Ikväll: Brothertime!
Aaaaah, min väninnas lägenhet är tom och sedan mitt hem saknade varmvatten gick jag hit för att duscha och bara... Vara. Så här sitter jag. Dricker lite kaffe, bondar med min bror och bara lever i största allmänhet.
Poeten med son är i Norrland och fiskar och klappar älgar och sånt. Jag har skittråkigt. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att gå ut med min brorsa ikväll. Dricka öl och snacka skit. Han är trevlig att umgås med, även fast vi är olika som natt och dag. Det är konstigt egentligen... Vi är uppväxta i samma familj för guds skull. Men jag tror att han tycker att vi är mer olika än jag tycker. Jag vet att vi är mer lika än han tror. Men olikheterna är stora på det ytliga planet. Jag är vimsig, han är rationell. Jag saknar lokalsinne och han har stenkoll. Han är smart och jag är ett spån när man jämför. Han är fräck, jag är feg. När han ser något som glittrar på gatan är det pengar - när jag gör det är det tuggummipapper.
I vilket fall som helst så är vi syskon och behöver kanske umgås ibland tänkte jag. Och eftersom mina söta väninnor alla är på semester, så... Ja, varför inte?
Många är nyfikna på Poeten. Jomenvisst, det kan man vara. Vi träffades för en fika för att jag tyckte att det verkade vara en bra idé. Sen fikade vi lite till. Och lite till. Sen kom han hem till mig, som den dataguru han är och fixade mitt iTunes. Sen fikade vi lite till. Sen åt vi middag. Och åt middag. Vi åt lite mera middag. Under denna period pratade vi en massa. Våra fikastunder och middagar var inga dejter. Sen gick vi på dejt. Och sen... Hettade det till. Och det var en synnerligen trevlig upplevelse. Nu har vi bestämt oss för att inte tänka för mycket. Nu kör vi! Och ser vad som händer.
Blixten slog inte ner. Det var som ett åskmuller som ger en huvudvärk, för att senare resultera i ett befriande regn som gör luften klarare och får huvudvärken att försvinna. Underbart. Verkligen. Och det är inga tveksamheter. Inga grubblerier. Inga tvivel. Inget jävla velande hit och dit. Det här är en man som vet vad han känner. Han tar mig som jag är. För jag kan aldrig bli någon annan än den jag är och varför skulle jag? Nope, finns inte att jag tänker förändra mig för att förtjäna kärlek. Så, love's what I got for being me. Det är skönt.
Och så gick han där och dog också. Den gode Michael. Jag gillade det han gjorde när han fortfarande var söt. Jag gillade inte det han gjorde sedan han blev knäppare än knäppast. Tur för dagstidningarna och kvällspressen att han dog - för det verkar råda nyhetstorka nu. Så de skriver spaltmeter efter spaltmeter. Och barnpsykologer förfasar sig över att hans dotter gick upp och talade på hans begravning och sedan bröt ihop. Varför verkar de så förvånade för att hon gjorde det? Hon ville själv tala. Och hon bröt ihop för att hennes pappa var död. Vilket normalt barn som helst skulle gjort det. Hade varit mer förvånande om hon inte gjort det tycker jag. Jag hade blivit oerhört förvånad om hans barn inte visat känslor alls. Det är sunt att gråta när folk dör ifrån en. Farmförallt när det är alldeles för tidigt och otroligt oväntat. Vad tycker ni?
Well, jag ska lista ut ett sätt att ta mig till Sumpan, eller om jag ber brorsan komma och hämta mig. Får se. Ska göra mig klar i alla fall och fara iväg.
Jag vill se stadens ljus ikväll.
Puss & Kram!
/Honung
Lite dåligt ljud, men rätt kul följer nedan. När de båda var älskade av alla.
Poeten med son är i Norrland och fiskar och klappar älgar och sånt. Jag har skittråkigt. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att gå ut med min brorsa ikväll. Dricka öl och snacka skit. Han är trevlig att umgås med, även fast vi är olika som natt och dag. Det är konstigt egentligen... Vi är uppväxta i samma familj för guds skull. Men jag tror att han tycker att vi är mer olika än jag tycker. Jag vet att vi är mer lika än han tror. Men olikheterna är stora på det ytliga planet. Jag är vimsig, han är rationell. Jag saknar lokalsinne och han har stenkoll. Han är smart och jag är ett spån när man jämför. Han är fräck, jag är feg. När han ser något som glittrar på gatan är det pengar - när jag gör det är det tuggummipapper.
I vilket fall som helst så är vi syskon och behöver kanske umgås ibland tänkte jag. Och eftersom mina söta väninnor alla är på semester, så... Ja, varför inte?
Många är nyfikna på Poeten. Jomenvisst, det kan man vara. Vi träffades för en fika för att jag tyckte att det verkade vara en bra idé. Sen fikade vi lite till. Och lite till. Sen kom han hem till mig, som den dataguru han är och fixade mitt iTunes. Sen fikade vi lite till. Sen åt vi middag. Och åt middag. Vi åt lite mera middag. Under denna period pratade vi en massa. Våra fikastunder och middagar var inga dejter. Sen gick vi på dejt. Och sen... Hettade det till. Och det var en synnerligen trevlig upplevelse. Nu har vi bestämt oss för att inte tänka för mycket. Nu kör vi! Och ser vad som händer.
Blixten slog inte ner. Det var som ett åskmuller som ger en huvudvärk, för att senare resultera i ett befriande regn som gör luften klarare och får huvudvärken att försvinna. Underbart. Verkligen. Och det är inga tveksamheter. Inga grubblerier. Inga tvivel. Inget jävla velande hit och dit. Det här är en man som vet vad han känner. Han tar mig som jag är. För jag kan aldrig bli någon annan än den jag är och varför skulle jag? Nope, finns inte att jag tänker förändra mig för att förtjäna kärlek. Så, love's what I got for being me. Det är skönt.
Och så gick han där och dog också. Den gode Michael. Jag gillade det han gjorde när han fortfarande var söt. Jag gillade inte det han gjorde sedan han blev knäppare än knäppast. Tur för dagstidningarna och kvällspressen att han dog - för det verkar råda nyhetstorka nu. Så de skriver spaltmeter efter spaltmeter. Och barnpsykologer förfasar sig över att hans dotter gick upp och talade på hans begravning och sedan bröt ihop. Varför verkar de så förvånade för att hon gjorde det? Hon ville själv tala. Och hon bröt ihop för att hennes pappa var död. Vilket normalt barn som helst skulle gjort det. Hade varit mer förvånande om hon inte gjort det tycker jag. Jag hade blivit oerhört förvånad om hans barn inte visat känslor alls. Det är sunt att gråta när folk dör ifrån en. Farmförallt när det är alldeles för tidigt och otroligt oväntat. Vad tycker ni?
Well, jag ska lista ut ett sätt att ta mig till Sumpan, eller om jag ber brorsan komma och hämta mig. Får se. Ska göra mig klar i alla fall och fara iväg.
Jag vill se stadens ljus ikväll.
Puss & Kram!
/Honung
Lite dåligt ljud, men rätt kul följer nedan. När de båda var älskade av alla.
Den Libanesiske Smålänningen
Honung har blivit med Boyfriend med all önskvärd tydlighet. Poeten kallas han för att han är poet. Inte någon rödvinspimplande fattiglapp i nån dragig vindskupa i Gamla Stan, men poetisk på mycket hög hobbynivå. Visst pimplas det en del rödvin, men inte mer än andra vanliga människor. Som jag t.ex. pimplar gärna rödvin i tid och otid och gärna alla tider. Därmed inte sagt att jag dricker rödvin hela dagarna, nej.
Well, anyway - jag och Poeten befinner oss i detta nu på semester. Vi är i det som vi tänkte skulle vara Västervik, men inte blev det för att det inte fanns någonstans att bo där och därmed begav vi oss till Jönköping i stället. Där är jag nu och det är übermysigt.
Idag begav vi oss ut på stan. Vi skulle ha en BH till mig eftersom jag glömt alla hemma. Det blev inte någon BH. Det blev en kavaj till Poeten. Sen fick jag den briljanta idën att jag skulle klippa mig. Jajjamensan! Och alla som känner mig vet att när jag fått något i skallen så ska det ske på en gång och helst igår.
Sagt och gjort. Och här sitter jag nu och är snygg som en... Som en... Som en Babe, typ. Om man bortser från min söta väninna som klippte mig förra sommaren så är Den Libanesiske Smålänningen som klippte mig idag den bästa frisör jag haft - ever! Vet ni vad det betyder? Vet ni vilken katastrof detta kommer att innebära för min fritid och min plånbok? Jag kommer att ha mycket lite fritid och en mycket tunn plånbok eftersom jag hädanefter måste åka till Jönköping och klippa mig. Men det kanske räcker med Bålsta. Vore himla bra. Ja.
Anledningen till min brist på skrivarambition är att jag varit upptagen. Jag har ju Sims3 i datorn för bövelen! Det är så himla kul! Jag har så roligt att det är rent otroligt. Och eftersom jag både vill spela och umgås med en sexåring ganska frekvent dessutom, så finns det inte mycket tid. Eller ork. Eller tid. Eller ork. Nyhetens behag med Sims3 försvinner förmodligen så småningom. Sexåringen försvinner inte (får man hoppas), så vi får väl se hur det blir med mitt skrivande framöver. Men å andra sidan har jag ju upplevt faser i mitt skrivande i alla år. Honung som sambo och glaaaaaaaaad, Honung som ena halvan i ett distansförhållande, Honung som singel och nu då? Honung lever familjeliv? Den som lever får se... Men det är roligt. Japp.
Semester. Smaka på ordet.... Åååååh... Jag har bara en vecka nu, men får avnjuta tre till i Augusti. Det är underbart! Och jag är glad. Ja, det är jag.
Nu går jag iväg. Vandrar vidare på mitt livs krokiga väg. Ni får fötmodligen höra (läsa) om det.
Förresten så dog min mobil på midsommarafton och alla nummer var sparade i telefonminnet och är borta. Så ni som ännu inte gjort det, skicka jättegärna ett sms med avsändare så att jag kan spara era nummer i min nya mobil. Ok? Ok, då var det avklarat.
Puss&Kram på er.
/Honung
Den Libanesiske Smålänningen Ibrahim is the shit - I'm telling you!
En sommarlåt:
Well, anyway - jag och Poeten befinner oss i detta nu på semester. Vi är i det som vi tänkte skulle vara Västervik, men inte blev det för att det inte fanns någonstans att bo där och därmed begav vi oss till Jönköping i stället. Där är jag nu och det är übermysigt.
Idag begav vi oss ut på stan. Vi skulle ha en BH till mig eftersom jag glömt alla hemma. Det blev inte någon BH. Det blev en kavaj till Poeten. Sen fick jag den briljanta idën att jag skulle klippa mig. Jajjamensan! Och alla som känner mig vet att när jag fått något i skallen så ska det ske på en gång och helst igår.
Sagt och gjort. Och här sitter jag nu och är snygg som en... Som en... Som en Babe, typ. Om man bortser från min söta väninna som klippte mig förra sommaren så är Den Libanesiske Smålänningen som klippte mig idag den bästa frisör jag haft - ever! Vet ni vad det betyder? Vet ni vilken katastrof detta kommer att innebära för min fritid och min plånbok? Jag kommer att ha mycket lite fritid och en mycket tunn plånbok eftersom jag hädanefter måste åka till Jönköping och klippa mig. Men det kanske räcker med Bålsta. Vore himla bra. Ja.
Anledningen till min brist på skrivarambition är att jag varit upptagen. Jag har ju Sims3 i datorn för bövelen! Det är så himla kul! Jag har så roligt att det är rent otroligt. Och eftersom jag både vill spela och umgås med en sexåring ganska frekvent dessutom, så finns det inte mycket tid. Eller ork. Eller tid. Eller ork. Nyhetens behag med Sims3 försvinner förmodligen så småningom. Sexåringen försvinner inte (får man hoppas), så vi får väl se hur det blir med mitt skrivande framöver. Men å andra sidan har jag ju upplevt faser i mitt skrivande i alla år. Honung som sambo och glaaaaaaaaad, Honung som ena halvan i ett distansförhållande, Honung som singel och nu då? Honung lever familjeliv? Den som lever får se... Men det är roligt. Japp.
Semester. Smaka på ordet.... Åååååh... Jag har bara en vecka nu, men får avnjuta tre till i Augusti. Det är underbart! Och jag är glad. Ja, det är jag.
Nu går jag iväg. Vandrar vidare på mitt livs krokiga väg. Ni får fötmodligen höra (läsa) om det.
Förresten så dog min mobil på midsommarafton och alla nummer var sparade i telefonminnet och är borta. Så ni som ännu inte gjort det, skicka jättegärna ett sms med avsändare så att jag kan spara era nummer i min nya mobil. Ok? Ok, då var det avklarat.
Puss&Kram på er.
/Honung
Den Libanesiske Smålänningen Ibrahim is the shit - I'm telling you!
En sommarlåt:
Torka in the Bloggland
Hujeda mig! När jag har tid att skriva så har jag inte ork. När jag har ork och energi så har jag inte tid. Det är så det inte går ihop sig för mig. Och vad kan jag delge er för information från mitt inte så intressanta liv som ni kan tänkas vara intresserade av att läsa om? Jag är ju ingen Blondinbella som folk kan reta upp sig på. Jag är inte någon 16-årig modebloggare som delar med mig av dagens outfit. Jag antar att ni skiter högaktningsfullt i vad jag har ätit till frukost och att ni bryr er ännu mindre om att jag är ledig, att det regnar och att jag har tvättstuga idag. Sat what?
Jag har fyllt år gubevars. Jattesoligt och härligt väder och synnerligen perfekt alltsammans. Jag har fått MAT! God mat. Jag älskar mat nästan lika mycket som jag älskar kaffe. Eller kanske lika mycket som jag älskar kaffe. Jo, så är det nog.
Igårkväll träffade jag Darlingbästisen. Vi käkade lite och sen gick vi hem till henne, tog en varsin grogg och sen somnade jag på hennes soffa. Igen. Hur kan den vara så sövande? Jag känner mig som Sir Väs där jag ligger. Det känns som den vaggar mig. Och här sitter jag nu, fortfarande hamma hos henne och försöker lista ut hur jag ska ta mig hem utan att flyta bort i ösregnet alternativt frysa ihjäl på vägen hem. Igår var det varmt. Igår tog jag inte på mig så mycket kläder. Jag fryser. Jag hoppas i det allra innersta av min själ at det blir uppehåll vid sådär kvart i tolv. Jag måste tvätta. Och jag får tillträde till tvättstugan klockan tolv. Och så är det med det.
Sedan jag flyttade från Världens Ände till Människobyn har jag fått lära mig att det är Jungelns Lag som råder i tvättstugan. Där lär man vara i tid, för annars snor någon tvättmaskinerna. Och det är apsvårt att få en ny tid inom en rimlig framtid, då man råkar vara ledig. I Världens Ände var det bara att gå dit. Nej, jag tänker inte flytta tillbaka till det där helveteshålet bara för att tvättiderna är fördelaktiga. Aldrig i livet eikä senkään jälkeen säger jag bara! And that's all I have to say about that.
Känner i kroppen att jag behöver mera kaffe.
Well... Annars vill jag umgås mer med mina brudar. Jag bondar med en Poet. Jag träffar Skalman ibland - tro det eller ej. Där finns en särskild sorts humor och värme trots allt, som man inte gärna går miste om. Inte många förstår den. Även Poeten är en hysteriskt kul människa. Någon påstod att han har en depressiv läggning men den har jag inte sett skymten av. Och om så skulle vara så är det inte helt utan anledning.
Men i alla fall, brudarna. Mina brudar känner inte varandra. Av den anldeningen borde vi ha fest. Alltså, såna underbara Gudinnor till brudar som finns i mitt liv borde naturligtvis få möjligheten att träffa varandra. Vad sägs? Kanske efter alla semestrar och sånt? Datum som passar alla och väldigt gärna efter lön så att folk har råd att ta sig hit? Är det en bra idé eller är jag ute och cyklar? Vecka 33 skulle passa mig ganska bra. Har ingen koll på hur det står till med löner då, men det ordnar sig säkert. Jag vill ha en renodlad tjejfest. Och det finns en möjlighet till extra attraktioner... Inte form av män. Men andra roliga saker och en jäkla massa vin. Kan aldrig bli fel. Intagandet av vin är såklart valfritt.
Well, jag ska fixa kaffe och sen ska jag stålsätta mig inför färden hemåt. Jag lär bli blöt. Det lär bli en obehaglig historia. Om den förtäljer jag en annan gång.
Puss&Kram!
Er very own Honung i B-kupan!
Roliga Människor
Mina kunder på jobbet är så roliga.
I förra veckan ringde en dam til jobbet och följande telefonsamtal utspelade sig:
- Hej, jag vill ha en tröja.
- Jaha... Vilken tröja vill du ha?
- Den som ligger på ett bord.
- Vi har flera bord. Vad är det för märke på tröjan?
- Inte vet jag!
- Hur ser den ut?
- Det är den som ligger på bordet när man kommer upp för rulltrappan.
- Men vi har bara ett plan...
- Det har nu ju inte!
- Jo, vi har ingen rulltrappa.
- Men lilla vän, det måste du ju förstå att ni har en rulltrappa!
- Nej, vi har bara ett plan.
- Arbetar inte du där?
- Jo, jag har arbetat här i 15 år och vi har bara ett plan.
- Det är klart att ni har en rulltrappa!
Efter detta bad hon att få prata med en av mina kollegor och samma samtal upprepade sig. Man garvar läppen av sig åt sånt.
En annan kund var inne i butiken och kollade på toppar. Sen sa hon att hon inte skulle ha någon just den dagen. De säger ofta "Jag ska inte ha något idag." Well, anyway, hon frågade hur länge vi ska ha erbjudandet. Varpå jag udrade vilket erbjudande hon menade. Hon förklarade då utförligt och med stort tålamod, som när man förklarar något för en treåring, att det var erbjudandet på topparna hon menade. Och att det minsann enligt annonsen skulle vara "Ta tre, betala för en" på toppar den veckan. Jag sa bara att så generösa är vi inte i den här butiken och förklarade sedan att vi har erbjudande på väskor och skärp men inte på toppar. Hon hävdade att det minsann stod i annonsen i tidningen och att hon skulle komma in med den och visa den för mig. Både tidningen och annonsen förmodar jag. Jag såg henne aldrig mer.
Mina kollegor är också roliga. En av dem sa en dag: "Någon har tryckt in den här på reaställningen!" och jag svarade att den är på rea. "Jaha!" sa hon, "Jag tyckte den såg så fin ut!"
En annan av mina kära arbetskamrater gick bakom disken och övade på att säga vulva. Högt. Hon har invandrarbakgrund och hade nog aldrig hört ordet förut. Så hon övade, men inte bakom disken sen vi sagt att kunderna kanske tar illa upp.
Nu måste jag gå. Jag ska iväg till en underbar människa och bli spådd. Jag kommer att se gryningen av en lysande framtid. Det är jag helt övertygad om.
Puss & Kram! / Honung - som har ett jobb.
En låt man blir glad av följer nu. Praise you!
I förra veckan ringde en dam til jobbet och följande telefonsamtal utspelade sig:
- Hej, jag vill ha en tröja.
- Jaha... Vilken tröja vill du ha?
- Den som ligger på ett bord.
- Vi har flera bord. Vad är det för märke på tröjan?
- Inte vet jag!
- Hur ser den ut?
- Det är den som ligger på bordet när man kommer upp för rulltrappan.
- Men vi har bara ett plan...
- Det har nu ju inte!
- Jo, vi har ingen rulltrappa.
- Men lilla vän, det måste du ju förstå att ni har en rulltrappa!
- Nej, vi har bara ett plan.
- Arbetar inte du där?
- Jo, jag har arbetat här i 15 år och vi har bara ett plan.
- Det är klart att ni har en rulltrappa!
Efter detta bad hon att få prata med en av mina kollegor och samma samtal upprepade sig. Man garvar läppen av sig åt sånt.
En annan kund var inne i butiken och kollade på toppar. Sen sa hon att hon inte skulle ha någon just den dagen. De säger ofta "Jag ska inte ha något idag." Well, anyway, hon frågade hur länge vi ska ha erbjudandet. Varpå jag udrade vilket erbjudande hon menade. Hon förklarade då utförligt och med stort tålamod, som när man förklarar något för en treåring, att det var erbjudandet på topparna hon menade. Och att det minsann enligt annonsen skulle vara "Ta tre, betala för en" på toppar den veckan. Jag sa bara att så generösa är vi inte i den här butiken och förklarade sedan att vi har erbjudande på väskor och skärp men inte på toppar. Hon hävdade att det minsann stod i annonsen i tidningen och att hon skulle komma in med den och visa den för mig. Både tidningen och annonsen förmodar jag. Jag såg henne aldrig mer.
Mina kollegor är också roliga. En av dem sa en dag: "Någon har tryckt in den här på reaställningen!" och jag svarade att den är på rea. "Jaha!" sa hon, "Jag tyckte den såg så fin ut!"
En annan av mina kära arbetskamrater gick bakom disken och övade på att säga vulva. Högt. Hon har invandrarbakgrund och hade nog aldrig hört ordet förut. Så hon övade, men inte bakom disken sen vi sagt att kunderna kanske tar illa upp.
Nu måste jag gå. Jag ska iväg till en underbar människa och bli spådd. Jag kommer att se gryningen av en lysande framtid. Det är jag helt övertygad om.
Puss & Kram! / Honung - som har ett jobb.
En låt man blir glad av följer nu. Praise you!
Liv
Hörde talas om en tjej som gifte sig med sitt livs kärlek för två år sedan. Hon väntade barn. En och en halv vecka innan beräknad förlossning så dog barnet. Hon var tvungen att föda barnet på vanligt sätt. När hennes man för några veckor sedan skulle iväg och spela tennis fick han en hjärtinfarkt och dog. 30 år gammal. Knall och fall.
Sånt får en att tänka. Och att tänka mycket. På många saker. Först och främst tänker jag på den stackars kvinnan som nu förlorat allt. Herregud! Stackars henne. Fy faan... Förtjänar någon människa sådana saker? Jag tror inte det.
Och vi då? Vad gör vi med våra liv? Vi jobbar ihjäl oss för att kunna köpa ihjäl oss. Vi tjafsar om bagateller. Vi går omkring och slösar bort våra liv på att vara irriterade och förbannade på bagateller! Vi svär över försenade bussar. Vi svär över kön på banken. Vi svär över folk vi tycker är idioter. Vi blir galna om inte TV:n/datorn/mikron funkar. Vi gormar och svär och blir osams med folk och håller på. En del jagar efter karriär och pengar. Andra ligger i Big Brother, En del åker till en jävla öde ö och bildar pakter som de bryter. För pengar.
Det enda vi egentligen borde göra är att leva. Som om varje dag var den sista. För det kan ju vara den sista. Faktiskt. Jag har blivit påmind om det i mitt liv, utan att själv ha blivit drabbad, men ändå... Påmind. Det kunde varit jag.
Har en nära vän som förlorade sin fru för ett par år sedan. Ung och levande ena stunden. Gick och la sig och vaknade aldrig mer. Och mannen jag berättade om innan skulle spela tennis. Och fick inte göra det. Barnet som skulle födas dog innan livet började.
Det kunde varit jag eller någon som står mig nära. Vad gör jag med mitt liv? Jag åker till jobbet på morgonen och kommer hem på kvällen. Jag irriterar mig på en del kollegor och kunder i butiken. Jag strävar och strävar. Jag bekymrar mig för att jag varken har vettiga skor eller kläder till sommaren. Bagateller. Saker om ingen jävel tänker på om hundra år.
Jag ska leva. Jag ska ta emot kärlek när jag får den. Jag ska andas djupt och njuta. Jag ska stå över såna som jag tycker är dumma. Jag ska sluta haka upp mig på småsaker. Jag ska umgås med dem jag älskar. Jag ska insupa livet. Jag ska sluta vara feg. Jag ska se det goda och fröjdas. Jag ska aldrig gå och lägga mig på kvällen och vara osams med någon. Jag ska vakna på morgonen och vara tacksam för det. Jag ska se människor och vara glad för att de finns.
Det är bra att ha mål och planer - men man får inte glömma att leva och att göra det bästa av det liv man har fått. Vi kanske bara har ett enda liv och många av oss glömmer att förvalta det. Och det är ju en gåva. I mina ögon i alla fall. För mig är det en gåva att jag lever och är frisk. Det är en gåva att få stressa iväg på cykeln till jobbet. Men jag tänker inte längre irritera mig och svära över rödljusen som hindar mig på min färd. Livet är för kort för det. Bagateller.
Pengar, skönhet, berömmelse, karriär... Vad betyder det? Inte ett dugg, för livet kan ta slut i morgon. Visdom, kärlek och godhet betyder allt.
Men vad gör vi med våra liv?
/Honung
Sånt får en att tänka. Och att tänka mycket. På många saker. Först och främst tänker jag på den stackars kvinnan som nu förlorat allt. Herregud! Stackars henne. Fy faan... Förtjänar någon människa sådana saker? Jag tror inte det.
Och vi då? Vad gör vi med våra liv? Vi jobbar ihjäl oss för att kunna köpa ihjäl oss. Vi tjafsar om bagateller. Vi går omkring och slösar bort våra liv på att vara irriterade och förbannade på bagateller! Vi svär över försenade bussar. Vi svär över kön på banken. Vi svär över folk vi tycker är idioter. Vi blir galna om inte TV:n/datorn/mikron funkar. Vi gormar och svär och blir osams med folk och håller på. En del jagar efter karriär och pengar. Andra ligger i Big Brother, En del åker till en jävla öde ö och bildar pakter som de bryter. För pengar.
Det enda vi egentligen borde göra är att leva. Som om varje dag var den sista. För det kan ju vara den sista. Faktiskt. Jag har blivit påmind om det i mitt liv, utan att själv ha blivit drabbad, men ändå... Påmind. Det kunde varit jag.
Har en nära vän som förlorade sin fru för ett par år sedan. Ung och levande ena stunden. Gick och la sig och vaknade aldrig mer. Och mannen jag berättade om innan skulle spela tennis. Och fick inte göra det. Barnet som skulle födas dog innan livet började.
Det kunde varit jag eller någon som står mig nära. Vad gör jag med mitt liv? Jag åker till jobbet på morgonen och kommer hem på kvällen. Jag irriterar mig på en del kollegor och kunder i butiken. Jag strävar och strävar. Jag bekymrar mig för att jag varken har vettiga skor eller kläder till sommaren. Bagateller. Saker om ingen jävel tänker på om hundra år.
Jag ska leva. Jag ska ta emot kärlek när jag får den. Jag ska andas djupt och njuta. Jag ska stå över såna som jag tycker är dumma. Jag ska sluta haka upp mig på småsaker. Jag ska umgås med dem jag älskar. Jag ska insupa livet. Jag ska sluta vara feg. Jag ska se det goda och fröjdas. Jag ska aldrig gå och lägga mig på kvällen och vara osams med någon. Jag ska vakna på morgonen och vara tacksam för det. Jag ska se människor och vara glad för att de finns.
Det är bra att ha mål och planer - men man får inte glömma att leva och att göra det bästa av det liv man har fått. Vi kanske bara har ett enda liv och många av oss glömmer att förvalta det. Och det är ju en gåva. I mina ögon i alla fall. För mig är det en gåva att jag lever och är frisk. Det är en gåva att få stressa iväg på cykeln till jobbet. Men jag tänker inte längre irritera mig och svära över rödljusen som hindar mig på min färd. Livet är för kort för det. Bagateller.
Pengar, skönhet, berömmelse, karriär... Vad betyder det? Inte ett dugg, för livet kan ta slut i morgon. Visdom, kärlek och godhet betyder allt.
Men vad gör vi med våra liv?
/Honung
Things that make you go Tjoohoo!
Alltså... Detta rörde mig nästan till tårar. Annas tacklista... Kolla här. Och gissa vem som är Honung!? Gissa, gissa, gissa!!! Och jag är säker på att hon absolut inte nämner oss i någon som helst inbördes ordning. men jag är FÖRST! C'est moi! Tjoohoo!
Och sen.. Alltså Dan Reed. Det mailet. Absolutely lovely. Wonderful. Tjoohoo! Och jag fattar inte att så många inte vet vem han är? Hur kan man inte veta det? Geezzz... Men jag vet. Tjoohoo för det!
Fika med underbara vänner! Tjoohoo!
En varm man då och då... Tjoohoo!
Hittade ett klistermärke i våra svindyraste jeans som vi har i butiken.
Så här stod det:
"NYDJ cannot be held responsible for any positive consequence that may arise due to your fabulous appearance wearing the Tummy Tuck jean"
Major tjoohoo till det. Vi garvade läppen av oss när jag läste upp för kunden vad det stod. Sånt där står aldrig i kläder. Det står bara om torrfällning och krympning och sånt tråkigt. Den där klisterlappen var synnerligen uppfriskande för både skrattmusklerna och själen. Saker som överraskar är underbart. Människor som överraskar är också underbara.
Annas videoblogg tog mig på sängen så fullständigt att jag var i chock en stund. Och sen blev jag jättejätteglad! Jag måste säga det en gång till: TJOOHOO!!! (Och jag har haft skrytrutan öppen hela dagen.)
Ni förstår, vänner och grannar, Anna impar på mig. Hon är så jävla grym. Och att hon sen tackar mig är för mig en gåva. Jag är impad av henne och hon... Ja... Hur förklarar man sånt? Människor som jag är impad av är jag så himla impad av att jag har svårt att förstå att de överhuvudtaget bryr sig om att jag existerar. Och då blir man glad av att så grymma personer bryr sig, eller hur? Och Anna är en av de coolaste brudarna jag känner. Ever.
Ni, mina andra brudar, är också grymma. Och ni skulle älska Anna om ni träffade henne någon gång. I know this. Man kan inte låta bli liksom.
And that's all I have to say about that.
Håller just nu på med att försöka övertala min allra käraste engelska kamrat att gästblogga här. Han är oerhört underhållande. Fast nu är han mitt uppe i nåt examensarbete, så han kanske bloggar nästa månad. *glaaaaaaaaaaaad* Tjoohoo!
Nu går jag.
Puss&Kram!
/Honung - i Tillvarons drypande kärlekskupa!
Och sen.. Alltså Dan Reed. Det mailet. Absolutely lovely. Wonderful. Tjoohoo! Och jag fattar inte att så många inte vet vem han är? Hur kan man inte veta det? Geezzz... Men jag vet. Tjoohoo för det!
Fika med underbara vänner! Tjoohoo!
En varm man då och då... Tjoohoo!
Hittade ett klistermärke i våra svindyraste jeans som vi har i butiken.
Så här stod det:
"NYDJ cannot be held responsible for any positive consequence that may arise due to your fabulous appearance wearing the Tummy Tuck jean"
Major tjoohoo till det. Vi garvade läppen av oss när jag läste upp för kunden vad det stod. Sånt där står aldrig i kläder. Det står bara om torrfällning och krympning och sånt tråkigt. Den där klisterlappen var synnerligen uppfriskande för både skrattmusklerna och själen. Saker som överraskar är underbart. Människor som överraskar är också underbara.
Annas videoblogg tog mig på sängen så fullständigt att jag var i chock en stund. Och sen blev jag jättejätteglad! Jag måste säga det en gång till: TJOOHOO!!! (Och jag har haft skrytrutan öppen hela dagen.)
Ni förstår, vänner och grannar, Anna impar på mig. Hon är så jävla grym. Och att hon sen tackar mig är för mig en gåva. Jag är impad av henne och hon... Ja... Hur förklarar man sånt? Människor som jag är impad av är jag så himla impad av att jag har svårt att förstå att de överhuvudtaget bryr sig om att jag existerar. Och då blir man glad av att så grymma personer bryr sig, eller hur? Och Anna är en av de coolaste brudarna jag känner. Ever.
Ni, mina andra brudar, är också grymma. Och ni skulle älska Anna om ni träffade henne någon gång. I know this. Man kan inte låta bli liksom.
And that's all I have to say about that.
Håller just nu på med att försöka övertala min allra käraste engelska kamrat att gästblogga här. Han är oerhört underhållande. Fast nu är han mitt uppe i nåt examensarbete, så han kanske bloggar nästa månad. *glaaaaaaaaaaaad* Tjoohoo!
Nu går jag.
Puss&Kram!
/Honung - i Tillvarons drypande kärlekskupa!
Att ha tid
Somnade halv åtta igår kväll och vaknade vid femtiden i morse. No shit... Nu, efter två koppar kaffe är jag nästan människa. Och har tid att skriva. Jag har nästan aldrig tid med det nuförtiden. Det är så himla konstigt alltsammans... När jag hade boyfriend hade jag hur mycket tid som helst, eftresom han jobbade utomlands och jag hade mycket ensamtid. Nu, när jag inte har boyfriend så borde jag ha ännu mer tid... Men det har jag inte. Jag är sällan hemma. Och när jag inte är hemma har jag sällan tillgång till en dator och då är jag social. Jag träffar folk ju.
När man är utan boyfriend så har man tid att sitta och fika med väninnor i fyra timmar. Tjejsnack is the shit! Vad pratar vi kvinnor om i fyra timmar då? Vad pratar kvinnor om överhuvudtaget på tjejmiddaggar och dylika sammankomster? En man frågade mig detta... Och svaret är - tadaaaaa - män. Män, män och män dryftas. Hur de beter sig, varför de beter sig som de gör... Hur tänker de? Ingen vet. En del av dem sårar oss. En del av dem uppfyller hela vårt sinne. Andra tröstar oss. Men hela tiden finns de i våra tankar. Tänk att vi ägnar dem så mycket tid... När det egentligen finns andra viktigare saker att tänka på... Som svält och krig och eländes elände. Och vi borde tänka mer på oss själva. Dessutom.
Jag har själv blivit bättre på det. Vad mår jag bra av? Vilka mår jag bra av att umgås med? Sen försöker jag ägna mig åt det. Det jag mår bra av och de vänner jag har som jag mår bra av. Ja. Jag har numera ett ganska stort kontaktnät. Många fantastiska människor har kommit in i mitt liv. En del har återinträtt. Lovely!
Jag borde spendera mer tid i Stockholm, så att jag hinner träffa de återfunna. De återfunna är long time no see och det finns så mycket att återupptäcka och finna och... Ja, att prata om!
Well, tills vidare har jag ett jobb. Vi har "Fantastiska Veckan" nu. Herregud, vad folk stökar till!!! Vi har rabatt på allt i hela butiken. Och folk blir som tokiga. Och de stökar till. Det ser ut som ett jävla bombnedslag hur mycket man än städar. Och stressigt är det. Men samtidigt - himla roligt! När det är mycket att göra flyger tiden och rätt som det är så är det dags att gå hem. Vips!
Jag mår så jävla bra just nu och har gjort det en längre tid. Det är nästan för bra för att vara sant faktiskt. Jag har massor att ge och jag ger. Dessutom är jag trevlig hela dagarna på jobbet. Ibland orkar man inte vara trevlig en enda minut till när man går därifrån, men just nu är jag fortfarande inne i mitt positiva flow. Jag hoppas att det aldrig tar slut. Men förr eller senare blir det kanske neggovarning på mig, men jag hoppas att mina vänner i så fall påminner mig om allt jag har att vara glad för. Det är jag övertygad om att de gör. Och kanske även ni som läser. Vänner och andra läsare.
Det enda jag vill ha ytterligare är den där mannen. Han som vill somna och vakna med mig. Han som vill dela min vardag och mitt liv. Han som kan ge mig styrka när jag saknar det. Han som vill dela mitt skratt och mina tårar. Han som finns där och stannar kvar. Han som kan älska mig fullt ut. Han måste finnas. Han finns.
Nu har jag saker att göra. En kropp att duscha. Ett liv att leva. Ett jobb att gå till. Och en frukost att äta. Jag är hungrig. Man blir det efter att ha varit vaken i tre timmar. Så jag måste gå.
Förresten har jag nu fått mail från Dan Reed! Ooooh, take me with you! ;) Han är vattuman, så det skulle säkert bli hur bra som helst! Eller vad tror ni?
Puss & Kram så länge!
/Honung - in the flow!
Mina hormoner är fotfarande mycket aktiva. Pour some sugar on me, Babe!
När man är utan boyfriend så har man tid att sitta och fika med väninnor i fyra timmar. Tjejsnack is the shit! Vad pratar vi kvinnor om i fyra timmar då? Vad pratar kvinnor om överhuvudtaget på tjejmiddaggar och dylika sammankomster? En man frågade mig detta... Och svaret är - tadaaaaa - män. Män, män och män dryftas. Hur de beter sig, varför de beter sig som de gör... Hur tänker de? Ingen vet. En del av dem sårar oss. En del av dem uppfyller hela vårt sinne. Andra tröstar oss. Men hela tiden finns de i våra tankar. Tänk att vi ägnar dem så mycket tid... När det egentligen finns andra viktigare saker att tänka på... Som svält och krig och eländes elände. Och vi borde tänka mer på oss själva. Dessutom.
Jag har själv blivit bättre på det. Vad mår jag bra av? Vilka mår jag bra av att umgås med? Sen försöker jag ägna mig åt det. Det jag mår bra av och de vänner jag har som jag mår bra av. Ja. Jag har numera ett ganska stort kontaktnät. Många fantastiska människor har kommit in i mitt liv. En del har återinträtt. Lovely!
Jag borde spendera mer tid i Stockholm, så att jag hinner träffa de återfunna. De återfunna är long time no see och det finns så mycket att återupptäcka och finna och... Ja, att prata om!
Well, tills vidare har jag ett jobb. Vi har "Fantastiska Veckan" nu. Herregud, vad folk stökar till!!! Vi har rabatt på allt i hela butiken. Och folk blir som tokiga. Och de stökar till. Det ser ut som ett jävla bombnedslag hur mycket man än städar. Och stressigt är det. Men samtidigt - himla roligt! När det är mycket att göra flyger tiden och rätt som det är så är det dags att gå hem. Vips!
Jag mår så jävla bra just nu och har gjort det en längre tid. Det är nästan för bra för att vara sant faktiskt. Jag har massor att ge och jag ger. Dessutom är jag trevlig hela dagarna på jobbet. Ibland orkar man inte vara trevlig en enda minut till när man går därifrån, men just nu är jag fortfarande inne i mitt positiva flow. Jag hoppas att det aldrig tar slut. Men förr eller senare blir det kanske neggovarning på mig, men jag hoppas att mina vänner i så fall påminner mig om allt jag har att vara glad för. Det är jag övertygad om att de gör. Och kanske även ni som läser. Vänner och andra läsare.
Det enda jag vill ha ytterligare är den där mannen. Han som vill somna och vakna med mig. Han som vill dela min vardag och mitt liv. Han som kan ge mig styrka när jag saknar det. Han som vill dela mitt skratt och mina tårar. Han som finns där och stannar kvar. Han som kan älska mig fullt ut. Han måste finnas. Han finns.
Nu har jag saker att göra. En kropp att duscha. Ett liv att leva. Ett jobb att gå till. Och en frukost att äta. Jag är hungrig. Man blir det efter att ha varit vaken i tre timmar. Så jag måste gå.
Förresten har jag nu fått mail från Dan Reed! Ooooh, take me with you! ;) Han är vattuman, så det skulle säkert bli hur bra som helst! Eller vad tror ni?
Puss & Kram så länge!
/Honung - in the flow!
Mina hormoner är fotfarande mycket aktiva. Pour some sugar on me, Babe!
Mina vänner
Mina vänner måste vara de bästa i hela världen! De finns där när jag behöver dem i alla väder. De pratar med mig, äter med mig, skrattar och gråter med mig. Och de låter mig vara mig själv och de tycker om mig som jag är. Är inte det en gåva som nästan är större än livet?
När jag inte varit här och skrivit har jag umgåtts med mina vänner. Det är därför det blir så sällan nuförtiden. Dessutom har det varit väder! När det är väder är man ute. När det är oväder är man inte det. Och väder har det varit.
Jag har ett ganska stort socialt nätverk. De flesta är nära vänner, som jag kan prata med om allt. Det finns alltid någon jag kan ringa eller träffa. Och jag är inte van vid det. Efter att suttit i en byhåla i 18 år, så har det aldrig varit en självklarhet. Nu är det mycket enklare när jag bor i en hyfsat stor stad och det inte är ett heldagsprojekt att ta mig någonstans och sedan hem. Det är nära till Stockholm, Norrtälje (ANNA!!!! NÄR?) och Tierp. Bara för att ta några exempel på var mina vänner befinner sig. Sen finns de som är betydligt längre bort... Och det är synd.
Min bästis bor nära mig. Jag cyklar till henne på fem minuter. Hon är självklar. Det är hon som lägger huvudet i mitt knä och som jag pillar i håret. Att bli pillad i håret är en av huvudorsakerna till att man går till frissan. Och går man inte till frissan så går man till sin bästis.
Jag hoppas att mina vänner känner att de kan komma till mig när de behöver. De fanns där för mig när jag behövde och jag är för evigt tacksam och glad för det. Tack.
Nu ska jag äta pizza, så jag har inte tid med er.
Puss&Kram!
/Honung
När jag inte varit här och skrivit har jag umgåtts med mina vänner. Det är därför det blir så sällan nuförtiden. Dessutom har det varit väder! När det är väder är man ute. När det är oväder är man inte det. Och väder har det varit.
Jag har ett ganska stort socialt nätverk. De flesta är nära vänner, som jag kan prata med om allt. Det finns alltid någon jag kan ringa eller träffa. Och jag är inte van vid det. Efter att suttit i en byhåla i 18 år, så har det aldrig varit en självklarhet. Nu är det mycket enklare när jag bor i en hyfsat stor stad och det inte är ett heldagsprojekt att ta mig någonstans och sedan hem. Det är nära till Stockholm, Norrtälje (ANNA!!!! NÄR?) och Tierp. Bara för att ta några exempel på var mina vänner befinner sig. Sen finns de som är betydligt längre bort... Och det är synd.
Min bästis bor nära mig. Jag cyklar till henne på fem minuter. Hon är självklar. Det är hon som lägger huvudet i mitt knä och som jag pillar i håret. Att bli pillad i håret är en av huvudorsakerna till att man går till frissan. Och går man inte till frissan så går man till sin bästis.
Jag hoppas att mina vänner känner att de kan komma till mig när de behöver. De fanns där för mig när jag behövde och jag är för evigt tacksam och glad för det. Tack.
Nu ska jag äta pizza, så jag har inte tid med er.
Puss&Kram!
/Honung
Rapport från Skrivkrampsland!
Jag lider av svår skrivkramp. Så svår att jag sitter och gör fåniga tester på Nylleboken i stället för att skriva. Medan jag värper.
Jag är Glader av Snövits sju dvärgar. Jag är Jon Bon Jovi. Jag är Eruption av Van Halen och jag är Lauren Bacall. Och enligt testerna borde jag bo i Fålhagen eller Luthagen i Uppsala och jag är Hera av de Grekiska Gudinnorna. (När jag gjorde testet vilken Gud jag var, så var jag Zeus.) Jag gjorde också testet vilken stadsdel i Stockholm jag är och resultatet blev Söder. Jag trivs bättre i Vasastan och jag är AIK:are. Jag har gjort test efter test efter test... Hur uttråkad får man bli?
Well, vädret är underbart. Jag har tvättstuga. Och medan jag ändå måste vara hemma och passa tvätten så ska jag städa. Efter 14 är jag fri. Då sticker jag ut! Ut i det fria på min lila cykel. Jag har fått önskemål om foto på både hunden och cykeln och det kommer när jag kommer ihåg att jag har en underbar kamera. Jag älskar min kamera. Den förevigar mitt liv. Eller i alla fall ögonblick av mitt liv. Roliga ögonblick.
I tidernas begynnelse, under min förra bloggperiod som varade i sex år - jag bodde på landet - så var det någon som påpekade det. Att på alla mina bilder var det alkoholhaltiga drycker med. Han trodde att jag hade alkoholproblem. Att min dåvarande boyfriend hade alkoholproblem och att alla våra vänner hade alkoholproblem. Nej, nej och nej. Men när tar man kort? I min värld tar man kort när det är fest. And that's all I have to say about that.
Det var modevisning för någon vecka sedan med kläder från jobbet. Vi hade också bidragit med priser till lotteriet, som ingick i biljetten. Någon dag efteråt så kom en mycket gammal tant in i butiken och berättade att hennes bekant hade vunnit på nämnda lotteri. Oj vad roligt, sa vi såklart och gratulerade. Då tog hon upp en paljettbeströdd topp ur sin påse och sa: "Det är bara det att han är 94 år..." Han alltså... Inte det faktum att det var en han bekymrade henne. Det största bekymret var hans höga ålder. Jag var tvungen att gå därifrån, för jag garvade läppen av mig. Vi råkar veta att den 94-åriga mannen är tantens pojkvän. Hon är 92. Jag tror att vi får bidra med presentkort nästa gång. Då kan han handla för det till tanten när det blir jul eller så. Fast det skulle vara roligt att se en farbror på 94 i en paljettopp. Jo, det skulle det minann! *skrockar* (Han hade kanske kunnat ha den om han varit några år yngre... Säg 84.)
Jag lever i ett rus av vår just nu. Jag träffar folk. Och jag har roligt. Det är kanske därför jag har skrivkramp. Jag kan ju berätta om allt det roliga, men det är saker som måste upplevas. Man kan inte återge det... Kan och kan, jag kan allt - men mina vänner måste upplevas. Det är så om man ska få en rättvis bild av dem. Då är det så.
Nu måste jag gå till tvättstugan. Skittråkigt, men nödvändigt. Och det är skönt när det är klart. Hur många vuxenpoäng får jag för det uttalandet?
I will be back. Jag har ju trots allt ett projekt som jag inte slutfört och det är dygderna och synderna. Om jag drabbas av idétorka, så kan jag ju alltid skriva om det. Japp.
Puss&Kram alla Gullisar!
/Honung - the laundrybitch
Jag är Glader av Snövits sju dvärgar. Jag är Jon Bon Jovi. Jag är Eruption av Van Halen och jag är Lauren Bacall. Och enligt testerna borde jag bo i Fålhagen eller Luthagen i Uppsala och jag är Hera av de Grekiska Gudinnorna. (När jag gjorde testet vilken Gud jag var, så var jag Zeus.) Jag gjorde också testet vilken stadsdel i Stockholm jag är och resultatet blev Söder. Jag trivs bättre i Vasastan och jag är AIK:are. Jag har gjort test efter test efter test... Hur uttråkad får man bli?
Well, vädret är underbart. Jag har tvättstuga. Och medan jag ändå måste vara hemma och passa tvätten så ska jag städa. Efter 14 är jag fri. Då sticker jag ut! Ut i det fria på min lila cykel. Jag har fått önskemål om foto på både hunden och cykeln och det kommer när jag kommer ihåg att jag har en underbar kamera. Jag älskar min kamera. Den förevigar mitt liv. Eller i alla fall ögonblick av mitt liv. Roliga ögonblick.
I tidernas begynnelse, under min förra bloggperiod som varade i sex år - jag bodde på landet - så var det någon som påpekade det. Att på alla mina bilder var det alkoholhaltiga drycker med. Han trodde att jag hade alkoholproblem. Att min dåvarande boyfriend hade alkoholproblem och att alla våra vänner hade alkoholproblem. Nej, nej och nej. Men när tar man kort? I min värld tar man kort när det är fest. And that's all I have to say about that.
Det var modevisning för någon vecka sedan med kläder från jobbet. Vi hade också bidragit med priser till lotteriet, som ingick i biljetten. Någon dag efteråt så kom en mycket gammal tant in i butiken och berättade att hennes bekant hade vunnit på nämnda lotteri. Oj vad roligt, sa vi såklart och gratulerade. Då tog hon upp en paljettbeströdd topp ur sin påse och sa: "Det är bara det att han är 94 år..." Han alltså... Inte det faktum att det var en han bekymrade henne. Det största bekymret var hans höga ålder. Jag var tvungen att gå därifrån, för jag garvade läppen av mig. Vi råkar veta att den 94-åriga mannen är tantens pojkvän. Hon är 92. Jag tror att vi får bidra med presentkort nästa gång. Då kan han handla för det till tanten när det blir jul eller så. Fast det skulle vara roligt att se en farbror på 94 i en paljettopp. Jo, det skulle det minann! *skrockar* (Han hade kanske kunnat ha den om han varit några år yngre... Säg 84.)
Jag lever i ett rus av vår just nu. Jag träffar folk. Och jag har roligt. Det är kanske därför jag har skrivkramp. Jag kan ju berätta om allt det roliga, men det är saker som måste upplevas. Man kan inte återge det... Kan och kan, jag kan allt - men mina vänner måste upplevas. Det är så om man ska få en rättvis bild av dem. Då är det så.
Nu måste jag gå till tvättstugan. Skittråkigt, men nödvändigt. Och det är skönt när det är klart. Hur många vuxenpoäng får jag för det uttalandet?
I will be back. Jag har ju trots allt ett projekt som jag inte slutfört och det är dygderna och synderna. Om jag drabbas av idétorka, så kan jag ju alltid skriva om det. Japp.
Puss&Kram alla Gullisar!
/Honung - the laundrybitch
Tisdag Morgon
Påskhelgen var underbar indeed. Nu är vädret grått och det är dags att gå tillbaks till en grå vardag igen. Well, c'est la vie och så behöver man ju pengar också. Jobba is the key.
Min blogginspiration börjar tryta litegrann. Det kan bero på att mina favoriter slutar den ena efter den andra. Det är som en epidemi. Alla lägger ner. Det kanske bara är jag som inte har något liv och fortsätter sitta här och knappa? Men å andra sidan har jag ett liv och skulle inte kunna sitta här och delge er det om det var obefintligt. Well, alla mynt har två sidor. Men jag gillar inte att folk bara stänger ner sina bloggar hit och dit. Att de skrev var ju en del av min inspiration.
Men det kan ju vara så att man har sagt det man ville säga och det som återstår är bara dravel. Lite som det jag skriver nuförtiden. Allt och ingenting.
Jag får fixa till en riktig livskris igen, så har jag massor att skriva om. Och folk verkar tycka att det är trevligt att läsa om en trasig själ som helst av allt vill dö. *ironi* Jag har aldrig haft så många läsare som när jag var i det svarta hålet och inte såg någon väg upp eller ut.
Nu har jag kommit upp och har börjat gå. Med raska steg. Bort och mot något nytt. Ett helt nytt liv, en ny attityd och nya tankar och nya mål. Jag ser även mig själv med nya ögon. Och det är freakin' underbart! Lovely är vad det är. Och jag har gjort det själv med hjälp av mina underbara vänner. Ni som ringde och skrev till mig. Ni som fanns där. En del av er utan att jag överhuvudtaget träffat er ens. Det var så skönt att veta hur många vänner jag i själva verket har. Men jag vill inte gå igenom något dylikt igen, så livskriser - well f**k 'em!
Internet är en stor värld. Men kan även vara litet och intimt. Man gör som i den riktiga världen. Man bildar sina grupper och sina små "gäng". När de som tillhör ens "gäng" inte gör som det brukar, så blir man lite lätt förvirrad. Tur att Nylleboken finns. Jag kanske inte ens pratar med er där, men att veta att ni finns där är skönt. Yes. Här är där där man är och där är där där man inte är.
Jag tänker fortsätta gå den väg jag slagit in på. Jag tänker fortsätta att ha så roligt som möjligt. Jag tänker fortsätta att göra saker som jag njuter av. Att umgås med människor som jag njuter av att vara med. Och varför skulle jag inte? Jag tänker också fortsätta att sitta här och dela allt med er. Att sluta skriva skulle vara som att sluta andas. Och även om det bara blir dravel, så är det i alla fall kreativt. Man skapar något. Ibland glimmar det kanske till och något tankeväckande kommer ut ur fingertopparna. Det vat jag aldrig innan jag börjar. Jag sätter mig här utan någon tanke och sen bara kommer det. Helt otroligt.
Nu måste jag gå till jobbet. Jag ska försöka njuta av det, men det är inte säkert att jag kan just idag. Det beror på stämningen när jag kommer dit. En del utstrålar negativ energi som gör det svårt för andra att vara positiva. Så är det för det mesta. Och det är så jäkla tråkigt... Jag har en fråga: Jag undrar hur det känns att alltid vara sur? Är det någon som vet? Hur känns det att aldrig vara glad och nöjd med någonting? Det måste vara ett helvete säger jag.
Nåja, jag ska försöka vara glad i alla fall, så det blir nog bra.
Nu går jag!
Puss & Kram allihopa!
Hela låten verkade inte komma med, men jag hinner inte ändra nu.
Min blogginspiration börjar tryta litegrann. Det kan bero på att mina favoriter slutar den ena efter den andra. Det är som en epidemi. Alla lägger ner. Det kanske bara är jag som inte har något liv och fortsätter sitta här och knappa? Men å andra sidan har jag ett liv och skulle inte kunna sitta här och delge er det om det var obefintligt. Well, alla mynt har två sidor. Men jag gillar inte att folk bara stänger ner sina bloggar hit och dit. Att de skrev var ju en del av min inspiration.
Men det kan ju vara så att man har sagt det man ville säga och det som återstår är bara dravel. Lite som det jag skriver nuförtiden. Allt och ingenting.
Jag får fixa till en riktig livskris igen, så har jag massor att skriva om. Och folk verkar tycka att det är trevligt att läsa om en trasig själ som helst av allt vill dö. *ironi* Jag har aldrig haft så många läsare som när jag var i det svarta hålet och inte såg någon väg upp eller ut.
Nu har jag kommit upp och har börjat gå. Med raska steg. Bort och mot något nytt. Ett helt nytt liv, en ny attityd och nya tankar och nya mål. Jag ser även mig själv med nya ögon. Och det är freakin' underbart! Lovely är vad det är. Och jag har gjort det själv med hjälp av mina underbara vänner. Ni som ringde och skrev till mig. Ni som fanns där. En del av er utan att jag överhuvudtaget träffat er ens. Det var så skönt att veta hur många vänner jag i själva verket har. Men jag vill inte gå igenom något dylikt igen, så livskriser - well f**k 'em!
Internet är en stor värld. Men kan även vara litet och intimt. Man gör som i den riktiga världen. Man bildar sina grupper och sina små "gäng". När de som tillhör ens "gäng" inte gör som det brukar, så blir man lite lätt förvirrad. Tur att Nylleboken finns. Jag kanske inte ens pratar med er där, men att veta att ni finns där är skönt. Yes. Här är där där man är och där är där där man inte är.
Jag tänker fortsätta gå den väg jag slagit in på. Jag tänker fortsätta att ha så roligt som möjligt. Jag tänker fortsätta att göra saker som jag njuter av. Att umgås med människor som jag njuter av att vara med. Och varför skulle jag inte? Jag tänker också fortsätta att sitta här och dela allt med er. Att sluta skriva skulle vara som att sluta andas. Och även om det bara blir dravel, så är det i alla fall kreativt. Man skapar något. Ibland glimmar det kanske till och något tankeväckande kommer ut ur fingertopparna. Det vat jag aldrig innan jag börjar. Jag sätter mig här utan någon tanke och sen bara kommer det. Helt otroligt.
Nu måste jag gå till jobbet. Jag ska försöka njuta av det, men det är inte säkert att jag kan just idag. Det beror på stämningen när jag kommer dit. En del utstrålar negativ energi som gör det svårt för andra att vara positiva. Så är det för det mesta. Och det är så jäkla tråkigt... Jag har en fråga: Jag undrar hur det känns att alltid vara sur? Är det någon som vet? Hur känns det att aldrig vara glad och nöjd med någonting? Det måste vara ett helvete säger jag.
Nåja, jag ska försöka vara glad i alla fall, så det blir nog bra.
Nu går jag!
Puss & Kram allihopa!
Hela låten verkade inte komma med, men jag hinner inte ändra nu.
Ett roligt liv
Någon sa till mig idag: "Du verkar ha ett roligt liv." Det fick mig att tänka till. Och faktum är att jag har ett roligt liv. Hur kan det komma sig att man går från nattsvartaste nattsvarta till att ha.. Ja, roligt? Jag vet inte. Men jag har själv sett till att det ska bli så. Bara jag kan styra om jag ska ha roligt eller gräva ner mig i ett svart hål.
Så, jag har ett roligt liv. Jag träffar människor som är bra för mig. Jag gör roliga saker. Jag lever i ett rus av min egen handlingskraft och mina drömmar och mål. Det man önskar sig kommer till en i en eller annan form. Om man bara vågar tro. Och styra sina steg i en, ibland okänd riktning. Man måste våga för att vinna. Visst är det en klyscha, men inte utan anledning.
Minns ni att jag skrev att jag vill göra något för andra människor? Att jag behöver känna mig nyttig. Att jag behöver vara behövd. Jag har googlat på nätet utan att finna speciellt mycket. De flesta vill att man ska skänka pengar, Jag har inte pengar. Däremot kan jag göra saker. Och universum sände en diakonissa från kyrkan. Hon tyckte att det nog var Gud som sänt henne, men jag är inte troende - så jag föredrar att kalla det universum eller ödet eller whatever. Well, själva poängen med detta var att hon gav mig ett litet papper med olika saker som man kan göra och ett telefonnummer att ringa. Det var ett ögonblick av klarhet. Att, såklart, jag önskar detta hett och så kommer lösningen in genom entrén på jobbet.
Jag har så mycket liv, samtidigt som det lika gärna kan ta slut i morgon. Man vet inte. Just nu är jag full av liv och jag tänker inte slösa bort det på bagateller. Jag tänker dela med mig. Jag har glädje. Jag tänker dela med mig. Varför ska jag lägga ner energi på negativa människor? Finns ingen anledning. De förtjänar varken mitt liv, min glädje eller min respekt.
Jag omger mig med människor som lyssnar, sprider sin visdom, tillför något. Människor som jag älskar, respekterar och tycker om att vara med. Vad kan vara bättre än det? Ingenting i livet är mer värt än kärlek till människorna jag omger mig med. Och den positiva biverkningen av det är att man återfår sin tro på mänskligheten. Faktiskt. Trots att min tillit till Svenska Folket blivit lite tilltufsad. Framförallt när det gäller röstningsresultat i musik och dansprogram på TV.
Jag har haft en lovely weekend. Den började i torsdags. Jag jobbade i fredags och var väl lite trött. Men torsdagsnatten hade jag riktigt roligt. Jag dansade för bövelen. Och mina tre buggterminer kom till nytta och glädje. Det var värt allt. För övrigt har det varit fint väder och jag har träffat söta väninnan och en människa jag inte sett på 22 år. Alltså, hur roligt kan man ha?
Jag har sett till att få ett roligt liv. Det är jag som bestämmer. Och det är så himla skönt.
Nu lämnar jag in.
Puss & Kram!
/Honung - Med Liv
"I am the echo of your past"
Så, jag har ett roligt liv. Jag träffar människor som är bra för mig. Jag gör roliga saker. Jag lever i ett rus av min egen handlingskraft och mina drömmar och mål. Det man önskar sig kommer till en i en eller annan form. Om man bara vågar tro. Och styra sina steg i en, ibland okänd riktning. Man måste våga för att vinna. Visst är det en klyscha, men inte utan anledning.
Minns ni att jag skrev att jag vill göra något för andra människor? Att jag behöver känna mig nyttig. Att jag behöver vara behövd. Jag har googlat på nätet utan att finna speciellt mycket. De flesta vill att man ska skänka pengar, Jag har inte pengar. Däremot kan jag göra saker. Och universum sände en diakonissa från kyrkan. Hon tyckte att det nog var Gud som sänt henne, men jag är inte troende - så jag föredrar att kalla det universum eller ödet eller whatever. Well, själva poängen med detta var att hon gav mig ett litet papper med olika saker som man kan göra och ett telefonnummer att ringa. Det var ett ögonblick av klarhet. Att, såklart, jag önskar detta hett och så kommer lösningen in genom entrén på jobbet.
Jag har så mycket liv, samtidigt som det lika gärna kan ta slut i morgon. Man vet inte. Just nu är jag full av liv och jag tänker inte slösa bort det på bagateller. Jag tänker dela med mig. Jag har glädje. Jag tänker dela med mig. Varför ska jag lägga ner energi på negativa människor? Finns ingen anledning. De förtjänar varken mitt liv, min glädje eller min respekt.
Jag omger mig med människor som lyssnar, sprider sin visdom, tillför något. Människor som jag älskar, respekterar och tycker om att vara med. Vad kan vara bättre än det? Ingenting i livet är mer värt än kärlek till människorna jag omger mig med. Och den positiva biverkningen av det är att man återfår sin tro på mänskligheten. Faktiskt. Trots att min tillit till Svenska Folket blivit lite tilltufsad. Framförallt när det gäller röstningsresultat i musik och dansprogram på TV.
Jag har haft en lovely weekend. Den började i torsdags. Jag jobbade i fredags och var väl lite trött. Men torsdagsnatten hade jag riktigt roligt. Jag dansade för bövelen. Och mina tre buggterminer kom till nytta och glädje. Det var värt allt. För övrigt har det varit fint väder och jag har träffat söta väninnan och en människa jag inte sett på 22 år. Alltså, hur roligt kan man ha?
Jag har sett till att få ett roligt liv. Det är jag som bestämmer. Och det är så himla skönt.
Nu lämnar jag in.
Puss & Kram!
/Honung - Med Liv
"I am the echo of your past"
Ctrl+alt+delete damn it!
Well, åter igen har folk börjat påpeka hur liten jag är. Som om jag inte vet det. Jag når aldrig hyllor. Jag når aldrig nånting. Jag ser aldrig på konserter om jag inte står längst fram. Jag är liten för helvete! Jag är glad och nöjd med det. Jag har på 36 år faktiskt vant mig. Men jag vänjer mig nog aldrig vid att folk påpekar det för mig hela tiden. Jag vet! Jag kan stå ut med att en person säger det en gång om dagen eller så. Men när tio pers säger det på en dag. Och gärna upprepar det tio gånger var, så blir jag lite... trött. Nästa person som säger det tänker jag sparka på smalbenen. För det är till smalbenen jag når, så jävla liten som jag är!! Nej, jag är inte dvärg.
Annars leker livet. Det är vår. Jag är angripen av något sorts pollen. Och jag njuter av varenda liten näsduk jag förbrukar. Det är underbart. I'm telling you! UNDERBART!
I morgon ska jag till Blue Monn Bar med jobbet. Det bjuds på mat. Gratis mat säger jag aldrig nej till. Mat överhuvudtaget säger jag aldrig nej till. Annars kan jag väl känna att jag inte vill umgås med de här människorna på min fritid, när jag måste spendera åtta timmar om dagen med dem ändå. Men, vad fan... Jag gillar de allra flesta på mitt jobb. Och nu när vi börjat ge varandra gudninnekomplimanger dessutom så har stämningen höjts. Det var M från nu som kom in på mitt jobb och talade om för oss vad vi ska göra. Och vi lyssnade och tog fasta på vad hon sa och nu är alla gladare.
Jag skrev jättemycket nyss och så skulle jag förhandsgranska och sedan posta... Helt plötsligt var jag inte inloggad längre. Fy farskon, så tråkigt sånt är.
En av mina kollegor som varit änka i många år har blivit kär. Igen. Hon är som en fjortis och hon strålar! Det är så underbart att se, så man blir tårögd. Det ger en hopp. Det sprider glädje. Och man vet, man bara vet att det finns någon som väntar. Det måste finnas.
Med detta lämnar jag er nu.
Puss & Kram!
/Honung - i Tillvarons B-kupa surrar det.
Jag har haft den förut, men man blir ju så... Glad. Och hoppfull.
Annars leker livet. Det är vår. Jag är angripen av något sorts pollen. Och jag njuter av varenda liten näsduk jag förbrukar. Det är underbart. I'm telling you! UNDERBART!
I morgon ska jag till Blue Monn Bar med jobbet. Det bjuds på mat. Gratis mat säger jag aldrig nej till. Mat överhuvudtaget säger jag aldrig nej till. Annars kan jag väl känna att jag inte vill umgås med de här människorna på min fritid, när jag måste spendera åtta timmar om dagen med dem ändå. Men, vad fan... Jag gillar de allra flesta på mitt jobb. Och nu när vi börjat ge varandra gudninnekomplimanger dessutom så har stämningen höjts. Det var M från nu som kom in på mitt jobb och talade om för oss vad vi ska göra. Och vi lyssnade och tog fasta på vad hon sa och nu är alla gladare.
Jag skrev jättemycket nyss och så skulle jag förhandsgranska och sedan posta... Helt plötsligt var jag inte inloggad längre. Fy farskon, så tråkigt sånt är.
En av mina kollegor som varit änka i många år har blivit kär. Igen. Hon är som en fjortis och hon strålar! Det är så underbart att se, så man blir tårögd. Det ger en hopp. Det sprider glädje. Och man vet, man bara vet att det finns någon som väntar. Det måste finnas.
Med detta lämnar jag er nu.
Puss & Kram!
/Honung - i Tillvarons B-kupa surrar det.
Jag har haft den förut, men man blir ju så... Glad. Och hoppfull.
Underbara Ting!
Jag har idag köpt mig en cykel som är så ful att den är gullig. Det är en syrénlila historia och den har karaktär - I shit you not! Så nu kan jag börja cykla till och från jobbet. Vilket för mig och min plånbok är synnerligen underbart. Fem hundra buckareller gav jag för den. Yes, I like!
Gudinnebloggen går bra. Det flyter och folk som aldrig skrivit förr har blivit inspirerade. Erfarna skribenter verkar ha blivit inspirerade. Det är synnerligen underbart! Att ha ett ställe där man är snäll mot varandra och sig själv. Vi tjejer i synnerhet är inte så himla bra på det... Så, visst behövs det? Alla era mail har boostat mitt ego och gjort mig glaaaaaaaaaaaad! Och era inlägg har gjort mig ännu gladare. :) Läs här och förundras. Lämna gärna en liten rar kommentar till Gudinnorna (Gudar är också välkomna) också, så vill de såklart fortsätta att skriva. *ute med håven*
Har haft tre underbara dagars ledighet. Men började mitt sjudagarspass idag. Slavveckan kallar jag den. Men, what the heck, jag lever lyxliv som numera är ledig varannan helg. Ett jättekliv framåt i förbättring av schema tycker jag.
Nu är det sent och egentligen annu senare, fast det är tidigare... Det är det där med klockan. Har du kommit ihåg att ändra?
Jag vill hångla.
And that's all I have to say about that.
Puss & Kram!
Er egen Hormon-Honung i Tillvaron
.
Gudinnebloggen går bra. Det flyter och folk som aldrig skrivit förr har blivit inspirerade. Erfarna skribenter verkar ha blivit inspirerade. Det är synnerligen underbart! Att ha ett ställe där man är snäll mot varandra och sig själv. Vi tjejer i synnerhet är inte så himla bra på det... Så, visst behövs det? Alla era mail har boostat mitt ego och gjort mig glaaaaaaaaaaaad! Och era inlägg har gjort mig ännu gladare. :) Läs här och förundras. Lämna gärna en liten rar kommentar till Gudinnorna (Gudar är också välkomna) också, så vill de såklart fortsätta att skriva. *ute med håven*
Har haft tre underbara dagars ledighet. Men började mitt sjudagarspass idag. Slavveckan kallar jag den. Men, what the heck, jag lever lyxliv som numera är ledig varannan helg. Ett jättekliv framåt i förbättring av schema tycker jag.
Nu är det sent och egentligen annu senare, fast det är tidigare... Det är det där med klockan. Har du kommit ihåg att ändra?
Jag vill hångla.
And that's all I have to say about that.
Puss & Kram!
Er egen Hormon-Honung i Tillvaron
.
Alltså, såhäräre!
Hunny fick en lysande idé igår när hon fikade med M från nu. Vi snackade om min sammanhangsuppenbarelse och andra underbara saker i livet. Hon har en förmåga att alltid plocka fram det bästa i mig. Och jag kom på... Gudinnors place i cyberspace!
Visst har jag snackat om att jag skulle vilja samla mina brudar på ett och samma ställe? Jojjomensan, det har jag! Så jag skred till verket och skapade en grupp på Nylleboken. Den heter Gudinnors place i Cyberspace och de som vill får gå med och stödja den. För där ska spridas positiva vibbar. Vi ska boosta våra egon. Och ge varandra komplimanger. Och ge oss själva komplimanger. Är det inte lysande?
Tjejer, flickor och kvinnor är så jävla bra på att dissa varandra hit och dit. Och speciellt på att dissa någon som inte är närvarande. Varför är det så? Jag tänkte att det måste till en förändring på den punkten... Och då är det lika bra att börja med en gång. Man tänker så mycket, men man gör sällan något åt saker, eller hur?
Så jag skapade även en blogg! I den vill jag att mina brudar skriver. Behövs inga långa inlägg (eftersom många har egna bloggar som tar tid att underhålla). Men varför inte skicka en komplimang till någon? Varför inte tala om för dina brudar varför du gillar dem så mycket? Varför inte berätta om något bra du gjort? Varför inte berätta om att du blev visslad efter på stan, eller att du nått något av dina mål eller whatever? Sprid positiv energi! Det gär man genom att maila ett litet inlägg till mig. Längst ner kommer min mailadress. Snälla, det är bara att sätta igång. Gör någon glad. Eller gör dig själv glad. Eller bara skriv något från hjärtat. Om någon kille vill skriva något så lägger jag till en kategori som jag kallar för Män.
Min systergudinna Hera skrev ett litet inlägg igår. Hon fick en egen kategori. Så om hon skriver flera inlägg och man tycker att hon har mycket klokt att komma med så söker man under hennes kategori. Annars så är det som vanligt. De senaste inläggen syns. Och de blandas. Som vanligt här alltså.
Så sätt igång brudar! Skapa ett Alias om du inte vill gå ut med både namn och adress och personnummer. *blink* Om du redan har ett alias och en egen blogg, så räcker det kanske med det? Jag länkar givetvis.
Adressen till bloggen hittar du här.
Viktigt att komma ihåg: Varken gruppen eller bloggen är till för att dissa män. Endast för att hylla kvinnor. Är alla med på det?
Ok, då kööööör vi tycker jag!
Och ni som inte har facebook: Välkomna med era inlägg i alla fall. Och spread the word till dina brudar också!
Skriv hit: [email protected]
Puss & Kram: Er systergudinna Honung i Tillvaron!
Visst har jag snackat om att jag skulle vilja samla mina brudar på ett och samma ställe? Jojjomensan, det har jag! Så jag skred till verket och skapade en grupp på Nylleboken. Den heter Gudinnors place i Cyberspace och de som vill får gå med och stödja den. För där ska spridas positiva vibbar. Vi ska boosta våra egon. Och ge varandra komplimanger. Och ge oss själva komplimanger. Är det inte lysande?
Tjejer, flickor och kvinnor är så jävla bra på att dissa varandra hit och dit. Och speciellt på att dissa någon som inte är närvarande. Varför är det så? Jag tänkte att det måste till en förändring på den punkten... Och då är det lika bra att börja med en gång. Man tänker så mycket, men man gör sällan något åt saker, eller hur?
Så jag skapade även en blogg! I den vill jag att mina brudar skriver. Behövs inga långa inlägg (eftersom många har egna bloggar som tar tid att underhålla). Men varför inte skicka en komplimang till någon? Varför inte tala om för dina brudar varför du gillar dem så mycket? Varför inte berätta om något bra du gjort? Varför inte berätta om att du blev visslad efter på stan, eller att du nått något av dina mål eller whatever? Sprid positiv energi! Det gär man genom att maila ett litet inlägg till mig. Längst ner kommer min mailadress. Snälla, det är bara att sätta igång. Gör någon glad. Eller gör dig själv glad. Eller bara skriv något från hjärtat. Om någon kille vill skriva något så lägger jag till en kategori som jag kallar för Män.
Min systergudinna Hera skrev ett litet inlägg igår. Hon fick en egen kategori. Så om hon skriver flera inlägg och man tycker att hon har mycket klokt att komma med så söker man under hennes kategori. Annars så är det som vanligt. De senaste inläggen syns. Och de blandas. Som vanligt här alltså.
Så sätt igång brudar! Skapa ett Alias om du inte vill gå ut med både namn och adress och personnummer. *blink* Om du redan har ett alias och en egen blogg, så räcker det kanske med det? Jag länkar givetvis.
Adressen till bloggen hittar du här.
Viktigt att komma ihåg: Varken gruppen eller bloggen är till för att dissa män. Endast för att hylla kvinnor. Är alla med på det?
Ok, då kööööör vi tycker jag!
Och ni som inte har facebook: Välkomna med era inlägg i alla fall. Och spread the word till dina brudar också!
Skriv hit: [email protected]
Puss & Kram: Er systergudinna Honung i Tillvaron!
Sammanhang
När jag flyttade hemifrån blev jag sambo direkt. Jag flyttade dessutom från allt välbekant till något obekant. Till en ort i Världens Ände där jag inte kände någon alls förutom killen jag bodde med. Jag flyttade bort från mitt sammanhang. Från ett ställe där jag visste vem jag var och vad jag var och med vem. Jag hade en plats att fylla, ett sammanhang.
Så kom det sig att min pojkvän blev mitt sammanhang. Det jag hörde till. Jag umgicks med hans kompisar och hans kompisars flickvänner och hans släktingar. Där hade jag en plats.
Sedan dess har det varit så. I Världens Ände har mina pojkvänner varit mina sammanhang som jag tillhört. I Världens Ände är det dessutom mycket svårt att skaffa sig egna vänner. Man är redan placerad i ett fack genom den man är tillsammans med. Och så har det varit i hela mitt vuxna liv: Jag har saknat något eget och varit näst intill oförmögen att skaffa mig ett eget sammanhang, en tillhörighet, utanför sambolivets fyra väggar. Så när relationer tagit slut har jag svävat i tomma intet och inte hört till någonstans.
Så har det varit och så var det även efter Skalman. Känslan av att inte höra till, att inte vara värd ett sammanhang eller en tillhörighet, för jag har inte förstått att det är något jag måste skapa själv. Jag har inte vetat hur man gör.Vilken AHA-upplevelse att komma på det!
Ytterligare en AHA-upplevelse var det att komma på att jag behöver vara behövd. Så när relationer har tagit slut - mot min vilja - har jag känt mig värdelös. För då är jag inte behövd längre. Och jag behöver det. Vara behövd, vara viktig i någons liv, göra skillnad för någon. Och det har hittills alltid varit en pojkvän. I hela mitt vuxna liv - alltid en man.
Så jag förstår nu var det kommer ifrån. Den där känslan av att inte vara någonting värd - för någon har precis krossat mitt liv genom att säga att jag inte behövs. Jag förstår äntligen! Det är så obeskrivligt skönt, så det finns nästan inte. I'm telling you!
Nu återstår bara att göra något åt det. Jag ska skaffa mig sammanhang, Tilhörighet på egen hand. Utan en man. Visst skulle det vara trevligt att hålla någon i handen på den resan, men jag ska ändå göra det själv. Jag behöver vara behövd och därför tänker jag joina någon hjälporganisation av något slag. För att kunna hjälpa till där jag kan och för att det behövs människor som engagerar sig. Jag ska skaffa mig något att brinna för. Någonting där jag känner att jag gör en insats. Inte för att "offra" mig utan för att jag behöver det för att må bra.
Men är det inte så för alla människor mer eller mindre? Att man vill ha uppskattning för det man gör och för den man är och en känsla av att vara behövd?
Jag trodde alltid att jag skulle få en familj. Där skulle jag ha mitt sammanhang, några som behövde mig och en tillhörighet. Nu blev det inte så. Då får man pröva andra vägar. Och jag tänker ta mina första stapplande steg i den riktningen denna vecka som kommer.
För övrigt har helgen varit pretty underbar. En trevlig lunch igår och lite tvättstuga och städning på det. Sedan bar det av till söta väninnan och hennes gudomliga barn och gudomliga man. Där fick jag mat och barnmys och pappabullar. HImla najs. Supernajs. Jag fick också låna en DVD-box, för då skulle mitt liv få en högre mening sa hon, den gulliga människan.
Med deta tänker jag nu lämna er. Jag har fått höra att jag skriver för sällan. Jag får försöka skärpa mig på den punkten, men då får folk stå ut med att jag kanske uppdaterar en gång om dagen, men bara skriver dravel i så fall. Ok?
Er egen Honung i Tiilvaron!
Jag lovade söta väninnans man - han som bakar Pappabullar att jag skulle tillägna honom en låt. Jag frågade vad han önskade sig för låt och kan inte komme ihåg vilken det var, förutom att det var med Scorpions. Så jag gtog mig friheten att välja en i mitt tycke väldigt bra låt med dom. Ok?
Till Bullbakarmannen (och alla andra som känner att de behöver lite Scorpions i sitt liv):
Jag tänker lägga in en bonusvideo här, som har mer med texten att göra, eftersom jag brukar försöka göra det mer eller mindre.
I Give You: Linkin Park - Somewhere I Belong
Så kom det sig att min pojkvän blev mitt sammanhang. Det jag hörde till. Jag umgicks med hans kompisar och hans kompisars flickvänner och hans släktingar. Där hade jag en plats.
Sedan dess har det varit så. I Världens Ände har mina pojkvänner varit mina sammanhang som jag tillhört. I Världens Ände är det dessutom mycket svårt att skaffa sig egna vänner. Man är redan placerad i ett fack genom den man är tillsammans med. Och så har det varit i hela mitt vuxna liv: Jag har saknat något eget och varit näst intill oförmögen att skaffa mig ett eget sammanhang, en tillhörighet, utanför sambolivets fyra väggar. Så när relationer tagit slut har jag svävat i tomma intet och inte hört till någonstans.
Så har det varit och så var det även efter Skalman. Känslan av att inte höra till, att inte vara värd ett sammanhang eller en tillhörighet, för jag har inte förstått att det är något jag måste skapa själv. Jag har inte vetat hur man gör.Vilken AHA-upplevelse att komma på det!
Ytterligare en AHA-upplevelse var det att komma på att jag behöver vara behövd. Så när relationer har tagit slut - mot min vilja - har jag känt mig värdelös. För då är jag inte behövd längre. Och jag behöver det. Vara behövd, vara viktig i någons liv, göra skillnad för någon. Och det har hittills alltid varit en pojkvän. I hela mitt vuxna liv - alltid en man.
Så jag förstår nu var det kommer ifrån. Den där känslan av att inte vara någonting värd - för någon har precis krossat mitt liv genom att säga att jag inte behövs. Jag förstår äntligen! Det är så obeskrivligt skönt, så det finns nästan inte. I'm telling you!
Nu återstår bara att göra något åt det. Jag ska skaffa mig sammanhang, Tilhörighet på egen hand. Utan en man. Visst skulle det vara trevligt att hålla någon i handen på den resan, men jag ska ändå göra det själv. Jag behöver vara behövd och därför tänker jag joina någon hjälporganisation av något slag. För att kunna hjälpa till där jag kan och för att det behövs människor som engagerar sig. Jag ska skaffa mig något att brinna för. Någonting där jag känner att jag gör en insats. Inte för att "offra" mig utan för att jag behöver det för att må bra.
Men är det inte så för alla människor mer eller mindre? Att man vill ha uppskattning för det man gör och för den man är och en känsla av att vara behövd?
Jag trodde alltid att jag skulle få en familj. Där skulle jag ha mitt sammanhang, några som behövde mig och en tillhörighet. Nu blev det inte så. Då får man pröva andra vägar. Och jag tänker ta mina första stapplande steg i den riktningen denna vecka som kommer.
För övrigt har helgen varit pretty underbar. En trevlig lunch igår och lite tvättstuga och städning på det. Sedan bar det av till söta väninnan och hennes gudomliga barn och gudomliga man. Där fick jag mat och barnmys och pappabullar. HImla najs. Supernajs. Jag fick också låna en DVD-box, för då skulle mitt liv få en högre mening sa hon, den gulliga människan.
Med deta tänker jag nu lämna er. Jag har fått höra att jag skriver för sällan. Jag får försöka skärpa mig på den punkten, men då får folk stå ut med att jag kanske uppdaterar en gång om dagen, men bara skriver dravel i så fall. Ok?
Er egen Honung i Tiilvaron!
Jag lovade söta väninnans man - han som bakar Pappabullar att jag skulle tillägna honom en låt. Jag frågade vad han önskade sig för låt och kan inte komme ihåg vilken det var, förutom att det var med Scorpions. Så jag gtog mig friheten att välja en i mitt tycke väldigt bra låt med dom. Ok?
Till Bullbakarmannen (och alla andra som känner att de behöver lite Scorpions i sitt liv):
Jag tänker lägga in en bonusvideo här, som har mer med texten att göra, eftersom jag brukar försöka göra det mer eller mindre.
I Give You: Linkin Park - Somewhere I Belong
God Start
Om man vill göra en god gärning... Se här.
Det var allt för mig denna mycket kalla natt.
P&K!
/Honung - här och nu.
Det var allt för mig denna mycket kalla natt.
P&K!
/Honung - här och nu.
Nylleboken
Har gjort lite såna där quizgrejs på Nylleboken på sistone. Jag är: Marilyn Monroe, en Lovely Lady och gud vet allt. Jag är också - och håll i er nu - Arne Weise! Det gällde testet "Vilken svensk är du?" Och jag blev Arne Weise när jag kunde blivit Ebba Grön! Lite putt är jag allt. Hur cool är Arne Weise på en skala? Om man jämför med Ebba Grön? Mmmm, jag säger det. Jag kammade förresten hem full pott på ett 80-talsquiz. Visar att jag lever i det förgångna. Jag minns Molly Ringwald, men inte vad jag åt till lunch idag. Jag är också "Bleeding Love" och gör ett aggressivt första intryck. Ni som träffat mig, trodde ni att jag var aggressiv när ni träffade mig första gången? På allvar?
Har problem med min iTunes och vet inte hur jag ska lösa det. Den vägrar att spela min musik och man kan bli galen för mindre. Utan musik dör man ju. I alla fall jag gör det. Jag tynar bort. Somnar in ledsen och ensam och utan Bon Jovi. Det är ett elände. Får kanske ta med mig min lilla dator till någon som kan rehabilitera den. Någon frivillig?
Skulle behöva lite rehabilitering själv också. Taggtråd igen. Och det är inte skönt. Inte heller roligt. Och roligt vill jag ha! 90-talets bästa citat nere på Kreta: "Men Christer! Skratta nu och ha lite roligt!" Säg det högt på bred norrköpingsdialekt. Skratta sen och ha lite roligt!
Well... Ledig helg och tvättstuga och städning och annat jätteroligt står på schemat. Tur att jag har min stereo i alla fall, när min iTunes vägrar spela minsta trudelutt ens.
Vilka i-landsproblem man har. Folk i världen svälter, blir dödade i krig och fanskap och blir nerslagna och rånade och allt man kan tänka sig och en del man inte kan tänka sig. Här sitter jag i Sverige och klagar på min dator. Visserligen fryser jag pretty much och så men jag har kläder att ta på mig.
Nej, jag måste ta tag i det här med att försöka göra något meningsfullt i tillvaron. Att kanske göra lite skillnad i någons liv. Att göra något som betyder någonting. Jag känner det starkt - det är något jag måste och verkligen vill göra. Jag har lite tankar och sen får jag se. Någonting blir det i alla fall. Ja.
Nu ska jag gå och lägga mig. Jag har en lång dag framför mig i morgon och detta med mina inte allra mest uppskattade kollegor. Thank God It's Friday, säger jag.
Puss & Kram!
Honung - i Tillvaron
Har problem med min iTunes och vet inte hur jag ska lösa det. Den vägrar att spela min musik och man kan bli galen för mindre. Utan musik dör man ju. I alla fall jag gör det. Jag tynar bort. Somnar in ledsen och ensam och utan Bon Jovi. Det är ett elände. Får kanske ta med mig min lilla dator till någon som kan rehabilitera den. Någon frivillig?
Skulle behöva lite rehabilitering själv också. Taggtråd igen. Och det är inte skönt. Inte heller roligt. Och roligt vill jag ha! 90-talets bästa citat nere på Kreta: "Men Christer! Skratta nu och ha lite roligt!" Säg det högt på bred norrköpingsdialekt. Skratta sen och ha lite roligt!
Well... Ledig helg och tvättstuga och städning och annat jätteroligt står på schemat. Tur att jag har min stereo i alla fall, när min iTunes vägrar spela minsta trudelutt ens.
Vilka i-landsproblem man har. Folk i världen svälter, blir dödade i krig och fanskap och blir nerslagna och rånade och allt man kan tänka sig och en del man inte kan tänka sig. Här sitter jag i Sverige och klagar på min dator. Visserligen fryser jag pretty much och så men jag har kläder att ta på mig.
Nej, jag måste ta tag i det här med att försöka göra något meningsfullt i tillvaron. Att kanske göra lite skillnad i någons liv. Att göra något som betyder någonting. Jag känner det starkt - det är något jag måste och verkligen vill göra. Jag har lite tankar och sen får jag se. Någonting blir det i alla fall. Ja.
Nu ska jag gå och lägga mig. Jag har en lång dag framför mig i morgon och detta med mina inte allra mest uppskattade kollegor. Thank God It's Friday, säger jag.
Puss & Kram!
Honung - i Tillvaron
Jag känner mig...
...lite deppig. Men ändå glad att jag lever. Glad att det är vår. Glad att jag snart kan ha lite mindre kläder och inte frysa. Glad för en fika jag tog ikväll.
Vet inte vad det är som gör att jag ibland känner mig lite... blue. Om jag visste exakt varför skulle jag försöka göra någonting åt det. Och om jag inte kan göra något åt det, så är det bara att värka ut det.
Jag vill ha närhet. Jag vill ha värme. Jag vill ha tvåsamhet. Det är så jävla tråkigt att vara ensam att jag kan dö. Men jag vill inte heller ha någon bara för att ha någon. Jag vet dock att jag inte är skapad för singelliv. Jag har varit där. Och jag ville inte dit igen. Och nu är jag där. Igen. Det liknar skit.
Men jag försöker leva mitt liv och jag försöker må bra i det. Jag träffar folk. Jag gör roliga saker. Jag jobbar. Jag skriver. Jag letar efter något meningsfullt att syssla med på min fritid, för jag är så trött på ytlighet. Jag sysslar med yta hela dagarna - jag behöver mer för att må bra i själen.
Jag skaffar mig saker att se fram emot. Men jag vågar inte drömma några framtidsdrömmar. Jag lever dag för dag. Ibland timme för timme.
Någon frågade mig om jag saknar honom.
Inte varje timme. Inte varje minut. Inte ens varje dag.
Men ja, det gör jag.
/Honung - i Tillvaron
Vet inte vad det är som gör att jag ibland känner mig lite... blue. Om jag visste exakt varför skulle jag försöka göra någonting åt det. Och om jag inte kan göra något åt det, så är det bara att värka ut det.
Jag vill ha närhet. Jag vill ha värme. Jag vill ha tvåsamhet. Det är så jävla tråkigt att vara ensam att jag kan dö. Men jag vill inte heller ha någon bara för att ha någon. Jag vet dock att jag inte är skapad för singelliv. Jag har varit där. Och jag ville inte dit igen. Och nu är jag där. Igen. Det liknar skit.
Men jag försöker leva mitt liv och jag försöker må bra i det. Jag träffar folk. Jag gör roliga saker. Jag jobbar. Jag skriver. Jag letar efter något meningsfullt att syssla med på min fritid, för jag är så trött på ytlighet. Jag sysslar med yta hela dagarna - jag behöver mer för att må bra i själen.
Jag skaffar mig saker att se fram emot. Men jag vågar inte drömma några framtidsdrömmar. Jag lever dag för dag. Ibland timme för timme.
Någon frågade mig om jag saknar honom.
Inte varje timme. Inte varje minut. Inte ens varje dag.
Men ja, det gör jag.
/Honung - i Tillvaron
Att Brinna
Alltså, såhär är det: Den som har beställt all denna snö vill jag ha namn och adress till. Och sen ska jag åka till vedebörande och hämnas! Den onda människan ska få snö innanför kläderna. Smaka lite på sin egen medicin... Det är inte mer än rätt. Det är ett jävla väder. Oväder är ordet.
Tänk att väder är nästan det enda man kan klaga på hur mycket man vill, utan att behöva göra något åt det. Det kanske är därför det stöts och blöts så mycket. I varenda konversation så talas det om vädret. Artister skriver låtar om det. Det skrivs böcker om det. Regn och solsken, snö, oväder och väder. Det har skrivits låtar om vädertjejer... Eller det har gjorts en översättning på Y.M.C.A. i alla fall... Ååååsa Bodeeeen!!! *trallar*
Efter kryssningen var jag, milt sagt, lite beige. Trött som en gnu. (Är gnuer trötta?) Och i morgon kommer jag att vara ännu tröttare, för att jag nu har sovit när jag varit trött och ätit när jag varit hungrig och kanske vänt på dygnet en aning. Jomenvisst. Men det gör ingenting. Kaffe is the shit. Kaffe är religion. Kaffe är självaste Gud. Och om du är religiös och tror på bibeln så behöver du inte ta illa upp nu. Var och en blir salig på sin tro. Och jag blir salig av Kaffe.
Läste en underbar kvinnas blogg idag. Hon berättade om sitt blöta hjärta - att samariten i henne vaknar varenda gång hon hör talas om utsatta barn eller kvinnor. Överhuvudtaget människor som blivit orättvist behandlade. Alltså utasatta för våld och övergrepp. Jag är bannemej likadan. Jag vill hjälpa alla. Rädda alla. Jag vill göra något. Och jag tänker söka på nätet efter vad jag kan göra nu. Om jag kan vara till hjälp någonstans, så är det något jag vill ägna mig åt. Ni kan läsa själva här.
Så, nu ska jag googla. Och leta efter något att brinna för.
Puss & Kram på er.
Under tiden, en låt jag blir glaaaaaaaaaad av!
/Honung - i Tillvaron
Tänk att väder är nästan det enda man kan klaga på hur mycket man vill, utan att behöva göra något åt det. Det kanske är därför det stöts och blöts så mycket. I varenda konversation så talas det om vädret. Artister skriver låtar om det. Det skrivs böcker om det. Regn och solsken, snö, oväder och väder. Det har skrivits låtar om vädertjejer... Eller det har gjorts en översättning på Y.M.C.A. i alla fall... Ååååsa Bodeeeen!!! *trallar*
Efter kryssningen var jag, milt sagt, lite beige. Trött som en gnu. (Är gnuer trötta?) Och i morgon kommer jag att vara ännu tröttare, för att jag nu har sovit när jag varit trött och ätit när jag varit hungrig och kanske vänt på dygnet en aning. Jomenvisst. Men det gör ingenting. Kaffe is the shit. Kaffe är religion. Kaffe är självaste Gud. Och om du är religiös och tror på bibeln så behöver du inte ta illa upp nu. Var och en blir salig på sin tro. Och jag blir salig av Kaffe.
Läste en underbar kvinnas blogg idag. Hon berättade om sitt blöta hjärta - att samariten i henne vaknar varenda gång hon hör talas om utsatta barn eller kvinnor. Överhuvudtaget människor som blivit orättvist behandlade. Alltså utasatta för våld och övergrepp. Jag är bannemej likadan. Jag vill hjälpa alla. Rädda alla. Jag vill göra något. Och jag tänker söka på nätet efter vad jag kan göra nu. Om jag kan vara till hjälp någonstans, så är det något jag vill ägna mig åt. Ni kan läsa själva här.
Så, nu ska jag googla. Och leta efter något att brinna för.
Puss & Kram på er.
Under tiden, en låt jag blir glaaaaaaaaaad av!
/Honung - i Tillvaron
The Cruise!!
Tjohoo!
Nu är kryssningen över och på söndagen kom jag hem och såg ut som någon som dött och återuppstått i ny försämrad version. Men roligt hade jag.
Det var så roligt att se alla vars liv man följt och en del vars liv man inte följt men nu tänker börja följa. Alla fattar?
Jag har upptäckt blåmärken på ställen där jag aldrig tidigare haft blåmärken (efter att en väldig stor snubbe i tredje ring ramlat rakt på mig i en hyttkorridor. Jag är inte stor. Han var mycket större). Jag har en bula i huvudet. Och jag har varit trött sedan klockan 6 i söndags morse.
Det var som det brukar vara på kryssningar. Man åt och drack. Och sen drack man lite till. Och sen letade man efter folk som försvunnit. Att hålla ihop 16 berusade personer på en båt är en mission impossible. I'm telling you!
På söndagen vaknade jag upp efter två timmars sömn och begav mig till frukostbuffén, övertygad om att frukosten ingick i biljettpriset. Så jag åt. Bacon, ägg och prinskorvar. Två glas juice och två koppar kaffe och två smörgåsar och lite frukt. Jag var ensam - mina glada kamrater låg i diverse hytter och sov som barn. När jag ätit klart hittade jag några av de (mindre) glada kamraterna på vägen ut. Mätt och belåten satt jag och lyssnade på hur de hade betalat 110 buckareller för frukost och knappt fick i sig en halv macka. Jag hade ätit samma mängd som tre vuxna karlar och betalade inte en spänn. Jag börjar likna min bror. Han brukar äta gratis och gratis är som alla vet alltid godast.
Well, jag vill tacka alla för en jätterolig helg. Ni gjorde min helg mycket roligare än den annars skulle varit. *gör vågen*
Nu har jag AC/DC i lurarna och tänker med detta lägga mig igen. Skulle ta en tupplur efter jobbet och sov i sju timmar. Vad kan jag säga? Jag är inte 18 längre och det känns i kroppen.
På söndagen hade jag några ångetsfyllda ögonblick när jag trodde at jag supit bort min kamera. Jag hittade den i en hytt (där jag egentligen visste att den var) där jag befunnit mig på natten. Och där låg min kamera, mina stövlar och min ena strumpa. Fråga inte - för jag vet inte. Där låg också några av mina snyggaste kamrater och utstötte gutturala läten.
Mer tänker jag inte berätta om detta. Om man inte varit på kryssning, så kan man inte förstå. Man måste åka finlandsbåt för att begripa. And that's all I have to say about that!
Puss & kram!
/Honung in the Tillvaro
Dagens självklara hit:
Nu är kryssningen över och på söndagen kom jag hem och såg ut som någon som dött och återuppstått i ny försämrad version. Men roligt hade jag.
Det var så roligt att se alla vars liv man följt och en del vars liv man inte följt men nu tänker börja följa. Alla fattar?
Jag har upptäckt blåmärken på ställen där jag aldrig tidigare haft blåmärken (efter att en väldig stor snubbe i tredje ring ramlat rakt på mig i en hyttkorridor. Jag är inte stor. Han var mycket större). Jag har en bula i huvudet. Och jag har varit trött sedan klockan 6 i söndags morse.
Det var som det brukar vara på kryssningar. Man åt och drack. Och sen drack man lite till. Och sen letade man efter folk som försvunnit. Att hålla ihop 16 berusade personer på en båt är en mission impossible. I'm telling you!
På söndagen vaknade jag upp efter två timmars sömn och begav mig till frukostbuffén, övertygad om att frukosten ingick i biljettpriset. Så jag åt. Bacon, ägg och prinskorvar. Två glas juice och två koppar kaffe och två smörgåsar och lite frukt. Jag var ensam - mina glada kamrater låg i diverse hytter och sov som barn. När jag ätit klart hittade jag några av de (mindre) glada kamraterna på vägen ut. Mätt och belåten satt jag och lyssnade på hur de hade betalat 110 buckareller för frukost och knappt fick i sig en halv macka. Jag hade ätit samma mängd som tre vuxna karlar och betalade inte en spänn. Jag börjar likna min bror. Han brukar äta gratis och gratis är som alla vet alltid godast.
Well, jag vill tacka alla för en jätterolig helg. Ni gjorde min helg mycket roligare än den annars skulle varit. *gör vågen*
Nu har jag AC/DC i lurarna och tänker med detta lägga mig igen. Skulle ta en tupplur efter jobbet och sov i sju timmar. Vad kan jag säga? Jag är inte 18 längre och det känns i kroppen.
På söndagen hade jag några ångetsfyllda ögonblick när jag trodde at jag supit bort min kamera. Jag hittade den i en hytt (där jag egentligen visste att den var) där jag befunnit mig på natten. Och där låg min kamera, mina stövlar och min ena strumpa. Fråga inte - för jag vet inte. Där låg också några av mina snyggaste kamrater och utstötte gutturala läten.
Mer tänker jag inte berätta om detta. Om man inte varit på kryssning, så kan man inte förstå. Man måste åka finlandsbåt för att begripa. And that's all I have to say about that!
Puss & kram!
/Honung in the Tillvaro
Dagens självklara hit:
