Honungsbullen

Mina vänner måste vara de bästa i hela världen! De finns där när jag behöver dem i alla väder. De pratar med mig, äter med mig, skrattar och gråter med mig. Och de låter mig vara mig själv och de tycker om mig som jag är. Är inte det en gåva som nästan är större än livet?

När jag inte varit här och skrivit har jag umgåtts med mina vänner. Det är därför det blir så sällan nuförtiden. Dessutom har det varit väder! När det är väder är man ute. När det är oväder är man inte det. Och väder har det varit.

Jag har ett ganska stort socialt nätverk. De flesta är nära vänner, som jag kan prata med om allt. Det finns alltid någon jag kan ringa eller träffa. Och jag är inte van vid det. Efter att suttit i en byhåla i 18 år, så har det aldrig varit en självklarhet. Nu är det mycket enklare när jag bor i en hyfsat stor stad och det inte är ett heldagsprojekt att ta mig någonstans och sedan hem. Det är nära till Stockholm, Norrtälje (ANNA!!!! NÄR?) och Tierp. Bara för att ta några exempel på var mina vänner befinner sig. Sen finns de som är betydligt längre bort... Och det är synd.

Min bästis bor nära mig. Jag cyklar till henne på fem minuter. Hon är självklar. Det är hon som lägger huvudet i mitt knä och som jag pillar i håret. Att bli pillad i håret är en av huvudorsakerna till att man går till frissan. Och går man inte till frissan så går man till sin bästis.

Jag hoppas att mina vänner känner att de kan komma till mig när de behöver. De fanns där för mig när jag behövde och jag är för evigt tacksam och glad för det. Tack.

Nu ska jag äta pizza, så jag har inte tid med er.

Puss&Kram!

/Honung