Utan Ord
Norge. Vad säger man om händelserna i Norge? Man är ju fullständigt mållös. Plötsligt finns inga ord som räcker till för att beskriva vad man känner, hur starkt man känner. Med folket, med de drabbade. Vanmakt, en oförmåga att ta in omfattningen av skadorna. När hela grundvalen för det man trodde på brutalt tagits ifrån en. När trygghet och glädje försvunnit från en genom våld, död och förintelse. Vilka ord räcker? Hur tröstar man ett helt folk som bott i en idyll och naivt trott att ingenting ont kan hända. Någonsin.
Med vilken rätt?
Det är bara för jävligt. Och det är ändå för lite sagt, Det finns helt enkelt inte ord.
Jag har gråtit en del de här dagarna. För orättvisan och för att mänskligheten verkar att fullständigt ha tappat greppet om vad som är viktigt.
Lev och låt leva - vad hände? Respekt för människoliv... Vart har det tagit vägen? Medmänsklighet.
Jag har inga ord.
Nästa gång jag bloggar kommer jag att återgå till mitt vanliga babbel om meningslösheter. För jag har inte längre ord. Så många liv till spillo. Så jävla onödigt.
Jävla värld.
/Honung
Enigma - Return to Innocence
Med vilken rätt?
Det är bara för jävligt. Och det är ändå för lite sagt, Det finns helt enkelt inte ord.
Jag har gråtit en del de här dagarna. För orättvisan och för att mänskligheten verkar att fullständigt ha tappat greppet om vad som är viktigt.
Lev och låt leva - vad hände? Respekt för människoliv... Vart har det tagit vägen? Medmänsklighet.
Jag har inga ord.
Nästa gång jag bloggar kommer jag att återgå till mitt vanliga babbel om meningslösheter. För jag har inte längre ord. Så många liv till spillo. Så jävla onödigt.
Jävla värld.
/Honung
Enigma - Return to Innocence
Ändlöst babbel
Så... Kärleken tog Kidsen och drog till Kreta där de dör av värmeslag vid ett underbart medelhav. Själv är jag i Skåne och njuter av en moders ömma kärlek och tittar på grisar, ankor, höns, gäss, får, getter och kossor. En och anna fjäril och en jävla massa flugor har jag också sett. Min mor är för övrigt proffs på att smälla flugor så att de dör. Själv hinner jag aldrig. De flyger iväg innan jag ens kommit i närheten med en flugsmälla.
När jag kollade efter resor för att kunna ta mig hit från Uppsala så fann jag att det var absolut billigast att flyga. Hur kan det komma sig när man överallt hör om miljön? Varför är tåget i såfall mer än dubbelt så dyrt? Och speciellt när de aldrig kommer i tid och det tar hundra år att komma fram? Jag fattar det inte.
Jag med min skrala plånbok bestämde mig i alla fall för att flyga. När jag kom till Arlanda så köpte jag en Ramlösa på Seven Eleven. Drack upp ungefär hälften och la sen flaskan i min väska. När jag sedermera checkade in så spände snubben vid säkerhetskontrollen ögonen i mig och sa: "Du har en flaska där!" Det var Ramlösan. Jag förklarade att jag inte tänkte kapa planet med den, men det var tydligen irrelevant. Sen råkade jag ha en flaska i handväskan också. Det var min morotsolja från Kreta som jag hade tänkt att använda om solen eventuellt hade behagat skina, för att försöka bli snygg (läs brun). Snubben vid säkerhetskontrollen sa att man bara får ha 100 ml med sig. Flaskan var på 150 ml. Jag förklarade att jag inte hade tänkt att kapa planet med den heller och att jag dessutom hade använt en del så att det bara var 100 ml i flaskan. Men det spelade ju ingen som helst roll för behållaren var på 150 ml. Spelar storleken verkligen någon roll? Tydligen eftersom det var så jävla viktigt... Jag kan få lösa ut den på terminal 5 för en femtiolapp när jag kommer hem. Kanske bättre att be Kärleken köpa en ny till mig när han ändå är på plats.
Nästa vecka är det flyttdags. Jag måste fixa med adressändring, ändra hyresinbetalningarna och andra saker som är av nöd tvunget. Sen flyttar jag från min lya. Känns som jag är klar med den, fast det har varit absolut underbart. Helt enkelt bara så bra. Jag har mått bra där. Riktigt bra. Och stortrivts för att den är så mysig. Den nya lägenheten är inte lika mysig. Ingen lägenhet utan fungerande kakelugn kan någonsin bli lika mysig som min lya. Jag har höjt min standard och mina kriterier vad gäller mysfaktor. Men det kommer att bli ett hem av den nya lägenheten också. Jag kommer att bo närmre Kärleken också. Det är bra, för då har man nära hem när man inte orkar se varandra - om det skulle hända. I vilket fall så slipper jag ha halva bohaget hemma hos honom och dubbel uppsättning av nödvändiga saker. Shampoo, balsam, deodorant, tvål som jag tål och annat som en kvinna behöver i sitt liv.
Jag kommer att ha ett alldeles eget badrum! Det nuvarande har jag delat med mina grannar, vilket resulterat i att jag duschat hos kompisar för det mesta. Kompisar med badkar, för jag tycker det är så skönt att ta ett bad när musklerna och resten av kroppen ömmar efter en lång dag på jobbet. Finns inget bättre sätt att känna sig som en gudinna. Lite musik, kanske lite vin och ett skumbad. Kittlar dödsskönt. Jag kommer inte att ha ett badkar i den blivande lyan, men jag ser ändå fram emot ändlösa dagar av benvaxning, öronrengöring och att få stå i duschen i två timmar om jag vill. Det vill jag sällan men jag gillar möjligheten. Jag har borstat tänder, rengjort äron och annat i mitt nuvarande kök. Ska bli skönt att göra det i ett eget badrum. Mina grannar, alltså Snygga Familjen, har aldrig hindrat mig från något av detta... Men jag är väldigt rädd om mitt privatliv. Det ska vara privat. Jag vet inte när jag blev så integritetsmedveten, men det har blivit mer och mer så. Jag vill inte ens ha folk hemma hos mig. Inte någon längre. Jag kanske blir mer öppen nu. Jag vet verkligen inte.
Men nu ska jag röra på mig. Vädret är skit men det är ju fruntimmersveckan så det var väntat. Jag ska ägna min mage lite uppmärksamhet. Den kurrar,
Skänker en tanke eller tre till Kärleken nere på Kreta. Jag vet att de har det bra, Sol och bad och god mat... Nästa år sticker jag! Jajjamensan, om det så blir det sista jag gör.
Jag har det otroligt bra här i Skåne, inte tu tal om saken, men mitt semesterväder kunde varit bättre. Ja det kan alla hoppa och slå sina piffiga små skinkhalvor på att det kunnat. Men man kan inte få allt, eller hur? Jag är på landet och stortrivs ändå.
Nu går jag och mitt ändlösa babblande är nu till ända.
Puss&Kram!
/Honung.
Den här låten är solsken för mig.
Billy Paul - your song
När jag kollade efter resor för att kunna ta mig hit från Uppsala så fann jag att det var absolut billigast att flyga. Hur kan det komma sig när man överallt hör om miljön? Varför är tåget i såfall mer än dubbelt så dyrt? Och speciellt när de aldrig kommer i tid och det tar hundra år att komma fram? Jag fattar det inte.
Jag med min skrala plånbok bestämde mig i alla fall för att flyga. När jag kom till Arlanda så köpte jag en Ramlösa på Seven Eleven. Drack upp ungefär hälften och la sen flaskan i min väska. När jag sedermera checkade in så spände snubben vid säkerhetskontrollen ögonen i mig och sa: "Du har en flaska där!" Det var Ramlösan. Jag förklarade att jag inte tänkte kapa planet med den, men det var tydligen irrelevant. Sen råkade jag ha en flaska i handväskan också. Det var min morotsolja från Kreta som jag hade tänkt att använda om solen eventuellt hade behagat skina, för att försöka bli snygg (läs brun). Snubben vid säkerhetskontrollen sa att man bara får ha 100 ml med sig. Flaskan var på 150 ml. Jag förklarade att jag inte hade tänkt att kapa planet med den heller och att jag dessutom hade använt en del så att det bara var 100 ml i flaskan. Men det spelade ju ingen som helst roll för behållaren var på 150 ml. Spelar storleken verkligen någon roll? Tydligen eftersom det var så jävla viktigt... Jag kan få lösa ut den på terminal 5 för en femtiolapp när jag kommer hem. Kanske bättre att be Kärleken köpa en ny till mig när han ändå är på plats.
Nästa vecka är det flyttdags. Jag måste fixa med adressändring, ändra hyresinbetalningarna och andra saker som är av nöd tvunget. Sen flyttar jag från min lya. Känns som jag är klar med den, fast det har varit absolut underbart. Helt enkelt bara så bra. Jag har mått bra där. Riktigt bra. Och stortrivts för att den är så mysig. Den nya lägenheten är inte lika mysig. Ingen lägenhet utan fungerande kakelugn kan någonsin bli lika mysig som min lya. Jag har höjt min standard och mina kriterier vad gäller mysfaktor. Men det kommer att bli ett hem av den nya lägenheten också. Jag kommer att bo närmre Kärleken också. Det är bra, för då har man nära hem när man inte orkar se varandra - om det skulle hända. I vilket fall så slipper jag ha halva bohaget hemma hos honom och dubbel uppsättning av nödvändiga saker. Shampoo, balsam, deodorant, tvål som jag tål och annat som en kvinna behöver i sitt liv.
Jag kommer att ha ett alldeles eget badrum! Det nuvarande har jag delat med mina grannar, vilket resulterat i att jag duschat hos kompisar för det mesta. Kompisar med badkar, för jag tycker det är så skönt att ta ett bad när musklerna och resten av kroppen ömmar efter en lång dag på jobbet. Finns inget bättre sätt att känna sig som en gudinna. Lite musik, kanske lite vin och ett skumbad. Kittlar dödsskönt. Jag kommer inte att ha ett badkar i den blivande lyan, men jag ser ändå fram emot ändlösa dagar av benvaxning, öronrengöring och att få stå i duschen i två timmar om jag vill. Det vill jag sällan men jag gillar möjligheten. Jag har borstat tänder, rengjort äron och annat i mitt nuvarande kök. Ska bli skönt att göra det i ett eget badrum. Mina grannar, alltså Snygga Familjen, har aldrig hindrat mig från något av detta... Men jag är väldigt rädd om mitt privatliv. Det ska vara privat. Jag vet inte när jag blev så integritetsmedveten, men det har blivit mer och mer så. Jag vill inte ens ha folk hemma hos mig. Inte någon längre. Jag kanske blir mer öppen nu. Jag vet verkligen inte.
Men nu ska jag röra på mig. Vädret är skit men det är ju fruntimmersveckan så det var väntat. Jag ska ägna min mage lite uppmärksamhet. Den kurrar,
Skänker en tanke eller tre till Kärleken nere på Kreta. Jag vet att de har det bra, Sol och bad och god mat... Nästa år sticker jag! Jajjamensan, om det så blir det sista jag gör.
Jag har det otroligt bra här i Skåne, inte tu tal om saken, men mitt semesterväder kunde varit bättre. Ja det kan alla hoppa och slå sina piffiga små skinkhalvor på att det kunnat. Men man kan inte få allt, eller hur? Jag är på landet och stortrivs ändå.
Nu går jag och mitt ändlösa babblande är nu till ända.
Puss&Kram!
/Honung.
Den här låten är solsken för mig.
Billy Paul - your song
Ok ok ok!
Jag ska berätta. Ville bara ha honom för mig själv ett tag och egentligen vill jag fortfarande ha honom för mig själv och inte hänga ut honom här till allmän beskådan. Men när jag sedan ändrade relationsstatus på nylleboken har kraven ökat. Och jag måste berätta om vem han är, hur han är och stjärntecken och hela jävla balunsen. Han är inte där. Han vägrar konsekvent. Han kommer antagligen att vägra tills den dagen han dör, men man vet ju aldrig.
De flesta når en dag en punkt då motståndet är försvagat och man ger vika för det allmänna trycket. Det är nästan så numera att man knappt bryr sig om att lära känna folk... Man friendar varandra på facebook och så lär man känna dem där. Är de inte aktiva så blir man nästan lite sur och lämnad med en känsla av otillfredsställd nyfikenhet.
Men det ska inte handla om facebook nu. Det ska ju handla om Honom. Har haft en tids bryderier med vad jag ska ge honom för alias, eller smeknamn, välj själv. Har fortfarande inte något som är klockrent. Inget namn som med ett ord kan beskriva vem han är. (Å andra sidan beskriver inte mitt eget alias heller vem jag är. Det är ett ord ur en engelsk låt som är direkt översatt till svenska. Inte särskilt genomtänkt utan snarare ett ögonblicks ingivelse och det har nu varit jag i över tio år.)
Mina relationer har alltid haft namn. I tidernas begynnelse var det "Visselkungen". De var så självklart då, eftersom karln ständigt visslade. Sedan blev det "Skalman", vilket också föll sig helt naturligt. Han blev verkligt och heligt förbannad (eller i alla fall ett riktigt surkart) om något hindrade honom eller om någon störde honom när han sovklocka ringde. Sedan blev det "Poeten". Han skrev dikter, så det säger sig väl självt. Sedan blev det "Tiger". Det bara var så och då fick det bli så. Sedan blev det ingen mer.
Nu... Har det blivit.
Han ger en inte rosor. Så om man är otroligt romantiskt lagd, så är han inte rätt kille. Han är helt rätt för mig, eftersom jag tycker om praktiska män. Och praktisk är vad han är. Nej, man får inga rosor. I stället får man ett busskort i gåva. I mina ögon är det minst sjutton gånger mer romantiskt än alla rosor i världen. För med ett busskort kan man åka och hälsa på hur mycket och hur ofta man vill och det var nog det som var syftet. Visst är blommor trevligt, men busskort är trevligare.
Sedan har jag fått en nyckel. Det smäller så högt att min bästis sa "Grattis" till mig. Att få en nyckel till en mans hem betyder att man är välkommen. Man är välkommen att dela det som är hans. Hans hem, hans borg och hans liv. Sånt får mig att börja gråta av rörelse. För det är bannemej romantiskt.
Han är pappa till två fina grabbar.
Den ena är mindre och originell. Han går sina egna vägar, helt klart. Han är killen som inte vill spela gitarr på Kommunala Musikskolan, som alla andra. Nej, han spelar i stället saxofon. Han vill inte ha beiga chinos som alla andra... Chinos ska det förvisso vara för det är modernt, men de ska vara lila. Han är redan vid 11 års ålder en riktig brudmagnet.
Den andra är 16... Han är liksom bara... Tonåring. Säger inte så mycket om man inte ställer en direkt fråga. Han är för övrigt klok som en uggla. Om man verkligen lyssnar så hör man hur hans hjärna spinner i 200 och när han sedan tar till orda så klappar jag händerna inombords i ren och skär förtjusning. Jag myser som om jag hade gjort han själv liksom. Någon annan har gjort grovjobbet åt mig och jag är ett fragment i kidsens liv. Men jag nöjer mig med det. Jag är ett lyckligt fragment och kan jag bara ge dem lite positivt tänkande och lite glädje och kräva att de diskar, så är det bra så.
Nu var det Han. Det skulle handla om Honom. Kidsen är en del av honom och de måste nämnas naturligtvis. Men Han är..
Han är en man som planterar Lavendel på balkongen. Med andra blommor som är icke namngivna. Till Valborg ska de vara planterade. Om de inte är planterade då, så tror jag att hans cirklar är rubbade för evigt. Jag vet inte, men han säger att de måste vara planterade till Valborg, för så har det alltid varit. Han har för övrigt gröna fingrar.
Han lagar mat. God mat. Fast han är rädd för salt.
Han är väldigt omtänksam. Han är otroligt mån om att jag ska ha det bra, må bra och njuta av livet. Jag känner att jag kan säga mitt hjärtas mening till honom dessutom. Jag säger vad jag känner och vill att han ska förstå, vilket han jämt gör. Och det, mina vänner, är ett jävla mirakel. Det händer att han vet precis vad jag behöver och vill säga utan att jag sagt något. Det är en ordlös kommunikation som man sällan finner. Vi tänker ofta på samma saker. Likadant. Och jag blir lika häpen varenda gång han säger något och jag precis tänkt samma sak. Jag fattar det inte.
Men jag blir långrandig känner jag.. Han är vattuman. Jag som själv är tvilling känner mig lättad.
Jag ska gå nu... Men jag tror att jag funnit det rätta namnet. Det är inte speciellt originellt, det är många som kalla de sina för det. Det kanske är banalt, men det är helt enkelt bara så det är... Han är Kärleken. Och då får det bli så.
Lägger ut en låt som betyder mycket för honom.
Puss&Kram!
/Honung - glad som en sparv.
Varsågod Älskling.
Who wants to live forever - Queen
De flesta når en dag en punkt då motståndet är försvagat och man ger vika för det allmänna trycket. Det är nästan så numera att man knappt bryr sig om att lära känna folk... Man friendar varandra på facebook och så lär man känna dem där. Är de inte aktiva så blir man nästan lite sur och lämnad med en känsla av otillfredsställd nyfikenhet.
Men det ska inte handla om facebook nu. Det ska ju handla om Honom. Har haft en tids bryderier med vad jag ska ge honom för alias, eller smeknamn, välj själv. Har fortfarande inte något som är klockrent. Inget namn som med ett ord kan beskriva vem han är. (Å andra sidan beskriver inte mitt eget alias heller vem jag är. Det är ett ord ur en engelsk låt som är direkt översatt till svenska. Inte särskilt genomtänkt utan snarare ett ögonblicks ingivelse och det har nu varit jag i över tio år.)
Mina relationer har alltid haft namn. I tidernas begynnelse var det "Visselkungen". De var så självklart då, eftersom karln ständigt visslade. Sedan blev det "Skalman", vilket också föll sig helt naturligt. Han blev verkligt och heligt förbannad (eller i alla fall ett riktigt surkart) om något hindrade honom eller om någon störde honom när han sovklocka ringde. Sedan blev det "Poeten". Han skrev dikter, så det säger sig väl självt. Sedan blev det "Tiger". Det bara var så och då fick det bli så. Sedan blev det ingen mer.
Nu... Har det blivit.
Han ger en inte rosor. Så om man är otroligt romantiskt lagd, så är han inte rätt kille. Han är helt rätt för mig, eftersom jag tycker om praktiska män. Och praktisk är vad han är. Nej, man får inga rosor. I stället får man ett busskort i gåva. I mina ögon är det minst sjutton gånger mer romantiskt än alla rosor i världen. För med ett busskort kan man åka och hälsa på hur mycket och hur ofta man vill och det var nog det som var syftet. Visst är blommor trevligt, men busskort är trevligare.
Sedan har jag fått en nyckel. Det smäller så högt att min bästis sa "Grattis" till mig. Att få en nyckel till en mans hem betyder att man är välkommen. Man är välkommen att dela det som är hans. Hans hem, hans borg och hans liv. Sånt får mig att börja gråta av rörelse. För det är bannemej romantiskt.
Han är pappa till två fina grabbar.
Den ena är mindre och originell. Han går sina egna vägar, helt klart. Han är killen som inte vill spela gitarr på Kommunala Musikskolan, som alla andra. Nej, han spelar i stället saxofon. Han vill inte ha beiga chinos som alla andra... Chinos ska det förvisso vara för det är modernt, men de ska vara lila. Han är redan vid 11 års ålder en riktig brudmagnet.
Den andra är 16... Han är liksom bara... Tonåring. Säger inte så mycket om man inte ställer en direkt fråga. Han är för övrigt klok som en uggla. Om man verkligen lyssnar så hör man hur hans hjärna spinner i 200 och när han sedan tar till orda så klappar jag händerna inombords i ren och skär förtjusning. Jag myser som om jag hade gjort han själv liksom. Någon annan har gjort grovjobbet åt mig och jag är ett fragment i kidsens liv. Men jag nöjer mig med det. Jag är ett lyckligt fragment och kan jag bara ge dem lite positivt tänkande och lite glädje och kräva att de diskar, så är det bra så.
Nu var det Han. Det skulle handla om Honom. Kidsen är en del av honom och de måste nämnas naturligtvis. Men Han är..
Han är en man som planterar Lavendel på balkongen. Med andra blommor som är icke namngivna. Till Valborg ska de vara planterade. Om de inte är planterade då, så tror jag att hans cirklar är rubbade för evigt. Jag vet inte, men han säger att de måste vara planterade till Valborg, för så har det alltid varit. Han har för övrigt gröna fingrar.
Han lagar mat. God mat. Fast han är rädd för salt.
Han är väldigt omtänksam. Han är otroligt mån om att jag ska ha det bra, må bra och njuta av livet. Jag känner att jag kan säga mitt hjärtas mening till honom dessutom. Jag säger vad jag känner och vill att han ska förstå, vilket han jämt gör. Och det, mina vänner, är ett jävla mirakel. Det händer att han vet precis vad jag behöver och vill säga utan att jag sagt något. Det är en ordlös kommunikation som man sällan finner. Vi tänker ofta på samma saker. Likadant. Och jag blir lika häpen varenda gång han säger något och jag precis tänkt samma sak. Jag fattar det inte.
Men jag blir långrandig känner jag.. Han är vattuman. Jag som själv är tvilling känner mig lättad.
Jag ska gå nu... Men jag tror att jag funnit det rätta namnet. Det är inte speciellt originellt, det är många som kalla de sina för det. Det kanske är banalt, men det är helt enkelt bara så det är... Han är Kärleken. Och då får det bli så.
Lägger ut en låt som betyder mycket för honom.
Puss&Kram!
/Honung - glad som en sparv.
Varsågod Älskling.
Who wants to live forever - Queen
