Honungsbullen

Poeten föreslog att jag skulle blogga om trötthet. Men om jag varit trött nu som jag brukar, så hade jag inte orkat skriva. Men veckan som varit har jag varit trött in i märgen. Bara jobb och jobb och jobb. Belönat med en ledig helg efter sju dagar på raken.

Gizmo och jag var ensamma hemma i två dagar och en natt. Det kändes som en evighet. Men är jag en supermorsa eller är jag en supermorsa? Saker som jag tror att jag inte ska klara eller under inga omständigheter kunna hålla reda på visar sig vara busenkelt. Egentligen. Som att vakna i tid på morgonen (fast man egentligen har sovmorgon till halv tio). Jag, jordens morgontröttaste människa, vaknade i tid och egentligen tidigare än beräknat. Jag vet inte vad som händer i kroppen när man har med barn att göra: Man vaknar helt enkelt. Och trött som en övervintrad björn så går man upp. För att man måste. Inga problem. Fixa fruktlåda till Gizmo. Se till att få kaffe i kroppen och frukost till honom. Se till att få på kläder och tänder borstade... Och voilá: Vi var på fritids tidigare än Poeten brukar lämna! *växer flera meter*

Men den enda kvällen vi var ensamma hade jag också tvättstugan. Jag fattar inte hur folk hinner? Och jag är åter igen full av beundran för alla ensamstående föräldrar. Hur hinner de? Hur orkar de? Jag hann, visst det gjorde jag. Men tvätten torkade jag och glömde helt bort till klockan ett. På natten. Då började noja ihjäl mig för att Gizmo skulle vakna medan jag var nere i källaren och hämtade tvätten. Det är väl också ett föräldradilemma - den ständiga oron.

Jag berättade för Gizmo igår vad som kommer att hända i hans liv de närmaste åren. Jag berättade att han kommer att klättra och ramla. Han kommer att cykla och ramla. Han kommer att få skrubbsår, blåmärken och kanske någon gång bryta någonting i sin stackars kropp. Han kommer att brottas, kuta som en galning och kanske någon vinter kasta sig nedför en backe i ett badkar. (Detta vet jag av egen erfarenhet). Han är ännu för liten för att förstå att jag har rätt. Men han kommer så småningom att bli en man och förstå att alla kvinnor har rätt. Alltid. Och speciellt mammor.

Jag är inte mamma, men mamma åndå. Jag har aldrig fött ett barn och lärt känna en liten individ från början. Jag känner inte Gizmo fullt ut... Vilket kan få mig att känna mig otillräcklig. Väldigt otillräcklig. Men att lära känna någon gör man inte på en kvart. Så det ger sig nog med tiden. Man hoppas och ber. Jag ska göra mitt bästa

Tänk vilka vändningar livet kan ta. Ena stunden är man en partypingla, som buggar järnet och dricker drinkar på Blue Moon Bar. I nästa stund lever man familjeliv! Men vet ni vad? Mitt liv har inte tagit slut. Jag är fri att bugga och dricka drinkar fortfarande. Så varför ringer ingen längre? Min telefon har aldrig varit tystare än nuförtiden. Det är så himla svårt att förstå. Jodå, det är full fart - hela tiden. Men jag har fortfarande tid. Det är mycket Gizmo i mitt huvud, men det finns andra saker att prata om. Och jag tänker en dag skriva om andra saker. När den första förälskelsen i Gizmos perfektion gått över. Om den går över.

Men mitt liv är inte slut.

Det har bara börjat. I ny förbättrad version.

Jag ska lämna er med detta.

Lev väl, fånga dagen, NJUT!

/Honung - Lever familjeliv i tillvaron.