Honungsbullen

Somnade halv åtta igår kväll och vaknade vid femtiden i morse. No shit... Nu, efter två koppar kaffe är jag nästan människa. Och har tid att skriva. Jag har nästan aldrig tid med det nuförtiden. Det är så himla konstigt alltsammans... När jag hade boyfriend hade jag hur mycket tid som helst, eftresom han jobbade utomlands och jag hade mycket ensamtid. Nu, när jag inte har boyfriend så borde jag ha ännu mer tid... Men det har jag inte. Jag är sällan hemma. Och när jag inte är hemma har jag sällan tillgång till en dator och då är jag social. Jag träffar folk ju.

När man är utan boyfriend så har man tid att sitta och fika med väninnor i fyra timmar. Tjejsnack is the shit! Vad pratar vi kvinnor om i fyra timmar då? Vad pratar kvinnor om överhuvudtaget på tjejmiddaggar och dylika sammankomster? En man frågade mig detta... Och svaret är - tadaaaaa - män. Män, män och män dryftas. Hur de beter sig, varför de beter sig som de gör... Hur tänker de? Ingen vet. En del av dem sårar oss. En del av dem uppfyller hela vårt sinne. Andra tröstar oss. Men hela tiden finns de i våra tankar. Tänk att vi ägnar dem så mycket tid... När det egentligen finns andra viktigare saker att tänka på... Som svält och krig och eländes elände. Och vi borde tänka mer på oss själva. Dessutom.

Jag har själv blivit bättre på det. Vad mår jag bra av? Vilka mår jag bra av att umgås med? Sen försöker jag ägna mig åt det. Det jag mår bra av och de vänner jag har som jag mår bra av. Ja. Jag har numera ett ganska stort kontaktnät. Många fantastiska människor har kommit in i mitt liv. En del har återinträtt. Lovely!

Jag borde spendera mer tid i Stockholm, så att jag hinner träffa de återfunna. De återfunna är long time no see och det finns så mycket att återupptäcka och finna och... Ja, att prata om!

Well, tills vidare har jag ett jobb. Vi har "Fantastiska Veckan" nu. Herregud, vad folk stökar till!!! Vi har rabatt på allt i hela butiken. Och folk blir som tokiga. Och de stökar till. Det ser ut som ett jävla bombnedslag hur mycket man än städar. Och stressigt är det. Men samtidigt - himla roligt! När det är mycket att göra flyger tiden och rätt som det är så är det dags att gå hem. Vips!

Jag mår så jävla bra just nu och har gjort det en längre tid. Det är nästan för bra för att vara sant faktiskt. Jag har massor att ge och jag ger. Dessutom är jag trevlig hela dagarna på jobbet. Ibland orkar man inte vara trevlig en enda minut till när man går därifrån, men just nu är jag fortfarande inne i mitt positiva flow. Jag hoppas att det aldrig tar slut. Men förr eller senare blir det kanske neggovarning på mig, men jag hoppas att mina vänner i så fall påminner mig om allt jag har att vara glad för. Det är jag övertygad om att de gör. Och kanske även ni som läser. Vänner och andra läsare.

Det enda jag vill ha ytterligare är den där mannen. Han som vill somna och vakna med mig. Han som vill dela min vardag och mitt liv. Han som kan ge mig styrka när jag saknar det. Han som vill dela mitt skratt och mina tårar. Han som finns där och stannar kvar. Han som kan älska mig fullt ut. Han måste finnas. Han finns.

Nu har jag saker att göra. En kropp att duscha. Ett liv att leva. Ett jobb att gå till. Och en frukost att äta. Jag är hungrig. Man blir det efter att ha varit vaken i tre timmar. Så jag måste gå.

Förresten har jag nu fått mail från Dan Reed! Ooooh, take me with you! ;) Han är vattuman, så det skulle säkert bli hur bra som helst! Eller vad tror ni?

Puss & Kram så länge!

/Honung - in the flow!

Mina hormoner är fotfarande mycket aktiva. Pour some sugar on me, Babe!