Det ska inte vara så!
Tack för att du läser. Jag kommer aldrig att få många läsare på den här bloggen. Det är för att jag uppdaterar så sällan och inte håller på med att lägga ut bilder på dagens outfit och sådana saker. Folk gör det, ni vet. De tar bilder på sin lunch, sin hund, sina barn och sina kläder och lägger ut på bloggen. Jag gör inte det. Min passion är att skriva, inte att visa upp mig för hela mänskligheten. Om man vill göra det så lägger jag mig inte i det. Det är upp till var och en, men det är inte min grej. Och om jag hade haft barn så är jag inte säker på att jag lagt ut dem på internet. Inte för att jag inte skulle älskat dem - tvärtom. Människor måste få välja själva. Barn har inte den möjligheten.
Jag uppdaterar så sällan för att jag är fullt upptagen med att leva. När jag skriver måste dessutom inspirationen finnas. Jag måste vara i rätt sinnesstämning, ha rätt musik och tankar. Jag har alltid en tanke när jag sätter mig. Men det är inte alltid ursprungstanken hamnar på pränt. Jag sätter mig vid datorn och bara låter det komma. Det som kommer är det jag tänker på och känner just i det ögonblicket. Utan närmare eftertanke så låter jag det flöda. Jag läser aldrig igenom mina alster heller innan jag lägger ut dem. Det är därför slarvfel får stå kvar. Jag slinter på tangenterna. Jag tror inte att jag någonsin kommer att helt vänja mig vid tangentbord.
Alla vill veta hur julen var. Konstigt att folk ser mig som någon sorts Moder Teresa bara för att jag var i kyrkan några timmar och hjälpte till med jullunch för dem som inget har. Det var hemlösa och ensamma människor där. Jag hjälpte till med att förbereda mat och sedan satt jag och pratade med människor. Spred lite glädje och var social helt enkelt. Jag fick höra om ett par livsöden. Och jag fick höra saker som t.ex. "Man vet inte när man får äta nästa gång." Jag hjälpte en psykiskt funktionshindrad dam att skaffa färdtjänst och vinkade av henne. Hon kramade mig hårt och länge. Hon var inte hemlös men otroligt ensam och antagligen inte rik på något sätt.
Detta har fått mig att tänka. "Man vet inte när man får äta nästa gång". Ska vi ha det så? Ska vi verkligen ha det så i Sverige år 2011? Ska det vara så att t.ex.Pressbyrån kastar säckvis med överblivna bullar och smörgåsar varje dag, när hemlösa och hungriga människor finns precis utanför deras dörr? Mataffärer, restauranger, bagerier... Alla kastar de massor av mat.
Så jag har bestämt mig. Jag vet inte exakt hur men jag ska starta en organisation som delar ut mat till människor som inte har råd att äta. Det kan vara vem som helst. Vad jag vill uppnå med detta är att mätta några magar. Jag vill inte att en man ska behöva tigga pengar till en kopp kaffe, bara för att få lite värme efter en natt av 25-gradig kyla, utan tak över huvudet. Jag vill inte att en ensam mamma eller pappa ska behöva sitta i sin ensamhet och undra varifrån de ska få mat på bordet till sina barn. Att få mat för dagen är en mänsklig rättighet och när jag vet och ser att det kastas så mycket mat som är helt ok att äta, så borde jag kunna göra något åt det. Men jag kan inte göra det ensam. Jag behöver hjälp.
Jag vet ingenting om hur man startar en organisation. Jag vet ingenting om ekonomi eller hur man ska gå tillväga. När det gäller mat har livsmedelsverket en del att säga till om. Jag måste ha tillgång till någon sorts lokal där den mat jag vill ge bort delas ut. Jag behöver folk som knackar dörr hos lokala mathandlare och butiker som säljer (och kastar) livsmedel. Jag behöver folk som kör. Folk som packar matpaket och i vissa fall matkassar. Jag behöver en enorm kaffebryggare, så att männsikor kan få en kopp kaffe när de fryser. Jag behöver folk som kan koka varm och mättande soppa och en och annan som kan baka bröd kanske. Jag behöver sponsorer och jag skulle ha mycket nytta av ett par kändisar som kan tala för min sak. Kändisar öppnar ögonen på folk.
Många av oss lever i en bubbla av förnekelse. Vi tror inte eller vägrar tro att fattigdom finns i Sverige. När en hemlös ligger på ett par pappkartonger i en park vänder vi bort huvudet. Jag tänker inte göra så längre. Och jag tänker inte heller bara sitta och se på. Jag vill, jag måste, göra något. Ingen blir mätt av att jag sitter och säger att det minsann är för jävligt.
Så, vem är intresserad av att hjälpa till? Vem vet något om livsmedelsverk och andra myndigheter som man kanske måste kontakta? Någon som vet hur man startar organisationer eller föreningar? Jag har startat en facebookgrupp för att försöka dra ihop lite folk. Annars får jag sätta upp affischer på stan och dela ut flygblad. Jag tänker fullfölja detta, men jag behöver hjälp.
Och jag är inget helgon. Verkligen inte. Men jag vet att det kunde varit jag. Eller du. Vi. Det kunde varit vi som inte kan äta oss mätta varje dag. Det kunde varit du och jag som inte har mat, kläder eller husrum.
Jag efterlyser bara lite solidaritet och empati i denna självutvecklingens tid. Lite omtanke bara. Lite engagemang och lite gnista för dem som inte har det vi har. Det är inte svårt. Öppna ögonen.
Nu ska jag gå för jag har ett liv att leva.
Gott nytt år förresten!
Puss&Kram!
Another Day In Paradise - Phil Collins
/Honung.
Jag uppdaterar så sällan för att jag är fullt upptagen med att leva. När jag skriver måste dessutom inspirationen finnas. Jag måste vara i rätt sinnesstämning, ha rätt musik och tankar. Jag har alltid en tanke när jag sätter mig. Men det är inte alltid ursprungstanken hamnar på pränt. Jag sätter mig vid datorn och bara låter det komma. Det som kommer är det jag tänker på och känner just i det ögonblicket. Utan närmare eftertanke så låter jag det flöda. Jag läser aldrig igenom mina alster heller innan jag lägger ut dem. Det är därför slarvfel får stå kvar. Jag slinter på tangenterna. Jag tror inte att jag någonsin kommer att helt vänja mig vid tangentbord.
Alla vill veta hur julen var. Konstigt att folk ser mig som någon sorts Moder Teresa bara för att jag var i kyrkan några timmar och hjälpte till med jullunch för dem som inget har. Det var hemlösa och ensamma människor där. Jag hjälpte till med att förbereda mat och sedan satt jag och pratade med människor. Spred lite glädje och var social helt enkelt. Jag fick höra om ett par livsöden. Och jag fick höra saker som t.ex. "Man vet inte när man får äta nästa gång." Jag hjälpte en psykiskt funktionshindrad dam att skaffa färdtjänst och vinkade av henne. Hon kramade mig hårt och länge. Hon var inte hemlös men otroligt ensam och antagligen inte rik på något sätt.
Detta har fått mig att tänka. "Man vet inte när man får äta nästa gång". Ska vi ha det så? Ska vi verkligen ha det så i Sverige år 2011? Ska det vara så att t.ex.Pressbyrån kastar säckvis med överblivna bullar och smörgåsar varje dag, när hemlösa och hungriga människor finns precis utanför deras dörr? Mataffärer, restauranger, bagerier... Alla kastar de massor av mat.
Så jag har bestämt mig. Jag vet inte exakt hur men jag ska starta en organisation som delar ut mat till människor som inte har råd att äta. Det kan vara vem som helst. Vad jag vill uppnå med detta är att mätta några magar. Jag vill inte att en man ska behöva tigga pengar till en kopp kaffe, bara för att få lite värme efter en natt av 25-gradig kyla, utan tak över huvudet. Jag vill inte att en ensam mamma eller pappa ska behöva sitta i sin ensamhet och undra varifrån de ska få mat på bordet till sina barn. Att få mat för dagen är en mänsklig rättighet och när jag vet och ser att det kastas så mycket mat som är helt ok att äta, så borde jag kunna göra något åt det. Men jag kan inte göra det ensam. Jag behöver hjälp.
Jag vet ingenting om hur man startar en organisation. Jag vet ingenting om ekonomi eller hur man ska gå tillväga. När det gäller mat har livsmedelsverket en del att säga till om. Jag måste ha tillgång till någon sorts lokal där den mat jag vill ge bort delas ut. Jag behöver folk som knackar dörr hos lokala mathandlare och butiker som säljer (och kastar) livsmedel. Jag behöver folk som kör. Folk som packar matpaket och i vissa fall matkassar. Jag behöver en enorm kaffebryggare, så att männsikor kan få en kopp kaffe när de fryser. Jag behöver folk som kan koka varm och mättande soppa och en och annan som kan baka bröd kanske. Jag behöver sponsorer och jag skulle ha mycket nytta av ett par kändisar som kan tala för min sak. Kändisar öppnar ögonen på folk.
Många av oss lever i en bubbla av förnekelse. Vi tror inte eller vägrar tro att fattigdom finns i Sverige. När en hemlös ligger på ett par pappkartonger i en park vänder vi bort huvudet. Jag tänker inte göra så längre. Och jag tänker inte heller bara sitta och se på. Jag vill, jag måste, göra något. Ingen blir mätt av att jag sitter och säger att det minsann är för jävligt.
Så, vem är intresserad av att hjälpa till? Vem vet något om livsmedelsverk och andra myndigheter som man kanske måste kontakta? Någon som vet hur man startar organisationer eller föreningar? Jag har startat en facebookgrupp för att försöka dra ihop lite folk. Annars får jag sätta upp affischer på stan och dela ut flygblad. Jag tänker fullfölja detta, men jag behöver hjälp.
Och jag är inget helgon. Verkligen inte. Men jag vet att det kunde varit jag. Eller du. Vi. Det kunde varit vi som inte kan äta oss mätta varje dag. Det kunde varit du och jag som inte har mat, kläder eller husrum.
Jag efterlyser bara lite solidaritet och empati i denna självutvecklingens tid. Lite omtanke bara. Lite engagemang och lite gnista för dem som inte har det vi har. Det är inte svårt. Öppna ögonen.
Nu ska jag gå för jag har ett liv att leva.
Gott nytt år förresten!
Puss&Kram!
Another Day In Paradise - Phil Collins
/Honung.
