Honungsbullen

Somnade på bästisens soffa igår. Det måste, utan konkurrens, vara den skönaste soffan i hela Uppland. Jag har ju dessutom V.I.P.-plats på  den. Nu är jag hemma och ska hoppa in i en dusch nära mig.

Hunden har slutat skälla när jag kommer hem. Han har vant sig vid att jag bor här nu. :) Annars skäller han när någon kommer. Antagligen för att tala om det - att det kommer någon alltså.

Jomenvisst. Kollade på Let's Dance igår. Det var inte lika roligt när ingen åkte ut. För övrigt så verkar det som den ena olyckan avlöser den andra i det programmet i år. Folk blir sjuka på löpande band ju. Och det är inga normala sjukdomar heller. Det är ju allvarliga grejer...

Nåja. De brukar slakta den ena låten efer den andra, den där orkestern. Bjuder på en av dem. Originalet.

/Honung

 

Idag har det varit en bra dag. Hade ett långt och bra samtal med Skalman. Mycket bra. Känns skönt. Men vissa dagar är värre än andra. Idag var det bra. Om jag snackar med honom någon sämre dag, så är det bättre att inte snacka alls. Men då får man väl säga det i så fall. Att det är en hemsk dag och att man inte klarar att snacka på en normal nivå. Ok. So far so good.

Jag åkte till PC City och köpte en router som var billigare än jag trodde. Och den funkar!!! Jag är typisk kvinna i det avseendet. Jag bryr mig inte hur det funkar. Jag bryr mig bara om att det funkar. Och nu surfar jag trådlöst och underbart! Ljuvligt är ordet.

Sen var jag på IKEA och köpte ett överkast till min übersköna säng. Och en liten förvaringslåda. Och en matlåda. Fine - livet är indeed vackert vissa dagar. Jag har aldrig förut varit på IKEA utan bil. Bättre utan bil. Har man bil köper man alltid mer än man behöver. Nu var jag ju tvungen att tänka på att jag ska orka släpa hem sakerna också. Min plånbok ler.

Ja, det är en bra dag idag. Jag tar små steg framåt... Och njuter emellanåt. Mitt rum är fiiint! Jag trivs bra. Jag har haft en jäkla tur vad gäller mitt boende. Väldigt mycket tur. Och som alla vet är Världens Ände inget alternativ. Så då är det bra att jag trivs så himla bra.

Måste gå. Jag ska gå till Darlingbästisen och glo på TV och fröjdas.

Jag ska bli en Gudinna också har jag bestämt. Har en handbok i hur... Och så ska jag lära mig spela på mitt munspel.

Bye för nu!

/Honung - in the tillvaro.

 

Idag har jag varit hos en kurator och vänt ut och in på min själ. I två och en halv timme satt jag där. Jag fick en kram när jag gick.

Jag har köpt en bokhylla. Och fixat klart mitt rum.

Skalman har brutit all vidare kontakt med mig. Ok, då är det så. Hans val, hans beslut - som vanligt.

Nya mål för detta året:

1. Hitta mig själv igen. Ta reda på vem jag egentligen är och vad jag egentligen vill.

2. Ta itu med problem som uppstår, på direkten.

3. Hitta nya drömmar.

4. Börja rita igen. Kuratorn tyckte att jag skulle plocka fram mina pennor och rita mina känslor. Hur fan gör man det? Jag kommer på något.

5. Inte hetsa upp mig över bagateller.

6. Lära migatt meditera.

7. Gå med i en hjälporganisation.

8. Lära mig att älska igen.

9. Inte vara feg.

10.Vara en mycket bättre vän.

Dessa är inte nödvändigtvis i den ordningen jag radat upp dem. Var sak har sin tid. Att lära mig att älska igen hamnar nog egentligen sist på listan. Men vem vet? Det kanske står en groda vid fiskpinnarna på konsum i morgon.. Sånt vet man inte. Ja, jag säger groda, för alla prinsar jag hittills kysst har visat sig vara grodor. Kanske vänder min otur?

Detta är det nya livet. Livet utan Skalman. Det är för jävligt - men jag kan inte göra någonting åt det. Han har fel - han har en romantiserad bild av kärlek som inte stämmer med verkligheten. Men det är inget jag kan göra. Han  måste få fatta det själv.

Jag kommer att sjunka ner många gånger. Igen och igen och igen. Igår var en sån dag. Jag var hos min bästis och bröt ihop litegranna. Tidigare samma kväll hade jag fixat en bokhylla som jag fick hjälp med att hämta idag. Det är för jävla otroligt. Det är så smärtsamt och plågsamt att det är obeskrivligt.

Människor säger att de älskar mig. Men ingen har hittills älskat mig tillräckligt för att vilja ha mig alltid. Då undrar man vad man gör för fel. En del av er säger att jag valt fel män. Jag vet inte. Jag valde inte mina föräldrar... Jag ska ta reda på vad det är för fel. Vad jag kan göra åt det. Varför det är så. Gode jävla Gud! Ge mig fucking Valium!

Kuratorn sa mig idag att jag är en stark person. Med en stark kärna. En som böjer sig för vinden men inte knäcks. Det var det som var så skönt med Skalman - jag behövde inte vara stark precis hela tiden. Det var så vilsamt liksom. Nu måste jag vara stark. Men jag poängterar ännu en gång: Att jag är stark gör det inte ok att trycka ner mig, såra mig eller trampa på mitt hjärta eller krossa det i tusen bitar. Att jag är stark gör det inte ok. Och aldrig mer tänker jag låta någon göra det. Om det innebär att aldrig bli älskad eller att aldrig älska igen - so be it. It ain't worth it. Då får punkt tio på min lista bli att aldrig mer bli sårad av någon jag älskar och litar på.

Nya tag igen då. Det är åt helvete och jag mår skit, men jag klarar mig nog.

Utan mina vänner som ringt och skrivit och funnits där hade jag aldrig klarat detta. Speciellt tack till: Lotta från förr och M från nu. Tack till Zombie,. Tack till Brorsson med kompis. Tack Nicklas. Och sist men inte minst . Mystiske Magnus som kuskat hela Uppland runt med mig. Ni andra - som ringt och skrivit och kommenterat här i bloggen har varit ledstjärnor i mörkret. Ni vet vilka ni är.

Jag går vidare nu. Hur smärtsamt det än är.

Jag citerar min vän som tror jag i sin tur citerar någon annan:

"Pain doesn't hurt.
Feelings do."


"När jag känner doften av äpplena på Södermalmstorg
när jag tyngs ner av en börda, pressas av en sorg
som viskar i mitt öra att jag varken kan eller vill
älska igen, att min kärlek inte räcker till
Att jag är död för livet, allt är över och förbi
När jag inte hittar nånting som jag finner nån glädje i
Då saknar jag dej..."
/Ludde

Bye för nu.

/Honung




 

Jag fick tillstånd av Skalman att publicera detta brev. Han vill kanske att ni ska försvara honom, eller förstå honom eller få mig att inse...

Jag tycker fortfarande att han vilselett mig på ett sätt som är jävligt grymt, genom att göra den här bloggdesignen, köpa julklappar och fira nyår med mig på hotell i Stockholm. Och snacka om att vi skulle flytta till Luxemburg tillsammans och... Ja... Mycket möjligt att ha menade det då, men han fick mig fortfarande att tro det sent i höstas... Egentligen i vintras. Han har inte talat med mig om detta. Inte andats ett ord om sina känslor... Kanske ni, som inte älskar honom förstår. Jag måste bli människa.

"Honung,

Jag skall nu försöka ge dig svar på några av de frågor som du efterlyst. Jag skall försöka vara så ärlig och uppriktig som jag kan, men jag hoppas att du samtidigt förstår att det jag nu skriver inte görs med en avsikt att göra dig mer illa - jag skriver dessa rader i förhoppningen om att de skall hjälpa dig att bättre förstå mina känslor, mina tankar och mitt agerande och därigenom förhoppningsvis också ge dig en bättre chans att så småningom resa dig upp igen och gå vidare i livet.

Jag, precis som du, famlar just nu efter någon form av fotfäste i tillvaron. Mitt uppbrott från vår relation har varit och är en oerhört smärtsam och tung period för oss båda, men förmodligen på väldigt olika sätt - i mitt fall är det mitt eget beslut som jag måste ta ansvar för och lära mig att leva med, i ditt fall är det att komma tillrätta med faktumet att den du älskat och älskar lämnat dig.

Mitt beslut var inte något lätt eller plötsligt beslut - det var en lång, frustrerande, ibland mycket förvirrad och för det mesta smärtsam process för att försöka sätta fingret på vad det var som inte kändes bra i vår relation. Du är en vacker, generös, intelligent och underbar kvinna som jag trivdes så bra med på så väldigt många olika plan, men ändå fanns det också nåt som inte kändes bra, som inte kändes rätt för mig - under lång tid kunde jag inte förstå vad det berodde på och, envis som jag är, så vägrade jag också acceptera möjligheten att det inte bara var någon tillfällig känsla/rädsla som skulle kunna gå över med tiden.

Det jag kom fram till, efter en lång tids grubblande och sökande, var att jag innerst inne inte var kär i dig. Jag tyckte så oerhört mycket om dig, jag hade också varit mycket förälskad i dig när vi träffades, men när de "rosa perioderna" så sakteliga la sig, så kröp sanningens kalla och krassa verklighet så småningom fram, även om jag gjorde mitt allra yttersta att blunda för den - jag var inte kär i dig.

Varför blev det så? Vad beror det på? För att vara helt uppriktig, så vet jag inte. Kärlek är en känsla som är så svår att få grepp om, så svår att förstå. Den är så total och så uppslukande att den inte alltid går att rationalisera eller förklara - och det är kanske inte meningen heller? Man kanske inte ska försöka förstå den, utan bara låta sig drabbas och - med lite tur och om allt "klickar" - så kan den förvandlas till en energi, en drivkraft som (med hårt gemensamt arbete) binder två parter samman, som hjälper dem att ta sig igenom livets berg- och dalbana sida vid sida - och som ger deras liv en större mening, en ytterligare dimension. 

Men, när den svårdefinierade kärleken inte finns där lika stark och självklar hos båda parter, då kan kärleken också bli något obarmhärtigt och nästintill gränslöst plågsam.

Det är otroligt smärtsamt för den som älskar som du att plötsligt inse att man inte är älskad på samma sätt tillbaka. Det är också smärtsamt för den som inte älskar på samma sätt tillbaka, särskilt i de fall då man, som jag, tycker så mycket om dig som jag gör att jag under inga omständigheter vill såra eller göra dig illa.

Nu är vi tyvärr där vi är nu idag - jag har efter en lång period av osäkerhet och sökande efter vad som inte känns rätt kommit till den smärtsamma insikten att jag inte är kär i dig, att jag inte älskar dig på det sätt som du faktiskt har rätt att bli älskad tillbaka av den du älskar. Jag förstår också, kanske bättre än de flesta, att detta faktum är förkrossande smärtsamt för dig att förstå, att förhålla dig till och att så småningom acceptera för att kunna gå vidare igen...

Hur f-n skall man egentligen hantera en sån här situation? Hur skall jag göra för att inte krossa dig som jag tycker så oerhört mycket om, men som jag kommit till insikt om att jag inte älskar lika starkt som du älskar mig? Hur gör man om den personen, i detta fall du, till råga på allt är en person som varit med om mer orättvisor, otur och jävelskap än de flesta jag tidigare mött och är den som minst av alla förtjänar att kastas in i sorg och mörker igen?

Hur f-n gör man?

Jag tror tyvärr att det inte finns något annat svar än att man försöker ta itu med det så gott man kan. Jag har försökt att vara så snäll, respektfull, försiktig och generös jag någonsin kan sedan uppbrottet. Jag försöker verkligen lyssna, förstå, hjälpa dig när jag kan, ge dig svar på dina frågor och låta dig säga det du vill och känner att du måste säga till mig - samtidigt måste jag också tackla min egen sorg. Det är långt ifrån lätt att orka med detta varje gång, för dina ord gör så oerhört ont ibland - dels de obekväma sanningarna som gör mig smärtsamt medveten om att jag oavsiktligt begått rejäla fel och misstag under tiden vi var tillsammans, men också för att en del av dina ord är hjärtskärande uttryck för den sorg och den smärta som jag åsamkat dig genom mitt uppbrott.

För en person som är som jag är och som tycker om dig på det sätt jag gör - jag kallar det att älska, men det är mycket möjligt att andra kanske skulle kalla det något annat - så är det svårt att hantera faktumet att jag orsakat den smärta du idag känner. Det känns samtidigt fullständigt absurt när jag faktiskt tillbringat ett helt år åt att försöka göra det exakt motsatta - att försöka ge dig allt jag kan som jag trott varit bra, positivt, närande, stärkande.

Jag önskar så innerligt att jag kunde ha gjort saker annorlunda för att vi inte skulle ha hamnat där vi är idag, men det går ju inte att skruva tillbaka tiden. Om det hade gått, så är jag ändå inte säker på vad jag egentligen hade kunnat göra annorlunda. Kanske kan jag lära mig det med tiden, när sorgen blir mindre våldsam och skoningslös? Jag hoppas verkligen det.

Vi är väldigt olika, du och jag, Ingen bättre eller sämre än den andre, det handlar inte alls om det och det måste du försöka förstå och acceptera - vi är bara väldigt olika. Mina känslor, mina drömmar, mitt sätt att hantera livets upp- och nedgångar, vad jag värdesätter och hur jag prioriterar saker och ting, den lins genom vilken jag väljer att betrakta världen (min så kallade "verklighet") skiljer sig från din. Skillnaderna till trots har vi ändå haft turen att hitta många gemensamma punkter där våra skillnader har kunnat berika varandra, där vi kunnat lära av varandra, ge och ta, uppskatta och tycka om hos varandra. Det är något jag aldrig vill glömma eller förringa, för det har varit starkt, ärligt och viktigt.

Av anledningar som jag ännu inte själv är helt på det klara med, så har detta dock på något sätt inte varit tillräckligt för att min kärlek till dig skall kunna få lika mycket fäste och växa sig lika stark som den kärlek du känner för mig. Jag har tänkt mycket på om det möjligen funnits något som du eller jag själv hade kunnat göra annorlunda för att ändra på det, men jag har inte lyckats finna några svar.

Jag vet helt enkelt inte, Honung. Jag har inga svar. Hade jag det, skulle jag ge dig dem. Det enda jag vet med säkerhet är att det inte är något "fel" med dig.

Så, hur smärtsamt och hänsynslöst som detta faktum, detta uppbrott, nu än kan te sig, så måste vi nu båda hitta sätt att förhålla oss till detta, att acceptera det och sedan försöka gå vidare.

Den vägen är något vi var och en måste söka och finna på våra egna sätt. Jag vet inte exakt hur jag skall gå tillväga för min egen del, men någonstans hoppas jag att jag så småningom kommer att finna en väg. Det kommer troligen att ta tid och vara riktigt j-vla outhärdligt emellanåt, men då får det bli det. Om det är det som krävs, så får det bli så.

Min förhoppning är att du också finner din väg så småningom. Jag gör mig inga illusioner om att den kommer att vara smärtfri, men jag är uppriktig i min önskan och förhoppning att du kommer att finna den snart och att du åter kommer att vara beredd att ge din kärlek till någon som kan besvara den på det sätt som du faktiskt förtjänar - för det gör du, låt aldrig någon få dig att tro något annat.

Att jag inte kunde det gör mig inte till en ond människa. Jag gjorde allt jag varit kapabel till för att kunna ta emot din kärlek och besvara den, men innerst inne i mig finns inte det där svårdefinierade men samtidigt självklara som behövs och som vi båda faktiskt förtjänar att få känna, dela och finna kraft i.  Det är definitivt inte ditt fel, det kanske inte ens är mitt fel - det kanske bara är så. Jag vet inte.

Jag tror dock att om vi skulle välja att förneka eller försöka ignorera detta faktum, så vore det ett långt värre svek mot oss själva än den smärta som vi känner idag.

Du förtjänar verkligen inte det sveket - och någonstans inbillar jag mig att jag inte heller gör det.

/Skalman"

Han har nu tagit bort mig från sin vännerlista på facebook. Han har tagit bort allt hopp. Vi hade ett samtal ikväll. Det var inte ett bra samtal.

Han sa att han aldrig kommer tillbaka, varpå jag lät all min frustration, sorg och ilska komma. Han kan inte hantera det. Han anklagar mig för att inte kunna "välja" förhållnigssätt till bittra fakta. Jag kan inte det. Vadå "välja"? Förhållningssätt? Jag kan inte välja att inte vara ledsen. Jag kan inte välja att inte vara arg. Jag kan inte välja att sluta älska honom. Jag kan inte välja att sluta sakna. Jag kan inte välja att inte vilja ha honom. Jag har inget val, för allt är hela tiden på hans villkor. Hans vilja. Hans känslor. Mina kan han inte tackla.

Han skrev: "Jag är ledsen...
                     ...glöm mig. Gå vidare.
                       Du är värd nån betydligt bättre än mig."

Eller hur????

Bull - fucking - shit! Är det inte upp till mig att avgöra vad som är bra för mig? Är det inte det? Säg mig? Och jag har hört det där förut. Ojojoj, vad jag har hört det förr... Vad mig anbelangar så kan såna klyschor dra åt helvete. Det är det sista jag behöver höra. Och han var ju och är bäst, så varför ska jag nöja mig med mindre?

Och han har krossat mitt hjärta ytterligare en gång... Han har brutit all kontakt. Han svarar inte på meddelanden. Han har tagit bort mig från sin vännerlista och jag kan inte se något alls vad han gör, känner eller tänker. Och jag är som en jävla hönshjärna som bara vill ha honom tillbaka. Jag vill ha honom tillbaka!!! Jag orkar inte mer....

Jag skrev ett långt brev till honom för ett tag sen där jag skrev allt jag känner, vad jag tänker på och förslag på hur vi löser saker som han upplever som problem. Jag har inte en enda gång fått höra att det finns en chans på mitt sätt. Att jag får en chans att ställa till rätta, att göra det bättre. Inte en enda chans att få göra rätt och förstå honom. Hans villkor - hans val.

Jag valde Skalman. Och det visade sig vara fel. Nu får jag leva med det. Och nöja mig med mindre. Jag tänker inte acceptera det. Var finns min prins? Jag har adressen, men är inte välkommen. Ute i kylan. Och åter i fängelse utan att ens ha fått passera gå en endaste gång. Förtjänar jag inte en chans?

/H

...det finns ett badkar i mitt nya hem. Och en sak till: Själva toaletten är i ett angränsande rum, så när man badar får man vara ifred. Ingen toa i badrummet. Och när man delar lägenhet på detta viset, så är det en stor, gigantisk fördel. Japp. Jag har inte provat badkaret ännu, but tomorrow.

Hunden är ûbermysig. Min hyresvärdinna och jag håller som bäst på att lära känna varandra litegranna. Hon är också ûbermysig. Och mitt rum... Alltså - ibland har man en enorm tur. Och det kommer att bli ännu bättre och ännu mysigare när jag är klar med det. Lite ljuslyktor och kanske en matta och en stor förvaringsbox under sängen är vad jag behöver. Och en bokhylla. Japp.

För övrigt har jag jobbat idag och det gick bra.

Tänker mycket på Skalman. Jag vill fortfarande ha honom tillbaka. Jag undrar när det ska gå över. Tills jag är säker på det ena eller det andra alternativet, ja eller nej, så ska jag lära mig att njuta. Och det är kanske inte det lättaste, men jag ska göra ett tappert försök.

Over and out - bingen kallar.

/Honung

 

Nu är jag flyttad. Mitt bohag, det jag fåt plats med är flyttat. Resten är utspritt på diverse ställen. Mina grabbar har burit och slitit utan att klaga ett endaste dugg. Pärlor är de. 

Gör mig hemmastadd och kommer så småningom att boa in mig. Jag har satt upp ljusprydnaden från min bror på väggen i alla fall. Det är något jag bara måste ha, så det var så gott som det första jag gjorde i mitt rum. Ljusprydnad från the brotha is the shit.

I morgon ska jag till jobbet igen. Kan bli skönt att återgå till rutiner, men egntligen, vad gör jag där? Det sista jag behöver nu är tjafs om bagateller, ytlighet och småsinthet... Och att behöva svara på frågor. Jag vill inte prata om det som hänt, för då gråter jag ögonen ur mig. Det funkar inte. Nej, jag vill inte prata om det.

Jag har rena lakan i min egen säng. Så jag ska ta en snabb dusch och sen krypa ner i sängen. Får se om jag lyckas somna. Utan Skalman, utan närhet överhuvudtaget... Men det ska gå. Men på något sätt är det enklare att somna ensam på någons soffa. Ja, det är det. Idag är jag lättad att jag har flyttat och nästan är klar. Men samtidigt är jag lite ledsen och vemodig. Och jag har nog kanske insett att han aldrig kommer att komma tillbaka, även om mitt hopp lever. Men att försöka föreställa sig ett helt liv utan Skalman vid min sida får mig att börja gråta. Finns egentligen inget jag kan göra åt det... Men hoppet är levande.

Ok, nu går jag.

/Honung

 

Sen, när jag flyttat och kommit i ordning... Alltså tjackat en bokhylla och förvaringsboxar att ha under sängen och sånt, så ska jag fråga den söta hyresvärdinnan om det går bra att bjuda hem mina brudar. (Hon är en brud, hon också.) För visst vill ni väl komma?

Nästan ingen av mina brudar känner varandra, men de är underbara varenda en. Och då kan det inte bli annat än alldeles lysande.

Just nu väntar jag på mina grabbar. De ska komma och bära. Och lasta och köra. Så himla bäst.

Ikväll sover jag i mitt nya hem. :)

/Honung

 

Yes! Idag flyttar jag!

Tjoohoooo!

/H

Ikväll ska jag sova ensam för första gången sedan Skalman lämnade mig. Idag har det inte varit en bra dag.

Jag känner ett märkligt tungsinne som har belägrat mig hela dagen och vet inte vad jag ska göra åt det. Får nog bara vänta ut det. Och låta det försvinna av sig själv. Det har med fokus att göra. Så länge jag har folk omkring mig och har massor att göra och fokuserar på det, så är det lättare och jag känner mig t.o.m. glad. Nu är jag ensam med mina tankar och har väl inget jag måste göra just ikväll och så blir jag ledsen igen. Den här helgen är egentligen en ledig helg enligt mitt schema och det är såna dagar jag såg så mycket fram emot innan Skalman vände upp & ner på mitt liv. Det var såna här lediga dagar som man skulle umgås på riktigt och hitta på roliga saker eller bara vara tillsammans. Här sitter jag nu ensam. Igen. En lördagkväll.

Det är svårt att vara ensam med sig själv. Det är något jag måste bli bättre på... Om jag bara kunde sluta tänka och grubbla och sakna, så skulle det kanske vara lättare.

Det gör förbannat ont idag. I morgon känns det säkert bättre. I morgon flyttar jag.

/Honung

Det kommer att ta tid...

 

Man får skylla sig själv om man äter grillchips med dip i en våldsam fart och sedan får ont i magen. Jo, men det var så gott.

Jag har nu fått nyckel till där jag bor. På söndag kommer mitt bohag till där jag bor. Ååååh, ljuva liv! Mitt nya, underbara hem. I morgon ska jag provgå från jobbet och hem och hemifrån till jobbet. Jag ska kolla hur lång tid det tar att gå, så att jag kommer i tid till mitt jobb. I vår ska jag skaffa en cykel. Tror jag i alla fall. :)

Jobbade som en gnu hela dagen igår och var helt slut som artist och människa efter det. Har rensat och packat och packat och rensat. Jag som lider av separationsångest har slängt massor av saker som jag trodde att jag inte kan leva utan. Tiden med Skalman lärde mig att jag inte saknar mina saker. Massor av saker som jag trodde att jag måste ha. Men som jag inte alls behöver. Eller ens vill ha. Men det är svårt att kasta saker som man haft med sig från ställe till ställe i åratal. Tur att jag fått hjälp med det.

Söta väninnan, Gudinnan - M från nu - har varit min klippa i tillvaron. Hon har hjälpt mig att slänga och att packa. Om hon inte hade varit med hade jag fått hålla på till domedagen tror jag. Hon har även granskat mina kläder och hjälpt mig att slänga. En gammal favorittröja har jag slängt. Jag kommer att sakna den. Men den var sliten som fan - antagligen för att det var en favorit och jag nästan bodde i den.

Nu är det möblerna och lite övrigt kvar i byhåla. På söndag ska hälften av möblerna åt ett håll och andra hälften åt ett annat håll. Jag ska bara ha min säng och min byrå med mig. Byrån behöver jag definitivt. Trots att jag har slängt massor av kläder så har jag för mycket kvar. Otroliga mängder, drivor, av kläder. Och jag har aldrig någonting att ta på mig. Jag är kvinna. Say no more.

 Idag är det tvättdag.  

Visst saknar jag Skalman. Ja, jag saknar honom så att det gör ont. Men jag har bestämt mig för att inte bara ägna mig åt att sakna och längta och ömka mig själv. Jag måste ta tag i saker och leva mitt liv. Det är något var och en måste göra bäst vi kan. Och jag kan både sakna och leva. Jag vet i alla fall att så länge jag känner och låter känslorna komma och gå, så lever jag. Om jag inte känner något så är det inget liv. Och då är det så.

Jag kommer att sjunka ner många gånger igen. Jag vet det. Men inte lika djupt, för jag har ett liv. Och det är mitt och jag har bara ett enda såvitt jag vet. Så man får väl gråta då och låta det passera. Det kommer bra dagar, och det kommer dåliga dagar. Med eller utan Skalman.

De senaste två dagarna har varit bra. Mycket bra faktiskt.

Och Skalman, jag vet att du läser. Det jag skulle säga, som jag glömde att säga: I ett gult kuvert på hallbyrån finns en trisslott med vinst på två hundra buckareller och en tia-lott med vinst på tio bucks. Lös in dem - ta två nya lotter för trissvinsten och resten i pengar. Ta en ny tia-lott för tian på tia-lotten. Vi delar på eventuell storvinst. Och nu har jag skrivit ner det också, så nu måste jag ju dela... Fan! Och om du blåser mig på storvinst så skickar jag Skogsmulle efter dig!

Over and out – jag måste tvätta.

 

/Honung - I Tillvaron, som ibland är svår och omöjlig.

 

Öppna Din Dörr.

Jag insåg något idag. Ni vet, min dröm om kärlek, familj, hund och täppa och något man kan kalla ett hem... Jag har ju för sjutton nått halvvägs till min dröm! Jag har ett nytt hem och i det hemmet finns en hund och en tillhörande täppa. Det är bara man och barn som saknas. Ju. Helt jävla otroligt om man frågar mig. Tids nog.

Just idag är jag stark.- Idag är jag en Gudinna. Och jag ska meditera nu.

Puss på er!

/Honung

Bjuder på ytterligare en Gudinna:

När jag sa att jag inget vill veta, så menade jag vad ni tycker om Skalman. Tyck vad ni vill...

Han ignorerar mig fortfarande. Om han vill säga upp all vidare kontakt så kan han väl bara säga det... Inte fan vet jag. Jag vet inte riktigt längre vad som är värst... Att han ignorerar mig totalt eller säger saker om jag tar illa upp av.

Jag packar upp och packar om. Livet suger pretty hard.

Fast jag har ett nytt boende! YES! Och jag är så glad för det! Gäss!!! Gigantiska höns i Skåne!!

Nu ska jag fortsätta med min mission för dagen...

Hörrni, jag har för mycket saker. Hur gör man? Väljer man 20 saker som man absolut inte kan leva utan och säljer resten? Altrnativt slänger. En gubbe från Östhammarshem var hit i förmiddags. Jag hade en låda med böcker som jag skulle köra till myrorna. Han tog med sig kartongen och skulle lägga ut mina böcker i Tvättstugorna. Jaså, jaha, vilken tur då. Så slapp jag det bersväret.. Kittlar dödsskönt i kistan mnsann.

Japp. /Honung - over and out.

P.S. Igår fick jag lite luftombyte. Tog en öl och en matbit med en bloggkompis. Det var himla trevligt. Och jag behövde komma ut en timme eller två - det ska Gudarna veta. Bloggkompisar är så himla bra, för de känner en. Mina övriga kompisar, som inte bloggar känner mig också för de läser min blogg. :) D.S.

Konstigt är att man nästan fördubblar antalet läsare när man vänder sin själ ut och in och blottar sina blödande sår för allmänheten. Ett mycket märkligt fenomen...

Ironi är att när några googlat på ordet "gravid" så har de av någon anledning hittat min blogg. Och det var ju det enda jag ville. Ha en familj. För övrigt har jag aldrig varit gravid i hela mitt liv.

För övrigt så blir jag nu totalt ignorerad av Skalman. Jag vet inte vilket som är värst. Att bli totalt ignorerad eller bli kallad för "vännen". Båda sakerna indikerar att man ingenting betyder. En och en halv vecka... Från att vara älskad så inihelvete till att... Till ingenting.

Han hade packat ner parisguiden som jag/vi aldrig fick användning av. Han hade packat ner alla hjärtans dag-kort som han gav till mig förra året.... Och luxemburgbiljetten. Och parisbiljetten som aldrig blev använd. Han bad själv att få packa.... men jag vet inte varför han måste plåga mig. Vad har jag gjort honom för ont? Jag bröt ihop igen. Söta väninnan var med mig i Världens Ände. Och det var en jävla tur. För jag tror inte att jag hade klarat det själv.

Brytet varade i gott och väl en kvart eller så. Men sen tänkte jag på vad jag åstadkommit under denna tid utan Skalman. Och inser att mitt liv inte står eller faller med honom. Jag sörjer, det gör jag. Men jag har gjort saker. och jag har gjort det själv!  Med stöd och hjälp har jag klarat det. Själv. Jag behöver en man ungefär lika mycket som en fisk behöver en cykel... Men han är i mitt hjärta ändå och jag rår inte för det.

Förresten så får ni tycka vad ni vill... Men jag tror inte att jag vill veta.

Nog nu.

Jag har en massa att packa och slänga och slänga och slänga. Jag gör ett bokslut. Och börjar på nytt.

/Honung

Jag behöver aldrig mer se Helveteshålet i Norduppland igen!

Jag har ett stort rum. En jättetrevlig lägenhetskompis och en hund nu. Yes! Yes Yes Yes!!!!!

Jag har inom två veckor blivit lämnad och krossad. Jag har inom två veckor skaffat en psykolog, löst diverse akuta problem och skaffat en bostad. Jag är för helvete bäst. Och min rumskompis är också bäst i hela världen! För att inte TALA om mina söta väninnor/vänner som funnits där, stöttat mig och öppnat sina hem för mig. Den senaste veckan har varit fullständigt bedrövlig. Så nära helvetet man kan komma i alla fall i min värld. Men äntligen ser jag ett ljus.

Åååååh, jag känner mig nästan lycklig. I alla fall är jag glad. Lite glad mitt i eländes elände.

Om detta är en dröm - väck mig inte.

/Honung - klättrar stadigt idag.

Att åka till Världens Ände - biiiiiig mistake!!!

Jag är en stor jubelidiot. Och så fort jag säger ett ord till Skalman så hatar han mig och tycker att jag är korkad. I alla fall så fort jag säger ifrån.

Att gå från "Älskling" till "Vännen" är sårande. Särskilt med tanke på att han säger "Vännen" till alla. Det är en bagatell, visst, men jag bad bara att slippa bli kallad  "Vännen" av honom för att jag känner att det inte är rätt. Jag vill inte bli reducerad till vem som helst.

Då är det "dumheter". Och han känner alltmer för att säga upp all vidare kontakt med mig...  För det jag känner och säger är "barnsligt tjafs".Jag är löjlig, jag vet. Men jag vill inte vara vem som helst. Andra "Vännen" kallar han "Babe"...Det är jätteroligt... Han har kallat vedebörande för "Babe" i 20 år, men jag vill inte vara någon jävla "Vännen".

Jag skulle kunna säga att det är allt eller inget. Men jag tar vilka smulor han än vill ge mig. Men någon "Vännen" blir jag aldrig. Jag tänker inte vara en i mängden av "Vännen". Jag ska vara "Babe". Om jag inte får vara det, så har jag ett namn.

Vad tycker ni? Har jag så fel? Är jag helt ute och cyklar? Jag kallar fanimej inte andra män för Babe. Och inte kallar jag dem Vännen heller. Det är det jävla Världens Ände som gör mig till ett vrak idag. Och idag ska alla mina saker levereas från Skalman hit. Så jävla definitivt. Så hjärtskärande. Det gör förbannat ont.

Och att ett enda ord kan få mig att sjunka ner igen.... Jag drunknar.

Och då är det så.

/M

Om man alltid säger rakt ur hjärtat , utan att tänka efter, vad man känner eller tänker på och det blir reducerat till "dumheter", så blir man pretty nedtryckt i de fucking skosulorna.

Sitter i Världens Ände med ångest som kryper i kroppen och jag kämpar för mitt liv... För mitt jävla liv. Mitt lilla, patetiska, löjliga, korkade liv fullt av "dumheter".

Känslor - hur stänger man av? Var finns off-knappen???

/H

Dra åt helvete, vad ångestladdat det är att åka dit. Jag tar med mina lugnande droger och kameran jag fick i julklapp av Skalman (varför i helvete då, när han hade planer på att lämna mig redan? Nåja....) och så tar jag kort på saker jag tänker sälja och lägger ut på blocket ikväll.

Och då är det så.

/Honung

Lägger ut en låt en låt som gör mig glad.

 

Jag kollade på ett rum i en ungkarlslya i helgen. Där fanns en massa...eh... leksaksgubbar. Inte en eller två utan en jäkla massa. De hörde säkert till något spel. Eller nåt. De var små som tennsoldater och de stod i hundratal på en hylla. Det var ett otroligt deprimerande rum i en otroligt deprimerande lägenhet. Och killen det var tänkt att jag skulle dela den deprimerande lägenheten med var så tråkig att klockorna stannade. Han var deprimerande, han också. Så om jag inte var deppig redan så det räckte och blev över när jag kom dit, så hade jag blivit det.. I',m telling you.

Idag var jag och kollade på ett rum i Stenhagen. Det hyrdes ut av en otroligt sympatisk kvinna som jag hade kunnat suttit och snackat med i evigheter. Någon evighet blev det inte dock, eftersom jag hade skjuts. Nackdelen är att det är en bit ifrån stan, men det är i ett bra område. Lugnt och skönt. Så där kan jag tänka mig att bo.

Men - på onsdag ska jag se på ett rum som ligger lite mer centralt. Inte alltför långt ifrån själva stan. Rummet är omöblerat vilket är en fördel, för då kanske jag kan få plats med min egen säng. Och har man sin egen säng, så kan nästan vilket ställe som helst kännas som hemma. Så jag sa till den sympatiska kvinnan i Stenhagen som det är - att jag ska kolla ett ställe till och att jag hör av mig hur det än blir. Hon uppskattade att jag var ärlig.

Visst finns det ställen där man kan bo om man inte har så stora pretantioner. Ett bra och fräscht rum med delat kök och badrum med en annan kvinna, som dessutom troligen ska veckopendla, så man har lägenheten för sig själv för det mesta. Jag har just nu ett stort behov av lugn och ro. Att få vara för mig själv för att läka ihop... Behöver tid till eftertanke. Men inte i Världens Ände. Där blir jag osynlig, förlamad och ännu deppigare än jag är nu. Om det alls är möjligt.

Jag vill ha Skalman tillbaka. Det är allt jag egentligen vet. Eller... Nåja, jag vet att jag måste hitta mig själv igen i allt det här. Den här soppan av känslor som bubblar och ibland bubblar över. Det krävs ganska stor självkontroll för att inte falla ihop. Men den finns inom mig och det är en välsignelse just nu.

Nu ska jag sova snart. Jag har mycket att göra i morgon. Måste till Världens Ände och en av sakerna jag måstre göra är att ta emot mina saker som jag har haft hos Skalman. Han brukade påpeka för mig att jag också bodde där... Men inte längre. Så jag ska hitta ett nytt hem.

Det var allt för nu. Om jag får be om en tjänst, så skulle jag bli glad om ni vill be till Den Gode Bostadsguden för min räkning?

/Honung

Oj. Idag ska jag kolla på boende och på onsdag ska jag kolla på boende. Wow, det rör sig i kupan! Jag hoppas på den jag ska se på onsdag. Kvarngärdet ju. Skulle sitta fint att få bo där. Inte lika nära som från Skalman, men tillräckligt nära. Och oavsett vad som händer med Skalman, så är det här något jag måste göra. Jag kan och vill inte ha kvar lägenheten i byhåla och då är det så.

Behöver börja om från början. Behöver hitta hem i tillvaron. Och till det behöver jag ett nytt hem, för nu har jag inget längre. Jag har ett ställe där jag har mina möbler. Men ett hem? Nej, det har jag inte. Inget som känns som "hemma". Och är det något man behöver här i livet så är det ett hem. En fast punkt och trygghet.

Klockan 15 på onsdag. Då ska jag kolla på bostad på Kvarngärdet. Jag ber och hoppas. Jag vill, jag vill, jag vill!!!

Mest av allt vill jag ha Skalman, men om man bortser från det, så vill jag en massa andra saker i livet. Då är det så och då gör jag det.

/Honung


 

Förresten så somnade jag utan sömnpiller inatt. Med resultatet att jag vaknade tjugo i fem med pretty tung ångest... Fy faaaaan!

Ska laga lite mat hos min kompis snart. Alla kryddor jag behöver är hos Skalman, där jag inte längre är välkommen. Har så himla svårt att lämna honom ifred. Jag försöker dock, med varierande framgång. Och varenda gång jag hör ett ord från honom så bryter jag ihop.

Jag har fått piller att knapra på för att orka ta mig igenom ännu en meningslös dag och ytterligare en ändlös natt. Under tiden försöker jag att lösa problem, ett efter ett. Ett i taget. Att hålla ihop suger nästan musten ur mig... Men jag måste ju.

Mitt hopp lever fortfarande... Jag försöker, men kan inte sluta hoppas.

Men en dag kanske blir ljus och vacker. Bara jag håller ihop och håller mig vid liv. Jag hoppas på att få tag på någon annanstans att bo. Behöver komma bort från byhåla. Börja om. Födas på nytt. Jag behöver det så förtvivlat. Och jag behöver få vara glad någon jävla gång.

Det räcker nu. Det är nog.
Jag var glad och lycklig. Med vilken rätt tas det ifrån mig?

Nu ska jag gå och handla. Kryddor. Och om Skalman läser detta så vill jag bara säga att Skalman kanske inte behöver handla inom de närmaste två timmarna... För jag orkar inte se honom, för jag får inte röra honom.

/Honung

...är jag nog lite galen. Men jag ska kolla på ett rum i en lägenhet där jag eventuellt kan bo, om ca. trekvart. Jomenvisst. Jag fattar inte varifrån denna handlingskraft kommer ifrån, men den är jävligt bra att ha. Allt jag gjort denna veckan, sedan Skalman lämnade mig... Ja, Honungsbullen i kris. En Bulle i kris kan åstadkomma underverk.  And that's all I have to say about that.

/Honung

 

Jag har tyckt synd om mig själv i mindre än en vecka och det är länge nog. Nu har jag sökt hjälp. Kan jag inte ta mig ur detta själv så finns det hjälp att få. Jag bor fortfarande hos en kompis, för det är ångestladdat för mig att åka till Världens ände där mina möbler bor. Bedrövligt att det ska behöva vara så...

Men jag ska lösa detta. Jag ska och jag måste. Och då är det så. Det känns som jag klättrar uppåt. Men det händer att jag ramlar ner igen... Flera gånger om dagen. Och sen börjar jag om igen. Ibland kan det löna sig att vara envis som en åsna.

Min dröm har jag nu lagt på hyllan. Har inte tryckt på delete riktigt än. Men jag ska samla fler drömmar och sen ska jag rada upp dem bredvid varandra och granska dem en efter en. Och lägga mitt livspussel. Skriva mitt liv. Och börja om från början.

Måste bara få hjälp ur det här tillståndet och samla den lilla kraft jag har till att jobba, äta, sova... I alla fall till att börja med. Jag ska till doktorn i morgon. Och förhoppningsvis få hjälp. Det är för helvete akut.

Bara jag får snacka, så ska jag nog klara av att samla ihop skärvorna av mitt forna jag. Och jag tänker limma ihop dem och komma ut som en bättre människa. En som är värd att älska. En som älskar sig själv. En som är stark och modig och tuff, men mjuk. Jomenvisst.

Ett lycka till skulle för övrigt sitta riktigt fint nu. *ute med håven*

Well, små tomtebloss av andra tankar har också kommit till mig denna veckan. Man hinner tänka rätt många tankar när man egentligen bara sitter rätt upp och ner och samlar all sin kraft till att t.ex. ringa ett litet telefonsamtal. Och sen är man helt slut. Men små tomtebloss i tillvaron har det funnits.

Vad som har varit roligt den här forna veckan:

Att kolla i gamla skolkataloger hos Loitta från förr. Jag kom plötsligt ihåg delar av mina tonår. Och folk kom jag också ihåg. Jösses...

Att lägga pussel och spela Wii med en fyraåring har också varit underbart.

Veckans reflektion:

Facebook ger mig tvångstankar. Speciellt Li'l Green Patch. Jag känner att jag MÅSTE arrangera blommorna jag får så att de står på rad. Alltså likadana i samma rad.

Veckans Bästa:

Jag visste inte att jag hade så många vänner. Så många som velat stötta och hjälpa mig. Och jag vill tacka alla så himla mycket. Jag vet inte hur... Men min dörr står alltid öppen för den som behöver. Ring inte, skriv inte - bara kom! Det går jättebra att ringa eller skriva också naturligtvis... Jag visste bara inte att ni var så många - Det har varit fullständigt Amazing. Och ni som öppnat ert hem för mig - oavsett om jag varit där eller inte vill jag tacka speciellt. Men alla har varit guld värda mitt i alla tårar.

Om det finns ett ljus ovanför hålet så kommer jag att se det. En dag.

Ni är bäst och en sak till: Tänk inga onda tankar om Skalman. Han är fortfarande Skalman. Lite vilsen i tillvaron kanske, som alla andra är ibland. Men han är fortfarande Skalman. Och det finns inget ont i honom. Om det hade gjort det så hade det inte gjort så ont i mig.

Ok?

Well, over and out.

/Honung

Nej, det gör inte mindre ont. Men inom mig vet jag att jag måste göra någonting för att komma ur detta.

Så, med små myrsteg, är det nu lite mer action i Honungs liv.

Då vet ni.

/Honung

Originalvideon gick inte att få... Men låten är så... Ja, lyssna själva.

  

...and he just laughs at my plans

När man tappar fotfästet i tillvaron och inte vet hur man ska ta sig vidare, vad gör man då? Hur tar man sig upp och vidare? Själv försöker jag väl bita ihop, men sorgen bryter igenom i allt jag gör. En låt på radion... Den här bloggdesignen... Och alla andra småsaker som livet består av.

Jag orkar ingenting. Jag orkar inte klä på mig och ta mig utanför dörren ens. Knappt jag orkar duscha. Jag orkar inte ens ringa min mor och berätta vad som har hänt. Men en dag kanske livet går vidare. Den dag jag orkar ta tag i det är en happy day.

Jag har gett upp min dröm. Men inte mitt liv. Jag måste hitta nya drömmar. Hur? När jag bara haft en? Finns det drömmar och livsmål att köpa?

Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen!

/Honung




Vill bara få leva och vara älskad och lycklig. Men jag tror att jag begär för mycket.

Pendlar mellan ett kyligt lugn innesluten i en bubbla och avskärmad från omvärlden, där ingen eller inget kan röra mig. Sedan spricker bubblan utan förvarning och jag faller ner i avgrundsdjup förtvivlan igen.

I'm so hollow, baby....

/Honung

Nu har jag slutat falla. Jag är djupt nere och det är mörkt. Så jävla mörkt. Nu måste jag lista ut hur jag ska ta mig upp från det svarta hål jag hamnat i. Har ingen aning. Men att så många visat sig finnas för mig (Tack alla, det värmer en sargad själ. Jag kommer aldrig att glömma detta.) kanske kan tjäna som repstege... Gäller att orka klättra.

Jag vet ännu inte hur jag ska få kraft att gå till jobbet. Men jag måste dit. Skingra tankarna.

Jag hade tro och hopp. Jag hade ljus i tillvaron. Nu har jag ingenting. Ingenting annat än smärta och jag har tappat min ficklampa. Men jag är inte dummare än att jag tar emot det ljus som erbjuds och låter det guida mig. Jag måste få kraft. Jag vet inte hur, när eller varifrån. Hur orkar man?

Jag talade med Skalman i telefon igår. Känns bra att, trots allt, kunna prata som civiliserade människor, även om jag ryade och skällde en del också. I alla fall till en början.

Jag är så tacksam för alla värmande kommentarer, axlar att gråta ut mot och allt.
 
Jag måste, mitt i allt detta säga: Tänk inga onda tankar om Skalman. Också han är ledsen. Han har kanske inte gjort rätt, men han är inte perfekt. Inte heller jag. Ingen är det. Men man kan vara perfekt för någon - och det är det som är så sorgligt i hela den här soppan. Skalman är perfekt för mig. Med fel och brister och.... Ja, hela paketet. Det finns ett problem: Jag är inte perfekt för honom.

Jag måste samla mig nu. Och sluta gråta.

/Honung

Ta bara bort mig från den här känslan av att vara värdelös. Och smärtan. Jag som är så jävla "stark" borde repa mig, men jag kan inte.

/Honung

 

Vissa stunder ser jag ingen annan utväg än att helt enkelt ta livet av mig. Det gör för ont och allt är nattsvart. Så att avsluta det snabbt skulle vara underbart.

Men sen har man kanske pratat med någon. Då finns smärtan kvar men tankarna på att få dö är borta. Och sen kommer det tillbaka med full kraft... Och jag känner att jag vill ta livet av mig igen.

Jag menar det på fullt allvar. Tankarna finns där och jag försöker t.o.m. räkna ut hur jag ska göra det. Men jag kommer inte att göra det. Inte så länge jag har någon hos mig, men inte heller om jag är ensam. Jag är inte en som ger upp. Men visst vill jag slippa smärtan, gråten och känslan av att inte vara någonting värd. och i de nattsvartaste stunder ser jag helt enkelt ingen annan utväg.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag vet inte om jag kommer att klara det. Och jag vet inte när.

Jag kommer aldrig mer att få vila i hans famn. Jag kommer aldrig mer att skratta tillsammans med honom och få delge honom mina små Ploutmoscitat eller babbla om The Power of the Macaroni. Vi kommer aldrig mer att få träffas och somna tillsammans. Vi kommer inte att äta middag, glo på film eller älska med varandra. Aldrig mer gå hand i hand på stan. Aldrig någonsin igen kommer vi att dela det vi en gång delade... Är det någon som förstår varför man kastar bort något sånt?

Och nu vill jag åter igen dö. Jag blöder och vill avsluta mitt lidande. Skjut mig - någon!

Jag vill fortfarande vinna honom tillbaka. Han säger nej. Han vill inte hålla mig på halster - igen och han vill inte krossa mig - igen. Jag är villig att ta risken. Men om allt är slut så är det väl så. Men det hindrar mig inte från att fortfrande vilja ha honom alternativt att vilja dö.

Jag vill bara glömma och inte behöva känna mer.

Men jag måste fortsätta och jag kan ju absolut inte vinna honom tilbaka om jag är död. Jag vet att han har bestämt sig - men jag kan ju inte vara död om han skulle ändra sig. (han är den envisaste människan jag känner på ett sätt och helt tvärtom på ett annat sätt...)

Han är logisk och klarsynt i sin egen värld. Vi andra förstår ingenting.

Det skulle vara skönt att få somna utan tårar och att kanske få vakna utan tårar. Eller inte vakna alls.

Men det lär jag göra. Jag har ett jobb.

/Honung

Han kommer inte tillbaka. Det har nu framgått med all smärtsam tydlighet. Allt känns overkligt. Jag har ännu inte landat i det svarta hålet jag fortfarande faller i. Det kommer att ta tid. Så lång tid. Det här är, utan konkurrens det värsta jag varit med om... Och det är en hel del.

Ge mig en tidsmaskin och låt mig färdas en bit tillbaka och låt mig ställa tillrätta det jag gjorde fel. Det är det enda jag begär. Att få en chans att göra rätt, så att det här skulle försvinna. Den här smärtan som t.o.m. är fysisk... En enda chans.

Skalman och han famn är det enda jag vill ha.
Och det enda jag inte kan få.
Hur gör man för att sluta hoppas?

/Honung

Hur ska jag leva utan kärlek och stöd från en man som påstår sig älska mig? Hur ska jag leva utan att få visa min kärlek på de sätt jag kan och vill? Hur ska jag varje kväll kunna somna ensam? Utan ett telefonsamtal med ett "God natt. Jag älskar dig." Berätta för mig, hur?

 Hur ska jag orka vakna till ännu en grå dag utan ett god morgon och ljuset i ett par klara ögon? Hur ska jag orka ta mig upp ur sängen och gå till jobbet ännu en dag och hela dagen handskas med ytliga människor, för att ännu en gång åka hem till en tom och kall och mörk lägenhet? Utan en kram, utan ett leende...

Hur ska jag finna aptit igen? Jag är inte hungrig och bara tanken på mat äcklar mig.

Hur ska jag orka? Hur ska jag finna vilja att leva alls? Hur ska jag finna en mening med allt? Hur ska jag kunna se meningen med att någon kastar bort något som är det största som finns - kärleken? Hur ska jag finna mening och struktur i något som bara är kaos?

Jag vet inte. Jag lever i ett privat helvete. Mitt hjärta ligger sargat och blödande framför mina fötter, ditsparkat av någon som säger att han älskar mig. Min själ befinner sig gud vet var, antagligen bredvid honom.

Hur ska jag orka???

 /Honung

Men nu blir det tufft. Nu ska jag försöka sova utan Skalman. Inte hemma. Men ändå. Somna ensam och kall och utan öronproppar. Jag somnade runt 07.30 i morse och sov till 09.30. Jag är trött, så trött, men inte sömnig. Jag kommer nog att tjata lite om den här smärtan ett tag. Eller inte. Jag vet inte vad mer jag kan säga... Skalman vill inte ha mig. Jag vill ha honom. End of story. Om han hade varit en skitstövel och om jag inte velat ha honom och älskat honom så förtvivlat, skulle allt ha varit mycket enklare. Men livet är aldrig enkelt. Och om livet skulle vara enkelt någon gång, så dyker genast någonting upp som komplicerar allt. Jag ska försöka få lite sömn i ögonen. Jag gråter fortfarande så gott som hela tiden. Men nu bryter det mera ut i attacker som kommer helt oväntat. Hade jag varit ensam i Världens Ände så hade det inte varit minsta paus ens. Skalman frågade mig inatt om jag ville sova hemma. Han menade Världens Ände. Jag sa bara att hemma är där. I hans lägenhet. Det är mitt hem. Helvete, han kan väl komma tillbaka och ge folk en chans att rätta till det som är fel? Vi är ju BRA för varandra. Geeezzzz... Nu ska jag försöka sova. Får väl se hur det går. /Honung

Åkte till min bror, som ändå alltid älskar mig. Han är ju mitt blod.

Jag vill tacka för ert stöd och er uppmuntran. Jag vill tacka för era kommentarer, era sms och era samtal. Jag är så jävla ledsen att det är rent obeskrivligt. Det gör så jävla ont... Men jag vet att Skalman också är ledsen och har också ont. Kanske mer än jag, eftersom han också känner skuld.

Jag vill förtvivlat gärna ha honom tillbaka, men det ser ganska så nattsvart ut på den fronten.

Tack så jättemycket.

/Honung

 

Now, this is deeeeep, deeeeep shit och om du inte orkar läsa om elände, så sluta läs nu. Jag är inte säker på att jag orkar skriva om det. Jag är inte ens säker på att jag kommer att lägga ut det.

Tänk inga onda tankar om Skalman.

Han gjorde slut ikväll. Han tog min kärlek, min själ och kastade bort mig. Jag är nu utlämnad till vargarna. Till Världens Ände. Till ett hem som inte är ett hem. Till ett ställe där ingen lampa är tänd. Där inga kramar finns. Ingen värme, ingen kärlek, inget ljus. Livet är ett tomt svart hål och jag faller. Jag fortsätter att falla. När jag landat vet jag inte när jag kommer upp igen. Om jag över huvudtaget orkar ta mig upp därifrån den här gången. Den här gången vet jag inte. Det tog mig två år förra gången. Två år på riktigt. Har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta innan jag orkar lyfta blicken och leva igen.

Det värsta man kan höra är att någon älskar en djupt och innerligt och aldrig kommer att sluta med  det. Det värsta man kan höra är "Jag älskar dig, men jag befarar att jag inte är kär i dig". "Du är en underbar människa, men..."  och "Du förtjänar bättre än såhär" och "Jag vill att du ska vara lycklig" och blablabla - whatever. Been down that road before.

Om jag är en så jävla underbar människa och så fantastisk på alla sätt och vis, varför lämnar han mig då? Om det stämmer att han aldrig kännt sig så älskad, varför lämnar han mig då? Han är inte kär... Och han säger att vardagen inte fungerar. Jag säger att vi aldrig haft en chans till en vardag. Det var inte jag som lämnade landet. Det var inte jag som lämnade honom. Det var inte jag som inte ville ha en vardag. Allt jag ville ha var bara lite trygghet så att jag orkade bygga upp nånting. Jag trodde att vi skulle göra det tillsammans. Han är inte kär.

Definiera kär, snälla någon, för mig. Han sa att han kommer att sakna mig. Han sa att det gör förbannat ont. Han grät i mina armar. Jag grät i hans armar. Och nu vet jag inte varifrån jag ska få styrka att resa mig. Jag vet inte ens vad det skulle ha för mening att göra det.

Jag har i hela mitt liv blivit lämnad. Jag blev lämnad av min far. Sedan blev jag lämnad även av min mor. Efter det har jag ibland varit den som lämnat, av rädsla för att själv bli lämnad. Jag blev lämnad av tvåhundra bekanta och så kallade vänner för många år sedan, för att sedan ha en handfull kvar. (Och dem är jag djupt och innerligt tacksam för.) Mitt förra förhållande varade i sju år. Vi försökte få barn och hade planer på att köpa hus. Han lämnade mig för en annan kvinna. Det var ytterligare ett "bevis" för mig att jag inte dög. Att min kärlek inte räcker till. Den gången grät jag och kedjerökte och skottade snö. Den här gången slipper jag skotta snö.

Det här är ännu värre. Här finns kärlek, mäktig och stor. Här finns ljus i de vackraste ögon på jorden. Här finns omtanke, värme och en ärlighet så smärtsam att det skär. Jag är krossad. Tillintetgjord. Tom, kall och ensam. Och jag är fortfarande kär. Jag älskar honom och vill ha honom med varenda fiber och varenda del av mig som är jag.

Jag valde för ett år sedan att våga. Igen. Visade sig vara fel. Men ändå inte. Kan inte vara fel att älska någon. Men jag har antagligen gjort något fel, eftersom jag inte är älskad tillbaka. Älskad som en syster - visst, men jag har redan en bror. Jag behöver inte en till. Jag behöver en man. Jag behöver Skalman. Han lämnar mig.

Jag gråter hela tiden. Jag kedjeröker. Huvudvärken spränger. Jag orkar inte mycket mer.

I hela mitt liv har jag fått höra att jag är så jävla stark. Är det en egenskap som gör att det är ok att trampa på mig? Att skrynkla ihop mig till en boll och kasta mig i soporna? Att lämna mig på en skrothög? Är det ok, bara för att jag är stark? I så fall är det inte en egenskap jag uppskattar hos mig själv. Min så kallade styrka kommer att bli min död.

Vad ska jag nu ta mig till? Hur ska jag få ork att tänka på en framtid? Och hur ska jag någonsin våga älska någon igen? Jag har visat mig svag och sårbar och lämnat ut mig helt och hållet. Allt har jag givit. Nu är jag tom och kall. Jag vet inte om jag orkar göra det en gång till.

Jag får nog aldrig min dröm uppfylld. Den om en framtid av värme, kärlek och en familj. En hund och en liten täppa där jag kan odla tomater och smultron. Det är en enkel dröm, men svår för mig att nå.

Jag är krossad och förkrossad. Och jag orkar inte mer.

Jag säger det igen: Tänk inga onda tankar om Skalman. Han är en ärlig, omtänksam och ömsint människa. Om han inte är kär, så är han inte kär. Det gör honom inte till en skitstövel.

Jag vill bara veta vad jag gjort för fel.

Jag lämnar er nu med vår låt.

Fucking Heartbreaking...





/Honung

J tyckte att jag skulle skriva nåt nu, så då gör jag det.

Nåt nu.

Återkommer med rapport senare.

Puss & Kram!

/Honung - från B-kupan

Det verkar som att jag får ha min Skalman hemma ett bra tag. Och det verkar som att jag får ha honom hemma fåräver. Inget mera Luxis, som det ser ut nu i alla fall. Både bra och dåligt om man frågar mig. Å ena sidan slipper jag sitta här och tråna och längta, å andra sidan så har planerna på att flytta till Luxemburg för tillfället lagts på hyllan. Den som lever får se. De tre ägarna, som äger företaget han har jobbat för verkar vara... Hmm... Idioter. Men det vet jag egentligen inget om. Jag känner ingen av dem.

Nåja. Det kan vara så i livet. En dörr stängs och en annan öppnas. Skalman är i alla fall hemma  och det är bra. Så himla skönt är det. Och bara för att han är hemma, så hindrar det inte mig från att ta ett tåg och åka till Babydarling någon ledig dag/kväll och dricka vin. Så det tänker jag göra. Tack så mycket gumman! Egentligen är det märkligt att man inte träffas oftare, för det är inte alls svårt att ta sig med ett tåg från punkt A till punkt B. Inte är det långt heller. Mer tid med söta väninnor är alltid av godo. Mer brudar har jag tidigare bett om att få in i mitt liv och så har det blivit. *glaaaaaaaaaaaad*

Skalman jobbade som en tok med min bloggdesign igår. Visst blev den bra? Han satte liksom huvudet på spiken. Den är så jag som den kan bli. Jag är ingen tuffing som håller på med dödskallar och sånt, trots att jag är / har varit hårdrockare sedan tidig pubertet. This design is the shit! Skalman borde ha en egen fanclub.

Jag måste snart gå. Jag har ett jobb. Och idag har jag verkligen ingen lust att gå dit. Jag vet knappt vad det är för dag, Igår var det söndag i min värld. Tack till den gode ledighetsguden att jag är ledig i helgen. Jag kommer att bli ledig varannan helg framöver. Kan ni fatta? I femton år har jag varit ledig en helg av tre. Nu blir jag ledig varannan. Incredible. Yes. Man kan ju för sjutton planera saker. Om man är ledig en helg av fyra, så är det så mycket man ska göra den stackars lediga helgen att man knappt hinner med att vara ledig. Och bara vara.

Well, solen skiner och det är bra. I like it.

Nu har jag blivit människa efter två muggar kaffe och ska vandra in i en dusch nära mig och försöka bli snygg. Ren lär jag bli i alla fall.

Ni får ha det så himla bra tills vi hörs igen när jag har tid.

Puss & Kram från B-kupan!

/Honung

(Nu vet jag att Lotta från förr kommer att bli überlycklig över denna video.)

Skalman har slitit så med min design som ska definiera mig och mitt bloggande detta år. All credit till honom!

I love it! Really! Han är så duktig! Och egentligen kan han inte så jättemycket om design... This is Amazing!

Han är så rolig och rar!

Puss & Kram!

Berätta gärna vad ni tycker. Det skulle vara kul att få veta. Så, lufta era tankar!

Skalman och jag anser oss vara ganska intelligenta människor med alla sinnen i behåll och fullt normala. Men man kan undra... Om någon av er var en fluga på vår vägg så skulle ni få höra följande, på engelska med svensk brytning på någon okänd svensk dialekt dessutom - som är någon sorts blandning av halländska, småländska och med en göteborgsk knorr:

Skalman: Holy Macaroni!
Honung: Macaroni - The holy!
S: Yes, the macaroni is holy.
H: Yes, indeed.
S: You have to respect the Macaroni!
H: Oh, yes, The holiness of the Macaroni has to be respected.
S: The Macaroni deserves respect.
H: I believe in the power of the Macaroni!
S: The power of the Macaroni deserves respect.
H: I respect the power of the Macaroni!
S: Why are we having this conversation?
H: Dunno! It might be the force of the holy Macaroni...

Sen garvar vi bara. De senaste dagarna har dessa konversationer nästan uteslutande handlat om The Power of The Holy Macaroni. Ibland handlar de om David C. Ganska ofta delger jag Skalman berömda eller mindre berömda citat av nämnde man iförd en sverigemössa med älghorn, på engelska naturligtvis, med vår speciella eh... Brytning.

Alltså:

"I don't want sugarcoated lovin'
Just silvertounge tenderness
You gotta give me a certain satisfaction
The kind of love you seal with a kiss.
Spit it out if you don't like it!"

Jag spelade även in dessa citat på små videosnuttar till Skalman när han var i Luxis under sommaren. Jag blev hans egen Metal Moose - som sedermera plev översatt till Plåtmos. Och ytterligare ett tag senare blev det Ploutmos. Jag vet inte om detta är normalt. Det händer att vi går omkring på Ica och konverserar på detta språk också. Tills någon av oss säger att vi måste sluta hålla på och snacka på det där viset. Till slut blir det väl så när man åker utomlands också. Och vi blir arresterade eller nåt. Vilket skulle vara väldigt onödigt, eftersom Skalman snackar engelska utan brytning alldeles flytande och jag är väl inte helt oäven heller.

Saken är att vi har roligt! Vi fjantar oss och har kul. That's a wonderful thing. Ja.

Just nu håller Skalman på och klurar på en ny bloggdesign till mig och jag babblar sönder hans koncentration och snart ryter han säkert till. Skalman är en mycket snäll man, men kan bli tuff och hård om man inte vet bättre och går för långt. Detta har hittills aldrig hänt mig, men jag har sett det ske. Han slåss med ord. Och ord har han gott om!  Han har tonfall som inte går av för hackor också. *ryser* Man vill inte råka ut för något dylikt, så jag slutade babbla ganska kvickt när jag såg blicken. Skalmans varningsblick. Och jag sitter här och ler för fullt... Strange.

Jag längtar efter att se resultatet av min älsklings ansträngningar med min blogg. Jag sprutar idéer och han verkställer dem. Han är underbar på alla sätt. May the force and the universe och alla kärleksgudar vara med mig och låta mig behålla honom i mitt liv. I morgon ska jag göra en kladdkaka för att hjälpa universum och the force och kärleksgudarna lite på traven. Yes.

Jag har aldrig i mitt liv gjort kladdkaka, så wish me luck kära Darlingar. Jag kan ju inte baka, remember? Nu har jag återigen glömt detta faktum och tänker därmed göra ett försök. Fick ett underbart recept  av Lotta från förr med lite extra smarrigt grejs i nämnda kaka som jag måste prova.

Jag tänker gå nu. Jag ska inte bara baka i morgon. Jag ska jobba också.

Puss & Kram tills vi hörs igen!

"I've been a gypsy
For a thousand years.
A victim of circumstance.
I go wherever my destiny calls.
I'm caught in a game of chance."

Skalman: David C is a victim of circumstance!!!

Er Egen Honung i Tillvaron.

Klimatförändringar bekymrar mig och Ozzy:

Hörrni, alltså... Vi har i detta nu 16 grader varmt i vårt sovrum trots att elementet är på fullt fräs. Det är förödande för erotiken när man måste ligga fullt påklädd och gärna i flera lager. Å andra sidan kan lite erotik kanske hålla en varm. Jomenvisst.

Det finns få saker jag avskyr mer än att frysa... (Men jag fräser som en krokodil när jag är hungrig.) Det är -15 utomhus. Och jag nåste gå ut och gå och jobba. Bless me för helvete!

Puss & Kram!

Er Egen Istapp, Honung i Tillvaron /M

Frozen

På nyårsafton hade Skalman hyrt ett lyxrum på ett femstjärnigt lyxhotell i Hufvudstaden, så vi begav oss dit på eftermiddagen efter en braklunch och tupplur. (Skalman måste ha en sån, för hans sovklocka ringer på eftermiddagen.)

När vi kollade runt på middagsalternativ till nyårskvällen så fick det inte vara långt från hotellet (vi skulle frysa ihjäl om vi blev tvungna att gå långt och - ja - vi vet hur man åker Taxi, speciellt på nyårsaftons kväll). Ingen av oss vet väl riktigt var man äter nyårssupé eftersom ingen av oss bor i Stockholm. På hotellet kostade nyårsmiddagen 1300:- per person... Är inte det lite dyrt? Det tycker vi i alla fall och särskilt när Skalman är ganska kräsen när det gäller mat. Vi ville ju inte att han ska sitta och behöva trycka i sig broccoli och annat som han inte tycker om på självaste nyårsafton. Och absolut inte för 1300 buckareller. Så vi ordnade och fixade och donade och hade picknick! Egentligen är det helt otroligt - att bo på ett svindyrt lyxhotell i ett lyxrum och ha med sig matsäck! Jag tror - och rätta mig om jag har fel - att det nog bara är jag och Skalman och ett eventuellt fåtal andra, som gör såna saker. Det var roligt och romantiskt. Precis som det ska vara.

Det var  premiär för mig. Jag har aldrig i mitt liv bott på ett femstjärnigt hotell. Jag har aldrig i mitt liv haft picknick på ett femstjärnigt hotell. Någon gång ska vara den första, eller hur? Dessutom hade vi en till premiär. Det fanns ett badkar. Så ett bad fick det bli. Vi har ofta pratat om att vi borde ha ett badkar, vilket vi inte har. Så vi badade. Myyyyyyyyys på hög nivå.

Så nyårsafton var underbar på alla sätt. God picknick och gott vin och fantastiska fyrverkerier. Vi badade och klädde upp oss för varandra. Och hade trevligt. Nästan som att vara alldeles nykär. Och när vi lagt oss för natten kollade vi lite på tysk TV. Sen somnade vi.

Att ha Skalman hemma är ljuvligt. Det är så ljuvligt att jag saknar ord. Julen och nyårshelgen har varit alldeles fantastiska. Nästan som en bal på slottet. Men nur är det slut på lata lediga dagar. I morgon börjar jag jobba och slava igen och jobbar sju dagar på raken. Sju jävla dagar... Jag kommer att vara slut som både människa och artist på fredag kväll - I'm telling you! Men vad gör det? Livet är rätt så fantastiskt just nu och det är huvudsaken. När man har kramar på rad och en snarkande massa bredvid sig varje natt så kan livet inte vara bättre.

That's all I have to say about that.

Ser fram emot våren och ljusare tider. För att inte tala om bloggkryssningen som vi ska på! Om du inte har signat in i gruppen bloggfest på fejsboken så gör det nu. Det är ett gäng alldeles otroligt fantastiska människor som är medlemmar redan men jag säger som jag brukar: The more the merrier! Allt jag vet är att det blir på en lördag. Och lite längre fram. Åh, så roligt!

Nu ska jag gå. Jag måste ha en macka. Jag känner det i hela kroppen. Jag har en alldeles underbart mumsig leverpastej i kylen och jag hör hur den ropar på mig. Och min mage ropar på den.

Ni får ha det så himla bra och sköta om er. Det är nytt år och det är nu allas nya liv ska börja. Sen kommer man till slutet av Januari och inser att det nya livet är precis som det gamla livet. Men man kan ju få ha sin tro ett tag i alla fall. Utan tro så är det inte mycket hopp om livet.

Bye för nu!

Puss & Kram små Darlingar, tills vi hörs igen.

Er Egen Rakethonung i Tillvaron /M

I give you Ronan! Mumzigt Werner!