Ord av visdom?
Ljuvliga, lediga lördag! När jag nu fått i mig mitt kaffe och kört igång Spotify så har jag beslutat mig för att ytterligare en gång sprida mina visdomsord... *väntar på att ord av visdom ska dyka upp*... ... Nej, det kom inga.
Well. Om jag inte har något vettigt att säga så får jag väl göra som jag brukar - bara skriva.
Alltså, Facebook. Jag har nu hittat ytterligare en halvsyster och en till kusin. Och min halsysters halvsyster och deras mamma. Helt jävla otroligt. Jag tänker inte gå in på att berätta om mitt släktträd, men det verkar växa. Åt alla håll. Och om jag mot förmodan någon gång ska beskriva mina släktingar och hur allt förhåller sig för dig som läser detta, så blir det oerhört långrandigt, tråkigt och jättesvårt att hålla reda på. Om du inte är min släkting, så tappar du tråden. Och även om du råkar vara min släkting eller min släktings släkting, så tappar du ändå tråden. Se nu, hur jag trasslat till det. Jag verkar ha en rätt stor släkt i vilket fall. Och jag är säker på att inte ens hälften är med på Facebook men det är där jag hittar dem.
Om någon hade berättat för mig att det skulle finnas någonting som kallas internet och vilka möjligheter detta skulle innebära 1987, så hade jag inte trott dem. Jag tror inte att mänga insåg hur det skulle bli då, i begynnelsen. Jag hade i alla fall en glad kamrat som satt med sin dator och familjens telefon (med nummerskiva) och snackade med folk via datorskärmen. I dos-format. Jag minnns inte vilket år det var, men det var tidigt. Hans föräldrar gnisslade tänder p.g.a. skyhöga telefonräkningar. Så kan det gå när man har en son som är ett geni och långt före sin tid med allt. Men jag tror inte att han finns på Facebook. Har inte hittat honom i alla fall... Vilken ironi.
Ikväll tänker jag fira min födelsedag lite stillsamt med middag och vin. Sen får man se... Det kanske blir ett par drinkar någonstans eller så går man hem. Tar det som det kommer. Födelsedagen äger egentligen rum på tisdag men eftersom jag har en hel helg ledig så passar jag på att fira och träffa lite folk. Nästa år fyller jag jämnt och då tänker jag förmodligen lämna landet. Det är antagligen billigare att ta ett flyg utomlands än att ha fest för Gud och alla människor. Men det är nästa år och nu är nu.
Jag flyttar i sommar. Har hittat en lya lite utanför stan. Nu har jag bott mitt i stan ett tag med allt vad det innebär av bekvämlighet, närhet till allt och brist på vitsippor och tussilago. Nu får jag både lite natur och ändå närhet till stan. Himla bra. Eftersom jag är både storstadstjej och lantis så vill jag ha lite av båda delarna. Så det blir perfekt. Jag kommer att bo billigare dessutom. Som det är just nu går jag nästan på knäna... Det har varit värt varenda krona, det säger jag. Men nu är det dags att ta nästa steg i livet och då gör jag det. Allt har sin tid.
Efter förra inlägget så vet jag att jag oroade min mor. Sen pratade jag med henne och fick en del kloka ord på vägen. Jag fick också sympati och förståelse. Hon fattar alltid allting. Det är helt otroligt med min mamma. Jag behöver inte förklara allting hela tiden för hon fattar ändå. Är allas mammor så? Det är inget jag vet. Jag är i alla fall glad att jag har den mor jag har. Och att hon finns och lever och andas. I morgon är det hennes dag. Grattis säger jag. Och skickar en varm kram över cyberspace.
Nu ska jag dyka ner i en diskbalja. Eller pilla mig i naveln.
Puss & Kram!
/Honung - fyller 27 igen.
We are family - Här framförd av alla möjliga för solidaritet och gemenskap
Well. Om jag inte har något vettigt att säga så får jag väl göra som jag brukar - bara skriva.
Alltså, Facebook. Jag har nu hittat ytterligare en halvsyster och en till kusin. Och min halsysters halvsyster och deras mamma. Helt jävla otroligt. Jag tänker inte gå in på att berätta om mitt släktträd, men det verkar växa. Åt alla håll. Och om jag mot förmodan någon gång ska beskriva mina släktingar och hur allt förhåller sig för dig som läser detta, så blir det oerhört långrandigt, tråkigt och jättesvårt att hålla reda på. Om du inte är min släkting, så tappar du tråden. Och även om du råkar vara min släkting eller min släktings släkting, så tappar du ändå tråden. Se nu, hur jag trasslat till det. Jag verkar ha en rätt stor släkt i vilket fall. Och jag är säker på att inte ens hälften är med på Facebook men det är där jag hittar dem.
Om någon hade berättat för mig att det skulle finnas någonting som kallas internet och vilka möjligheter detta skulle innebära 1987, så hade jag inte trott dem. Jag tror inte att mänga insåg hur det skulle bli då, i begynnelsen. Jag hade i alla fall en glad kamrat som satt med sin dator och familjens telefon (med nummerskiva) och snackade med folk via datorskärmen. I dos-format. Jag minnns inte vilket år det var, men det var tidigt. Hans föräldrar gnisslade tänder p.g.a. skyhöga telefonräkningar. Så kan det gå när man har en son som är ett geni och långt före sin tid med allt. Men jag tror inte att han finns på Facebook. Har inte hittat honom i alla fall... Vilken ironi.
Ikväll tänker jag fira min födelsedag lite stillsamt med middag och vin. Sen får man se... Det kanske blir ett par drinkar någonstans eller så går man hem. Tar det som det kommer. Födelsedagen äger egentligen rum på tisdag men eftersom jag har en hel helg ledig så passar jag på att fira och träffa lite folk. Nästa år fyller jag jämnt och då tänker jag förmodligen lämna landet. Det är antagligen billigare att ta ett flyg utomlands än att ha fest för Gud och alla människor. Men det är nästa år och nu är nu.
Jag flyttar i sommar. Har hittat en lya lite utanför stan. Nu har jag bott mitt i stan ett tag med allt vad det innebär av bekvämlighet, närhet till allt och brist på vitsippor och tussilago. Nu får jag både lite natur och ändå närhet till stan. Himla bra. Eftersom jag är både storstadstjej och lantis så vill jag ha lite av båda delarna. Så det blir perfekt. Jag kommer att bo billigare dessutom. Som det är just nu går jag nästan på knäna... Det har varit värt varenda krona, det säger jag. Men nu är det dags att ta nästa steg i livet och då gör jag det. Allt har sin tid.
Efter förra inlägget så vet jag att jag oroade min mor. Sen pratade jag med henne och fick en del kloka ord på vägen. Jag fick också sympati och förståelse. Hon fattar alltid allting. Det är helt otroligt med min mamma. Jag behöver inte förklara allting hela tiden för hon fattar ändå. Är allas mammor så? Det är inget jag vet. Jag är i alla fall glad att jag har den mor jag har. Och att hon finns och lever och andas. I morgon är det hennes dag. Grattis säger jag. Och skickar en varm kram över cyberspace.
Nu ska jag dyka ner i en diskbalja. Eller pilla mig i naveln.
Puss & Kram!
/Honung - fyller 27 igen.
We are family - Här framförd av alla möjliga för solidaritet och gemenskap
Låt mig inte falla
När mittt hjärta låg på marken söndertrasat, söndertrampat och svårt sargat och jag själv befann mig djupt nere i ett svart hål utan ficklampa, så hade jag otroligt många läsare av den här bloggen. Att jag var så trasig som människa kom sig av ett avslut av en relation. Egentligen var det inte relationen i sig och slutet av den som trasade sönder mig mest. Det var att jag vågat känna tillit och att den togs ifrån mig som en blixt från klar himmel.
Sedan dess har det funnits ett par som jag försökt med, men utan att kunna ge mig själv reservationslöst. Jag har inte kunnat känna tillit. Jag har inte kunnat ge 100% av mig själv. Inte till någon. Och absolut inte till en eventuell partner. Av rädsla att hamna i mörkret igen och få hjärtat krossat en gång till så har jag hållit tillbaka. Jag är rädd att mitt hjärta inte går att laga mer. Jag är rädd för att hamna i det där svarta hålet igen. Jag kanske inte hittar repstegen och de utsträckta händer som hjälpte mig upp förra gången. Jag fixar inte det. Inte en gång till.
Men nu... Jag behöver hjälp med detta. Och hoppas att några av dem som följt den här bloggen och "känner" mig och min historia finns kvar där ute... Det är absolut nödvändigt för mig att få tillbaka min tillit. Hur gör man det? Hur återtar man något sånt, som alltid har varit svårt för mig att känna och som alltid varit skört och dyrbart? Jag vet inte hur man gör.
Jag är så rädd att jag skakar och nätterna är värst. Små demoner från förr kommer tillbaka och jag försöker med alla medel mota bort dem. De skrattar mig rakt i ansiktet och rider mig och ångesten kommer krypande. Var finns mitt lasersvärd när jag behöver det?
Om man hittar något som kan bli riktigt bra så vill man inte kväva det. Jag behöver min tillit. Jag behöver min styrka och min tro att jag förtjänar det bästa. Varken mer eller mindre. Det bästa. Jag behöver hjälp med det.
En till mig mycket närstående person sa att man måste våga chansa. Jag står precis på kanten av ett avgrundsdjupt stup. Låt mig inte falla utan fallskärm. Låt mig inte falla utan tllit till att någon finns där för att ta emot mig så jag slipper kraschlanda. Det gör förbannat ont att krascha.
Jag behöver mod.
/Honung - Skraj som fan.
Sedan dess har det funnits ett par som jag försökt med, men utan att kunna ge mig själv reservationslöst. Jag har inte kunnat känna tillit. Jag har inte kunnat ge 100% av mig själv. Inte till någon. Och absolut inte till en eventuell partner. Av rädsla att hamna i mörkret igen och få hjärtat krossat en gång till så har jag hållit tillbaka. Jag är rädd att mitt hjärta inte går att laga mer. Jag är rädd för att hamna i det där svarta hålet igen. Jag kanske inte hittar repstegen och de utsträckta händer som hjälpte mig upp förra gången. Jag fixar inte det. Inte en gång till.
Men nu... Jag behöver hjälp med detta. Och hoppas att några av dem som följt den här bloggen och "känner" mig och min historia finns kvar där ute... Det är absolut nödvändigt för mig att få tillbaka min tillit. Hur gör man det? Hur återtar man något sånt, som alltid har varit svårt för mig att känna och som alltid varit skört och dyrbart? Jag vet inte hur man gör.
Jag är så rädd att jag skakar och nätterna är värst. Små demoner från förr kommer tillbaka och jag försöker med alla medel mota bort dem. De skrattar mig rakt i ansiktet och rider mig och ångesten kommer krypande. Var finns mitt lasersvärd när jag behöver det?
Om man hittar något som kan bli riktigt bra så vill man inte kväva det. Jag behöver min tillit. Jag behöver min styrka och min tro att jag förtjänar det bästa. Varken mer eller mindre. Det bästa. Jag behöver hjälp med det.
En till mig mycket närstående person sa att man måste våga chansa. Jag står precis på kanten av ett avgrundsdjupt stup. Låt mig inte falla utan fallskärm. Låt mig inte falla utan tllit till att någon finns där för att ta emot mig så jag slipper kraschlanda. Det gör förbannat ont att krascha.
Jag behöver mod.
/Honung - Skraj som fan.
