Honungsbullen

"Du är en klippa" sa han. "Jag känner mig som ett sandkorn" svarade jag. "Om du är ett sandkorn, så är du i så fall ett sandkorn som jag har plockat upp på en väldigt fin strand och har med mig i min ficka alltid" sa han till mig.  "Då är det inte så illa" sa jag. "Jag är hellre ett sandkorn i din ficka än grus i din sko."

Ibland är jag en klippa att luta sig emot. Det är sant. Ibland är jag ett sandkorn i någons ficka, så liten att jag nästan inte ens syns. Ibland är jag grus i någons sko. Ibland har jag svårt att avgöra vilket.

"Smekmånaden" med Gizmo är över. Nu har han i två hela dagar provocerat mig till bristningsgränsen. Jag försöker vara en klippa, men förvandlas till ett sandkorn. Och jag vet inte vad jag ska göra. Muta, hota eller tejpa upp honom på väggen, göra mohikanfrilla på han och kittla han tills han kiknar? Jag har börjat läsa en föräldrabok. Hur det är med plastföräldrar, hur andra gör med sina sexåringar (som allihopa är lika provocerande tydligen) och annat som kan vara bra att veta. Jag har aldrig varit förälder... Hur ska jag veta? Jag har varit barnvakt åt min brors barn när de varit både fyra, fem och sex och äldre. Men dem lånar man ju bara. Och de åker hem så småningom och driver sina föräldrar till vansinne. Nu är jag plötsligt i en vuxenroll och "mamma" på sätt och vis eftersom Gixmo saknar en mor. Sin mor.

Igår var jag tvungen till bestraffningar. Dels att han inte ska få göra det han helst av allt vill göra och tjatar om hela tiden (att spela spel på min dator) på tre hela dagar. Och det tog skruv... För när vi sen blev sams igen så var jag stark och konsekvent. Jag gav inte efter när han frågade. Och nu räknar han timmarna tills han får spela spelet. Och tjatar inte. Han vet vad som gäller. Den andra bestraffningen började med ett hot. "Om du fortsätter att sparka grus på oss och vårt fika så går jag härifrån" (efter att uppreade gånger ha bett honom att inte sparka grus såklart). Och han fortsatte, så jag gick därifrån. Och kom inte tillbaka. Det är lätt att ge efter när han blir ledsen och gråter hjärtskärande, men jag var stark. Och kände mig som ett ynkligt sandkorn.

Hur ska jag annars bete mig? En vacker dag så lyssnar han inte och gör något farligt. Det oroar mig mycket. Det faktum att han är ett busfrö och sex år - ja det kan man ta. Och det måste han få vara. Men om han struntar i vad man säger och gör sig själv eller andra illa, då blir det jobbigt. Väldigt jobbigt.

Gnäller jag för mycket? Tja, so be it i så fall. Jag har ingen annan ventil just nu. Vem ska jag annars dela allt det här med om inte med er, som varit med mig i lyckorus och i djupaste förtvivlan? Ni är mina klippor. Skrivandet min ventil, så att jag kan bena ut situationer och komma på lösningar. Sån är jag. Och vill man inte läsa, så låter man helt enkelt bli.

Jag snackar såklart med Poeten, som nästan aldrig blir arg, men ibland måste ha en liten stund för sig själv för att andas. För att inte brista. Och de stunderna är kanske lättare för honom att få nu när jag finns. Jag behövde en sån stund igår när jag lämnade poet och unge och fika och allt och bara gick. Jag mediterade i några minuter. Det räcker att försvinna några minuter till en plats där man trivs och andas djupt, så blir man lugn igen. Innan jag mediterade trodde jag att jag skulle behöva Sobril. Men visste att meditationen skulle hjälpa. Så meditation is the shit. Sen blev allt lättare.

Jag säger i alla fall såhär: Gizmo på morgonen kompenserar allt. Att höra Gizmo skratta kompenserar allt. Och Gizmo på kvällen innan läggdags är guld. (Om han har bestämt sig för att gå och lägga sig utan bråk när man säger att det är dags alltså.) Hans gos och kramar och slängkyssar när han backar mot sitt rum borde man filma. På morgonen kan han gosa i tio minuter när jag vaknat. Jag brukar vara i koma ju, men han väcker så fint och försiktigt så att det är alldeles... Alldeles gudomligt. Detta gott folk är bonding på hög nivå. Och att han provocerar mig till min absoluta bristningsgräns får jag väl se som en kärleksförklaring också, som jag fått förklarat för mig.

Nu ska jag spela Sagan om Ringen med Poeten. Some serious kick ass gaming alltså!

Ok, vi säger väl så.

Ert Sandkorn i Tillvaron!

/Honung