Hur gör man?

Jag känner en pojke som är 6 år. Han är så gullig så att man vill äta upp honom. Utom när han inte är det. Vad gör man med ett barn som har en stark vilja, är envis som en åsna och har ett hett temperament (som en hel italienare, minst) och dessutom är i den värsta trotsåldern? Ett barn som under hysteriska skrik vägrar äta. Och som blir ännu mer hysterisk när man hotar med att slänga hans mat?  En sån liten grej som att äta sig mätt ger upphov till hysteri och man är färdig för mental service. Inte till barnet. Till sig själv. Det kan vara vad som helst från att vägra äta mat till att skrika sig hes för att man inte får gå ut och cykla när det är läggdags. Jag är inte mamma. Jag vet inte vad man gör. Jag har själv gått in i detta och nu vill jag veta hur man ska göra.

Vad gör/gjorde ni med era sexåringar? Sexåringar verkar uppenbarligen ha fel på öronen. Och om de inte har fel på dem så har de en avstängningsknapp som de använder när föräldrar och andra vuxna pratar. Stackars Poeten tror att han är en dålig pappa för att grabben blir hysterisk när han inte får sin vilja fram. Jag vet att så inte är fallet. Poeten har en stubin som är flera mil lång och tålamod som en ängel och ett avundsvärt lugn.  Han borde förses med en gloria. Min stubin är betydligt kortare. Jag själv var också hysterisk då och då när jag var 6 år. Det minns jag, men jag minns inte vad de vuxna gjorde åt det.

Well, han är ju inte hysterisk hela tiden. Större delen av tiden är han underbar. Vilket är tur. När han är sig själv är han gullig, gosig, rolig, skrattig och säger roliga saker. Han kom en dag med min mascara och sa: "Den här hittade jag på golvet, kvinna!" Ingen vet var han fått det ifrån, men roligt var det. Det finns en hel kista att ösa ur... När han en dag kom springande mot sin moster och skrek: "Jag är den felande länken!!!" Ja, herregud - vad säger man? *skrockar*

Livet är en mystisk grej, eller hur? Det tar vägar man aldrig kunnat ana och leder en framåt. Ibland är vägen rak och tydlig men för det mesta är den kringelkrokig och snårig och man ser ingenting. Och det är väl det som gör det så spännande antar jag. Att man ingenting vet... Nu sitter jag här och funderar över sexåringar - i Januari var jag förtvivlad och trodde att jag inte skulle orka leva. Men jag levde vidare och levde bra. Jag skapade mig någonting bra ur det som var ruiner runtom mig. Och upptäckte att jag klarar mig utmärkt på egen hand och t.o.m. hade roligt. Hade jag inte varit stark och glad ensam så hade jag aldrig kunnat bonda med Poeten eller någon annan över huvudtaget. Det har gått snabbt. Förvånansvärt snabbt. Men jag tror att någon makt starkare än jag ville mig väl. Jag har inte tid att sitta och vänta på bättre tider. Eller som min mamma sa en gång: "Vadå vänta? Vad väntar man på? Någon bättre dag som aldrig kommer, eller?" Så sant som det var sagt!

Var ute med min bror i lördags. Vi var på Garbo i Sumpan av alla ställen man kan gå på. Det var en spännande upplevelse för mig som flyttade från stan när jag kunde börja gå ut. Mina kompisar hade storasyrror vars leg de lånade för att gå på Garbo långt innan de hade åldern inne. Jag hade en bror som var värdelös på just den punkten. Så jag har aldrig någonsin gått på Garbo. Och det kanske är därför jag gått miste om min beskärda del av one-night-stands. Well, där var vi i alla fall och drack drinkar. Och spanade på en tjej till brorsan som jag senare bondade med. Han lämnade sitt telefonnummer på en lapp till henne utan ett ord. Jag tog reda på namn, stjärntecken, bostadsort, att hon hade hund och andra viktiga saker. Jag fixade också hennes telefonnummer.  Skitbra. Hoppas att de blir tillsammans eller så. Då kan jag ta åt mig hela äran. Hon var söt som en hel sockerbit. Och människor som har hundar är bra människor.

Nu väntar jag med spänning på kloka råd angående sexåringar. Jag behöver dem. Jag behöver er. Jag har bondat med grabben... Vi är polare - men det är så svårt. Jättesvårt. Inte för att Poeten inte klarar av honom, men jag är ju där. Involverad i högsta grad. Jag kommer att bli religiös den dagen hans trotsålder går över. Yes. I'm telling you.

Måste gå. Måste i säng. I morgon ska jag luncha med mycket gammal vän. Trevligt! Det var länge sedan.

 Enligt facebooks vetenskapliga test så är jag judas Priest. Lägger in en låt till er.

Puss&Kram!

/Honung - med nerver av stål?


Kommentarer
Postat av: Brorsan

Lugnt syrran, låt grabben vara, han äter när han är hungrig, och äter han inte så dör han inte av att hoppa över en måltid. Det gjorde inte du iaf ;-)

2009-07-16 @ 11:26:46
Postat av: Malin B

Ja du... Jag har ju haft sexåring i huset två gånger om. Maten har vi aldrig gjort någon stor affär av här. Man äter bäst man vill när mat serveras.

Sedan gäller "Lagt kort ligger". Att de vuxna i huset är överens är a och o. Inte en chans att "deala". Så ett argument till varje "nej", varför i hela friden får man inte... (vad det nu är).

Äh, jag har nog inga råd att ge, annars brukar det vara mycket lättare att ge råd till andra. ;)

2009-07-16 @ 18:03:59
URL: http://malinbayard.blogg.se/
Postat av: Linda

Som Malin skrev, har du sagt en sak så är det det som gäller. Ändra dig inte bara för att få lugn i huset. 6-åringar gör så, de testar gränser, så mycket det går. Kanske testar han ditt tålamod? Du är ju rätt ny i hans liv, och även om ni är polare, så vill han nog se vad du går för.

Och vill de inte äta, så svälter de inte ihjäl sig själva frivilligt... Det har inte jag varit med om i alla fall..

2009-07-16 @ 18:11:35
URL: http://chagak.blogg.se/
Postat av: Maria

Fast jag själv har en 6- åring, och vet precis vad du pratar om, så finns det inga färdiga svar.

Men här är några punkter som jag har som... Tja, om inte regler så åtminstone saker att ha i bakhuvudet när det är som värst =)

# "Älska mig mest när jag förtjänar det som minst, för då behöver jag det som bäst". Tänker att det ibland är så, för barnen. Det tycker nog också det är jobbigt att liksom ha för mycket känslor för sin kropp

# Deala inte med rutiner. Sömn så mycket de behöver, och frukost lunch och middag på bestämda tider. Godis på lördagar. Vissa galenhets- utbrott, åtminstone hos min egen 6- åring, handlade nog mer om trötthet och sockerchock än något annat

# Kör "Tvärtemot- principen": Om barnet skriker, prata då med så låg röst som möjligt tillbaka. Barnet måste då vara tyst för att höra vad du säger. Funkar lika bra på en skolklass =)



Jaaaa du. Kommer inte på något mer just nu, men tro mig, det finns en uppsjö med smarta tips att ta till när barnen är som mest arga och galna. Vi hörs någon dag så kan du få några fler, om du vill =)



Fast föresten, glömde den viktigaste: # Var trygg i förvissningen att barnen älskar DIG precis som du är. Trots är ju faktiskt ingenting annat än gränstestning, och de testar det bara med dem de älskar. Få barn är ju galna mot ICA- kassörska eller bekants kusin eller liknande.



PUSS på dig!!!

2009-07-16 @ 22:27:53
URL: http://babydarling.blogg.se/
Postat av: Lena Boström

Så mång kloka råd o speciellt från babydarling. Och som sagt: barnen svälter inte ihjäl! testa gränser det gör man först o främst hemma bland vänner o fam. som älskar en o som man älskar. Och det säger jag, 52 årig 4-barnsmamma: TA STRIDERNA PÅ DETTA PLAN! Det kommer en tonårstid åsså. TA DOM STRIDERNA OCKSÅ! Så får vi trygga barn med bra värderingar och som vet att dom är älskade över allt på jorden.

Kram!

2009-07-17 @ 12:00:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0