herregud så duktig han var. Inte ett enda tjat, inte ett enda nej och han var bara så himla gullig och charmig som bara han kan vara. För det är han ju större delen av tiden. Och det var överhuvudtaget en väldigt bra dag. Ja, det var en underbar dag. Dyra praliner och gott pralinvin köpte vi. Och en påse ballonger som man kan göra ballongdjur av som Gizmo köpte för egna pengar. (Jag tror att Gizmo nog ville ha dem själv egentligen *blink*)

Gizmo är överhuvudtaget väldigt rolig.

Det gick en reklamfilm för tamponger på TV och han frågade mig vad det var. Jag försökte efter bästa förmåga förklara att det är en grej som tjejer använder för att de ibland blöder... I samma veva förklarade jag också att det inte är farligt när flickor blöder just där de blöder... Jo, jag sa var det blöder. Och att de använder tamponger för att inte smutsa ner sina kläder.

När min söta väninna var här några veckor efteråt och var tvungen att gå på toa två gånger och låna ett par joggingbrallor av Poeten, så räknade Gizmo blixtsnabbt ut att hon hade "den där flickgrejen", som han kallar det. Så himla gulligt.

Vi hamnade i en lite knivig situation, Poeten och jag, när han frågade hur bebisar kommer in i magen. Vi förklarade att när mamman och pappan tycker jättemycket om varandra och är tillsammans mycket så kan det bli bebisar. Man kan inte dra detaljer för en sexåring... Well, han drog slutsatsen att de också måste gifta sig. Vi förklarade att man inte behöver det, men jag tror inte att han hörde det. Sedan följde en diskussion huruvida en lillasyster eller lillebror överhuvudtaget är välkommen i hans värld. Och sedan hur bebisarna kommer ut från magen. Då var det en lättnad att redan ha förklarat tamponger och var de används för att tala om var bebisarna kommer ut. Så, blommor & bin-snack: Check!

I förra veckan förklarade han för en förälder till ett annat barn på sitt fritids att om Poeten och jag gifter oss, blir det bebisar. Han förklarade också hela vår relation för föräldern. Jodå, "hon bor inte hos oss men hon brukar vara hemma hos oss och om de gifter sig så blir hon min nya mamma." Han brukar kalla mig sin älskling och sin darling och snusa i mina armveck. Och så säger han att han är kär i mig. Det är så gulligt att man kan svimma ju. Så, visst älskar vi varandra, han och jag. Och ibland är han skitjobbig och jag gnäller här i bloggen - men kärleken är trots detta genuin. Och djup. Dessutom är det nog inte bara jag som tycker att han är jobbig. Han tycker helt säkert att jag är precis lika jobbig om inte värre.

Poeten och jag var barnlediga i helgen, så vi drog iväg på en kryssning. Silja Galaxy för andra gången i år för min del. Eftersom både Poeten och jag är smått förvirrade och saknar lokalsinne, så spenderade vi en hel del tid i korridorer där vi letade efter vår hytt. Jag tror säkert att Poeten kan berätta om detta mer ingående och målande, när jag uinder hot om våld och sexstrejk avtvingat honom en gästblogg. Det var en rolig kryssning, trots diverse missöden. Ja, kul hade vi. Vi kom i säng tjugo över fem på morgonen. Bara det borde säga allt.

Nu ska jag fortsätta min semester och suga musten ur den här sista veckan. Så jag ska gå.

Puss& Kram!

/Honung

My Little Man - Ozzy

 

Ett Sandkorn

"Du är en klippa" sa han. "Jag känner mig som ett sandkorn" svarade jag. "Om du är ett sandkorn, så är du i så fall ett sandkorn som jag har plockat upp på en väldigt fin strand och har med mig i min ficka alltid" sa han till mig.  "Då är det inte så illa" sa jag. "Jag är hellre ett sandkorn i din ficka än grus i din sko."

Ibland är jag en klippa att luta sig emot. Det är sant. Ibland är jag ett sandkorn i någons ficka, så liten att jag nästan inte ens syns. Ibland är jag grus i någons sko. Ibland har jag svårt att avgöra vilket.

"Smekmånaden" med Gizmo är över. Nu har han i två hela dagar provocerat mig till bristningsgränsen. Jag försöker vara en klippa, men förvandlas till ett sandkorn. Och jag vet inte vad jag ska göra. Muta, hota eller tejpa upp honom på väggen, göra mohikanfrilla på han och kittla han tills han kiknar? Jag har börjat läsa en föräldrabok. Hur det är med plastföräldrar, hur andra gör med sina sexåringar (som allihopa är lika provocerande tydligen) och annat som kan vara bra att veta. Jag har aldrig varit förälder... Hur ska jag veta? Jag har varit barnvakt åt min brors barn när de varit både fyra, fem och sex och äldre. Men dem lånar man ju bara. Och de åker hem så småningom och driver sina föräldrar till vansinne. Nu är jag plötsligt i en vuxenroll och "mamma" på sätt och vis eftersom Gixmo saknar en mor. Sin mor.

Igår var jag tvungen till bestraffningar. Dels att han inte ska få göra det han helst av allt vill göra och tjatar om hela tiden (att spela spel på min dator) på tre hela dagar. Och det tog skruv... För när vi sen blev sams igen så var jag stark och konsekvent. Jag gav inte efter när han frågade. Och nu räknar han timmarna tills han får spela spelet. Och tjatar inte. Han vet vad som gäller. Den andra bestraffningen började med ett hot. "Om du fortsätter att sparka grus på oss och vårt fika så går jag härifrån" (efter att uppreade gånger ha bett honom att inte sparka grus såklart). Och han fortsatte, så jag gick därifrån. Och kom inte tillbaka. Det är lätt att ge efter när han blir ledsen och gråter hjärtskärande, men jag var stark. Och kände mig som ett ynkligt sandkorn.

Hur ska jag annars bete mig? En vacker dag så lyssnar han inte och gör något farligt. Det oroar mig mycket. Det faktum att han är ett busfrö och sex år - ja det kan man ta. Och det måste han få vara. Men om han struntar i vad man säger och gör sig själv eller andra illa, då blir det jobbigt. Väldigt jobbigt.

Gnäller jag för mycket? Tja, so be it i så fall. Jag har ingen annan ventil just nu. Vem ska jag annars dela allt det här med om inte med er, som varit med mig i lyckorus och i djupaste förtvivlan? Ni är mina klippor. Skrivandet min ventil, så att jag kan bena ut situationer och komma på lösningar. Sån är jag. Och vill man inte läsa, så låter man helt enkelt bli.

Jag snackar såklart med Poeten, som nästan aldrig blir arg, men ibland måste ha en liten stund för sig själv för att andas. För att inte brista. Och de stunderna är kanske lättare för honom att få nu när jag finns. Jag behövde en sån stund igår när jag lämnade poet och unge och fika och allt och bara gick. Jag mediterade i några minuter. Det räcker att försvinna några minuter till en plats där man trivs och andas djupt, så blir man lugn igen. Innan jag mediterade trodde jag att jag skulle behöva Sobril. Men visste att meditationen skulle hjälpa. Så meditation is the shit. Sen blev allt lättare.

Jag säger i alla fall såhär: Gizmo på morgonen kompenserar allt. Att höra Gizmo skratta kompenserar allt. Och Gizmo på kvällen innan läggdags är guld. (Om han har bestämt sig för att gå och lägga sig utan bråk när man säger att det är dags alltså.) Hans gos och kramar och slängkyssar när han backar mot sitt rum borde man filma. På morgonen kan han gosa i tio minuter när jag vaknat. Jag brukar vara i koma ju, men han väcker så fint och försiktigt så att det är alldeles... Alldeles gudomligt. Detta gott folk är bonding på hög nivå. Och att han provocerar mig till min absoluta bristningsgräns får jag väl se som en kärleksförklaring också, som jag fått förklarat för mig.

Nu ska jag spela Sagan om Ringen med Poeten. Some serious kick ass gaming alltså!

Ok, vi säger väl så.

Ert Sandkorn i Tillvaron!

/Honung




Tid Att Andas

Jahaja... Så har då den tredje dagen gått av Poetens rantande på ett jävla berg och Gizmo's vistelse bortom Världens Ände. Jag saknar båda, men tycker ändå att det är ganska skönt att vara ensam. Egen tid. Tid till att andas. Tänka. Bara vara. Ensam. Det var mycket länge sedan jag var helt ensam. Jag är en social person men med  ett ganska stort ensamhetsbehov. Jag har varit sambo, gubevars, men med det jobb jag har så har jag ändå fått den ensamtid jag alltid behövt.

Jag hade morgonen för mig själv alltid, när jag var tillsammans med den stackars Visselkungen. Hela min dag blev fel om han var hemma på morgonen och frågade vad vi skulle äta till middag på kvällen samma dag. Herregud, ge mig mitt kaffe eller ska jag döda dig direkt, på stubinen eller på en gång? Middag alltså... Sånt ska inte diskuteras med Honung innan hon fått två koppar kaffe och kanske hunnit bli hungrig.

Sen hade jag mina lediga dagar mitt i veckan. Då hade jag min tid för mig själv och hann andas. Djupt. Och hann tänka. Hann kanske pyssla lite om jag hade lust. Om jag inte hade lust så sket jag i det. Så enkelt. Okomplicerat.

Så under våren har jag inte haft den där tiden på riktigt. Alls. Det kan på sikt göra mig galen. Någon gång har jag lånat Darlingbästisens lägenhet för att bara andas. Nu är jag hos Poeten. Äter när jag är hungrig, sover när jag är trött och tänker, andas, kopplar av innan livet åter tar vid i morgon. Livet är Gizmo, Poeten och full fart!

Med en 6-årig Gizmo är det bara så. Och det är ok, för det är så det ska vara. Full fart! Nu är han och sliter ut sina farföräldrar medan Poeten är i fjällen för rekreation av själen och jag i stan för rekreation av min. Jag kanske skulle haft lust att följa med till fjällen om jag närt en inre längtan att gå flera mil i regn. Det råkar vara så att jag må vara pervers, men riktigt långt är jag inte beredd att sträcka mig som att. Flera mil. I regn. Jag har semester. Jag vill ha lyx. I shit you not!

Nylleboken håller på att göra mig galen. Jag är nästan bara där för att spela Mafia Wars. Det var min bror som lurade mig att gå med i hans maffia och det är förbannat beroendeframkallande. En månad har jag spenderat på att försöka få en heavy bag (boxningsbelöningsbelöning).. Jag har gjort jobb och slösat mina energipoäng på att göra jobb som jag är klar med för länge sedan bara för att få en jävla virtuell sandsäck! Idag var det en underbar människa som skänkte mig en. Tack. Det finns en Gud. Nu kan jag kanske göra mer vettiga saker för att komma någonstans i det där spelet. Geeezzz.... Jag kan avslöja att jag just nu sitter och väntar på lite fler energipoäng. Jag behöver en fisk för att få ytterligare en belöning. Kan ni fatta? En FISK! Jag är nog allvarligt sjuk.

Well, medan jag väntar på mina poäng så gör jag andra saker. Jag har plockat i Gizmo's rum. Han är ännu för liten för att bli förbannad när någon annan går dit och rotar  och städar. Han har så mycket skräp, som han aldrig använder. Som han inte ens minns att han har. Och som han absolut inte kommer att sakna. Någon måste ta tag i det. Och "Någon" har i hela mitt liv varit mitt mellannamn. Men det är roligt. Till bortom Världens Ände tog han med sig en ballong från Furuvik och en rosa mandolin, så de antar jag att han vill ha kvar. Grabben vann 2,1 kg Plopp på Furuvik i veckan också. Jag fick en. Det var ju snällt. *blinkar*

Nu måste jag käka om jag inte ska falla ur. Skaldjurslasagne. Alltså - Skaldjurslasagne is the shit!

Nu avlägsnar jag mig.

Puss & Kram!

/Honung

 

"Vad ska du blogga om?"

"Vad ska du blogga om?" frågar Poeten. Och jag svarar att jag inte har en aning. Jag har sällan någon aning om vad det ska handla om när jag sätter mig här. Det blir som det blir...

Jag somnade på soffan när lillgrabben badade. Biiig mistake. Nu sitter jag här igen, pigg som en lärka och har absolut ingen lust att sova fast jag måste. Tur att jag börjar 11 hela veckan.  Sen, gott folk har Honung semester. I tre veckor. TRE veckor. Åh, ljuva liv.

 Jag vet inte vad jag ska kalla pojken för här i Bloggen. Poeten föreslog Gremlin - men så hemskt är det inte. Poeten har en lite märklig humor ibland... ;) För det mesta är pojken en Gizmo. Så, ja - Gizmo får det bli.

För er som inte känner till filmen Gremlins - eller gulliga Gizmo kommer här ett filmklipp:



Det finns faktiskt de som inte känner till Gremlins, eller vet vem Frank Andersson är. Jag har diskuterat detta en gång med två 20-åriga florister på Upptåget. De hade inte en aning om vare sig Gremlins eller Frank Andersson. Detta fick jag veta efter att jag berättat en dröm jag hade för dem. Drömmen var att jag fick barn med Frank Andersson och att barnet såg ut som Gizmo. Jag kan meddela att Frank Andersson förekommer rätt ofta i mina drömmar när jag minns dem. Jag tänker aldrig på honom, jag har aldrig någonson haft någon som helst crush och undrar nu varför han ständigt dyker upp när jag sover. Och jag är alltid gift med honom i drömmarna. Pretty traumatiskt faktiskt.

Jag försöker fixa en fest som ingen kan komma på. Så jag har flyttat fram datumet och hoppas att folk inte rantar runt på bröllop och håller på med att åka till Rättvik och sånt just den helgen. Har skickat inbjudningar på Nylleboken. Baby Darling - jag hör av mig om detaljer till dig. (Kan du inte skaffa facebook som alla andra normala människor?)

Har gjort massa vetenskapliga test på fb nu igen. Jag fick fram The Themesong of My Life och den är jag. Absolutely. Lägger ut den i slutet så får ni säga om det är jag eller inte. Det känns som det skulle kunna vara jag just nu. Ja.

Poeten spelar Sims2 och sitter här och muttrar. Man gör det när man spelar Sims. Man pratar med dem. Och omgivningen blir osäker på vem man pratar med. När man säger "Nej, gå inte dit!" eller "Varför håller du på sådär för?" eller "Fattar du inte att du luiktar illa, gå och ta ett bad!" eller "Gå inte och lägg dig för du är hungrig!" eller "Ok, du får dansa lite". Och nu sa Poeten precis "Men gå på toa!!! Använd den då! Tack..." *skrattar*

Well, nu ska jag gå och göra något annat. Jag brukar läsa en och annan bok eller umgås lite med folk och så. Just nu har jag två böcker under pågående läsning. Eller egentligen tre. Det brukar bli så. Måste läsa ut dem, så att jag kan börja med en ny. Poeten insisterar på att jag bör läsa litteratur på engelska... Jag är i allmänhet för lat för det, men jag ska försöka. Inte för att han säger det, utan för att jag inser att det är bra för mig. Japp. Förkovring is the shit.

Så, jag lämnar er nu med mitt livs temalåt.

Puss & Kram!

/Honung




Hur gör man?

Jag känner en pojke som är 6 år. Han är så gullig så att man vill äta upp honom. Utom när han inte är det. Vad gör man med ett barn som har en stark vilja, är envis som en åsna och har ett hett temperament (som en hel italienare, minst) och dessutom är i den värsta trotsåldern? Ett barn som under hysteriska skrik vägrar äta. Och som blir ännu mer hysterisk när man hotar med att slänga hans mat?  En sån liten grej som att äta sig mätt ger upphov till hysteri och man är färdig för mental service. Inte till barnet. Till sig själv. Det kan vara vad som helst från att vägra äta mat till att skrika sig hes för att man inte får gå ut och cykla när det är läggdags. Jag är inte mamma. Jag vet inte vad man gör. Jag har själv gått in i detta och nu vill jag veta hur man ska göra.

Vad gör/gjorde ni med era sexåringar? Sexåringar verkar uppenbarligen ha fel på öronen. Och om de inte har fel på dem så har de en avstängningsknapp som de använder när föräldrar och andra vuxna pratar. Stackars Poeten tror att han är en dålig pappa för att grabben blir hysterisk när han inte får sin vilja fram. Jag vet att så inte är fallet. Poeten har en stubin som är flera mil lång och tålamod som en ängel och ett avundsvärt lugn.  Han borde förses med en gloria. Min stubin är betydligt kortare. Jag själv var också hysterisk då och då när jag var 6 år. Det minns jag, men jag minns inte vad de vuxna gjorde åt det.

Well, han är ju inte hysterisk hela tiden. Större delen av tiden är han underbar. Vilket är tur. När han är sig själv är han gullig, gosig, rolig, skrattig och säger roliga saker. Han kom en dag med min mascara och sa: "Den här hittade jag på golvet, kvinna!" Ingen vet var han fått det ifrån, men roligt var det. Det finns en hel kista att ösa ur... När han en dag kom springande mot sin moster och skrek: "Jag är den felande länken!!!" Ja, herregud - vad säger man? *skrockar*

Livet är en mystisk grej, eller hur? Det tar vägar man aldrig kunnat ana och leder en framåt. Ibland är vägen rak och tydlig men för det mesta är den kringelkrokig och snårig och man ser ingenting. Och det är väl det som gör det så spännande antar jag. Att man ingenting vet... Nu sitter jag här och funderar över sexåringar - i Januari var jag förtvivlad och trodde att jag inte skulle orka leva. Men jag levde vidare och levde bra. Jag skapade mig någonting bra ur det som var ruiner runtom mig. Och upptäckte att jag klarar mig utmärkt på egen hand och t.o.m. hade roligt. Hade jag inte varit stark och glad ensam så hade jag aldrig kunnat bonda med Poeten eller någon annan över huvudtaget. Det har gått snabbt. Förvånansvärt snabbt. Men jag tror att någon makt starkare än jag ville mig väl. Jag har inte tid att sitta och vänta på bättre tider. Eller som min mamma sa en gång: "Vadå vänta? Vad väntar man på? Någon bättre dag som aldrig kommer, eller?" Så sant som det var sagt!

Var ute med min bror i lördags. Vi var på Garbo i Sumpan av alla ställen man kan gå på. Det var en spännande upplevelse för mig som flyttade från stan när jag kunde börja gå ut. Mina kompisar hade storasyrror vars leg de lånade för att gå på Garbo långt innan de hade åldern inne. Jag hade en bror som var värdelös på just den punkten. Så jag har aldrig någonsin gått på Garbo. Och det kanske är därför jag gått miste om min beskärda del av one-night-stands. Well, där var vi i alla fall och drack drinkar. Och spanade på en tjej till brorsan som jag senare bondade med. Han lämnade sitt telefonnummer på en lapp till henne utan ett ord. Jag tog reda på namn, stjärntecken, bostadsort, att hon hade hund och andra viktiga saker. Jag fixade också hennes telefonnummer.  Skitbra. Hoppas att de blir tillsammans eller så. Då kan jag ta åt mig hela äran. Hon var söt som en hel sockerbit. Och människor som har hundar är bra människor.

Nu väntar jag med spänning på kloka råd angående sexåringar. Jag behöver dem. Jag behöver er. Jag har bondat med grabben... Vi är polare - men det är så svårt. Jättesvårt. Inte för att Poeten inte klarar av honom, men jag är ju där. Involverad i högsta grad. Jag kommer att bli religiös den dagen hans trotsålder går över. Yes. I'm telling you.

Måste gå. Måste i säng. I morgon ska jag luncha med mycket gammal vän. Trevligt! Det var länge sedan.

 Enligt facebooks vetenskapliga test så är jag judas Priest. Lägger in en låt till er.

Puss&Kram!

/Honung - med nerver av stål?


Tidigare inlägg
RSS 2.0