Honungsbullen

Jahaja... Så har jag en ledig fredag och sitter i söta väninnans lägenhet i lugn och ro. Och har lite tid över.

Igår kollade jag på en lägenhet. En underbar lägenhet. Laura Ashley-tapeter och så himla fiiiiint alltihopa. Jag vill HA den. Jag VILL ha den. Så snälla mina (få) läsare - be era böner, dansa era danser, håll era tummar... Gör nånting, bara ni tror att det hjälper. Snälla? Jag får besked i början på nästa vecka. Låt det bli ett ja.

Egentligen vill jag ha en tvåa mitt i city med ett gigantiskt kök och ett stort badrum med jacuzzi och tvättmaskin och sånt. Gärna fler rum om jag kunde få städhjälp. Jag vill ha en man som dyrkar marken jag går på, men ändå går sin egen väg och har egna mål att nå. Som aldrig gnäller om jag vill träffa en väninna och dricka bubbel en hel kväll och vältra mig i romantiska komedier med henne. Som jag gjorde igår kväll. Eller kanske ännu hellre en man som vill dricka bubbel med mig och vältra sig i romantiska komedier tillsammans med mig. Och tycka att det är rolgt. Han ska älska mig så inihelvete. Till och med en stressig morgon då jag lämnar mina myskläder på badrumsgolvet och kutar runt som en galning och kanske svär en och annan ramsa på finska.

Men nu har jag ingen man. Och ingen tvåa med ett gigantsikt kök och jacuzzi mitt i city finns att skåda på den här sidan av livet. Och då ber jag för en lägenhet med Laura Ahshley-tapeter och allt i stället. Tills min fina tvåa eller trea eller sjurummare, inklusive städhjälp, kommer flygande i en rasande fart. Eller inte.

När jag fick min hett efterlängtade lön så köpte jag mitt svindyra läppstift. Det är verkligen svindyrt, men det är också det perfekta läppstiftet. Dior. Alltså, jag kan inte jobba utan läppstift och detta är det enda jag vill ha. Färgen är perfekt, konsistensen, doften... Allt är perfekt. Och jag tappade bort det. Blott tre dagar efter att jag köpt det. Jag grät nästan blod. Och gick sedan och köpte mig ett nytt. Jag måste bara ha det för att mitt liv ska vara komplett.

En man föstår inte detta. En del gör det men de flesta fattar inte. Jag hade en sån diskussion med en man häromdagen. Han sa: "Om man behöver ett schampoo så köper man ett schampoo och om man behöver en tvål så köper man en tvål." Jag hävdar att det inte är så. Man måste hitta ett schampoo som passar ens hår. Jag kan t.ex. inte använda volymschampoo för då står mitt hår åt alla håll och absolut inte åt något håll som jag vill. En del schampoon får jag mjäll av. Och jag får mjäll av mjällschampoo. Jag kan inte använda vilken tvål som helst heller. En del är jag allergisk mot och andra torkar ut mig så jag ser ut som ett jävla russin. Har inte män de här problemen?

Det är likadant med smink. Jag som de flesta andra kvinnor har tonvis. Men det är väldigt få saker jag verkligen använder. Jag använder en ögonskugga, en mascara och ett läppstift. Nu måste jag hitta en perfekt foundation. Den här mannen jag diskuterade med säger att det finns tusen märken av smink och tusen olika produkter av varje märke. Ja, det är sant och man måste gå igenom en hel del för att hitta det som är perfekt för en. Eller hur? Det finns tusentals kvinnor och det finns något för var och en.

Han undrade lite stilla varför det är så? Varför finns det en så stor marknad för sånt? Jag har verkligen inget svar på det. Det är bedrövligt - men jag vet verkligen inte. Media? Supermodeller? Reklam? Ett behöv av att göra det bästa av det naturen gett en? Jag vet inte (otroligt nog). Är det någon av er som vet?

Jag vet bara att jag personligen gärna har lite smink och speciellt på vintern när jag är trött och glåmig. Jag vill känna mig lite finare än jag är och, ja.. Så är det. Och jag lägger gärna lite extra pengar på smink som passar just mig.

Well, jag tänker avlägsna mig. Glöm inte att be till den goda Lägenhetsguden. Och glöm inte att ta hand om er. Och allt det där, ni vet.

Ikväll är det Idol och jag tänker käka ostbågar och dricka rödtjut och heja järnet.

Puss&Kram!

/Er egen Honung i Tillvaron.


Ååååååååh Ozzy!!!!!!!