Honungsbullen

Att känna hopp är svårt. När man är djupt nere i det svartaste svarta så känns det som det inte finns något hopp alls i hela världen och man är ensam och rädd och vet inte om man orkar ta sig upp ur det svarta hål man hamnat i. De flesta som varit med om det vet hur det känns. När det ena jävliga efter det andra kommer som på löpande band och man inte hinner hämta andan en enda gång. När livet är som att ro över Atlanten... I motvind. Och tills slut orkar man inte längre och tappar årorna och driver fritt i stormen. Över ett helt hav av det jävligaste jävliga.

Men man tar sig över det. Man tar sig upp. Man står på benen till slut på fast mark. Man tror det inte mitt i det för man orkar inte. Man tror att man ska drunkna, att livet är slut. Men någonstans finns en stjärna som vakar över en. Någonstans finns en kraft man inte tror att man har som tar en över havet, upp ur hålet. Den finns där.

Men innan man finner kraften behöver man gråta. Man behöver skälla och rya. Kanske skriva elaka texter när man är som mest förtvivlad eller bara skrika rakt ut. Vi kvinnor ältar bort våra problem. Det är vårt sätt att plocka isär dem, analysera dem och sätta ihop dem igen, så att det kanske blir något bättre. Vi ältar och ältar och ältar. Våra medsystrar förstår oss och har öron, näsdukar och rödvin till hands när man behöver. De har kramar också. Ja, vi ältar. Därur finner vi styrka. Männen begriper det inte, men de behöver inte heller begripa. Det är vår värld. Vårt sätt.

Så, när man skällt och sparkat på dörrlister, gråtit och ältat och skrikit - då tar man sig samman. Ingen vet hur lång tid det tar - men styrkan finns där och visar sig när tiden är mogen. Vi tror inte att vi har styrka, men det är för att den visar sig bara när vi behöver den som allra mest. Det är den styrkan och den lilla stjärnan som vakar över oss som hjälper oss när vi sitter mitt i Atlanten utan åror. Det är det som får oss att kämpa på och inte bara hoppa i havet och ge upp.

Människor kommer in i ens liv av en anledning. De är där för att lära en något. De kanske är där för att bli lärda av dig. De kommer in i ditt liv när det behövs helt enkelt.  De visar dig att annat sätt kanske. De kanske hjälper dig att plocka fram den där styrkan du har inom dig. Hjälper dig upp och över. Ingen är din livlina, men de kan kasta ut en livlina åt dig att hålla fast vid. De kan ge dig hopp och mod. Det är egentligen bara att lyssna. Ta in det man behöver ta in. En del av dem är där för att ta med dig ut på fest, när du behöver det. En del är där för att du ska få gråta ut. En del är där för att lyssna. Andra är där för att visa dig någonting, ge dig verktyg att ta dig vidare. En del är där bara för att älska dig som du är. Och vissa har du att skratta med.

Själen är kanske full av sår och blöder. Men det finns hopp, för någon eller något kommer att spatsera in och hjälpa dig att lägga förband om den. Till slut läker den och bara något enstaka märke finns som påminner dig om hur det en gång var. Det tar tid, men ärren kommer bara att bli mindre och mindre tills de nästan inte syns alls. Det är då du vet att du klarar allt.

Jag har varit där, Till slut såg jag stjärnan. Och livlinan. Och jag tog mig upp. Det tog en jäkla tid för själen att läka ihop, men den gjorde det till slut. Nu har jag hopp och tillit. Inte bara tillit till andra männsikor. Jag har tillit till mig själv och till själva livet. Kanske hamnar jag en dag i Atlanten igen, men jag vet att jag klarar det. Hjälp finns att få. För människor kommer in i ens liv när man behöver dem. En del kommer och går. En del är där för att stanna ett tag.

Man måste våga tro.

Hoppfulla Honung I Tillvaron. /M

Detta inlägg är inspirerat av en av de coolaste brudarna på jordens yta. A.J. det är till dig. Om jag hade varit det minsta religiös skulle jag be för dig, men detta är mitt sätt.

Dagens:

"Dom mörka molnen skingras
Se hur solen bryter fram igen
Jag vill hämta dig från sorgen
Från ett liv som har kört fast

Dagar läggs till dagar
Du vaknar, glider genom dom
Som i en dvala vind för våg
Och du står surrad vid din mast"

                                                                      /Ludde - Levande Igen

Dagens Hunk: En Våg i Småland som tar med kvinnor ut på bryggor för att titta på stjärnorna? Har aldrig sett honom, men jag tror kvinnan i fråga på hennes ord. :)