Det som var
Så blev det ett nytt år och ett nytt decennium dessutom. Det decennium som var har innehållit mycket. Vad händer i en människas liv på tio år? I mitt liv hände det en del...
Jag inledde millenniet med att iförd paljettklänning och högklackat sjunga "Öppna Landskap" på ett däck på en finlandsbåt i Mariehamn. Då var jag 27 och fantastisk. Jag hade varit tillsammans med min dåvarande i knappt ett år och vi levde ett roligt liv. Det var fester, mycket kompisar och alla möjliga aktiviteter.
Jag började blogga i Juni 2000. När jag väl börjat så kunde jag inte sluta. Jag uppdaterade nästan dagligen i fem år. FEM år! Hur kan man ha så mycket att säga i fem år? Men jag hade det och sa det. Skrev så tangentbordet glödde. Det finns numera samlat i två pärmar. Fem år i två pärmar... Det är vad som är kvar. Men i dessa pärmar finns det mesta av det jag gjorde, tänkte på och läste i tidningen. Jag lämnade aldrig ut mig fullständigt. De som läste den bloggen kände en del av mig. Den delen jag valde att visa.
Via bloggen fick jag några vänner för livet. Några av dem har jag än idag inte ens träffat irl, men de är likväl vänner. Det var några som man hade en närmare kontakt med och de lärde känna mer av mig. Dem visade jag det som jag inte lämnade ut i bloggen. Och idag är de fortfarande mina vänner.
Livet var lätt och enkelt. Jag bodde på vischan i en jättefin lägenhet, med världens bästa granne (som aldrig klagade på hög musik och fester). Vi hade en liten tomt med äppelträd, vinbärsbuskar och en fin hammock. Lätt och enkelt. Det var skönt att leva.
Jag har flugit luftballong. Innan det riskerade jag livet i Fritt Fall två gånger på Grönan för att öva mig inför luftballongfärden. Första gången övade jag på höjden. Andra gången övade jag inför en eventuell stört. Jag var jätterädd båda gångerna. När jag väl flög luftballong så var det bara härligt. Den störtade inte. För övrigt så tackar jag min bror med familj för luftballongfärden.
Jag har vandrat runt på GeKås i Ullared utan att behöva stå en enda minut i någon kö i väntan på att få komma in och spendera mina pengar. Inte en minut. Spatserade bara in och handlade. Det kanske blir så när man inte tar en Ullaredsbuss från Världens Ände, utan utgår från vänners hus i Falkenberg i stället? Inte vet jag. Jag kommer ihåg att vi speciellt fokuserade på julsaker. Prydnader, ljus, julgransfot... Detta var i November och vi skulle fira vår första jul som par. Vi handlade mycket. Vi skulle inte ha köpt hälften så mycket om vi inte handlat på GeKås. Inte ens en tredjedel. Men jul blev det i huset.
Jag har kokat knäck åt husmössen. Hundra knäck ställde vi upp på vinden för att de skulle svalna. I en kartong för säkerhets skull. När vi skulle hämta dem fanns det sex stycken kvar och alla var avgnagda. Fem år senare hittade min sambo en knäck i en gammal stövel. Någon avliden mus hade nog stöveln som förråd.
Jag har hånglat med fem vargar på Kolmården. Herregud, vilken upplevelse. Alla borde göra det. Speciellt de som inte gillar vargar. Jag har svårt att tänka mig att en varg har ätit upp en hel mormor och en rödluva. När man har träffat dem en gång så förstår man att mormödrar inte står som favorit på menyn. Inte rödluvor heller.
Jag har utan framgång försökt att bli gravid. Jag har suttit på sjukhus, darrande och rädd och blivit utredd. Jag har legat i gynstolar, blivit kollad med ultraljud och därefter blivit ipumpad hormoner. Herregud. Det var hormoner så de sprutade ur öronen på en. Jag har varit i klimakteriet, puberteten (en gång till - fy faan) och jag har varit lite gravid också. Det har tagits ut ägg medan jag hög som ett hus fnittrat och babblat hysteriskt på en brits. Det har lagts in befruktade ägg och jag har förbjudits att cykla på ett tag. Det blev inget, trots att jag undvek att cykla. Under den här hormontiden hade jag ingen att prata med och idag förstår jag inte hur jag orkade. Jag gick dessutom upp i vikt. Jag kände inte igen mig själv i spegeln och blev deppig av det. Började träna.
Sen inträffade en katastrof. Jag blev efter sju år lämnad för en annan kvinna. Det var fritt fall. Det kom som en total chock för mig. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att min sambo skulle göra något sådant. Att man träffar någon annan händer väl. Men att man i månader lever dubbelliv... I månader. Jag flyttade så snart jag kunde, rasade i vikt - 18 kilo. Mitt BMI visade på undernäring. När jag började äta normalt efter typ 3 veckor, så hände ingenting. Jag gick inte upp ett hekto. Alla som känner mig vet att jag äter rejält. Mycket. Jag älskar mat. Men ingenting hände. All min energi gick åt till att kliva upp ur sängen och gå till jobbet. När jag var ledig sjönk jag ner. Jag gick inte upp i vikt på flera år. (Tvärtom gick jag ner ytterligare fyra kilo några år senare när jag en påsk drabbades av lunginflammation.)
Så småningom repade jag mig. Jag träffade min nuvarande bästis. Jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan henne. Hur klarade jag mig innan? Faktum är att jag inte klarade mig särskilt bra innan. Hennes inträde i mitt liv fick mig att se saker på ett helt annat sätt. Nya vägar och ett nytt ljus. Hon har lärt mig så mycket och hon lärde mig dessutom att jag var värd någonting. Jag var 35 och återigen fantastisk.
Så jag träffade en ny man som jag var beredd att satsa på. Jag hade lärt mig tillit. Det var på nyårsafton 2007-2008. Vad som hände sedan kan alla som vill läsa om här i bloggen.
Inte mycket blev som man hade tänkt sig. Men det var ett bra decennium överlag. Jag har lärt mig mycket. Och om man inte lever och lär så finns det ingen större mening eller hur?
Jag har varit på Kreta några gånger. Jag har varit på andra ställen i Grekland. Jag har varit i Turkiet. Jag har varit på Mallorca. Men den mest minnesvärda resan var nog till Luxemburg. Det är så oväntat och ovanligt som semestermål. Dessutom var det i Luxemburg jag åt den godaste Mousaka jag ätit i hela mitt liv! För övrigt fanns det överhuvudtaget väldigt god mat där. Jag lyckades gå vilse där också, snubbla en del och gå in i saker mer än vanligt. Det var så fint där att jag var beredd att lämna allt och flytta dit.
Well, på senare år har min självuppbyggda tillit fått sig några törnar. Den tillit jag hade byggt upp var skörare än jag anade. Det har drabbat andra oförtjänt utan att jag kunnat göra mycket åt det.
Det har funnits många fina människor i mitt liv. Många som har hjälpt mig och stöttat mig. Delat min glädje och min sorg. Funnits där, som jag också har funnits för. En del har kommit och gått. En del har stannat kvar. Några har en speciell plats i mitt hjärta. En del har jag träffat via den här bloggen - ni vet vilka ni är. En del har jag aldrig träffat fysiskt, men en del andra bloggarehar jag varit på en hysteriskt rolig kryssning med för inte så länge sen.
Well, jag har flyttat fyra gånger under förra decenniet.
Med detta lämnar jag allt det gamla bakom mig.
Jag har inlett detta decennium med att flytta - igen. Jag har ett nytt liv, ett nytt hem och en ny Honung ska byggas upp - återigen. Någonstans har jag förlorat mig själv, men detta ska bli mitt år. Jag ska vara 37 och fantastisk. Jag ska fylla 38 och vara fantastisk. Fabulös är ordet.
Bannemej, om det ska bli till sista blodsdroppen så må det vara hänt.
Jag har också blivit djupt förälskad i en sexåring... Jag ska vara fantastisk för honom. Och för mig själv.
Puss & Kram!
/Honung - I Nya Hemmet
Well, vargavinter... Så jävla kallt.
"Give me endless summer. Lord, I fear the cold...."
Jag inledde millenniet med att iförd paljettklänning och högklackat sjunga "Öppna Landskap" på ett däck på en finlandsbåt i Mariehamn. Då var jag 27 och fantastisk. Jag hade varit tillsammans med min dåvarande i knappt ett år och vi levde ett roligt liv. Det var fester, mycket kompisar och alla möjliga aktiviteter.
Jag började blogga i Juni 2000. När jag väl börjat så kunde jag inte sluta. Jag uppdaterade nästan dagligen i fem år. FEM år! Hur kan man ha så mycket att säga i fem år? Men jag hade det och sa det. Skrev så tangentbordet glödde. Det finns numera samlat i två pärmar. Fem år i två pärmar... Det är vad som är kvar. Men i dessa pärmar finns det mesta av det jag gjorde, tänkte på och läste i tidningen. Jag lämnade aldrig ut mig fullständigt. De som läste den bloggen kände en del av mig. Den delen jag valde att visa.
Via bloggen fick jag några vänner för livet. Några av dem har jag än idag inte ens träffat irl, men de är likväl vänner. Det var några som man hade en närmare kontakt med och de lärde känna mer av mig. Dem visade jag det som jag inte lämnade ut i bloggen. Och idag är de fortfarande mina vänner.
Livet var lätt och enkelt. Jag bodde på vischan i en jättefin lägenhet, med världens bästa granne (som aldrig klagade på hög musik och fester). Vi hade en liten tomt med äppelträd, vinbärsbuskar och en fin hammock. Lätt och enkelt. Det var skönt att leva.
Jag har flugit luftballong. Innan det riskerade jag livet i Fritt Fall två gånger på Grönan för att öva mig inför luftballongfärden. Första gången övade jag på höjden. Andra gången övade jag inför en eventuell stört. Jag var jätterädd båda gångerna. När jag väl flög luftballong så var det bara härligt. Den störtade inte. För övrigt så tackar jag min bror med familj för luftballongfärden.
Jag har vandrat runt på GeKås i Ullared utan att behöva stå en enda minut i någon kö i väntan på att få komma in och spendera mina pengar. Inte en minut. Spatserade bara in och handlade. Det kanske blir så när man inte tar en Ullaredsbuss från Världens Ände, utan utgår från vänners hus i Falkenberg i stället? Inte vet jag. Jag kommer ihåg att vi speciellt fokuserade på julsaker. Prydnader, ljus, julgransfot... Detta var i November och vi skulle fira vår första jul som par. Vi handlade mycket. Vi skulle inte ha köpt hälften så mycket om vi inte handlat på GeKås. Inte ens en tredjedel. Men jul blev det i huset.
Jag har kokat knäck åt husmössen. Hundra knäck ställde vi upp på vinden för att de skulle svalna. I en kartong för säkerhets skull. När vi skulle hämta dem fanns det sex stycken kvar och alla var avgnagda. Fem år senare hittade min sambo en knäck i en gammal stövel. Någon avliden mus hade nog stöveln som förråd.
Jag har hånglat med fem vargar på Kolmården. Herregud, vilken upplevelse. Alla borde göra det. Speciellt de som inte gillar vargar. Jag har svårt att tänka mig att en varg har ätit upp en hel mormor och en rödluva. När man har träffat dem en gång så förstår man att mormödrar inte står som favorit på menyn. Inte rödluvor heller.
Jag har utan framgång försökt att bli gravid. Jag har suttit på sjukhus, darrande och rädd och blivit utredd. Jag har legat i gynstolar, blivit kollad med ultraljud och därefter blivit ipumpad hormoner. Herregud. Det var hormoner så de sprutade ur öronen på en. Jag har varit i klimakteriet, puberteten (en gång till - fy faan) och jag har varit lite gravid också. Det har tagits ut ägg medan jag hög som ett hus fnittrat och babblat hysteriskt på en brits. Det har lagts in befruktade ägg och jag har förbjudits att cykla på ett tag. Det blev inget, trots att jag undvek att cykla. Under den här hormontiden hade jag ingen att prata med och idag förstår jag inte hur jag orkade. Jag gick dessutom upp i vikt. Jag kände inte igen mig själv i spegeln och blev deppig av det. Började träna.
Sen inträffade en katastrof. Jag blev efter sju år lämnad för en annan kvinna. Det var fritt fall. Det kom som en total chock för mig. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att min sambo skulle göra något sådant. Att man träffar någon annan händer väl. Men att man i månader lever dubbelliv... I månader. Jag flyttade så snart jag kunde, rasade i vikt - 18 kilo. Mitt BMI visade på undernäring. När jag började äta normalt efter typ 3 veckor, så hände ingenting. Jag gick inte upp ett hekto. Alla som känner mig vet att jag äter rejält. Mycket. Jag älskar mat. Men ingenting hände. All min energi gick åt till att kliva upp ur sängen och gå till jobbet. När jag var ledig sjönk jag ner. Jag gick inte upp i vikt på flera år. (Tvärtom gick jag ner ytterligare fyra kilo några år senare när jag en påsk drabbades av lunginflammation.)
Så småningom repade jag mig. Jag träffade min nuvarande bästis. Jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan henne. Hur klarade jag mig innan? Faktum är att jag inte klarade mig särskilt bra innan. Hennes inträde i mitt liv fick mig att se saker på ett helt annat sätt. Nya vägar och ett nytt ljus. Hon har lärt mig så mycket och hon lärde mig dessutom att jag var värd någonting. Jag var 35 och återigen fantastisk.
Så jag träffade en ny man som jag var beredd att satsa på. Jag hade lärt mig tillit. Det var på nyårsafton 2007-2008. Vad som hände sedan kan alla som vill läsa om här i bloggen.
Inte mycket blev som man hade tänkt sig. Men det var ett bra decennium överlag. Jag har lärt mig mycket. Och om man inte lever och lär så finns det ingen större mening eller hur?
Jag har varit på Kreta några gånger. Jag har varit på andra ställen i Grekland. Jag har varit i Turkiet. Jag har varit på Mallorca. Men den mest minnesvärda resan var nog till Luxemburg. Det är så oväntat och ovanligt som semestermål. Dessutom var det i Luxemburg jag åt den godaste Mousaka jag ätit i hela mitt liv! För övrigt fanns det överhuvudtaget väldigt god mat där. Jag lyckades gå vilse där också, snubbla en del och gå in i saker mer än vanligt. Det var så fint där att jag var beredd att lämna allt och flytta dit.
Well, på senare år har min självuppbyggda tillit fått sig några törnar. Den tillit jag hade byggt upp var skörare än jag anade. Det har drabbat andra oförtjänt utan att jag kunnat göra mycket åt det.
Det har funnits många fina människor i mitt liv. Många som har hjälpt mig och stöttat mig. Delat min glädje och min sorg. Funnits där, som jag också har funnits för. En del har kommit och gått. En del har stannat kvar. Några har en speciell plats i mitt hjärta. En del har jag träffat via den här bloggen - ni vet vilka ni är. En del har jag aldrig träffat fysiskt, men en del andra bloggarehar jag varit på en hysteriskt rolig kryssning med för inte så länge sen.
Well, jag har flyttat fyra gånger under förra decenniet.
Med detta lämnar jag allt det gamla bakom mig.
Jag har inlett detta decennium med att flytta - igen. Jag har ett nytt liv, ett nytt hem och en ny Honung ska byggas upp - återigen. Någonstans har jag förlorat mig själv, men detta ska bli mitt år. Jag ska vara 37 och fantastisk. Jag ska fylla 38 och vara fantastisk. Fabulös är ordet.
Bannemej, om det ska bli till sista blodsdroppen så må det vara hänt.
Jag har också blivit djupt förälskad i en sexåring... Jag ska vara fantastisk för honom. Och för mig själv.
Puss & Kram!
/Honung - I Nya Hemmet
Well, vargavinter... Så jävla kallt.
"Give me endless summer. Lord, I fear the cold...."
Kommentarer
Postat av: ninjan
Du är fabulös honung! Glöm aldrig det!
Du har varit med om otroligt mycket, mer än de flesta andra skulle klara av. Jag tycker du är jättestark för se var du är nu! Nu har du chansen med ny kula! Jag tror på karma och jag tror det är din tur nu, det är ditt decennium nu!
Massssssa fabulösa kramar!
Postat av: M från nu
Du är redan fabulös OCH fantastisk!!!! Vi ska bara lära dig att se det själv oxå!
2010 blir fantastiskt!!!
Postat av: Maria
Har nu läst hela inlägget, i lugn och ro. Levt mig in i. Blivit en smula tårögd av sorg. Blivit en smula tårögd av lycka. Åh, om det är någon som förtjänar stora, härliga, FABULÖSA, lyckliga saker och stunder så är det du.
Love you, vännen! Tusen kramar och du vet väl om att du är värdefull? Puss!!
Trackback
