If Tomorrow Never Comes
Jag har tappat bort mina ord. Nu låter jag dem komma bara. De som jag hittar får jag försöka sätta ihop till några begripliga meningar. Jag vet inte hur, men jag ska försöka.
Allt jag skrivit i den här bloggen har hela tiden handlat om mig. Mitt liv, mna känslor, mina tankar. Det är en egotripp och ett sätt att ventilera. Som terapi. De som läst och läser får naturligtvis tycka och tänka vad de vill, men jag kan inte utgå ifrån någon annan än mig själv. eller hur?
Jag har inte ord att beskriva vad jag känner. Det händer att jag brister ut i gråt helt oväntat och utan förvarning. Bara sådär kommer tårarna och det känns som jag ska kvävas. Det har hänt att de inte bara runnit - de har sprutat. På riktigt. Rakt ut. Jag brukar kunna kontrollera dem annars, men inte nu. Så länge jag är på jobbet och träffar folk, så går det lättare. Men sen, när jag är ledig och ensam kommer tankarna. Och tårarna. Inte hela tiden längre, men det kan räcka med en sång, ett ord eller någon obetydlig bagatell...
Ingenting har lämnats osagt. Allt reddes ut medan tid var. Luften var klar och man var trygg med det.
Hon brukade läsa den här bloggen. Läste vartenda ord och hon förstod även det som stod mellan raderna. Hon fattade alltid allting. Hur jag kände och hur jag tänkte. Begrep utan att jag behövde förklara allt hela tiden. Gav råd om man frågade efter det. Gav fan i att ge dem om man inte frågade. Inte för att hon var rädd för att säga vad hon tyckte... Hon hade starka åsikter och var envis som en åsna på gott och ont.
Min mor gick bort den 30:e December.
Jag tänkte ringa henne idag och så slog det mig att jag inte kan det. Jag var på väg. Satt med telefonen och tänkte ringa för att jag hade tid idag och skulle verkligen behöva prata med henne. Har lite saker jag skulle vilja säga henne och undrar över. Lite vilse i tillvaron för närvarande och smått förvirrad och hade behövt hennes råd, för hon kände mig utan och innan. Och jag kan inte längre. Tanken är svindlande. Skrämmande. Hon försvann ut i evigheten och här sitter jag och önskar inget annat än att bara få växla några ord. Bara några ord som kan guida mig i någon riktning. För jag fattar ingenting av det här livet.
Hon gick bort i sömnen. Hon var förvirrad de sista dagarna. Hon trodde att hennes föräldrar var där, så hon hade ingen ångest. Hon var inte rädd och hon kände sig inte ensam. Lugnt och stilla drog hon sitt sista andetag och hjärtat slutade slå. Och så var hon borta. Från det ena ögonblicket till det andra.
Jag träffade henne de sista dagarna hon levde. Hon hann fylla 66 år. Två dagar senare dog hon.
Ingenting har lämnats osagt. Den sista gången jag pratade med henne i telefon sa jag till henne att jag älskade henne. Jag sa det inte så ofta, men jag är glad att jag sa det den gången. Jag visste inte att det var den sista gången, men kanske anade jag det någonstans djupt inom mig. Jag vet inte varför, men det kändes viktigt just då att få det sagt.
Jag är trots allt glad att vi hann prata igenom saker och ting. Saker som hänt, hur det har varit. En mor och dotter-relation är aldrig enkel. Men det blev enkelt när vi väl hade pratat om allt.
Nu får man lära sig leva med sorgen och saknaden. Har inte ord att beskriva hur det känns. Men jag håller nog ihop. Om jag någon gång brister, så finns det människor runt omkring mig som hjälper mig att limma ihop mig. Men smärtan är konstant coh saknaden oändlig. Nästan outhärdlig.
De som visat stöd och deltagande är oerhört många. De har ringt skrivit och kramat och funnits där. Till dem har jag bara ett ord och det är inte nog. Men ordet är: Tack.
Säg till dina nära att du älskar dem. Vem vet vad som händer i morgon?
/Honung
If Tomorrow Never Comes - Ronan Keating
Allt jag skrivit i den här bloggen har hela tiden handlat om mig. Mitt liv, mna känslor, mina tankar. Det är en egotripp och ett sätt att ventilera. Som terapi. De som läst och läser får naturligtvis tycka och tänka vad de vill, men jag kan inte utgå ifrån någon annan än mig själv. eller hur?
Jag har inte ord att beskriva vad jag känner. Det händer att jag brister ut i gråt helt oväntat och utan förvarning. Bara sådär kommer tårarna och det känns som jag ska kvävas. Det har hänt att de inte bara runnit - de har sprutat. På riktigt. Rakt ut. Jag brukar kunna kontrollera dem annars, men inte nu. Så länge jag är på jobbet och träffar folk, så går det lättare. Men sen, när jag är ledig och ensam kommer tankarna. Och tårarna. Inte hela tiden längre, men det kan räcka med en sång, ett ord eller någon obetydlig bagatell...
Ingenting har lämnats osagt. Allt reddes ut medan tid var. Luften var klar och man var trygg med det.
Hon brukade läsa den här bloggen. Läste vartenda ord och hon förstod även det som stod mellan raderna. Hon fattade alltid allting. Hur jag kände och hur jag tänkte. Begrep utan att jag behövde förklara allt hela tiden. Gav råd om man frågade efter det. Gav fan i att ge dem om man inte frågade. Inte för att hon var rädd för att säga vad hon tyckte... Hon hade starka åsikter och var envis som en åsna på gott och ont.
Min mor gick bort den 30:e December.
Jag tänkte ringa henne idag och så slog det mig att jag inte kan det. Jag var på väg. Satt med telefonen och tänkte ringa för att jag hade tid idag och skulle verkligen behöva prata med henne. Har lite saker jag skulle vilja säga henne och undrar över. Lite vilse i tillvaron för närvarande och smått förvirrad och hade behövt hennes råd, för hon kände mig utan och innan. Och jag kan inte längre. Tanken är svindlande. Skrämmande. Hon försvann ut i evigheten och här sitter jag och önskar inget annat än att bara få växla några ord. Bara några ord som kan guida mig i någon riktning. För jag fattar ingenting av det här livet.
Hon gick bort i sömnen. Hon var förvirrad de sista dagarna. Hon trodde att hennes föräldrar var där, så hon hade ingen ångest. Hon var inte rädd och hon kände sig inte ensam. Lugnt och stilla drog hon sitt sista andetag och hjärtat slutade slå. Och så var hon borta. Från det ena ögonblicket till det andra.
Jag träffade henne de sista dagarna hon levde. Hon hann fylla 66 år. Två dagar senare dog hon.
Ingenting har lämnats osagt. Den sista gången jag pratade med henne i telefon sa jag till henne att jag älskade henne. Jag sa det inte så ofta, men jag är glad att jag sa det den gången. Jag visste inte att det var den sista gången, men kanske anade jag det någonstans djupt inom mig. Jag vet inte varför, men det kändes viktigt just då att få det sagt.
Jag är trots allt glad att vi hann prata igenom saker och ting. Saker som hänt, hur det har varit. En mor och dotter-relation är aldrig enkel. Men det blev enkelt när vi väl hade pratat om allt.
Nu får man lära sig leva med sorgen och saknaden. Har inte ord att beskriva hur det känns. Men jag håller nog ihop. Om jag någon gång brister, så finns det människor runt omkring mig som hjälper mig att limma ihop mig. Men smärtan är konstant coh saknaden oändlig. Nästan outhärdlig.
De som visat stöd och deltagande är oerhört många. De har ringt skrivit och kramat och funnits där. Till dem har jag bara ett ord och det är inte nog. Men ordet är: Tack.
Säg till dina nära att du älskar dem. Vem vet vad som händer i morgon?
/Honung
If Tomorrow Never Comes - Ronan Keating
