Rapport från Skrivkrampsland!
Jag lider av svår skrivkramp. Så svår att jag sitter och gör fåniga tester på Nylleboken i stället för att skriva. Medan jag värper.
Jag är Glader av Snövits sju dvärgar. Jag är Jon Bon Jovi. Jag är Eruption av Van Halen och jag är Lauren Bacall. Och enligt testerna borde jag bo i Fålhagen eller Luthagen i Uppsala och jag är Hera av de Grekiska Gudinnorna. (När jag gjorde testet vilken Gud jag var, så var jag Zeus.) Jag gjorde också testet vilken stadsdel i Stockholm jag är och resultatet blev Söder. Jag trivs bättre i Vasastan och jag är AIK:are. Jag har gjort test efter test efter test... Hur uttråkad får man bli?
Well, vädret är underbart. Jag har tvättstuga. Och medan jag ändå måste vara hemma och passa tvätten så ska jag städa. Efter 14 är jag fri. Då sticker jag ut! Ut i det fria på min lila cykel. Jag har fått önskemål om foto på både hunden och cykeln och det kommer när jag kommer ihåg att jag har en underbar kamera. Jag älskar min kamera. Den förevigar mitt liv. Eller i alla fall ögonblick av mitt liv. Roliga ögonblick.
I tidernas begynnelse, under min förra bloggperiod som varade i sex år - jag bodde på landet - så var det någon som påpekade det. Att på alla mina bilder var det alkoholhaltiga drycker med. Han trodde att jag hade alkoholproblem. Att min dåvarande boyfriend hade alkoholproblem och att alla våra vänner hade alkoholproblem. Nej, nej och nej. Men när tar man kort? I min värld tar man kort när det är fest. And that's all I have to say about that.
Det var modevisning för någon vecka sedan med kläder från jobbet. Vi hade också bidragit med priser till lotteriet, som ingick i biljetten. Någon dag efteråt så kom en mycket gammal tant in i butiken och berättade att hennes bekant hade vunnit på nämnda lotteri. Oj vad roligt, sa vi såklart och gratulerade. Då tog hon upp en paljettbeströdd topp ur sin påse och sa: "Det är bara det att han är 94 år..." Han alltså... Inte det faktum att det var en han bekymrade henne. Det största bekymret var hans höga ålder. Jag var tvungen att gå därifrån, för jag garvade läppen av mig. Vi råkar veta att den 94-åriga mannen är tantens pojkvän. Hon är 92. Jag tror att vi får bidra med presentkort nästa gång. Då kan han handla för det till tanten när det blir jul eller så. Fast det skulle vara roligt att se en farbror på 94 i en paljettopp. Jo, det skulle det minann! *skrockar* (Han hade kanske kunnat ha den om han varit några år yngre... Säg 84.)
Jag lever i ett rus av vår just nu. Jag träffar folk. Och jag har roligt. Det är kanske därför jag har skrivkramp. Jag kan ju berätta om allt det roliga, men det är saker som måste upplevas. Man kan inte återge det... Kan och kan, jag kan allt - men mina vänner måste upplevas. Det är så om man ska få en rättvis bild av dem. Då är det så.
Nu måste jag gå till tvättstugan. Skittråkigt, men nödvändigt. Och det är skönt när det är klart. Hur många vuxenpoäng får jag för det uttalandet?
I will be back. Jag har ju trots allt ett projekt som jag inte slutfört och det är dygderna och synderna. Om jag drabbas av idétorka, så kan jag ju alltid skriva om det. Japp.
Puss&Kram alla Gullisar!
/Honung - the laundrybitch
Jag är Glader av Snövits sju dvärgar. Jag är Jon Bon Jovi. Jag är Eruption av Van Halen och jag är Lauren Bacall. Och enligt testerna borde jag bo i Fålhagen eller Luthagen i Uppsala och jag är Hera av de Grekiska Gudinnorna. (När jag gjorde testet vilken Gud jag var, så var jag Zeus.) Jag gjorde också testet vilken stadsdel i Stockholm jag är och resultatet blev Söder. Jag trivs bättre i Vasastan och jag är AIK:are. Jag har gjort test efter test efter test... Hur uttråkad får man bli?
Well, vädret är underbart. Jag har tvättstuga. Och medan jag ändå måste vara hemma och passa tvätten så ska jag städa. Efter 14 är jag fri. Då sticker jag ut! Ut i det fria på min lila cykel. Jag har fått önskemål om foto på både hunden och cykeln och det kommer när jag kommer ihåg att jag har en underbar kamera. Jag älskar min kamera. Den förevigar mitt liv. Eller i alla fall ögonblick av mitt liv. Roliga ögonblick.
I tidernas begynnelse, under min förra bloggperiod som varade i sex år - jag bodde på landet - så var det någon som påpekade det. Att på alla mina bilder var det alkoholhaltiga drycker med. Han trodde att jag hade alkoholproblem. Att min dåvarande boyfriend hade alkoholproblem och att alla våra vänner hade alkoholproblem. Nej, nej och nej. Men när tar man kort? I min värld tar man kort när det är fest. And that's all I have to say about that.
Det var modevisning för någon vecka sedan med kläder från jobbet. Vi hade också bidragit med priser till lotteriet, som ingick i biljetten. Någon dag efteråt så kom en mycket gammal tant in i butiken och berättade att hennes bekant hade vunnit på nämnda lotteri. Oj vad roligt, sa vi såklart och gratulerade. Då tog hon upp en paljettbeströdd topp ur sin påse och sa: "Det är bara det att han är 94 år..." Han alltså... Inte det faktum att det var en han bekymrade henne. Det största bekymret var hans höga ålder. Jag var tvungen att gå därifrån, för jag garvade läppen av mig. Vi råkar veta att den 94-åriga mannen är tantens pojkvän. Hon är 92. Jag tror att vi får bidra med presentkort nästa gång. Då kan han handla för det till tanten när det blir jul eller så. Fast det skulle vara roligt att se en farbror på 94 i en paljettopp. Jo, det skulle det minann! *skrockar* (Han hade kanske kunnat ha den om han varit några år yngre... Säg 84.)
Jag lever i ett rus av vår just nu. Jag träffar folk. Och jag har roligt. Det är kanske därför jag har skrivkramp. Jag kan ju berätta om allt det roliga, men det är saker som måste upplevas. Man kan inte återge det... Kan och kan, jag kan allt - men mina vänner måste upplevas. Det är så om man ska få en rättvis bild av dem. Då är det så.
Nu måste jag gå till tvättstugan. Skittråkigt, men nödvändigt. Och det är skönt när det är klart. Hur många vuxenpoäng får jag för det uttalandet?
I will be back. Jag har ju trots allt ett projekt som jag inte slutfört och det är dygderna och synderna. Om jag drabbas av idétorka, så kan jag ju alltid skriva om det. Japp.
Puss&Kram alla Gullisar!
/Honung - the laundrybitch
Hinner inte...
Jag hinner för jösse namn inte blogga längre. Jag träffar folk och är sällan hemma nuförtiden. I alla fall när jag är ledig.
Igår satt jag här och skulle skriva. Men det kom ingenting... Och så läste jag alla bloggar som jag brukar läsa. Som jag inte hinner läsa. Det tog lite tid. Sen gick jag och la mig.
Så är det i en stressad Honungsbulles liv. Snart kommer det kanske något vettigt härifrån. Någon liten dygd eller synd eller så.
Dagens Kärleksförklaring: "Jag har inga ambitioner att döda dig."
Igår satt jag här och skulle skriva. Men det kom ingenting... Och så läste jag alla bloggar som jag brukar läsa. Som jag inte hinner läsa. Det tog lite tid. Sen gick jag och la mig.
Så är det i en stressad Honungsbulles liv. Snart kommer det kanske något vettigt härifrån. Någon liten dygd eller synd eller så.
Dagens Kärleksförklaring: "Jag har inga ambitioner att döda dig."
Tisdag Morgon
Påskhelgen var underbar indeed. Nu är vädret grått och det är dags att gå tillbaks till en grå vardag igen. Well, c'est la vie och så behöver man ju pengar också. Jobba is the key.
Min blogginspiration börjar tryta litegrann. Det kan bero på att mina favoriter slutar den ena efter den andra. Det är som en epidemi. Alla lägger ner. Det kanske bara är jag som inte har något liv och fortsätter sitta här och knappa? Men å andra sidan har jag ett liv och skulle inte kunna sitta här och delge er det om det var obefintligt. Well, alla mynt har två sidor. Men jag gillar inte att folk bara stänger ner sina bloggar hit och dit. Att de skrev var ju en del av min inspiration.
Men det kan ju vara så att man har sagt det man ville säga och det som återstår är bara dravel. Lite som det jag skriver nuförtiden. Allt och ingenting.
Jag får fixa till en riktig livskris igen, så har jag massor att skriva om. Och folk verkar tycka att det är trevligt att läsa om en trasig själ som helst av allt vill dö. *ironi* Jag har aldrig haft så många läsare som när jag var i det svarta hålet och inte såg någon väg upp eller ut.
Nu har jag kommit upp och har börjat gå. Med raska steg. Bort och mot något nytt. Ett helt nytt liv, en ny attityd och nya tankar och nya mål. Jag ser även mig själv med nya ögon. Och det är freakin' underbart! Lovely är vad det är. Och jag har gjort det själv med hjälp av mina underbara vänner. Ni som ringde och skrev till mig. Ni som fanns där. En del av er utan att jag överhuvudtaget träffat er ens. Det var så skönt att veta hur många vänner jag i själva verket har. Men jag vill inte gå igenom något dylikt igen, så livskriser - well f**k 'em!
Internet är en stor värld. Men kan även vara litet och intimt. Man gör som i den riktiga världen. Man bildar sina grupper och sina små "gäng". När de som tillhör ens "gäng" inte gör som det brukar, så blir man lite lätt förvirrad. Tur att Nylleboken finns. Jag kanske inte ens pratar med er där, men att veta att ni finns där är skönt. Yes. Här är där där man är och där är där där man inte är.
Jag tänker fortsätta gå den väg jag slagit in på. Jag tänker fortsätta att ha så roligt som möjligt. Jag tänker fortsätta att göra saker som jag njuter av. Att umgås med människor som jag njuter av att vara med. Och varför skulle jag inte? Jag tänker också fortsätta att sitta här och dela allt med er. Att sluta skriva skulle vara som att sluta andas. Och även om det bara blir dravel, så är det i alla fall kreativt. Man skapar något. Ibland glimmar det kanske till och något tankeväckande kommer ut ur fingertopparna. Det vat jag aldrig innan jag börjar. Jag sätter mig här utan någon tanke och sen bara kommer det. Helt otroligt.
Nu måste jag gå till jobbet. Jag ska försöka njuta av det, men det är inte säkert att jag kan just idag. Det beror på stämningen när jag kommer dit. En del utstrålar negativ energi som gör det svårt för andra att vara positiva. Så är det för det mesta. Och det är så jäkla tråkigt... Jag har en fråga: Jag undrar hur det känns att alltid vara sur? Är det någon som vet? Hur känns det att aldrig vara glad och nöjd med någonting? Det måste vara ett helvete säger jag.
Nåja, jag ska försöka vara glad i alla fall, så det blir nog bra.
Nu går jag!
Puss & Kram allihopa!
Hela låten verkade inte komma med, men jag hinner inte ändra nu.
Min blogginspiration börjar tryta litegrann. Det kan bero på att mina favoriter slutar den ena efter den andra. Det är som en epidemi. Alla lägger ner. Det kanske bara är jag som inte har något liv och fortsätter sitta här och knappa? Men å andra sidan har jag ett liv och skulle inte kunna sitta här och delge er det om det var obefintligt. Well, alla mynt har två sidor. Men jag gillar inte att folk bara stänger ner sina bloggar hit och dit. Att de skrev var ju en del av min inspiration.
Men det kan ju vara så att man har sagt det man ville säga och det som återstår är bara dravel. Lite som det jag skriver nuförtiden. Allt och ingenting.
Jag får fixa till en riktig livskris igen, så har jag massor att skriva om. Och folk verkar tycka att det är trevligt att läsa om en trasig själ som helst av allt vill dö. *ironi* Jag har aldrig haft så många läsare som när jag var i det svarta hålet och inte såg någon väg upp eller ut.
Nu har jag kommit upp och har börjat gå. Med raska steg. Bort och mot något nytt. Ett helt nytt liv, en ny attityd och nya tankar och nya mål. Jag ser även mig själv med nya ögon. Och det är freakin' underbart! Lovely är vad det är. Och jag har gjort det själv med hjälp av mina underbara vänner. Ni som ringde och skrev till mig. Ni som fanns där. En del av er utan att jag överhuvudtaget träffat er ens. Det var så skönt att veta hur många vänner jag i själva verket har. Men jag vill inte gå igenom något dylikt igen, så livskriser - well f**k 'em!
Internet är en stor värld. Men kan även vara litet och intimt. Man gör som i den riktiga världen. Man bildar sina grupper och sina små "gäng". När de som tillhör ens "gäng" inte gör som det brukar, så blir man lite lätt förvirrad. Tur att Nylleboken finns. Jag kanske inte ens pratar med er där, men att veta att ni finns där är skönt. Yes. Här är där där man är och där är där där man inte är.
Jag tänker fortsätta gå den väg jag slagit in på. Jag tänker fortsätta att ha så roligt som möjligt. Jag tänker fortsätta att göra saker som jag njuter av. Att umgås med människor som jag njuter av att vara med. Och varför skulle jag inte? Jag tänker också fortsätta att sitta här och dela allt med er. Att sluta skriva skulle vara som att sluta andas. Och även om det bara blir dravel, så är det i alla fall kreativt. Man skapar något. Ibland glimmar det kanske till och något tankeväckande kommer ut ur fingertopparna. Det vat jag aldrig innan jag börjar. Jag sätter mig här utan någon tanke och sen bara kommer det. Helt otroligt.
Nu måste jag gå till jobbet. Jag ska försöka njuta av det, men det är inte säkert att jag kan just idag. Det beror på stämningen när jag kommer dit. En del utstrålar negativ energi som gör det svårt för andra att vara positiva. Så är det för det mesta. Och det är så jäkla tråkigt... Jag har en fråga: Jag undrar hur det känns att alltid vara sur? Är det någon som vet? Hur känns det att aldrig vara glad och nöjd med någonting? Det måste vara ett helvete säger jag.
Nåja, jag ska försöka vara glad i alla fall, så det blir nog bra.
Nu går jag!
Puss & Kram allihopa!
Hela låten verkade inte komma med, men jag hinner inte ändra nu.
Wonderful!
Alltså, det var inte alls meningen. Skulle överhuvudtaget inte sticka näsan utanför dörren denna kväll. Skulle bara ta det jättelugnt och njuta av livet alldeles stillsamt denna afton. Och jävlar, vad tråkigt! Och - som jag sagt tidigare - det man önskar sig kommer till en. I en eller annan form... Och det kom i form av ett telefonsamtal. Och i form av utgång. Minsann och jävlar i min låda. Vi skulle se Dan Reed och det gjorde vi. Två låtar. Sen kom Dan Reed ner från scenen och snackade med oss vanliga dödliga. Jag snackade med Dan Reed!!!!
Jag var modig och gick helt enkelt fram och presenterade mig och berättade för honom vilken crush jag hade på honom för hundra år sedan. Och att jag var väldigt ung och han hade väldigt långt hår. Han skrattade länge och hjärtligt åt det. Sedan frågade han vad jag hette. Och han kom ihåg det en kvart senare. Mysigt värre. Oerhört sympatisk. Väldigt jordnära och trevlig. Jag ska se honom i November, för det lovade jag. Yes, I will. Jag föll såklart handlöst för han var så jävla trevlig och hade naturligtvis stjärnglans.
Och så har jag buggat igen. Men nu måste jag lägga mig, för jag ska måla ägg i morgon och det ska bli så roligt! Måste dock boka om tvättstugan. Vem har tid att tvätta när äggmålning står på schemat? Inte Honung i alla fall och that's all I have to say about that!
Puss & Kram!
/Honung - frotterar sig med världsstjärnor
Bjuder såklart på lite Dan Reed från när han hade hår:
Och ett från när han inte har hår:
Jag var modig och gick helt enkelt fram och presenterade mig och berättade för honom vilken crush jag hade på honom för hundra år sedan. Och att jag var väldigt ung och han hade väldigt långt hår. Han skrattade länge och hjärtligt åt det. Sedan frågade han vad jag hette. Och han kom ihåg det en kvart senare. Mysigt värre. Oerhört sympatisk. Väldigt jordnära och trevlig. Jag ska se honom i November, för det lovade jag. Yes, I will. Jag föll såklart handlöst för han var så jävla trevlig och hade naturligtvis stjärnglans.
Och så har jag buggat igen. Men nu måste jag lägga mig, för jag ska måla ägg i morgon och det ska bli så roligt! Måste dock boka om tvättstugan. Vem har tid att tvätta när äggmålning står på schemat? Inte Honung i alla fall och that's all I have to say about that!
Puss & Kram!
/Honung - frotterar sig med världsstjärnor
Bjuder såklart på lite Dan Reed från när han hade hår:
Och ett från när han inte har hår:
Morgon
Igår kväll somnade jag vi halv nio. Med följden att jag vaknade halv sex i morse och var pigg som en lärka. Sånt händer inte i min värld. Frågan är bara hur pigg jag då kommer att vara ikväll. Antagligen aptrött, men det gör inget. Tror jag. Och i så fall så löser kaffe det mesta.
Påsk är det och allt. Varför finns det inga påskvisor? Det finns julmusik och sommarmusik och Valborgsmusik och bannemej trudelutter till alla högtider i det här landet - men inte minsta påsklåt. Men, det är klart... Om man tänker efter så dog Jesus på påsken och vaknade sen (tänk er den andedräkten!). Kanske inte läge att sjunga? En snubbe dör och kommer tillbaka som nåt sorts zombie och försvinner nästan direkt igen, precis när folk börjat vänja sig vid att döingar springer omkring och predikar. Inga trudelutter blev det i vilket fall. Varken förr eller senare.
I morgon tänkte jag måla några ägg som jag sen ska äta upp. Sen ska jag äta en eller annan köttbulle tänkte jag. Jag älskar mat! Mat är en av de saker i livet jag aldrig skulle avstå. Mycket kan man avstå ifrån om man måste, men absolut inte god mat och absolut inte kaffe. Kulinarsika upplevelser kan man aldrig få för många utav.
Jag har egentligen inte så mycket att säga, så jag får väl prata om vädret. Skit. Det var så vackert och soligt och nu fryser vi alla ihjäl igen. Men det ska bli fint i morgon och vara fint hela påsken har jag hört ryktas, så nu ber jag till den gode solguden. Mina vårhormoner har i alla fall vaknat. Detta med all önskvärd tydlighet.
Kolla in Frejas inlägg: http://gudinnorsplace.blogg.se
Nu ska jag in i en dusch nära mig.
Puss & Kram!!
/Honung - Här och nu.
Let the sunshine in.
Påsk är det och allt. Varför finns det inga påskvisor? Det finns julmusik och sommarmusik och Valborgsmusik och bannemej trudelutter till alla högtider i det här landet - men inte minsta påsklåt. Men, det är klart... Om man tänker efter så dog Jesus på påsken och vaknade sen (tänk er den andedräkten!). Kanske inte läge att sjunga? En snubbe dör och kommer tillbaka som nåt sorts zombie och försvinner nästan direkt igen, precis när folk börjat vänja sig vid att döingar springer omkring och predikar. Inga trudelutter blev det i vilket fall. Varken förr eller senare.
I morgon tänkte jag måla några ägg som jag sen ska äta upp. Sen ska jag äta en eller annan köttbulle tänkte jag. Jag älskar mat! Mat är en av de saker i livet jag aldrig skulle avstå. Mycket kan man avstå ifrån om man måste, men absolut inte god mat och absolut inte kaffe. Kulinarsika upplevelser kan man aldrig få för många utav.
Jag har egentligen inte så mycket att säga, så jag får väl prata om vädret. Skit. Det var så vackert och soligt och nu fryser vi alla ihjäl igen. Men det ska bli fint i morgon och vara fint hela påsken har jag hört ryktas, så nu ber jag till den gode solguden. Mina vårhormoner har i alla fall vaknat. Detta med all önskvärd tydlighet.
Kolla in Frejas inlägg: http://gudinnorsplace.blogg.se
Nu ska jag in i en dusch nära mig.
Puss & Kram!!
/Honung - Här och nu.
Let the sunshine in.
Ett roligt liv
Någon sa till mig idag: "Du verkar ha ett roligt liv." Det fick mig att tänka till. Och faktum är att jag har ett roligt liv. Hur kan det komma sig att man går från nattsvartaste nattsvarta till att ha.. Ja, roligt? Jag vet inte. Men jag har själv sett till att det ska bli så. Bara jag kan styra om jag ska ha roligt eller gräva ner mig i ett svart hål.
Så, jag har ett roligt liv. Jag träffar människor som är bra för mig. Jag gör roliga saker. Jag lever i ett rus av min egen handlingskraft och mina drömmar och mål. Det man önskar sig kommer till en i en eller annan form. Om man bara vågar tro. Och styra sina steg i en, ibland okänd riktning. Man måste våga för att vinna. Visst är det en klyscha, men inte utan anledning.
Minns ni att jag skrev att jag vill göra något för andra människor? Att jag behöver känna mig nyttig. Att jag behöver vara behövd. Jag har googlat på nätet utan att finna speciellt mycket. De flesta vill att man ska skänka pengar, Jag har inte pengar. Däremot kan jag göra saker. Och universum sände en diakonissa från kyrkan. Hon tyckte att det nog var Gud som sänt henne, men jag är inte troende - så jag föredrar att kalla det universum eller ödet eller whatever. Well, själva poängen med detta var att hon gav mig ett litet papper med olika saker som man kan göra och ett telefonnummer att ringa. Det var ett ögonblick av klarhet. Att, såklart, jag önskar detta hett och så kommer lösningen in genom entrén på jobbet.
Jag har så mycket liv, samtidigt som det lika gärna kan ta slut i morgon. Man vet inte. Just nu är jag full av liv och jag tänker inte slösa bort det på bagateller. Jag tänker dela med mig. Jag har glädje. Jag tänker dela med mig. Varför ska jag lägga ner energi på negativa människor? Finns ingen anledning. De förtjänar varken mitt liv, min glädje eller min respekt.
Jag omger mig med människor som lyssnar, sprider sin visdom, tillför något. Människor som jag älskar, respekterar och tycker om att vara med. Vad kan vara bättre än det? Ingenting i livet är mer värt än kärlek till människorna jag omger mig med. Och den positiva biverkningen av det är att man återfår sin tro på mänskligheten. Faktiskt. Trots att min tillit till Svenska Folket blivit lite tilltufsad. Framförallt när det gäller röstningsresultat i musik och dansprogram på TV.
Jag har haft en lovely weekend. Den började i torsdags. Jag jobbade i fredags och var väl lite trött. Men torsdagsnatten hade jag riktigt roligt. Jag dansade för bövelen. Och mina tre buggterminer kom till nytta och glädje. Det var värt allt. För övrigt har det varit fint väder och jag har träffat söta väninnan och en människa jag inte sett på 22 år. Alltså, hur roligt kan man ha?
Jag har sett till att få ett roligt liv. Det är jag som bestämmer. Och det är så himla skönt.
Nu lämnar jag in.
Puss & Kram!
/Honung - Med Liv
"I am the echo of your past"
Så, jag har ett roligt liv. Jag träffar människor som är bra för mig. Jag gör roliga saker. Jag lever i ett rus av min egen handlingskraft och mina drömmar och mål. Det man önskar sig kommer till en i en eller annan form. Om man bara vågar tro. Och styra sina steg i en, ibland okänd riktning. Man måste våga för att vinna. Visst är det en klyscha, men inte utan anledning.
Minns ni att jag skrev att jag vill göra något för andra människor? Att jag behöver känna mig nyttig. Att jag behöver vara behövd. Jag har googlat på nätet utan att finna speciellt mycket. De flesta vill att man ska skänka pengar, Jag har inte pengar. Däremot kan jag göra saker. Och universum sände en diakonissa från kyrkan. Hon tyckte att det nog var Gud som sänt henne, men jag är inte troende - så jag föredrar att kalla det universum eller ödet eller whatever. Well, själva poängen med detta var att hon gav mig ett litet papper med olika saker som man kan göra och ett telefonnummer att ringa. Det var ett ögonblick av klarhet. Att, såklart, jag önskar detta hett och så kommer lösningen in genom entrén på jobbet.
Jag har så mycket liv, samtidigt som det lika gärna kan ta slut i morgon. Man vet inte. Just nu är jag full av liv och jag tänker inte slösa bort det på bagateller. Jag tänker dela med mig. Jag har glädje. Jag tänker dela med mig. Varför ska jag lägga ner energi på negativa människor? Finns ingen anledning. De förtjänar varken mitt liv, min glädje eller min respekt.
Jag omger mig med människor som lyssnar, sprider sin visdom, tillför något. Människor som jag älskar, respekterar och tycker om att vara med. Vad kan vara bättre än det? Ingenting i livet är mer värt än kärlek till människorna jag omger mig med. Och den positiva biverkningen av det är att man återfår sin tro på mänskligheten. Faktiskt. Trots att min tillit till Svenska Folket blivit lite tilltufsad. Framförallt när det gäller röstningsresultat i musik och dansprogram på TV.
Jag har haft en lovely weekend. Den började i torsdags. Jag jobbade i fredags och var väl lite trött. Men torsdagsnatten hade jag riktigt roligt. Jag dansade för bövelen. Och mina tre buggterminer kom till nytta och glädje. Det var värt allt. För övrigt har det varit fint väder och jag har träffat söta väninnan och en människa jag inte sett på 22 år. Alltså, hur roligt kan man ha?
Jag har sett till att få ett roligt liv. Det är jag som bestämmer. Och det är så himla skönt.
Nu lämnar jag in.
Puss & Kram!
/Honung - Med Liv
"I am the echo of your past"
Ctrl+alt+delete damn it!
Well, åter igen har folk börjat påpeka hur liten jag är. Som om jag inte vet det. Jag når aldrig hyllor. Jag når aldrig nånting. Jag ser aldrig på konserter om jag inte står längst fram. Jag är liten för helvete! Jag är glad och nöjd med det. Jag har på 36 år faktiskt vant mig. Men jag vänjer mig nog aldrig vid att folk påpekar det för mig hela tiden. Jag vet! Jag kan stå ut med att en person säger det en gång om dagen eller så. Men när tio pers säger det på en dag. Och gärna upprepar det tio gånger var, så blir jag lite... trött. Nästa person som säger det tänker jag sparka på smalbenen. För det är till smalbenen jag når, så jävla liten som jag är!! Nej, jag är inte dvärg.
Annars leker livet. Det är vår. Jag är angripen av något sorts pollen. Och jag njuter av varenda liten näsduk jag förbrukar. Det är underbart. I'm telling you! UNDERBART!
I morgon ska jag till Blue Monn Bar med jobbet. Det bjuds på mat. Gratis mat säger jag aldrig nej till. Mat överhuvudtaget säger jag aldrig nej till. Annars kan jag väl känna att jag inte vill umgås med de här människorna på min fritid, när jag måste spendera åtta timmar om dagen med dem ändå. Men, vad fan... Jag gillar de allra flesta på mitt jobb. Och nu när vi börjat ge varandra gudninnekomplimanger dessutom så har stämningen höjts. Det var M från nu som kom in på mitt jobb och talade om för oss vad vi ska göra. Och vi lyssnade och tog fasta på vad hon sa och nu är alla gladare.
Jag skrev jättemycket nyss och så skulle jag förhandsgranska och sedan posta... Helt plötsligt var jag inte inloggad längre. Fy farskon, så tråkigt sånt är.
En av mina kollegor som varit änka i många år har blivit kär. Igen. Hon är som en fjortis och hon strålar! Det är så underbart att se, så man blir tårögd. Det ger en hopp. Det sprider glädje. Och man vet, man bara vet att det finns någon som väntar. Det måste finnas.
Med detta lämnar jag er nu.
Puss & Kram!
/Honung - i Tillvarons B-kupa surrar det.
Jag har haft den förut, men man blir ju så... Glad. Och hoppfull.
Annars leker livet. Det är vår. Jag är angripen av något sorts pollen. Och jag njuter av varenda liten näsduk jag förbrukar. Det är underbart. I'm telling you! UNDERBART!
I morgon ska jag till Blue Monn Bar med jobbet. Det bjuds på mat. Gratis mat säger jag aldrig nej till. Mat överhuvudtaget säger jag aldrig nej till. Annars kan jag väl känna att jag inte vill umgås med de här människorna på min fritid, när jag måste spendera åtta timmar om dagen med dem ändå. Men, vad fan... Jag gillar de allra flesta på mitt jobb. Och nu när vi börjat ge varandra gudninnekomplimanger dessutom så har stämningen höjts. Det var M från nu som kom in på mitt jobb och talade om för oss vad vi ska göra. Och vi lyssnade och tog fasta på vad hon sa och nu är alla gladare.
Jag skrev jättemycket nyss och så skulle jag förhandsgranska och sedan posta... Helt plötsligt var jag inte inloggad längre. Fy farskon, så tråkigt sånt är.
En av mina kollegor som varit änka i många år har blivit kär. Igen. Hon är som en fjortis och hon strålar! Det är så underbart att se, så man blir tårögd. Det ger en hopp. Det sprider glädje. Och man vet, man bara vet att det finns någon som väntar. Det måste finnas.
Med detta lämnar jag er nu.
Puss & Kram!
/Honung - i Tillvarons B-kupa surrar det.
Jag har haft den förut, men man blir ju så... Glad. Och hoppfull.
