Honungsbullen

Gubevars! Det här bloggandet är det inte mycket ordning med. Tidsbrist, inspirationsbrist och allmän trötthet är mina ursäkter. Att jag i veckan blev förkyld gjorde inte saken bättre. En vanlig bonnförkylning bara, men den sög musten ur mig. Den lilla must som fanns.

Well! Brudarna kom på fest! *glaaaaaaaaaaaaaaad* Det var så roligt och alla var så snygga och glada. Och jag och mina två sötnosar som skulle sova hos mig kom hemramlande vid sextiden på morgonen. Min söta väninna vars hem vi invaderade hade det också trevligt enligt vad hon säger. Det var så roligt att den där festen blev av i alla fall. Jag har tänkt på den så länge och nu, äntligen! De som inte kunde komma kanske kan komma nästa gång det blir ett event av något slag. Hoppas!

Ni som följt mig via bloggen sedan urminnes tider minns kanske att jag klagat och gnällt på min vikt? Joodå - problemet har inte varit att jag lidit av övervikt. Big time tvärtom kan jag säga, utan att överdriva. När jag förra våren efter en lunginflammation vägde 36 kg, trodde jag att jag skulle falla ur. Visst är jag väldigt kort, men 36 kg är undernäring. Jag var genomskinlig. Och osynlig. Och jeans i storlek 24 i midjan var för stora. Sedan gick jag upp till min vanliga magra vikt igen. Min BMI var under det normala, men det var i alla fall en vikt jag vant mig vid sedan ett kraftigt viktras 2006. Magen var platt och det var väl bra. Problemet var bara att rumpan var platt. Brösten var mindre än de någonsin varit. (Tänk dig kvinna att du går från C-kupa till A-kupa... Traumatiskt indeed.) Låren var obefintliga. Allt som gör att man känner sig som en kvinna och ser ut som en kvinna var borta.

Jag skaffade en visionboard 2007. På den satte jag upp viktökning. Jag försökte träna mig till det och det hände ingenting. Sen stängde mitt gym och jag kom av mig med träningen. Well, jag har ätit och ätit och ätit. Enorma mängder riktig mat och ännu större mängder fettbildande födoämnen. Och jag åt och åt lite till och åt ännu mer. Jag kollade min ämnesomsättning - den var normal. Jag kollade allt som gick att kolla och det var normalt och bra allting. Så jag fick acceptera att jag såg ut som ett ras helt enkelt.

Nu, mina vänner har det hänt! Under våren började jag öka lite. Och under våren och sommaren har jag lyckats gå upp fem kg och nått min trivselvikt. Och det gör ingenting om ytterligare två kg lägger sig på kroppen. Jag har en liten putmage. Jag har fått en häck!!! Jag har lite mera lår. Jag är lite rundare i ansiktet. Och jag mår så himla bra. Det känns underbart helt enkelt att jag äntligen lyckats. Det enda som krävdes var att jag började må bra. Inuti mig själv.

Jag såg mina problem och tog fram dem i ljuset och granskade dem. Ett efter ett. Jag jobbar fortfarande på några av dem, men det är något som ständigt pågår i en människa tror jag. Utveckling, en strävan att nå balans och harmoni. Men jag har i alla fall äntligen förstått att det ligger på mig att skaffa det. Jag kan inte lämna det till någon annan att "fixa" mig. Det är upp till mig. Det är en nyttig vetskap - den gjorde ont att komma underfund med, men nyttig är den.

Trots en del klagomål från Poeten och andra, så måste jag ändå få nämna att Gizmo har börjat i skolan och med ens har han blivit så himla stor. Saker som inte skulle ha hänt för bara några veckor sedan har plötsligt börjat ske. Ett exempel är att han går ut på gården själv, utan någon vuxen och leker med sina kompisar. Wow liksom. Det går fort i svängarna måste jag säga och det är lite svårt att hänga med. Visst är han fortfarande liten och gullig, men stor ändå.

Idag var vi och tittade på Poetens systers nya valp. Åh, herregud! Jag vill också ha en valp! Det är inte så konstigt att man vill, när valpen är nio veckor gammal och ser ut som socker.



Klart man vill ha en sån.

Jomenvisst. När jag blir pensionär kanske jag får tid.

Förkylningen har gett mig en irriterande hosta och jag tänker sväva i ett coccilanarus under natten så att man får sova. Sömn är annars en ganska stor bristvara. Även det är upp till mig - att lägga mig i tid. Det händer väldigt sällan. Tog en tupplur i eftermiddags på en ytterst skön soffa och har under kvällen druckit kaffe. Biiiig mistake. Det finns vissa misstag som jag aldrig lär mig av. Men tupplurar till ljudet av finnkamp är så frestande. 

Nåja, jag måste gå nu. Här kan jag inte sitta hela natten. Coccilana is the shit. Enter Sandman. Och allt det där.

Puss & Kram på er!

/Honung in the Tillvaro!