Ett Sandkorn
"Du är en klippa" sa han. "Jag känner mig som ett sandkorn" svarade jag. "Om du är ett sandkorn, så är du i så fall ett sandkorn som jag har plockat upp på en väldigt fin strand och har med mig i min ficka alltid" sa han till mig. "Då är det inte så illa" sa jag. "Jag är hellre ett sandkorn i din ficka än grus i din sko."
Ibland är jag en klippa att luta sig emot. Det är sant. Ibland är jag ett sandkorn i någons ficka, så liten att jag nästan inte ens syns. Ibland är jag grus i någons sko. Ibland har jag svårt att avgöra vilket.
"Smekmånaden" med Gizmo är över. Nu har han i två hela dagar provocerat mig till bristningsgränsen. Jag försöker vara en klippa, men förvandlas till ett sandkorn. Och jag vet inte vad jag ska göra. Muta, hota eller tejpa upp honom på väggen, göra mohikanfrilla på han och kittla han tills han kiknar? Jag har börjat läsa en föräldrabok. Hur det är med plastföräldrar, hur andra gör med sina sexåringar (som allihopa är lika provocerande tydligen) och annat som kan vara bra att veta. Jag har aldrig varit förälder... Hur ska jag veta? Jag har varit barnvakt åt min brors barn när de varit både fyra, fem och sex och äldre. Men dem lånar man ju bara. Och de åker hem så småningom och driver sina föräldrar till vansinne. Nu är jag plötsligt i en vuxenroll och "mamma" på sätt och vis eftersom Gixmo saknar en mor. Sin mor.
Igår var jag tvungen till bestraffningar. Dels att han inte ska få göra det han helst av allt vill göra och tjatar om hela tiden (att spela spel på min dator) på tre hela dagar. Och det tog skruv... För när vi sen blev sams igen så var jag stark och konsekvent. Jag gav inte efter när han frågade. Och nu räknar han timmarna tills han får spela spelet. Och tjatar inte. Han vet vad som gäller. Den andra bestraffningen började med ett hot. "Om du fortsätter att sparka grus på oss och vårt fika så går jag härifrån" (efter att uppreade gånger ha bett honom att inte sparka grus såklart). Och han fortsatte, så jag gick därifrån. Och kom inte tillbaka. Det är lätt att ge efter när han blir ledsen och gråter hjärtskärande, men jag var stark. Och kände mig som ett ynkligt sandkorn.
Hur ska jag annars bete mig? En vacker dag så lyssnar han inte och gör något farligt. Det oroar mig mycket. Det faktum att han är ett busfrö och sex år - ja det kan man ta. Och det måste han få vara. Men om han struntar i vad man säger och gör sig själv eller andra illa, då blir det jobbigt. Väldigt jobbigt.
Gnäller jag för mycket? Tja, so be it i så fall. Jag har ingen annan ventil just nu. Vem ska jag annars dela allt det här med om inte med er, som varit med mig i lyckorus och i djupaste förtvivlan? Ni är mina klippor. Skrivandet min ventil, så att jag kan bena ut situationer och komma på lösningar. Sån är jag. Och vill man inte läsa, så låter man helt enkelt bli.
Jag snackar såklart med Poeten, som nästan aldrig blir arg, men ibland måste ha en liten stund för sig själv för att andas. För att inte brista. Och de stunderna är kanske lättare för honom att få nu när jag finns. Jag behövde en sån stund igår när jag lämnade poet och unge och fika och allt och bara gick. Jag mediterade i några minuter. Det räcker att försvinna några minuter till en plats där man trivs och andas djupt, så blir man lugn igen. Innan jag mediterade trodde jag att jag skulle behöva Sobril. Men visste att meditationen skulle hjälpa. Så meditation is the shit. Sen blev allt lättare.
Jag säger i alla fall såhär: Gizmo på morgonen kompenserar allt. Att höra Gizmo skratta kompenserar allt. Och Gizmo på kvällen innan läggdags är guld. (Om han har bestämt sig för att gå och lägga sig utan bråk när man säger att det är dags alltså.) Hans gos och kramar och slängkyssar när han backar mot sitt rum borde man filma. På morgonen kan han gosa i tio minuter när jag vaknat. Jag brukar vara i koma ju, men han väcker så fint och försiktigt så att det är alldeles... Alldeles gudomligt. Detta gott folk är bonding på hög nivå. Och att han provocerar mig till min absoluta bristningsgräns får jag väl se som en kärleksförklaring också, som jag fått förklarat för mig.
Nu ska jag spela Sagan om Ringen med Poeten. Some serious kick ass gaming alltså!
Ok, vi säger väl så.
Ert Sandkorn i Tillvaron!
/Honung
Ibland är jag en klippa att luta sig emot. Det är sant. Ibland är jag ett sandkorn i någons ficka, så liten att jag nästan inte ens syns. Ibland är jag grus i någons sko. Ibland har jag svårt att avgöra vilket.
"Smekmånaden" med Gizmo är över. Nu har han i två hela dagar provocerat mig till bristningsgränsen. Jag försöker vara en klippa, men förvandlas till ett sandkorn. Och jag vet inte vad jag ska göra. Muta, hota eller tejpa upp honom på väggen, göra mohikanfrilla på han och kittla han tills han kiknar? Jag har börjat läsa en föräldrabok. Hur det är med plastföräldrar, hur andra gör med sina sexåringar (som allihopa är lika provocerande tydligen) och annat som kan vara bra att veta. Jag har aldrig varit förälder... Hur ska jag veta? Jag har varit barnvakt åt min brors barn när de varit både fyra, fem och sex och äldre. Men dem lånar man ju bara. Och de åker hem så småningom och driver sina föräldrar till vansinne. Nu är jag plötsligt i en vuxenroll och "mamma" på sätt och vis eftersom Gixmo saknar en mor. Sin mor.
Igår var jag tvungen till bestraffningar. Dels att han inte ska få göra det han helst av allt vill göra och tjatar om hela tiden (att spela spel på min dator) på tre hela dagar. Och det tog skruv... För när vi sen blev sams igen så var jag stark och konsekvent. Jag gav inte efter när han frågade. Och nu räknar han timmarna tills han får spela spelet. Och tjatar inte. Han vet vad som gäller. Den andra bestraffningen började med ett hot. "Om du fortsätter att sparka grus på oss och vårt fika så går jag härifrån" (efter att uppreade gånger ha bett honom att inte sparka grus såklart). Och han fortsatte, så jag gick därifrån. Och kom inte tillbaka. Det är lätt att ge efter när han blir ledsen och gråter hjärtskärande, men jag var stark. Och kände mig som ett ynkligt sandkorn.
Hur ska jag annars bete mig? En vacker dag så lyssnar han inte och gör något farligt. Det oroar mig mycket. Det faktum att han är ett busfrö och sex år - ja det kan man ta. Och det måste han få vara. Men om han struntar i vad man säger och gör sig själv eller andra illa, då blir det jobbigt. Väldigt jobbigt.
Gnäller jag för mycket? Tja, so be it i så fall. Jag har ingen annan ventil just nu. Vem ska jag annars dela allt det här med om inte med er, som varit med mig i lyckorus och i djupaste förtvivlan? Ni är mina klippor. Skrivandet min ventil, så att jag kan bena ut situationer och komma på lösningar. Sån är jag. Och vill man inte läsa, så låter man helt enkelt bli.
Jag snackar såklart med Poeten, som nästan aldrig blir arg, men ibland måste ha en liten stund för sig själv för att andas. För att inte brista. Och de stunderna är kanske lättare för honom att få nu när jag finns. Jag behövde en sån stund igår när jag lämnade poet och unge och fika och allt och bara gick. Jag mediterade i några minuter. Det räcker att försvinna några minuter till en plats där man trivs och andas djupt, så blir man lugn igen. Innan jag mediterade trodde jag att jag skulle behöva Sobril. Men visste att meditationen skulle hjälpa. Så meditation is the shit. Sen blev allt lättare.
Jag säger i alla fall såhär: Gizmo på morgonen kompenserar allt. Att höra Gizmo skratta kompenserar allt. Och Gizmo på kvällen innan läggdags är guld. (Om han har bestämt sig för att gå och lägga sig utan bråk när man säger att det är dags alltså.) Hans gos och kramar och slängkyssar när han backar mot sitt rum borde man filma. På morgonen kan han gosa i tio minuter när jag vaknat. Jag brukar vara i koma ju, men han väcker så fint och försiktigt så att det är alldeles... Alldeles gudomligt. Detta gott folk är bonding på hög nivå. Och att han provocerar mig till min absoluta bristningsgräns får jag väl se som en kärleksförklaring också, som jag fått förklarat för mig.
Nu ska jag spela Sagan om Ringen med Poeten. Some serious kick ass gaming alltså!
Ok, vi säger väl så.
Ert Sandkorn i Tillvaron!
/Honung
Nu...
Poeten har varit och handlat ostbågar och lövbiff, Gizmo har spelat gammal Iron Maiden och dansat järnet på sitt rum. Jag... Jag bara är.
Life is good!
/Honung
Från Poeten och Gizmo:
Life is good!
/Honung
Från Poeten och Gizmo:
Tid Att Andas
Jahaja... Så har då den tredje dagen gått av Poetens rantande på ett jävla berg och Gizmo's vistelse bortom Världens Ände. Jag saknar båda, men tycker ändå att det är ganska skönt att vara ensam. Egen tid. Tid till att andas. Tänka. Bara vara. Ensam. Det var mycket länge sedan jag var helt ensam. Jag är en social person men med ett ganska stort ensamhetsbehov. Jag har varit sambo, gubevars, men med det jobb jag har så har jag ändå fått den ensamtid jag alltid behövt.
Jag hade morgonen för mig själv alltid, när jag var tillsammans med den stackars Visselkungen. Hela min dag blev fel om han var hemma på morgonen och frågade vad vi skulle äta till middag på kvällen samma dag. Herregud, ge mig mitt kaffe eller ska jag döda dig direkt, på stubinen eller på en gång? Middag alltså... Sånt ska inte diskuteras med Honung innan hon fått två koppar kaffe och kanske hunnit bli hungrig.
Sen hade jag mina lediga dagar mitt i veckan. Då hade jag min tid för mig själv och hann andas. Djupt. Och hann tänka. Hann kanske pyssla lite om jag hade lust. Om jag inte hade lust så sket jag i det. Så enkelt. Okomplicerat.
Så under våren har jag inte haft den där tiden på riktigt. Alls. Det kan på sikt göra mig galen. Någon gång har jag lånat Darlingbästisens lägenhet för att bara andas. Nu är jag hos Poeten. Äter när jag är hungrig, sover när jag är trött och tänker, andas, kopplar av innan livet åter tar vid i morgon. Livet är Gizmo, Poeten och full fart!
Med en 6-årig Gizmo är det bara så. Och det är ok, för det är så det ska vara. Full fart! Nu är han och sliter ut sina farföräldrar medan Poeten är i fjällen för rekreation av själen och jag i stan för rekreation av min. Jag kanske skulle haft lust att följa med till fjällen om jag närt en inre längtan att gå flera mil i regn. Det råkar vara så att jag må vara pervers, men riktigt så långt är jag inte beredd att sträcka mig som att gå. Flera mil. I regn. Jag har semester. Jag vill ha lyx. I shit you not!
Nylleboken håller på att göra mig galen. Jag är nästan bara där för att spela Mafia Wars. Det var min bror som lurade mig att gå med i hans maffia och det är förbannat beroendeframkallande. En månad har jag spenderat på att försöka få en heavy bag (boxningsbelöningsbelöning).. Jag har gjort jobb och slösat mina energipoäng på att göra jobb som jag är klar med för länge sedan bara för att få en jävla virtuell sandsäck! Idag var det en underbar människa som skänkte mig en. Tack. Det finns en Gud. Nu kan jag kanske göra mer vettiga saker för att komma någonstans i det där spelet. Geeezzz.... Jag kan avslöja att jag just nu sitter och väntar på lite fler energipoäng. Jag behöver en fisk för att få ytterligare en belöning. Kan ni fatta? En FISK! Jag är nog allvarligt sjuk.
Well, medan jag väntar på mina poäng så gör jag andra saker. Jag har plockat i Gizmo's rum. Han är ännu för liten för att bli förbannad när någon annan går dit och rotar och städar. Han har så mycket skräp, som han aldrig använder. Som han inte ens minns att han har. Och som han absolut inte kommer att sakna. Någon måste ta tag i det. Och "Någon" har i hela mitt liv varit mitt mellannamn. Men det är roligt. Till bortom Världens Ände tog han med sig en ballong från Furuvik och en rosa mandolin, så de antar jag att han vill ha kvar. Grabben vann 2,1 kg Plopp på Furuvik i veckan också. Jag fick en. Det var ju snällt. *blinkar*
Nu måste jag käka om jag inte ska falla ur. Skaldjurslasagne. Alltså - Skaldjurslasagne is the shit!
Nu avlägsnar jag mig.
Puss & Kram!
/Honung
Jag hade morgonen för mig själv alltid, när jag var tillsammans med den stackars Visselkungen. Hela min dag blev fel om han var hemma på morgonen och frågade vad vi skulle äta till middag på kvällen samma dag. Herregud, ge mig mitt kaffe eller ska jag döda dig direkt, på stubinen eller på en gång? Middag alltså... Sånt ska inte diskuteras med Honung innan hon fått två koppar kaffe och kanske hunnit bli hungrig.
Sen hade jag mina lediga dagar mitt i veckan. Då hade jag min tid för mig själv och hann andas. Djupt. Och hann tänka. Hann kanske pyssla lite om jag hade lust. Om jag inte hade lust så sket jag i det. Så enkelt. Okomplicerat.
Så under våren har jag inte haft den där tiden på riktigt. Alls. Det kan på sikt göra mig galen. Någon gång har jag lånat Darlingbästisens lägenhet för att bara andas. Nu är jag hos Poeten. Äter när jag är hungrig, sover när jag är trött och tänker, andas, kopplar av innan livet åter tar vid i morgon. Livet är Gizmo, Poeten och full fart!
Med en 6-årig Gizmo är det bara så. Och det är ok, för det är så det ska vara. Full fart! Nu är han och sliter ut sina farföräldrar medan Poeten är i fjällen för rekreation av själen och jag i stan för rekreation av min. Jag kanske skulle haft lust att följa med till fjällen om jag närt en inre längtan att gå flera mil i regn. Det råkar vara så att jag må vara pervers, men riktigt så långt är jag inte beredd att sträcka mig som att gå. Flera mil. I regn. Jag har semester. Jag vill ha lyx. I shit you not!
Nylleboken håller på att göra mig galen. Jag är nästan bara där för att spela Mafia Wars. Det var min bror som lurade mig att gå med i hans maffia och det är förbannat beroendeframkallande. En månad har jag spenderat på att försöka få en heavy bag (boxningsbelöningsbelöning).. Jag har gjort jobb och slösat mina energipoäng på att göra jobb som jag är klar med för länge sedan bara för att få en jävla virtuell sandsäck! Idag var det en underbar människa som skänkte mig en. Tack. Det finns en Gud. Nu kan jag kanske göra mer vettiga saker för att komma någonstans i det där spelet. Geeezzz.... Jag kan avslöja att jag just nu sitter och väntar på lite fler energipoäng. Jag behöver en fisk för att få ytterligare en belöning. Kan ni fatta? En FISK! Jag är nog allvarligt sjuk.
Well, medan jag väntar på mina poäng så gör jag andra saker. Jag har plockat i Gizmo's rum. Han är ännu för liten för att bli förbannad när någon annan går dit och rotar och städar. Han har så mycket skräp, som han aldrig använder. Som han inte ens minns att han har. Och som han absolut inte kommer att sakna. Någon måste ta tag i det. Och "Någon" har i hela mitt liv varit mitt mellannamn. Men det är roligt. Till bortom Världens Ände tog han med sig en ballong från Furuvik och en rosa mandolin, så de antar jag att han vill ha kvar. Grabben vann 2,1 kg Plopp på Furuvik i veckan också. Jag fick en. Det var ju snällt. *blinkar*
Nu måste jag käka om jag inte ska falla ur. Skaldjurslasagne. Alltså - Skaldjurslasagne is the shit!
Nu avlägsnar jag mig.
Puss & Kram!
/Honung
Gästblogg: Skalman och Sinnenas Symfoni
Så är den så hett efterlängtade sommaren äntligen på besök i tillvaron för att åter fylla våra våra knoppar, kroppar och... ja, andra lemmar med värme och själslig mumma. Det är ett lika kärt som njutbart återseende varje år.
Liksom tidigare år när sommaren gästspelar i våra hagar så verkar tillvaron på något sätt sakta in lite...ta det lite lugnare.... man tar sig lite mer tid, man ser på omgivningen med andra ögon och lyssnar med mer uppmärksamma öron. Det är som om alla sinnen vaknar till liv efter månader i ide och samstämmigt smeker igång en stilla symfoni.
Detta sinnesfulla tillstånd som sommaren bjuder på får även andra angenäma bi(!)-effekter, inte minst här i B-kupan! Honung har äntligen på egna ben tagit steget ut från skuggan och in i solskenet igen, ivrigt påhejad av med sin nyfunna kärlek, Poeten.
Ingen (utom möjligen Honung och Poeten, förstås) är gladare än jag, för Honung är indeed en exceptionell gudinna som förtjänar det bästa och banne mig om hon inte har fått det nu! Jag gläder mig med henne och önskar dem båda allt gott för framtiden. Let love rule.
För egen del har undertecknad ännu inte riktigt bestämt sig för om han är riktigt redo att följa i Honungs fotspår och våga söka och finna kärleken igen... Ett tafatt, men mycket tappert försök har dock gjorts, det måste dock medges... och oturligt nog dokumenterades detta också...:
Jaa, det är inte lätt när det är svårt... Jag har själv endast vaga minnesbilder från denna mycket skamliga episod i mitt liv, men visst lät det väl ändå som om jag ändå hade det ganska trevligt...? Om inte annat så bekräftar väl detta återigen den djupa livsinsikt som en vis man sökte förmedla till mänskligheten redan för en sisådär 30 år sedan...
Glad sommar på er, honungsdyrkare,
önskar en solstungen
Skalman
P.S Om det finns en vacker sköldpaddehona därute som INTE vill ge mig en känga, så tveka inte att kontakta Honung - hon vidareförmedlar gärna alla skamliga förslag från er till mig.
Liksom tidigare år när sommaren gästspelar i våra hagar så verkar tillvaron på något sätt sakta in lite...ta det lite lugnare.... man tar sig lite mer tid, man ser på omgivningen med andra ögon och lyssnar med mer uppmärksamma öron. Det är som om alla sinnen vaknar till liv efter månader i ide och samstämmigt smeker igång en stilla symfoni.
Detta sinnesfulla tillstånd som sommaren bjuder på får även andra angenäma bi(!)-effekter, inte minst här i B-kupan! Honung har äntligen på egna ben tagit steget ut från skuggan och in i solskenet igen, ivrigt påhejad av med sin nyfunna kärlek, Poeten.
Ingen (utom möjligen Honung och Poeten, förstås) är gladare än jag, för Honung är indeed en exceptionell gudinna som förtjänar det bästa och banne mig om hon inte har fått det nu! Jag gläder mig med henne och önskar dem båda allt gott för framtiden. Let love rule.
För egen del har undertecknad ännu inte riktigt bestämt sig för om han är riktigt redo att följa i Honungs fotspår och våga söka och finna kärleken igen... Ett tafatt, men mycket tappert försök har dock gjorts, det måste dock medges... och oturligt nog dokumenterades detta också...:
Jaa, det är inte lätt när det är svårt... Jag har själv endast vaga minnesbilder från denna mycket skamliga episod i mitt liv, men visst lät det väl ändå som om jag ändå hade det ganska trevligt...? Om inte annat så bekräftar väl detta återigen den djupa livsinsikt som en vis man sökte förmedla till mänskligheten redan för en sisådär 30 år sedan...
Glad sommar på er, honungsdyrkare,
önskar en solstungen
Skalman
P.S Om det finns en vacker sköldpaddehona därute som INTE vill ge mig en känga, så tveka inte att kontakta Honung - hon vidareförmedlar gärna alla skamliga förslag från er till mig.
"Vad ska du blogga om?"
"Vad ska du blogga om?" frågar Poeten. Och jag svarar att jag inte har en aning. Jag har sällan någon aning om vad det ska handla om när jag sätter mig här. Det blir som det blir...
Jag somnade på soffan när lillgrabben badade. Biiig mistake. Nu sitter jag här igen, pigg som en lärka och har absolut ingen lust att sova fast jag måste. Tur att jag börjar 11 hela veckan. Sen, gott folk har Honung semester. I tre veckor. TRE veckor. Åh, ljuva liv.
Jag vet inte vad jag ska kalla pojken för här i Bloggen. Poeten föreslog Gremlin - men så hemskt är det inte. Poeten har en lite märklig humor ibland... ;) För det mesta är pojken en Gizmo. Så, ja - Gizmo får det bli.
För er som inte känner till filmen Gremlins - eller gulliga Gizmo kommer här ett filmklipp:
Det finns faktiskt de som inte känner till Gremlins, eller vet vem Frank Andersson är. Jag har diskuterat detta en gång med två 20-åriga florister på Upptåget. De hade inte en aning om vare sig Gremlins eller Frank Andersson. Detta fick jag veta efter att jag berättat en dröm jag hade för dem. Drömmen var att jag fick barn med Frank Andersson och att barnet såg ut som Gizmo. Jag kan meddela att Frank Andersson förekommer rätt ofta i mina drömmar när jag minns dem. Jag tänker aldrig på honom, jag har aldrig någonson haft någon som helst crush och undrar nu varför han ständigt dyker upp när jag sover. Och jag är alltid gift med honom i drömmarna. Pretty traumatiskt faktiskt.
Jag försöker fixa en fest som ingen kan komma på. Så jag har flyttat fram datumet och hoppas att folk inte rantar runt på bröllop och håller på med att åka till Rättvik och sånt just den helgen. Har skickat inbjudningar på Nylleboken. Baby Darling - jag hör av mig om detaljer till dig. (Kan du inte skaffa facebook som alla andra normala människor?)
Har gjort massa vetenskapliga test på fb nu igen. Jag fick fram The Themesong of My Life och den är jag. Absolutely. Lägger ut den i slutet så får ni säga om det är jag eller inte. Det känns som det skulle kunna vara jag just nu. Ja.
Poeten spelar Sims2 och sitter här och muttrar. Man gör det när man spelar Sims. Man pratar med dem. Och omgivningen blir osäker på vem man pratar med. När man säger "Nej, gå inte dit!" eller "Varför håller du på sådär för?" eller "Fattar du inte att du luiktar illa, gå och ta ett bad!" eller "Gå inte och lägg dig för du är hungrig!" eller "Ok, du får dansa lite". Och nu sa Poeten precis "Men gå på toa!!! Använd den då! Tack..." *skrattar*
Well, nu ska jag gå och göra något annat. Jag brukar läsa en och annan bok eller umgås lite med folk och så. Just nu har jag två böcker under pågående läsning. Eller egentligen tre. Det brukar bli så. Måste läsa ut dem, så att jag kan börja med en ny. Poeten insisterar på att jag bör läsa litteratur på engelska... Jag är i allmänhet för lat för det, men jag ska försöka. Inte för att han säger det, utan för att jag inser att det är bra för mig. Japp. Förkovring is the shit.
Så, jag lämnar er nu med mitt livs temalåt.
Puss & Kram!
/Honung
Jag somnade på soffan när lillgrabben badade. Biiig mistake. Nu sitter jag här igen, pigg som en lärka och har absolut ingen lust att sova fast jag måste. Tur att jag börjar 11 hela veckan. Sen, gott folk har Honung semester. I tre veckor. TRE veckor. Åh, ljuva liv.
Jag vet inte vad jag ska kalla pojken för här i Bloggen. Poeten föreslog Gremlin - men så hemskt är det inte. Poeten har en lite märklig humor ibland... ;) För det mesta är pojken en Gizmo. Så, ja - Gizmo får det bli.
För er som inte känner till filmen Gremlins - eller gulliga Gizmo kommer här ett filmklipp:
Det finns faktiskt de som inte känner till Gremlins, eller vet vem Frank Andersson är. Jag har diskuterat detta en gång med två 20-åriga florister på Upptåget. De hade inte en aning om vare sig Gremlins eller Frank Andersson. Detta fick jag veta efter att jag berättat en dröm jag hade för dem. Drömmen var att jag fick barn med Frank Andersson och att barnet såg ut som Gizmo. Jag kan meddela att Frank Andersson förekommer rätt ofta i mina drömmar när jag minns dem. Jag tänker aldrig på honom, jag har aldrig någonson haft någon som helst crush och undrar nu varför han ständigt dyker upp när jag sover. Och jag är alltid gift med honom i drömmarna. Pretty traumatiskt faktiskt.
Jag försöker fixa en fest som ingen kan komma på. Så jag har flyttat fram datumet och hoppas att folk inte rantar runt på bröllop och håller på med att åka till Rättvik och sånt just den helgen. Har skickat inbjudningar på Nylleboken. Baby Darling - jag hör av mig om detaljer till dig. (Kan du inte skaffa facebook som alla andra normala människor?)
Har gjort massa vetenskapliga test på fb nu igen. Jag fick fram The Themesong of My Life och den är jag. Absolutely. Lägger ut den i slutet så får ni säga om det är jag eller inte. Det känns som det skulle kunna vara jag just nu. Ja.
Poeten spelar Sims2 och sitter här och muttrar. Man gör det när man spelar Sims. Man pratar med dem. Och omgivningen blir osäker på vem man pratar med. När man säger "Nej, gå inte dit!" eller "Varför håller du på sådär för?" eller "Fattar du inte att du luiktar illa, gå och ta ett bad!" eller "Gå inte och lägg dig för du är hungrig!" eller "Ok, du får dansa lite". Och nu sa Poeten precis "Men gå på toa!!! Använd den då! Tack..." *skrattar*
Well, nu ska jag gå och göra något annat. Jag brukar läsa en och annan bok eller umgås lite med folk och så. Just nu har jag två böcker under pågående läsning. Eller egentligen tre. Det brukar bli så. Måste läsa ut dem, så att jag kan börja med en ny. Poeten insisterar på att jag bör läsa litteratur på engelska... Jag är i allmänhet för lat för det, men jag ska försöka. Inte för att han säger det, utan för att jag inser att det är bra för mig. Japp. Förkovring is the shit.
Så, jag lämnar er nu med mitt livs temalåt.
Puss & Kram!
/Honung
Hur gör man?
Jag känner en pojke som är 6 år. Han är så gullig så att man vill äta upp honom. Utom när han inte är det. Vad gör man med ett barn som har en stark vilja, är envis som en åsna och har ett hett temperament (som en hel italienare, minst) och dessutom är i den värsta trotsåldern? Ett barn som under hysteriska skrik vägrar äta. Och som blir ännu mer hysterisk när man hotar med att slänga hans mat? En sån liten grej som att äta sig mätt ger upphov till hysteri och man är färdig för mental service. Inte till barnet. Till sig själv. Det kan vara vad som helst från att vägra äta mat till att skrika sig hes för att man inte får gå ut och cykla när det är läggdags. Jag är inte mamma. Jag vet inte vad man gör. Jag har själv gått in i detta och nu vill jag veta hur man ska göra.
Vad gör/gjorde ni med era sexåringar? Sexåringar verkar uppenbarligen ha fel på öronen. Och om de inte har fel på dem så har de en avstängningsknapp som de använder när föräldrar och andra vuxna pratar. Stackars Poeten tror att han är en dålig pappa för att grabben blir hysterisk när han inte får sin vilja fram. Jag vet att så inte är fallet. Poeten har en stubin som är flera mil lång och tålamod som en ängel och ett avundsvärt lugn. Han borde förses med en gloria. Min stubin är betydligt kortare. Jag själv var också hysterisk då och då när jag var 6 år. Det minns jag, men jag minns inte vad de vuxna gjorde åt det.
Well, han är ju inte hysterisk hela tiden. Större delen av tiden är han underbar. Vilket är tur. När han är sig själv är han gullig, gosig, rolig, skrattig och säger roliga saker. Han kom en dag med min mascara och sa: "Den här hittade jag på golvet, kvinna!" Ingen vet var han fått det ifrån, men roligt var det. Det finns en hel kista att ösa ur... När han en dag kom springande mot sin moster och skrek: "Jag är den felande länken!!!" Ja, herregud - vad säger man? *skrockar*
Livet är en mystisk grej, eller hur? Det tar vägar man aldrig kunnat ana och leder en framåt. Ibland är vägen rak och tydlig men för det mesta är den kringelkrokig och snårig och man ser ingenting. Och det är väl det som gör det så spännande antar jag. Att man ingenting vet... Nu sitter jag här och funderar över sexåringar - i Januari var jag förtvivlad och trodde att jag inte skulle orka leva. Men jag levde vidare och levde bra. Jag skapade mig någonting bra ur det som var ruiner runtom mig. Och upptäckte att jag klarar mig utmärkt på egen hand och t.o.m. hade roligt. Hade jag inte varit stark och glad ensam så hade jag aldrig kunnat bonda med Poeten eller någon annan över huvudtaget. Det har gått snabbt. Förvånansvärt snabbt. Men jag tror att någon makt starkare än jag ville mig väl. Jag har inte tid att sitta och vänta på bättre tider. Eller som min mamma sa en gång: "Vadå vänta? Vad väntar man på? Någon bättre dag som aldrig kommer, eller?" Så sant som det var sagt!
Var ute med min bror i lördags. Vi var på Garbo i Sumpan av alla ställen man kan gå på. Det var en spännande upplevelse för mig som flyttade från stan när jag kunde börja gå ut. Mina kompisar hade storasyrror vars leg de lånade för att gå på Garbo långt innan de hade åldern inne. Jag hade en bror som var värdelös på just den punkten. Så jag har aldrig någonsin gått på Garbo. Och det kanske är därför jag gått miste om min beskärda del av one-night-stands. Well, där var vi i alla fall och drack drinkar. Och spanade på en tjej till brorsan som jag senare bondade med. Han lämnade sitt telefonnummer på en lapp till henne utan ett ord. Jag tog reda på namn, stjärntecken, bostadsort, att hon hade hund och andra viktiga saker. Jag fixade också hennes telefonnummer. Skitbra. Hoppas att de blir tillsammans eller så. Då kan jag ta åt mig hela äran. Hon var söt som en hel sockerbit. Och människor som har hundar är bra människor.
Nu väntar jag med spänning på kloka råd angående sexåringar. Jag behöver dem. Jag behöver er. Jag har bondat med grabben... Vi är polare - men det är så svårt. Jättesvårt. Inte för att Poeten inte klarar av honom, men jag är ju där. Involverad i högsta grad. Jag kommer att bli religiös den dagen hans trotsålder går över. Yes. I'm telling you.
Måste gå. Måste i säng. I morgon ska jag luncha med mycket gammal vän. Trevligt! Det var länge sedan.
Enligt facebooks vetenskapliga test så är jag judas Priest. Lägger in en låt till er.
Puss&Kram!
/Honung - med nerver av stål?
Vad gör/gjorde ni med era sexåringar? Sexåringar verkar uppenbarligen ha fel på öronen. Och om de inte har fel på dem så har de en avstängningsknapp som de använder när föräldrar och andra vuxna pratar. Stackars Poeten tror att han är en dålig pappa för att grabben blir hysterisk när han inte får sin vilja fram. Jag vet att så inte är fallet. Poeten har en stubin som är flera mil lång och tålamod som en ängel och ett avundsvärt lugn. Han borde förses med en gloria. Min stubin är betydligt kortare. Jag själv var också hysterisk då och då när jag var 6 år. Det minns jag, men jag minns inte vad de vuxna gjorde åt det.
Well, han är ju inte hysterisk hela tiden. Större delen av tiden är han underbar. Vilket är tur. När han är sig själv är han gullig, gosig, rolig, skrattig och säger roliga saker. Han kom en dag med min mascara och sa: "Den här hittade jag på golvet, kvinna!" Ingen vet var han fått det ifrån, men roligt var det. Det finns en hel kista att ösa ur... När han en dag kom springande mot sin moster och skrek: "Jag är den felande länken!!!" Ja, herregud - vad säger man? *skrockar*
Livet är en mystisk grej, eller hur? Det tar vägar man aldrig kunnat ana och leder en framåt. Ibland är vägen rak och tydlig men för det mesta är den kringelkrokig och snårig och man ser ingenting. Och det är väl det som gör det så spännande antar jag. Att man ingenting vet... Nu sitter jag här och funderar över sexåringar - i Januari var jag förtvivlad och trodde att jag inte skulle orka leva. Men jag levde vidare och levde bra. Jag skapade mig någonting bra ur det som var ruiner runtom mig. Och upptäckte att jag klarar mig utmärkt på egen hand och t.o.m. hade roligt. Hade jag inte varit stark och glad ensam så hade jag aldrig kunnat bonda med Poeten eller någon annan över huvudtaget. Det har gått snabbt. Förvånansvärt snabbt. Men jag tror att någon makt starkare än jag ville mig väl. Jag har inte tid att sitta och vänta på bättre tider. Eller som min mamma sa en gång: "Vadå vänta? Vad väntar man på? Någon bättre dag som aldrig kommer, eller?" Så sant som det var sagt!
Var ute med min bror i lördags. Vi var på Garbo i Sumpan av alla ställen man kan gå på. Det var en spännande upplevelse för mig som flyttade från stan när jag kunde börja gå ut. Mina kompisar hade storasyrror vars leg de lånade för att gå på Garbo långt innan de hade åldern inne. Jag hade en bror som var värdelös på just den punkten. Så jag har aldrig någonsin gått på Garbo. Och det kanske är därför jag gått miste om min beskärda del av one-night-stands. Well, där var vi i alla fall och drack drinkar. Och spanade på en tjej till brorsan som jag senare bondade med. Han lämnade sitt telefonnummer på en lapp till henne utan ett ord. Jag tog reda på namn, stjärntecken, bostadsort, att hon hade hund och andra viktiga saker. Jag fixade också hennes telefonnummer. Skitbra. Hoppas att de blir tillsammans eller så. Då kan jag ta åt mig hela äran. Hon var söt som en hel sockerbit. Och människor som har hundar är bra människor.
Nu väntar jag med spänning på kloka råd angående sexåringar. Jag behöver dem. Jag behöver er. Jag har bondat med grabben... Vi är polare - men det är så svårt. Jättesvårt. Inte för att Poeten inte klarar av honom, men jag är ju där. Involverad i högsta grad. Jag kommer att bli religiös den dagen hans trotsålder går över. Yes. I'm telling you.
Måste gå. Måste i säng. I morgon ska jag luncha med mycket gammal vän. Trevligt! Det var länge sedan.
Enligt facebooks vetenskapliga test så är jag judas Priest. Lägger in en låt till er.
Puss&Kram!
/Honung - med nerver av stål?
Ikväll: Brothertime!
Aaaaah, min väninnas lägenhet är tom och sedan mitt hem saknade varmvatten gick jag hit för att duscha och bara... Vara. Så här sitter jag. Dricker lite kaffe, bondar med min bror och bara lever i största allmänhet.
Poeten med son är i Norrland och fiskar och klappar älgar och sånt. Jag har skittråkigt. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att gå ut med min brorsa ikväll. Dricka öl och snacka skit. Han är trevlig att umgås med, även fast vi är olika som natt och dag. Det är konstigt egentligen... Vi är uppväxta i samma familj för guds skull. Men jag tror att han tycker att vi är mer olika än jag tycker. Jag vet att vi är mer lika än han tror. Men olikheterna är stora på det ytliga planet. Jag är vimsig, han är rationell. Jag saknar lokalsinne och han har stenkoll. Han är smart och jag är ett spån när man jämför. Han är fräck, jag är feg. När han ser något som glittrar på gatan är det pengar - när jag gör det är det tuggummipapper.
I vilket fall som helst så är vi syskon och behöver kanske umgås ibland tänkte jag. Och eftersom mina söta väninnor alla är på semester, så... Ja, varför inte?
Många är nyfikna på Poeten. Jomenvisst, det kan man vara. Vi träffades för en fika för att jag tyckte att det verkade vara en bra idé. Sen fikade vi lite till. Och lite till. Sen kom han hem till mig, som den dataguru han är och fixade mitt iTunes. Sen fikade vi lite till. Sen åt vi middag. Och åt middag. Vi åt lite mera middag. Under denna period pratade vi en massa. Våra fikastunder och middagar var inga dejter. Sen gick vi på dejt. Och sen... Hettade det till. Och det var en synnerligen trevlig upplevelse. Nu har vi bestämt oss för att inte tänka för mycket. Nu kör vi! Och ser vad som händer.
Blixten slog inte ner. Det var som ett åskmuller som ger en huvudvärk, för att senare resultera i ett befriande regn som gör luften klarare och får huvudvärken att försvinna. Underbart. Verkligen. Och det är inga tveksamheter. Inga grubblerier. Inga tvivel. Inget jävla velande hit och dit. Det här är en man som vet vad han känner. Han tar mig som jag är. För jag kan aldrig bli någon annan än den jag är och varför skulle jag? Nope, finns inte att jag tänker förändra mig för att förtjäna kärlek. Så, love's what I got for being me. Det är skönt.
Och så gick han där och dog också. Den gode Michael. Jag gillade det han gjorde när han fortfarande var söt. Jag gillade inte det han gjorde sedan han blev knäppare än knäppast. Tur för dagstidningarna och kvällspressen att han dog - för det verkar råda nyhetstorka nu. Så de skriver spaltmeter efter spaltmeter. Och barnpsykologer förfasar sig över att hans dotter gick upp och talade på hans begravning och sedan bröt ihop. Varför verkar de så förvånade för att hon gjorde det? Hon ville själv tala. Och hon bröt ihop för att hennes pappa var död. Vilket normalt barn som helst skulle gjort det. Hade varit mer förvånande om hon inte gjort det tycker jag. Jag hade blivit oerhört förvånad om hans barn inte visat känslor alls. Det är sunt att gråta när folk dör ifrån en. Farmförallt när det är alldeles för tidigt och otroligt oväntat. Vad tycker ni?
Well, jag ska lista ut ett sätt att ta mig till Sumpan, eller om jag ber brorsan komma och hämta mig. Får se. Ska göra mig klar i alla fall och fara iväg.
Jag vill se stadens ljus ikväll.
Puss & Kram!
/Honung
Lite dåligt ljud, men rätt kul följer nedan. När de båda var älskade av alla.
Poeten med son är i Norrland och fiskar och klappar älgar och sånt. Jag har skittråkigt. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att gå ut med min brorsa ikväll. Dricka öl och snacka skit. Han är trevlig att umgås med, även fast vi är olika som natt och dag. Det är konstigt egentligen... Vi är uppväxta i samma familj för guds skull. Men jag tror att han tycker att vi är mer olika än jag tycker. Jag vet att vi är mer lika än han tror. Men olikheterna är stora på det ytliga planet. Jag är vimsig, han är rationell. Jag saknar lokalsinne och han har stenkoll. Han är smart och jag är ett spån när man jämför. Han är fräck, jag är feg. När han ser något som glittrar på gatan är det pengar - när jag gör det är det tuggummipapper.
I vilket fall som helst så är vi syskon och behöver kanske umgås ibland tänkte jag. Och eftersom mina söta väninnor alla är på semester, så... Ja, varför inte?
Många är nyfikna på Poeten. Jomenvisst, det kan man vara. Vi träffades för en fika för att jag tyckte att det verkade vara en bra idé. Sen fikade vi lite till. Och lite till. Sen kom han hem till mig, som den dataguru han är och fixade mitt iTunes. Sen fikade vi lite till. Sen åt vi middag. Och åt middag. Vi åt lite mera middag. Under denna period pratade vi en massa. Våra fikastunder och middagar var inga dejter. Sen gick vi på dejt. Och sen... Hettade det till. Och det var en synnerligen trevlig upplevelse. Nu har vi bestämt oss för att inte tänka för mycket. Nu kör vi! Och ser vad som händer.
Blixten slog inte ner. Det var som ett åskmuller som ger en huvudvärk, för att senare resultera i ett befriande regn som gör luften klarare och får huvudvärken att försvinna. Underbart. Verkligen. Och det är inga tveksamheter. Inga grubblerier. Inga tvivel. Inget jävla velande hit och dit. Det här är en man som vet vad han känner. Han tar mig som jag är. För jag kan aldrig bli någon annan än den jag är och varför skulle jag? Nope, finns inte att jag tänker förändra mig för att förtjäna kärlek. Så, love's what I got for being me. Det är skönt.
Och så gick han där och dog också. Den gode Michael. Jag gillade det han gjorde när han fortfarande var söt. Jag gillade inte det han gjorde sedan han blev knäppare än knäppast. Tur för dagstidningarna och kvällspressen att han dog - för det verkar råda nyhetstorka nu. Så de skriver spaltmeter efter spaltmeter. Och barnpsykologer förfasar sig över att hans dotter gick upp och talade på hans begravning och sedan bröt ihop. Varför verkar de så förvånade för att hon gjorde det? Hon ville själv tala. Och hon bröt ihop för att hennes pappa var död. Vilket normalt barn som helst skulle gjort det. Hade varit mer förvånande om hon inte gjort det tycker jag. Jag hade blivit oerhört förvånad om hans barn inte visat känslor alls. Det är sunt att gråta när folk dör ifrån en. Farmförallt när det är alldeles för tidigt och otroligt oväntat. Vad tycker ni?
Well, jag ska lista ut ett sätt att ta mig till Sumpan, eller om jag ber brorsan komma och hämta mig. Får se. Ska göra mig klar i alla fall och fara iväg.
Jag vill se stadens ljus ikväll.
Puss & Kram!
/Honung
Lite dåligt ljud, men rätt kul följer nedan. När de båda var älskade av alla.
Jag tänkte...
...blogga lite. Men jag får njuta av musik och vin och en ljum sommarkväll. Så jag skiter i det och hör av mig senare.
Poeten spelar Guitar Hero och dansar en lustig dans som han lärt sig i Jönköping efter att ha studerat stadens nattliv. Vi hittade även en schlagerbar. Där hängde alla tatuerade hårdrockare. Vi undrar forfarande varför. De spelade ju Fyra Bugg & en Coca-Cola där och de tatuerade långhåriga människorna fröjdade sig. Det trodde vi aldrig skulle ske, men undrens tid är inte förbi.
Nu - Rödtjut.
Puss & Kram!
/Honung
Dagens Citat:
"Jag ger fan i litteraturen
Jag har ett levande liv"
/Ludde
Poeten spelar Guitar Hero och dansar en lustig dans som han lärt sig i Jönköping efter att ha studerat stadens nattliv. Vi hittade även en schlagerbar. Där hängde alla tatuerade hårdrockare. Vi undrar forfarande varför. De spelade ju Fyra Bugg & en Coca-Cola där och de tatuerade långhåriga människorna fröjdade sig. Det trodde vi aldrig skulle ske, men undrens tid är inte förbi.
Nu - Rödtjut.
Puss & Kram!
/Honung
Dagens Citat:
"Jag ger fan i litteraturen
Jag har ett levande liv"
/Ludde
Den Libanesiske Smålänningen
Honung har blivit med Boyfriend med all önskvärd tydlighet. Poeten kallas han för att han är poet. Inte någon rödvinspimplande fattiglapp i nån dragig vindskupa i Gamla Stan, men poetisk på mycket hög hobbynivå. Visst pimplas det en del rödvin, men inte mer än andra vanliga människor. Som jag t.ex. pimplar gärna rödvin i tid och otid och gärna alla tider. Därmed inte sagt att jag dricker rödvin hela dagarna, nej.
Well, anyway - jag och Poeten befinner oss i detta nu på semester. Vi är i det som vi tänkte skulle vara Västervik, men inte blev det för att det inte fanns någonstans att bo där och därmed begav vi oss till Jönköping i stället. Där är jag nu och det är übermysigt.
Idag begav vi oss ut på stan. Vi skulle ha en BH till mig eftersom jag glömt alla hemma. Det blev inte någon BH. Det blev en kavaj till Poeten. Sen fick jag den briljanta idën att jag skulle klippa mig. Jajjamensan! Och alla som känner mig vet att när jag fått något i skallen så ska det ske på en gång och helst igår.
Sagt och gjort. Och här sitter jag nu och är snygg som en... Som en... Som en Babe, typ. Om man bortser från min söta väninna som klippte mig förra sommaren så är Den Libanesiske Smålänningen som klippte mig idag den bästa frisör jag haft - ever! Vet ni vad det betyder? Vet ni vilken katastrof detta kommer att innebära för min fritid och min plånbok? Jag kommer att ha mycket lite fritid och en mycket tunn plånbok eftersom jag hädanefter måste åka till Jönköping och klippa mig. Men det kanske räcker med Bålsta. Vore himla bra. Ja.
Anledningen till min brist på skrivarambition är att jag varit upptagen. Jag har ju Sims3 i datorn för bövelen! Det är så himla kul! Jag har så roligt att det är rent otroligt. Och eftersom jag både vill spela och umgås med en sexåring ganska frekvent dessutom, så finns det inte mycket tid. Eller ork. Eller tid. Eller ork. Nyhetens behag med Sims3 försvinner förmodligen så småningom. Sexåringen försvinner inte (får man hoppas), så vi får väl se hur det blir med mitt skrivande framöver. Men å andra sidan har jag ju upplevt faser i mitt skrivande i alla år. Honung som sambo och glaaaaaaaaad, Honung som ena halvan i ett distansförhållande, Honung som singel och nu då? Honung lever familjeliv? Den som lever får se... Men det är roligt. Japp.
Semester. Smaka på ordet.... Åååååh... Jag har bara en vecka nu, men får avnjuta tre till i Augusti. Det är underbart! Och jag är glad. Ja, det är jag.
Nu går jag iväg. Vandrar vidare på mitt livs krokiga väg. Ni får fötmodligen höra (läsa) om det.
Förresten så dog min mobil på midsommarafton och alla nummer var sparade i telefonminnet och är borta. Så ni som ännu inte gjort det, skicka jättegärna ett sms med avsändare så att jag kan spara era nummer i min nya mobil. Ok? Ok, då var det avklarat.
Puss&Kram på er.
/Honung
Den Libanesiske Smålänningen Ibrahim is the shit - I'm telling you!
En sommarlåt:
Well, anyway - jag och Poeten befinner oss i detta nu på semester. Vi är i det som vi tänkte skulle vara Västervik, men inte blev det för att det inte fanns någonstans att bo där och därmed begav vi oss till Jönköping i stället. Där är jag nu och det är übermysigt.
Idag begav vi oss ut på stan. Vi skulle ha en BH till mig eftersom jag glömt alla hemma. Det blev inte någon BH. Det blev en kavaj till Poeten. Sen fick jag den briljanta idën att jag skulle klippa mig. Jajjamensan! Och alla som känner mig vet att när jag fått något i skallen så ska det ske på en gång och helst igår.
Sagt och gjort. Och här sitter jag nu och är snygg som en... Som en... Som en Babe, typ. Om man bortser från min söta väninna som klippte mig förra sommaren så är Den Libanesiske Smålänningen som klippte mig idag den bästa frisör jag haft - ever! Vet ni vad det betyder? Vet ni vilken katastrof detta kommer att innebära för min fritid och min plånbok? Jag kommer att ha mycket lite fritid och en mycket tunn plånbok eftersom jag hädanefter måste åka till Jönköping och klippa mig. Men det kanske räcker med Bålsta. Vore himla bra. Ja.
Anledningen till min brist på skrivarambition är att jag varit upptagen. Jag har ju Sims3 i datorn för bövelen! Det är så himla kul! Jag har så roligt att det är rent otroligt. Och eftersom jag både vill spela och umgås med en sexåring ganska frekvent dessutom, så finns det inte mycket tid. Eller ork. Eller tid. Eller ork. Nyhetens behag med Sims3 försvinner förmodligen så småningom. Sexåringen försvinner inte (får man hoppas), så vi får väl se hur det blir med mitt skrivande framöver. Men å andra sidan har jag ju upplevt faser i mitt skrivande i alla år. Honung som sambo och glaaaaaaaaad, Honung som ena halvan i ett distansförhållande, Honung som singel och nu då? Honung lever familjeliv? Den som lever får se... Men det är roligt. Japp.
Semester. Smaka på ordet.... Åååååh... Jag har bara en vecka nu, men får avnjuta tre till i Augusti. Det är underbart! Och jag är glad. Ja, det är jag.
Nu går jag iväg. Vandrar vidare på mitt livs krokiga väg. Ni får fötmodligen höra (läsa) om det.
Förresten så dog min mobil på midsommarafton och alla nummer var sparade i telefonminnet och är borta. Så ni som ännu inte gjort det, skicka jättegärna ett sms med avsändare så att jag kan spara era nummer i min nya mobil. Ok? Ok, då var det avklarat.
Puss&Kram på er.
/Honung
Den Libanesiske Smålänningen Ibrahim is the shit - I'm telling you!
En sommarlåt:
