Synd: Avund

Att känna avund måste vara en av de mänskligaste känslor som finns. I Bibeln är det en dödsynd.

Men kan avund vara en drivkraft som driver oss framåt eller är det bara destruktivt?

För min egen del kan det vara en drivkraft. Jag kan vara avundsjuk på saker som folk har och då är det en drivkraft för mig att skaffa mig det, som jag tror att jag ska bli lyckligare av. Jag kan också vara avundsjuk på hur någon ser ut och tänka: "Jag skulle också vilja se ut sådär". Eftersom det inte är något jag kan göra något åt, så brukar jag inte ödsla onödig energi på att avundas just det. Det brukar bara vara en tanke som flyger förbi.

Avund och missunnsamhet är två skilda saker. Missunnsamhet är destruktivt i min  värld. Att missunna andra är en destruktiv känsla som lämnar en bitter och kall. Varför ska man missunna andra att ha saker eller tillstånd som är bra för dem? Om folk mår bra blir världen mycket skönare att bo i. Jag tror att jag ganska sällan är missunnsam. Jag brukar unna folk att ha det bra. Men jag unnar mig själv det mer.

Avund grundar sig på att man tror att andra människor är så himla lyckliga hela tiden. Därför vill man ha det de har. Och när man strävat efter och fått det man så hett eftertraktat, så märker man att man inte blev lyckligare.

Det pratas om den legendariska svenska avundsjukan i tid och otid. Man är avundsjuk på grannen som har en finare bil, större grill, nyrenoverat kök, snyggare man/fru o.s.v. Men vad jag undrar är: är det så himla svenskt egentligen? Känner de inte så i andra länder också? Eller egentligen i hela världen? Vad tror du?

Jag brukar också vara avundsjuk på folk som är riktigt bra på någonting. Som att spela ett instrument, sjunga, måla eller baka fantastiska rabarberpajer. Men jag skulle kunna lära mig att spela ett intstrument om jag verkligen ville. Då är avund en drivkraft för mig. Jag kan också göra en fantastisk rabarberpaj om jag verkligen vill (men en äppelpaj har jag lyckats bränna). Ja, folk som har verklig talang kan jag avundas riktigt mycket faktiskt. Inte för att jag missunnar dem det för det är ju bra för dem. Men jag vill också kunna saker.

Min avund är en drivkraft som ger mig energi att lära mig mer och att skaffa mig saker som andra har. Blir jag verkligen lycklig av det? Det vat jag inte. Men jag lär mig kanske något på vägen.

Alla de sju dödssynderna är egentligen mänskliga känslor. I nästa inlägg kommer det nog ytterligare en synd. Roligare än dygderna, för i synderna kan man känna igen sig. Dygderna är jättebra att tillämpa, men visst är det roligare med frosseri än med måttlighet, som är en av dygderna? Jo, det är det bannemej, även om man som svensk alltid tycker att lagom är bäst. Inte vet jag, jag är både grek och finne och skiter i lagom. Jag vill ha allt.

Tack för mig denna natt. Våren närmar sig och jag bara väntar på att få sluta frysa någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid.

/Honung - Not a sinner nor a saint


RSS 2.0