Dygd: Generositet

Att vara generös betyder att ge. Man ger pengar, saker, mat, kärlek, tid...

Den största generositeten är att ge av sig själv och sin tid utan att förvänta sig något tillbaka. Det är generositet som heter duga! Jag tycker att någon som ger mig av sig själv och kanske lite mat och värme och kärlek och kaffe är generös. Ja, det tycker jag. Den största gåvan man kan få....

Mina vänner är generösa. De ger mig god energi. Och de har den senaste tiden kuskat hela Uppland runt för min skull. De har gett mig mat och värme och kärlek och öppnat sina hem och sina hjärtan för mig. Sådan generositet har jag aldrig tidigare upplevt och aldrig i livet ens förväntat mig.

Gästvänlighet är också generositet. Om jag besöker släktingar i Grekland så kan jag inte ta dem alla (de är inte så många) på en och samma dag. Om jag inte vill äta ihjäl mig vill säga. Vem du än besöker i Grekland, släkting eller ej, så tvingar de dig att äta. Och de ger dig sin sista ostkant om det skulle vara så. Är du gäst, så är du gäst. Äta ska du. Basta!

Hade en intenetbuddy från England en gång. Fick ett mail en dag där han berättade  att han skulle komma till Sverige den och den dagen och kunde jag möta honom vid stationen den och den tiden? Jodå, sagt och gjort. När jag väl träffat honom och vi käkat lite ringde jag hem till min boyfriend och sa att jag inte visste vad jag skulle göra med denne stackars smått förvirrade engelsman och frågade om det gick bra att ta med honom hem? Jodå, med hem kom han. Han hade aldrig träffat mer generösa människor i hela sitt liv sa han... Som bjuder hem en total främling och ger honom mat och en skön soffa att sova i. Vi blev vänner för livet.

Skalman är generös. Han ger en sin tid, ett öra och goda råd. Han gav mig en massa saker också. För att han kunde. För att han ville. Har sällan eller aldrig varit mer bortskämd rent materiellt. Han hjälpte mig med hyran, han köpte mat och han fixade och donade. Jo, han är generös. Han var generös med kramar också. När han var hemma.

Jag själv försöker vara generös. Jag ger när jag kan. Min tid kan jag ge till den som förtjänar den. Ett öra, en axel att gråta ut mot, mitt hjärta och god energi. Pengar har jag inte mycket, men jag ger om jag kan. Det är inte alltid lätt att vara generös. Men att försöka räcker ganska långt tror jag.

Tack för mig för nu. Återkommer när jag åter har tid. Jag är ledig i helgen!!!! Kan ni fatta vilken gudomlig lycka det är? Lyx. Gimme more!!

Puss & Kram!

/Honung

Många frågar var namnet Honungsbullen kommer ifrån... När jag i tidernas begynnelse skulle välja nick så hade jag denna på hjärnan och på repeat dessutom. *pekar neråt*




Dygd: Enkelhet

(Jag längtar verkligen tills jag kommer till synderna... Det är ju sånt man faktiskt sysslar med: Fåfänge, frosseri o.s.v.)

Ok enkelhet.

Att uppskatta enkla saker i livet är en gåva. Ett enkelt leende, en fika på stan, en varmkorv med en god vän, att ta en promenad. Enkla saker som kan förgylla tillvaron avsevärt.

Att vara en enkel männsika tror jag är att vara anspråkslös. Man har inte så stora krav på livet och komplicerar inte saker i onödan. Man lever enkelt. Man behöver inte heller alla prylar som alla tror att man behöver och man behöver inga stora planer eller stora drömmar. Man låter livet gå sin gilla gång och är näjd med det enkla.

Jag skulle vilja ha ett enkelt liv. Men faktum är att jag inte är särskilt anspråkslös. Jag vill ha allt. Och lite till. Hela sagan med prins och allt. Och jag vill verkligen vinna ett par miljoner på lotto och jag vill ha ett hus vid havet i Grekland. Allt säger jag ju.

Faktum är också  att jag  är anspråkslös på ett annat sätt. Jag uppskattar enkelheten i kärleken t.ex. Alltså: Jag älskar dig. Du älskar mig. Då kör vi! Sen att det med tiden kan bli ganska komplicerat är en helt annan historia... Men kärleken är egentligen för enkel för att analyseras sönder och stötas och blötas. Bara leva i det i all enkelhet räcker gott.

Enkelheten i att kunna sitta tyst tillsammans med någon är något underbart och något man ska uppskatta till dess fulla värde.

En enkel gest från någon som visar att han eller hon bryr sig... Det behöver inte vara svårt - inga storslagna gester eller stora ord behövs.

Små saker i tillvaron. En kopp kaffe, en bra film, våfflor, varma tofflor och en glad hund. Enkelhet. Småsaker.

Jag har stora drömmar. Jag har planer för hur mitt liv ska se ut... Om jag bara lär mig att hålla det enkelt, så kommer det att gå bra. Så bra.

Keep it simple.

Enkelhet kan vara en massa olika saker. Olika för olika människor. Olika saker beroende på i vilket sammanhang man tänker på det. Ikväll skrev jag det första som föll mig in bara. Och vad som menas med att det är en dygd är nog... Eh... att man ska leva enkelt helt enkelt. Sluta jaga efter pengar, berömmelse eller status.

Men jag vill fortfarande ha allt. I all enkelhet.

"Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen!"

Nu går jag för jag är trött. Men glad. Ja.

/Honung




Dygd: Civilkurage

Enligt Wikipedia:
"Att ha Civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen."

Civilkurage är något alla vill ha. Det är en dygd och får en människa att känna sig ridderlig. Men hur många vågar egentligen? Jag skulle själv gärna ha mer civilkurage och det kanske jag har, men utan att vara medveten om det. Det beror på att jag ofta säger mitt hjärtas mening och precis vad jag tycker och tänker utan att tänka efter före. Men det är inget medvetet val och det försätter mig ibland i obehagliga situationer. En del kallar mig modig, men eftersom jag själv inte väljer, så skulle jag snarare kalla det en aning dumt.

De flesta förknippar civilkurage med att ingripa om man t.ex. ser en misshandel ute på gatan, eller ett försök till våldtäkt eller dylikt. Men hur många vågar göra det egentligen? Risken finns ju att man själv blir utsatt för våld. Vad skulle du själv göra om du såg något ute? Skulle du ingripa?

Civilkurage förknippas med mod. Mod att stå emot orättvisor.

Hur många klagar på sitt jobb, på sin chef och missförhållanden på jobbet? Jag känner få som inte gör det. Men sen när det blir personalmöte så säger ingen någonting. En enda kanske har mod att säga det alla pratar om och klagar på, men resten säger ingenting. Det är total brist på civilkurage. Sköt di själv och skit i andra - det är alltför mycket sånt i vårt samhälle.

I Sverige utdelas priser för visat civilkurage. Läs mer om det här.

Vad mer kan jag skriva om det? Jag beundrar verkligen människor som vågar säga sin mening, ingripa vid orättvisor, våld, rasism, mobbing och annat hemskt som händer. Utan att tänka på eventuella konsekvenser.

Som jag sa, jag skulle själv vilja ha mer. Mer mod, mer godhet och mer glöd.

Med detta lämnar jag nu in.

/Honung




Dygd: Trohet

Dagens dygd är trohet. Trohet är en självklarhet i min värld. Då menar jag trohet mot min partner. Jag tror varje gång jag älskar någon att han är den sista jag kommer att ligga med någonsin och jag är nöjd med det. Att vara otrogen finns överhuvudtaget inte på kartan för mig.

Men trohet är inte bara trohet mot en partner. Trohet är något som man även visar sina vänner. Vem som helst, som är min vän, kan räkna med att jag finns där om de skulle behöva mig. Och speciellt efter den senaste tidens turbulens i mitt liv, då mina vänner visat mig en oerhörd trohet och de har funnits där i vått och torrt - hela tiden.

Vad som däremot inte är lika självklart för alla är att vara sig själv trogen. Att vara trogen sitt hjärta, sina ideal, sina egna värderingar... Att följa linjen i sin hand. Inte heller jag har följt vad min magkänsla sagt. Jag har inte alltid gått dit mitt hjärta sagt mig att jag ska gå. Och att inte vara trogen sig själv är det värsta brott man kan begå.

Om man är sig själv trogen behöver man inte ångra sig. För då har man gjort det som varit rätt vid just den tidpunkten i livet. Själv brukar jag försöka göra det som känns rätt och lyssna på mig själv, men det är inte det lättaste. Att vara sig själv trogen kan ofta innebära att offra trygghet och bekvämlighet eller att såra någon och därmed kanske även sig själv. Det kan innebära obekväma förändringar och att slå in på en väg man varken har karta eller kompass till. Att lyssna inåt och att vara trogen sig själv är en smärtsam, lång och ensam resa. Men behöver det vara så?

Nej, det behöver det inte.

Personligen är jag trogen min kärlek, min familj, mina vänner och min blogg.

Det är nu dags för mig att vara trogen mig själv, men jag vill inte göra den resan ensam. Jag behöver uppmuntran, stöd och glada tillrop. Jag behöver massor av kärlek.

Mitt hjärta säger mig nu att jag ska söka njutning. Kroppslig, gastronomisk, musikalisk och själslig njutning. Om jag gör det så är jag mig själv trogen.

Jag började redan ikväll med att ta ett bad och få mina ögonbryn och mitt hår fixat. Kroppslig njutning och själslig dessutom. Min roomie vet precis vad en kvinna behöver. För min kroppsliga njutning saknas bara en läcker (Skal)man. Jag lider stor brist på den sortens njutning.  Men vad ska man göra? Det är bara att lida ut det och se på Brad Pitt så mycket det går i brist på annan pitt inom räckhåll.

Var dig själv trogen. Var även dina vänner trogen. De växer inte på trän.

Vad tänker du på när du hör ordet trohet? Själv tycker jag att det är ett vackert ord.

Bye för nu! Puss & Kram!

/Honung

Suverän låt! *pekar neråt*

 

Dygd: Artighet

Ok, då börjar jag med temabloggande dåra. Jag ska skriva om dygder (och synder). Den franske universitetsprofessorn och filosofen André Comte-Sponville har tagit fram en lista på dygder, som är typ 18 stycken.

Den första är artighet.

Artighet är indeed en dygd. Men är man artig av naturen eller är det ett tecken på god uppfostran? Och vem har bestämt vad som är artigt? Artighet för mig är vanlig omtanke. Man håller upp dörren för folk, man reser sig upp för äldre damer på bussen och man hjälper folk i största allmänhet. Det är också att ta i hand på folk man träffar första gången och ha ögonkontakt. Och om någon håller upp en dörr för mig, så är det artigt att säga tack.

På jobbet är jag artig hela dagarna. Jag tar inte i hand på kunderna, men jag hjälper dem på och av med kläder, tillhandahåller skohorn och håller upp dörrar.

Vad kan man egentligen säga om artighet, mer än att de flesta människor är det? De som inte är det anser man vara ohyfsade, ouppfostrade och otrevliga i största allmänhet.

Artighet är ett tecken på respekt för andra människor i sin omgivning. Sen finns det de som är artiga på ett gammaldags vis. Om man går på restaurang med en man så kanske han håller ut stolen åt en och öppnar bildörrar och sånt. Om man inte känner mannen i fråga, så blir man nästan misstänksam av sånt. Personligen tycker jag att det är rätt trevligt att bli behandlad som en dam... Speciellt som jag har ganska god kontakt med min inre bitch och vet att jag kan klara mig alldeles utmärkt utan att folk håller ut stolar åt mig.

Eftersom jag är kvinna, så kan jag bara skriva ur mitt kvinnliga perspektiv. En del kvinnor tycker inte om att bli behandlade som damer, för de anser att det är ett tecken på att ses som svaga. Ingen behöver hålla upp dörren för en stark kvinna, eller öppna bildörrar, hålla ut stolar eller hjälpa dem av eller på med kappor och dylikt. Själv vet jag att jag är stark, men jag behöver inte visa det i alla situationer här i livet. Jag tycker ändå att det är trevligt att slippa få en dörr i ansiktet. Och att bli behandlad som den Gudinna jag faktiskt är. Yes.

Nu måste jag gå till jobbet och jag återkommer en annan dag när jag har tid.

Igår lyckades jag somna ganska tidigt av ren utmattning. Var nära att somna i soffan där hunden låg tryckt emot mig. Sen gick jag och borstade tänderna och grejade. Varpå jag blev pigg och var vaken ytterligare en timme eller så. Men det är stor skillnad på att sova fyra timmar jämfört med sex timmar. Ja. Så idag är jag piggare. Skönt.

Bye för nu!

/Honung - Håller upp dörrar i Tillvaron


RSS 2.0