Borde inte ens publicera...
Men gör det ändå. Depparmåndag.
Pusselbit för pusselbit hinner mitt förflutna ikapp mig. Mitt förflutna förföljer mig tamejfan.
Det kom in en kund på jobbet idag. Och jag kände igen henne så väl, men kunde inte för hela mitt liv placera henne någonstans. Jag sa till henne att jag kände igen henne och frågade om hon brukar vara på TV eller så. Då sa hon att hon kände igen mig också. Och nej, hon hade aldrig varit med på TV. Vi fortsatte att rota tillsammans... Och då visade det sig att hon jobbat på ungdomsgården som var mitt andra hem på 80-talet. Världen är bra liten hörni. Det var riktigt roligt att snacka med henne. Hon sa att hon kom ihåg mig som en sprallig och lite busig tjej som alltid var glad. Och det stämmer nog... Att det var sådan jag var. Jag undrar vart den tjejen tog vägen... Hon bor inte i mig längre. Någonstans kanske hon finns. Och kanske hittar jag henne igen. Jag önskar innerligt det. För jag gillade det. Att vara glad och bekymmersfri och busig och sprallig och spontan.
Jag måste försöka bli lite glad. Jag är så trött på denna berg-och-dal-bana som livet är just nu. En dag är bra och nästa är dålig. Som jag sa till Darlingbästisen idag: Vissa dagar står jag bara upp till midjan i skit och andra dagar är det ända upp till öronen. Och jag kvävs. Idag har det för övrigt varit en sån dag. Jag vill bara gömma mig under mitt täcke och gråta ögonen ur mig och sörja tills hjärtat inte känner något mer. Men jag har ett jobb och måste bita ihop. Igen och igen måste jag bita ihop. Och fortsätta att streta. Ensam. Jag känner mig så jävla ensam. Fast att jag inte alls är det. Ska det vara såhär? Och när går det över? Jag veeeeet, det har inte alls gått en lång tid. Men det känns som en evighet. Och ibland som det var igår. Och det känns som jag aldrig kommer att hämta mig.
Jag vill bara ha lite roligt. En månad till bloggkryssningen. En månad till bara. Jag ser fram emot den så himla mycket. Fast att det just i detta ögonblick känns som jag inte alls borde följa med, (för hur rolig är jag på en skala?). Tur att jag aldrig börjar gråta av alkohol. Jag fnittrar.
Och radion spelar "Goodbye my lover". Hur plågsamt och outhärdligt kan det bli?
Jag går och lägger mig.
En sak till på önskelistan:
Semester. En lång. Långt borta. Där solen skiner och människor är vänliga. Där världen inte är hård och kall. Där ingen i hela världen kan göra en illa. Är det för mycket begärt?
/H
Jag ska snart sluta gnälla. Den här bloggen är min ventil.
Ludde - han kan han. Helvete...
Pusselbit för pusselbit hinner mitt förflutna ikapp mig. Mitt förflutna förföljer mig tamejfan.
Det kom in en kund på jobbet idag. Och jag kände igen henne så väl, men kunde inte för hela mitt liv placera henne någonstans. Jag sa till henne att jag kände igen henne och frågade om hon brukar vara på TV eller så. Då sa hon att hon kände igen mig också. Och nej, hon hade aldrig varit med på TV. Vi fortsatte att rota tillsammans... Och då visade det sig att hon jobbat på ungdomsgården som var mitt andra hem på 80-talet. Världen är bra liten hörni. Det var riktigt roligt att snacka med henne. Hon sa att hon kom ihåg mig som en sprallig och lite busig tjej som alltid var glad. Och det stämmer nog... Att det var sådan jag var. Jag undrar vart den tjejen tog vägen... Hon bor inte i mig längre. Någonstans kanske hon finns. Och kanske hittar jag henne igen. Jag önskar innerligt det. För jag gillade det. Att vara glad och bekymmersfri och busig och sprallig och spontan.
Jag måste försöka bli lite glad. Jag är så trött på denna berg-och-dal-bana som livet är just nu. En dag är bra och nästa är dålig. Som jag sa till Darlingbästisen idag: Vissa dagar står jag bara upp till midjan i skit och andra dagar är det ända upp till öronen. Och jag kvävs. Idag har det för övrigt varit en sån dag. Jag vill bara gömma mig under mitt täcke och gråta ögonen ur mig och sörja tills hjärtat inte känner något mer. Men jag har ett jobb och måste bita ihop. Igen och igen måste jag bita ihop. Och fortsätta att streta. Ensam. Jag känner mig så jävla ensam. Fast att jag inte alls är det. Ska det vara såhär? Och när går det över? Jag veeeeet, det har inte alls gått en lång tid. Men det känns som en evighet. Och ibland som det var igår. Och det känns som jag aldrig kommer att hämta mig.
Jag vill bara ha lite roligt. En månad till bloggkryssningen. En månad till bara. Jag ser fram emot den så himla mycket. Fast att det just i detta ögonblick känns som jag inte alls borde följa med, (för hur rolig är jag på en skala?). Tur att jag aldrig börjar gråta av alkohol. Jag fnittrar.
Och radion spelar "Goodbye my lover". Hur plågsamt och outhärdligt kan det bli?
Jag går och lägger mig.
En sak till på önskelistan:
Semester. En lång. Långt borta. Där solen skiner och människor är vänliga. Där världen inte är hård och kall. Där ingen i hela världen kan göra en illa. Är det för mycket begärt?
/H
Jag ska snart sluta gnälla. Den här bloggen är min ventil.
Ludde - han kan han. Helvete...
Kommentarer
Trackback
